Att tolka idéer och religion

Denna essä försöker definiera skillnaden mellan att neutralt beskriva forntidens idéer på alla plan och å andra sidan det fyrkantiga begreppet religion religionsforskarna försöker pressa på den forntida verkligheten. Religion lägger alltid en speciell färg på idéhistoria

Idéhistoria, Vilhelm Grönbech, Moesgård, Kafiristan, träidol, Kabul Museum psykoanalys, återerfaring, återupplevelse, Havamal, religionshistoria, vikingatid, det goda, ondska, Midgårdsorm, Midgård, anarki, världsförbättrare, Himalaya, världsordning, avgud, hedning

essäer|totem attityd | akademisk myt |Lejres arkeologer | gudomliga hästen | vetandets natur |

Min barndoms altare med många "snidade gubbar och gummor" att titta på när man inte gidde lyssna på prästen. Under medeltiden var det något att grunna över när liturgin och allt gick på latin.

Ibland behöver man ett bollplanke för att samlat kunna formulera sina tanker inom ett område. Här slår jag fler flugor med en smäll genom att använda några artiklar om den danska religionsforskaren Vilhelm Grönbeck 1873-1948 och hans revolutionerande metod återerfaringsmetod i religionsforskningen. Han tycks ange attityden i dansk forskning om forntidens idéer. Detta förstås enligt hans förespråkare som det tycks finnas gott om i Danmark.

Jag ser förstås också på effekterna av denna gurus ande som skapar danska attityder till forntiden inom arkeologin. Eftersom jag har en dansk blodsbroder känner jag förstås ansvar när beskrivningarna av forntiden blir så barnsliga att förfäderna ligger i sina gravar och roterar av skratt.

Här kommer bl.a. Moesgård Museum, Århus med mossliken in i bilden. Mindre känt är att man haft en utställning från expeditioner till de "otrogna" kafirernas Chitral-dal i norra Pakistan och Himalaya. Man kallar det inte rovdrift när Carlsbergsfonden och danska staten fraktar hem mängder av Kafiristans kulturarv. Tyskarna tycks numera återbörda en del viktiga träidoler och man undrar när ska Moesgård följa efter.

I många kyrkor finns tredelade altartavlor som skulle kunna delas. Om man tillämpade den gamla nordiska etiska principen "lika för lika" och den hederliga "gåva gengåva" vore det kanske en idé att låta kafirernas få altartavlor i kompensation för att man rövat deras heliga altarföremål? -;)

Nederst träidoler varav den i mitten påminner mest om Påsköarnas statyer. I frisen ovanför finns en "Enhörning" känt från Induskulturen

Vet inte hur de danska mossarkeologerna tänkte. Men kanske de var på jakt efter träidoler som skulle likna de få man hittat i danska och nordtyska mossor. Man fann en kultur som fortfarande använder dem. Jag kommer osökt att tänka på min barndoms kyrka i Rörby med ett altarskåp fullt av snidade träidoler. Det är förstås "högkultur" eftersom det finns mycken guldfärg. Kyrkans män tycker i allmänhet att kristendomens idoler är heliga medan andra kulturers alster är primitiv hedendom. … Jag håller mig till FNs trosfrihet och är världsmedborgare

Man noterar förstås att en spelfilm fick titeln "Kafiristan - hedningarnas land". Där möts Islam som gav namnet "otrognas land" och de kristna kallar folket "hedningar" med allt vad de äldre generationerna förbinder med detta begrepp. Nyligen i ett TVprogram itutades jag engelska ordet "pagan" som väl också tolkas som hedning så det snurrar i skallen på mig … mer nedan.

En del menar att man i Kafiristan spårar våra gemensamma indoeuropeiska ("ariska") förfäder och att filmen speglar en gemensam forntid … det är ändock närmare än när Burenhult for till Trobrianderna för att tolka nordisk forntid -;). Jag får väl säga att jag omfattar icke de urmodiga språkteorierna om vandrande indoeuropéer. Numera vet man att det finns inget speciellt geografiskt ursprung och gemensam genetik utan de gemensamma dragen är influenser genom tiderna. Men det är en mycket längre historia.

I sammanhanget får man ställa frågan om tyska Ahnenerbes expedition i slutet av 1930-talet till Tibet gett danska forskare idéer. Sven Hedins institut forskade mycket för Ahnenerbe och dess Tibetledare Ernst Schäfer var sambandet med institutet. Under en period förekom en del sammankomster med tyska och vissa nordiska rasbiologer … ser på Internet att Ahnenerbe lever i högsta välmående och det är ett exempel på att när man en gång startat nånting och det finns på papper lever det vidare mot evigheten. Tyska arkeologiska institutet grundades 1938

Här får anmärkas att "etnoarkeologin" i Danmark är inte äldre än 1950-talet så den går i barnaskor. Liksom i Sverige tycks den allmänna idéforskningen ligga inom teologiska fakulteten (till 1981) och det är som att sätta bocken som trädgårdsmästare med vår tids ramar för trosfrihet.

