Anglo-skandinavisk världsordning

En vision är att förfäderna offrade månljusa nätter i sura mossor och offrade människor som nu åker världen runt som reklam för vikinga-andan. Denna essä är en moteld mot en snedvriden syn på forntiden genom en inventering av vad artefakterna och andra fakta säger oss

Mossoffer, offermose, mosslik, krigsbyte, slutförvaring, kult, gravfynd, lösfynd, åkerfynd, boplatsfynd, skattfynd, guldhalsring, heb sed, Tyr, germanskt ting, kalenderritual, tillväxt fruktbarhet, ortnamn, Baldersmyten, Vi, harg, lund, hult, stav, hov, ek, , gudaförsamling, Gamla Eddan, Snorres Edda, Audhumla, Tyr, Loke, Balder, Tors fiskafänge

Hallar | guldhalsring | keltiskt arv | guldhorn |Kristna 1 | Kristna 2 | fynd | runtexter | hem | essäer | http://www.catshaman.com/0arkk/0arkod.htm

I sura mossor

….

Frågan är om vi ska jämställa denna "sitting" från en dansk mosse med El från Levanten. En sittande gudom finns även på en del hällristningar. Det ska väl vara en man, men halskragen ställer spörsmål eftersom denna typ normalt förbinds med kvinnor

I Danmark ser man ofta en mosse som en öppning till en annan värld av gudar och menar att man har enlång tradition 6000 f.Kr. till 1000 e.Kr. där folkets gudar fanns i mossen och att man påvisar mossoffer av människor, vapen, smycken, redskap, mat mm. till de åldriga gudarna. För att manifestera detta åker man runt i världen med sina mosslik för att ge en bild av danskarnas förfäder

Människans sinne för proportioner bestäms ofta av vad man sätter på bordet/ agendan så denna bild dominerar totalt bilden av även nordisk forntid. Man vill låta påskina att alla bosättningar hade egen offermose. Den längsta listan jag har är Trinnemose, Hedelisker, Porskjær, Dallerup, Vingsted, Illerup, Søborg Sø, Ballerup Sømose, Thorsbjerg, Nydam, Ejsbøl, Kragehul, Balsmyr, Krogsbølle, Villestofte, Sørup, Knarremose, Vimose, Stärkär där dessa 19 moser i Danmark inklusive Schlesvig knappast täcker landet och några av dem är klara deponeringar efter större slag. Jag har sökt surfa efter uppgifter men fått fram bara ett fåtal fall.

Till detta adderar man några tiotal mosslik en del från Tyskland varav man på en del kan se att "mossen" har varit ett straff på samma sätt som "Floden" i Sumer och Babylon speciellt vid äktenskapsbrott. Man oijar sig över brutaliteten istället för att lägga vikten vid lagligheten i samhället. Även i Sverige fanns hårda straff mot äktenskapsbrott i medeltida lagar och galgbackar och dödsstraff fanns in till sen tid. Att tala om vår nutida humanitet går inte att jämföra med tanke på hur vi i vår tid misshandlar människor på ett sofistikerat sätt.

Gemensam kritik mot dessa ytliga slutsatser är att man upphöjer specialfallet till generell sanning utan att ha bevis. Om man fäller generella omdömet "man offrade i mossor" ska man påvisa att det var sed att kasta i votivoffer eller annat offer vid vissa tider på året och sen visa hur det skedde kontinuerligt. Då faller mossorna ovan bort som bevis. Enstaka fynd talar mest för "slutförvaring" när en viss pryl tagits ur bruk och man inte viste annars vad man skulle göra med den. Man borde ställa krav på arkeologin att den tillämpar "hellre fria än fälla om brist på bevis" om man kommer med nedsättande anklagelser. Det är inte förbjudet att använda vår tids ord om företeelser som principiellt är likadana då som nu.

Man får vara varsam med definitionerna. Om man säger krigsbyte menar man att man tar tillvara. Medan vi i mossorna ser att man städat undan skiten. Efter vad jag förstår fanns i Illerup vapen och lämningar från båda sidor i striden. Offrade man sina egna eller ville man glömma ofreden så fort som möjligt? Där den ena kom sjövägen och den andra hade hästar även om man väl ibland ochså hade hästar med sig i båtarna. Andra fragment visar att man ville skilja mellan den reella världen och krigets värld

Den totala mängden fynd är 15000 i Illerup varav största mängden var vid första tillfället då rester efter 1000 krigare slutförvarades. Knappast troligt att man bad böner och åkallade stridsguden för varenda pryl man tippade i sjön. Vad har man för bevis för att man överhuvudtaget åkallade Tyr efter striden och han som är enarmad.

