Mellan forntid och framtid

Vi lever i gnistgapet mellan forntid och framtid. Vi är historiska varelser i en pågående process där vi lämnar spår och erfarenhet till framtidens barn. I viss mån väljer vi själva hur djupa spår vi lämnar.

hem

Just nu är det aktuellt att även Karelen blir en del av Europa i större utsträckning än förr. Jag önskar att Ryssland också måtte bli inom EU. Varaktig fred bygger på att alla är med i ringen.

Jag är emot EU som en centralstyrt storstat, men för en federation där de olika delarna sköter gemensamma ärenden. Denna typ av samarbete är gammalt och var grunden i de första större sammanslutningarna av stammar och städer. Vi känner det som keltiska stamförbundet som omfattade Europa norr om Alperna.

Nordens egentliga första historiska texter måste vi hämta i England. Anglosaxiska Krönikan är den första samlingen av text som ger en helhetsbild åtminstone av hur samhället var organiserat. Andra texter berättar lite om kungarna och hur de såg på världen. De var förstås förebilder och folket var en spegling av dem. De hade rötter i Norden och vi vet ej exakt var. De enskilda familjerna kan komma från vitt skilda håll i Skandinavien. De kom med sin organisation och sin världsordning som hade sina rötter i bronsåldern och än längre bak.

Krönikan är mycket säkrare kunskap än när en del akademiker sitter i sin kammare och formulerar teorier om maktstrukturer och religioner i "hedna" tiden. Jag använder normalt aldrig ordet "heden" eftersom våra förfäder bör ha religionsfrihet. En del reser till Trobrianderna för att förstå den nordiska stenåldersmänniskan. Det innebär inte att vi ska ta allt det skrivna som sanning utan skilja på vad som är maktens propaganda och vad som är verklighetens fakta. Likaså måste vi utvärdera de fysiska lämningarna för vad de kan betyda.

Såsom med mycket annat är kunskap inte för alla och en var. I detta fall är förstås språket första svårigheten efter att vi haft råd att skaffa källtexterna. Nästa svårighet är våra förutfattade meningar som livet byggt upp inom oss sen barndomen. Därför är det för den lata lättast att köpa texterna med huld och hår utan analys och kritisk blick. Det blir lätt att tro att förfäderna trodde på Oden och att allt som skrivs om denna är sanning. Än i dag berättas att han gjorde barn på många ställen och även är begravd dvs. han ses som historisk varelse. Det är sånt som normalt hör till pojksagornas värld.

De första anglosaxiska kungarna räknade sina anor tillbaka till Oden och ytterligare runt 20 led. Eftersom Oden ej kan göra barn är de övriga namnen kulturbegrepp varav vi endast begriper några få. Bästa exemplet är "fodepald/ fotpall" som betyder stammens talarstol eller kungssten. Det var deras sätt att uttrycka att vi alla är en förening av biologisk arv och den kultur vi växer upp i och insuper tidigast med vaggsångarna. Barnet måste lära ett språk innan 15-årsåldern annars är det för sent. Med språket får vi en hel kultur inmatat i vår hjärna och varelse.

Mitt ansvar som forskare är att försöka förstå förfäderna som om de levde nu och sen att kunna göra det begripligt för andra. Eftersom jag är självständig är ja helt fri att presentera det jag ser. I gången tid har mycken historietolkning bundits av maktens betalda forskare som i nationens sak och av missriktad stolthet vill visa historien så fördelaktig som möjligt. Detta är förstås ej längre vetenskap utan politik.

Min metod är att jämföra med kända kulturer och att så långt det går binda de skrivna satserna till fysiska fakta och ren spekulation är bannlyst. I historiskt perspektiv är de 6000 år jag betraktar en mycket kort period och människan har nog varit som vi hela tiden även om de yttra omständigheterna har växlat. De tidiga generationerna behövde utveckla hög intelligens på samma sätt som bönderna fram till våra dagar. Det finns ingen anledning att inbilla oss att vi skulle vara klokare än förfäderna. Undra om världen är beboelig om ytterligare säg 4000 år?

