BLURPH-kalender Lundby, Göteborg

När jag såg dessa figurer från Lundby, Göteborg tänkte jag BLURPHAR man ser i serietidningar. Kanske de är seriefigurer men med mer än 3000 år på nacken. Det är unika hällristningar som gått förlorade för alltid och detta är en minnesskrift.

Hällristningar, Lundby, Göteborg, solens gång, månens gång, stjärnbilder, processionsyxa, Skogstorp, ritualkalender, Djurkrets, Göta Älvdal, Jörlanda, Torsby Röd, Ramadan Evenstorp, Tumledalen, Svensby, Askim, Skepplanda, Riksantikvarien

Göta Älvdal | Kulturmiljön | Tack Lasse | hem | globala länkar |

Huvuddelen av ristningen fanns på tre block. Läs från höger till vänster

I min ungdom skulle sådana bilder bekräfta alla önskebilder och förutfattade meningar om att våra förfäder var "primitiva vildar". Än värre skulle det blivit om man upptäckt genitalierna på de tre huvudfigurerna. Det skulle inte ha varit möjligt att publicera denna bild i bok.

Om jag skulle ha läst Riksantikvariens brev av 1996-04-29 skulle jag kanske inte ha intresserat mig för frågan. Återkommer nedan tillbrevet och ni får döma själva.

Man ser ibland att en del böcker frossar i att ta fram primitiva och magiskt mystiska bilder från forntiden. Man brukar sätta etiketter som "kult", "shaman", "primitiv", "magi" och "ockult" på dem. Här ska det dock handla om att söka rationella förklaringar till just dessa unika hällbilder vars like ej finns i Norden.

Just nu sitter jag fram för en "kraftfull" dator som har "power processor" och tänker på vårt märkliga språkbruk som inte alltid avspeglar verkligheten och lätt blir ett fikonspråk. Datorspråket har en massa ikoner vilka oftast ger en aning om vad processen står för. Min granne en äldre dam tycker förstås att detta är obegripligt.

Förfäderna hade idoler och symboler för sin vardag. De viste med säkerhet att idolerna hade ingen existens utan man fick göra skitgörat själv. Vårt problem är att se bortom märkliga idoler och ikoner för deras rationella liv.

Detalj

Ristningarna ovan fanns på de tre hällarna som sticker upp i förgrunden. Det hela är ett berg utom en skålsten till vänster om översta ristade blocket. Några få andra figurer finns i närmaste omgivningen

På bilden syns inte att det är en bergknalle som är en höjd med vid utsikt om nu inte byggningar kommer i vägen. Ristningarna dök upp en efter en när grävmaskinerna kom och tog bort ytlagret före sprängningen. Tyvärr kom inte regnet lika fort, vilket skulle ha sköljt berget och gett mer tid för dokumentation. Vi får nöja oss med vad vi har.

Får väl bekänna att när jag skissar och gör anteckningar blir det ibland märkliga figurer. Vem skulle våga kalla mig primitiv för det? En del har redan i ungdomen en förmåga att göra roliga karikatyrer eller BLURPHAR. Men hemligheten lär nog vara att de hemma för sig själv i tid och otid har tränat på att få till det.

När vi möter något helt nytt brukar vanliga metoden vara att man jämför med allt man känner. I detta fall är vi ställda eftersom ristningen inte liknar något annat. Då återstår att förlita oss på att förfäderna hade lika klar logik som vi och att vi kan bena upp det bit för bit. Sen kan vi också titta på omgivningen.

Dateringen kan bli svårare eftersom ristningen ligger över 25 m ö.h. Lundbyhöjden kan ha varit bebodd i tidig stenålder och arkeologerna fann en boplats och några pilspetsar nedanför bergknallen. Lasse har en stor mängd flint och andra artefakter. Det finns kallkällor och det har varit en begärlig plats eftersom rent vatten var rena "guldet" i forntiden.

Namnet Lundby kittlar förstås vår fantasi och fram till denna byggnation fanns faktisk en "lund" med gamla ekar och pilar kantade de gamla byvägarna. Men det kanske ger sig när vi analyserar vidare.

…..

Större bild

Förfäderna hade problem med att finna ord för eller symboliserar abstrakta begrepp i bilder. Vi ser samma problem i de stora kulturländerna där man löste problemet på flera sätt. Det gäller såväl tiden som stjärnbilderna man använde för att "fånga" eller sektionera himlavalvet.