De få stora mossorna ser mer ut som slutförvaring dvs. avskrädesplats helt enkelt. Man hade inte bruk för sakerna och mossen är av den naturen att den slukar allt med en gång. Bottnen av en normal mosse har ett lager av flytande växtdelar och kan vara flera meter tjockt. Vi har inget skäl att göra våra förfäder mer primitiva, andliga, magiska, mystiska än vi är. Tvärtom talar de flesta fynden för bönder med praktisk och fantasilös läggning. Stärkär Mose finns i tätbygden Gudme och där har man kastat i ben, metall och keramik som inte förgås runt hela den forna mossen. På en sträcka av 10 x 45 nära bosättningen har man svart mull och extra stor förekomst av sådant som måste ha ansetts vara skräp.

Det är ett osannolikt antagande att folk i allmänhet höll på att för jämnan och regelbundet offra till mossen. Hittills har man daterat fynden i Illerup till tre tillfällen under 250 år. Gör vi en analys av det lilla vi vet om fynden av halskragar får vi en ytterst varierad bild och ej något vi kan generalisera till begreppet "kult". Nestorn Mike Aston i Discoverykanalens historiska TIME TEAM sa en gång att kult är ett ord man tar till när man inte vet. En expert måste ju alltid framstå som allvetare.

Vi kan göra kategorier gravfynd, lösfynd, åkerfynd, boplatsfynd, torvfynd, skattfynd och det ger ett vidare perspektiv att se att alla fynd ligger inte i torv. Skatter kan förstås förekomma i alla kategorier, men här menas större fynd som knappast var personlig utstyr eftersom en skatt har många exemplar och även obearbetat guld , silver, brons och koppar. Exempelvis på Jylland är torvfynd rätt talrika. Var fjärde fynd av guld är gjort i torv. Men frågan är var detta en lokal sed eller har vi ett stort mörkertal i resten an Norden. Av 61 fynd i Norge är endast 2 i torv. Förekomsten kan vara beroende av när och hur man började med i vår tid torvtäkt … och vid deponeringen frågan om vad man hade för möjligheter att bli av med skräp. Det är uppenbart att man "gömt" en del i djupa mossor eller vatten dvs. man har tagit ur cirkulationen. Men vart skulle man annars ha kastat det man definitivt ville bli av med.

Man får kalla det "biblisk arkeologi" när man drar fram hörsägen ur romerska politiska pamfletter och liksom vet vad man söker efter. I förlängningen skapas en sanning och mall för framtiden som inte alls passar men man håller fast vid den med nästan religiös fanatism. Då vill man se primitiva riter hos förfäderna. Men halsringarna är helt klar en rituell pryl tillägnad tillväxt och fruktbarhet och ej glömska och död i sura mossor

Reell motbild

Motbilden börjar med fynden av runt 45 guldhalsringar för män och därtill ett okänt antal för kvinnor varav de flesta har ren rituell karaktär. Det förstärks av att många av dem har inpunsade halvmånar och binder dem till säsongens viktiga fester och mest till vårdagjämning och Ramadan då Fenrisulven binds och Tyr mister sin svärdsarm. Vi ser det klart på ett mindre antal brakteater med hela motivet medan det på ormgropsmotivet endast antyds som en arm eller hand. Tidssymboliken dominerar totalt på allt guldet halsringar, brakteater, kvinnosmycken, fibulor mm. Inget märkvärdigt med det samma ser vi i de s.k. kulturländernas symbolik. Överklassen var ritualledare och de var garant för världsordningen som byggde på att följa jordbruks året.

I Egypten praktiserades heb sed redan i det tidiga dynastierna. Efter 30 år skulle en Horus = årman = farao bevisa att han var i skick att styra och försvara landet. I ritualen ingick att "springa" runt Sakara. I fortsättningen skulle testet göras vart tredje år. Regeln var inte absolut exempelvis den relativt sena Hatsepsut gjorde det efter 16 år. Några av de första Horus-klubbarna var bokstavligen dekorerade med världs/ årsordningen. Man kan säga att Horus vid behov kunne slå de trilskna i skallen med världsordningen. Det finns en oändlig mängd med sigill från kulturländerna där ledaren för tillfället manifesterar att denne står för världsordningen

I ritualsamhället och alla samhällen var ledarens roll att garantera världsordningen som låg i att rätt leda året. Var det kinesiska eller japanska kejsaren som fram till in på nittonhundratalet var försteplöjare och startade året med rituell plöjning. Därför är det ologiskt och malplacerat att den döde mossen skulle vara plats för offer och gudom.

