Tillbaka

Rödluvan

Ju äldre man blir desto mer ser man i de små händelserna i barndomen. Jag var nog utåt ett rätt så naiv som barn kanske beroende på bristande språkkunskap, men jag börjar allt mer inse att bakom fanns en intuitiv känsla och förståelse av livet. Numera tycker jag att jag var en skicklig skådespelare. Nåjå, detta brev ska handla om "den rödhåriga" helt kort och sen lite annat

Det läsår jag började skolan fick jag en cykel till födelsedagen i januari. Det var krig och det fanns inte däck och slangar så det blev att köra på fast gummi. I Danmark spelar det inte så stor roll eftersom de flesta vägar är asfalterade. Numera förstår jag att anledningen till att jag fick den så fort var att fosterföräldrarna höll på med rätt omfattande svartabörsaffärer. Det var passande att lilla oskyldiga jag körde runt med ägg, fläsk, kycklingar, smör och vad annat vi kunne sälja till släktingar och goda bekanta.

En cykel öppnar alltid världen för ett barn. Vi hade 1,5 kilometer till kyrkbyn och skolan så den var bra även av den anledningen. Men för mig gav det möjligheten att alltid när andan föll på göra en hastig tur till nån jag behövde besöka. Min nyfikenhet var stor på människan från första början. Om snacket gick om nån skulle jag absolut kolla vad det var för människa. Det började med en lite gumma i ett pyttelitet hus. De andra barnen påstod att hon var häxa. Nåja, jag var tvungen att besöka henne för att kolla. Det blev sen saft och bulla och ett längre samtal med den ensamma lilla gumman och jag besökte henne nu och då senare.

På den vägen besökte jag de flesta märkvärdiga människorna i flera byar i omnejden. Det spelade ingen roll om jag sen skulle få bannor eller än värre om jag utan lov besökte folk. Jag hade vilja att söka de svar jag behövde kosta vad kosta vill. En av dem var Rödluvan, en otroligt grann tös mellan 20 - 30 som bodde tillsammans med sin mor i ett lite hus bakom gårdarna i kyrkbyn. Pojkarna i byn berättade att hon är "tyskerpige" och gick än längre genom att berätta att hon var spion för tyskarna … tänk vad folk har reda på.

Tja, det blev ett besök och jag frågade henne frankt om hon är "tyskerpige". Hon bjöd på choklad och jag vill minnas hon fått av de tyska soldater hon umgicks med i stan en mil bort. Hon berättade om ensamma soldater och om att hon och hennes mor behövde de gåvor hon kunne få. Folktungan och "vetandet" är ofta hänsynslöst och det finns inte utrymme för förståelse. Jag blev förstås förälskad i den granna tösen och det blev fler besök, samtidigt som min förståelse för livets svårigheter ökade. Sen får man kanske också minnas att den rätt allmänna tyskvänligheten försvann helt först efter Stalingrad och då började den riktiga polariseringen. Mina starkaste minnen är från de sista två åren av kriget och efter jag började skolan.

Chokladen var god och jag hade inte det minsta dåliga samvete för att fraternisera med det tyska. I Danmark var det ju dubbelbottnat under kriget. Bland de egna skulle man hävda vanlig moral och ärlighet, medan man skulle lura fienden i varje läge såsom med svartabörsaffärer. Bonden i gården snodde grejor av tysken när de byggde egna telefonledningar längs vägen.

Nåja, befrielsen 5:te maj 1945 kom och plötsligt kom de liksom ur jorden alla bekanta och obekanta unga män i omgivningen tog på sig frihetskämparnas armbindel och kpist i armvecket. De hade knappt tid att fira utan alla som samarbetat med tyskarna skulle interneras i ett församlingshus i grannbyn. Tyskerpigerne fångades in och man klippte av dem håret. Sen lastades all på flaket av lastbilar och man körde sakta längs med landvägen för att folk skulle få spotta på dem om de gidde.

