Arkeoastronomins vedermödor

I början av1980-talet fanns ingen hjälp att få om vad man i dag kallar arkeoastronomi. Forskare vill alltid ha åsikter och det finns de som kallar disciplinen pseudovetenskap. Det är ju inte vetenskap att bara slänga runt svepande påstående från dåligt underlag

essäer| hem |

Arkeoastronomins vedermödor är en essä om nödvändigheten av att känna till forntidens astronomi för att förstå vissa anläggningar med stenbumlingar bland annat. Det är också en inkörsport och fysisk manifestation av forntiden samhällsordning och ritual. Man kan bara förvånas över att arkeologerna ägnat så liten uppmärksamhet och icke analyserat anläggningarnas funktion på ett rationellt sätt

Får genast sägas att jag är inte arkeoastronom, men utan astronomernas hjälp hade jag inte klarat mina analyser. Då behöver jag bara helt vanliga astronomer som har ingående kunskap om precessionen och helst så att jag kan förklara den på ett enkelt sätt så folk begriper. Problemet är lika svårt som att ställa in klockan vid sommartid. Här gäller det att kunna tänka bakåt i ett tidsystem relaterat till stjärnorna och som alltid är i rörelse. Vi förflyttar oss skenbart ungefär en grad under en mansålder i relation till Djurkretsen.

Min disciplin "forntidens idéer" ses kanske som ett hot mot grundmurade begrepp som "kult och shaman" plus ett vist akademiskt snobberi som vill ta monopol på all forskning. Det sorgliga är att medan man käftas undviker man att göra fornminnena till folkets egendom … tja de försvinner. Det är ju också ett sätt att lösa frågan förstås. Sen är det tragikomiskt att arkeoastronomerna och jag måste stå ut med olustiga påhopp medan vi förstås ej får försvara oss. Då blir vi för obekväma och utesluts. En märklig akademisk kutym som liknar strutspolitik

Nåja jag har gått den långa vägen från att jag i början av 1980-talet på Laghällen i Högsbyn upptäckte att jag kunne läsa några symboler. Sen följde att jag såg att övre slingan symboliserar sommarsäsongen. Början av den slingan tolkade jag som "Huvan rättar upp sig … " det tog lång tid innan jag fattade att man menade himmelskupan vid midvinter. Sen många år senare läste jag att man i Egypten skrev precis likadant om vintersolståndet och årets början.

Sen fann jag fort att då den hällen gjordes såg stjärnhimmeln inte ut på samma sätt vid solstånd och dagjämningar och observation i öst som den gör i dag. Första antagandet var då att man skulle kunna datera astronomiskt genom att se vilka stjärnbild man favoriserat för tusentals år sen och där man förstås har använt dem efter en konvention. Då börjar man med den som gäller i dag dvs. vårdagjämningen i öst när dag och natt är lika långa och den ende tidpunkten då solen stiger upp exakt i öst … med reservation.

Enklaste sättet var att repetera vad jag läst som barn och vad vi nån kväll gjort när vi med en kompis "kikade stjärnor". Han hade t.o.m. gjort en egen diopter för bestämning av himmelshöjden på olika stjärnor. Men vi använde mest kyrktornet för att verkligen se hur stjärnorna rör sig så som vi ser det. Nå, jag började sätta mig in i precessionen med hjälp av en enkel hobbybok med stjärnkarta. Man vill gärna göra fel och det är inte lätt att se ett roterande universum och vid olika tider på dygnet och året. Man måste gå bakåt i skeendet och av nån anledning tycks jag alltid vill göra tvärtom.

Sen gjorde jag stjärnkartor för vårdagjämningen med mellanrum bakåt 6000 år. Dels fick jag uppgiften om att egyptiernas, sumerernas och judiska tideräkningen började då, dels såg jag på Häll 1 i Högsbyn fanns Lilla Björn om än felvänd … försök själv se hur den ser ut ovanför huvudet och rita av den. På Häll 1 är stjärnan Koschab utmärk med symbol "använd denna som pol". Då började mina dateringar stämma bättre speciellt med uppgiften att Mayas och Indus kalender började 3100 f.Kr. Det stämde bättre än den av vissa astronomer föreslagna Tuban i Draken.