Arkeologer är ofta så upptagna med att diskutera makt och hierarki att de glömmer det väsentliga för ett samhälles ledning. De stirrar på redskapet istället för att se på ändamålet och vilka man tjänade. Det är en blandning av romantisk maktidolisering och demonisering av förfäderna och långt från vardagen som ger mat på bordet för ett samhälle.

Ett exempel: Rätt fråga är att jämföra relationen ett rätt litet anta guldfynd i Gudmeområdet med mängden av avfall som tala om den normal verksamheten. Guldet används som ledning i ritualet och kom genom handel med romarna medan avfallet kom genom rätt ledning i lokalsamhället.

Den rituella halsringen representerar en krets av människor där ledaren är ansvarig in för kretsen som innefattas i ringen. Vi kan inte veta hur många hörde till ringen. Var det bara den feodala ledarens land eller innefattade det även fria bönder. Men normalt är att folket följer ledaren eftersom denne vet hur saker ska göras. En av guldålderns idoler var den enarmade Tyr som hade den andliga resningen och modet att när det behövdes lägga sin arm i Fenrisulvens gap. Det är en symbolhandling där man vid Ramadan synkroniserar månår och solår och man kan säger man binder Tiden så att den går att reglera.

En så klok idol blev förstås tingets ledare och denna världsliga ordning är ett signum gör germanerna. På det världsliga planet fanns ritualledaren thegn/ thane som skulle vara en klok och erfaren ledare för sitt folkland. Folkidolen var icke en maktgalen krigare som ordnade hierarkier och toppred folket. Det kan bli svårt att bevisa att sådana fanns överallt i Norden. Vi nordbor fungerar inte på det viset. Jantelagen brukar ta Allan ned på jorden.

Romarna lät friserna resa stele till Mars Thingsus = Tiw/ Tyr vid Hadrianusvallen. Romarna hade sin form av militärstyre fram till runt 200 AD när alla inom limes blev romerska medborgare, men även efter det var det mer krigsguden Mars än den demokratiska ordningens idol bland romarna. Svårt att veta i hur hög grad Tacitus ca 100 AD beskrivning av det germanska tinget är idoliserad där han liksom de flesta romerska skribenter hade en politisk avsikt med sitt skrivande. I alla händelser låter hans beskrivning nästan som en bild av engelska Underhuset.

Vår djupa förståelse bygger i hög grad på vår vilja att känna igen oss i forntiden istället för att demonisera och fjärma oss.. Det är också frågan om insikten att våra institutioner har minst 6000 år på nacken men där vi till varje tid får anpassa proportionerna till dåtida storlek på samhället. Vi har tiotals tingsplatser och tingshöger i Skandinavien. Många av dem kan vara riktigt gamla och egentligen får vi lägga till andra typer av rituella platser. Bland de sena är förmodligen Jarlabankes tingsplats i Täby. Den vittnar om att feodaltiden utvecklades där lokala herrar med stora egendomar bildar sin egen tingskrets enlige principen om birke/ ornum som lagrum utanför bondelagrummet.

Hemligheten med kalenderritual är att folk vet vad ska göras till varje tid. Årstidsfester och speciella tillfällen har varit i bruk sen gånggrifter/ måntempel och Viet på 3000-talet f.Kr. Nymånen var den virtuella ledaren under säsongen alternativt en Gubbe med månhorn/ ymnighetshorn och kanske symboliserande fullmånen. Ganska svårt att få ihop dessa med mystiska ritual och människooffer. Kalenderritualet syftade mot tillväxt och fruktbarhet, medan en mosse slukar allt.

Vi får klargöra att i ritualsamhället styrdes ett folkland av sin kalender och därmed förbundna myter. Om vi ska finna motsvarande är det ett bibliskt samhälle där de virtuella arketyperna är som modeller för samhället. Det är frågan om utvecklandet av språk och begrepp där vi vid planerad verksamhet behöver en parallell abstraherad verklighet som modell. För oss kan låta konstigt om deras språkbruk var att en gud först utförde en viss sak och sedan människan, men det åskådliggör den mänskliga tanken och begreppsapparatens utveckling.

Ledarskapets idoler och världsordning är manifesterat i dekorationerna på guldet. På ca 45 % av guldbrakteaterna har vi en häst som symbol för Pegasushästen som var aktuell vid vårdagjämningen. En del har tjurhorn som extra symbol för tidspunkten och en påminnelse om att systemet infördes när vårdagjämningen var i Oxen/ Tjuren. På den finns oftast bara överkroppen av "Ledaren" = Solen men i en romersk keltisk gestalt. Liksom i romarriket var ledaren en ställföreträdare för solen. Hirden runt ledaren skaffade sig förstås häst för att bli lik ledaren och för att eventuellt kunna ta över eller vara ledare i sitt eget lilla landskap.

