Dös, altare eller liggande höna?

Så snart vi ger en speciell sten eller monument ett namn är det en kultursten. Namnet bär den så länge det finns folk som bevarar namnet och användningen av stenen som ett begrepp. Frågan är om det ska vara meningsfulöla namn med respekt för våra förfäder

Guds Hus, Blackeblocket, Skabersjös Vi, Sommen, Triangeln, uppallad sten, manipulerad sten, Gudinnans Bord, Cassiopeja, avgud, förgård, vi-dös, idol, Tuppman, liggande höna, Ormen, hällristning, Inuit, definition domarring

Vi-dösen |stenspråk | tassemarker | kulturstenar | Essäer | Första myten |Ritualastronomi | IndexI | IndexS | IndexT | hem |

Denna essä är en hyllning till Bo Westling från Tranås som under många år dokumenterade stenbumlingar i sin hembygd runt Sommen. Det var ett enormt arbete att dokumentera 100 monument. Det hör till vetenskapens vardag att ta upp en massa uppgifter och mått. Ibland behövs de ibland inte men man får veta vad som finns. Det utmynnade i ett A4-häfte på 40 sidor han utgav på eget förlag. Han är en av de många för vilka "resan ger lycka och omedelbar avkastning". De drar ett spår i sanden och är snart glömda och kan inte förvänta nån uppskattning. "Obedd till …. Otackad ifrån"

Experterna vågar inte stötta dem eftersom en lokal förmåga vet mycket mer om just det sammanhanget och experten vill ju inte göra bort sig. Läste om en lokal entusiast som ägnat tiotal år att dokumentera hällristningar och donerade sitt material till kommunen. Jag gissar att det är arkiverat och kommer aldrig att röras. Politiker och menig man står isamma situation in för den lokala entusiasten att de vet ingenting.

När vi rör oss i forntiden får vi ta av oss skorna och varsamt stiga in i en främmande värld. Vår attityd är avgörande för vad vi får ut av besöket

Ett stilla samtal

Bilden säger egentligen allt om resta kulturstenar. Denna sentida bild av ett sibiriskt par framför sin heliga sten har samma dignitet och värdighet som när Moses reste en sten Exodus. 28:22 "Denna sten har jag satt som en pelare, vilken är Guds Hus … eller när en präst i kyrkan står framför altaret … eller när påven i Rom förrättar gudstjänst framför ett beläte ... eller varför inte när krökta gummor går till kyrkgården för en liten stund med de kära. Det är något personligt vi inte bör blanda oss i.

Blackeblocket i Vällingby

Min vän Kenneth Gustavsson från Hässelby frågade min åsikt om uppallade block och skickade mig detta foto. Han tog en noggrannare titt på blocket och såg att det finns 15 synliga skålgropar uppe på stenen. Inte nog med det så upptäckte han att det gick två parallella stensträngar där dösen ligger mitt emellan. Två meter från dösen finns en mindre sten med en slingrande ristning. Vid den norra stensträngen finns två runda stensättningar 2 m i diametern och vid den södra stensträngen en fyrkantig stensättning 3 x 2 m. Detta är ett exempel på att man bör titta på omgivningarna och den arkeologiska kontexten för att se om det enskilda monumentet ingår i ett större sammanhang. Man kan kalla det en Vi-dolmen/dös

Om vi jämför med komponenterna i Skabersjös Vi … se nedan är detta avsedd att markera nedgången till Underjorden vid stjärnbilden Kräftan där vi har munnen av Hydran/ Vattenormen som är livmoder. Den symboliserar växtsäsongen fram till skördetiden Skorpion. Vårritualet handlar om en nedgång till underjorden som början på säsongen: Skålgroparna är en indikation på att man åkallat Inannas syster Ereshkigal i Underjorden "Vakna upp det är dags att få det att gro" Man finner ofta skålgropar på dösar och gånggrifter. … se Inannamyten http://www.catshaman.com/07inan.htm

Kenneth nämnde Bo Westlings bok om blocken runt sjön Sommen. På den vägen blev detta avsnitt till. Jag känner inte till topografin, historien och naturen vid Sommen, men jag ska försöka skissa några kommentarer till Bo Westlings häfte.

Om man finner en ensam uppallad sten i naturen eller inom ett forntida helgat område kan man i regel tolka det som ett altare/ dös. Om det finns ristningar ökar förstås sannolikheten till 100%. Vi kan inte förvänta oss en perfekt form vi skulle göra utan jämt gäller Kajsa Wargs recept. I vissa fall kan det vara en fotpall/ talarstol. Dessa skiljer sig från seiten genom att de direkt använts i en ceremoni kanske med offer på stenen eller som en plats för "talaren". Medan seit och vissa bautasten är symboliska stoder - se bild ovan- efter vad det verkar och kallas baetyl på akademiskt språk. Egentligen har de i praktiken funktionen i Exodus 28:22. Vissa "stenblock på tre ben" är nog egentligen en dös. I östra Sverige ska inte finnas dös ,-) sägs det

Den täta förekomsten gör det ytligt sett till en riktig gåta och speciellt när man beaktar det steniga landskapet som knappast haft nån större befolkning

Bo Westling har gjort kategorier av stensättningens form. Men låt oss dock börja med domarringarna han registrerat nummerna 1, 13, 17,, 18, 28, 34, 40, 47, och 88. Domarringarna kan ha varit centrum för byar och byalag och vi har härmed spjälkat upp området i mindre delar. På västra sidan har vi två par 40, 88 och 1, 47 där man kan fråga sig om man haft liknande par bildning som på Dal? … se definition domarring nedan

En annan egenhet med Västsidan är att det finns bara en horisontell triangelkomposition av totalt 14 som om det funnits en lite olikhet i tradition. Det är 12, 14, 15, 17, 18, 19, 21, 24, 27, 36, 61, 63, 68, 78 där man har kompositionerna triangel med sten i mitten eller triangel i triangel. Triangel/ trepunkt kom på modet under sista årtusendet och det var främst en delning av månåret.

Det påverkade annat såsom att man exempelvis i Östgötaland räknade tredingar enligt talserien 3,6, 9, 12 där geometrisk räkning var det normala. Om man ska mäta land gäller trigonometri dvs. man skär en orgelbunden form i trianglar som kan beräknas med vad vi kallar Pythagoras sats. I Västgötaland räknar man däremot fjärdingar vars idé kommer från solåret förmodligen.

Triangeln finns först i raden Triangel, Taurus, Sköldpadda (Cancer) i ett dokument i formen gränssten 36 x 20 cm där guvernören Eanna-shum-iddina överlåter 5 gur land till Gula-eresh runt 1000 BC. Observera Ormen på vänstra sidan

Alltså kan förklaringen till Sommens trianglar också vara att man avbildar stjärnbilden Triangeln som ligger ovanför Väduren/ Aries och fixstjärna för vårdajäm,ningen. En uppallad sten bildar också en triangel i silhuett. Assyrierna övertog kassiternas sed att avbilda hela zodiaken på gränsstelarna ca 1157 BC. På en del av deras bildstenar ser vi att de börjar kalendern med Triangeln exempelvis Nebukadnezars gränssten ca 1000 BC med "Skopionman" och även framåt 700-talet finner vi denna symbolik. I följd något senare får vi då Cassiopeja nedan som fixstjärna för vårdagjämningen ...se nedan

Dessa trianglar är ett obegripligt mode för oss, men under hela forntiden använde man åskådliga manifestationer och symbolhandlingar folk kunne förstå. I ett fåtal hällristningar ser vi såväl hävstång som balans(våg) vilka illustrerar såväl algebra som handelns princip och förstås också teknik att manipulera med tyngdpunkter. Vi har ju Himmelstadlund och bronsålderns hällristningar bara 4 mil bort.