Sen har det visat sig att för mitt tidsspann i huvudsak 3100 till 1000 f.Kr duger min lilla hobbykarta väl. Dessutom är stjärnbilderna ritat på ett sätt som är närmare originalet i några detaljer. Efter det har jag lagt ned pengar på 7 datorprogram men gemensamt är att de är inte precisa när man kör bakåt. För min noggrannhet räcker hobbykartan gott och jag har också stämt av det med ett par astronomer.

Det började med att Göran Henriksson med ett team i början av 1980-talet undersökte sliprännor på Gotland. Han skickade mig sin uppsats om slutsatserna. Där en serie sliprännor daterades med början 3152 f.Kr. och kan följas runt 1000 år framåt. Man hade funnit att riktningarna på sliprännorna är i "konjunktion med första fullmåne efter vårdagjämningen och då med Antares i Skorpionen". Det kan bara finnas ett tillfälle exakt när denna konjunktion med en stjärna inträffar. Men med dåtiden noggrannhet kunne man använda samma fixstjärna länge.

Första halvan av satsen "konjunktion med första fullmåne efter vårdagjämningen" bestämdes exempelvis vid kyrkomötet i Nikaea 325 AD för att bestämma påsken vilket i sig också är början på ritualsäsongen. Svårt att se att idéen bakom är ett jordbruksritual. Då kommer påsken att infalla mellan 22 mars och 25 april i en oändlig cykel. Metoden var inte ny utan som vi ser minst 5000 år gammal i dag. Det var ett sätt att bringa ordning i en vildvuxen flora av tideräkningar. Det sägs att i Grekland hade var stad sin egen tideräkningen och den kunne ändra sig allt beroende på regent. Även i Norden hade man förr sina egna kalendrar i landskapen. Först med tryckkonsten blev det ordning och likriktning.

Vad Henriksson och hans team fick fram kan inte stå fritt om inte hela metoden binds till något mer påtagligt och en rationell företeelse eftersom det kan ´vara ett sammanträffande. Osäkerheten minskar dock när man ser systematiken i sliprännorna som är gjorda i 19-årsperioder i takt med månens cykel. Speciellt de gotländska sliprännorna tycks vara rent av vetenskapliga just genom sin systematik. Man ska inte underskatta förfädernas intelligens och rationalitet. Serien vid Flyhov ser mer ut som ett importerat ritual man följt i tusen år.

Sören Gannholm har sedermera kartlagt alla Gotlands sliprännor. Ett gigantiskt jobb, men tydligen värdelöst eftersom han är "amatör" = älskar forntiden. Alltså måste han förlöjligas för att han uttalat en åsikt i ett annat ämne och man resonerar "guilt by association" att om han har fel i en fråga har han fel i allt han gjort. Filosofiskt set fick "hjältens lön är hugg i häl" och eldsjälar som jobbar gratis och får något gjort är en påle i köttet för kåren.

Läste om en "gubbe" i Östergötland som gjort ett jättejobb med att dokumentera sin byggd hällristningar och lämnade en massa pärmar till kommunen. Jag gissar att "amatörens" verk möglar i nån källare … och hoppas jag gissar lika dåligt som när jag spelar på hästar. Det är ju så med verk av den typen att om de inte publiceras existerar de inte. Å andra sidan har det publicerats mycket lite om arkeologi i slutet av 1900-talet …ERGO, arkeologin existerar inte och vad gäller dokumentation av landets stenbumlingar är det lika med noll.

Numera finns det "tro-sig-förstå-sig-påare" som klassar Henriksson som pseudovetenskap. Jag har bara använt denna del i hans forskning och de astronomer jag diskuterat med är nog av åsikten att Henriksson har hamnat rätt i denna fråga. Man kan inte döma hans resultat efter att han möjligen senare hamnat på villospår. Jag har sett nån detalj men kan inte döma utifrån den och behöver inte göra det så länge jag kan använda hans forskningsresultat. Det är en allt för svart-vitt syn att helt döma ut p.g.a. av enstaka företeelser. Det finns ingen vetenskaplig stringens i ett sådant resonemang. Det är till stor skada för vetenskapen.

Vi har ett antal "skorpioner " på våra hällristningar, vilket är en indikation på att stjärnbilden varit aktuell. Skorpionen finns inte i vår natur och speciellt inte de "skorpioner" som är ritade som stjärnbilden Skorpionen. Av dem finns möjligen en på häll 6 i Högsbyn medan den i Lofterud Småland är helt tydlig. Det råder ingen tvekan om att ristningarna kan bindas till stjärnhimmelen. Sen finns det ett antal andra stjärnbilder som komplement förstås.

