Debatt om Historiska

Ska Historiska Museet spegla samtiden eller forntiden är frågan i den nya trenden. De unga och kommande generationer behöver spegla sig i sina rötter i synnerhet i städerna som är långt från vårt ursprung i rötterna i jorden. En samlingssida med mina brev och essäer runt ämnet

Historiska Museet, Johanne Hildebrandt, nationella samlingar fornminnen, lajv, sommarfejd, tornerspel, drottning Margareta, arkeologi, tillståndssprång, mentalitetsforskning, histografi, arkeografi, borderline arkeologi, performance studier, walkscape

Essäer | gudomliga hästen | träidoler |

Först lite uppvärmning med Johanne Hildebrandts inlägg i debatten:

Historiska museet - en skandal utan like

Tillbringade en eftermiddag på Historiska museet häromdagen och en sorgligare och mer irriterande upplevelse har jag inte haft på länge.
  För i min enfald så trodde jag att detta museum förvaltade, förklarade och visade upp Sveriges historia. Att det var dit man kunde gå för att lära sig om människorna som levt i detta land och se på de ting som använts för att forma vår nutid. Det var tydligen helt fel.
  Allt som fanns var några konstiga prästkläder och trådrullar.
  Forntidsutställningen är borta sedan två år tillbaka. En sådär tjugotusen år har raderats bort utan förklaring eller alternativ. Detta trots att en av världens främsta bronsålderssamlingar ligger i källaren, skatter som tillhör dig och mig. Vårt kulturarv.
  
  Visades dom upp?
Nej.
  Det äldsta var en utställning om vikingar. Montrarna var visserligen snygga men föremålen visades utan sammanhang eller förklaring. Resten av utställningarna handlade om kristen historia.
  Chefen för Historiska museét, Kristian Berg, sa i Vetenskapsmagasinet häromkvällen att han vill föra en debatt i det offentliga rummet och att pilspetsar egentligen inte säger någonting. Därför har han installationer om samtiden.
  Problemet är bara att han missat att forntiden är tätt sammanbunden med nutiden, få saker har förändrats.
  Det hade varit spännande att se en sådan utställning - men nej.
  
  Fast hur skulle
han kunna veta det? Kristian Berg har sparkat de arkeologer som var anställda, alltså gjort sig av med kunskapen.
  Det anses inte viktigt att visa något från forntiden eftersom man inte vet exakt hur folk levde då. Fast det är fel. Arkeologerna vet massor.
  Det hade inte krävts särskilt mycket kreativitet för att visa hur människor bodde, levde, luktade och klädde sig.
  Men inte. Trådrullar, prästkläder och snobbiga installationer är allt som finns. Detta trots att historieintresset är gigantiskt och folk törstar efter kunskap. Men vill du ha fakta så gå inte till Historiska, det finns inte där. En skandal är det, utan dess like.
  
  Nej, låt Kristian
Berg jobba med modern konst på något galleri, det verkar som om det är det han längtar efter. Och snälla Pagrotsky, ge oss ett historiskt museum värt namnet. Yta och snobbighet är ute, genuina kunskaper serverade på ett underhållande sätt är inne.
  Vi vill alla veta var- ifrån vi kommer.
Johanne Hildebrandt
Publicerad i Aftonbladet: 2004-12-19

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,577148,00.html

Grekerna och Adam av Bremens uppfattning av nordborna före kristendomen animerat/ tecknat av C-O Håkansson

För några år sen "ommöblerade" man på Historiska Museet och avskedade folk samt angav ny färdinriktning att nu ska man utåt syssla med nutidens samhällsdebatt. Man blir onekligen konfunderad när man jämför med det statliga uppdraget att organisera nationella samlingar av fornminnen och namnet 'Historiska Museet' och än mer när man läser att det ska syssla med tiden före 1520. Det innebär att man egentligen också ska syssla med arkeologi åtminstone till civilisationens början för 6000 år sen. I praktiken blir det så att man diskuterar bara bakåt till Adam av Bremen och vikingatiden.

"Kristian Berg tycker i stället att museets huvuduppgift bör vara att, med samlingarna och utställningarna som instrument, föra en civilisationskritisk debatt med det yttersta syftet att vi ska lära oss mer, inte om det förflutna, utan om oss själva och vår egen tid."

