Operation Nådehjon

Socialt experiment fyller snart 60 år

Finland och de nordiska länderna får ta på sig ansvaret för ett gigantiskt socialt experiment som rev 70000 barn från sina mödrar i krigstidens Finland. Sociala experiment brukar utvärderas. Var detta bra med dess verkningar snart 60 år senare?

socialt experiment, krigsbarn i Danmark, vinterkriget, fortsättningskriget, Mannerheim, Storfinland, Karelen, Annu Edvardsen, historieforskning, fattighjon, vita och röda, förintelse,

Jag skulle knäckas |faktaruta | historiska sanningens relativitet | krigsbarn i Danmark | hem |söndag den 2 juli 2000 | Bengt Hemtun |

.

Vi som deltar har alla känt det lilla barn gråta inom oss: Varför skickade mamma iväg mig?

Hos många av oss som lever än kommer tårarna i ögonen och rösten stockas nu år 2000 när vi påminns om det stora sveket.

Även om största delen kom hem senast 1948 finns frågan inom oss. Vi vill/ville inte gärna fråga mamma. Vi var nästan alla så pass gamla att vi viste med säkerhet att mamma älskade oss. Vi förstår utan att fråga instinktivt att mamma var illa ute. Det ändrar inte på faktum och frågan hålls levande så länge det inte finns ett ordentligt svar. Vi har alla uppfattningen att en riktig mamma överger inte sitt barn.

Vist fick vi veta att vi snart skulle komma hem igen. Men det fanns en osäkerhet i rösterna som sen förvärrades när tiden bara gick och gick och inget hände. Ett barn har ingen uppfattning om tid och orsaker. "Snart" kan vara i morron eller övermorron. Vi lurades nog in i det hela om vi oskyldiga ska åläggas ett ansvar för att ha blivit behandlade som oskälig boskap.

Det är ju en naturlig sak att tala om mammors svek eller utsatta läge eftersom våra mammor till stor del var krigsänkor och ensamstående mammor. Samhället tryckte på dem när man hade en möjlighet att snabbt lösa problemet. Man får en uppfattning att det de flesta gångarna var bråttom och hals över huvud. Min mor jobbade på fabrik och det var förmodligen krigsindustri. Hon hade mig och lillasyster Laila som mormor skötte när mor arbetade. Andra familjer hade det än besvärligare och det var ont om mat.

En del har velat kritisera min mor, men jag har omedelbart försvarat henne. Jag tro vi alla gör så även om vi ibland inte begriper varför de gjort si och så. Det är naturligt för en femåring lika väl som en 60-åring. Min mor glömde mig och Laila försvann. Det sägs hon lämnade henne till en insjöskeppare under evakueringen. Jag vet egentligen ingenting med säkerhet och kan inte lita på alla källor heller.

Därtill fanns det myndigheter och privata entreprenörer som hade sitt ord med i laget. Myndigheterna har satt sitt förljugna rykte före barnens behov att få självkänsla och det har fortsatt sen dess. Känslan säger försvara mamma medan vår nordiska etik säger att man måste fria så länge vi inte har bevis.

Men det är helt uppenbart att staterna bär det tunga ansvaret. Det var tydligen mycket lättare och billigare att sätta en lapp omkring halsen och betala resan än att ta hand om barnen på ett värdig t sätt. Vist känner vi till hur generaler och ekonomer räknar. På den tiden fanns inom överklassen närmast ett förakt för barn. Generalens generation fostrades likt en utsaga i Husmoderns Gyllne Bok 1922. "Barn får finnas men inte synas".

För de övervägande röda barnen var det inte så noga, ty de röda nämns inte ens i Generalens dagorder. Han hade även sin tids antikommunism och rasism i skallen när han ville rädda finska rasen. För barn som hade det svårt var det Finska Socialdepartementets Barnförflyttningskommité som skrev ut biljetterna. Statens beslut att bevilja pengar togs 3 sept. 1941.

Men förflyttningarna hade börjat nästan omedelbart 1939 och en del av dessa hann komma hem igen innan vinterkriget började. Kanske erfarenheterna av den första förflyttningen medverkade till att kritik började höras i Finland mot förflyttningarna. Censuren grep in 1942 eftersom man tyckte det inte var lämpligt att kritisera hjälpsamheten. Därmed får statsmakten ta på sig hela ansvaret för ett dåligt genomtänkt beslut.

Barnen till Danmark handhades av något som ser ut som privat entreprenad av Mannerheimförbundets Utskott för krigsbarn till Danmark. Enligt uppgift lånade man endast namnet för att det skulle se snyggt ut.

^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^

Faktaruta

Finska krigen var två där första kallas vinterkriget 1939 - 40 och det andra fortsättningskriget 1941 - 44 i vilket Finland var med på Tysklands sida mot Ryssland. Sverige ville inte delta för mycket i vinterkriget vilket framgår av ett brev från Per Albin till Väinö Tanner 27 oktober 1939 en månads tid innan krigsutbrottet efter att Ryssland krävt att få Karelen och lite annat.

Det känns som att beslutsfattarna inte hann tänka förr än det tre och en halv månad långa blodiga kriget var över. När Risto Ryti begärde hjälp av 20000 soldater 1 februari -40 svarade Per Albin att man endast kunne öka frivilligkåren med 4000 till 12000. Sen 13 mars var kriget över.

Finlands tappra kamp gav eko i hela världen och i synnerhet i de nordiska länderna. En bidragande sak i Sverige var kronprinsens tal 23.3.1940 där han visade att vist hade Sverige tagit till sig allt vad kriget och fredsavtalet kostade. Han uppmanade folket att skynda till att hjälpa till Finlands hjälp att återhämta sig. En kommitté hade bildats för ändamålet. Här saxas det sista stycket ur hans tal:

"Och nu ännu en gång: alla fram för det gemensamma målet! Nya krafttag behövas! Ingen får svika! Från Finland ljuder i dessa dagar det trosvissa ordet: "vi skola bygga upp vårt land igen". Och från denna sidan Östersjön vilja vi enstämmigt svara: "Vi skola hjälpa eder så långt vi det förmå".

Det var den fackla som behövdes för att tända svenska och "Finlands sak är vår" under fortsättningskriget. Det skulle bli så att svenska hjälpen kom att uppgå till tiotals miljarder i våra dagars penningvärde inkluderande offentlig hjälp; hjälp under bordet; frivilliga soldater och annan frivillig hjälpverksamhet.

