Hembygdens historia

Gräv där du står! Det är ett gott råd till den som vill lära att skriva oavsett vilken genre man är intresserad av. Genom att använda sin nära omgivning får man helt av sig själv ett djup i betraktelserna och man jämför omedvetet med en bekant bakgrund och det blir levande

Dalsland, hembygden, Örtagården, Dals Rostocks Brunn, Ödeborg Fornsal, Gammelgården Bengtsfors, Halmens Hus, Mellerud Museum, träåldern, knuttimring, invistarhus, utvistarhus, Erik Dahlberg, sal, torp,

Essäer |medeltid | 1600-tal|Holm |kulturminne | Dals forntid | finn din historia | hem |

Här begränsar jag mig i huvudsak till södra Dalsland jag känner väl. Alla mina skriverier är ett exempel på att man behöver icke var född i ett landskap för att skriva djuplodande historia. Annars finns till vår hjälp inom museiverksamheten en lång rad kategorier från små specialmuseer till större bygdemuseer och numera finns något som heter ansvarsmuseer som har ansvar för forskning ochså

Tryck på bild för större version. I början av 1980-talet fick jag kamera och möjligheter att resa en del i Dalsland. Bilderna här är egentligen en avslutning när kvinnorna sydd egen folkdräkt. Då sa man att om man skulle räkna går det på 60 - 100000 kronor … vet ej vad det är i dag. Ungefär vid samma tid plockade jag ur 1600-talets domböcker notiser om dräkter. Det visar att socknarna hade sina egna varianter redan då.

Bilderna är tagna i Dals Rostocks museum som rymmer olika temarum och andra med större samlingar av bondesamhällets prylar. Ursprungligen var det Rostock Brunns huvudbyggnad. När jag var där höll man på att bygga en paviljong över källan som en gång var Rostocks Brunn med järnhaltigt vatten och kanske andra mineraler. Man kan väl säga att det är nutidens spa, medan det i dag är lätt att köpa järntabletter och andra mineraler. Men "att drick brunn" var en social gemenskap för de som hade råd, medan folket som vanligt tjänade en hacka på att serva.

På annat håll höll man på att bygga ut Örtagården som numera rymmer 350 växter och ofta är det medicinalväxter. Det är tack vara eldsjälarna och en gammal tradition sen Rektor Henrikssons tid 1853 och 1935. Han var folkbildare, folklivsforskare och botaniker … man kan säga att verksamheten växt ungefär som mina skriverier sen början av 1980-talet

Örtagården med Museum och Café i bakgrunden … tryck för stor bild

http://ortagarden.rostock.se/index.htm http://ortagarden.rostock.se/museumram.htm

… är en mycket informativ sajt med tips om andra sevärdheter i Dals Rostock. Det gör det värd en heldag.

Från början var det ju eldsjälar som samlade gamla saker och ofta privat. Det tog fart under 1800-talet och början av 1900-talet. Numera är det väl ofta det penningmässiga i antikviteterna som drar intresset. Jag besökte en gammal bortrationaliserad bonde i Västgötland. Han samlade traktorer och hade från järnhjulade Bolinder Munktell till Ferguson på den tiden. Vill minnas han hade några gamla hästredskap också. I början gjorde man om dem att passa bensin-Grållen. För torparen var den lilla grå traktorn en ersättare för Grållen och som inte behövde nattas.

Det stora språnget på landsbygden kom efter andra världskriget i hela Norden. Man kan väl säga att Sverige var först med mekaniseringen medan Danmark var först med att rationalisera bort den lille husmanden och sen ochså torparen. Numera finns icke det minsta kvar av min barndoms sörgårdsidyl i Danmark även om man månar om byggnaderna, men helheten fattas.

Ödeborgs Fornsal

Den gåtfylla prylen ska vist vara en torvkniv för att skära till taktorv

Fornsalen är nestorn bland hembygdsmuseer på Dal

"I Ödeborgs socken har vi bl.a. Håvestenskullen med dess mäktiga bautastenar och domarring. Vid Brötegården har man under senare år funnit intressanta hällristningar, och en bit därifrån, alldeles intill vattentornet, ligger ett gravfält från yngre järnåldern med ca tio gravhögar.