Johannes artikel visar lite av vad det blev av "reformationen". Professor Bozena Werbart installerades 30 oktober i år 2004 och höll en föreläsning "Arkeologi - "Dead or Lajv"? som frågar samma sak som Johanne. Svengelskan syftar på Historiska museets sommarutställning som var så "modärn" att man sysslade med rollspel om den fiktiva medeltiden. Lajv och sommarfejden riktade sig mot barn och ungdomar.

"Under lajven får du träffa kungafamiljen och de två släkterna som tävlar om kungens gunst. Det är du som bestämmer vad som ska hända och det gör du genom att antingen delta i lajven eller genom att bara gå omkring och uppleva berättelsen". http://www.umu.se/archaeology/personal/bozena_werbart/professorsforelasning.pdf

Man kan genast konstatera att man sysslar icke med historia utan med åskådarnas föreställningar och erfarenhet av vad de lärt om historien. HM anger tonen med den romantiska föreställningen om kung och stormän som stred om makten och att det fanns prinsessor och tornerspel varannan vecka. Så vitt vi vet känner man främst till att man höll tornerspel vid Erik av Pommerns installering i Kalmar och möjligen vid något kungligt bröllop.

I Sverige hade kungen en svag ställning under tidig medeltid. I dokumentet där drottning Magreta också blir Sveriges husbonde sägs att stormännen "tillsätter" drottningen. Det speglar att det då på gammalt "ioniskt" vis var federationen av stormän som valde sin ledare. Vid några tillfällen var man så finurlig att man tillsatte en mindreårig och kunne styra som man ville. Vist fanns det några kraftfulla kungar som utnyttjade till fullo sin ställning såsom Birger Jarl och Magnus Ladulås. Den senare var egentligen usurpator och gjorde sig av med den rättmätiga kungen Valdemar. För att lugna läget mer eller mindre tvang han västgötastormännen att bo på Alsnö ett par år samtidigt som han väl fjäskade genom att man antog adelsprivilegierna

Jag bor ju i Europas geografiska hjärta och Mälardalen är litet avlägset varför jag inte kan besöka museerna där och jag har väl glömt mina besök under förra seklet på 1950-talet. Det finns ju åtminstone Johanne Hildebrandt i Mälarstaden som är intresserad och hon får vara mina ögon varför hennes artikel säger det mesta i frågan. Nåja namnet Bror Emil Hildebrandt förpliktar som en av svensk arkeologis fäder om hon nu ä i släkt vet jag inte.

På sätt och vis har alla mina senaste essäer handlat om en moteld mot de som förflackar historien genom att kalla förfäderna grym och primitiva dvs. Discovery, National Geographic och de danska mossarkeologerna i Lejre och Mosgård … eller sublimera såsom Maja Hagerman när hon fantiserar om stora hövdingar och blodiga strider … och för Guillou börjar ju verkligheten så sent som med Birger Jarl. Det är ju möjligt att museifolket och experterna har tröttnat på sina utställningar men för besökarna är det fortfarande nytt och speciellt för yngre generationen i Stockholm som måste se för sig de riktigt gamla tiderna.

Under 2002 - 2003 syntes en livlig debatt på SvD:s kultursida där landets ledande museifolk kritiserade Kristian Berg och HM. Populär Arkeologi har samlat ett 30-tal inlägg på http://www.popark.nu/synpunkt/ Det går ju inte att avfärda dessa lärda herrar och erfarna museifolk även om det i vissa fall är frågan om revirpinkande.

Inte bara Berg utan Herrarna har glömt arkeologin som knappast nämns och en av dem ger oss uppfattningen att HM ska bara syssla med historia vilket i Sverige är till nöds vikingatiden och senare. Man får uppfattningen att man inte vill dra fram de okristna förfäderna … se bilden -J Kristian Berg glömmer det ursprungliga uppdraget att vara central för samlande, distribuering, katalogisering av inkommande fornarv och inte att samla historiens dokument.

Till det hör också att publicera och presentera för allmänheten. En viktig uppgift är att ge barn en uppfattning om svensk historia. En stor grupp av besökare är skolorna … själv var jag som sagt där på 1950-talet. Det ger de grundläggande ramarna för ens historiesyn där ögats intryck är starkare än vad man läser. Barn älskar att röra och fråga om prylar man använde förr … istället ger man dem en fiktiv pryl om stridande förfäder som då täcker över verkligheten. Barn vet ej att vara kritiska utan tar vad man får. I detta fall då nutidens "martial fiction" … engelska-svengelska ska det vara och helst lite karatesparkar hör och där utifrån den förutfattade meningen om bestialiska stridande förfäder.