En av de trästatyer emiren behagade skänka till Kabul Museum. Detta är förmodligen idolen Mara eller Imra

När emiren av Afghanistan runt 1896 praktiserade etnisk rensning i Nuristan eldade han upp de flesta av träidolerna på bål. Ett trettital idoler fördes till hans hov i Kabul. Senare donerade han 14 av dem till Kabuls museum och ytterligare 4 till Musée Guimet och Musée de l'homme i Paris.

Det är svårt att ge en enkel bild av kultur och idoler inom Nuristan - Kafiristan inom Afghanistan - Pakistan … se karta Stammar . Man påstår att namnen på gudomarna är från iranska, vediska och hinduspråk men jag känner bara igen Indiens Indr = Indra, stormguden med åskvigg och hans ekipage var den tvåhjulade med två gula hästar. Åskguden var vanligast i största delen av världen och även grekernas Zeus bar åskvigg. Det går inte att dra några större växlar på att idolen Mara är till häst. Under brons - järnålder hade alla kulturer i Europa - Asien hästen som idol för överklassen.

Det kan uppfattas som den starkares arrogans att inte kunna namn och kultur på ett vist folk när skribenterna ofta blandar ihop karaktärsdragen för de olika stammarna. Det är orättvist eftersom de hade och har sina särdrag så långt "herrarna" tillåter. Låt oss hoppas att nästa generation världsmedborgare kan respektera alla stammars kultur fast det just nu förefaller att vara en utopi.

Det finns fler bud om kafirernas ursprung. En modern teori vill få det till att muslimska ordet "kafir" är det samma som "kaffer" och att det är resterna av en bantustam från Afrika. Låter som vanlig folketymologi. Andra menar att det är resterna av Alexanders här som deserterat till Himalaya ty något att erövra har knappast funnits vid den tiden ...och det ska ju vara Europa som erövrat och gett kultur även åt Indiens 6000 år gamla kultur. För närvarande kan vi inte bevisa något detaljerat med DNA, men det är naturligt att folk blir isolerade i dalgångarna och utvecklar en egen kultur som förstås kan ha bestått av invandring i ursprunget. Men att se något ariskt urhem i Kafiristan blir nog svårt…. Det blir liksom en riktig motsats mellan afrikaner och "superarier" i teoribildningen för dem som vill se sitt hemland i Kafiristan -;)

http://www.tribalarts.com/feature/himalayas/ På denna URL finns ett 30-tal träidoler som sannolikt kan föda västerlänningars arrogans och förutfattade meningar om det primitiva. Västerlänningens arrogans kan inte sätta sig på lika fot vid lägerelden hos kulturer som ärar sina förfäder mer än vad vi gör. Se även fil om Nordamerikas Totem och attityd

Man kan notera att många stammar i Himalaya har samma sed som indianerna att sätta upp idoler av skyddsandar längs vägen, vid vadställen och andra mer eller mindre farliga ställen. Människan har en vana att binda sin kunskap till fysiska eller abstrakta idoler. Det är urtypen för alla specialiserade s.k. gudar. Det är ingen mening med att ha en övergud och tusenkonstnär som kan allt. Exempelvis den som färdas i dessa landskap binder all sin kunskap till idoler och landmärken. Märkligare är det ej heller när det gäller naturens och berglandskapens såkallade andar.

Det är en fråga om språk och traditioner att bevara och använda kunskap om natur och kanske främst väderlek i det karga landskapet med ett svårt klimat. I Norden har vi ett vagt folkminne av Tjatse. En animation av fjällens sämsta väderlek man ville fånga med ett namn och en beskrivning vid sidan av tiotals namn på snö.

… vanligtvis klampar västlänningen in och sätter stämpeln PRIMITIV på dessa företeelser. Men sen släpar man då hem de vackraste träidolerna som sen betinger skyhöga priser på marknaden för antikviteter. Men dess andliga dimensioner dunstar förstås genast när man flyttar den från sitt ursprung. Det ersätts då med ett pris och lärda utläggningar om etnologi och den konstnärliga kvaliteten ersätter folkminnet ... Exempelvis i Australien har ursprungsbefolkningen börjat göra sina idoler till BIG BISNIS och en del ljushyade australier drar sig inte för att försöka norpa åt sig av kakan.

… jag har en bok skriven av hövdingen Tulavii från Upolu i Samoagruppen av öar. Boken är visserligen från 1920 men den beskriver vad han såg hos den vita mannen "papalagi" när Tulavii besökte Europa. Vi behöver den distansen för att kunna förstå oss själva. I Samoas språk har man inga ord för "mitt och ditt" och lever i en gemenskap. Tulavii menade att papalagi har gjort sig själv till tingens slav och är ändock fattig. Gud har gjorts fattig och då hade han på Samoa lärt vad kristendom är. Jag förmodar på samma naiva sätt som vi lärde Nya Testamentet som barn. Då lär man tro gott om allting och det utnyttjas av de som inte har skrupler.