Våra förfäder sysslade ofta med grundläggande vetenskap så enkel att inte ens vetenskapen i dag kan se det. De skaffade sig den kunskap de behövde och den överfördes från "klok gubbe till klok gubbe". Kanske det var en klurig ålderman som med glimten i ögat ristade "gubbarna". I forntidens material möter vi en och annan av den sorten liksom vi möter ett fåtal som trodde på den magi orden skapar.

Skapar man ett ord för en företeelse vill själva ordet gärna leva sitt eget liv och abstraktionen blir pseudo-existens. Det är så gudar och idoler fungerar. Det är människans önskedröm att de abstrakta idolerna ska fixa allt och göra skitjobbet.

En av klurigheterna är "solögat" på denna häll. Lasse har iakttagit skuggspelet i ögat. Han har sett att det kan användas att följa solens gång under dagen men även under året dvs. det är ett solur. Det är förstås riktigt. Om vi skulle ställa en längre påle (bopåle) kan vi om vi känner solens gång följa dagen och årets gång genom att iaktta skuggan. Här har ristaren haft den djupa kunskapen om att "solens gång" dvs. skuggan är olika lång och har olika riktning varenda sekund under dagen och året.

Att veta solens gång är ingen hjälp för den som vill inrätta sin tid och kunna "förutsäga" vad man ska göra i takt med naturens cykel. Då får vi göra ett antagande att man i Lundby liksom på andra ställen följde månåret med månen som stegare och sen inrättade sitt år månadsvis. Likaså vet vi att man allmänt relaterade "månens gång" till stjärnbilder. Man kan liksom se månvarven i relation till stjärnbilden som förflyttar sig under månaden.

Här får vi inskjuta att i Egypten har man ögonsymbolen "wedjat" som från början var Horus = Tidens öga. I sentiden var vänster öga symbol för månen och höger öga för solen. I synnerhet ristningen i mitten ser ut som ett öga.. Se nästa bild.

Under ögat finns en processionsyxa, men med fynd även i Danmark. Det finns ett fotspår "under jord" samt möjligen andra fotspår. För tolkningen räcker det med fotspåret som är under ytan som på många andra lokala kalendrar visar sådden och säsongens början. Yxbladet är djupt hugget och formen påminner om de man gjorde av brons / lera med kort skaft typ Skogstorp ÖGL i mitten av bronsåldern dvs. från ca 1400 och framåt.

Fotspåret är en abstraktion och visar att man kände till symbolspråket som förekommer i synnerhet i på Dal men även i Bohuslän. Observera att ristningen behöver inte ha gjorts helt på samma gång. Men "gubbarna" är i samma stil och bör vara gjorda någorlunda samtidigt. Det ligger nära till anta att befolkningen var fiskare. Men i hela Europa använde alla näringar nån form av ritualkalender där odlarnas var mer specificerad för säsongen.

I förstoring ser man en liten fisk bakom Mittgubbens ben. Det finns ett par fiskkrokar där man ser hullingarna i kraftig förstoring. På en ort nära havet måste vårfisket ha varit en naturlig början på året. Det är ungefär som med gamla bondealmanackor att man antecknade de viktig tiderna såsom, "när fisken går till". Ovanför finns an lång linje och en annan som korsar. Det är solen och månens banor. Solens bana manifesteras i Djurkretsen och säsongen början var första måne efter vårdagjämningen.

Lokalt har man kunnat ge namn åt de olika gubbarna så att alla mindes. Ja, även de minsta skulle lära sig samtidigt som de vuxna höll på. Sådana "mångubbar" gav säkerligen upphov till ett särskillt Lundbyspråk som inte grannbyarna förstod. Våra förfäder älskade att vara gåtfulla och att ha hemligheter liksom en del av oss gör det ibland.

….

Nedanför detta block finns på en hällen två koncentriska ringar som normalt betyder "två kvartal/ andra kvartalet" samt vinkel som betyder "himmelshörn" på samma sätt vi brukar det. Symbolen fanns även i Egypten exempelvis. Alla små ristningar runt bildstenarna kan förstås användas som referensriktningar.

Bredvid denna sten fanns också en sten som huggits ut så att den bildar en skål. Det kan ha varit ett altare och det fanns flera i området.

 …..

Större bild

Den avancerade kunskapen om årets tredelning har man med säkerhet fått utifrån och den syns i materialet under sista årtusendet f.Kr. Här syns den i de tre ögonen och "kommenterande" gubbar. I vanlig ordning var man intresserade av bara de första sju - åtta månaderna. I så gott som alla kalenderristningar är man bara intresserade av säsongen och avbildar vårritualet.