Tidigare forskare har allt för ofta stannat inom ett isolerat Norden utan att jämföra med de större kulturerna i söder. Där finner man att Skorpionen och motstående Oxen förekommer ymnigt i symboliken och de med symboler gjorda dateringarna runt 3000 f.Kr…. se exempelvis Iconografi och Lingua Franca … och det är samma sak i Egypten, Mesopotamien och Induskulturen.

I Egypten övergav man sin samling av fixstjärnor för kvartalen ca 1160 f.Kr. Dessförinnan hade man åtminstone sen slutet av fjärde årtusendet f.Kr. använt Oxen och Skorpionen i symboliken och kanske justerat fixstjärna inom dessa stjärnbilder under tiden. Det är omöjligt att reda ut vad prästerna sysslade med i sin astronomi. Vi behöver bara veta de grova dragen som syns i allmän symbolik. Senenmuts stjärnhimmel ger en bra inblick över fixstjärnor och månvarvsräkning för nämnda period.

Senenmut var Hatsepsuts kansler och papyrusen är gjort i mitten av andra årtusendet på material som är mycket äldre. För vårt ändamål är den pedagogisk när vi ser den falkhövdade Horus = Tiden spetsa stjärnbilden Oxens yttersta stjärna och man underförstår tidpunkten vårdagjämning. Ovanför denne finns höstdagjämningens Serket med månsymbol på huvudet och Skorpionen ovanför ritad på det sätt vi finner i deras symbolik.

Jag har läst och sett många akademiker som talar om solkult så snart de ser en cirkel: Dåtidens samhälle var helt och hållet ett bondsamhälle även på de flesta håll i Egypten och de andra kulturer där templen hade sina egna odlingar. Deras ritualår var rationellt och ägnat åt att i viss mån styra odlingssäsongen som långt som naturens variationer medger. Vid förmodad intellektuell kult ser man på idolen eller föremålet. Man ser inte länge på solen och till vad nytta. Det var snarare så att man använde solen som den stora klockan vid sidan om att tänkare som Echnaton viste att solen är motorn i allt liv på jorden.

Ser vi en gång till på papyrusen ser vi "mångubbarna" 13 stycken eftersom man behöver 12 månar plus 11 dagar för att få ett solår. Vi ser Isis bakom flodhästen Taveret. Steget på hennes huvud läses "hon stiger ned" med motsvarighet hos Inanna/ Ishtar. Isis' stjärnbild var Aurigae/ Kusken medan de mesopotamiska gudinnorna i ursprunget är månen och regnet. Taweret är den löpande tiden som har en stor krokodil på nacken som äter upp månvarven. Han bär en baby-krokodil som ska ersätta den stora vid Ramadan. Vi får en halvårssymbolik och lejonet är Leo symbol för midsommaren som inte hade nån större praktisk betydelse annat än för öldrickande "Innan sitter vid bordet och dricker öl i "lejonets ansikte" = tecken:.

I sumerisk litteratur finns rikligt med bevis för månen var centrala roll i ritualet. Där sjunger man om processioner med dubbelyxan under tvåtusentalet medan vi har fynd från tretusentalet f.Kr . Dessa få satser berättar att man i dessa kulturer följde stjärnor/ stjärnbilder och där Toth i Egypten stod för månräkningen som började runt början av februari. Det säges att han råder till slutet av säsongen då kvällssolen Aton tar över.

Texter om Mesopotamien blandar och ger med än sumeriska namn än babyloniska. Huvudsaken är att man inser att det fanns rationella idéer bakom arketyper och idoler i ritual som allt mer fjärmade sig från naturen till att bli verklig abstrakt kult utmynnade i kristendomen.

Stenraderna vid Carnac i Bretagne tycks vara riktade efter månens yttersta lägen och det finns många anläggningar med stenbumlingar som följer detta mönster. Arkeoastronomin har sysslat med att dokumentera dessa uttryck. Men det finns fler sorter anläggningar såsom exempelvis "den vågräta sten" där månen rullar över vid sitt lägsta läge runt augusti. Jag har inte varit intresserad av den tekniska delen som är lättare för dem som sysslar med astronomi till vardags.