Det blev krig mot kommunismen utan att man jämförde 182 miljoner ryssar och 3,5 miljoner finnar. En komplicerad situation där man samtidigt skulle vara mot Hitler som hjälpte Finland, medan västmakterna var i stort bara mot Finland efter att man slutit pakt med Ryssland mot Hitler

I Finland blev det också vad man kallar strävan mot ett Storfinland i vida kretsar. Alla greps nog också av Tysklands framgångar mot kommunistlandet Ryssland. Överbefälhavaren Mannerheims berömda karelska dagorder eldade folket att återta Karelen och även Fjärrkarelen.

Hitlers Operation Barbarossa började 21 juni 1941 och redan före detta hade Tyskland stationerat trupper i Norra Finland. Finland anslöt sig till Tyskland 25 dagar senare efter att Ryssland gått över gränsen i södra Karelen.

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Huvudkvarteret juni 1941

Överbefälhavarens dagorder

No 3

Under frihetskriget 1918 lovade jag Finlands och Öst-Karelens karelare att jag ej ska stoppa svärdet i skidan förrän Finland och Öst-Karelen är befriade. Jag svor detta i finska bondearméns namn litande på modiga män och Finlands uppoffrande kvinnor.

I tjugotre år har Viena och Aunus väntat på uppfyllandet av detta löfte; i halvannat år har Finlands Karelen öde väntat på en gryende morgon.

Frihetskrigets krigare, vinterkrigets berömda män, modiga soldater! En ny dag gryr. Karelen stiger, i era led marscherar era egna bataljoner. Karelens frihet och stora Finland lyser framför oss i de världshistoriska händelsernas mäktiga ström. Må folkets öde styra Finlands armé att uppfylla mitt löfte till Karelens stam.

Soldater! Den jord, på vilken ni står, har mättats med vår stams blod och uppoffringar, heligt land. Er seger kommer att befria Karelen, era dåd ger Finland en stor lycklig framtid.

Mannerheim

?????????????????????????????????????????????????????????????????????

Vist låter han som en kung i sin dagorder där han nämner att han 1918 hade lovat detta. Han var befälhavare för "de vita" under inbördeskriget då de inre "röda bolschevikerna" kuvades i ett grymt krig och uppgörelse efteråt. Det satte spår i alla och fanns fortfarande kvar förstås. Generalen var under kriget en 74-åring och min mor en 34-årig uppoffrande karelsk kvinna.

Den 22 augusti 1941 började kriget då Stor-Finland och Stor-Karelen skulle skapas och bakom fanns Tyskland som var framgångsrik än så länge. Många även i Sverige vill gärna se att Ryssland övervanns utan en tanke på att det nog hade varit ur askan i elden. Och vist närde många drömmar av karaktären storhetsvansinne och utan att se proportionerna.

Finska riksdagen beviljade pengar 3 september och socialminister K A Fagerholm bildade en Barnförflyttningskommité som arbetade tillsammans med Sveriges Hjälpkommité för Finlands Barn. Barn skickade fram till -46 dvs. runt 5000 efter att kriget tagit slut. Sen började man ta hem dem och de flesta var hemma -48 fast 15000 blev kvar i Sverige. Något liknande var det för barnen till Danmark där 500 av 7000 blev kvar.

I Finland började eftertanken vakna -42 och många ifrågasatte hela operationen. Men sen grep Censuren in och förbjöd all diskussion. Egentligen har den fungerat till denna dag. Men Finnarna är kanske vana vid censur sedan 1200-talet?

Statistiken är väl inte riktigt tillförlitlig, men jag tar siffrorna 60000 till Sverige, 7000 till Danmark och 3000 till Norge. Den svenska statistiken upptar runt 50000 men ytterligare förflyttningar ägde rum fram till det tog slut -48.. Av dessa kom 10000 från Viborgs län vilket förstås berodde på de som förflyttades och lika många kom från Hfors som bombades svårt.

Därtill nämns en siffra på 15000 som förflyttades på privat försorg. Av alla dessa fanns 1945 ca 60000 i Sverige vilket var nästan precis hälften av alla nordiska flyktingar i Sverige. Omkring 15000 blev kvar i Sverige och 500 i Danmark när hemtagandet var slut 1948.

Vi kan med en gång jämföra dessa siffror med att det motsvarar hela min 1937 års kull som då fördelades i stort under åren 1941 till 1946. Under 1942 skickade väl runt 20000 samtidigt med mig och 1944 över 30000 när Storfinland skulle skapas.

Det går tyvärr inte att jämföra med antalet stupade och krigsinvalider eftersom man finner olika siffror i olika källor, men totalsiffran torde vara runt 270000 stupade, sårade och försvunna. I macho-Finland räknas förstås ej hur många som fick psykiska men av att delta i kriget. Och 70000 barn nämns inte ens. Av dem dog 182 enlig statistiken medan det antyds att några begick självmord när de skulle omplaceras igen.

Sen brukar det vara så att krigsinvalider brukar man inte ifrågasätta och varför skulle man det när de varit kanonmat. Gemensamt för många krig är att när eftertanken och historieskrivningen kommer upptäcker man att det var ett dumt och onödigt krig. Detta gäller förstås fortsättningskriget och tankarna på att skapa ett Storfinland tillsammans med Hitler.

Eftersom Karelen var stridsäpplet är det på sin plats att ta detta med i diskussionen. Karelarna hade nog nöjt sig med att få tillbaka sitt land. Jag har varit gift med en flicka från karelska Näset och hennes upplevelser liknar ju mina egna. Hennes psykiska besvär var runt 1960 mycket värre än vad jag nånsin haft.

Det var runt 400000 karelare som fick känna främlingskapet och mobbingen när de placerades ut lite varstans i Finland. De sydliga karelarna har lämnat ett stort kulturarv till Finland om än med smärta de senaste 50 åren. Vi Norrkarelare gav dem Kalevala.

Naturligtvis var evakueringar hals- över huvud och jag har själv som ett av mina få ett minne av flykt och tillfälliga övernattning på en lagårdsvind -39 eller -40 då var jag ett par år gammal.

För denna korta essä har jag främst två källor om det ja inte vetat själv förut:

Jan Linder Andra Världskriget och Sverige

Annu Edvardsen skrev sin "Det får aldrig hända igen" och gav ut på Askild & Kärnekull 1977 och det är därifrån jag tar en del av statistiken om Sverige. Hon har även intervjuat en del barn samt även de som gjorde grovjobbet med förflyttningarna. Hennes bok går att köpa här på svenska och finska:

.
Annu (Edvardsen) Liikkanen: Med lapp om halsen (Det får inte hända
igen) :70.000 finska krigsbarn 1939-1946. Inter Terras, 1995. Finns
att köpa från Invandrarförlaget, Katrinedalsgatan 43, 504 51 Borås.
Pris: 50 kr (inkl porto). Postgiro 85 16 07-2.