Trakten runt sjön Sommen skiljer sig från allt annat genom att det finns ett hundratal stenar vilka möjligen ska ses som uppallad sten/ manipulerad sten. Upptäckaren vill gärna se att alla han hittat har blivit upplyfta på något sätt. Kanske en kritisk granskning skulle minska antalet men ändock blir kvar att ett märkligt mode måste ha uppstått på trakten. Hittills är det inte daterat och det ger vida möjligheter till spekulation. Bos kategorier är:

  1. Blocket är upplyft i ena änden och vilar på en mindre sten. Vanligast 72 av 100
  2. Blocket balanserar på högkant vanligen endast med stöd av en mindre sten. 11 av 100
  3. Blocket vilar på tre mindre stenar. 18 av 100
  4. Blocket balanser på sin fot. 1 enda
  5. Blocket ligger långt utskjutet över en berghylla eller starkt sluttande berghäll. 4 av 100
  6. Blocket vilar endast på sina yttre ändar med ett valv emellan. 4 av 100

Maktdemonstration? Fiskarp, Blåviks kyrka och ca 4 meter högt. Ett av elva ungefär lodräta block ur hundra block Bo dokumenterat Nr 12 Fiskarp i mitten av översikten

Den gamla gumman på första bilden står framför en baetyl på experternas språk. Det är en boplatsidol eller kanske mans kulle säga lokal helgonsymbol: På nordisk språk är det bautasten och i Danmark tycks de ha kommit i bruk runt 1000 BC och står då vid sidan av en hög. Men de förekommer också mycket senare. Genom historien nämner de flesta kultturer några kulturhjältar speciellt såsom exempelvis i Sumer Eanna, Gilgamesh, Hammurabit etc. Om man satte upp en stele höll man det i minnet på samma sätt som att vissa storhögar bär äkta forntider namn exempelvis lagman Lumbers hög i Västergötland … jag har en bild av salig Einstein på min vägg -;)

1 Mosebok 31 rör sig om ungefär samma tid

44 Låt oss i stället sluta förbund med varandra och leva i fred för all framtid.

45 Då tog Jakob en sten och reste den som ett minnesmärke,

46 och sa till sina män att samla stenar och göra en dös/ ett stenröse, och Jakob och Laban åt tillsammans bredvid röset.

47 -48 De kallade det för vittnesröset - Jegar-sahaduta på Labans språk och Galed på Jakobs språk. Detta stenröse ska hjälpa oss att minnas den här dagen, sa Laban.

49 Det kallades därför också för vakttornet (Mispa), för Laban sa: Må Herren se till att vi håller detta löfte, även när vi är utom synhåll för varandra.

Se även http://www.catshaman.com/17srad.htm

Detta speglar seder och bruk i Levanten runt år 1000. Metoden känner vi också från Sumer 1500 år tidigare och det var icke bara hebréerna som praktiserade dessa legala manifesteringar. Det var samtidigt gräns och ägomarkering. På kartan är dessa 12, 14, 16, 18, 20 21, 28, 36, 61, 70, och 71.

Vid 12. Fiskarp finns typ 1,2, 5. 6 och T (triangel). 14. Gökakullen typ 1,2,3 ,T. 16. Brännön typ 1,2,3. 18. Äggeberget typ 1,2,3,6,T och D (domarring). 20. Bodaberget typ 2 Pelaren. 21. Utsikten typ 1,2,3,6 T. 28. Dämshult 2 Pelaren. 36. Typ 1,2,T. 61. Pukagölen 2,3, T. 70. Torsudden 1,2,3,4,5,6 och i närheten vid Ella Kajsas stenar ytterligare en pelare. Dessa förekommer på "östra sidan" mellan Torsudden i norr och Äggeberget i söder. Vi kan se en tendens till ordnade bosättningar med pelare, altare, triangel och den pekande sten typ 1

Icke alla manipulerade stenar ser ut som altare Trollstenen, Skoboviken. Vore intressant att höra klangen?

Formerna 4, 5, 6 är nästan försumbara eller sammanlagt 9% och kan vara att man använt en befintlig form där vi som antagande får utgå från att det finns en rationell mening bakom varje sten. Det är vi som är de dumma (okunniga). Egentligen är det bara alternativ 3 man kan tro på som manipulerat naturligt altare. Det är 9, 10, 13, 14, 16, 17, 18, 21, 26, 34, 41, 61, 68, 70, 78, 86, 100 och vi kan notera att i häften av fallen finns de vid en triangel. Det betyder då altare och astrosymbol på samma plats.

Tre stöd är det lägsta antal ben man kan ha normalt om man vill ha en stabil konstruktion av tillfälliga stenar och även fyra stenar förekommer. Enligt Bo ger denna form bästa ljud om man vill använda den som trumma. Jag känner inte till områdets arkeologi som skulle styrka att det är frågan om altare/ offersten. Arkeologerna talar ofta om offer, men jag undrar hur många dokumenterade bevis man har? Vi kan bara dra paralleller till kända kulturer där faktiskt vattenoffer förstås var vanligt om man åkallade Mångudinnan som representerade vattnets kretslopp.

Kejsar Konstantin föreskrev att altaret ska bestå av platta och fyra ben, men förmodligen gick det bra med ett block som altare. Antikens eldaltare och tjur/ hornaltare var blockformade. En edsten däremot ska vara jordbunden eller som det heter "svära ed vid jordfast sten", vilket symboliserar att man svär till beständiga evigheten och den förstenade Jordmodern.

Ju mer jag ser på "stenar med fötter" anser jag att man simpelt hän ska kalla dem dös/ dolmen eller altare/ Gudinnans Bord även om de inte passar in i "västeuropeiska standarden". Och helst vi-dös om man kan visa att stensättningen hör till ett vi. Viet liksom, trianglen ovan manifesterar en bys kalender och vårritual. En sång om Inanna berättar att vårritualet infaller i Skorpionens stjärnbild och vi har några skorpioner på våra hällar. I en annan sång från fjärde årtusendet berättas att Inanna sitter vid sitt bord och dricker öl i Lejonets ansikte. Detta betyder skördefest efter midsommar när månen är i Lejonet och allt efter sumeriskt klimat. Då kanske man gjorde ett försteoffer av den nyskördade säden … Vi har ett talesätt om Olofs kaka som antyder ny skörd.