På 1950-talet hade jag många bekanta som studerade det då nya ämnet psykoanalys. Jag erfor snart att de egentligen hade problem med sig själv och ville lära förstå sitt innersta. Det blev i praktiken att bolla sina neuroser mot omgivningen. Det ligger nära till hands att tänka på detta när man hör att K Berg hör till dem som hyllar den icke-tidsenliga ramen "mentalitetsarkeologi". Jag trodde man övergivit denna ram och förutfattade åsikt för länge sen.

Psykoanalysen kan fungera eftersom det finns en viss kongruens mellan analytiker och objekt. Inom arkeologi och historia är det strax mycket svårare. Vi har ett tillståndssprång runt andra världskriget. På kort tid förvandlades det agrara samhället med 80 % av folket på landet till att man blev urbana med 80% i stadsbebyggelse. De äldre kände sig som främlingar. Det har gått mer än en generation 33 år och huvuddelen av folket saknar djupa rötter och kunskap om det agrara samhället. Även nutidens farmare får gå till bygdemuseerna för att förstås farfars tid.

Forskarsamhället försöker kompensera sin brist på förankring i verkligheten genom teoribildning och användande av modeord som mentalitetsforskning. Man inbillar sig kunna "inleva" i forna tiders själsliv samtidigt som man tror att folket bestod av stridande stammar. Inlevelse kräver mycken kunskap om objektet och tiden samt frånvaro av förutfattade åsikter. Dessutom måste värderingar knytas till den betraktade perioden och ej till att vår arroganta nutid ser ned på förfäderna.

Det måste finnas en kongruens mellan betraktaren och det betraktade för att förståelse ska uppstå. Jag lever med en fot i det agrara samhället och hade lyckan att i ungdomen få resa "ute i bygderna" i Danmark, Finland och Sverige. Jag har känt på och arbetat med en del av de gamla föremålen och levt i takt med naturen och dess kalender. Vissa småbönder använde redskap som konstruerades för tusentals år sedan. Allt detta finns i mig och jag ser att mycket av detta kan dras tillbaka i forntiden. Vissa aspekter så långt tills vi kan skönja civilisation för mer än 6000 år sen. Den som börjar sätta etiketter och värderingar stänger sig ute från djup förståelse.

Efter att jag blivit "färdig" med mitt storverk om forntiden har det blivit att fila här och där och försöka se distanserat på det hela. Ser jag lite längre bakåt är mitt arbete de senaste åren en granskning av aspekter på histografi och arkeografi eller en undersökelse av hur dessa vetenskaper fungerar i praktiken. I de frågor där jag inte är enig med etablissemanget har jag skrivit en och annan essä för att belysa nån aspekt såsom senast "mossarkeologerna och de som jagar träidoler i Kafiristan"

Denna sajt om "Essäer om Forntidens idéer" har en sitemap organiserade huvudsakligen efter kronologi och det kan vara svårt att se speciella teman. För mig som försöker kartlägga grundläggandeidéer och världsordning är gränsdragning mellan arkeologi och historia konstlad och onödig. Vi kan spåra även nordiska litterära lån bakåt till sumererna och talen kom förmodligen från forntidens Elam = Persien. Varför ska man skilja mellan skriven historia och forntidens bildspråk kompletterad med vad vi kan läsa ur artefakter? … se speciellt Skapelse i Sumer och Norden samt Måndottern viger lagen om Brödrabo inklusive länkar

Det finns ett mycket stort intresse för min elektronisk bok om Guldåldern och angloskandinaviska kulturen http://www.catshaman.com/indexE.htm och analys av guldbrakteater, halsringar, hallar osv. En enskild fil på denna sajt Spår av tidig kristendom i Norden ligger i absolut topp med 2359 nya besökare i november. Hela guldåldern är semilitterär eftersom vi kan få en del uppgifter ur romerska källor och därtill har vi analysen av de tidiga runorna

Min essä om Tacitus visar att man med viss försiktighet kan använda en del av vad han skriver på nordisk samhällsordning. Han beskriver 'tinget' så att det låter som engelska Underhuset i dag. Det är en pik till Maja Hagerman och andra som vill övertyga oss om att de förkristna var vilda barbarer. Hon likt många andra litar blint på det skrivna ordet. En essä om Goter och samtida folk är avsedd att dra fram ungefär vad vi vet i dag. Hur gamla är Odin och Tor och Tiw, Ti, Tis, Tyr och lite Odin tar fram frågan om bevisen för dessa idoler/ arketypers existens där Vikingatidens bildstenar ger lite bevis medan Guldålderns bildstenar visar ett tillståndssprång till en lite annorlundare kultur.