Här avgränsas andra terminen/ tredjedelen av korsande linjer på båda sidor. Om vi börjar räkningen vid vårdagjämningen blir fyra månader framåt i slutet på juli. Vid Ramadan skarvade man i 11 dagar för att gå jämt med solåret och det är möjligen antydning till en liten "gubbe" i nederkanten. Även här har vi en liten fisk under "gumman" till höger och en metkrok under ögat.

En viloperiod

Tredje terminen är man i regel inte alls intresserad av att reglera och det vintermånaderna från slutet av november till slutet på mars.

….….

Tre skilda småristningar

Kvadraten var första abstraktionen för att få en konvention om himmelhörn och där ochså vi använder den ibland. Snart nog upptäckte man att man behövde dela tiden mellan solstånden och fick Kyndelsmässan, Valborg, Olsmässan och Morten gås dvs. köttfest och lagting.

De övriga symbolerna vet jag ej hur de var placerade, men kanske de hör till tredje ögat. Till höger har vi en "Trötter" som kanske är "året som gått". Halvan / dvärgen är kanske det nya året och även denna typ finns på flera håll.

Mer från Göta Älvdal

Jörlanda "natthimmel" hällristning dokumenterad av Werner Bryman "Hällristningar i Göteborg" 1986

På ristningen finns 24 "stjärnor" och 480 små skålgropar. Vi vet förstås ej om man menade himlavalvet eller om detta var en offerhäll eller kanske bådadera. Att rita en cirkel runt en punkt betyder att man pekar ut just den punkten såväl i dåtida logik som i vår logik. Vi kan tänka os att vi gör liknade figurer som i Lundby på denna häll och det blir genast lättare att orientera sig.

Hällen är ett exempel som visar att det var inte bara i Lundby man ristade skålgropar med en cirkel omkring. Samtidigt associerar företeelsen till himlavalvet. Denna ristning ligger 16 m.ö.h. och kan inte vara äldre än runt 2500 - 3000 f.Kr. Arkeologerna har dokumenterat en boplats med eldstad och fynd av pilspetsar nedanför bergknallen. En liten pusselbit i Lunbykullens historia.

En annan udda ristning finns i Åseby, Solberga. På en mot söder sluttande häll finns ca 150 skålgropar samt ett 30-tal fotspår som är helhuggna. Ristningen påminner om hällen I Härene Västergötland med en stor mängd fotspår. När man jämför med häll 4 i Högsbyn anar man att man studerat stjärnhimmeln på något sätt.

Månsvit från Torsby Röd 25 m.ö.h.

Detta är en rad symboler som beskriver en måncykel läst från vänster till höger. Första månen /månvarvet börjar vid de korsande linjerna. Man har en grop före för att visa att raden ingår i en oändlig serie. Nummer 12 och 13 är förbundna eftersom man behöver 11 dagar av den trettonde för att fylla solåret. Vid 12:an finns markeringar som visar att sol- och månbana korsar varandra i logiken.

Denna typ logik med sviter om12 - 14 alternativt säsongssviter på 7 - 8 finner vi på ett dussintal hällar i Norden. Men vi förstår detta lite bättre om vi istället finner figurer såsom i Evenstorp.

Full månsvit vid Ramadan Evenstorp på Dal

Om vi börjar till höger har vi månhunden Rahu som är i bruk som liknelse bland braminer även i dagens Indien. När astronauterna landade på månen sa de:" Titta, Rahu har fått loppor i pälsen!" I det rätt nyligen upptäckta templet i "bördiga halvmånens" Göbeklitepe, Turkiet finns en pelare med ett hunddjur i relief. På himlavalvet är det Skyttens stjärnbild och den var tydligen aktuell då man skapade ritualastronomin.

Antalet streck på båtarna passar när man kalkylerar Ramadan och skjuter in 11 dagar. Kroken är en symbol för krokningen och symbolerna framför är de tre kvartalen. Sen ser vi mångubbarna och där 12 och 13 är krokade ihop. Gubbarna är lite olikt utformade så man kan egentligen läsa dem som olika. I våra europeiska språk har vi ett växlande bruk av namn och siffror i månadsnamn och veckodagsnamn. Animerade namn är kanske lättare att komma ihåg och skriva myter om än siffrorna. I alla händelser fungerar det lika bra vilket som.