Vid detta gravfält fann man det lämpligt att i början på nittonhundratalet uppföra ett museum för landskapet Dalsland. Dalslands fornminnesförening hade bildats. Man hade redan en liten samling och det diskuterades ett tag om var det var lämpligast att bygga ett landskapsmuseum. Mycket hängde på ekonomin och då Ödeborgs Bruk erbjöd både mark och hjälp med finansiering beslutade man att på denna plats bygga museet som stod färdigt 1913 och fick det stiliga namnet Ödeborgs Fornsal.

1922 hade man en samling på ca 3000 föremål och ett hängivet och idealistiskt arbete från föreningens sida fick snabbt samlingarna att växa och idag är vi uppe i över 6000 katalogiserade föremål.

Den ursprungliga dispositionen med olika avdelningar för olika verksamheter har i stort behållits. Det finns allt från flintskrapor i stenåldersavdelningen till dagens mynt i den genom inbrott decimerade myntsamlingen."

http://web.telia.com/~u52802529/Text/SFornsal.htm

Jag besökte fornsalen i början av 1980-talet och tog en mängd bilder med min billiga kamera. Den hade problem med ljuset och bakgrunden till föremålen. Men man ser vad de föreställer. På samma sidor finns några bilder från Bengtsfors' Gammelgård.

Samlingarna domineras av prylar från 1700-talet och framåt. Det var då hemmansklyvningen blev kännbar och varje torp skulle ha sina redskap. Vi får egentligen tala om träåldern i bondesamfundet och den går tillbaka till de första bönderna egentligen. De museer som visar stora samlingar redskap, visar samtidigt hur skickligheten och kanske tålamodet varierar. Ett exempel är klappträ och annat som var fästmögåvor. De var ett gesällprov att den unga mannen kunne använda yxa och kniv och hade tålamod till mycket fint snideri ibland. Andra gjorde kanske bara en pryl som skulle fungera och hade icke tid med krusiduller.

I tonåren märkte jag språnget från danska landsbygden till finska. På de flesta håll i Danmark var det så tät bebyggt att varje landsby hade ett antal hantverkare och de som icke fanns kunne man finna i grannbyn. I Finland gjorde bönderna det mesta själv. I Danmark fanns nästan icke något kvar av att hantverkarna ursprungligen hade en egen liten odling. Här på Dal ser man en början på 1600-talet när en del hantverk nämns och de hade ett torp exx. Laggaretorp. På landsbygden ska man nog se dem som månskensbönder. Även i nya städer som Åmål och Brätte var folk tvungna att ha lite jordbruk vid sidan om för att få mat på bordet.

I inlandet bygder fick folk fram till serieproduktionen började oftast göra prylarna själv. Bland bönder fanns två urgamla regler "man tager vad man haver" och "ingenting får förfaras". I min generation sitter det fortfarande kvar i ryggmärgen. Jag kommer på mig ibland att jag nästan sparar och samlar "ett-öringar" eller dess värde. Dethär med slit-och-släng är som en hädelse.

Gammelgården Bengtsfors

Portvakt och telegrafstation 1897

Vilken överraskning. Jag sökte på Gammelgården och kom in på en förträfflig sajt http://www.gammelgarden.com/info/byggnad.htm som har bilder av ett par dussin hus i dag att jämföra med de få husen jag fotograferade i början av 1980-talet. På roten finns information om allt annat i anslutning till Gammelgården http://www.gammelgarden.com/ Observera Halmens Hus lite grann också minne av när folkpartisterna bar halmhatt om sommaren.

Man har en bedårande utsikt över sjöarna Lelången och Höljen och det ger känslan av Dalslands sjölandskap i Markerna dvs. norra delen av landskapet.. Annars är det ju ofta att man åker antingen genom åkerlandskap eller bara ser granar, granar, granar såsom när jag åkte igenom Värmlands skogar till Ludvika.