Guillou och TV4 och Svearikets Vagga och Jakten på Jan Guillou och Arn är en kritik av den okunniga populariseringen och inskränkningen av historiesynen via Jan Guillou. Om man nu behövde kungar så fanns hederliga försök till centralmakt långt före Guillous lyckosökaren Birger Jarl Tegenbyar, karlebyar, rinkebyar, svennebyar Böckerna om Dals tidiga medeltid och 1600-talets Dal Det ger en uppfattning om bondesamhället som går bakåt till järnålder och kanske tidigare.

Senaste tiden har jag lagt ned mycken tid för att skapa motbild till Västeuropas "mossarkeologer" vilka synes i Discovery och National Geographics kanaler och Lejre och Moesgårds sajter. De skapar en absurd förutfattad bild av förfäderna. Det började med Mosslik och fortsatte med Lejres arkeologer på djupt vatten Essän Gudinna i vagn eller i båt steg till tredje plats i besöksstatisiken inom en vecka. Den är som ett besök mitt i bronsålderns ritualsamhälle som egentligen fortsatte till guldåldern och tog slit på 500-talet AD.

Det har sedan fortsatt under arbetsnamnet Trädidoler som tar upp bruket av idoler i allmänhet. Vi lever fortfarande i "trädåldern" där trä har varit ett lättillgängligt material lätt att bearbeta. En del arkeologer har då velat använda Kafiristan som modell för tolkningen av Jyllands landskap med torvmossor. Även i Lejre dansar man runt mossor och fäktar med händerna för "ars och äring" … "tro´t den som vill". Vet inte om man kallar det mentalitetsarkeologi eller etnoarkeologi. Däremot kan vi nog köpa det mesta av rekonstruktionerna byggda på påtagliga fynd.

Till detta finns länken Totem och attityd som tar upp hur jesuiterna satte ribban i "etnoarkeologi". När man ser på diskussionen runt Historiska Museet fattar man att språnget är långt till analys av Talande megaliter och idéer i sten http://www.catshaman.com/indexS.htm ; Talande hällar http://www.catshaman.com/indexI.htm och Bronsålderns idéer och kultur http://www.catshaman.com/index.html På min sitemap finns dessutom en del udda essäer från olika epoker

http://groups.yahoo.com/group/scandidea/ .Den är samtidigt mitt Forum som fungerar som en diskussionsgrupp. Gruppen är öppen för alla att starta diskussion där meddelandena når alla på listan.

I ett par meddelande har jag tagit upp frågor som berör utvecklingen inom arkeologin: De publiceras här för bekvämlighetens skuld istället för länkar till originalen

