Brev 2 : 04/2001 | hem |

Med Tor-sten i ögat

En gång i mitten av förra århundradet satt jag och nojsade med flickorna på fritiden i folkhögskolan. De hade sina handarbeten och även lärarinnan i syslöjd var med. Plötsligt sa hon: "Pentti du har en Torsten i ögat". Den sorts poetiska meningar blir kvar i sinnet och man begriper dem inte riktigt med en gång.

Senare förstod jag att hon menade att jag varit en hård motståndare till bondeguden Tor. Hur hon nu kunde veta det eftersom jag var inte, ens då, den som berättar för mycket om mig själv, eftersom jag var vis av erfarenhet. Detta hände knappt två år efter att jag lämnat Tor i danska Midgård eftersom han ville göra en lismande hund av mig. Lärarinnan måste på kvinnors vis ha känt hur det stod till och kanske stenen syntes i ögat. Tor hade tagit till den när på mäns vis han inte klarat av mig med ord och tog till att kasta sten. Andra menade vid den tiden att jag har eld i ögonen.

Jag hade lärt som barn att inte öppna mig för just nån. Kom det för nära frågor drog jag en vals och snurrade dem tre varv medsols och sen snabbt ett varv motsols. Annars kom snart de dumma frågorna: Varifrån kommer du? Hur har du det? Är du bitter? Vill du hämnas? Vad svara man på sånt?

Folk har rent reflexmässigt uppfattningen att man måste kompensera orättvis behandling på något sätt. Antingen genom att låta bitterheten sjunka inåt eller genom hämnden bringa vågen i balans. Men jag tänker inte alls på det sättet av flera skäl. Om jag skulle visa att en oförrätt har berört mig skulle det vara att visa svaghet. Pokeransiktet är en förebyggande åtgärd som får anfallaren att känna sig osäker på om jag kommer att svara förr eller senare. Det får denne att känna att han står i skuld till mig. Med min nya danska mormor analyserade vi noga och provade ut hur jag skulle agera och det började egentligen när jag var fem.

Redan inom ett halvår hade jag upplevt att det var livsviktigt för mig att hålla tungan rätt i munnen. Ett enda allvarligt tillbud är nog för att man ska sig läxan. Min barndom blev en skola i självbehärskning och självdisciplin.

Mormor hjälpte mig förstås att analysera händelserna och visa mig på de verkliga orättvisorna. Ur sin Bibel fann hon lösningar att prova. En var "att vända andra kinden till". Det skrivna ordet är ofta fyrkantigt och just dessa ord har en prägel av slavmentalitet såsom Bibeln har om man läser den på det sättet. Den är ett utomordentligt redskap för de som vill förslava ett folk med religionens makt. Ett annat ställe driver åt samma håll "giv åt kejsaren vad kejsarens är och åt gud vad guds är". Det lär att man ska tänka dubbelt och bli skenhelig.

Barn tar orden som de är och kan inte omedelbart genomskåda det dubbelbottnade. Speciellt om man som jag inte kunne språket riktig än. Naturligtvis skulle jag prova hur det fungerar. Så nästa gång jag fick en örfil vände jag andra kinden till. Naturligtvis fick jag en lusing även på den för balansens skuld.

Vanligt folk vill nog att deras barn gradvis ska växa in i vuxenvärlden. När de är små vill vi att de ska vara lite i sagornas värld eller i den amerikanska Disneyvärlden där t.o.m. Nalle Puhs vänner flyger runt. Det är lång från eftertänksamheten i Mumindalen. Men det ska krökas i tid det som krokigt ska bli. Det ligger i tiden. Snart nog kommer de in i skollådan där de ska vänjas att sitta stilla och helst göra som ledarna vill. Men det gäller att lära att underordna sig.

Men detta är en idealbild. I vårt land och runt om i världen finns många barn som tvingas bli vuxna från de är små. De tvingas tänka på saker som egentligen hör till vuxenvärlden. Det må vara barnarbetare, barnsoldater men också att man i Amerika fängslar barn som enligt lagen är de vuxnas ansvar tills de blir myndiga.

I Sverige har det varit rätt vanligt att stänga in flyktingbarn. De som sökt skydd i kyrkor och liknande har inte gått i skola, fast det är Statens ansvar att alla inom landet går i skola. Detta är förstås bara ett litet omnämnande och allt för många barn får ingen harmonisk barndom. För 50 - 60 år sen kunne man skylla på världskriget, men inte nu i våra välfärdsstater, där välfärd är bara för de lyckligt lottade.