En del söker då ariernas ursprung medan andra vill bevisa att västerlänningar med Alexander i spetsen lärde indierna vad kultur är. Lyckligtvis vet vi med minimala utgrävningar att Induskulturen är lika gammal och sofistikerad som mesopotamisk, egyptisk och nordisk kultur. Frågan är till varje tid och plats att man anpassat sig till det lokala klimatet och naturgeografin. Etnologer besöker oftast Himalaya när vädret är strålande medan få känner på när det regnar fyra månader i ett sträck.

Vist har vi exempelvis gemensamt att man i Kafiristan på något vis har ritual för "tvillingar". Det ser vi i nordiska hällristningar speciellt 4000 år sen och framåt och det var ett manifesterande av broderskapet som även omsattes i planeringen av samhället som ett sorts samhällskontrakt om vänskap. Väduren är också en gammal idol från mitten bronsåldern när vårdagjämningen var i Aries. Under en period hade vi än Älgen än Hjorten som symbol för vårdagjämningen och naturen ... Älgen är still going strong kan man säga. I Himalaya är det den magnifika Markhor-geten med tvinnade horn som nu är utrotningshotad. Och sen då Hästen … man har förstås också full högaktning för den naturliga fruktbarheten. I kristendomen är det närmast synd.

Normalt vägrar jag använda ordet "shaman" eftersom man använder associationer som inte har att göra med andemeningen i att vara andlig ledare. Det ligger en relativitet i skillnaden mellan små folkstammar och stora kulturer, men funktionen är den samma att vara folkets ledare i vått och torrt. I den angelskandinaviska traditionen har vi tegnen/ degnen som en äldre erfaren man. I danskan är ordet degn = försångare i dag. Endast de stora kulturerna hade tidigt resurserna att formalisera och skriva ned sin religion i sånger och myter.

Använd ordet 'präst eller visman/ kvinna'! Som tur är har man i Himalaya många ord för olika stammars "kloka man/ kvinna". Vist använder de metoder och prylar som verkar konstiga för oss och kanske också för lokalbefolkningen -;) … Man undrar hur Tulavii såg på vår midsommardans "små grodorna"? … Men faktum är att tro och sublimering är en bra helare vid en del sjukdomar ... metoden börjar då man vill få en liten unge att sluta gråta och avleder uppmärksamheten till något annat och gärna får barnet att skratta. Skratt är också en helare, bör man säga högt. Livsgläde hör till immunförsvaret.

Grönbech använder mycken psykologi som på hans tid förstås var nytt mode och ett redskap som skulle prövas. Han distanserar sig visserligen från Sigmund Freud som såg människan som "ett liderligt blötdjur med slemmiga armar". Grönbech sätter sin egen teori istället såsom alla ny profeter brukar göra. Han har en asket och fundamentalist inom sig

Vi är kristna pilgrimer på väg mot paradiset.... Jorden är och förblir för den europeiska kristna pilgrimshären enbart ett ställe var man provianterar under marschen. Jorden är nyttig för att frambringa mat och kläder, men annars är den ond och farlig, då den är jordmån för allt det som strider mot anden och längtan efter himmelen. I sig själv är den död och främmande, utan någon annan betydelse än att vara material som
människan kan använda efter eget gottfinnande. Allt utanför människan utgör en likartad klump som kan sammanfattas i ett ord: naturen; och till naturen hör den köttsliga delen av människan, den kännetecknas av att den dras mot jorden - alltså genom begär, lust och drifter.
Gentemot detta farliga och frestande som sinnena möter, måste pilgrimen vänja sig vid att avstå ifrån. Andlig sundhet kräver kroppslig försakelse. Först när alla begär är utsläckta och all världens härligheter inte blott är överflödiga, utan föraktliga, har pilgrimen nått verklig mognad.

Det var kanske naturligt att han såsom kyrkan skiljer kropp och själ och psykologiserar eftersom psykoanalysen behöver att skilja mellan själ och fläsk för att ha en anledning att analysera. Jag ser nog kropp och själ som en enhet liksom att arv, fostran och miljö är en helhet. Men vi har alltid frågan: Finns Själen, kan vi mäta och väga den? Samma sak är det med den kristna Heliga Anden där de tidiga kyrkfäderna stred och en del ville kalla den tredje gudomen i Treenigheten för "Ordet". Kanske Ordet var för nära verkligheten och nästan synligt och då är det bättre med den diffusa Heliga Anden.

Moses var den ende som fick höra Guds Röst enligt Exodus24

1. Och han sade till Mose: »Stig upp till HERREN, du själv jämte Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldste i Israel; och I skolen tillbedja på avstånd.

2. Mose allena må träda fram till HERREN, de andra må icke träda fram; ej heller må folket stiga ditupp med honom.»

Att Moses var ensam på berget var kanske var klokt nog eftersom det är inte sagt att alla 70 kunne höra Guds Röst. Kanske nån var lomhörd och började ropa "Ja hör ingenting" och sen sprack illusionen. Vi vet ej om det verkligen var en person som fick en religiös upplevelse eller om det är diktad patriark och fiktiv händelse.

