tillbaka

Glad Brittsommar

Detta brev blir inte en direkt översättning eftersom jag kommenterar en uppsats på Internet av Anneli Niittunperä Helsingfors Universitet och den är på finska

http://www.valt.helsinki.fi/staff/jproos/niittuinpera.htm

Får väl varna för lite ironi och satir mellan raderna i brevet. Anneli har visserligen närkontakt med frågan genom att hennes mor var krigsbarn. Det hindrar inte att jag ser kritiskt på avhandlingen och orden som tycks vara en första hälft av hennes avhandling.

Jag reagerar för en mening i början "Intervjuerna gav ändock krigsbarnens berättelser som fängslar" … så fängslande var det nog inte att behandlas som ett kolli med adresslapp och hela "resan" var inget vidare, vilket även framgår av hennes statistik. Det är förstås skillnad i inlevelse hos den som var med och den som står långt ovanför i tid och rum och betraktar det hela från akademisk nivå..

Om jag skärper min känslighet blir sådana situationer av granskning alltid som om man pekade finger åt oss. Vi ställs på en agenda och kläs av distanserade akademiker.. Som tur är vi så pass gamla att vi ser inget direkt "tycka synd om", dvs. ett falskt medlidande. Här är det frågan om vilken bild nästa generation ger av oss. Blir det Annelis "fängslande historia om barnens underbare resa".

I nästa steg är det frågan om vilka avsikter man har och vilka slutsatser drar man nu och in för framtiden. Normala människor om de nu finns brukar se sin barndom i allt mer rosenrött skimmer med åren om de haft en lycklig barndom. Även de som haft en svår barndom bör kanske nog försöka minnas de lyckliga stunderna om de fanns. 

En forskning blir aldrig bättre än frågor och underlag. Annelis underlag är för litet med i medeltal 16 personer som ger svar på ett drygt 30-tal frågor. En annan svaghet är att det saknas kontrollgrupp eller referens att jämföra med från såväl Finland som Sverige. Vi tjänar ingenting på att vår grupp rycks lös från sitt sammanhang och från det allmänmänskliga.

Enligt min åsikt är de flesta av frågorna rätt så ointressanta om man känner bakgrunden. Det är naturligt om barnen kom från Östfinland och krigszonen i första delen. Det blev "Näset" dvs. förlorade Karelens barn som hade det värst dvs. före 1942. I andra omgången 1944 var det Helsingfors och de svåra bombningarna som tvingade fram förflyttningar.

I Finland finns 16 föreningar för "krigsbarnen" och de har växt fram under senaste decenniet. Annelis mor är med i Villmanstrands förening med runt 75 medlemmar av vilka hon intervjuat en del. Men man märker då att det bara är en liten del som velat delta. Det är inte lätt att prata om detta och det är inte lätt att få ett livs perspektiv på det "vad blev det av dem?" Vi får inte mycket nytt.

För min del påverkades jag av några få frågor ... Kanske man svarat lite för optimistiskt på hur snabbt man lärde sig svenska. För min del var jag nog rätt så naiv i många år p.g.a. att jag inte fattade språkets undermeningar. De barn som glömt finskan och kom tillbaka fick en ny period av bristfällig förståelse skulle jag tro. På det sättet försvann en stor del av deras barndom på ett sätt.

När det är så litet urval påverkas man av siffrorna att tycka att avvikelserna är små. Det som påverkade mig mycket var att 25 %, var fjärde eller relationen 4 : 16 berättade att de inte haft lekkamrater och vänner under de par år man i medeltal stannade i Sverige innan man kom hem till Finland. Det fanns också en del som aldrig lärde sig riktig svenska och de hade förstås levt i ett vakuum. Ungefär samma förhållande 25 % av dem ville inte tillbaka till Finland … som bekant anses barn inte ha vilja …och allra minst rösträtt och rätt. Det är i sådana saker vårt gemensamma trauma ligger.

De som stannade i Sverige är förstås en helt annan verklighet. Detta igenom att de då levde i rikare omständigheter än hemma i Finland av naturliga skäl. Även om de hade sina anpassningssvårigheter var de flesta önskade och älskade. Vi brukar ju se till pengarna i första hand och menar att de täcker sorger och trauma. Den som har en trygg omgivning eller av naturen kan klara svårigheter behöver kanske inte de stora pengarna.

Min lilla statistik från Sverige visar att de jag känner fick en bra utbildning och den hjälp man behöver för att komma igång. Man klarar sig i regel inte långt utan en bakgrund som stöttar en. De jag känner slutade som egna företagare medan jag är lite av undantaget med bra bildning men har inte haft turen att kunna utnyttja den att göra pengar. Men vist ger den ekonomiska tryggheten och att man växer in sin omgivning de bästa förutsättningarna att glömma de svåra åren.

Hälsningar

Bengt