På grund av våra bristfälliga kunskaper i historia färgas vår attityd av förutfattade meningar och en del ser dem faktiskt som en sämre människor än vi. Min metod är i mångt också "inlevelse". Jag sitter inte på en hög akademisk piedestal och ser ner på folket, utan sällar mig till dem vid lägerelden efter dagens arbete och lyssnar och lär.

Som tur är har jag fötterna i bondesamhället som var förhärskande förr och jag har gjort en del arbeten med samma metoder man använde i tusentals år. Fortfarande används i många hantverk verktyg som utvecklades för tusentals år sedan. Egypterna byggde sin kultur med enkla verktyg och motsvarande anpassade till Norden finner vi i deras lämningar.

Vi lever inte bara här och nu utan sträcker oss bakåt och framåt i tiden. Det är lättare att vara medveten och fördjupa sig bakåt än att förbereda sig för framtiden och tänka på ens kommande nästgeneration. Med vår kunskap i dag är det inte roligt att fråga sig vad finns om 1000 år av spår efter oss. Min minnesbank av CD-skivor kommer knappast att kunna spelas och bläcket har försvunnet från papperet. Faktiskt är våra förfäders muntliga traderande och sparande i minnesmärken det säkraste sättet att bevara det som är värt att spara.

Här på Dal finner man ett par gamla utsagor om böndernas tankar om varat. "Vi ska lämna efter oss jorden i samma skick som vi fick den". Vi har allt till låns och det finns även satsen "Vi ska behandla väl de personliga gåvor vi fått". I det ljuset blir vår tillvaro att leva och föda en ny generation.

Om nån åstadkommer mer är det bara för alla att ta emot eftersom en del fått större gåvor och fler tillfällen än andra. Tanken om ett kollektiv där alla människor tar hand om varandra är vida äldre än maktbegäret och habegärets enskilda ägande och makt över andra. Endast kollektivet kan hålla i schack de människor som vill utnyttja andra eller fördärva samhällsordningen.

Nordisk historia i skrift är ung och vi tvingas analysera oss fram ur materialet. Men jag ser ur medeltiden och feodalismens framväxt att överklassen rent allmänt försökte vara demokratiska och ej lura de fåkunniga tack vara exempelvis skriftkunnighet. Det kan komma surt efter om man lurar folk.

Långt dessförinnan fanns sedvanor och symbolhandlingar som byggde på att samhället var ögonvittne till alla viktiga handlingar och vakade över jämlikheten bland människor. I Eddalitteraturen uttrycks det med "jämn, jämnhög och tredje" och vi ska se framför oss en rad med likvärdiga som fortsätter bortom den okända tredje vars intressen kollektivet måste tillvarataga. Den Nakna och det oklädda moderlösa barnet var idol i samhället för åtminstone ett par tiotal tusen år sen.

Mitt ansvar som forskare i samhällsidéer och historier är att klä i ord det vi ser i bilder och kulturella arrangemang. Det är att tränga bakom ytan och förstå logiken i deras handlingar och lämningar. Om jag gör det bra är det med mig som med andra forskare att vi kan öka samhällets samlade erfarenheter och de kan vara till nytta i framtiden.

I ren forskning är ingen detalj för liten och många slutsatser dras ur ett stort antal bitter man finner mönster och mening i. Om jag skulle nedvärdera förfäderna nedvärdera jag oss alla och det går inte att sitta vid förfädernas fötter och lyssna som till mormor och de andra gamla. De berättar inte åt en dum snorunge. Ett bra sätt att lära förstå är att försöka göra samma saker som de. Denna princip gäller även varelser. Om vi lever oss in i hunden eller kattens natur och exempelvis bjuder upp den till lek på deras vis förstår de med en gång. Förståelse är inlevelse och medkännande

Vi krigsbarn blir allt mer historiska varelser och vi närmar oss förfäderna. Vi behandlas redan som forskningsobjekt med den distans akademisk forskning ofta tar till sitt studieområde. För min del tror jag inte mycket på deras metoder, men jag "har inte tid" att ändra världen = läs jag kan knappast ändra den.