Folkets världsordning är manifesterat i ortsnamn varav de äldre skikten går bakåt till bronsåldern och kanske än längre. (Teologiska Fakultetens definitioner av forntidens idéer är som att sätta bocken som trädgårdsmästare. Den vill se forntiden genom kristendomens filter och helst nedvärdera det som fungerade i tusentals år. Samtidigt är man så inskränkta att man inte inser att kristendomen lånade och praktiserade alla de gamla idéerna i ny tappning.)

Det äldsta skiktet ortnamn går tillbaka till ritualtiden då man levde och verkade i en idols namn. Det har vi gemensamt med sydliga kulturer som satte upp stelar eller kastade upp högar för att markera sin närvaro och gravplatserna blev också en synlig inmutning. Ortnamnen är det starkaste folkminnet vi har från brons och järnålder. Språkligt sett innebär det att tidiga ortnamn som klart är i dativ/ anger agent och har en idol som rot anger just att man verkade i idolens namn. Ändelsen ING = INGE = GE IN säger samma sak och ändelsen LEV med idolnamn betyder säkerligen "bröd" i de flesta fall. (Observera att i det kollektiva kontinuerliga boendet skiftade man inte arv. Så ingen "lämnade" något efter sig).

Tor och Odin förekommer knappt på guldbrakteater. Oftast förekommer en flödesidol som försvann med på 600-talet vilket syns i Gotlands bildstenar. Ledaren på hästen hette förmodligen Laur/ Lör och förbinds med vårritualet. Ibland är han avsutten och den kortfattade texten är en uppmaning att "flöda" och underförstått tillväxt. Kanske det är Solens värmeflöde och Tiden medan det finns en idol för underjorden och tillväxten. På en typ av brakteater avbildas Viet och Baldersmyten som en skördemyt med rötter i bronsåldern.

Av allt att döma var Lunden plats för firandet av grönskan och växtligheten. Bibeln vill gärna göra fruktbarhet till något ont och vill vara naturens herre. Under Linne's resa på Dal omtalar han Lövhyddor efter firandet vilket tydligen passade kristenheten. … minns att vi i min barndom gjorde utflykt till skogen varje vår. Vi hade en mil till närmaste skog så det var en upplevelse.

Engin ma haita a huathci a hult eþa hauga · eþa haþin guþ · huatki a vi eþa stafgarþa

Ingen må åkalla hult eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller stavgårdar … Gutalagen

angin skal afgu um blot . ok ngina lundi llr sten tro .

Ingen skall blota åt avgudar, och ingen skall tro på lund eller på stenar …. Upplandslagen

Vi kan lägga till som Vi, harg, lund, hult och vi kan lägga till stav, stake, sten, hov, ek och kanske nån till och alla hade de en rationell mening för att vara plats/ tillfälle för årets fester. Vi ser av engelska ortnamn att tydligen hade angelsaxarna med sig denna kultur i bagaget.

Förbudet är förstås naturligt eftersom kristna kyrkan vill ha folk till kyrkan för att införa nya regler och ritual. Man ville sätta sig på folk för att visa att kristna tron var starkare. En viss Poppo lär ha visat det genom frivillig järnbörd. Vi får ytterligare en dimension genom att söka dessa i England där nordbor i två vågor etablerade nordisk kultur. Men när munkar och kyrkan välte och förstörde dessa helgade platser var det grövsta brottet man kan tänka sig mot den mångtusenårige världsordningen. På de flesta ställen infördes kristendomen med våld, hot, dold hot och vi vet ej i vilken mån folk tog efter eller var ögontjänare. Det kan inte ha varit lätt att förstå och ta till sig kyrklatinet.

I alla händelser vittnar ortnamnen olika typer av lokal tradition och att det fanns ordning. Viet är förmodligen det äldsta sen femte årtusendet f.Kr och det var där man praktiskt bestämde nymåne/ fullmåne stod vi vårdagjämningen samhället. Det kombinerade med upptåg med Vårbruden vilket man bedrev i min ungdom på Västsjälland. Andra firade kanske i Lunden/ Hultet/ Eken där den unga Avlaren/ Lör/ Laur och älskogen också var en synkronisering med nymånen vid vårdagjämningen och världspelaren Staven är kanske den manliga fruktbarheten. Vi får komma ihåg att i mångfalden hade av man den idol som traditionen hade fört till ett vist folkland och det fanns ingen fundamentalism påtryckt av nån makt.