På min sajt kan man finna en del av husen och förklaringarna till parstugan

Melleruds Museum

Tryck för stor bild Tingshuset med kommunfullmäktige i bottenvåningen. Tingsstallet i bakgrunden numera samlingssal.

Museet har fått ta över det ståtliga tingshusets andra våning och har satsat på att återskapa några innemiljöer som känns 1800-tal. Det finns ett par ryggårstugor på annat håll. Museet är inte äldre än 1985 men tingshusvinden har använts sen 1920-talet lager för allmogesamlingar.

På tredje våningen i Tingshuset finns ett omfattande släktforskningsarkiv. Här finns 10 forskarplatser med läsapparater och tillgång till en dator med cd-skivor. Hela Dalsland finns komplett med födda, vigda, döda, in- och utflyttningslängder samt husförhörslängder på microkort.

http://www.hembygd.se/index.asp?DocID=7875

Träåldern

Om stenåldern får man komma ihåg att Egyptens pyramider och i huvudsak tredje årtusendets kultur skapades med stenverktyg av samma sort vi finner i Norden. Just under denna tid börjar vi se fynd av exempelvis smala flintmejslar som antyder att man jobbade i trä. Arkeologerna har lagt för mycket vikt vid metallerna som fram till järnåldern var överklassens grej. Samtidigt har jag icke sett arkeologer intressera sig för ritualvapen i sten och vi ser att bronsen användes i hög grad för rituella ting. Under tidiga järnåldern användes smideskonsten till järnskoningar, knivar, yxor och ett fåtal svärd.

Här får vi konstatera att arkeologi och museer ger oss alltid en rumphuggen bild. Den yngre tiden närmare oss har varit antikvitetssamlarnas guldålder och de har plockat russinen ur kakan. Om nu inte museerna hunnit före. När jag skulle skriva om Holms artefakter upptäckte jag att de är spridda till Stockholm, Göteborg, Vänersborg, museer och andra med samlingar och även en del till privata personer. Jag besökte en gamla bonde i ett annat ärende och han visade mig en fin samling från stenåldern.

De tidiga arkeologerna satte grimma på den officiella uppfattningen om olika perioder såsom sten, brons och järnålder. Det är otympliga begrepp och samme gäller kategorier som jägar-/ samlar- och bondesamhälle. För att inte tala om indelningen i "hög och lågkultur". Det är grogrunden för fyrkantiga förutfattade meningar om forntiden som ledar fel i analysen. Samma gäller att man presenterar i regel bara överklassens samhälle och det ger icke grepp om helheten.

Så snart man besöker ett hembygds museum blir man medveten om verkligheten att vi ska kalla det träålder när verktyg, prylar, möbler, hus osv. är helt gjorda i trä. Många verktyg har flera tusen år av historia och samma gäller även kvinnors vävkonst. Företeelsen går långt bakåt åtminstone till bronsåldern i Norden. Det gäller för länder inom barrskogsbältet i synnerhet där den synliga biten är knuttimringsstilen som förekommer från Skandinavien till Sibirien och även söderut till Karpaterna. Det var en hel vetenskap att välja ut och rotbarka och lätå stå och samla kåda så att timret kan stå sig i hundratals år. Det tog lång tid för nutida vetenskapen att förstå hur man bar sig åt … och så är det med mycket av det gamla man för en period nedvärderade.

Slätlandet Danmark/ Skåne är lite annorlunda genom att skogarna var skövlade redan under bronsåldern. Man hamnar i lerklinade hus med fackverk/ trästomme, men verktygen och det andra var förstås av trä. Västgötaslätten fick hämta sitt timmer långväga redan under 1600-talet.

Museiföremålen är ett av medlen att levandegörande forntiden och på Dal kan man med fördel använda notiserna i domböckerna för att få en absolut "sann" grund att stå på.

Museerna kritiserades förr för att vara tråkiga med ändlösa rader av normal prylar. Om man stirrar sig blind på enstaka fina presentabla saker missar man känslan av verkligheten. Man skapare karikatyrer istället för att se det levande i hur verkligheten varierar. Nutida teknik kan få mycket mer kunskap genom analys av prylarna. Å andra sidan kanske folk icke är riktigt intresserade av forntiden?