Däremot har jag sysslat med att analysera de rationella tankarna och idéerna bakom alla typer av anläggningar. Det är rejält jobb att slipa rännor … det tar ungefär en dag att på häll knacka in en "bågskytt" en meter hög. Bakom våra hällristningar ligger ett ofattbart stort arbete … med inövad teknik har många av stenanläggningar varit mycket lättare att åstadkomma. De verkligt stora anläggningar vittnar om mer än råstyrka.

Att med någorlunda säkerhet säga vilket syfte man haft med s.k. megalitanläggningar kan det förstås inte svaras med ett svar eftersom det finns en stor mängd olika typer. Förklaringarna blir aldrig riktig entydiga men ska sättas i relation med allt annat vi vet om samhället vid samma tid … och även vad det sen blev och hur vi är organiserade i dag. Jag kan ju inte begripa hur en förnumstig vetenskapare kan kalla det pseudovetenskap när arkeoastronomer undersöker megalitanläggningar på kryssen och tvären … jag är ju tvungen att nämna det eftersom sådant är en del av vetenskapen i dag.

Jag har fått nöja mig med att analysera enskilda anläggningar som oftast eftersom det inte finns samlade dokumentationer av megalitanläggningar och man allmänt inte uppmärksamma alla typer. För arkeologerna blir det för det mesta de stora spektakulära stenringarna som Stonehenge man diskuterar till leda. Man ser inte alla de små tingen som altarsten, edsten, tingsten, fotpall, fotstol osv. som var och en berättar en liten bit om samhällets organisation. Därtill kan vi ta ortnamn som berättar om vi, harg, bildsten, lund, osv. och ska nämnas samtidigt eftersom de hör till den allmänna bilden.

Enda undantaget är Rud Kjems lista över danska stenanläggningar se Danska stenrader som ger en god bild över ett så stort område som Danmark. Det finns inte mycket kvar och det mesta är gömt i skogar. I Sverige äter skogen, skogsmaskinerna och bebyggelse alla fornminnen i tiden och ingen verkar bry sig. Man uppskattar inte det man inte förstår. Och det är väl en viss sorts lättja när man hör arkeologer värja sig för svåra frågor alternativt förlöjligar dem som försöker se de stora sambanden.

Ruds lista gav spår i två viktiga frågor. Stenraderna man kan jämföra med begreppet "Brudföljet" och resta sten i fallande/ stigande rad i Bohuslän. Lägger vi till att i Egypten finner vi följet "Shemeshu Her" = Följa Henne = Tiden. Det syftar förmodligen ursprungligen på att man följde Isis' stjärnbild Aurigae. Det var att manifestera en logisk princip för att organisera året och följa tiden … frågan är ju aktuell också för oss men vi har ju våra planeringskalender eller så planerar nån annan för oss.

Den andra frågan var stenanläggningar med en matematik som passar månvarven och tidens gång. Det är ett kompletterande till stenraderna som i många fall markerar månens ytterlägen. Det är tal som 3, 9, 27 som ger en aning om månvarvet. Det är ett komplement till vad jag annars har funnit om harg och vi och vad man kan se på hällarna. Att sen jämföra det med Södern välkända myter blir frågan om den vetenskapliga metoden "jämföra det okända med det kända". Det är kanske inte något för stressade nutids människor som vill att förklaringar skall rymmas på ett halvt A4-ark. Det finner de sällan hos mig så att de begriper det.

Det finns ytterligare ett bevis för att man verkligen kan tala om ritualastronomi och att följa tiden. Det är frågan om att beräkna när detta ritual började. Vi kan räkna bakåt på djurkretsen och se att sumerernas "Janus = Utu som ser åt två håll står i skarven på den ursprungliga tideräkningen och då är vi tillbaka till ungefär 4000 f.Kr. Det är något som sällan syns nånstans, men när man i Rom gick över till julianska kalendern justerade man med två månader. Det är orsaken till att vi kallar nionde månaden sjunde månaden på latin. Det visar ochså att i sederna funnits ett obrutet bruk av en kalender som började två precessionsmånader tidigare.

Detta motsvarar på Djurkretsen att "stora klockan" sackat två månader. Omräknat i precession blir det ungefär 2 x 2100 år och då är vi tillbaka till 4200 f.Kr. som en Ur-tidpunkt och som syns i Djurkretsen. Ritualtidräkningen har de ursprungliga tre komponenterna solåret, Djurkretsen och månvarven och då har det inget att göra med astrologi utan helt pratisk astronomi med en metod som utgår från vad vi ser.