Hovet har förmodligen utvecklats ur den keltiska triaden eller "trehövdade thurs" som symboliserade månårets tredelning och fester/ tingsterminer. Det kan sen ha blandats med den kristna treenigheten och en del medeltida kyrkor har en triad på altaret i gammal keltiska stil. Namnet på våra veckodagar ör som en gudaförsamling har sannolikt tillkommit ungefär samtidigt som den romerska veckan skapades på 300-talet just före kristendomen i Rom. Där har vi Thurs och Laur om inte annat. Men man ser bara några få framställt i symboliken

I det följande ska vi titta på hur våra uppfattningar om forntidens gudar har skapts efter att nån egentligen viste om guldålderns intellektuella överbyggnad. Eddalitteraturen bygger på vaga minnen 500 år bakåt, men det speglar inte tiden före ca 600 AD. Guldåldern är en sista blomning av den kultur som rådde 4000 f.Kr. till 600 AD baserad på ritual och tradition vi knappt kan återskapa.

Källor och influenser

"Heimdall med Gjallarhornet på Bifrost" lyder texten och han har kaduce och bevingade skor tagna ur den grekiska mytologin om Hermes budbringare. Här från Eddan version Ólafur Brýnjúlfsen Kirkubjœr Island 1760

Prästen Ólafur kopierade både Gamla Eddans sånger och Snorres Edda och la till egna illustrationer. Böckerna finns nu på Kungliga Bibliotek Köpenhamn eftersom både danskar och svenskar skaffade sig historia från islänningarna. Vi ser här ett exempel på hur Ólafur likt många andra skribenter lånade friskt från Södern. Det är en verksamhet som pågått de senaste 6000 åren.

Vår uppfattning av världen eller något vi ser beror på vad som sätts på "bordet". Här ger figuren, attributen och kopplingen till grekerna en version som delvis skapas i betraktarens minne och är beroende av vad där finns förut. Bilden är inte kopplad till nån reell verklighet utan till vad betraktaren eventuellt tror sig veta om Heimdal. Snorre hämtade sin beskrivning ur Gamla Eddans fragment; från andra skaldedikter och en del stammar från nu glömda källor. I alla händelser en fantastisk sagofigur och långt från grekernas Hermes ursprungligen kotjuv men sedan förare i båda världar.

Det är inte omöjligt att folkminnet bevarat ett folkminne i 6000 år. Med 3 generationer per århundrade blir det bara 180 led. Men gör vi ett experiment och ställer så många på rad och viskar något i örat på den som står i ena ändan att föra vidare är det inte säkert att vi får rätta svaret i andra ändan. Bästa hjälpen är att ha ett fysiskt föremål som budkavle och exempel på frågan. I viss mån är våra forntida monument ett stöd men intresset har avtagit och historien hålls inte levande

En myt hålls levande så länge de gamla berättar för barnbarnen och ännu bättre om det är lagrat i en sång. Karl Kerenyi skriver om de grekiska sagorna på det äkta sättet där varje region har sin version av ett tema. Det ger en känsla för relativiteten och för landskapens olika karaktär. Vi brukar ha en version och strider om den inte minst när det gäller 10000 kronorsfrågan. Man är absolut säkra på att det var si och så. Men ser vi till våra kulturella ortnamn ser vi att samma företeelse har ibland olika benämningar i landskapen. Å Andra sidan finne vi samma namn spridd i hela Norden vilket talar om likartad kultur.

Snorre skapade sin "enda version" vilket medförde en sorts Edda-fundamentalism. Det hade varit bättre om han noggrant sparat alla fragmenten för eftervärlden att arbeta med. Nu finns ett par andra versioner som påminner oss om att vi inte kan vara säkra på allt. Vi har nästan samma fenomen i Finland där Elias Lönnroth i all välmening samlade Kalevala men vi har inte den älta känslan av hur det var ute in bygderna/ skogarna.

I Kalevala finns klar kristen påverkan liksom i Eddan och många andra tidiga nationella epos eller sånger. Det är naturligt att en skribent kan inte frigöra sig från sin egen tid. Å andra sidan är det vanligt att fjäska för kulturer man tror vara "högre" i en sorts lokal mindrevärdighet. Fint ska det vara. Man är bunden av den rådande versionen och därför tillämpar såväl Snorre som vår tid de grekiska myterna/sagorna i en "stadsversion". Det innebär att de centrala motiven handlar om krigande alternativ relationer mellan folk vilket blir det akuta när folk bor tätt. Böndernas myter handlar om naturen och dess fruktbarhet och hur länka den hem till den egna ladan. Men det är inte fint bland stadsfolk och akademiker.