De 22 strecken ovanför har ökat min flintskallighet. Vi har några förekomster i Västgötland - Dal. De två bröderna ovanför är kanske "ny och nedan" där man sina håll räknade "fortnights" dvs. 14-nätters perioder. I alla händelser gör denna lilla animering det lättare att förstå sammanhanget. Ovanför dessa finns säsongssymboliken för odlare och en "storkman" som är lättare att förstå i sitt sammanhang än dessa BLURPHAR…. Se Evenstorp

Istiden sätter gränsen för hur tidiga spår av kultur vi har på våra breddgrader. Man ristade vanligtvis nära vatten och med landhöjningen flyttade man nedåt. Detta är särskillt tydligt i Nordnorge och det ger oss lite hjälp vid dateringarna. De jättestora djuren period är före ca 4500 f.Kr. och vi ser att den nya ritualkalendern gör sitt insteg från första början runt 4200 f Kr.

Från ca 4500 till 3000 f.Kr. förekommer mycket ren och även älg samt små samt nån enstaka kalender med anknytning till storkulturernas ritualkalender. Båtarna är jämförbara med ett par på två hällar i Askim. På Tumledalens nordsida, Torslanda finns Norden sydligaste hällmålning där vi svagt ser en tidig typ småbåtar samt linjer med streck som sannolikt använts vid tideräkning.

Vidare finns ett hjortdjur jag ser som Vildrenen. Fram till sen tid var Vildrenen en stor stjärnbild med bakkroppen i Orion och Kronan i Cassiopeja. Den användes som "ledare för året" under många tusen år. Förmodligen skapades den av specialiserade renjägare för 20 - 30000 år sedan. I södra Skandinavien såg man en Hjort under de sista par tusen år före kyrkan tog över tideräkningen. Det var förmodligen i huvudsak stjärnbilden Pegasus.

På taket av en stenkista i Svensby, Säve daterad till ca 2500 f.Kr. finns 8 skålgropar. Skålgroparna gjordes ofta som en symbolhandling vi odling och begravning. Det var att påkalla den andra osynliga världen eller eftervärlden eftersom man sannolikt trodde på "återliv". Man finner dem ofta vid gravar, nära vatten och nära odlingsmarker. En mer diffus användning är som symbol och/ eller för att teckna nån företeelse.

I Björlanda, Askim, Harestad, Ytterby, Jörlanda finns båtristningar och alla har karaktären av tidbåtar i en enkel kalenderkomposition som avbildas med 3 - 4 båtar och ibland delar av båtar. I Skepplanda finns helt klara kalenderristningar gjorda med tidbåtar.

Årskrokodilen från Skepplanda

Gädda eller krokodil spelar mindre roll. Huvudsaken är att vi ser att vi kan få månårets symboler om vi klipper bort övre linjen. Krokodilen associerar till farao Setis grav, Egypten där vi ser ett följe av mångubbar anförda av flodhästen Taweret som föder månvarven. Den har en krokodil på ryggen som äter upp de gångna månarna och den har en liten krokodil i handen som sätt in vid Ramadan i slutet på säsongen. En reptil hör till de äldsta symbolerna och finns även i Amerika

Vi ser de koncentriska cirklarna som förmodligen symboliserar stjärnbilden Tvillingen, eftersom Handen var kräftans stjärnbild. Symbolen tvåhjul och en tistelstång finns också på nån sentida kalenderstav i början av januari, men här har det nog betydelsen "börja" eller "två halvår"

Skepplandas helårskalender

Skepplandas helårskalendar med månvarvsbåtar/ tidbåtar och är en av de förnämsta i Norden och är så pedagogisk att även nutiden kan förstå den om man vet vad det handlar om. Vi ser omedelbart att det är en annan handstil och vi måste se det som influenser utifrån eller invandring. Dubbeltecknade båtar skiljer sommar och vinterhalvår i logiken. Sommarhalvåret har många små symboler och vissa av dem ger en känsla av influens från Egypten.

Yorkshiredialekt?

Ovan har jag skrivit att det finns inget liknande i Norden och även skålgroparna innesluten i en cirkel är en udda företeelse. Sen kom jag ihåg att jag för ett par år sen korresponderade med Graeme Chappell om bl.a. hällristningar i Yorkshire England. http://www.alkelda.f9.co.uk/

Han har gjort ett stort jobb med att kartlägga landskapets ristningar och har även intresserat sig för folklore om hällristningar. Den tycks dock mest rymma folks uppfattningar för drygt hundra år sen. Folkliga namn som "Devil" var knappast gångbara före kristendomen dvs. när hällristningarna skapades. Men det finns et mindre antal rationella förklaringar.