TRE BREV

Arkeologi och performance
Inte viste jag att jag håller på delvis med borderline
arkeologi
/gränslinjearkeologi. Jag lär detta ur en anmälan av
doktorsavhandling vid Göteborgs Universitet. Det blir lite
svengelska över definitionerna eftersom avhandlingen tydligen är
skriven på engelska:
"Avhandlingen är ett gränsöverskridande vetenskapligt
forskningsarbete som pendlar mellan och länkar samman arkeologi med
performance studies. På så sätt skapar avhandlingsförfattarna en
vetenskaplig hybrid, en "BorderLine Archaeology".
Min läshjälp: Performance = utförande, verkställande, användning
Borderline = gränslinje
.
Eftersom det är ett kort stycke kan jag bara hänga upp mig
på "borderline-språket" .;)
"I Fiona Campbells fallstudie, Turning 180° into the walkscape of
the labyrinth får läsaren följa med på en resa som leder in i det
svenska landskapet och dess labyrinter, men också in i den relation
som uppstår mellan jaget och en så svårfångad materiell lämning som
labyrinten. I Jonna Ulins fallstudie, Turning into the walkscape of
the family tas läsaren med på en helt annan resa. Här får man dels
följa med in i ett familjelandskap, där författaren gräver ut sin
mormors barndomshem, ett torp i Medelpad , men också för oss in i en
minnesvärld fylld av rester, av familjens glömda och gömda saker."
.
Här hänger jag upp mig på walkscape. Jag söker i min stora Oxford
Concise Dictionary och hittar inte ordet. Ordet "scape" kan
betyda "stängel" och jag frågar mig om det menas "spatserkäpp"
eftersom i båda fallen man tycks vandra i landskapet. Men varför
behöva spatserkäpp inomhus?
Jag söker ett annat alternativ där det då betyder det samma som
vårt "skap" i landskap. Det kan användas om exempelvis "seascape"=
sjölandskap eller wirescape= landskap fullt med elledningar
Jag kan ju inte skylla enbart på journalisten som gjort sitt bästa
för att ge en kort beskrivning. Dethär "walkskapet" finns i
avhandlingen i större sammanhang blir det väl världsvandrare/ globetrotter?.

Ur detta lilla måste jag ju bilda mig en uppfattning
dels om vad de håller på med, dels om det är lönt att köpa/ skaffa
avhandlingen om det går
.
En annan sak är att jag är medveten om att inom forskningen har man
skapat en mängd kategorier så att det blir mycket gränsöverskridande
och eventuellt revirstrider så snart det finns gränser. Nya kvastar
sopar bäst/ värst och det är vanligt att doktorander försöker
definiera sitt eget område. Det är väl också nödvändigt för att det
inte ska se ut som om man kopierar sina föregångare
.
När det gäller sakfrågan om att hålla reda på tidskategorier brukar
jag i språket pendla mellan den tidsperiod jag skriver om och jämför
ibland med vår tid för att vi ska känna igen oss. Det är väl nån
sorts "borderline syn"/ gränsöverskridande. Man måste skilja på
kategorier annars börjar man lätt använda vår tids synsätt på äldre
tidskategorier.
.
Slutligen tycker jag förstås det är ett oskick att använda ord och
kategorier som inte vanligt folk förstår ... och kanske skribenten
inte vet. Det skapar en "borderline" mellan skribenten och läsaren.
Alla har inte tillgång till bra lexikon och vad om det sökta ordet
inte finns?
Detta är en kommentar till Nättidningen Svensk Historia
http://www.svenskhistoria.se/forskning/299.html
.
Ha det
catshaman

Publicerar först denna. Kommentarer senare /catshaman
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?
http://tinyurl.com/6c98f
.
Fornfynd ska lära oss om vår tid. Publicerad i DN 25 oktober 2004
.
En ny forskarskola för arkeologer ska göra kulturarvet mer folkligt.
Men det sker på bekostnad av vetenskapen, menar kritikerna.
Alltför många arkeologer sorterar yxor och smycken, och för få
berättar om forntidens mångkultur och spännande utgrävningar. Det
menar Statens historiska museer och Riksantikvarieämbetet som nästa
år startar ett eget forskningsinstitut.

- Om vi gräver upp en stenåldersboplats ska vi inte bara ställa de
vetenskapligt aktuella frågorna, utan även frågor kring själva
platsen och människorna som bor där nu, säger Birgitta Johansen,
chef för kulturmiljöavdelningen på Riksantikvarieämbetet.
.
Det nya kulturvetenskapliga institutet ska utbilda arkeologer som
kan koppla forskning och kulturmiljövård till samhället. Där ska
historiker och arkeologer kunna forska och vidareutbilda sig enligt
dagens nya målsättningar.

- Om en arkeolog vill jobba med delaktighet, så ska institutet vara
en karriärväg. Det är ett glapp mellan kulturmiljövården och
forskningen i dag, och de som knyts till institutet ska få lära sig
mer om hur medborgarnas intressen kan påverka forskningen. Många som
disputerar vet väldigt lite om den antikvariska praktiken i dag,
säger Birgitta Johansen.
.
Bland annat handlar Riksantikvarieämbetets nya mål om att arbeta mer
med dagens samhälles kulturarv som fabriker och bostadsområden, det
mångkulturella Sverige och jämställdheten inom kulturarvsarbetet.
Arkeologiprofessorn Mats Burström är en stark anhängare av
institutet, och han ser stora möjligheter.

