Tillbaka | Julen 2001

Är du bitter?

Vi nordbor håller ofta distans till varandra. Åtminstone en meter eller så. Det tar ett tag innan vi berättar känsliga saker om oss själva till en blivande vän. Är vi bortbytingar och främlingar ska man nog inte öppna sig förrän man vet var man har sina vänner. Jag öppnade mig i barndomen för fel människor som den godtrogna jag var.

... Nu är jag fullvuxen, men även om jag nog är den lättsamma karelaren och Rokka-typen i vardagslag håller jag en viss distans så att jag inte får tillbaka saker i skallen eller det börja cirkulera som en visa på orten … Sen kan man ju läsa i Eddan och se råden till främlingen och gästen exempelvis:

I alla dörrar innan in man går

Skarpt skådas skall, skarpt granskas skall

Ty ovist är att veta, var ovänner sitta

Borta på salens bänkar

Vers 1 Den Höges sång 

Den Höges Sång är urgammalt folkvett i Norden och jag läste den tidigt som barn. Den är mer realistiskt mänsklig än mormors bibel. Det var min bästa fostrare i folkvett.

Bitterhet, ja det är en fråga jag ofta fått de få gångar jag berättat lite om min barndom. Jag brukar ärligt svara NEJ, även om det finns de som menar att bitterheten lyser igenom vad jag skriver. Men jag skriver ju om en avlägsen tredjedel av mitt liv som har avklarnat. De värsta åren var 10,5 år i Danmark men även tiden fram till jag blev myndig var slitsam. En annan sak är att den som frågar oftast tänker bara på sig själv och vill egentligen lära hur man tacklar bitterhet och frågar då nån de tror har erfarenhet.

Men jag har egentligen aldrig haft tid att känna efter bitterhet. Jag var ett hyperaktivt barn och samma aktivitetslust har hållit på att bränna ut mig hela livet. Dessutom skulle jag känna att de som förorsakat mig ont skulle liksom "vinna" om jag vore bitter av nån orsak. Dessutom fick jag min "onda arm" sista hösten i Danmark. Den har av och till gett mig mycket smärta fram till jag blev opererad 1978. Efter det är det ett molande nu och då och temperaturen i axelleden är en knapp grad högre än i andra sidan. Men sen har det kommit andra saker till såsom en ond höft och en reumatisk fotled. Då blir frågan hur ska jag metodiskt förbise de där "småsakerna" hela den vakna delen av dygnet..

Värktabletter håller den värsta smärtan borta och mitt öronsus håller jag nere genom sund livsföring, frisk luft och att hålla ryggen varm. Min behandlingsmetod har sen barnsben varit "att tänka på annat" eller att vara sysselsatt hela tiden, så att jag inte hinner känna efter och gräva ned mig … sen har jag bra mycket humor och galghumor i botten av deppandets brunn. Det är som en ballong som lyfter mig uppåt. Faktiskt har jag en speciell galge i hallen med påskriften "Plats för galghumor" … eller så ritar jag en ballong över huvudet och tänker att den lyfter mig.

Jag har ett batteri av olika knep för att klara svåra situationer. Något jag utarbetat från barnsben. Det viktigaste är att hålla sig i god kondition, äta rätt och såväl hjärnan som kroppen kräver riklig tillgång till syre. Läkarvetenskapen är duktig och dess värktabletter och medicin mot högt blodtryck, kärlkramp och rytmstörningar är basen för att jag ska må bra.

Men eftersom jag inte förbrukar så mycket energi får jag inte mikronäringsämnen genom maten utan tillskott av selen, B-vitamin, all-vitamin plus, kalk fyller ut kroppens behov. Därtill använder jag "mormors special" (svart vinbärssaft) att kväsa förkylning i sin linda genom att ta C-vitamintabletter så länge jag nyser. Det är möjligt att utan att må illa ta upp till 10 brustabletter men i regel behövs högst tre. En virusspruta på hösten kompletterar det så att jag faktiskt inte varit lätt förkylt mer än nån enstaka gång de senaste tjugo åren.