"Audhumbla slicker fram Bure ur stenen och fyra mjölkströmmar kommer från juvret" lyder texten

Denna naiva bild av Audhumla är förstås inget för vare sig stadsbor som tror att mjölken kommer från mejeriet eller bönder som har glömt naturens kretslopp. Vid tiden då Olafur ritade bilden levde alla på landet och kunne kanske se för sig hur vi alla föds ur jorden och närs av kon. I begravningsritualet sägs fortfarande "Av jord är du kommen, till jord återgår du" och vi är barn av jorden som föder oss.

Vi kan också jämföra bilden med den egyptisk Nut, himmelskon som liksom regerade under vintersäsongen. Man kände naturens kretslopp där i det naturliga omloppet vattnet lagras i molnen och duschar jorden att den tillsammans med solvärmen måtte bli fruktbar. Den fruktbara säsongen symboliserades med Vattenormen och längs den satt moderskapets gudinnor. Baldersmyten handlar om när man tvingas "mörda" tillväxten och för att ingen ska få skulden måste man lura nån att utföra dådet rent symboliskt.

Ägirs gille är skördefesten och räfsten då säsongens gudar/ ledare ställs till svars. Loke ställs till svars för att ha uppfunnit syndabocken "mistelten/ Höder och blir själv syndabock i fiktionens värld allt för att få slut på sagan. Ragnarök är den återkommande skördetiden då vi också får veta att skörden lämnar nyt utsäde att "hämnas" Balders död genom att fortsätta livet. Allt detta är en nordisk variant av de gamla ritualen där sen den oregerliga Tiden/ Fenrisulven binds vid slutet av säsongen för att garantera en ny säsong. För oss ör det onormalt att börja nya året med vintern. Men det är import från söder där man ansåg att regntiden och regnet var början till fruktbarhetens flöde.

Förklaringsmotivet Audhumla är egentligen bra och ett av de man behövde för att få en början och en historia om skapelsen. Om inte annat så för att tysta ungarnas frågor. Vi möter samma sak sumer-babyloniska skapelseepos bortåt fjärde årtusendet f.Kr. Världsträdet Yggdrasil finns i sumeriska eposet och det är svårt att avgöra om det kommit till Norden med en sång/ poem för flera tusen år sen eller om det är det liknande bondesamhället som gett motiven.

Men vi finner i Voluspa samma inställning att det är de människoliknande gudar som skapat ordning och det nödvändiga man koncentrerar sig på utan nån allomfattande förklaring. Det börja med A) skapelse efter kaos, B) världsordning i vers 6, C) 3 mör /barnsbördens gudinnor vers 8, D) Völvan förutser säsongen vers 29, E) Balder myt skördetid vers 31, F) Loke straffas vers 34, G) Ragnarök skördetid vers 37. Skillnaden jämfört med babyloniska Enuma Elish är att där ligger tyngden på sådden och ned/ uppstigning medan Baldersmyten är skördetiden.

Gånggrifter och fynd av dubbelyxor är bevis för att sumeriska nymånemyten/ 3 barnsbördens gudinnor kommit till Norden under fjärde årtusendet f.Kr. Hällkistetiden i Västeuropa börja runt 2300 f.Kr och tycks vara inspirerad från Egypten och innehåller ett rituellt bad. Därtill nämns giftermål genom handtag som var sed ännu på 1600-talets Dal. Dals hällristningar i Evenstorp och Högsbyn ger oss en mycket bra beskrivning av jordbrukets ritual som ej ändrades i grunden.

På Lökeberget i Bohuslän ser vi Idun-motivet där Loke har fastnat på den stör han kastade mot Tjatse, nattfrosten i örnhamn

En enarmade ledaren Tyr finns i början av en slinga med båtar som symboliserar säsongen anpassad till nordiska klimatet med en varning för nattfrost till att börja med. Det var inte bara att ta efter vad man fick från Södern. Idun och äpplena är synonym för växtkraften som förstörs av nattfrost i skepnad av Tjatse som annars finns i Nord och i bergen. Uppfinnaren Loke lyckas inte dräpa Tjatse och denne rövar Idun så Loke får följa efter i fågelhamn och förvandla Idun till en nöt som han lätt kan ha med sig när han flyger hem. Nöten är också ett exempel på hur växtkraften sparas under frosten.