Enligt Bibeln offrade vatten eller vin på altaret och så småningom kött. I den bergiga och skogiga delen av Norden tager man vad man haver och det är mindre arbete med att baxa upp ett block på låga "fötter". Eftersom man icke odlade offrade man kanske fisk, kött, mjölk, smör eller liknande. Det var knappast mer magiskt än kyrkans offer … det magiska sitter i sydliga betraktares öga.

Därmed blir en del av förklaringen mina essäer om dös http://www.catshaman.com/16daus.htm och måntempel http://www.catshaman.com/18gavrin.htm och Vi http://www.catshaman.com/11Viet.htm och altare http://www.catshaman.com/14altar.htm samt även Exodus http://www.catshaman.com/12dom.htm (jag får uppgradera om dösen efter denna essä) … jag ser att en del kallar dösen "liggande höna" och det är ägnat att skapa förvirring och extraarbete längre fram. Det låter som en folketymologi -;)

De olika formerna kan ha ingått i kontinuerlig rituell symbolik där våra rationella förfäder säkerligen använde dem i sin vardag för brödfödan där kalender och planering brukar stå i centrum samt förstås lite ritual och fester. Viktigaste festerna var förstås vårfesten och förebådande av säsongen och skördefesten samt möjligen en köttfest efter höstjakt och slakt. Svårare än så behöver det inte vara och då kan man lämna bort spekulationerna om mystisk magisk kult. Brasklappen är att sederna förmodligen varierade mellan folkland ... men jag vet att man hade "dopp i grytan" i Västergötland och i Karelen.

Om man lyfter en sten i ett hörn får man en sten som pekar nånstans. Alternativ 1 skiljer en sten från omgivningen och kan då användas att "teckna" en anläggning. Antagligen har det varit ett lokalt mode som blommat upp liksom exempelvis hällristningarna i Bohuslän. Vidare må nämnas Äggeberget i söder och Torsudden i norr med stora samlingar av manipulerade stenar som om de varit centrala platser i södra och norra ändan av sjön. På Torsudden finns alla sex typer av manipulerad sten.

Cassiopeja i formation på Trollön

Vid Sommen finns en formation på Trollön med samma form som stjärnbilden Cassiopeja. Där tänker man närmast att uppallningen gjorts för att märka ut dessa stenar speciellt. Av en händelse är storleken på de valda stenarna proportionerlig mot de olika stjärnorna. Användande av Cassiopeja är inte känt för mig hittills från nån annanstans. Om den använts för vårdagjämningen passar det med sista årtusendet, men den är cirkumpolär och är synlig och kan följas hela året. Eftersom det är en ö har det varit lätt att få en horisont och siktmärke från SÖ till NÖ.

Bo Westling har en del resonemang om "gyllne snittet" men frågan är om det är medveten kalkylation hos konstruktörerna. Kanske det är samma "reflex" som får oss att placera tyngdpunkten i foto eller komposition enligt gyllne snittet. Det har inge inverkan på motivet och ingen särskild betydelse frö tolkningen. Här kan vi i varje fall inte bevisa nånting annat än genom vår tids mätningar.

Därför avstår jag från att kommentera detta. Samma gäller resonemang om energimarkeringar vilket hör till vår tids New Age inspirerade teorier om att förfäderna skulle ha varit mer andliga än vi är. Däremot att vörda källorna var att se till att få rent vatten som förstås i sig var healing. Ende säkra forntida metoden för healing vi kan dokumentera är "sublimering". Det kan då vara att man försöker sätta det sjuka på nånting eller gör en handling så att man glömmer det sjuka. Man handlar på "god tro" när man kryper genom ett hål i en sten för att glömma tandvärken … jag försökta en gång bota tandvärk genom att lägga Gammal Dansk på tanden och hoppa på en fot, men det blev tandläkarn till slut. När vår tids läkare står maktlösa tar de till de gamla metoderna.

Förtjänsten med Bo Westlings lilla häfte är att vi får den sociala arkeologin från ett helt område dvs. vi får den arkeologiska kontexten. Utvärderingen skulle förstås bli än bättre om man kunne lägga in alla aktuella arkeologiska fynd i betraktelsen. Men min tid räcker inte till även om man numera kan finna det mesta via Internet och Historiska. Man kan urskilja två centra på Äggeberget och Torsudden som av nödvändighet åtminstone under nån tid samlat folk från en stor omgivning. Domarringarna antyder 7 eller 9 byalag och man har rimligen firat våren vid trianglarna.

Inom äldre nordisk arkeologi är man ofta hemmablinda och ser inte att Norden hörde till Gamla Världen. Det innebär att man skapar en instängds attityd där man fortfarande kan läsa att man klassar forntida idoler som avgudar som vördades på berg och i lundar. Vi behöver bara läsa Bibeln och i synnerhet Exodus och Kungaböckerna för att se att man i Levanten och Mesopotamien kan finna många likheter ytligt sett. Införandet av kristendomen i Israel var en process över minst 500 år och just under den tid vi antagligen kan datera största delen av monumenten runt Sommen.

Detta avsnitt finn i sin helhet i min essä "kulturstenar" http://www.catshaman.com/19kult.htm

Bo Westling, Sofia Dahlbergs gata 4, 573 37 Tranås. Han har vist en del exemplar kvar. Fina bilder 8 hel och halvsidor

Vi-dösen och varianter

Mina första kontakter med en dös var vid vägen till skolan. Naturligtvis skull flickorna och jag kolla fast de var försiktiga "tänk om det finns döingar". Långt senare fick jag veta att man faktiskt har funnit skelettrester i åtminstone nån dös och framfört teorier om att en dös är ett dödshus där man lagt den döda för naturen att ta hand om. Men man kan nog inte generalisera från enstaka fynd.

För att vi ska förstå de forntida idéerna behöver vi veta om det centrala i världsuppfattningen som byggde på reinkarnation/ återlivet och att det inte var nån skillnad på begravning och sådd. För 5 - 6000 år sen började man praktisera ritual som förebådade återfödelsen och är möjlig förstås endast som verklig företeelse efter sådden. För människan blir det i bästa fall ett andligt återliv när man lever vidare i folks minne eller i sina verk. Man skapade Inanna-nymåneritualet vid vårdagjämningen där man symboliskt går i jord och stiger upp. Vi har det fortfarande i vårt påsk-Kristi himmelfart- pingstritual och praktiserar samma astronomiska principer som då under fjärde årtusendet.