I Medlemsnytt 4/2001 från Finska Krigsbarn RF fanns en liten dikt

Att vara ett krigets barn är det

Att alltid söka efter trygghet

Att aldrig höra till

Att alltid vara utanför

Att alltid ha omöjliga kärlekshistorier

Att aldrig bli av med tomheten

Att alltid känna sig kluven

Att alltid vara "duktig"

Att aldrig duga

Att alltid fråga Varför?

Detta trots make, barn och barnbarn

Anita Sjöholm

Vid första läsningen tänkte jag att det rör inte mig … jag flyger högt. Vid andra läsningen får jag nog medge att åtminstone nån gång under livet har 7 av dessa 9 att-satser varit aktuella för mig. Det ligger i sakens natur och egentligen kan alla bortbytingar och barn skilda från en normal familj skriva under på detta.

Som Hilary Clinton sa "det behövs ett helt samhälle att fostra ett barn". Men varje människa behöver åtminstone en hand att hålla eller att nån älskar mig. Då är man en i ringen av jämlika människor. I praktiska livet möter den ensamma ofta stora problem om man inte har bakgrund och stöd i familj och omgivning. Det här med svågerpolitik är rätt så bra att ha.

Antagligen är jag uppfostrad från liten att vara "Stor Karl", vilket också inneburit att jag egentligen aldrig bryr mig om vad andra säger ... det är den lillas "kan själv". Men även vatten kan nöta ut stenen, så om någon eller många försöker ge namn eller sätta etikett går det så pass in att jag tänker på det. Mitt resonemang är att om andra håller på med dumheter ligger felet hos andra och inte hos mig. Om någon försöker bli "fin" genom att sätta sig på mig blir jag fin genom min stolthet som inte bryr sig eller tar åt sig. Men vist, enligt undersökningarna är en tredjedel av folket mobbare … de kan ju prova sig på mig om de gitter.

Många av oss har fått höra att vi ska vara tacksamma. Ett sådant påstående gör oss omedelbart mindre jämlika. Vi blir utpekade och ställs utanför ringen av jämlika. Vare sig man lyfter upp nån ovanför ringen av jämlikhet eller trycker ner nån är det inte den naturliga balansen i ett samhälle. I vår gemenskap av samma bakgrund brukar vår barndom vara på tapeten.

Det är en kort tid av vårt liv då vi behandlades som kollin och värre. Enligt gammal praxis och våra lagar var vi helt och hållet de vuxnas ansvar. Vi kan inte svara för de vuxnas gärningar och att följden blev att vi fick en adresslapp om halsen. Det ansvaret får vuxenvärlden ta på sig. Vuxna brukar slippa lätt undan från sina felsteg mot barn.

Nån har påstått att "vi ska känna stolthet för vår insats i kriget"… tja, vi brukar väl inte gilla att barn blir soldater? De flesta av de finska krigsbarnen skickades då man skulle skapa ett Storfinland. Det brukar vara så att det heroiska första korta kriget ofta får täcka över det mindre rättmätiga i det andra kriget. Minns i "Okänd Soldat" att soldaterna ville stoppa vid ryska gränsen. De ville inte skriva under General Mannerheims löfte att inte stoppa svärdet i slidan innan Karelen är återtaget … åtminstone inte när det gällde att återta Fjärrkarelen. Sen var det ej heller populärt på alla håll att Finland var på Hitlers sida. Hur hade det slutat om det gått bättre för honom?

Under min tid i Finland i början av 1950-talet besökte jag under några år ofta en skomakare som mist ett ben i kriget. Jag brukade köpa hem en kvarting åt honom nu och då. Under nån timme eller två tills han slocknade var vi tillsammans på slagfältet då mer än tio år efter krigets slut. Det var samma händelser om och om igen i repris. När han sov gnydde han som en liten hund. Kanske det var fantomsmärtorna i benet som inte fanns och som hemsökte honom även vid dålig väderlek. Jag skulle inte komma på tanken att fråga honom om han kände stolthet för sitt bidrag till kriget.

Även om Generalen menade att vi krigsbarn var hans elitreserv och fortfarande egentligen borde återta Karelen … tja, det kan inte vara så att vi liksom är födda med en förpliktelse att svara för andras gärningar. Vi var inte myndiga och vi hade inget att säga till om. Att nu komma och påstå att vi ska vara tacksamma, det är bara den skyldiga eller okänsligas sätt att kräva av andra vad man inte själv kan ge.