När jag ser bilder från Negevöknen kommer jag att tänka på en vaktmästare som fick se sin gud i en uppenbarelse. Bakgrunden var att han länge hade grubblat, hade ätit och sovit dåligt och inte fått tillräckligt med syre och motion samt inte minst att han inte umgåtts med familj och folk och liksom tappat greppet om verkligheten. Liknande blir förhållandena i en syrefattig öken. Det är förhållanden som skapar psykiskt sjuka och det motsatta dvs. sunt liv är läkedom

…Jag minns ju "snacket" från 1950-talet och då var Karen Horney och psykoanalysen högsta mode. Några av mina bekanta studerade detta och de höll på att analysera varandra från morron till kväll. Jag tror faktiskt den starkare av dem gjorde det till ett vapen för att kunna dominera de andra. Vid den tiden hade jag redan mer människokunskap än de flesta och hade ungdomens klarsyn så att jag kunne se att mycket av det var rena dravlet.

Min huvudtes är att "Kärleken ska man inte analysera för mycket, ty då dör den". Jag skulle hellre använda metoden "Bygg upp självtilliten och få honom/ henne att känna att nån älskar och behöver" hos den som är psykiskt nere ... eller en attityd som bygger upp kärleken i alla lägen. Tyvärr är det så att kristna metoden oftast skuldbelägger och får den svaga att känna sig än mer nedtryckt i skorna. Det är gamla metoden "Splittra och härska" genom att mana fram arvsynden ... vad väger den?

I alla händelser fick mosslik och de "otrognas land" mig att titta på Vilhelm Grönbeck i synnerhet och mina egna definitioner av idéforskning om forntiden i allmänhet. Han kallar sin metod återerfaring/ återupplevelse och menar att man ska leva sig in i objektets psyke så att ens känsla för vederbörande och dess tid blir kongruenta/ likformade. Det ska skapa en djupare förståelse. Jag är kanske inte säker på att man kan skaffa så mycket data om historiska och forntida ting så att man kan återskapa känslor. Det kan bara bli spekulation och frågan om läsarna köper fiktionen.

Metoden blir i högsta grad subjektiv och är helt beroende av undersökarens kunskap och bakgrund. Visserligen använder jag också en liknande detaljmetod som också är på mode inom arkeologin, dvs. "pretend-metoden"/ föreställa sig/ inleva/ göra samma sak som förfäderna. Men jag kompletterar med en jämförelsemetod för att binda observationen till verkligheten dvs. både vår nutida och den dåtida jag studerar. Då blir det för läsaren att själv ta ställning och tolka bild och text utifrån vad han/ hon ser och förstår utifrån sin erfarenhet. Jag kan ju inte ändra på läsaren och har ingen lust heller.

Här kommer vi genast in på att Grönbechs egentliga period sträcker sig inte längre bakåt än till grekerna han tydligen beundrar och köper med huld och hår. Andra folk är primitiva och kristendomen är hans måttstock även om ha försöker övertyga oss om att han är neutral. Han inser visserligen att absolut objektivitet finns inte och kan är medveten om relativiteten att våra utsagor ska hänföra sig till det rum vi betraktar. Neutralitet och avhållsamhet från värdeladdade omdömen borde kunna upprätthållas, men det lyckas icke Grönbeck och hans lärjungar prestera. Han har en typisk romantisk och avståndstagande attityd till vikingarna

Vikingarnas historia är hisnande. För tusen år sedan seglade de västerut till Amerika, österut till Ryssland, Bagdad och Konstantinopel, söderut till medelhavsländerna. De drog djärvt ut till alla hörn av såväl den kända som den okända världen. Aldrig förr eller senare har människor från Norden dominerat så stora områden. De drog ut med en hednisk urkraft som blev drivkraften till en ny epok som varade nästan i 300 år - från omkring 790 till 1066. De kristna munkarna betraktade vikingarna som djävlar från havet och beskrev dem i apokalyptiska termer. De hade helt andra föreställningar om gott och ont och skulle idag "få plats bland de nedbrytande makterna", skriver Vilhelm Grönbech.
Vad var det som rörde sig i deras själsliv, vad drev dem, vilka själsliga och kulturella energier fick vikingarna att ge sig ut på - och mäkta med - dessa erövringståg?

Likt många forskare överdriver han vikingarnas betydelse som dominanter i brist på egen skriven historia. Vi har bara bevis för att de inrättat faktorier eller handelsstationer längs färdlederna till Miklagård och sen då kolonier och utflyttning västerut. Jag tycker inte han ska nedvärdera gammal nordisk visdom och moral. Redan tidigt i barndomen lärde jag mig mer folkvett och moral ur Havamál och Eddans sagor än ur kristendomens svartvita moral

Det är i sig en omöjlig ekvation om man börjar religionshistorien med grekerna, när stora delar av Bibeln är direkta lån från Mesopotamien och Egypten bakåt till fjärde årtusendet … se min Exodusfil http://www.catshaman.com/12dom.htm Lika omöjligt blir det om man börjar nordisk historia med vikingatiden och kallar dem "nedbrytande makter". En läsare av hans verk skriver att "Grönbech rekonstruerar blonda bestarnas själsliv" när han skrev om vikingatiden. Han har aldrig gått ut i danska landskapet och funderat över dösar och gånggrifter från 4:de årtusendet; hällkistor från 3 - 2:a årtusendet och bronsålderns storhögar. I min barndom fanns de för mina ögon så snart jag åkte till skolan. Han har missat detta stora fält för sin återerfaringsmetod.