Immigrantinstitutet har även en biografi om böcker och avhandlingar i ämnet
http://www.immi.se/biblio/krigsbarn.htm

^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^

Under åren runt -53 - 54 besökte jag många gångar en skomakare som mist ena benet i kriget. Kanske det var nyfikenheten på hur kriget var eftersom jag nog glömt mina erfarenheter mellan då ja var 2 - 5 år. I Danmark såg vi endast sällan Gestapo i sina bilar och nån kolonn med lastbilar och tyska soldater och vi ropade "Du bist ein dumpkof" bakom knuten i säkerhet. Det sista vi såg var när de fick gå hem till Tyskland. Vi stod i led och följde marschen.

Det var vanligt att invaliderna lärde sig ett yrke. Sen fick de kompensation som i detta fall en bit skogsmark invid vägen. Den hade gett timmer att bygga en stuga. Rötterna hade man röjt undan i en hög och gjort ett potatisland. Det fanns mycket kvar av rötterna fortfarande -53 och hans tvillingpojkar runt 14 hade jobb efter skolan med att spänta ved ur rötterna.

Dåtidens ortopeder var kanske inte så duktiga och hade väl fullt upp, så han lärde aldrig gå igen. Han hade ofta fantomsmärtor och det är kanske inte så underligt att han behövde en pava nu och då. Tillsammans gjorde vi ett par shorts i mollskin åt mig. Jag var ju nyfiken på kriget och fick till leda höra om kriget och hjältedåden. Det var som om de tio år gamla historierna strålade ut av hans förlorade ben.

Vi bär alla vår historia med oss. Händelserna kommer till ytan när vi är som svagast eller sover. Värsta upplevelsen var en gång när en hel armada av Västmakternas bombplan vände tillbaka från bombningar i Tyskland. Jorden skakade och jag ville bara springa. Fram tills jag var 15 gick jag reflexmässigt i skydd när det kom en flygmaskin. Fortfarande gillar jag inte sirener.

I viss mån är jag lite lokalpatriotisk därför att herrarna i Hfors har glömt oss karelare för jämnan. I klartext de förflyttade karelarna har sopats under mattan lika mycket som vi nådehjon. Norra Karelen har det dåligt ställt i dag. Som av en händelse har jag via TV kunnat följa med bra mycket hur det är i det Karelen som är kvar. En gång såg jag t.o.m. morbror från vår släktgård på TV. Nu med Internet kan jag rätt noga följa med och se hur Kalevalakulturens vagga lämnas åt sitt öde.

För mig är detta närvarande eftersom morfar var den sista stora björnjägaren enligt släktlegenden. Han spikade upp 63 björnnosar på väggen i sin tid. Mest stolt var han förmodligen över den han fällde med yxan när den slog en kviga och sisun rann till. Det berättas också att han vara vägvisare för senromantikens Hforsare som sökte Kalevalamarkerna och dess sånger.

Ibland är det nödvändigt och hälsosamt att vara lokalpatriot, medan det här med rasism är rena dumheten. Vi har bara en jord och den behandlas så illa att alla krafter behövs för att bevara den. Då måste vi hälla sams. Men lokalt måste var och en försvara sin bit av jorden.

Vi bibringades snart alla vuxnas uppfattning att vi skulle vara tacksamma att nån tog hand om oss. Ett barn kan inte känna tacksamhet för något man inte förstår och som påtvingas i all hast. Enligt normal lag är barn föräldrars och myndigheters ansvar tills de blir myndiga. Vid den tiden var det när man blev 21.

Nutida barnkonventioner säger att man ska alltid se till barnens bästa och inte skilja dem från föräldrarna … det låter vackert men inte ens Sverige lever alltid upp till detta. Föräldrar och myndigheter sprang från sitt ansvar för barnens bästa och många gav barnen ett vuxet ansvar … det gör man ju även i dag för all del.

Ovannämnda censurbeslut togs på de vuxnas villkor. Man var rädda för reaktionen hos en försmådd älskarinna/älskarinna utan att tänka på tredje part. Tredje man eller Oskulden har alltid satts som skyddsvärt objekt i nordisk rättstänkande.

Jag är övertygad om att svenskarna då hade förstått om man sagt att den lösningen kanske inte är så bra och sen letat efter något bättre. Alla hjälpsamma människor hade nog ingen avsikt att skada om de kunnat förutse alla verkningar. De skulle ej heller ha velat att man skulle förtiga fakta i alla år. Rent allmänt sett är det frågan om att inte begå samma misstag igen i någon form.

Svenskarna kan måhända företa sig missriktade handlingar. Men bakom finns ju viljan att hjälpa och den viljan blev ju lurad eftersom det inte var så bra som man tänkt sig. En livslögn blir inte bättre av att upprepa den tusen gånger.

Jag undrar hur många barn har piskat gula och blåa av ren välvilja och sne´ omtanke att göra barnet till sin avbild. Man kan även misshandlas och ledas helt fel av mjuka ord om de är missriktade. Ja, t.o.m. tystnad kan vara livsfarlig. Man måste se till resultatet. Vad händer om man gör si och så. Det räcker inte med goda viljan utan man ska också veta att det inte ger dåliga efterverkningar. Man var helt enkelt obegripligt korkade och tanklösa på högsta nivå..

Numera är vi ju levande objekt för historieforskningen och behandlas fortfarande som barn och oskäliga boskap man kan sopa under mattan. Vi är ochså åklagarna som ej kan bry oss om vad folk tänkte då. Utan vi frågar varför åsamkades vi all denna smärta.. Var det rätt att utsätta oss för allt detta.

Den som höjer svärdet rubbar jämvikten och låter han det falla har det ojämlika läget skapats. Kan motparten inte försvara sig blir denne ett mindrevärdigt objekt. Vi hade ju knappt ens försvarare eftersom alla vuxna svek oss.

Det är normalt att staterna begraver besvärliga frågor i utredningar. Vi har tiotusentals bilder från denna tid som visar att barnen är icke lyckliga. De visar också att barnen har inte tillräckligt med vuxna runt sig. Vi har en mängd samstämmiga berättelser av de som vill berätta. Andra tiger eller vill/kan inte öppna den känsliga låda i hjärta där detta finns i. Slutligen har vi resultatet. När man ser folk över 60 gråta och ha svårt att berätta är det uppenbart att det är något som tagit dem hårt under livet. Hur många fler bevis behövs?

Direkt eller indirekt behandlades vi av vissa människor som 1800-talets fattighjon. Mina stora öron och hyperhörsel uppfattade vad tanterna sa i andra rummet. Vi har nog alla upplevt att bli mobbade eller att åtminstone någon har försökt. Det hör till livet i en samling människor att åtminstone några ger sig på de som ser svaga ut.

