Brev 1: 03/2001 | hem

Finska vinterkriget var min skuld

Av nån anledning minns jag i dessa dagar att jag fick skulden för
finska vinterkriget. Antagligen fick vi krigsbarn fundera mer över
människonaturen än de inhemska barnen. Å andra sidan har jag lagt
märke till att vår generation i hela Europa var lillgamla. Orsaken
var förstås kriget som ställde svåra frågor till barnen istället för
den Sörgårdsidyll vi liksom tänker oss vid den tiden. En annan orsak
var att det ofta var de gamla som fostrade oss.
.
Naturligtvis sågs vi som främlingar . det är ju likadant i dag med
alla invandrarbarn. Det kändes bara som att vi hade kastats in i den
soppan. När man hade svåra dagar kanske nån vuxen menade att man ska
tänka på att det finns de som har det värre. Det hjälper ju inte
mycket när man sitter i diket och är sig själv närmast, men ibland
hjälper det faktiskt. Men hela tiden finns den inre frågan: Varför
hamnade jag i denna smeten?
.
Egentligen levde jag i Sörgårdsidyllen de första två åren fram till
skolan började. Vår gård låg halvannan kilometer från kyrkbyn dvs.
dansk modell med ett halvdussin stora gårdar, medan de andra var
utflyttade. Därtill fanns ett dussintal affärer och hantverkare. Det
blev en ny verklighet när skolan började. Storbondens storvuxna 7-
åring stod för välkommandet när han tyckte att mitt finska namn låter
som "koskit".
.
Bypojkar i den åldern har redan några års träning i körsång och
mobbing är tydligen roligt för somliga. De har också vanan att se var
svagheterna finns när de liksom ska pröva nykomlingen. Men jag
serverade dem en överraskning. Jag hoppade på den stora pojken och
fick rätt snabbt en stor hårtuss i handen och med den kom en bra bit
av hans huvudsvål. Det var som att ropa "Frys!" till honom.
.
Naturligtvis blev det räfst och rättarting och jag fick skulden för
finska vinterkriget. Inte förstod de vuxna att i krig finns inga
lagar utan den som tar initiativ vinner oftast. Naturligtvis
bekräftade detta på de förutfattade meningarna hos somliga om "de
vilda mongolerna". Men jag fick förstås vara i fred tills storskolan
började. Till dess hade jag hunnit lära mer om gerillakrigets taktik
så att det var lätt för mig att få en lång räkel på fall första dagen.

Först nu 57 senare har jag ställt mig frågan vad har han svarat i alla år

när folk frågat om hans vita fläck i skallen. Kanske han sagt:

"Jo, serru jag var med i finska vinter kriget"
.
Det var tur att jag fostrades i den lilla verkligheten. Det var
gripbart och små avstånd så att jag kunne springa runt i gårdarna och
hos annat folk. Hemma var mormor mitt stöd och den som verkligen
älskade mig som sin egen. Övriga gårdsfolket var mina fiender och jag
var tvungen att komma ut och se att det fanns en annan verklighet
utanför. I byn såg jag att det fanns fattiga men också rika med
svårigheter . allting är relativt. Ibland fick jag lite insyn i hur
svårigheter växer fram. Tolerans föds ur förståelse, men det tar
obegripligt länge innan man med hela sin varelse förstår allt detta.
Mvh
Bengt