I museerna har man i många fall där det varit möjligt skapat temarum och försökt återskapa en miljö. Som alltid blir det då ofta storböndernas innemiljöer. Den senaste trenden är workshopen där en hantverkare visar sin konst. Det har blivit möjligt sen dessa fördjupat sig i allt från nära historia till forntid. Genom att också kunna sälja kopior har det varit möjligt att skapa "ekonomi" för såväl utställare som hantverkare. Det är ju bara i Stockholm det är möjligt att få publikunderlag för att visa upp gratis.

Ett genomgående problem i alla perioders forntid är att det är icke lätt att får helheten trots mängden av prylar man samlat. Man löper alltid risk att dra slutsatser från enstaka föremål/ händelser vilket lika gärna kan vara en avvikelse. Man behöver minst två och helst flera exempel för att dra slutsatser. Vi behöver ofta ett mycket större sökområde och inom Norden är det egentligen hela området under vissa perioder. De lokala museerna har möjligheterna att framhäva sina speciella folkminnen som ger karaktär åt bygden i många fall.

Min elektroniska böcker Oxlandet och Medeltidens Dal är en studie mödosamt hopskrapad av anteckningar och statistik för hand under 1980-talet med i huvudsak 1600-talets domböcker som källa. Till dispositionen av materialet inspirerades jag till en moderniserad Anders Lignell.

Husen är en karakteristisk del av en bosättning. Så snart man bosätter sig fast utvecklas av sig själv principen att "varje verksamhet ska ha sitt hus" som en generell regel. Det var praktiska hänsyn som bestämde att man behövde särskilda hus för smedja, visthus, kölna, manhus, hus för stora djur och småhus för små djur och fjäderfä bara som ett exempel. Under nån period hade man allt under ett tak men exempelvis under järnålderns såkallade "keltisk fält" hade man en ingärdad by med olika hus skilda från manhusen.

Stilen kunne förstås växla mellan landskap. Men sen när kungamakten kom syns de första reglerna för "laga hus". I själva verket skrev reglerna för kungens gårdar och tillämpades av stormän medan självägande bönder kunne strunta i det eftersom de levde i oskiftat bo fram till 1600-talet. På Dal tycks Magnus Lagaböters landslag 1274 med regler för hus och odling ha använts där det var lämpligt. Dal hörde under en lång tid under Norge. Wästgötalagen talar om invistarhusen = mat- och kornbod samt sömnskämma. Det vill säga dethär med att vistas inne för annat än sömn var tydligen inte så viktigt. Man nämner ingen särskild stuga. Utvistarhusen var tre lada, nöthus och stall. … se mera under Naturahushåll2. Rekommenderar även Gammelgården samling av rekonstruerade hus.

Med Magnus Erikssons landslag 1350 nämns stugan med de eldfarliga stekarehus och kölna som skilda hus. Allt gjordes efter människans och naturens mått. Det utvecklades en standard att husen var sex meter breda eftersom det var normallängden för timmer som fanns i alla skogar. De gamla måtten skvallrar sen om att sen urminnes utgick man från kroppen plus ett par längre mått såsom en 3 meters stång och ett 30 meters rep.

När vi ser bakåt är det ett fasskift med Husesynsordningen 1686. Dessförinnan byggde bönderna ryggåsstugor som är en förlaga till parstugan. Det var oftast en storstuga med kammare. Gustav Stake var den första att bygga nytt och stort i trä på Berg och Ransberg. Egentligen var de ryggåsstugan man lagt till en halvvåning och måtten var lite större. Bågen i Steneby var två stugor i bredd. Erik Dahlbergs standardritningar till olika typer knekttorp och officersboställen var inspiration för storbönder och adel ... Göran Persson tycks bygga ett "översteställe" i Dahlbergs och Upplands tradition. In på 1700-talet får vi bland bönderna de större stugorna med två våningar.