Det som är speciellt med oss är att vi var oskyldig boskap med en lapp omkring halsen och utan att tillfrågas. Man kan inte fråga ett barn om sådant barnet inte kan överblicka. Fråga en vuxen om han vill skickas iväg till ett land med annat språk och kultur. Inte ens en vuxen kan överblicka det.

Vi har ju gott om exempel från de senaste decennierna invandrarfientlighet. Vissa tider har invandrare officiellt välkomnats och de har trott att de skulle möta vänlighet och hjälpsamhet. Sen står de här och får möta fientlighet och att somliga sätter krokben för dem. Så länge Sveriges ekonomi gick på högvarv och det behövdes tempoarbetare för skitjobb var folk välkomna, men sen när automation och nedgång i efterfrågan på arbetskraft kom ändrades tonen i pipan. Barn är förstås alltid lätta att sätta sig på. Om inte föräldrarna gör det så gör barnen det.

Många av oss bibringades en speciell känslighet. Den kom fram under krigen i Jugoslavien då det var svårt att höra och se utan att det skar djupt i hela varelsen och minnena kom fram. Jag har hört det från flera håll och jag lät bli att se nyheter när det var som värst. Sen har vi ju flyktingbarn i vårt samhälle på runt 5000. Jag ser i deras ögon känner och minns. Jag hör också att en del människor tycker inte om dessa oskyldiga barn. Det enda jag kan göra är att visa att de i mig har en människa som tycker om dem.. Det där lilla samförståndet mellan ögonvrårna.

Sen var det förstås en annan tid i början av 40-talet. Vi behöver bara nämna 30-talets rashygien och speciellt de övre klasserna tyckte nog det var fint om man kunne räkna sig till en högre ras. Steget från högre-stånd till högre-ras är minimalt. På landsbygden i Danmark såg man stövelherrarna under kriget och i Finland fanns sen länge de vita som lierade sig med tyskarna. När jag kom hem 1952 mötte man fortfarande motsättningar på landsbygden mellan de som hade vitt och de som hade rött påbrå.

Det förvånar inte alls att det långt om länge framkommer att de vitas nationalhelgon general Mannerheim menade att Operation Nådehjon kunne spara den finska rasen från mongolen och kommunismen. Vi var brickor i överbefälhavarens krigsspel. Vi 70000 var ämnade att bevara rasen och återta Finland om det behövdes.

Det visar kanske lite bristande tilltro till egen förmåga när man lastar över ansvaret på nästa generation. Sen undrar man över generalens matematik när han menar att 35000 gossebarn med sisu ska slå en rysk armé på en miljon man. Vist är finnarna femjävliga i skogen med den berömda "motti-taktiken" som gerilla, men detta var väl i överkant optimistiskt.

Rasismen och pur-finskheten finns ju fortfarande kvar i Finland som skiljer sig ut från övriga länder inom EU och möjligen kan ta ögontjänarna norrmännen i handen i den frågan. Efter att jag hörde att det fanns allvarliga förslag att deportera tysker-barnen till Australien har jag blivit än mer betänksam till baggerne i denna fråga.

En annan sorts mobbing blev vi snart varse nämligen att genom att bli utpekade med ett underförstått "tyck synd om" och etiketten "krigsbarn". Vi blev även offer för avund från andra barn som kände sig bortglömda och kanske själva hade det besvärligt. Det hör till god pedagogik att aldrig peka ut nån in för de andra. Det gäller i skola, sport och överallt. Man kan belöna för prestation men peka in ut nån utan att ha torrt på fötterna.

Allt detta är mycket värre än när norrlänningar, skåningar och gråsparvar mobbas som ett naturligt beteende. Vart land har sina favoritobjekt. På Själland var det jyder och fynborna med sjungande dialekt. Det är frågan om myrstacken där man inte får avvika för mycket.

För min del koncentrerar jag exemplen till Danmark, men det var nog likadant i Sverige. Kanske danska landsbygden i allmänhet var lite rikare än den svenska vid denna tid. Det var mer tätbebyggt och med kontinental prägel. Man hade affärerna nära och mer köpevaror och prylar i hemmen än i Sverige. Vare sig Sverige eller Danmark kände egentligen av kriget och det gäller speciellt landsbygden

Då fick de ta emot en litet barn med kläder som skrapats ihop i ett land med krigsekonomi. En liten kappsäck i papp och några få saker. Det var lätt att tycka synd, men också att kräva tacksamhet för att ha kommit till paradiset. Det ligger i rikedomens natur att vara stolt över den och att kräva att andra uppskattar den.

I synnerhet när jag blev lite äldre drömde jag många gånger om att få vara en helt vanlig snorig grabb, utan att behöva stå till svars för min bakgrund. När jag hade det som värst drömde jag den omöjliga drömmen om "en rik farbror som tar mig härifrån". Även senare i Finland var det irriterande att måste berättas om sin bakgrund. Jag lärde snabbt att dölja det mesta eller skämta bort det.

Här kommer nästa jämförelse att exempelvis till Sverige kom barn som till 65 % kom från arbetarhem. En stor del kom till de välbärgade som vill göra en insats för Finland. Men kulturkrocken var stor. Än större var krocken när barnen skulle skickas hem igen och de blivit lite äldre. En del kanske bortskämdes med syndromet "tycka synd" och sen fick de möta kärvare förhållanden.

När jag kom till Finland 1952 fortsatte ransoneringen ytterligare ett par år. På internatskolan blev det väldigt mycket strömmingslåda och dåliga tomater man försökte få att räcka hela vintern. Jag ska inte klaga eftersom jag växte en decimeter den första vintern, men ändå. Det var en omställning från det bonddanska bordet där man visserligen kunne få fisk tre gånger i veckan, men sen vart det fet fläskstek till helgen och kall stek i veckan. Varannan söndag var det kyckling på bordet. Och sen allt tilltugg.

När man är illa ute är det en bra metod att jämföra sig med andra och hitta de som har det värre. För stunden är det alltid lite tröst. Jag jämförde mig med Vägmannens son som fick örfilar varje fredag kväll när farsan kom hem och hade tömt en pava. Han berättade att han hade fått kronisk huvudvärk av alla slagen mot öronen … sen visade det sig att det blev aldrig något av honomk. Han blev en flitig fängelsekund efter att hans farsa slagit vettet ur honom.