……

Allan Tofts Goathland, Yorkshire, England

En koncentrisk cirkel med en skålgrop i mitten är mycket vanlig i Yorkshire. Ofta finns de i en komposition med två cirklar inklusive grop väl utförda medan den tredje bara antyds. Normalt kommer flöde bara från en av cirklarna. De förekommer ofta vid forntida åkrar på en sten I några kompositioner har man möjligen angett riktningar.

Den rationella delen av folkminnet berättar att man offrade i dem till påsk eller första maj dvs. mjölk eller annat offer till "ars och äring". Vi har liknande folkminne från Sverige. Detta sammanfaller då med säsongens början och det är lätt att tänka sig att tre-kompositionen symboliserar tre terminer. Flödet kan avse såväl regn som att man sår i jorden och förväntar sig att växtligheten ska flöda. Det berättas även om månen i sammanhanget och det sammanfaller med ritualsymboliken i de stora kulturerna.

Denna sten kallas "fruktbarhetssten" i folkmun

Fruktbarhet är en process i tiden och här har man delat upp den i tresteg liksom på många andra håll. Hällristningarna är ofta mycket slitna så man kan inte helt lita på linjerna. Logiskt betyder en grop = en punkt = "det finns" medan en cirkel innesluter en enhet/ helhet och antalet cirklar kan betyda exempelvis kvartal eller annan enhet. Ibland underförstår man jämförelse. En stor grop antyder att man gått under ytan medan linjer antyder flöde om inte det är en inneslutning.

De brittiska öarna och Irland har mycket få figurativa ristningar. Allt är koncentriska cirklar och skålgropar fristående eller i kompositioner såsom dessa. Det finns inget skäl att göra dem mystiska eftersom det finns rationella förklaringar som håller.

Det fanns tillräckligt stora och sjövärdiga båtar för mer än 4000 år sen och det är fullt möjligt med kulturutbyte mellan Yorkshire och Göta Älvdalen lika väl som att vi på våra hällar ser kulturimport från kulturländerna i söder.

Inmutning Knarrbyn på Dal

Knarrbyns ristning påminner till stilen om de normala brittiska. Här betyder cirklarna period/ kvartal och detta är en inmutning där man markerar de fyra årstiderna. Det finns en del klara ristningar av denna typ och vissa inmutningar är ochså en tidsbestämning. Man började tidigt med dateringar i officiella sammanhang i de stora kulturerna.

Denna ristning ligger i närheten av en hällkista och kan förmodligen knytas till den. Den dateras till 2300 - 2000 f.Kr. och kan sannolikt knytas till kopparletning. Liknande finns på "grönstensfjället" Liane där ristningen innehåller en symbol som betyder "bearbetning"… se "Letade de koppar". På Irland förbinder man den svagt kilformade hällkistan med "kopparfolket" och det finns några liknande på Dal.

Metallurgerna svarade sannolikt för en stor "turistverksamhet" i jakten på metaller över hela jorden. Naturligtvis spriddes kultur med dessa. På vissa ställen blev den varaktig medan det på andra ställen bara var en tillfällig blomstring eller notering på bergen. På Dal har vi från samma tid ristningar för odlare och boskapsfolk samt några i "bergen" för kopparletare. Ristningarna kom att bli lagar för samhället och vissa drag bestod fram till vår tid.

Långt senare fyllde runstenarna samma funktion och på vissa har man t.o.m. i texten nämnd upp till fem "anor" generationer. I mellantiden fanns en period där bosättningen fick namn efter en klanidol och man kanske satte upp nån sten som markering. Vissa namn har bevarats till senare tid då sen gårdarna fick namn efter första ägaren eller något annat.

Lundbys ristning hör till samma kategori och är som sådan en inmutning.

Kulturmiljön

Fornminneslag och lokalbefolkningens protester vägde förstås lätt när man kom på att området mitt i Lundby kyrkby skulle vara lämpligt för småhusbygge. En lag är aldrig bättre än viljan hos överheten och intensiteten i allmänhetens intresse. Allt för ofta glömmer folk sin skyldighet att protestera om behövs när lagar överträds och kanske ofta av vinstintressen. I vanlig ordning hade planerarna möjligheten att ställa lundbyborna in för fullbordat faktum med färdiga planer so inte gick att stoppa. En helt vanlig strategi bland byråkrater.

"Lundby kyrkby är den enda bevarade bymiljön av denna typ inom Göteborg. Den har betecknats som kulturhistoriskt värdefull i Göteborgs historiska museums (GHM) inventering av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse 1967 samt i museistyrelsens utredning inför Hisingens generalplan 1969." … skriver Agneta Hermansson höstterminen 1972 i en tvåbetygsuppsats.