Ryggåsstugan kan man förmodligen dra bakåt många århundraden som det normala för bönder. Stora hallar har förekommit mycket tidigt. Under järnåldern ser vi de stora hallarna som säte för storbönder och handelsmän men hittills känner man bara till några tiotal i hela Norden. Hallen hade en sal och nämns i nån tidig runinskrift. Salen var symbol för samlingen av såväl eget folk som gäster och vi finner även ordet salsgäst. Den går igen i bonden storstuga och i slottets sal. Numera är vi mer privata och allrummet är den sista resten av gemenskapen och det gamla keltiska gillet som hölls utomhus där alla skulle vara med.

Det stora allrummet i det knuttimrade huset kompletterades ofta med ett litet rum mellan två allrum i den ursprungliga parstugan för två familjer. I allrummet fanns spisen i ett hörn och etta annat för arbete inom huset. Där fanns kanske alkov för bondeparet. Sen fanns långbordet och bänkarna där folket sov. I de fall då man hade bakugn var det skönt att sova ovanpå den och det var kanske mest för de mindre barnen.

Från min barndom minns jag boningshusen med många rum som kanske egentligen imiterade herrgårdens många specialiserade rum. Redan på 60-talet såg jag att man slagit samman rum för att få ett allrum. Det var en återgång till den gamla tanken om ett stort rum för gemensamhet mesta av dygnet. Med många rum var det säkerligen svårt att ha ett öga med "det gåtfulla folket" hela tiden.

Det privata ägande började som en lång process på 700 - 800-tal då vi får de första utflyttarbyarna att döma av ortnamnen. I tidig medeltid betydde torp = 1/4 mantal och rikligt för en storfamilj och ibland fanns två familjer eller ett storhushåll. De mindre torpen började bildas mot slutet av 1600-talet när allt fler hemman klövs i mindre delar. Istället för parstugor blev det enkeltstugor som passade för en kärnfamilj. En tredje kategori torp är adelns säten som ofta tog namn med torp och var tagna ur skogsroten utanför de etablerade byarna. Vid sidan av detta kom knekttorpen med mindre jord och stuga. Olika sorts hantverkare och anställde hade i början kanske eget lite torp och var månskensbönder.

När man går bakåt i tiden får man komma ihåg att husdjuren var mycket mindre. Den lilla pinnharven på en kvadratmeter var lagom för en oxe och senare för en häst. Hästen användes som lastdjur med klövjesadel eller med släpa. Gemensamt var att alla behövde "en ko och en kviga" för att få sovel och man hade en standard för hur mycket man behövde odla. Sista steget var backstugorna mest för pensionärer men och för någon med yrke exempelvis skomakare och i början hade herrgården skräddare. Det är denna utveckling man kan skönja när museerna visar temarum efter storlek på gården. Där var köket en gemensam sak för alla storlekar, medan "salen" var något för stormännen.

I Ryssland brukar man säga att "babushka bär samhället" samma gäller förstås muslimerna kvinnor med slöja eller burka. Här får kanske påpekas att det icke var islam som uppfann beslöjningen, utan den måste tillskrivas assyrierna 900 - 600 BC. Men i min barndom på landet såg man ofta kvinnorna i huckle eller med en duk på huvudet … människan minns bara vad hon vill minnas.

Överklassen har kanske alltid svårast att gå tillbaka i tiden och förlika sig med vårt enkla ursprung. Människan har alltid älskat vackra ting och har förgyllt vardagen i den mån man har haft tillgång. Men det är ju en smaksak om man tycker om ett halsband med svinbetar eller björnklor eller med bearbetade plastprylar som glittrar i solen. Det är ju dessa liksom inredningsdetaljerna som kallas finkultur. Om vi icke känner människan och icke förstår att man måste krypa förrän man kan gå är man ställd när man går bakåt i tiden. Jag skriver denna pekpinne därför att det finns många som vill pådyvla våra förfäder än det ena och än det andra. De menar kanske att de skriver historia, men det är icke min.

 

Kjell Åberg är Mellerud kommuns arkivarie och historiker och han har gjort en tidslinje där de sista århundradenas del förstås är tätast

http://kjellabergs.info/viktiga_handelser.html