Vid Olafurs tid kände man inte till allegorierna bakom myterna utan det var burleska sagor att berätta i brasans sken

Man skulle kanske inte förbinda Idunmotivet från våren till hällristningen om inte vi hade Baldersdrapet på samma häll lite längre fram i slingan

Här har vi den sörjande modern och Balder till vänster medan Loke hjälper blinde Höder att sikta mot Balder till höger

Vi brukar ofta tycka synd om bytesdjuren och rovdjuren tillerkänns sämre moral. Samma gäller förstås när vi man animera växtlivet till gudar i människohamn. Om Balder då är det mogna kornet så blir sympatierna hos denne och inte hos skördaren Höder och hjälparen Loke. Förmodligen utformade man myterna medvetet så att man kunde använda dem som sedelärande där vi redan hos sumererna finner inbakade moraliska dilemma och förtäckta lagar.

Detta synsätt passar förstås inte in vare sig i kristen fundamentalism eller ens i vår tids moral eftersom vi inte förstår sammanhanget. Loke, uppfinnaren utan gräns för fantasin har oförtjänt blivit fördömt av kyrkan som inte förstår att det är den fria tanken som löser ovanliga problem. Det fanns formalism även i den forna filosofin men man kunne knappast tänka sig att begränsa uppfinningsrikedomen. Det gjorde däremot kristendomen med sin patriarkaliska ledning där patriarken vet allt.

Vigsel runt 1250 f.Kr. med ritualmästare och observera att paret är förbundna vid benen.

För bekvämlighetens skuld kan vi kalla scenen "Tor vige" fast vi inte vet vad ritualmästaren hette. Däremot vet vi att man sannolikt förband alla typer av fördrag med nån som kunne smida ringar som symbol för en förening.

Folket har alltid behövt en hjälte eller stark karl dum nog att ge sig i kast med övermakten. Herakles/ Herkules, Achilles är i släkt med Tor och det var roligt att skapa sagor om dessa hjältar. I hällristnigarna har vid den första hjälten som ger sig ut och fiskar med ett oxhuvud som agn och vi får mer eller mindre gissa oss till att det gäller att fånga Midgårdormen. Sagan om Tors fiskafänge tycks ha djupa rötter och sen kan man lägga vad man vill i händelsen. Tydligen lär man sig inte att skaffa mat på bordet av detta … men människan behöver sina sagor om det omöjliga

Baldersmyten på en guldbrakteat från Fakse på Själland där det tunna originalet är endast 28 mm i diameter

Att det är en version av Baldersmyten ser vi av att Balder med ett långt ben är skjuten med en mistel. Han har olika symboler i händerna som förmodligen anger säsongen där "kroken" normalt förbinds med skördetid. Han står på en Vi-symbol med 7 fullmånar för säsongen och visar på en tradition sen gånggrifternas tid. Det finns ett drygt dussin av denna typ med fynd från Ukraina, Jylland, Östjälland och ett par ställen till i Danmark

På Lolland, Tingsted använde man ett V-format Vi så sent som på 1700-talet och det var då riktat för att fånga måne och fixstjärna vid vårdagjämningen. Det fanns också ett vid Tibirke = Ti/ Tyrs birke på Nordsjälland som möjligen varit säte för en storman med eget "birke" dvs. stor egendom med eget ting, ritual och rätt i Tyrs namn. Det tredje kända Viet låg vid Jelling kungssäte och fångade in gravhögarna i V:et.

Centrumbilden på Åsums diadem från Skåne 12,5 cm i diameter och vägande 100 gram

Vi kan kalla den "Solryttaren" eftersom ytan är full med punsade ringar och blir som en solskiva. Förmodligen kallades solflödet Laur/ Lör och åkallas om våren. Hästen är speciell därför att den har tjurhorn vilket är en symbol för vårdagjämningen som var i Pegasus vid denna tid så man kanske menar att det är "Himmelshästen". Ovan för hornen finns en svastika som är symbol för solåret. Pannbandet är en reflex av romerska mynt men det långa håret är keltiskt och hårknuten är antyder tillhörighet till svebiska förbundet som omfattade 54 stammar från Alperna till Norden.

Normala brakteater väger bara några gram och är 2 - 5 cm i diameter. Man kan anta att denna stora medaljong har kopierat romerska ledarmedaljonger man kan se på statyerna bröst. Den kan ha burits av en bretwalda för hela herulligan eller en ledare för Skåne. Dessa valdes i kretsen av nobla män för sin förmåga att leda och ledarskapet ambulerade efter det nobla tingets beslut. Den manliga linjen består inte mer än ett dussin generationer så skifte blir aktuellt av naturliga skäl.