Vårt äldsta tidig fjärde årtusendet Vi med en dös för symbolisk nedgång och uppstigande från underjorden i dösen på mitten … observera riktningen för dagjämningarna

Viet armar var orienterade för att fånga vårdagjämningens skärningspunkt på stjärnbanans Antares(?), fullmånen och förstås solbanan som bestäms av viets orientering. Kyrkan använder faktiskt samma metod än i dag för att bestämma kyrkåret http://www.catshaman.com/11Viet.htm … se även Definition "Vi och helga" http://www.catshaman.com/12dom.htm

Vårt svenska ord dös skulle bli daus/ DA US där DA indikerar något på "andra sidan" och US är en öppning. Danskans ord är 'dysse' med rot DE US at något rör sig mot öppningen. I Danmark används ordet för snart sagt alla förekomster gravar och även ritualplatser man inte förstår. Det finns som ett allmänt ord för stenig fornlämning. Svenskan har bevarat användningen till att betyda "stor sten upplyft på tre mindre" eller definitionen ur Historiska museets ordbok:

Den äldsta formen av megalitgrav, byggdes under yngre stenåldern och förknippas med Trattbägarkulturen. Dösarna är vanligen byggda av 4-7 stora block, som lutar något inåt och bildar en kammare. Ovanpå kammaren vilar ett stort takblock. Det finns ca 4500 dösar i Danmark och ett 70-tal i Sverige, främst i Skåne, Halland och Bohuslän. Detta bevarade antal utgör säkert en liten del av vad som en gång har funnits. Megalit- eller stenkammargravarna föregås av liknande konstruktioner i trä. En del av dessa har daterats till äldsta delen av yngre stenålder. Huvuddelen av dessa trägravar har påträffats på Jylland i Danmark.

Först noterar man att dösen kallas grav, vilket förstås inte stämmer på alla vi-dösar som bara är ett fristående bord. Man kan säga att gånggriften är kombinerat tempel och grav och en utvidgad dös. Templet används då vid vårdagjämningen för ritual men i övrigt har man i flesta fall funnit små boxar med ben eller ibland hela högar. Eftersom vi-dösen var boplatsen rituella centrum var "tre stenar med överliggare" också en ägomarkering på samma sätt som runstenarna var i många fall.

Antalet bestäms förstås av förekomsten av sten, där det tydligen funnits mycket på Själland med 3400 dösar. Sen kan man notera att man antagligen sparat de vackraste exemplaren och alla eventuella förgårdar av mindre sten har använts till annat. Sen kan det också vara att den traditionen fått särskilt fäste Själland. Å andra sidan beror det också på hur mycket är bortodlat eller använt till annat i det stenfattiga landskapet … I min barndomsby har en anläggning av Aveburys storlek helt försvunnit dvs. 2 stora stencirklar med 250 block i klassen flera ton

Lanyon Quoit Cornvall 5,25 m x 2,7 m, bordskivan 13,5 ton restaurerad höjd 2 meter. Före restaurationen kunne man rida med häst igenom

I Bretagne och speciellt Portugal (5:te årtusendet) finns de äldsta och största och i sydvästra Europa och Cornvall finns gott om dessa mäktiga Gudinnans Bord. De kallas table = bord och med association till att Inanna sitter till bords i "Lejonets ansikte" blir kopplingen till midsommar och skördeöl klar. Numera används globalt ordet dolmen som associerar till bord, medan keltiska/ bretonska cromlech förmodligen är yngre eftersom det betyder "krum sten" och man associerar till gravkammare: I Bretagne används ordet för stencirkel … Se måntempel i Gavrinis http://www.catshaman.com/18gavrin.htm

Tydligen får vi omedelbart omdefiniera begreppet dös att passa verkligheten där vissa man kallar dös icke är en grav så vitt vi kan se. Den betyder ingång till underjorden. I sumerisk symbolik samtidig med vi-dösarna gjorde man amuletter i form av ett symboliskt hål till underjorden. Den svenska definitionen har gjorts så smal att den inte kan rymma olika varianter. Det har frammanat devisen att det inte finns dösar i Svealand och norrut.

Denna från Nätra, Örnsköldsvik kan nästan gå för en dansk dös. Den nordligaste finns vid Torasjärvi 80 km sydost Gällivaare och nästa vid Jävre, Piteå och liknar Gotlands Vi Alvar. Vid Rauma i Finland finns något liknande. Slutsatsen blir att kulturen följde kusterna

Arkeologer och folk visar bara stensättningen och missar sambandet med kontexten och i detta fall den V-formade stensättningen eller annan förgård. Ursprungligen ville man förmodligen med V-ets armar fånga ett utsnitt av djurkretsen för att kunna bestämma dagen för konjunktion. Men efterhand blev själva det praktiska ritualet slentrian och man klarade sig kanske med siktsten och hälsten och såsom vid Trollakistan, Klinta i Skåne en plan stenskiva där sol eller måne liksom vilade vid observationen. Man känner liknande arrangemang från England… namnet Trollakistan är ytterligare exempel på att det man inte förstår ger man 'namn'

Stenkisten den lilla danska ön Mön och svårt att se att den skulle ha annan funktion än uppallade stenar hela vägen upp till Kolahalvön

Förmodligen har det funnits många fler vi-dösar och V-formade stensättningar än vi känner till. Dels eftersom man inte förstått dess betydelse, dels har de varit väldigt lätt att odla bort dessa detaljer. Samma sak är det med förgård runt allehanda lämningar och menade som ett skydd/ gräns för den helgade platsen. Om man abstraherar ritningen av en dös/ gånggrift / hällkista med förgård liknar den planritningen av ett sydligt tempel med förgår, hall och inre rum! Vi vet att viet var en helgad plats och då måste den ha en gräns utåt mot allmänningen. På tidiga danska mynt ser vi Pegasushästen stå i ett Vi och några anläggningar var i bruk fram till 1700-talet.

På andra platser hade man kanske andra metoder såsom att slipa rännor orienterade efter Antares på Gotland och vid Flyhov, Kinnekulle. Det var ingen tillfällig hobby utan pågick under runt 3100 - 2200 BC eller 1000 år under tredje årtusendet då man säkert lärde allt om månens cykel och månförmörkelser: Sliprännor förekommer på flera håll i Sverige men icke i dessa mängder … och metoden är känt från andra platser i världen

Okänd dös med förgård i det danska pastorallandskapet

Stora bumlingar som inhägnad var förstås bättre om de nu fanns att tillgå. Ravlundadösen är ett exempel på en dös som hägnats med stora bumlingar man inte flyttar på. Man behöver inte nödvändigtvis ett V utan det duger gott med en siktsten och en hälsten som referens att bestämma dagjämningar och andra viktiga tidspunkter. Det är vanligt att man framhäver "den största" och på danska ön Mön finner man nog de största och mesta dösarna sammansatta och enkla. Se denna URL som innehåller länkar till många andra

http://www.insula-moenia.dk/gronsal.html … 100 meter lång, 10 meter bred med tre gånggrifter!!!

Man måste se längre och vidare för att få ett representativt urval att göra kategorier av eller för att se ett mönster. I södra Skandinavien finns mängden. I Danmark finner man langdyssen = långdösen som kan vara bara en hög med stenar i randen … den kan innehålla en eller oftast två enkammerdösar/gånggrifter, men tydligen också tre. Vi ser tretalssymboliken i keltiska anläggningar redan då.

… På näthinnan har jag en långdös med en trebent dös i ena ändan och en enbent i andra ändan. Man tänker då på om den trebenta symboliserar sommarhalvåret och den enbenta vinterhalvåret eftersom man hade halvårsräkning. Den enbenta är helt enkelt ett block man hävt upp med en sten i ena ändan och symboliserar kanske solen låga läge? … sen får vi komma ihåg att den trebenta dösen finns lite överallt i världen och många gångar utan tillstymmelse till grav. Då är det förstås ett rituellt eller legalt instrument.