Vi finner detta på Göteborg Kommuns sida om "Inägogatans projekt"

Läge
Området är beläget invid Inägogatan och Byalagsgatan, väster om Egnahemsbolagets nybyggda småhusområde, i Lundby Kyrkby.

Primärområde: 710 Basområde: 710 04

Innehåll
Planförslaget ger en möjlighet att bygga tre lamellhusbyggnader i två våningar, om totalt ca 36 lägenheter upplåtna med bostadsrätt. Parkeringsgarage är planerade under respektive byggnad.

Markägare
Kommunen är ägare till samtliga fastigheter som ingår i planområdet.

Sök 18.06 Inägogatan på http://www.fastighetskontoret.goteborg.se/

Eller kanske denna URL fungerar

http://www.fastighetskontoret.goteborg.se/prod/fastighetskontoret/dalis.nsf/52d69a6d10acd432412566650037bf20/110c9c242a3b9bcf412568c7003e8691!OpenDocument

Det är ju märkligt att Sverige med sina enorma arealer inte har råd att bygga nån annanstans än inom kulturmärkta områden. En del tycker måhända det är malplacerat att bevara en gammal kulturmiljö inom staden. För människor med lite djupare syn på kulturen är det förstås en fråga om att bevara rötterna och att kommande generationer har något att jämföra med.

Bevarandet skulle förstås ha skett för länge sen och man skulle ha sett till helheten. Att tränga in moderna hus mitt i en kyrkby är ett helgerån. På få ställen har vi kulturmiljöer fyllda med märkvärdigheter i Sverige. Man måste ta vara på det som finns. I Lundby försvinner vissa unika fornminnen utan om man ens vårdar sig om att bevara dem.

Nu finns det bara gatunamnen kvar som i viss mån berättar om det gamla samhället. Gårdsnamnen har nästan försvunnit redan. Men kan de nya generationerna föreställa sig hur det kunne ha sett ut om inte de har stöd i manifestationer på platsen. Alla våra fornminne är det enda vi har som lite berättar om det förgångna. Man kan inte gallra ut och bara bevara det som har "guldkant", utan att skapa en förljugen bild av historien.

Likgiltigheten och prioriteringen har gjort att exempelvis i min grannsocken Ånimskog har fornminnena decimerats med runt 75 % på bara 50 år. Man pratar om historielöshet samtidigt som man förstör de sista resterna som går att tolka. Endast lokalt intresse kan bevara fornminnena.

Salongshistoria är bara för populärförfattare att tjäna pengar på. Det berättar inget om människans villkor och hur man är medlem av historien. Vi bär alla barnet inom oss. Vi borde också bära förfäderna inom oss. Det gjorde det möjligt att skapa vår generation. Jag vore inte den kloka karl jas anses vara utan att vara djupt påläst på historia. Det är vår referens till samtiden.

Unik hällristning när storskiftet gjordes och här anges gårdarnas relativa läge. Denna ristning finns än så länge på privat mark och står ett tag till

Det är kanske nog så utmärkande att ungarna åkt tefat just ned för ristningen. Lite grann i oförstånd men ändå symptomatiskt för ungdomar. Den yngre generationen vill kanske inte spara minnen av en bondsk forntid?

"Lundby by har anor från förhistorisk tid. Vid byn låg sedan gammalt häradets ordinarie tingsplats. Den nuvarande kyrkan uppfördes på 1300-talet. Tidigare fanns på platsen en träkyrka troligen från 1000-talet. På 1500-talet omfattade byn 17 hemman. Det var länets största by. De flesta av hemman var inte av betydande. Före 1658 var Lundby och Tuve de enda svenska socknarna på Hisingen, övriga var norska"… fortsätter Agneta Hermansson. För mer se Nättidningen Glimtens sajt där den offentliga handlingen finns publicerad.

http://www.glimten.net/lundby/lundby2.htm

Här ytterligare ett par fynd jag aldrig hört talas om i arkeologin.

….….

Vet nån vad dessa användes till och hur gamla de är?

Även om inte det finns nån text eller skålgrop på dessa är det dock ett kulturminne. Åtminstone sen yngre järnåldern har man haft seden att ställa upp en bautasten över bemärkta personer. Andra tidiga stenar symboliserade platsens idol. Förmodligen har det funnits en begravningsplats i övergången mellan yngre järnålder och kristendom.