Barn har alltid en egen hemlig värld där leker, vitsar och mycket annat överförs från generation till generation av barn utan vuxnas medverkan i nån större grad. Även det var min värld men jag tvingades ta det lite mer på allvar än de andra som bara ville ha kul. Jag tvingades reflektera över människor beteende och jämföra med vad de säger sig representera och stöder sig på bibeln, lagen och moralen.

Men livet är att anpassa sig till rådande förhållanden från dag till dag och när de ställs mot väggen kommer det reflexmässiga försvaret och beteendet fram. Ofta är det så att när ord fattas kommer knytnävarna fram och det gäller även en del kvinnor. Mitt enkla val var att antingen "sätta emot med de rent av livsfarliga risker det innebar" eller gå steget längre och "förebygga och förebygga vad som kunne komma" och därmed visa mig bättre än plågoandarna. Ett tredje alternativ var att låta sig knäckas och bli slav. Och det går inte med en karelsk björnunge ens.

Detta var förstås lättare sagt än gjort eftersom det innebar att det krävdes yttersta självbehärskning och disciplin. De flesta människor har ett mått av rättvisekänsla eftersom det är vårt försvar mot omvärlden. Om världen är rättvis skyddas vi själva, men det är förstås svårare att medge att även andra omfattas av rättvisan.

Även Bibeln var på den tiden något av ett rättesnöre och i båda fallen hänvisade vuxna till dessa fast de kanske inte viste så mycket om vad det stod där. Däremot läste jag på och kunne dra fram regelverket. Med viss risk drog jag även fram vad de själva sagt stå bakom. Ingen vill se sig själv i spegeln när man gör fel så risken är att de straffar budbäraren.

Jag blev påläst utan att bli direkt plugghäst eftersom jag ville hänga med överallt annars. Men kunskap är som ett vapen och det irriterar vuxna om barn vet för mycket. De känner sig förbisprungna, men det var för mig en förebyggande verksamhet. De hade svårt att tro att jag var den idiot fosterfar utmålade mig som ibland, eftersom de liksom blev ställt på pottan av mina svåra frågor. Även barnen är en del av samhället och omgivningen är ett vist stöd även om den helst vill hålla sig undan när det stormar.

I valet att hjälpa en försvarslös liten och att hålla sig väl med en tyrann blir oftast att den lilla får lida. I världen finns en viss logik som inte kan övervinnas med vare sig mora, bibel, rättvisa eller bortförklaringar. Rikedom och makt uppnår man bara på bekostnad av andra. Det gäller att utnyttja andra på ett snyggt sätt. Blir det för brutalt ökar oppositionen eftersom folk förstår att det kan för mycken makt av något slag kan drabba dem själva.

Redan i antikens såpoperor dvs. myterna om de aristokratiska gudarna var det intriger och strid eftersom det hör stadssamhälle och överklass till. Vist kan det vara gnabb mellan grannar och de kan rent av bli nederdräktiga som man säger på "danska" när två parter försöker förgöra varandra. Men vanligt folk lever fredligt och älskar att åtminstone inbilla sig att överklassen håller på med intriger har samlevnadsproblem och problem att få pengarna att räcka till ståndsmässig lyx. och det har de.

Det hör till människans natur att en del vill se livet som en strid. Min tumregel är att 1/3 av folket har en tendens att mobba och det stöds förstås av statistiken. Naturligtvis är offren då de svagare i samhället och där tattare, utlänningar osv. förstås är lägst i hackordningen. Äldre Västgötalagens Lekarerätt berättar att bönderna ville inte se lekare och spelemän i deras samhälle. Andra paragrafer har en klassificering att övriga nordbor är någorlunda likvärdiga, medan engelsmän till nöds kan få finnas eftersom man tog munkarna därifrån. Däremot fransmännen och cisterciensermunkarna var inte riktig välkomna och lösdrivare fick man slå ihjäl utan påföljd.

Det är allmän visdom att man ska inte utpeka nån i samhället ty annars slår Jantelagen och lynchmobben till. Den 1/3 som försöker vara överklass eller stöder den håller sig "neutrala mot" och först när de ser vartåt det bär tar de ställning hur de bäst ska utnyttja situationen. Den menlösa 1/3 försöker vara obemärkt för att inte bli inblandad. Tyvärr förekommer ofta en ohelig allians mellan mobbare och överklass och förhindrar i allmänhet en vettig analys av vad som är bäst i långa loppet för ett samhälle. Fel metoder etc. kommer alltid att innebära efterräkningar.