Vi har var och en full rätt att känna bitterhet över det vi förlorade i kriget. Redan det att det finns ett behov av en förening för oss och att folk där vill öppna sin minneslåda för att vädra ut oförrätterna … tja, det visar på rätten till bitterhet. Det visar även det kända faktum psykologerna tjänar grova pengar på, nämligen att svåra upplevelser i barndomen formar människan och ligger som en ballast livet ut.

Fantomsmärtor i ett amputerat ben är något gripbart. Men genast när en fysisk skavank inte syns utanpå vill folk inte se eller tro på det … vet jag av erfarenhet med en stel handled. Samma gäller min hjärtsjukdom där grunden lades med ett förstorat hjärta p.g.a. överbelastning den sista tiden i Danmark. Folk vill inte ta hänsyn till att jag inte alltid kan hänga med. Än värre blir det med det som inte alls direkt ger ser uttryck i fysiska men. Nutida vetenskap vet att starka psykiska påfrestningar kan få utlopp i fysisk sjukdom

Julen var i många år i vuxen ålder ett rent helvete för mig. Det var de djupa upplevelserna av några få lyckliga jular som mycket liten och känslan av att åtminstone till julen ska alla vara snälla. Denna känsla ställdes emot att jag ett antal jular i Danmark blev otroligt illa behandlad under högtiden. Det var än att jag skulle känna mig tacksam och än att jag inte förtjänade vissa julklappar … samtidigt som i botten fanns att man ville adoptera mig att göra till sin egen. Ingen klarar av att hantera djupa motstridiga känslor samtidigt utan att måsta dra sig undan för att tackla det.

Jag hade min sista uppgörelse med "de förbannade åren" för runt 25 år sen. Då mindes ja såväl svåra som roliga stunder och minnets bandspelare berättade exakt vad som hade hänt. Efter det har det nog inte varit problem med vare sig bitterhet eller enstaka kortare perioder med dåligt humör. Man får väl bli vuxen nån gång. Man måste sluta att älta det gamla och minnas det roliga. Världen har en ständig påminnelse om vad som händer om man gör krigsupplevelser till ett obotligt trauma.

Syftar här på judarna vars öde liksom fyller hela världen. De står som ett dåligt exempel på att tackla julefrid och frid med sina grannar. Det är rent av sjukligt. Vist dog 6 miljoner judar, men det dog ytterligare 30 miljoner européer om jag minns rätt. Man dör bara en gång och den ena döden är knappast värre än den andra för den döde. Det är de efterlevande som ha problemen.

I Eddan finns ochså ett råd om "gåva och gengåva" i linje med den kontanta inställning våra förfäder hade. Man kan inte förvänta sig tack om man påtvingar nån en "gåva" eller något man ska vara tacksam för. Ingen kan vara tacksam för att man tillfogas smärta av obetänksamma människor. Vist tvingades vi att bli vuxna med en gång i främmande land och ta ansvar för oss själva och lära oss språket för att hänga med. Men det är inte ensbetydande med att barn förstår så abstrakta resonemang som ens ordet "tacksamhet". Man brukar inte ta betalt för människokärlek och man kan inte begära mer av ett barn än det begriper. Det är frågan om att icke utnyttja mindreåriga.

(Vist fann då de som hjälpte mig för stunden, men inte så att mitt läge förbättrades påtagligt eller helt. För det mesta fick de mitt tack eller gengåva omedelbart. Det fanns de som låtsades hjälpa men senare utnyttjade mig efter bästa förmåga. Dessa senare plus likgiltigheten från ansvariga skapade bristen på jämvikt och jämlikhet i mitt liv. Sånt går ej att glömma eftersom jag trots allt hela livet får stötta upp så att det blir jämvikt)

Om vi ska vara tacksamma är det mot oss själva. Tacksamma att vi haft styrkan att klara av våra svårigheter … därför att jag har då inte upplevt att nån annan människa verkligen försökt att tänka på mitt bästa … och jag kan inte minnas att vare sig finska eller danska staten nånsin frågade efter om jag hade det bra