Danmark härbärgerar fynd från en mycket rik unik bronsålderskultur man kan komplettera med hällristningar även från resten av Norden. Ett exempel är att den rituella halsringen var i bruk runt 2500 år. Fynden är visserligen inte så synliga som stenmonumenten. Men en snabb analys visar att man hade mer eller mindre varaktiga förbindelser till Södern under hela denna tid. Danska kvinnor bar liknande frisyrer som man finner på målningar i Knossos. Några flickor for till Eileithyia tempel på Delos för att lära smärtlindring vid förlossning. Kort sagt under bronsåldern fanns en överklass som höll sig underrättad och bedrev en kultur av högsta förfining … mossarkeologins objekt är få och ska ses som undantag på ett mindre antal platser

I det lilla landet Danmark ligger allt på cykelavstånd och som barn cyklade jag runt en del förutom att skolan besökte många platser. Åtminstone för mig vittnar fornminnena om ordnat samhälle sen 6000 år. Kan man inte respektera det lilla och enkla förstår man icke fundamentet till det stora. Det är nog för mig att läsa recensioner för att avstå från att fördjupa mig vidare i hans verk. För mig verkar det "stenålders" och otidsenligt. Han gör anspråk på helhetssyn men ändock sysslar han med snävt kristna beskrivningar även av okända kulturer eller då en snobbism för antiken medan han glömmer det man har framför ögonen.

Jag fick avsmak för kristendomen när min mormor uppmanade mig att be min aftonbön i det främmande landet Danmark som femåring. "Om inte du ber din aftonbön kommer Gud och slår ihjäl dig med en stor sten". Min skepsis ökade när ingenting hände och jag sökte egna vägar. Jag hade många problem och bad Gud om hjälp men han hade aldrig tid ... Människan har använt en hotfull övergud kanske i några tiotusental år och åsk- och blixtguden är den vanligaste. Att göra kristna guden och Odin till hotfulla och däruppe utom räckhåll är bara gammal överklassmoral och lust att styra de som går på budskapet.

Fán själv i Rörby kyrka i utkanten av en scen med skvallrande kvinnor

"Fanden i Rörby" en kalkmålning från 1400-talet är framtagen efter min tid. Jag har inte den fantasi som kan se ondska i gestalter och tydligen behövde man hjälp till det under medeltiden. Kristendomen försöker med det omöjliga att renodla det goda som om det hade självständig substans och existens. Motsatsen ondska vill man också ge existens. Men det mätbara är endast att vissa människor tycks ibland fatta beslut och göra saker som förorsakar andra människor ont i kropp eller plånbok.

Det onda finns i folks sinnen och religioner och andra sammanslutningar är specialister på att föredefiniera ondska. At islam, kristendom och en del arkeologer klassar kafirernas träidoler som något ont är ju något som står för den som definierar. För kafirerna är det långt ifrån något ont utan vördnadsvärt. Lokalt har de förstås rätt, medan västerlänningarna exponerar sin intolerans. Värderingar har ingen existens och de finns bara så länge det finns bärare som upprepar samma attityd. Platons term "eviga idéer" är ett felslut som inte passar i vår relativistiska universum.

Man kan ju filosofera över att de kulturer och religioner som utmålat en abstrakt ondska och givit den gestalt är de som stått för det krigiska genom flera årtusenden. Dessutom har de blivit kolonisatörerna som trampat ned gamla kulturer. Det är som om att man skapat en gestalt och är tvungna att leva upp till myten om gestalten. Det kan jämföras med att man började göra kalkmålningarna i kyrkorna och hade många vita väggar som måste fyllas och vi fick medeltidens myller av demoner blandat med vardagen och några få himmelska gestalter. På samma sätt skapar man i dag "terroristen" och ser till att skapa den skillnad som blir "de och vi" … och den kristna kärleken är långt borta när man skjuter terrorister man ser som Fanden själv.

I dag har vi ett språk som egentligen baserar sig på att romarna abstraherade och personifierade egenskaper och kvalitéer. Det fick en ny form som helgon i det katolska. Eftersom latinet är basen för de europeiska språken fick vi inarbetat denna syn på värderande såsom i suffixen/ ändelserna på -het fulhet, ärlighet, skönhet som vilka finns i finskans suffix -syys, -suus. Underliggande är att det ursprungligen fanns en överklass som definierade dessa värden och värderingar. Fortfarande finns väl konstnärer som gör statyer av "Skönheten". Västerlänningen hybris/ övermod byggs upp av allt vi lär oss från barnsben och som sen blir inbyggt i språket så att en del känner sig kallade att dominera primitiva kulturer

De gamla nordborna hade symbolen med två omslingrande ormar som en bild av verklighetens kamp mellan nedbrytande och uppbyggande krafter. Så länge den uppbyggande kraften vinner lever vi, men de nedbrytande behövs ochså efter döden för att livet för hela naturen ska fungera. Jag känner mig icke som herre över naturen, utan som en organisk del av alltet. Om våren känns det ibland som hela universum strömmar igenom mig. Jag skäms inte för att hälsa på grannens katt som en jämbördig.