När lastbilen körde förbi vår gård såg jag den rödhåriga på flaket och jag tänkte "Men hon fryser om huvudet". Jag sprang in till bondmoran och berättade om det kala huvudet. Bondmoran hade sin bästa sidor när hon inte hann tänka vad det kunne kosta. Så hon gav mig en av sina huvuddukar och sa åt mig att cykla efter och sa att så kan man inte göra mot flickor.

Sen var det jag på cykeln och efter lastbilen. Men den hade hunnit fram till uppsamlingshuset där jag då fick envisas och övertala vakten med kpist och armbindel att släppa in mig. Jag föreläste väl något om att man behandlar inte flickor på det viset och han blev väl lite skamsen. Rödluvan satt på en madrass i den stora salen där var och en tilldelats en madrass på golvet. Nåja hon fick sin huvudduk och jag fick en kram och en liten pratstund. Sen råkade jag se henne när hon efter frisläppandet var på väg till stationen. Hon berättade att hon måste flytta bort från byn eftersom där går det inte att leva.

Det var många som for illa i Norden under kriget genom att komma i kläm på något sätt. Såg nyligen en snutt från Finland där i vissa gränsbygder de ryska partisanerna gick illa åt ortsborna. För min del har jag som gammal förstått att kanske en "ryssunge" som jag hade inte varit populär i mina hemtrakter. I Finland fanns redan innan kriget "de röda ungarna" Deras barn är ju bland oss som fick utgöra Mannerheims elitreserv och bevara finska stammen i utlandet … i detta sammanhang menar jag då alla okända grupper eller enskilda som det aldrig prats om eller byggs monument för. Det är först på senare år man börjat uppmärksamma dem när det egentligen är för sent.

I Sverige internerades många människor utan dom och rannsakan och en stor del av dem var s.k. kommunister. De flesta hade förmodligen försvarat Sverige till sista blodsdroppen om det hade blivit allvar. I sådana svep tog man även zigenare och andra man ville stoppa undan nånstans.

Om Danmark vet jag egentligen inte så mycket utom ovanstående exempel.. Däremot har jag vetat om tyskerbarnen i Norge som är i det närmaste ett nationellt trauma där 8000 - 10000 barn blev hatobjekt. Det visar sig att åtminstone några sen användes i norska experiment av samma typ som Hitlers rashygieniker höll på med. Det fanns allvarliga försök att deportera dessa barn till. Australien Ett oskyldigt barn står sig slätt utan familj och omgivning som skyddar barnet. Som Hilary Clinton sa: "Det behövs ett helt samhälle att fostra ett barn".

I dessa dagar går mina tankar till barnen på flykt i Afghanistan … minnesbilder från min egen korta evakuering dyker upp … och lukten av lagård och hö eftersom vi sov på rännet under flykten. Jag tänker på dessa barn … kan de växa upp till hela människor som kan förlika sig med att människan i sin dumhet begår en massa grymheter. Eller ska det bli hatiska vuxna så småningom som vill hämnas för att de frusit, svultit och farit illa när vi svenskar och nordbor jagar dem.

Så länge vi är med i Alliansen är vi alla lika skyldiga som USA till bombningarna i Afghanistan. Jag ser det som värsta grymheten att begära bombstopp för att få in mat och sen kunna fortsätta bombningarna … var finns hjärtat hos våra beslutsfattare.

Våra regeringschefer upprepar med dårars envishet att det är viktiga att hålla ihop alliansen än att visa medmänsklighet mot det afghanska folket. Det är svårt att tro på "Operation varaktig fred" så länge man bedriver lynchrätt istället för att låta den Internationella Domstolen åtala och utfärda arresteringsorder på de skyldiga.

Man går ej heller in i ett land utan det måste vara en ojävig domstol som riktar specifika anklagelser för brott mot mänskligheten … annars lever vi i medeltiden våldssamhälle. Ett rättsamhälle äger giltighet bara då alla parter har lika rätt och alla respekterar den gemensamma domstolen.

Jag kan inte se annat än att våra och USAs terrorbombningar kommer att skapa mer hat … och bland de hatiska några enstaka som kan begå nya grova terrorhandlingar. Det är inte alls lätt att stå ut med att se djupt i människans själ och beteende.