- Dagens mångkulturella samhälle skulle kunna belysas bättre. Det
vimlar ju av kulturer i forntidens Sverige som allmänheten skulle
vara intresserad av att höra mer om, säger han och framhåller att
många kloka frågor som ställts på Södertörns högskola har kommit
just från allmänheten.
.
I dag finns det pengar att söka för forskare som vill arbeta med
kulturmiljövård med ett samhällsorienterat perspektiv. Men få söker
pengarna. Mats Burström, som är verksam vid Södertörns högskola,
beklagar att cirka 20 arkeologer disputerar varje år, men att det är
svårt att hitta någon som kan dagens prioriterade kulturmiljövård.

- Det finns en tendens till att arkeologer mest forskar för
arkeologerna själva. Vi vill att arkeologin handlar mer om de
existentiella frågorna, som till exempel frågan om hur framtidens
människor kommer att uppfatta oss.
.
Både Riksantikvarieämbetet och Historiska museet har på senare år
skurit ned på sin personal. Så sent som i februari varslades nio
anställda om uppsägning på RAÄ. Mindre resurser går till enheter som
arbetar med runor och gamla kyrkor. Därför är det flera personer som
höjer på ögonbrynen åt den nya satsningen.
.
- Man har tagit resurser från forskningsföretagen Runverket, Svenska
kyrkor, Medeltida Sverige och fornminnesinventeringen. I stället
anställer man informatörer och folk med datakunskaper. Delaktighet
är bra, men frågan är om medborgarna vill att vi ska sluta forska på
runstenar, säger Claes Tollin, lektor i agrarhistoria med ett
förflutet som kulturmiljövårdare på Riksantikvarieämbetet.
.
Janken Myrdal, professor i jordbrukets historia, anser att det är
synd att man inte satsar på de forskarskolor som redan finns. Han
menar att institutet är en fortsatt satsning på postmodern forskning
där undersökningar tonas ned till förmån för idéhistoria och frågor
om vem som har makt över historieskrivningen. Han har tidigare
avböjt att fortsätta som ledamot i Historiska museets styrelse på
grund av denna inriktning.
.
- Postmodernisterna anser att ingen sanning är riktigt sann och
fokuserar därför mer på hur man har betraktat gravhögar, snarare är
hur gravhögarna är skapta. Jag menar däremot att det fortfarande är
viktigt att mäta och gräva.

Han nämner en utgrävning i Jämtland som exempel. En del av de
begravda är avsevärt kortare än de andra och verkar ha plågats och
pryglats. Frågan är om det handlar om ett klassamhälle med många
trälar.

- Om vi bara håller på med ideologi, så kan vi inte ta reda på det.

Men är det inte bra att allmänheten blir delaktig?

- Jo, men jag tror att en vanlig skattebetalare som besöker ett
museum, vill att det ska finns personer där med djupa kunskaper, och
inte folk som undrar om han eller hon ska vara med och hitta på sin
historia, säger Janken Myrdal.
.
Birgitta Johansen anser att etiketten postmodern är trubbig, men
förnekar inte att det sker en omprioritering.

- Vi har ett uppdrag att arbeta på ett nytt sätt, och vi kan inte
nöja oss med att samla kunskaper. Men det är en vulgäruppfattning
att det pedagogiska uppdraget står emot forskning om runstenar.
Slutmålet är ju att få mer resurser till hela det kulturhistoriska
fältet.
.
Pengarna kommer till en början från Historiska museet och RAÄ. I
framtiden kommer institutet att söka stöd även hos andra
institutioner, främst högskolor och museer. Den 20 augusti
uppvaktades också dåvarande kulturminister Marita Ulvskog med syfte
att få loss mer pengar. I myndigheternas skrivelse till
Kulturdepartementet står att "de forskare som är verksamma inom
kulturarvsområdet måste förstå och vilja sätta in sin kompetens och
expertis i ett bredare samhällssammanhang". Även om regeringen inte
skjuter till extra pengar kommer institutet att bli av.
.
- Till en början handlar det om att hitta en chef och vi startar
antagligen med tre tjänster. Därefter ska vi försöka få med fler
museer, säger Birgitta Johansen.
Rickard Jakbo