…ej heller frågade de som arbetade hårt för att sälja danska gåvor åt sig själva och andra på svarta börsen. Jag har själv fått ett dansk paket och vet hur gott det kan vara. De danska gåvorna kunne finansiera en biljett till Danmark och som kunne ge lön åt dem som skötte ruljangsen i runt 20 år. När det liksom blev "för mycket" var det jag själv som fick kräva att komma hem … det var jag som fick klara av att man bröt löften … det var jag som fick anpassa mig efter godtycke. Jag är tacksam mot urarvet och inget annat. Det är det som bär genom svårigheterna.

Det finns de som tycker det blir så negativt att prata om krigsbarns öden … jag undrar när ett krig ska bli en lustig utflykt …ser av och till bilder från det helt "oskyldiga utvalda folkets" strider i Israel. Just i dag kräver israelerna att palestinsk polis ska fängsla terrorister och samtidigt bomber de sönder och samman polisens anläggningar och omöjliggör mycket polisarbete … inte ser det lustig ut. Nu har vi sköljts över av bilder av kriget i Afghanistan … inte ser det lustigt ut. De känsliga av oss kan känna barnens hur barn fryser … är rädda … är stela av fruktan … känner tomhet när ingen far och mor finns längre.

Vist kan jag berätta lustiga saker från kriget … dvs. först runt 20 år efter kriget kunne man se de lustiga poängerna och brodera ut och skarva lite grann. Det gjorde mina bekanta vid besök i Danmark när de berättade vad de varit med om och jag sett som liten. Det gjorde de som inte egentligen hade skadats av kriget utan tjänat pengar på svarta börs och vid sidan om gjort lite farliga grejor genom att bilda en motståndrörelse. Sånt kan man skoja om eftersom det inte går särskilt djupt i sinnet som när man blir orättvist behandlat och mister det mesta av sitt människovärde.

Många känner nog igen sig i större eller mindre grad när jag berättar om att jag i tioårsåldern inte ville jaga hare med min blodsbroder Erik. Dels hade jag väl en svår period hemma, dels levde jag mig in i hur det känns att vara hare och ständigt var beredd på språng. Samma vår var jag på födelsedagskalas hos storbondens pojke som en gång försökt mobba mig. Det var glömt för länge sen. Vi hade så roligt med leker ute under eftermiddagen.

Om kvällen satt vi inne och spelade spel. Mitt i det hela kom jag på när jag tittade på kompisarna "Jag hör inte hit". Jag gick ut i köket och grät för en gångs skuld. Bondmoran kom ut i köket och frågade "Hur är det fatt?". Det är en av de få gångar jag öppnade mig lite grann för en vuxen. En vuxen som var mor och kunne lyssna med hjärtat

Det var helt enkelt att jag var fånge i en verklighet jag måste tackla helt själv. Inget barn borde tvingas in i en situation man inte är mogen för. Det är den perioden jag skriver om och inte vad jag är i dag. Min jaktkompis Erik förstod inte och jag ville inte förklara mera eftersom jag insåg att han skulle inte förstå. Nån annan kompis skulle kanske börjat håna mig … och då hade han fått på käften.

Min blodsbroder Erik och min lilla flickvän var båda på sitt sätt "en varm hand" som band mig till den normala verkligheten. Jag kunne inte ta med dem in i min verklighet. Men vist hade jag tur att ha dem. Enligt en undersökning fick vart fjärde krigsbarn inte en enda vän under sin tid i utlandet.

Ja, detta brev blev inte lustigt och jullikt på något vis … men för mig finns verkligheten hela tiden och jag inspireras av den. Jag ser ingen skillnad om det är jul eller vardag. Min inställning till omvärlden är jämn varenda dag hela året. Kanske inte denna djupa analys passar alla, men de som är av min sort tycker nog att man ska försöka finna roten i djupa frågor. En del tycker måhända jag är för jävlig … medan andra står ut med mig.

 

 P.S. denna meditation skrev efter diskussion med andra i rubrikfrågan. Jag var tvungen att skriva ned med en gång.