Här handlar det inte om att förminska eller förstora de felaktiga i behandlingen av oss. Det handlar om att fastställa var det bra beslut av Socialdepartementet och deras partners. De tog ifrån oss vår självrespekt och visade ingen som helst respekt för oss. Det är typiskt att många av flickorna bland oss har dåligt självförtroende. Det hela gick så fort att vi knappt hittade fatta vad som hände.

Mitt minne från dåtiden är som en bandspelare i örat från den tiden. Men resan är raderad bort från att tåget bombades och man tvingade mig ut i skogen tills jag finns på destinationsorten. Det som finns kvar är minnet av smaken av knäckebröd och mjölk och sen ser jag en mås på en boj i hamnen … vi var runt 5000 femåringar som reste 1942 och det låter ju lite som en korvstoppningsfabrik.

Naturligtvis finns det 70000 olika historier, men med många gemensamma drag. En del frågor kan vi besvara andra förblir obesvarade livet ut hur vi än söker. En del av os kom hem … andra stannade … en del reste fram och tillbaka … det fanns de som tog livet av sig …jag var den sista som kom hem 1952 från Danmark.

Jag träffade morsan igen när jag var 23. Det blev ett par så pass långa besök att jag ur henne och min moster fick klart min bakgrund. Med morsan kände jag efter och undvek de svåra frågorna. Jag kände att de var inte så viktiga att jag ville riva upp gamla sorg. Hon hade haft sitt. Mist mig och min lillasyster, min bror hade blivit förlamad och dog i rullstol och hon hade mist sin man.

Många mindre vetande har kritiserat morsan, men jag tror att vi alla är beredda att försvara morsan vad än hon gjort oss. Sen är det en annan sak vad vi känner och tycker inombords. Jag valde att inte besöka henne fler gångar för att inte vi förr eller senare skulle komma till de svåra frågorna. Då skulle jag förmodligen ha svårt att låta bli att berätta om mitt liv och strö salt i såren. Det är ingen nytta med sånt. Man kan avreagera sig på annat om man nu behöver.

Har du prövat att se på värden från 60 cm höjd?. Världen blir bra mycket större och de vuxna är jättar.

Vi är nog många som vill att barn upp till skolåldern ska få leva som "gåtfulla småfolket" i sagornas värld. Vi vuxna är jättarna och kallar dem "gumma eller gubbe" därför att de försöker förstå oss genom att härma oss. Vi vill att barn ska lite efter lite föras in i de vuxnas dubbelbottnade värld efter hand som de mognar.

När jag var bland finlandssvenskar i min ålder noterade jag att vi alla var lite "lillgamla". Kriget hade gjort att vi blev vuxna på ett nästan barnsligt sätt genom att ha sett allt för mycket i vårt korta liv.

Vi som utsattes för förflyttningen fick ytterligare press på oss genom att måste förstå två kulturer och ofta två klassnivåer. Barn har inga begrepp om överklass och underklass. Naiviteten skyddade oss tills vi begrep det fina i kråksången. Men vi lärde att ta ansvar för oss själva. Även om fosterföräldrarna kanske gjorde sitt bästa levde vi åtminstone för en tid helt i vår egen värld eftersom vi inte kunne språket. Allt var beroende på om vi tolkade situationerna rätt och att de vuxna hade tålamod med oss.

Även i våra dagar ser man ibland att myndigheter och vuxna kräver ansvar av barnen. Det är varken rimligt eller rätt enligt urgammal rättsuppfattning ska okunnigheten och oskulden skyddas. Vi fick aldrig nån riktig barndom. Det var mest allvar hela tiden. Vi blev stympade helt enkelt.

Min före detta tycket "Du kan inte leka" … kanske hon hade rätt. Lek var för mig allvar i barndomen. Då provade jag ut saker och ting eller försökte förstå vuxenvärlden. Däremot blev jag mästare i rollspel. Rollen som den "naiva pojken" var nog den bästa. Eftersom jag kommer ihåg exakta situationer kan jag se att jag intuitivt agerade precis som situationen krävde, men med en genial undertanke. Med stöd av min danska mormor var rollen som den rättslärda också en höjdare.

En av mina vänner berättar att det värsta var språket. Han for första gången -40 och var i Sverige en kort tid. Sen hem och börja skolan, men tillbaka sent -41. Han var sex år första gången men hann glömma finskan. Sen tillbaka till finsk skola där han nätt och jämt han lära finska och sen tillbaka till Sverige där han kommit efter ett helt år i skolan.

Hans bror var ett par år äldre och hade inga problem med att komma ihåg båda språken, medan min vän blev helsvensk. Han höll kontakten och umgänge med föräldrarna men lärde sig aldrig nån vidare finska. Då var det svårt med umgänget när de var tillsammans.

Även jag glömde fort finskan helt. Det var svårt att sen i de övre tonåren lära mig det språket och jag tampades länge med det genom att försöka läsa det och dess grammatik. Först sen när jag valde en finsk enhet vid militärtjänstgöringen lossnade det.

Sen var det en ny upplevelse att bli mobbad därför att de trodde att jag var en svenskjävel … och blev förbluffade när jag sa att jag är en danskjävel. Många av oss karelare har en rapp och löpande tunga som valsar runt med de som vill oss illa. Danmark var också en god skola i det avseende. Det är liksom dubbel skolning/eklut och sätter t.o.m. danskarna på pottan.

Det hör ju till det finska tvåspråkiga arvet att det finns en viss överlägsenhet hos Hforssvenskar av högre klassen medan pur-finnarna kallar dem "hurrit" av nån anledning. Hurrit var ett folk i Mindre Asien för mer än 3000 år sen. Något av detta ligger i problemet "vita och röda" annat är den naturliga skillnaden mellan kapital och råstyrka. Vist har jag mött högdragenhet hos Hforssvenskar bl.a. när jag för en tid var medlem som en karelsk björn bland de svenska hermelinerna.

Men på svenska landsbygden har jag aldrig känt mig utanför och problem blev det under alla år bara med en översittartyp. En del svenskar skulle kunna lära sig lite tolerans av dessa underbara människor. Jag behövde den perioden hos dem för att få en avklarnad världsåskådning innan jag fyllt tjugo.

Det var förstås många som tog hand om oss och gav vad de kunne ge under rådande omständigheter. Även de var spelbrickor i generalens spel om man säger så. Det var en gigantisk process som ingen kunne stoppa. Även om de kanske inte förstod "det främmande gåtfulla folket" finns det ju något som förenar dem med småfolk överallt i världen. De mest känsliga jättar minns deras egen tid som pyssling.

Vi är tacksamma för allt gott man gjorde oss. Vi känner att vi förstår morsan och likaså de folk som gav sin tid åt oss i en tid ingen kunne överblicka nånting. Men hela upplägget var tvivelaktigt och även i detta avsnitt blir slutsatsen "Må det aldrig hända igen" … må ingen utsättas för detta.