Jag tror inte på problematisering och teoribildning, utan på vad man kallar empirisk beskrivning av verkligheten utifrån vad vi kan se och mäta. Det är inte lätt att känna in en annan verklighet. I detta fall är det lättare eftersom det är självupplevt. Men sen att beskriva det för andra är svårigheten eftersom läsaren är en part som måste kunna känna in och förstå de språk av ordbilder jag använder. Min noggrannhet bestämmer i vilken mån jag kan lämna efter mig något av värde för framtiden.

Åren går och det är länge sen jag levde i Finland under ett dussin år och jag har kanske nog inte följt med allt sen dess. Men jag har en känsla av att Finland fortfarande inte har analyserat det stora problemkomplexet rund 1917 och inbördeskriget. Det måste vara en väsentlig fråga för oss som grupp av barn eftersom runt 60 % kom från klart arbetarhem. De var barn till de som vara med under inbördeskriget. Föräldrarna behandlades innan kriget som "röda ungar" på sina håll. Det är något av det svårast att på papperet tillhöra en nation, men sen inte har precis samma värde som de utvalda.

För egen del vet jag inte just nånting om den saken. Men jag kommer från självägande ödemarksbönder och förmodar att min släkt kanske inte vara inblandade, fast osvuret är bäst. Under de få år jag botaniserade i finlandssvenska landsbygden hann jag se att även på 1950-talet fanns kvar en viss uppdelning i röda och vita som inte kunne förlikas.

I Sverige känner man med säkerhet att svenska historien under andra världskriget är till stora delar oskriven även om mycket tillkommit under de senaste åren. Då är det självständiga forskare som inte försöker dölja fakta av missriktad stolthet att skydda nationen. Officiellt och från vissa håll i samhället har man försökt dölja mycket genom att måla upp speciellt Raul Wallenberg som den stora hjälten. Däremot talar man inte om vad Wallenbergarna sysslade med under bordet och att utan svensk malm hade Tyskland haft problem med att få fram kanoner åtminstone under krigets första år.

I Sverige fanns många grupper av människor som behandlas illa genom överdriven försiktighet och kanske en strävan efter att vara Hitler till lags. Det finns inget värre än självcensur hos alla små byråkrater i samhället. I efterkrigstiden har vi sett att svenska militären har ibland varit som en stat i staten och sysslat med ting efter eget huvud. Det är så verkligheten är beskaffad.

Inget område av ett lands verksamhet och historia borde få vara hemligstämplat efter så lång tid. Inga människor bör få lida oförskyllt för de dumheter man säkerligen begick på sina håll. Vi krigsbarn är en stor grupp bland dessa som utsattes för dumheter. Lika dumt är det att låta våra fosterföräldrar oförskyllt känna skam över det de gjorde i god tro. Om det sen finns de som behandlat de utsatta illa måste de förstås ta sitt ansvar på samma sätt som alltid i samhället. Jag tvingas att upprepa att det känns som om vi krigsbarn bara ska vara tacksamma och ta emot till dödedagar … inte jag inte.

Under mina vuxna år i Finland upptäckte jag snart att jag ansågs vara allt för öppen i mina åsikter. Kanske min danska fostran till ordets frihet och en inneboende lust att söka sanningen och vara sann. Det låg även i tiden att vi ungdomar sökte "det äkta". Fast jag tror att ungdomar i alla tider har detta behov när de möter vuxenvärldens dubbelbottnade natur.