I nån text på runsten sägs att man "satte stavar och slog i sten". Gärdet runt graven var förstås nödvändigt mot djuren, men långt tidigare gjorde man symboliska gärden av sten för att markera att platsen var helgad likt våra kyrkgårdar. Att göra skålgropar var också en symbolhandling som riktade sig mot "den andra världen" eller den gångna tiden.

Vi gör samma sak när vi reser gravstenar med namn. I vissa fall är det rent av förfäderskult dvs. när det gäller bemärkta män. Fornminnen av den typen helgas bara så länge folk bryr sig.

Äras den som äras bör

 

Med tack till Lasse, han bryr sig

Lasse Andreasson, Gamla Lundbyvägen 26, 41709, Tel. 031 232047

Ristningarna upptäcktes när man skalat av närmare en meter jord som täckt hällarna. Det är Lasse som själv tagit avgjutningar på hällarna. Han har tagit flera hundra foton av hällarna och miljön däromkring under arbetet med att bereda grund för byggnationen. Lasse har under flera år försökt att få vissa arkeologer i Göteborgsområdet intresserade men dom verkar besvärade.

Han har en större samling artefakter från stenåldern och även en och annan sak i järn samt järnslagg efter järnhantering. Naturligtvis har han försökt få arkeologer intresserade. Det heter vår i fornminneslagen att man ska meddela länsmuseum eller liknande. På sin tomt har han 5 skålgropar och ville att arkeologerna ska titta på dem. Han fick svaret att man har gjort en dokumentation av all hällristningar i länet. Alltså finns inte Lasse skålgropar???

Mest förvånad blir man över Riksantikvariens svar på Lasse brev där handläggaren arkitekt Ann Mari Westerlind skriver:

"Den egenartade relief som påträffats är enligt geologisk expertis en för Bohuslän vanlig geologisk bildning och således inte någon forntida ristning"

Tala om att låta smeden var skomakare och var finns Riksantikvariens arkeologiska expertis. Det är den sorts akademisk arrogans och likhet som gör att vårt fornarv minskar i rasande takt. Helt uppenbart är att geologerna i Göteborg inte behärskar sin disciplin.

Lasse äger sen 13 år den gamla Skomakaregården och har sin rot bland Gropagården, Klockaregården, Biskopsgården, Andersgården, Fogdegården, Hallens gård och Pilegården med sin pileallé i allt som mest 19 gårdar. Det är alla namn som kommer att vara försvunna inom nån generation eftersom det inte finns stöd för folkminnet. Det är alla namn som vittnar om en hög status. Begreppet Hallen är förmodligen det äldsta och går tillbaka till en tid då stormän och samfälligheter byggde stora hallar som centrum för lokalsamhället.

Han undrar förstås över att de aldrig fick göra något som kunne ändra kulturmiljön. Nu kommer "husfar" själv och slår sönder samhället. Det är ändock byggherrarna som styr. Man kan säga att det är minst sagt otacksamt att verka för sin hembygd och dess kultur. Men det är kanske myndigheternas sätt att avskräcka folk från att lägga sig i de storas planer. Vidare tycks man kasta pengar i sjön när man gör kulturinventeringar och liknande.

Sonny Berntsson, Katjas Gata 127, 42251 Hisingsbacka, Göteborg är mycket intresserad av bl.a. Västergötlands forntid. Han kontaktade mig och försåg mig med all dokumentation Lasse har gjort under åren.

Naturligtvis är dessa unika ristningar värda att bevaras åtminstone i minnet och arkivet. De är en liten pusselbit i den stora helheten. Motiven är skenbart primitiva och det är lätt att "skåda hunden på håren". Det gäller att förstå det fina i kråksången och att ha antennerna ute.

Vi lever i en tid där mycket få skulle kunna ta ut en ett "tidur" enbart med en påle, några referensriktningar samt kunskapen om solens gång. "Svårare än så är det inte, om man bara kan" Vet inte om jag kunnat fånga sanningen i dess innehåll men det är ju bättre än ingenting.

