Brev 2: 03/2001 | hem |

Dubbelbottnad verklighet

Jag minns ett speciellt foto från skoltiden. Det är kanske för att
det ger en splittrad känsla och förmodligen kan endast jag reda ut
vad man ser. Man ser en liten pojke där håret står upp på högre sidan
fast jag förstås genomgått försök med vattenkamning och vid
högtidliga tillfällen Brylkräm. Bondmoran ville fostra mig som en
greve och grevar hade inte den frisyren på 40-talet. De var
förmodligen min egensinnighet som kom till uttryck i det uppstudsiga
håret.
.
Ena ögat är i söder och andra i norr. Förmodligen var det min
hyperaktivitet och viljan att vara överallt samtidigt. En annan sak
är att kanske jag drog isär ögonen när jag lämnande lillasyster
Laila. Mitt höger öga vill liksom inte riktigt vara med.
.
Minns att jag stod vid vaggan och sjönk in i Lailas mörka ögon . jag
förstod att hon var för liten för min sorg där hon låg och viftade
med armarna skrattade och pratade vårt hemliga språk . på samma gång
ville jag ha henne med och mitt öga var som en låga som ville och
inte ville .jag hade ju lovat farsan att Stor Karl ser efter
flickorna hemmavé när han drog ut i kriget . ja bet ihop tänderna och
höll tillbaka gråten . Stor Karl gråter inte .det har väl inte blivit
så många gångar att högra ögat gråtit hittills.
.
På bilden har jag ett något snett leende som alltid var fastklistrat
åtminstone när vissa var närvarande och vid högtidliga tillfällen.
Morsans bästa råd innan jag for var "Le åt folk om de inte förstår".
Vist, ett leende avväpnar och kan få fram det bästa hos människor.
Men ett leende kan vara falskt och ärligt talat var kanske inte alla
mina leenden lika äkta fast jag blev snabbt en god skådespelare.
.
Tack vara min "split vision" zoomade jag in såväl ögon som mungiporna
och kollade om budskapet var samstämmigt. Få klarar av att ljuga med
båda samtidigt. Nu efteråt tror jag att få såg mer än mitt leende.
Vuxna människor har inte tid att känna efter vad barn egentligen
känner och tänker. Jag fick många likgiltiga råd innan jag blev helt
min egen.
.
Nåja, mitt ärende är förstås att vi krigsbarn fick tidigt och djupare
lära oss att verkligheten är dubbelbottnad, medan vanliga barn ofta
får leva i bomull länge. Ende store skillnaden var den ursprungliga
orättvisan att vi kastats ensamma ut i världen. Många vuxna behandlar
barn som vuxna när det passar. Det finns mycket i min fras "Det är
jag som är skuld till finska vinterkriget" därför att jag ofta fick
ta på mig vuxenvärldens skuld. I Danmark knöts den i detta fall till
finnarna som jag då skulle representera. Ja, jag fick många dumma
frågor om Finland fast jag förstås inte viste ett dugg.
.
Tydligen är jag av den sorten som ofta får förtroende av folk. På den
vägen fick jag förstås mycken människokännedom mycket tidigt. Det
blev en hjälp att förstå världen. Hur man upplever sin värld är
relativt. Det som för mig är strunt fyller kanske en annan människas
hjärna och sinne och blir kanske en fråga som går i spinn så att det
inte finns en väg ut. Jag tror att jag i mina dar har gett en del
knuffar som fått folk ur den oändliga spiralen.
.
Människokunskapen har fått mig att behandla mina mardrömmar och svåra
frågor efterhands och dagligen innan jag somnar. Mormors sista ord
var "Be din aftonbön annars slår Gud ihjäl dig med en stor sten" .
hon kände tydligen till min egensinnighet så hon tog i. Men många år
framåt såg jag dendär förbannade stenen komma när jag liksom inte
hann tänka färdigt innan sömnen kom. Exemplet får visa att förflugna
ord kan bli som mardrömmar eller svärd över huvudet. Därtill fanns
hela tiden bakom den för oss gemensamma orättvisan. Just i mitt fall
hade jag en del farliga tillbud som grävde och som jag måste förstå
och förbereda mig för fler liknande tillfällen.
.
Under en sjukdomsperiod på 70-talet hade jag tid att städa i hjärnan
och sinnets skräpkammare. Jag drog till minnes hela min barndom och
det kom allt som en bandspelare i örat med dåtidens danska vilda
tungomål. Jag mindes lite från tiden i Finland dvs. t.o.m. före fem
års ålder.
.
Min barndom var en skola i att hålla masken och vara en god skicklig
skådespelare samtidigt som det krävdes absolut självbehärskning . jag
tror att taket kan ramla ned utan att jag blinker. Min
människokunskap och min vana att städa åtminstone vardagsrummen i
sinnet gjorde att ja utåt och för mig själv skenbart var en harmonisk
människa. Men det fattades att jag aktivt kunne minnas min barndom
och använda den i mitt vardagsliv.
.
Vi människor använder vår barndom och den tidens friska ögon som en
referens och säkerligen gjorde jag det i mitt undermedvetna. Men med
åldern måste man avklarna och lära sig se barndomen lite uppifrån och
ta till sig vad det kan ge. I Tiden ändras en del . jag hade aldrig
klocka men skulle ändock hålla reda på tiden och det medförde några
farliga tillbud. Det var som en inre mardröm även när jag var vaken.
I den här åldern kan man bara skratta åt dumheten . och nutidens barn
föds ju med armbandsur.
Med vänlig hälsning
Bengt/Pentti