Man får antagligen skilja på de dösar som gjordes i början av fjärde årtusendet och de senare såsom Blackeblocket från Ormens Tid runt 1000 BC. (Obs. det kan vara ursprungligt men då krävs arkeologins bevis) I landskapet fanns de gamla tre/ fyrbenta man kunne ta som modell och göra sin egen version. I övrigt hade kanske andra en harg eller använde en Lund, stolpe eller sten. Huvudsaken att man hade en manifestation och man kände till det grundläggande ritualet.

Viborg, skillnaden när man kommer norrut och österut att man gjort det enkelt för sig genom att använda mindre sten som fötter på gudabordet

Kanske bättre att kalla de stora enkammerdösar och hela anläggningen vi-dös om man kan visa samband med vårritualet som rituell offerplats även om vi inte känner till ritualet i detalj. Inte så dumt med danska 'dysse' eftersom det är svårt att skilja på fruktbarhetsritual och döden som början på återlivet. Viktigaste är att vi till varje tid får med den arkeologiska kontexten. Att bara koncentrera sig på de utmärkande byggnadselementen är likt navelskådning utan att se hela magen och relatera den till hela personen.

Sannolikt var vad vi kallar dös plats för vårfesten oavsett om man var odlare eller avlare. Dösen var känt som en helgad plats varför man använde monumentet av denna typ i andra sammanhang exempelvis som gräns/ ägomärke. Där står vi och vet inte om smärre tillägg försvunnit under tidens gång. Men då får vi med former såsom gånggrifter och större tempel där man säkert ser att det förekommit nån typ av offerhandlingar.

Det var beroende av hur stor befolkningen var och i vilken grad man gick in för att arrangera den helgade platsen. Där finner vi just dösformen (bumling på stenar) i många former som enstamstående, inhägnad, dolt i hög och kommer vi sen ut i nordiska skogslandets karga natur få man ta det man har och behandla det så att avskiljer sig från alla andra bumlingar och mindre sten.

Det är i huvudsak i södra Skandinavien och Västeuropa vi har de stora gånggrifterna, vilka egentligen har samma funktion som vi-dösen men kan skiljas ut som en grupp med många varianter. Det finns också typ enkammersdös som varit enmansgrav och inbyggd i hög. Det kan vara en ledare som begravts på detta sätt eftersom de är så få. Man kan förmodligen också kalla dem idolgrav om enstaka på ort. Hällkistan däremot speglar ett annat ritual men fortfarande med Vatten - Mångudinnan i centrum fr.o.m. runt 2300 BC. Båda formerna har kunnat täckas med hög och ibland ser man en förgård eller att det funnits förgård av huvudstora stenar

1 Mosebok 31

44 Låt oss i stället sluta förbund med varandra och leva i fred för all framtid.

45 Då tog Jakob en sten och reste den som ett minnesmärke,

46 och sa till sina män att samla stenar och göra ett stenröse, och Jakob och Laban åt tillsammans bredvid röset.

47 -48 De kallade det för vittnesröset - Jegar-sahaduta på Labans språk och Galed på Jakobs språk. Detta stenröse ska hjälpa oss att minnas den här dagen, sa Laban.

49 Det kallades därför också för vakttornet (Mispa), för Laban sa: Må Herren se till att vi håller detta löfte, även när vi är utom synhåll för varandra.

 

Man tager vad man haver på Kolahalvön

Dösar finns lite varstans i Skandinavien och anpassade efter de lokala förutsättningar. I södra Skandinavien är det ofta runda och vackra stenar som varit större och mindre flytblock. Men i de bergiga skogslandet blir det ofta grova block och man förstår om man nöjer sig med små fotstenar. Men så plötsligt finns en som är som en kopia av Danmarks trebenta dösar. Dösen får en ytterligare funktion som landmärke i skog, berg och på tundra … se även inuiternas symbolstenar nedan

Den forntida odlingsgränsen sammanfaller ungefär med den akademiska shamangränsen -;). Skogs och fiskarfolket behövde förstås icke odlingsritual även om det var gott att veta om vattnets årscykel. Däremot var en pålitlig kalender viktig för att kunne planera året även om man normalt följde när björnen går ur ide och när hälleflundran går till som exempel. Därför finner vi Inanna-symboler även i norra Skandinavien och med det dösar

De finns nån sorts löjlig automatik att man i forntiden vill se mäktiga hövdingar och krig varannan vecka. Speciellt när man har maktdemonstrationer av storleken manipulerade stenar vid Sommen. Man exponerar vår skolas historieundervisning att måsta beundra krig och makt samt förstås att se med avsky på avgudar. Det är bara de nordiska länder som använder det värderande ordet avgud medan andra använder det neutrala idol. En idol är en abstraherad förebild för at man ska kunna fånga en viss del av verkligheten eller en process man behöver för att hålla livet igång.

Onödigt att tala om shamaner och shamanism så länge våra direktörer och trendsättare m.fl. fungerar shamanlikt. Deras huvudsakliga uppgift är att förutsäga framtiden och ibland använder de kanske horoskop vid sidan om de avancerade kalkylmodellerna som kanske stämmer ibland. Men de får sin höga löner därför att det visat sig att de icke är långlivade … vilket i sig bevisar att det är dåligt med förutsägelserna … forna tiders präster behövde icke bära järn som Poppo men väl uträtta två mirakel för att bli helgon. Biskop Brynolfs mirakel var att två gånger ha uppväckt en död - gett sista smörjelsen - och lått offret återdö. Och sen allt latinet som ingen förstod. Det lät antagligen värre än en shaman.

I mina skriverier finns en sträva att söka det som förenar oss med våra förfäder och med andra kulturer i det förflutna. Det är inte fruktsamt att ge andra kulturer 'namn' och nedsättande beskrivningar. Vi lever trots allt i 2000-talet.

Vi har få bevis för större koncentrationer av folk inkluderande bosättningar med exempelvis hallar som bevis. Förekomsten är rätt blygsam under Guldåldern då vi har en del bevis för att det fanns en överklass. Därtill är det spridda förekomster man icke kan generalisera utifrån. Bronsålderns få områden med stora högar är ett undantag, men det mesta tyder på att samhället var rituellt. Under hela tiden samlades eventuell rikedom hos de som bedrev handel.

Men dösen antyder vårens månritual där Inanna, mångudinnan stod för vattnets kretslopp och regnen. Det var naturligt att offra vatten som symbolisk våroffer. Detta gäller odlarna medan kanske boskapsfolket offrade mjölk och kött. Vårfesten var den absolut viktigaste. I Irak och Iran firar man fortfarande Akitufesten som en kanske 6000 år gammal sed. Vi har ju vårt första maj som en blek avläggare eftersom kristna kyrkan tagit över den urgamla månräkningen för att bestämma säsongens ritual.