I min barndom var det vanligt att man tyckte sagor och forntida folk var korkade: Det ska en viss mognad till att kunna förstå metaforer och bildspråk. Det är oberoende av ålder och jag anar att flickor som läser mycket sagor får en intuitiv blick för folk och situationer. Jag har mött en sådan flicka i barndomen. Man behöver inte ha läst antika sagor för att själv komma på en viktig metod att klara sig ur ett kaos. Hon berättade för mig att när hon fantiserar tänker hon att hon följer slingorna i sin dubbelrosett och är ute i de blåa fantasierna. Men eftersom slejfen har en andra ände kommer hon altid ned på jorden till slut. Om vi har en tråd att följa klar vi oss genom det okända. På fint språk kallas det Ariadne-tråden.

Jag däremot hade ofta för bråttom och hade flera saker i skallen och hann inte uppfatta den omedelbara situationen förrän länge efteråt. Men utåt var jag den naiva killen som inte riktig förstod danska. Mitt Utgård kunne lika gärna vara hos grannen där karlen tyckte det var roligt att driva med den naiva pojken och få ett skratt. Andra gjorde det i nån sorts välmening för att härda mig … men undermedvetet följde jag antagligen en tråd och all min lärdom gjorde att jag valde rätt attityd i alla lägen. Troskyldighet är den oskyldigas sköld mot omvärlden.

Snart nog började jag läsa fornsagor och träffade på dumma Tor som lurades av Hymer att lyfta Midgårdsormen i tron att det var en katt. Ett annat spratt var när han skulle brottas med Elle, åldern och förlorade. Våra förfäder älskade gåtor och att retas med varandra. Sen läste jag också som jag trodde sagan om Vermunds son Uffe som lärde sig spela dum för att klara sig. Det tipset behövde jag eftersom jag inte hade det bra i fosterhemmet. Nu när jag forskar stöter jag på ett omnämnande i Widsith som tycks visa att det var en verklig händelse. Det speglar hur fragment i de gamla sagorna är visdomar tagna ur det verkliga livet

Midgårdsormen är en bra abstraktion av det stora okända. I Medelhavsvärlden var de riktigt rädda på de stora haven. I de nordiska farvatten trodde de sig se alla möjliga odjur. Det skrämde de flesta men vikingarna hade inga problem med okända vatten. Med tiden lärde de sig att umgås med de nio vågorna. Ormen har sin motsvarighet i det lilla när barn och kvinnfolk inte fick gå med jägarna eller annars skrämdes för att glina skulle hålla sig borta från farliga ställen. Sista resten är väl Källegubben jag hört mödrar på landet varna barn för. När frågan blir akademiska blir det ibland primitiv övertro -;), men hos de akademiska -;)

Vi har alla Midgård inom oss och det har inga geografiska dimensioner och växer med åldern. Det är frågan om det kända i relation till det okända lika väl som vänkretsen mot gentemot eventuella ovänner. Havamal lär att man ska inte vara blåögd när man far utanför den egna kretsen. Lärdomarna i den samlingen råd står högt över Bibelns svartvita värld som inte rustar barnen att möta verkligheten. Odin är ledarens princip och bör finnas inom oss liksom Mimersbrunnen som är den lagrade erfarenheten. Odin lägger ett öga i pant och det är just vad som händer när vårt öga registrerar händelser och det lagras i bakhuvudet. Många läser det som legend om verkliga människor medan det är avsedd som abstrakt analys av människans natur.

Förfäderna var kluriga och genialiska när de skapade sagor och världsordning. I sagor och myter vävde man in andra motiv än huvudmotivet. Sumererna var bäst på att komponera och det är egentligen dem vi känner bäst. De hade sina problem med att civilisera folk och att få dem att gå i led när ritual skulle följas. De skapade begreppet amargi = anarki som kan tolkas "simma fritt". Det var antagligen som när kyrktukten infördes i slutet av 1600-talet. En och annan ville hellre vara ute och meta än vara i kyrkan. Andra tyckte de hade att göra på åkern och i kyrkan sa smén kanske "ingen fré å få" när klockaren slog honom i skallen för att väcka honom.