Den historiska sanningens relativitet

De som arbetat med marknadsföringens psykologi, psykologi i allmänhet, hypnos osv. vet att människan i regel har mist två sidor. En man vill visa utåt och en inre allt efter situationen. Hypnos bygger på att personen är mottaglig och börjar bete sig som man tror man ska göra i trance. Därmed sagt att man behöver inte nödvändigtvis ha slutna ögon och sitta avslappnad. Dock underlättar det säkerligen koncentrationen på samma sätt som vid meditation

Därtill leder hypnotisören tankarna åt ett vist håll. Där kommer just den springande punkten att personen börjar leta i minne och fantasi för att vara hypnotisören till lags. Det är ungefär som när man ser en suddig bild eller ett obegripligt mönster att man vill finna mening i det. Vår hjärna fungerar så till vardags. Detta leder till att personen kan bringas eller bringar sig själv över gränsen då det bara är fantasier som kommer fram.

Därmed sagt att när man intervjuar oss om vår barndom är det inte säkert att man får de ärliga svaren. Vi människor är mycket olika. En del vill inte öppna sig och svaren blir då att man inte minns eller kanske man menar att allt var bra. I andra ändan av skalan har vi de som vill leva sig in i rollen som krigsbarn och tvivelsutan har allt material som behövd.

Men det kan då bli överdramatiserade minnen som poppar upp och för personen verkar äkta. Jag det kan vara rena fantasier. Har man sagt det kan man inte springa från det. De äkta svaren och känslorna ser vi om de bekräftas av något annat. Gråt eller svårighet att tala är nog oftast äkta reaktioner av det man inte kan forma i ord.

Dessa relationer gäller förstås alla intervjuer och även med de som var i ansvarig ställning. Är man trängt berättar man inte ärligt hur det var. Där hjälper förstås de historiska dokumenten. Redan då blev mycket dokumenterat i ord och bild så att man kan jämföra och nå en hög sannolikhetsgrad. Jag har arbetat heltid 20 år med forntidens oskrivna historia och där vet man utan vidare att man kan inte uppnå absolut sanning utan måste nöja sig med sannolikheter. En annan sak att när man behandlar längre intervaller inverkar förändringar i tiden på hur noggrant man kan beskriva förloppet.

Våren -75 var jag sjukskriven för sviterna av en amalgamförgiftning och hade mycket låga blodvärden. Tiden var kanske fel valt för att försöka minnas min barndom. Ty snart nog upptäckte jag att jag var hyperkänslig och svag. Men när jag en gång var inne i det var det bara att fortsätta. Redan som barnsben fick jag en vana att klara av vardagen dag för dag för att vara redo för en ny.

Min metod blev något som liknar självhypnos, men var att jag kommenderade mitt minne att minnas och väntade på svaren. I början låg jag i sängen med slutna ögon och sökte och sökte. Mot slutet kändes det rent av fysiskt som något som grävde sig bakåt i hjärnan mot syncentrum. Så småningom kunde jag gå omkring och promenera i skogen i ett halv frånvarande tillstånd och minnas små bitar. Man kan inte kommendera det fram, men väl ställa frågan "Hur var det med den saken?"

Denna process tog runt tre månader och jag upplevde även ibland att mitt minne ville lura mig. Man får vara ärlig mot sig själv och inte tro på vad som kanske var önskedrömmar som barn. Då gäller det bara att kolla fler gånger och se om svaret är rimligt i relation till allt annat.

En annan av mina metoder var att försöka förbereda mig in för svåra saker med att tänka på allt roligt jag kunne komma på. Därför blev tre månader av försök att minnas en ständig växling mellan skratt och grått. De lyckliga stunderna balanserades ut med de hemska.

Detta resulterade i att jag i kronologisk ordning skrev ned vad jag fick fram via min "bandspelare" i hjärnan och sen fick jag förstås fylla ut lite luckor. Ett par år senare utkom Annus bok och jag fann att hon egentligen hade sagt allt, så jag hade ingen orsak att fortsätta. Vist hade jag skickat manus till ett förlag och fick tillbaka med påskriften "gripande, men icke litterärt".

Nåja livet är sällan litterärt och jag ville då skriva en sann berättelse som ett referat av vad jag varit med om. Jag är inte intresserad av att låta andra se mitt liv om inte det är nån direkt nytta med det. Jag behöver inte uppmärksamheten och vill helst leva avskilt och lugnt och inte påminnas om det som varit. Mitt liv har visat mig det mesta av människonaturen och nu vill jag utvärdera det eller befinna mig i en annan tid för att ha något att jämföra med. Jag söker det allmängiltiga i människonaturen.

Men jag tycker att en ögonvittnesskildring är dels ett tidsdokument, men även en källa till kunskap. Min stil är att använda just andra erfarenheter för att kunna förstå och ibland förutse ett skeende.

Våra krigsbarn i Danmark

Min erfarenhet av Operation Nådehjon begränsar sig till den danska avdelningen och sen Annus bok plus att jag har känt och känner ett antal som varit i samma situation. Jag var den sista som kom hem 1952 efter tio och ett halvt år hos mindre lämpade fosterföräldrar. Min mor kunne eller ville inte ta hem mig så min livegenskap fortsatte tills jag blev myndig eller egentligen tills jag gjort militärtjänstgöring med ett par års uppskov.

Eftersom de som styrt Mannerheimförbundets Utskott för Krigsbarn till Danmark blev mina "förmyndare" kom jag också att lära känna dem. Jag gick väl nu och då som kusinen från landet i dessa nobla damers hem.

Mina förmyndare var två tanter ur den svenska överklassen, fast egentligen var de pigor som gift sig in i överklassen. Jag har mött många goa rara pigor, men dessa var likt proselyter mer fundamentalistiska än den klass de kom in i. De agerade efter hur de trodde man skulle vara. De kunne förstås inte mycket om barn och finska barn såg de nog som en lägre klass.

Den värdefullaste kontakten var en gammal dam som var kanslist. Hon hade varit gift med en fransk diplomat i St. Petersburg och kunne fem språk, bokföring plus lite annat. Hon hade i alla år fört kartotek över oss viste det mesta … även tyskarna förde kartotek över de som sändes till lägren med devisen "Arbeit macht frei".

Kanslisten som hade mycket mer klass i sig behandlade de nog rätt illa. Hon började gråta ut mot min axel varje gång jag var på kansliet och de andra inte vara närvarande. Hon var över 70 när jag blev bekant med henne och hennes styrka avtog förstås.