Andra fester vet vi inte så mycket om även om det vore naturligt åtminstone med skördefest … då Inanna drick öl i Lejonets ansikte. Men i övrigt kanske man markerade vissa tidspunkter med fest och ritual såsom att man kanske tände en brasa till midsommar. Det var en mångkultur så kanske andra landskap hade något annat. Sommenområdet är ett exempel på hur en lokal kultur uppstått. Vi kan finna liknande med vid större förekomster av hällristningar. Mitt eget Dal är ett exempel på hur man härleda kulturdrag åtminstone 4000 år bakåt. Det är med nuvarande bästa kunskap allt för svepande att säga att det är kult så fort man inte förstå. Vårt arv är ett bondesamhälle med bondesamhällets årsrytm och fester.

Tuppmannen från Bro, Tanum de tre punkterna antyder kanske att han var symbol vid en tidpunkt på det tredela månåret … framsida på Adoranten 1996

Tidiga arkeologer hade en förmåga att ge märkliga namn så bysthållaren kallas "glasögonspänne" och bältesdosorna/ ryggsäckarna "hängekar. Och jag får stå ut med att man i hällristningar hallar en oval med tvärstreck "fotsula med sandal" men är det fötter?. Ibland är folketymologierna fyndiga ibland mindre fyndiga. Undrar vad man kallade Tuppmannen som är en av de tillfälliga symboler vi möter under sista årtusendet. Det kan tyda på att man hade kontakter med många kulturer. Från denna tid finner vi höna och katt i ristningar medan arkeologerna inte har hittat några ben än. Både i Norrköping och i Viken ser vi importen i detaljerna. Örnen blev också symbol och den har sin stjärnbild som måste passas in efter en annan metod än vårdagjämningen

Man kan ju undrar om våra förfäder sa: "Kom nu går vi ut och gör en liggande höna" och det var då en dös? Vad nu då om det inte alls liknar en höna så att folk går förbi ett altarkummel som har haft funktionen som dös? Den sentida benämningen vittnar ju icke om särskild respekt för forntida anläggningar, men om nutiden okunnighet. Det vittnar också om att man ser på sådana saker med vår tid ögon utan att fråga efter vad det egentligen står för och placera in det i det forntida sammanhanget … jag undrar ju över om man kanske ska se stöden som den trebenta hönans fötter eller som ägg hönan ruvar? -;) Hönan infördes troligen under sista årtusendet så det blir problem med sambandet till de mycket äldre dösarna på tre ben. En snabb koll på Kola och Sommen visar att bara 18% är tripoder och det kan man inte generalisera utifrån när de flesta är enbenta

… jag förstår att en del kan bli förbannade över denna pekpinne. En sanningssägare får vara beredd på att ta emot eftersom sanningen är illa hörd. Men om man ger tingen ett missvisande namn lockar man andra ut i ett träsk. Det gör det svårare för efterkommare att finna den rationella förklaringen. Det är inte fruktbart att tänka "liggande höna" när man ska förstå och finna ord för vad som egentligen försiggick då det begav sig. Det smyger sig in en tanke var förfäderna korkade?

 ….

Bilden till vänster från Bohuslän och till höger från Armenien. Det är kvinnans eller jordens livmoder. Stjärnbilden har munnen nedanför Kräftan

Bilderna är valda att visa gemensamhet i kultur med Norden och Södern som varit källa till en del av vår kultur. Det finns många förekomster av Orm i hällristningar och ibland i samband med Vi-dös. Men det finns förstås också skålgropar på takblocket som antyder åkallan medan dubbla s.k. fotspår har med kalender att göra. Den senare förekomsten daterar förstås vi-dösen och är en indikation på dess förekomst vid denna tid. Det berättar om ritualets samband med myten vi finner på himlavalvet och med såväl såning som begravning vilka sågs som början på återliv. Pollenkurvorna visar på jordbrukets återkomst i mitten av bromsåldern åtminstone från platser där vi har pollen.… Se även Fel! Ogiltig hyperlänkreferens.Ormsymboler

Bilderna får också illustrera att tidiga forskare inte kunne skilja på bild och verklighet och helt enkel såg detta som sex med djur utan att översätta ormbilden till livmoder. Andra förekommande bilder kallar man tidelag där mannen är bakom exempelvis en hind, vilka är stjärnbilderna Perseus och stjärnbilderna framför som en Hind och aktuell efter 2000 BC.

Utblick mot vildmarken

 

Altare/stenbord eller fotpall från Kolahalvön

Området Vottovaara nära Kem vid Vita Havet liknar på sätt och vis Sommenområdet genom sin höga koncentration av stenformationer. Där kan man finna några fler typer än vid Sommen. Men där är det förmodligen frågan om en samlingsplats för ett större område med folk nog att ranta med stenar. Medan en del förstås kan vara landmärken i ursprunget.

Även i Högsbyn har Tommy på senare år hittat fler fält där man "klottrat" i motsats till de rituella ristningarna. Han har i det närmaste fördubblat antalet "kända" och Länsmuseets bok framstår allt mer som en bok med bara ritualristningar. Det har blivit en lokal vana och man har ansett symbolhandlingen som betydelsefull. En del sysslar med sånt även i våra dagar.

Sliprännor/ -skårar är ett annat exempel på lokalt mode och bara en del kan ges rationell förklaring. Även 300 gånggrifter i Västgötland kan räknas till ett uppflammande mode. Jag har allt mer blivit av åsikten att en del ska nog kallas "tempel". Dals hällkistor ligger spridda som i "socknar" och har varit såväl tempel som krypta. De förekommer allmänt över ett större område med Småland som tätast. Ej heller de kan ges en enda förklaring

Kollade på Internet där fler stenar under "offersten" och "uppallad sten". Min vän Kjell nämner att "Något liknande finns i min hemtrakt mellan Hällefors och Grythyttan".
Stefan Agorelius i Saxhyttan utgav ett häfte om detta för många år sedan. när han ritade in dessa stenar på en karta och förband dem med linjer möttes dessa på ett berg!" Liksom Bo Westling tycks Stefan vilja söka mer invecklade förklaringar än vad materialet kan ge enligt min mening. Jag har funnit att förfäderna tänkte rationellt och med samma logik vi använder

Argument av mytisk karaktär kan inte bevisa och i våra landskap är argumentet "berg" dåligt eftersom de finns överallt. Samma gäller forntida vatten. Rent vatten var livsnödvändigt speciellt under månaderna runt midvintern när vattnet är syrefattigt. Av naturliga skäl låg väldigt mycket av dåtida samhället/ samhällena vid dåtida vatten och samtidigt husen helst högt.(Kyrkan viger fortfarande med vatten!) Arkeologerna vill gärna använda ordet "kult" men vatten och källsprång är "eau de vie"/ livet självt. I synnerhet under den tid på året då det inte finns naturligt syrsatt vatten. Vattnets cirkulation var kärnan i den forntida "ideologin"/ Världsordningen och Tiden var som en osynlig bärare.