Kommentar till ny forskarskola
En a´n går väl runt som ett objekt för etnologiska forskningen. Jag
går mot förfäderna och har väl egentligen varit ett arkeologiskt
objekt länge. Det beror på var man lägger gränslinjen mellan nu och
då. Hade jag lämnat efter mig plåtburkar i naturen skulle det bli
något för arkeologerna så småningom kanske. Mina cigarettfimpar och
annat är något för Biologiska Fakulteten. Allt som allt har jag väl
inte lämnat efter mig så mycket spår. Lite dåligt samvete har jag
för någon tilltrasslad fiskelinje som kanske blivit kvar ute vid
sjön till förfång för fåglar och djur. Värre är det med nutida
jägarsamhällets bly- och stålhagel som arkeologerna kan sila fram
nån gång i framtiden och kanske också analysera fram ur fågelben.
.
Som min lärare i bokföringen sa "inom ekonomin är allt bokföring".
Man kan säga likadant att arkeologin egentligen omfattar allt och
att arkeologerna måste känna till varje tidsepok för att kunna läsa
ut något av materialet. Det är en fördel om forskarna använder
andras ögon också. "Förhäv dig icke över vad du vet Lär med den
okunnige som med lärde. Ptahhotep ca 2500 f.Kr.
.
Jag har skrivit en del om hur fornlämningarna försvinner i rasande
takt. Skogen tar det mesta medan det som blir under nya vägar och
städer analyseras till en del. Det beror dock på kunskapen hos
arkeologerna eftersom de prioriterar det de förstår. Jag har
exemplet Lundby i Göteborg där man inte brydde sig om unika
lämningar.
.
Det finns anledning att ifrågasätta nutida arkeologers dialog
med "vanligt" folk och nutida miljöer. Min egen kommun är i det
närmaste totalt likgiltig mot forntid och kulturmiljövård. Mitt
bittraste exempel är att snart har alla stora karaktärsträd
försvunnit i centrum och samma gäller karakteristiska allégator. Det
är inte många byggnader kvar som minner om samhällets början för i
slutet av 1800-talet och få känner till ännu äldre tider … om
Stockholms förvandling ska vi tala tyst. Vist finns det orter med en
levande vård av fornminnen och kultur. Men det är väl ofta ställen
där man har något speciellt att vårda. Där finns viljan och
intresset som borde finnas överallt.
.
Endast folket kan hålla ett land och en kultur levande. Men vi
behöver utbildat folk som kan vara ögon och ha kunskap som förmedlas
till folket. Det är allmänt bekant att forskare hellre sitter i sina
lyor och skriver "latin" citerande varandra än förklarar för folket
vad man ser och håller på med. Vist behöver sambandet mellan folket
och fornminnen / kulturmiljö belysas och definieras. De som håller i
pengarna älskar utredningar där de kan finna att-satser som hjälper
dem att få en åsikt.
.
Det är också känt att forskningen är dålig på utåtriktad verksamhet.
Man är dålig på att göra för allmänheten begripliga texter och
publicera bilder som kan väcka intresse. Allmänhetens intresse styr
i sista hand om pengar slussas till kultur och historia. Men om
allmänheten inget vet kan man inte ha åsikt, tycka om och intressera
sig. Nu när mina domäner har satt sig ser jag ett enormt intresse
för mina "enkla" beskrivningar och är väl snart uppe en halv miljon
besök om året varav 2/3 är återbesök. En del akademiker tycker det
är för primitivt ur akademisk synvinkel, men jag säger "Skriv själv
så att allmänheten blir intresserad!" ... man får träna och utbildas
för att kunna skrivAa ledigt!
.
Den nya forskarskolan möter kritik men delvis är det naturligt att
det bestående motsätter sig förändringar. Hellre kör man i gamla
spår och slösar våra pengar på strunt. Jag svär väl i kyrkan om jag
exempelvis tycker att vi har runt 3000 runstenar. Vid detta laget
borde de vara analyserade på kors och tvärs. Mindre bemanning och
låt dessa forskare ge sig in på ett nytt område. Jag skulle gärna se
att de gav sig på ett är liggande område nämligen brakteaternas
texter och bildvärld. Från den icke litterära tiden kan man icke
förlita sig på vad några romare skrivit eller vad man tolkar ur
sentida sagor som inte kan dokumenteras ha samband med dåtida
verkligheten. Mitt arbete är bara som en förstudie som borde
förtjäna en grundlig akademisk studie. Samma gäller egentligen en
helhetsbild av megaliterna.
.
Vist är det bra att man "rör om i grytan" och omprövar och pejlar
behovet i dagens samhälle. Det är svårt att lära gamla hundar att
sitta. Om man vill införa något helt nytt är det nog bättre att
skapa en ny disciplin än lappa och laga det gamla. Säkerligen skulle
revirstrider kunna förlama alla förändringar. Jag drar mig till
minnes namnet Sören Nancke-Krogh och Göteborg. Han blev utfryst. Jag
delar väl inte alla hans åsikter men har inspirerats av hans böcker.
Han är den som vågar ha åsikter/ teorier medan många andra bara
kopierar sina föregångare.
.
Ser att man ifrågasätter att man sadlat om till att ha datakunniga
som kan presentera kunskap tillgängligt för alla. Jag är då glad att
jag exempelvis i Danmark kan på Internet klicka mig fram till
varenda socken och se vilka fornfynd man registrerat och ofta med
intressanta uppgifter. Dessutom finns digitala och flygfotografiska
kartor så att man kan se fyndlokalen från ovan. Sverige och Norge
har något sämre register men däremot tillgång till bilder från alla
perioder. Man bygger på så fort de datakunniga hinner. Det är snart
öppet för alla att forska i sin hembygd eller över större områden.
.
Vist vet jag att det finns de som svartsjukt bevakar sitt akademiska
revir och menar att "amatörer ska inte blanda sig". Jag känner till
amatörer som gjort precisa dokumentationer som samhället helt enkelt
inte skulle ha råd med, men som blir liggande nånstans och samlar
damm. Jag säger bara "Ta emot och uppskatta … att nån annan har
gjort det tråkiga arbetet för dig. Ägna dig åt helhetsanalyser och
synteser som den fackman du är!". Vi saknar utvärderingar på de
flesta områden. Men då måste man våga att ha en åsikt
Skrev
catshaman