I de tidsåldrar jag studerar är det sällan bruk för psykologi eftersom kända personer är få. Inga längre kedjor av händelser är beskrivna så att man se orsak - verkan och sekvens. Samhällena var kollektiv med ett annat beteende än i vår individualistiska värld. Man behöver istället kunna mycket om gruppdynamik dvs. samhällets sociologi. Ett begrepp som "ära" kan knappast ha skapats förrän samhället delades upp i klasser såsom i feodalsamhället, som aldrig täckte hela Norden. Man behövde hålla på sin ära när de stora pojkarna ville sätta sig på én. Här på Dal tycks utflyttningen av gårdar från det lokala kollektivet ha skett i slutet av vikingatiden. Det accelererade när kungamakten ville ha så många skattebetalare som möjligt. Men på Dal envisades man i det längsta att bo i brödrabo och annars trixa för att undvika beskattning ... man får inte vara dum

Skillnaden gentemot mitt fält är att judendom - islam - kristendom har skapat sin egen osynliga gud däruppe medan jag ser på förfädernas praktiska bruk av abstraktioner och idoler. Inget nytt med det himmelska egentligen eftersom människan i årtusenden har ritat upp en parallell värld på himlen. Där fanns abstraktionerna man behövde för sin Världsordning. I regel vill prästerskap och profeter ta på sig ensamrätten att tolka budskapet. Det är marginell skillnad mellan tidiga stadssamhällen och den kristna tiden i det avseendet.

Budskapet erövrar de troendes inre och blir som en masspsykos inom menigheten där man inte får ifrågasätta nånting. Man säger Moses är den ende som först och egentligen den ende som hörde "Gud röst". Alla senare profeter och uttolkare lärde sig inbilla sig höra samma röst. I början genom att Moses med sin auktoritet övertalade folk att tro på det. Dock hade de större kulturerna långt före Moses sina präster och andra uttolkare av vad man borde göra.

Det är omöjligt att hänföra något till verkligheten utom möjligen inom de kyrkor som fortfarande har helgon som idoler och fysiska uttryck för budskapet och man vill använda psykologin för att tränga in i människornas tankevärld. Katolska kyrkan använde mycket av det föregående samhällets symboler och manifestationer. Men om nån utanför kyrkan använder samma saker kallar man det kätteri. Katolska kyrkans präster och en del protestantiska fördömer hedningarnas idoler i trä och sten, medan det finns gott om samma saker inom kyrkan … och det här med att "älska sin nästa" gäller förstås inte hedningar. Den kristna kärleken blir selektiv.

Dessutom är Grönbech väl något av en världsförbättrare. Det är en hybris vi ser hos religionerna och de grekiska filosoferna att de vill "förädla" människan … vår nutida politiker är ju heller aldrig nöjda med sitt folk. Hesiodos och Aristoteles var pessimister och effekten av detta var att folk skulle anlita dem som räddare … också det känner vi igen i vår tid. Aristoteles menade att största kvinnliga dygden var att vara tyst. Han hade kanske sett hur Xantippa plågade Sokrates med gnat? Den högre utbildningen lär de unga att de hör till de utvalda av en högre klass. Det är att sätta sig på folket.

För min del är jag nog blygsam och känner min begränsning ... på näthinnan har jag en bild av sumeriska Etanas himmelsflykt han avstod ifrån när han förstod att människan har sin begränsning. Jag har ingen lust att förbättra människan och jag rör mig i en tid långt bortom Grekland. Man måste ha med historien från allra första möjliga epok och man måste respekterar alla epokers strävanden.

Plockar vi bort arvet av tal /talord sen 5000 år har vi ingen bokföring och handelsmännen får syssla med byteshandel -;). Likaså måste man respekterar små kulturer utan att klistra på etiketten primitiv… fett fläsk och fattiga föräldrar ska man inte förakta. Man måste kunna svara på varför man gjorde Ormen till fiende och därmed också att den naturliga fruktbarheten skulle vara synd och förbjudet för det mesta. De kanoniska kulturerna skapar också en bur åt människan.

Såg just ett avsnitt från en plats i Himalaya där det regnar lika mycket på en dag som det gör på ett helt år i England. Å andra sidan har de detta helvete bara fyra månader om året, men resten åtta månader råder mycken torka och vattenbrist. I en sådan miljö utvecklas en speciell kultur … som knappast går att överföra till Jyllands mossor.

Grönbeck tycks var medveten om Einsteins relativitetsteori, som säger att varje verklighet måste beskrivas utifrån sin egen omgivning och möjliga normer. Men hans lärjungar har inte förstått detta och han var inte särskilt konsekvent heller i sin verklighet.

I regel avhåller jag mig från allt för invecklade teoretiska resonemang. Dem behåller jag för mig själv eftersom de inte tillför mina beskrivningar nånting. Det är viktigt att folk snabbt kan förstå vad jag skriver. Vi har sumerisk litteratur som beskriver hur man "skapade" sitt vardagliga samhälle och de är mästare på att hitta bilder och metaforer som förenklar det stora. Det är inte samma som Bibelns skapelseberättelse som i hybris/ övermod vill skapa allt … och sen den småputtriga berättelsen om Noah som kunne rädda precis allt i världen. Skepsis och rationalism får mig att bli en hedervärd hedning -;)

Kristna uttolkare har använt sina egna ramar för att tolka Sumers idéer. Den kristna guden skapar allt medan sumeriska Enki bara skapar ordning och det som behövs för att få mat. Sumererna var nöjda om de kunne beskriva allt som behövdes för att skapa ett lokalsamhälle och ge brödföda. Kulturer av Sumers karaktär kan man hjälpligt definiera utifrån skriftliga källor och lämningar. Däremot kan vi inte gå in på enskilda individers gärningar eftersom vi vet för lite.