Hagadösen Oru där man tror den varit dold i hög? Men annars ser den ut som en västeuropeisk dolmen

Både direkt och i överförd bemärkelse är vi-dösen ett altare, men kan också ses som ett tempel för att gå i jord. Se http://www.catshaman.com/11Viet.htm I Västeuropa liknar många ett gigantisk bord för gudar och vi har Hagadösen i Bohuslän. Man har daterat den efter ett sentida gravfynd från hällkisttid, men man måste jämföra med samtida dösar i Danmark och Västeuropa och då borde den vara från tidigt fjärde årtusende. På en del dösar och gånggrifters takhäll finns skålgropar som berättar att man åkallat underjordens makter för skörd eller återliv. Vi vet att i några fall finns ormristningar på eller i närheten. De är lätta att överse men det är en symbol för återfödelsen.

Naturligtvis har det skeet en viss utveckling och dösen utvecklas till altare för offer och kanske mer invecklade ritual. Som ett parallellt steg fårs att istället för den virtuella guden på altaret sätter man ställföreträdaren som uttolkar makternas vilja. Altaret blir en fotpall som lyfter ledare ovanför folket på en talarstol. Dessa steg kan knappt dokumenteras eftersom de ej lämnat spår

Här har visats bara stenar som pallats upp med en sten. Men i dessa områden finns också stenar med tre/ fyra ben och de liknar den tidiga dösen från fjärde årtusendet. Här är det möjligen fråga om senare gudabord från bronsåldern där det är svårt att finna bevis för särskilda eldaltare som var brukligt i Södern. Det är inte lätt att se skillnad på altare/ bord och pall. För de rationella förekomsterna se altarsten och fotpall

Uppallad sten fast fornminne

TILLÄGG 15 mars 2006

Det har kommit mycket till sedan mitt förra surf på uppallade/ manipulerade stenar. Det är bara på Internet man finner denna typ data. Men först en känga till Riksantikvarien och arkeologerna kontinentala såväl som hemmapatrioter. Alla lider av megalomania, partiell blindhet och oförmåga att leva sig in i enkla villkor och dess utveckling. Överlag ser man bara stora monument och "vill" bara finna stora monument.

Man får krypa innan man kan gå. Våra förfäder i Skandinavien levde generellt i glesbygd och allmänt sett fanns inte folkunderlag för märkvärdiga monument. Som alltid "fattigman tar till Kajsa Warg". Man ville ändock följa med stora världen och gjorde i det närmaste miniatyrer av Väst Europas storstens monument. Kulturen fortsatte till Kolahalvön i norr och där vi ser koncentrationer på vissa mindre områden

Undantag finns där de stora stenarna kanske låg i vägen eller som på danska ön Mön där man tycks ha fått megalomania och gjorde Norden längsta gånggrift Grönsalen 10 x 100 m och ön har varit översållad av monument. Ett annat undantag är Sommenområdet där det finns ett hundratal manipulerade sten på liten yta med det största ett 4 meters block ställt på högkant. Man kunne när man ville … och det ville man.

Egentligen kan vi plotta en linje av mini-dolmen/ dös från Stenkistan, Mön via Skåne, Gotland Hässelby och Bromma och vidare längs Mellannorrland till Piteå och nordligast söder om Gällivaara och eftersom vi är internationella fortsätter vi till Kolahalvön. En liten avstickare kan vi göra till Rauma i Finland och Viborg. Liksom i Västeuropa sprids kulturen längs kusten i första hand. Gemensamt är formen på monumentet där det icke finns nån speciell betydelse i storleken annat än kanske forntida megalomania. Men sen ser vi i vår tid att små monument har en tendens att underskattas och försvinna.

Här är det lätt att bli nörd på stenmonument och glömma kontext och helhet där man ska lägga till kulturella artefakter, men framför allt integrera hällristningarna. De tidiga består ofta av enkla skålgropar och figurer men kan genom sin grafologi läggas till kulturen. Båtarna i de finska hällmålningar är av samma typ som ristningar i Norrland. Det var en tid som icke kände nationaliteter och då det är möjligt att skåningar emigrerade till Norrland såsom mtDNA visar.

Våra arkeologer har varit oförmögna att dra enkla slutsatser om dös/ dolmen och manipulerade stenar. Tidigare genrationer har nedklassat dem till klumpstenar och gärna som något samerna häll på med innan de kallades lappar.

Riksantikvarien skrev definitioner på fornminnen 2002-12-17

… Uppallad sten används för sten eller block, avsiktligt uppallad på mindre stenar. Uppallade stenar kallas ofta "offersten" eller "liggande höna". Klumpstenar, resta stenar och uppallade stenar förekommer vanligen tillsammans med andra gravtyper, ofta på gravfält, och kan utgöra rester efter stenkretsar. Om detta är säkerställt, t.ex. via skriftliga källor, skall lämningen registreras som Stenkrets. Jfr Stenkrets, Stensättning.

Egenskapsvärden: Blockgrav, Klumpsten, Rest sten, Uppallad sten

Antikvarisk bedömning: Registreras som fast fornlämning.

I vanlig ordning sitter Högsta Hönset i Stockholm utan kontrollfunktioner som kollar vad som, sker ute i landet. Hösten 2005 kan man läsa att Götet arkeologer vid grävningar i Töftedal icke har uppdaterat sig:

Ovan syns en så kallad ruvande höna. Det är en sten som är uppallad av en eller flera mindre stenar. Dessa brukar i Västsverige inte räknas som gravar eller ens fornlämningar. På andra håll i landet finns det en tradition om dem som offerstenar och även några exempel på att de använts som gravar.
Det fanns fler ovanliga kulturlämningar på åsen. En av de märkligare var detta stenblock med flera lager mindre stenar staplade på norra sidan. Kanske även denna ingått i det förhistoriska brukandet av åsen.

I Bromma finns en uppallad sten som hunnit så långt som till registret. Men den finns icke på ekonomiska kartan. Den grävmaskinist som ska eventuellt putsa till området tror nog att det är en skrotstenshög och den åker bort. Trots att han har en karta i förarkabinen.

Man kan ta faste på Götets arkeologer som icke ser det "ens som fornlämningar". I norr kan man väl tala om ett nedsättande "de hör till samerna och fångstfolkens kultur liksom på Kola och i Karelen". När vi talar om tidsperspektivet kanske 7000 år vet vi inte om samerna var uppfunna. Kanske de var skåningar såsom mtDNA antyder … man kan säga att kanske skåningarna tog med sig dösen norrut?

Jag störs av att den förmodade proffsiga Riksantikvarien använder den idiotiska amatörmässiga benämningen "liggande höna" för en normal mindre dolmen/ dös. Jag kallar dem ofta vi-dös eftersom de legat i ett Vi som samlingsplats för vårfesten förmodligen. En del finns kvar med en ingärdning av mindre stenar. http://www.catshaman.com/11Viet.htm För snäv benämning gör att man går ut och letar efter en vis typ och trampar ned eller förbiser andra. Viet var ingärdat till de första kungarna såsom vi ser på mynt med Vi och Häst. Man får leva sig in i funktionen som helig och skydda plats för många av monumenten

Man gjorde en riktad expedition till Tandövardens naturreservat söder om Tisjön i Malung. Alltså så långt in i vildmarken som man kan komma. Man hittade 13 stycken, men kallar dem uppallade stenar och kommer upp i 40 kända i länet. En något bättre formulering men kan fortfarande missförstås och täcker icke de variationer jag tar upp från Sommen och Karelen.