Med risk att få på truten säger en a´n att vist förtjänar Göteborgs Kommun, Riksantikvarien och arkeologerna en känga för deras bristande intresse för lokal arkeologi, historia och kultur. "Fint ska det vara" och bara brackor förnekar sin förfäder. Jag tänker inte gå närmare in på det eftersom jag ovan har gett en bild som de professionella inte har velat se. Till slut ett gammalt ordspråk från Dal:

Tess mer en rör i smörja

tess varre loktar ho

 På Dal 31 jul -2002 Hemtun

 Tillägg onsdag den 27 augusti 2008

Riksantikvarien skrev definitioner på fornminnen 2002-12-17

… Uppallad sten används för sten eller block, avsiktligt uppallad på mindre stenar. Uppallade stenar kallas ofta "offersten" eller "liggande höna". Klumpstenar, resta stenar och uppallade stenar förekommer vanligen tillsammans med andra gravtyper, ofta på gravfält, och kan utgöra rester efter stenkretsar. Om detta är säkerställt, t.ex. via skriftliga källor, skall lämningen registreras som Stenkrets. Jfr Stenkrets, Stensättning.

Egenskapsvärden: Blockgrav, Klumpsten, Rest sten, Uppallad sten

Antikvarisk bedömning: Registreras som fast fornlämning.

I vanlig ordning sitter Högsta Hönset i Stockholm utan kontrollfunktioner som kollar vad som, sker ute i landet. Hösten 2005 kan man läsa att Götet arkeologer icke har uppdaterat sig

Ovan syns en så kallad ruvande höna. Det är en sten som är uppallad av en eller flera mindre stenar. Dessa brukar i Västsverige inte räknas som gravar eller ens fornlämningar. På andra håll i landet finns det en tradition om dem som offerstenar och även några exempel på att de använts som gravar.
Det fanns fler ovanliga kulturlämningar på åsen. En av de märkligare var detta stenblock med flera lager mindre stenar staplade på norra sidan. Kanske även denna ingått i det förhistoriska brukandet av åsen.

I Bromma finns en uppallad sten som hunnit så långt som till registret. Men den finns icke på ekonomiska kartan. Den grävmaskinist som ska eventuellt putsa till området tror nog att det är en skrotstenshög och den åker bort. Trots att han har en karta i förarkabinen.

Man kan ta faste på Götets arkeologer som icke ser det "ens som fornlämningar". I norr kan man väl tala om ett nedsättande "de hör till samerna och fångstfolkens kultur liksom på Kola och i Karelen". När vi talar om tidsperspektivet kanske 7000 år vet vi inte om samerna var uppfunna. Kanske de var skåningar såsom mtDNA antyder … man kan säga att kanske skåningarna tog med sig dösen norrut?

Jag störs av att den förmodade proffsiga Riksantikvarien använder den idiotiska amatörmässiga benämningen "liggande höna" för en normal mindre dolmen/ dös. En exakt benämning är tripod/ trefot. En stor grupp har endast en ända upplyft och dem kan man kalla enbent. Vid Sommen är 72 % enbenta och 18 % trebenta. Det är fel att upphöja trefoten till generell typ som överskuggar agendan. Jag kallar ofta trefoten vi-dös eftersom de legat i ett Vi som samlingsplats för vårfesten förmodligen.

Riksantikvarien cirkulär säger klart att allt som är tillverkat av människan ska registreras som fornminne. Nu har framkommit att förutom detta fall har det funnits en "Göteborgsanda i arkeologin" att man inte bryr sig om fornminnen arkeologerna inte har tidigare registrerat som fornminnestyp. Det blev aktuellt på Dal där det heter att det finns inga megaliter. Men Rio Kulturkoperativ registrerade på Liannefjället ett par uppallade block/ "liggande höna" som nu godkänts och det sades att det är emot Göteborgspraxisen … min åsikt framgår av ovan där jag naturligtvis stöder RA

Det blir väl så att man noterar bara megaliter med guldkant som kan förhöja den nationella självkänslan. En älskare och amatör noterar allt som kan öka kunskapen där man har negligerat alltför många detaljer som kan ge detaljer till helheten. Jag förstår väl att lokala myndigheter kompromissar med ekonomin men varför strunta i den enklaste dokumentation i Lundby. Där jag har ett annat fall i Ångermanland där Dottemars tassemarker tydligen inte är värda arkeologisk intresse. http://www.catshamans.se/albums/dotkom/0kom.htm

Jag är i allmänhet speciellt intresserad av det som avviker från standarden där Sommen är ytterligare ett område arkeologerna knappast kan förbise eftersom det är så många stora monument på ett litet område. Där är det intressant att formarna har global utbredning.

På Arkeologiforum finns arkeologer som gör sig lustig och påstår de inte förstår vad jag skriver. Tror fán det när de aldrig sett de saker jag tar upp och inte ens läst dem förrän de har åsikter. De är knappast så pålästa att de förstår det. Sen saknar de väl lite mod också att gå utanför de gängse ramarna