Dock var det lite annorlunda i Finland när det gällde politik. Dels är det kanske en nästan nedärvd försiktighet sen 1200-talet när svenskarna började spela herrar. Det blev inte bättre under tsarväldet och värre under krigsårens censur. Sen fortsatte det under kalla kriget. Jag låg vid Gardesbataljonen i Helsingfors under Notkrisen och vi fick utegångsförbud några dagar. Vi fattade väl ingenting eftersom vi egentligen inte hade tillgång till nyheter.

De närmaste åren efter detta träffade jag folk som allvarligt funderade på att flytta till Australien medan andra vill lägga tjockt blytak på villan i fruktan för radioaktivt avfall från atombomber. Det var en tryckt stämning på många håll och det främjar då inte "fria ordet". Min uppfattning är att man även med tyranner ska tala öppet om allt och inte vifta med svansen som en undergiven hund.

Det är väl livserfarenhet att det kommer efterräkningar om man undertrycker sanningen. Samtidigt måste man ha så mycket förtroende för en tyrann att där kan finnas ett uns av vett som förstår vad klokt beteende är. Om man lismar och är ögontjänare blir man medskyldig till dumheterna. Men det kräver mod eller dumdristighet att stå för sin ståndpunkt mot en övermakt. Jag tillägnade mig väl det under barndomen. Det medför att jag aldrig går mot min natur och behöver ångra något i detta avseende.

För mig är den finska slavmentaliteten och självcensuren rena pesten. Jag inser att det är en viktig orsak till att man inte gjort upp med krigsårens historia. Plus då nån sorts missriktad nationell stolthet som andra för lida för. Kan inte se att man får bra självkänsla genom att tiga eller underordna sig när det skadar en själv och andra. Det finns ett annat ord för det.

I detta sammanhang lämnar jag förövrigt bort de övriga parterna i målet. Våra fosterföräldrar lämnar jag bort därför att de behandlats i böcker och vi kan bara vara glada att de brydde sig om de flesta av oss. Däremot tycker jag nog att i synnerhet myndigheterna på andra sidan av Viken är skyldig oss inte bara ursäkt utan en förklaring i rättvisans namn.

Det samma gäller de som använder oss som studieobjekt att de bör förklara när de blandar in politik och idkar censur när de behandlar oss utan den respekt vi tillkommer som medborgare och medmänniskor. Vi ska inte behandlas som de barn vi var under åren det gäller. Vi har ju vår stolthet ... och general Mannerheim såg ju oss som sin elitreserv som i värsta fall skulle bevara finska stammen.

Frågan om krigsbarn är en allmänmänsklig sak. Det händer ständigt om än i annan förpackning och på annan plats. Jag önskar att även Ryssland får höra om oss i objektivitetens namn. Ryska folket fick lida mer än andra européer och har behandlats mycket illa av övriga Europa efter kriget, trots att de betalade dyrt för att vi blev av med Hitler. Det är högsta formen av orättvisa att skälla på dem som hjälper oss. Det finns gränser för hur mycket ansvar ett folk behöver ta för sina tyranniska ledare.

Som barn och ung var jag heligt förbannad på Stalin och inte utan orsak. Men med tiden och kunskapen har jag förstås fått en mer nyanserad bild. Sen fick jag kunskap om min förmodade ryska "Ivan" som far och fick veta att en rysk insjöskeppare tagit hand om min syster Laila. Det är naturligt att börja tänka på hur min syster har det och om hon har fått växa och bli stor. Då vill jag också veta vilken världsbild hon ser och vilka makter styr hennes vardag. Man avklarnar med åren och ser att man får inte svar på alla sina frågor och godtar det som ödets lag

Med vänlig hälsning

Bengt

.

P.S. Nu tycks sommaren vara här med 18 grader utanför mitt fönster. För mig betyder det hädanefter att för en lång tid bättra konditionen genom att vara ute mycket … komma hem och vara dödtrött. Men det behövs för att ladda upp för nästa nordiska vinter. Det kommer inte att bli så mycket skrivande och så småningom ska jag ägna mig helt åt ett speciellt projekt.

Så jag säger fram till hösten om inget inträffar

Trevlig sommar.

upp