Ett hörn kan vara upplyft, man har satt stenen på sin spets eller rest den lodrät, stenar i vinkel osv. Ett bättre uttryck är manipulerade stenar som kan användas överallt i Skandinavien och Karelen åtminstone. Liknande koncentrationer finner man på många håll såsom på flera ställen i Karelen från Viborg till Kola. Vi har Tandövarden, Sommen som värst, Faluntrakten, Dybeck på 1800-talet talar om en linje från Lima till Orsa och sen har jag hittills hittat enstaka på olika håll. Men sen ska kanske också med att jag nu fått veta att nästgårds här hemma finns ett par åtminstone i Töftedal (som inte räknas som fornlämningar av arkeologerna). Men liknade formationer finns på många håll i världen så vi behöver något mer än en amatörmässig lokalpatriotisk formulering. … man anar att folk kan hitta mycket mer ute i tassemarkerna … vad sysslar arkeologerna med???

Inuiterna en inkörsport

Inuiternas tingsplats skiljer sig inte mycket från nordiska eller palestinska stensättningar i Negev öknen

http://www.civilization.ca/archeo/inuksuit/inukphoe.html

Canadian Museum of Civilization Corporation har en bildserie gjort av Norman Hallendy. Det är en bra inkörsport till förståelsen av glesbygdens samhällen som manifesterade sina viktiga begrepp i sten. Det var såväl minne som plats för att utföra ritual och hålla fest under årets gång. Samtidigt var det förstås en inmutning av platsen.

I samlingen ser vi landmärken och angivelse av riktning eller exakt riktning. Ritualplatsen är ofta fyrkantig medan de runda förmodligen användes för astronomi och tidsbestämning.

Porten mellan en värld och en annan

En annan uppsättning visar att man genom porten kunne sikta på ett annat monument långt borta. Kanske ta ut en exakt riktning för ett himlafenomen. I sumerernas begreppsvärld var porten viktigt och då speciellt den som ledde till Undervärlden: Men man hade också en symbolisk port vid nyår där stod solen Utu som ser åt båda håll. Det är den sentida Janus

En symbol för styrka

I indisk symbolism betyder tre stenar "elden" eller eldstad. Kanske översta stenen symboliserar flamman. En liknande uppsättning har tre stenar ovanpå varandra och man förbinder dem med invigning av prästen/ shamanen. Denna skulle "färdas" mellan de tre begreppen för värld och som en äldre vis man kunna se det fördolda. Intuition av större mått får man först genom att kunna mycket och att kunna se mönster i en mängd fakta för att lösa oväntade problem. I nordisk tradition var tegnen/ goden "en äldre vis man" och den lokala ledaren. Den mytiska idolen var Tyr som mist armen och "viste vad smärta är"

Att resa en sten som symbol för platsens idol "man kunne tala med" (såsom många gör vid sina gravvårdar). Kanske man ville offra som symbolhandling. Heliga platser är ofta ingärdade med sten på samma sätt som våra kyrkor. För mig är det viktigt att jämföra med de seder vi praktiserar i dag. Om man talar om initiering av unga och präster/ shamaner så har vi fortfarande vår konfirmation och prästerna invigs med pompa och ståt. Vi har inte ändrats särskilt mycket … men de som beskriver forntiden vill gärna mystifiera och göra den mer andlig än vår är.

Definition domarring

"En domarring är en forntida gravanläggning som består av en ring utvalda stenar, resta eller lagda på markytan. Antalet stenar kan växla men är oftast sju eller nio. Domarringen innehåller i regel en brandgrav från äldre järnålder. Ordet "domarring" är folklig och syftar på en spridd men oftast ogrundad tradition om att domarringar skulle vara tingsplatser."

Källa Nationalencyklopedin … och hör sen!!!

Envar insatt i arkeologi vet att under flera sekler förekom nästan icke arkeologiska utgrävningar förutom i Skåne, Öland, Gotland och Stockholmsområdet. Det finns icke underlag för generalisationer. På Dal kan man nästan räkna de professionella utgrävningarna på fingrarna och de sker när byggnation tvinger och icke för att skaffa bred generell kunskap.

Man ser ibland rapporter från utgrävningar som består av ett eller två smala diken mitt i ringen. Fynden kan knappast vara annat än från senaste användningen. Liksom med Ale Stenar får man nog lyfta på varenda sten i ringen för att få en godtagbar datering.

Man får ju också förklara hur man kan hitta skålgropsstenar … om nu inte det är en sten man återanvänt? Men knappast om man vänt sidan upp med skålgropar. Hur förklara att vissa landskap har 7 stenar i ringen medan andra har 9 dvs. överhuvudtaget en rituell enhet i konstruktionen. Speciellt på östra Dal förekommer de i par på en del ställen och en del har mittsten. Ofta finns de enskilda eller i par vid forntida by … om nu inte en del odlats bort.

Det förekommer variationer i rapporterna. Man har inte funnit nånting alls … man har funnit rester av kremering … man har funnit rester av järnhantering. Kanske ringen ska ses som en plats för gemensam verksamhet. Järn/ bronsverksamhet var farlig och behövde kanske en särskild plats med särskilda regler

Vi vet från Levanten och Bibeln att man använde kalendersymbolism i stencirklar i mitten av bronsåldern. 7 stenar i ringen stämmer väl överens med hällristningarnas sviter och symbolism med 7 sommarmånar och romerska 7-mannakollegiet som var ansvarig för planeringen av arbete med räfst och rättarting i september.

Det folkliga "domarring" skjuter lite över målet eftersom det nog inte fanns så mycket att döma att det behövdes en domare och i så fall hellre i tingskretsen/ vid tingshögen. Däremot behövde man ett styre i byalaget, där besluten förstås var en sorts domar. Ofta är det en fråga om att välja rätt ord. Inte bara folk utan även arkeologer och experter vill gärna se en våldsam primitiv forntid, medan en bättre modell är nog det lilla demokratiska byalaget. Det bekräftas av att utgrävningar visar på små bosättningar … det går nog inte att utrota benämningen bland folk och experterna får väl ha nöjet att påpeka att folk ät dumma.

Domarringarna påminner och begreppet dös som har en mycket vid förekomst i denna typ lämningar. Dessutom användes formen under en period av flera tusen år med variationer beroende på lokala möjligheterna. Domarringarna har förmodligen använts från mitten av bronsåldern och in i vikingatiden. Men man ska inte begränsa vyn till att de manifesterar byalaget.

Enkeltgravar förekommer i samband med flera typer fornlämningar och det är kanske den sista byaäldsten som begravts med det upphörande bruket av dem. Exempelvis i samband med sena bronsålderns mindre högar finner man ofta bautastenar. De ska förmodligen ses som idolstenar där omgivningen kände till den som gav namn. Bruket fortsatte till bildstenar och runstenar tog över. Dessa resta stenar var samtidigt ägomarkering såsom alla gravfält med eller utan stenar är.

Se hellre utförligt Domarring i Exodus http://www.catshaman.com/12dom.htm