Lokalt var de nobla ritualledare och tegn i folklandet och ledde ritualet vid Viet och tinget tre/ fyra gångar om året förmodligen. Denna formalistiska tradition fick ett avbräck runt år 600 men kärnan av ritualen levde förstås vidare i bondebefolkningen medan vissa nobla började drömma om bragder i fjärran land när de satt där runt mjödtunnan i den stora hallen.

Denna korta resumé visar att det för guldålderns människor fanns flera tusen år av tradition som påverkades en del av umgänget med romarna men man höll fast vid kärnan av gammal tradition. Det ryktas från Rom att eriler/ heruler fördrevs från södra Skandinavien strax före år 500- Kanske det helt enkelt var de underlydande som gjorde uppror. Exempelvis på Sydsjälland fick de masa med att göra brolagda vägar. Kanske det blev för mycket … och sen då de här herrarna som sprang runt med guld om halsen och bestämde. Dessutom var nobla klassen försvagade genom utflyttning till England och omständigheterna i Italien. Fynden av exempelvis guldhalsringar visar inga offer. Däremot har en del blivit undangömda och några har använts för annat andra har slängts iväg för att försvinna medan några har funnits i husrester och är kanske spår av plundring.

I alla händelser finner jag ingen logisk förklaring till eventuella mossoffer eftersom vi ser att man följde Solen, Månen, Säsongerna och Fruktbarheten och den finns icke i den döda mossen. Däremot kan man tolka de som innebär att ett straff ligger bakom.

När man arbetar med hällristningar blir man snart van vid att måste kategorisera i vad som är möjligt att tolka och vad som måste lämnas på framtiden och bättre jämförelsematerial. En gamla regel vid problemlösning är att gå över ån där det är lågt vatten eller använda vadställen. Man börjar från det säkra och går mot det osäkra

Sundals dombok 1644 Gift soldathustru dömdes till döden för hor med ogift soldat, befann att hennes man trots 9 års bortavaro fortfarande lever i Tyskland.

Det var faktiskt kyrkan som vid denna tid ivrigast höll efter mökränkning och hordom. Bönderna försökte få till det mellan ungdomarna och även bland vuxet folk. Det skulle bli värre sen med nya kyrklagen 1686 men med Svea Hovrätt var det möjligt att omvandla till böter i storlek ett mansbot. Om man hade pengar vill säga annars blev det galgen … och galgbacker har vi haft till rätt sen tid och dödsstraff har man i många länder även i demokratins högborg Amerika. Detta sagt innan vi börjar resonera som om det vore femöresmoral.

Äktenskap är mycket äldre än man kan föreställa och hör till det någorlunda organiserade samhället. Den djupare meningen innefattar barnen och tillkommande barn att de ska ha en ordnad uppväxt. I sista hand kan endast kollektivet garantera ordning och lag inom samfundet men delegerar till individerna att hålla sig till gemensamt antagna regler man egentligen inte kan opponera sig mot.

Det finns ett stort antal mosslik som klart visar att vederbörande har straffats och där vi från en del håll vet att dränkning var vanligt vid äktenskapsbrott även om stenande förekommer också. Det viktiga i sammanhanget är att man förstår logiken och det lagliga i sammanhanget och inte sätter sig till doms över de som utdömde straffet eftersom vi vet alldeles för lite om sammanhanget/ kontexten.

Brott mot äktenskapet är förmodligen en av de äldsta lagarna för att hålla samman familjerna och däri ingår att skydda barnen. Det finns tidig symbolik där man ser att folket ville att även det moderlösa barnet skulle tillgodoses med vad det behövde. Det är många saker vi inte omedelbart förstår ens i medeltiden eftersom det fanns ett intelligent tänkande om den social försäkringen i samhället. Man skyfflade inte runt pengar utan ordnade regler så att var och en var försörjd från vaggan till graven.

I en av de tidigaste sumeriska myterna som animerar sådden våldtar sädesguden Sin den unga flickan och döms därför till underjorden av gudaförsamlingen. Inte ens gudar får våldta. Myten är äldre än fjärde årtusendet f.Kr. så vitt man kan se eftersom den är den första i en cykel. Våra gånggrifter är bevis för att samma myt kommit till Norden. Man kan förstås inte bevisa att alla delar av Norden och vildmarken alltid följde jordbrukarnas lagar. Men i lilla jordbrukslandet Danmark har de med säkerhet varit kända överallt.

Så vitt jag kan se har många arkeologer börjat från fel ända i frågan om tolkningen av s.k. mosslik. Det tycks inte finns en vilja att respektera dåtida folket och förstå sammanhanget.

… Fortsättning följer kanske senare