Slutord

Man har återigen hittat på nya modeord och teorier och i vanlig ordning kan institutionerna inte hålla sig till sin egen specialitet utan ska följa efter. Den nya forskarskolan med dess nutidsarkeologi borde få syssla med det, medan Historiska Musset sysslar med sitt och gärna på traditionellt vis eftersom man har ett statligt uppdrag. I all ovanstående debatt saknar jag dialogen med publiken som man säger sig vill kommunicera med.

Det är illavarslande och eftersom jag inte hör till etablissemanget stänger Herrarna öron och ögon för mina synpunkter om jag känner dem rätt. Jag har ingen anledning att fjäska för dem eftersom jag antar att min folkliga publik är mycket större. Kanske de blir avundsjuka på mig

I alla händelser skulle jag gärna se att Historiska Museets utåtriktade verksamhet kan exemplifieras med att man låter ett barn hålla en flintskära i handen och försöka skära av några ax med den. Stenverktyg är ganska tåliga och med försiktighet kan de prövas och man får känna den intuitiva samhörigheten med nån människa från forntiden. Förmodligen blir han/ hon först förvånad hur effektiva flint/stenverktyg var. En annan undran kan gälla hur lite man skördade där man måste känna till att man skördade bara för husbehov. Nutida farmare skördar för att ha råd med alla prylar på farmen och i hemmet och gärna lite överskott

Att få bröd för dagen var den första "mentalitetsfrågan". Om nån tycker det är relevant kan man fråga vilken själslig upplevelse det var att skära av ax. Vi kan inte känna in detta. Däremot kan vi förstås spekulera i hur samhället animerade växterna till människolika gudar och då blev det liksom mord att skörda. Människan skapade psykologiska problem åt sig redan då.

Vi behöver museer som visar föremål från alla tider. Besökarna kommer att fantisera och tänka på sitt sätt och det kan Herrar ej styra. Det är den osynliga kontakten mellan förfäder och oss oavsett vilka "performancemetoder" man introducerar. Däremot kan man undrar vilken nytta det är med rollspel som inte baserar sig på forntida verklighet. Man ska i varje fall inte kalla det "historiespel" utan se det som en rolig lek som råkar ske inom HM:s lokaler

… fortsättning följer … kanske