Min fosterfar var en tyrann. Han var äldst i en barnskara på tretton. Senare har en del berättat att han tyrannisera småsyskonen och samtidigt var faderns ögonsten eftersom fadern var en hårding mot barnen. Efter faderns död splittrades syskonen i två halvor. Ett barn kan inte undgå att påverkas av de vuxna i dess vardag. Inte ens om det är ett dåligt exempel barnet tar avstånd ifrån. Barnet har inte den mentala styrkan och hinner inte överblicka.

Det innebar att jag i viss mån blev tyrannisk i skolan när jag väl kände att de andra och även de största fruktade mig. Som tur var hade jag goda vänner som "vågade" gå emot mig så att det inte gick för långt. Det hjälper ju inte mycket att jag egentligen ville försvara de svagare och lära dem lite mod. Var och en vill helst klara sig själv och det är i de flesta fall bäst. Man ska inte blanda sig i förrän det är fara å färde. Annars blir den hjälpta beroende av andra och endast den enskilda känner till allt i sin situation. Men impulser utifrån kan hindra att nån fastnar is in inre oändliga spiral av något slag. Danskarna har uttrycket "att ha antennerna ute" dvs. känna efter hur långt man kan gå och känna efter när man behövs.

Det var sällan jag hade tid med bitterhet eller den minsta tanke på hämnd. Att bli bitter är det samma som att medge att andra sidan vunnit. Jag analyserade tidigt att det hjälper ingenting utan tar min tid från viktigare saker. Det är en viss hämnd att visa att man inte bryr sig. I Eddan hämnas Oden genom att hans son fortsätter att leva och för människosläktet vidare. Det gäller att få styrkan att bromsa de omedelbara impulserna att ge igen.

En gammal krigare vet att striden är utanför den vanliga ordningen och har inga som helst regler. Om du går på att följa regler säger du åt motståndaren vad du kommer att göra. Det mesta av vinsten ligger i oförutsägbarheten, beslutsamheten att ha en plan och omedelbart sätta den i verket. De flesta skräms av beslutsamhet. Det enda som gäller är att vinna så fort som möjligt. Ju längre tid det tar desto fler sår och ord och det blir svårare att förlikas sen. Den som haft att göra med grälsjuka kvinnor vet att varenda ord kommer tillbaka den ena gången efter den andra. Säger man ingenting är de ställda.

Vet inte med andra, men jag har en inre känsla för tiden och vad som händer runt mig. I mitt inre förbereder jag mig ibland för saker. Samma gällde som barn att jag viste när jag måste ta strid, men att jag fick förbereda och vänta på "rätt tid". I väntetiden hinner man tänka över om det "lönar sig" och vad som kan bli konsekvenserna. Man ska inte slösa sina krafter på strunt. Det är också en förebyggande verksamhet att visa att man inte låter sig retas av "ingenting".

Sen finns det ju saker som har retat mig och retar mig fortfarande i dessa sammanhang med krigsbarnen. De som hade hand om de till Danmark tvångsförflyttade barnen la ned pengar och tid på att skriva en bok som skulle beskriva deras hjältemodiga insatser. Jag fick ett exemplar och blev argare ju mer jag läste. Dels viste jag just den byråns bakgrund, dels kände jag redan då en del som varit med om en del.

Min inre ilska har inte minskat med åren, tvärtom har den stärkts och i synnerhet när jag ser den officiella inställningen i Finland. Likgiltigheten inför våra öden tycks vara total. Varje grupp här i världen måste försvara sina egna intressen och i detta fall har vi nog varit tysta för länge. Utvärderingen av denna tvångsförflyttning får inte bli att bara den ena parten ger sin version. Rättvisa är inte en fråga om partsinlagor.

För oss har det nog blivit en ryggmärgsreflex att sådant får inte hända igen. Bästa kompensationen är att man tar vid lära av den dumhet dåtiden begick mot oss. Liknande händelser pågår omkring oss utan att folk begriper vad som sker. Det är vår skyldighet att berätta vad vi vet av erfarenhet.

I alla frågor kan endast objektiv kunskap rädda människan från att begå dumheter. Partsinlagor och dåligt analyserade situationer kan bara leda till att man upprepar misstagen. Att behandla människor som dörrmatta eller annars trampar på normala rättigheter brukar leda till efterräkningar. Svårt att se att vi skulle ha sämre rättigheter än vad förutsätt i FNs mänskliga rättigheter och som även Finska Staten säger sig högakta.

Det är dumt av nån att glömma allvarliga oförrätter eftersom de brukar vara en mänsklig svaghet som kan upprepa sig hur många gångar som helst. Man måste vara förberedd och förlåtelse och glömska är ett dåligt försvar när björnen står framför én och flåsar sin ramma lukt.

upp