Detta ledde till att jag under åren fram till jag blev myndig fick någorlunda insyn i denna operation för de danska barnens del. Det är inte roligt att få veta allt i livet.

Det hela hade börjat med att även danskarna ville hjälpe Finland. Dels skickade de matpaket, del var en del beredda att ta emot barn liksom svenskarna och även här var det folk som hade det gott ställt och då ofta på landsbygden.

Det skorrar illa när jag av Ella får höra att man lånade namnet av Mannerheim och utskottet började sälja matpaketen i varuhuset Stockmans, Hfors källare till de nödställda. Jag tänker förstås omedelbart på lillasyster Laila och de som kunne ha behövt den feta danska maten och godisen. Jag har själv senare fått ett dansk matpaket och vet hur rikligt det kan vara. Men jag har lärt att även bakom nödhjälp kan finnas egenintresse. Det var inte så konstigt att noblessen i Hfors såg ett tillfälle att få mat och choklad i paketen

Hilja berättar om ett senare exempel på fingerfärdighet. När hon och hennes syster återvände från Danmark med fina kläder "blev de bestulna" på hemresan och kom hem i paltor. Det tog lång tid innan de kunne förklara för föräldrarna om de försvunna kläderna eftersom de måste lära sig finska först … med min kännedom om egennyttan i administrationen är jag inte förvånad alls.

Det är många som försökt utnyttja mig i livet och jag håller distans till människor. Det var ju så att vi finnebarn fick en osynlig stämpel i pannan som lämnade fältet fritt för de hänsynslösa. Långt fram i livet upplevde jag att de som skulle stötta mig gjorde det halvhjärtat och kanske tänkte "Han får vara tacksam". Jag lärde tidigt att bida min tid och flyta med strömmen och vänta på bättre tillfälle även om mitt liv i sig ser ut som en röra och jag saknade en familjeförankring. Men snart 30 års verksamhet (2006sept) med forskning visar att nu är det jag som sitter på kunskapstoppen och har råd att vara snäll mot de som gjort mig illa. Det är visdom att icke bry sig om de som vill sätta sig på en … de försöker sitta på en kaktus.

I alla händelser blev det pengar över så att man så småningom kunne skicka 7000 barn till Danmark som vaknat och ville hjälpa på samma sätt som Sverige. Det må ha varit naturligt att svenskar i Hfors för språkets skuld stod för verksamheten.

Av resan till Danmark minns jag inget, men ett tag efter kriget besökte två tanter oss är vad jag minns. Det vara antagligen samma två som besökte oss sen sommaren -52 när jag begärt att få komma hem eftersom det var livsfarligt att vara hos fosterföräldrarna. Över mitt huvud hade man försökt att ordna så att jag skulle bli adopterad. Men under 10 års tid hade bondeparet visat att de ej respekterade mig och behandlade mig av och till mycket illa. Ett strypförsök gick definitivt över gränsen … se Jag skulle knäckas

Nu så här länge efteråt litar jag inte för en sekund på dessa tanter. Då trodde jag allt för ofta gott om folk och borde kanske ha blivit varnad av deras beteende när jag väl kommit hem. De lovade under besöket att jag ska få studera och bli vad jag vill. Det blev en stor besvikelse och de ville styra vad jag skulle göra. Jag vill inte påstå att det var ur askan i elden, men nog hade jag några svåra år medan jag väntade på att bli myndig vid 21 och göra vad jag ville.

Men det var förstås en barnlek i jämförelse med den själländska macho tjuren som nog gjorde sitt bästa att knäcka mig och göra mig till ett lydigt hjon.

Man satte mig omedelbart i en svensk internatskola där namnet säger vad det är frågan om Överby Skola för Landsbygdens Yrken. De menade att jag måste lära språket och det kan de ha rätt i. Men jag körde förstås på att jag vill studera. De gav mig pengar till extra lektioner hos svenskläraren och det gjorde väl sitt till att jag fort lärde svenska under den vinter jag var på skolan. Sen behövde jag väl också komma ifrån händelserna i Danmark

Nästa vår hade det plötsligt blivit så omöjligt med mina studier så nu ville de ha att jag skulle börja i ett praktiskt yrke. De bestämde att jag skulle gå en tvåårig skogsskola där det krävdes två års praktik för inträde. Det var bara att försöka gå med på det minst onda.

Sen under praktikanttiden visade det sig att min högra arm inte höll för tungt arbete och läkarna viste inte råd. Månbenet i handleden hade förslitit några millimeter på alla håll och det inverkade på hela armens funktion. Jag fick gå med armen i gips och senare i protes i några år utan att det egentligen hjälpte.

I väntan på läkningen gick jag en vinter i folkhögskola och under den tiden fick jag vatten på den kvarn som krävde studier. Ett intelligenstest visade att jag låg långt över de andra och i nära toppen på skalan. Min vana trogen hade jag gjort färdigt som första för att inte en flicka skulle "vinna" över mig. Jag hade kanske kunnat ta ytterligare poäng om jag efterkollat innan jag lämnade.

Detta gjorde förstås att jag tillsammans med resultaten av studierna såg att studier var det bästa för mig samtidigt som jag ville studera. Det har ju visat sig att det hade varit det bästa beslutet i tiden. Sen kom jag inte in på skogsskolan efter ytterligare praktik (där jag faktiskt hade haft ont i armen nu och då), men man sökte dispens. På den tiden kunne enarmade krigsinvalider bli skogstekniker så varför inte jag?

Sen tvingade de mig att gå en tvåårig handelsskola. Bara för att retas gick jag sen två linjer. Jag hade haft dispens från militärtjänstgöringen och sen bara för att retas gick kvällsskola och tenterade in hela realen under vintern jag tjänstgjorde vid gardet i Hfors.

Även om jag inhämtade mycken kunskap var det ändock pyttipanna och långt från vad jag ville. Under hela tiden hade jag lärt mig mycket av kanslisten och började sen leta efter min syster Laila jag inte fått veta nånting om. Tanterna hade avrådd mig från att kontakta morsan.

Men jag sökte via Röda Korset att få veta vad det blivit av henne. Förutom att få data om morsan och min då döda bror fick jag veta att hon gett bort Laila till en insjöskeppare. Man menade att spåren försvann in i Ryssland. På den tiden var det inta bara så att söka över gränsen.

När jag sen fick en anställning -61 som gjorde att jag fick resa i landet och till min hemstad passade jag på att besöka morsan. Jag fick veta något om mina rötter, men när jag frågade efter farsan blev det bara korta svaret "Det var en sådan Ivan". Man måste förstå det lokala språket för att förstå att han var ryss. Man kan även läsa ur tonfallet att hon fått lida för att under dåtida förhållanden ha en ryssunge … jag lämnade frågan därhän.