Endast få undantag finns såsom prästinnan Enheduanna ca 2300 f.Kr. som vi förmodligen kan tack för litteraturens födelse. Med den nya kilskriften skrev hon ned många egna sånger och förmodligen ledde hon ochså de som kopierade och skrev ned gamla sumeriska myter. Allt detta beskriver ett kollektivt samhälle styrt av ritual. Det är inte kongruent med vårt individualistiska samhälle heller eftersom den kollektiva andan låg mer i ritualen än religionen gör i människors huvuden hos oss. Våra religioner är som en masspsykos utan yttre förankring, medan de synliga ritualen styrde årets gång

Det är därför jag använder det övergripande kollektiva begreppet Världsordning istället för 'religion'. Världsordningen är öppen medan judendom-islam-kristendomen är fundamentalistisk och bygger på trossatser som antas var eviga medan verkligheten är relativ och föränderlig. Det bygger på att en liten överklass är "huvudet" medan folket följer efter som ben men med en diffus uppfattning om själva budskapet som innefattar en attityd att se "de onda" och Djävulen nånstans i samhället. Dessutom har vi inkongruens mellan en enda gud och treenighet och det gamla samhällets större samling av arketyper och idoler. De kristna kallar dem ofta avgudar och det är ett värdeladdat ställningstagande långt från trosfrihet och det avviker från den verklighet det ska beskriva. Dåliga uttryck/ ord borde rensas ur språket.

Det är omöjligt att sammanföra dessa organisationer i samma relativitetssystem även om det ytligt sett finns några likheter. Mossarkeologerna avsäger sig dessutom all mänsklig släktskap genom att använda ord som hedning och utmåla förfäderna som grymma bestar. Dessutom använder man ordet 'primitiv' om mindre samhällen än antikens Aten -;) Formuleringarna är svepande och ytliga och kan knappast räknas som vetenskap.

Västerlandet förbannelse sen grekernas dagar är just att man aldrig är nöjda med skapelsen utan ska utveckla hela tiden. Det sker i en sådan takt att Prometheus hinner aldrig med. Det skapar nya problem i takt med moderniteterna. En motbild är då de "otrognas" Kafiristan där kulturen inklusive "trägubbarna" har bestått i tusentals år. Tack vare människans sinne för tradition och pietet gentemot förfäderna har de sparat åt oss en del idoler som Europas museer rövar och slåss om.

Varje ingrepp i en kultur sätter igång en förstörelse, som kan hejdas endast genom en självständig kollektiv vilja hos det berörda folket. De får sätta bomull i öronen när västerlänningarna kommer och berättar att de är "primitiva hedningar". Om vi tillämpar ett modernt värdebegrepp var Kafiristan ett "hållbart/ uthålligt" samhälle.

Det stora steget från mindre självstyrande enheter till urban kultur får naturligtvis följder som främlingskap och diffusering och samtidig centralisering av makten. På de flesta håll i Norden skedde detta så sent som efter andra världskriget. Men forskare av alla de slag var redan tidigare urbana utan rötter i verklighetens agrara samhälle. Därför har de ofta svårt att föreställa sig ett traditionsbundet hållbart samhälle. Hur ska den som inte varit utanför stan och universiteten kunna "återuppleva" forntidens och medeltidens agrara samhälle? Akademiska teorier sysslar ofta bara med överklassens värld och neuroser. Till detta syndrom hör att kategorisera i högt och lågt och än lägre dvs. akademisk, bondsk och shamanistisk värde

Denna essä är skriven som motvikt till de skribenter som sätter etiketter på primitiva folk och gör arroganta värderingar av folk de inte förstår. Det gäller förstås också historiska folk där bara tidsfaktorn skiljer. I våra dagar får vi se när "världsvandrare" sätter sig vid "lägerelden" och blir som en i ringen. De har förmågan att kunna delta i lokala saker och våga göra bort sig till allmän munterhet. Det är så vänskap skapas. Det är ochså exempel på att det är inte lätt att omedelbart komma in i ett främmande samhälle.

Detta ska ställas mot när etnologer kommer med sina registreringsverk och mäter skallar (antropometriska mätningar) eller gör annat västligt vetenskapligt. Förmodligen är forskaren omedveten om att runtom har alla i lokalsamhället ögonen på dem. De registrerar minsta minspel och grimas hos forskaren. De pratar sinsemellan och skapar sig en bild av "token" som kom till byn. Förmodligen får folket en mycket god bild och kan i hög grad läsa forskarens tankar som de då håller för sig själva ... Västvärlden har inte lyckats att skapa djupa relationer till världen utanför Midgård. Orsaken är förstås att man uppträder arrogant som besserwisser utan repsekt för mångtusenårig traditioner som finns på de flesta håll i världen.

För artiklar om Grönbech se

http://www.jernesalt.dk/

Moesgård om "otrogna" Kafiristan

http://www.anthrobase.com/Browse/home/hst/cache/Castenfeldt.pdf.htm
http://www.moesmus.dk/

Detaljfrågor om idéers natur (jag ser att jag bör uppdatera)

Vetandets natur