Hade jag varit från södra Karelen hade det kanske varit mer vanligt med rysk påbrå. I synnerhet Viborg var kanske den mest internationella staden i Norden då det begav sig.

Som en sista jävelskap överbelastade jag högra handled den sista hösten I Danmark. Skadan skulle sen förfölja mig under hela livet. Man lärde snart att man talar inte om det om man har ett handikapp. Detta var därtill osynligt även om det syns klart att handleden är rätt stel. Den har gett mig smärta nu och då och lärt mig bra mycket om människans reaktioner och beteenden.

En operation -78 tog bort smärtan i själva handleden, men senorna i armen är inte som de bör vara. Det återverkar på skuldern som håller en temperatur en halv till en grad högra än vänstra sidan. Jag kan ej heller ligger på den och har lite ont när väderleken är fel.

Mina hjärtbesvär sen julen -78 med angina pectoris och rytmfel vill jag nog också räkna till sviter av mina år i Danmark. Min hjärtförstoring har nog hänt i Danmark och den leder till arytmi. Man kan knappast säga att jag haft lugna förhållanden för psyket även om jag blev en mästare i självbehärskning under åren i Danmark

Jag kan ju inte gå och vara förbannad för det utan har liksom allt det andra lärt att sublimera och tänka på något annat. Redan som barn lärde jag mig att göra upp med dagen och få bort all ballast i den mån det gick. Men ibland kan det bli för mycket och kroppen vill kanske inte lyda hjärnan och man blir ju äldre. Min hjärna har kommit över barn- och ungdomsåren och så även mina känslor, men deformeringarna i min kropp kan jag ju knappast göra något åt.

Att jag skriver om detta och publicerar den delen av min biografi som rör Danmark är förstås för att ge exempel på hur det kunne gå. Ett okänt antal har haft alkoholproblem, psykiska problem och förmodligen också hjärtproblem och kanske dött i förtid. Nu finns ju detta även "normalt" i befolkningen men frekvensen har varit högre.

Annu har intervjuat några som var med i organisationen. En av dem menade att Operation Nådehjon räddat tiotusentals barn undan döden. Det är väl nog att ta i och utan stöd i statistik. Sen får man ju också väga det mot andra möjliga alternativ. En av inspektriserna menar att en bättre lösning hade varit att tillfälligt inkvartera barnen i militärbaracker eller liknande i Finland.

Kanslisten menade att man kunnat skapa en barnby på internationellt territorium i samhället Grankulla utanför Hfors. Det var diplomatby med Röda Korsmärke på snart sagt vartenda tak och bombades inte under kriget … men överbefälhavaren ville ju rädda finska rasen och ha en strategisk reserv på andra sidan av Bottenviken.

En av inspektriserna påpekar även att de barn som skickades till landet undan blitzen i London fick mycket värre psykiska problem än de som varit med om alla bombningar. Vinsten med förflyttningarna kan högst ha bli att några räddades undan att bombas ihjäl.

Dagens barnpsykologi ser nog att detta var ett idiotiskt tilltag och det har inget stöd i dagens barnkonventioner heller. De som försvarar det lever kvar i 1800-talets uppfattningar om att småfolk kan behandlas hur som helst. Tyvärr är det så att inte ens präktiga Sverige lever upp till barnkonventionerna. Barnet i oss behandlas ju fortfarande efter uppfattningar som rådde under början av 40-talet.

Gemensamt för barninspektriserna, kanslisten och de som kan något om barn är nog att det var en idiotiskt och ogenomtänkt operation och skadade många fler än det räddade. Och då inte för stunden utan för ett helt liv. En av barninspektriserna och kanslisten uttalade samma mening "Det får aldrig hända igen".

SVTs senaste program om de psykiska menen hos de då små krigsinvaliderna dvs. oss 70000 visade att känslorna tränger sig på även nu snart 50 år efter upplevelserna och det gällde de flesta intervjuade. Det är väl något av en sublimering när man sätter upp minnesskyltar på en del orter för att detta inte ska glömmas. Men jag tycker det är förnedrande att vi själva måste föra ett jävla liv för att uppmärksammas.

Man ser förstås vilket liv judarna för med framgång och inte utan orsak. Men det finns flera gångar fler i Europa som dog, fick lida och har sviter efter herrarnas dumheter. I detta sammanhang får man ej heller glömma kolportörerna. Och vist håller man på exempelvis i Tyskland att göra upp med sitt förflutna och de dumma tilltagen.

I Norden är det lätt att glömma barnen som spriddes för vinden men finns lite överallt. Enbart i Dal-metropolen är vi minst fyra stycken. Jag vet inte ens hur två av dem upplevde det, därför att man tränger sig inte på och börjar riva upp gamla sår.

Däremot tycker jag nog att staten Finland är skyldig att göra upp med den tiden och formellt avsluta Operation Nådehjon genom att ge oss en offentlig ursäkt. Jag sätter namnet Operation Nådehjon därför att det var det. Kan man sätta stämpeln "krigsbarn" på mig att bära hela livet kan jag också sätta en stämpel som utsäger vad det egentligen var.

Det är ju så att jag och många av oss har gång på gång under livets gång tagit upp frågan inom oss. Vi har tvungits att väga den ur alla etiska och psykiska aspekter för att tvätta svulsten ur kroppen. Vi har inte haft något att säga till om och har behandlats som oskäliga djur.

För mig är det enbart fjantigt av svenska statsministern att sätta igång med jippot om förintelsen så länge det finns lik i garderoben. Det är oansvarigt att inte sopa framför egen dörr och ta hand om de nu levande. För min del är nog turordningen att vi som nu alla väl är över 60 kan leva med våra sviter även om ett erkännande av oss skulle sitta fint. Vi börjar bli gamla och snart kommer perioden "att gå i barndom" som danskarna säger. Det skulle vara fint om minnena av barndomen hade avklarnat så att alla skulle bara minnas de ljusa minnena.

Däremot ska man lära något av det förgångna och föra världen framåt måste man se till att det inte upprepas.

Historien upprepar sig aldrig exakt och det är väl det som gör att man är blind och inte ser att vi har en massa ensamma flyktingbarn eller barn som annars är utsatta och blir framtidens nådehjon. Sen får man väl också hoppas att ingen statsminister gör "politik" av våra lidande eller ens av att ta hand om de barn som nu har det vårt. Att behandlas jämlikt är en mänsklig rättighet. Det finns en massa andra mänskliga rättigheter man förvägrar de utsatta barnen. Låt det aldrig hända igen!