Frågor till "Hemvärnet"

Guldhalsringarna finns nästan undanskymt i Statens guldrum och är nästan ett kuriosum och överskuggas av guldhalskragarna. Har vi den historia vi förtjänar? Vissa krafter vill att vi bara ska se mosslik och grymma ritual? Varvåra förfäder barbarer eller ungefär som vi är?

Guldhalsring, guldhalskrage, guldbrakteater, guldgubbar, svärdbeslag, brudsilver, workshop, vapen, maktstruktur, hierarki, mosslik, mossoffer, barbar, heden, hedna, kristendom,

Essäer |

Enligt grekerna och Adam av Bremen är detta sanna bilden av Hyperboreer = nordligaste nordliga. Uppfattningen stöds av Maja Hagerman för den förkristna perioden och Jan Guillou ser bara maffia och dylika före 1210 AD. Bild animation av C-O Håkansson. De enögda är väl norrmän från Dovrefjäll … huvudet i magen har storätarna från Danmark … einbeiningar kallades arrendatorerna i Finland … så det blir bara hundhuvudet kvar åt svearna.

Jag växte upp i en liten socken på Västsjälland. Där finns fortfarande 17 måntempel/ gravkapell dvs. dösar, långdösar, gånggrifter mm. plus 15 enkeltfynd från trattbägarperioden för över 5000 år sen. Ett fynd av dubbelyxa nämns i en "jättestue" = jättestuga = gånggrift. Vi råkar ha en dubbelyxa från min socken Holm som berättar om ritual och civilisation från denna tid. För mig börjar vår nordiska historia där. I det skenet är Maja Hagerman och Jan Guillou rena historieanalfabeter. För mig är tidig medeltid guldåldern under folkvandringstiden då Norden framstår som en homogen kultur med hyggliga människor som du och jag -J

Nedan finns stommen till en essä eller brandfackla för den glömda tiden jag kallar "Guldåldern". Bakgrunden är att jag surfat och sett vad experterna skriver och i detta saknar jag omnämnande av över 45 guldhalsringar. Dessa borde ju berätta en del om samhällets överordnade ledning. Alla dessa ringar berättar att det fanns en gemenskap före vikingatiden och kan förklara styrkan av anfallen i Västeuropa. Istället lyfter man fram mystiska mossoffer? Sen ser jag på mina sajter att det finns inget intresse för denna tidsepok och jag som ägnat ett par år åt att studera detta och jag kan inte lämna det än.

.
Varför skrivs det inte om guldhalsringarna?

Om man skulle ha funnit 2 halskragar, 7 halsringar plus fyra i delar i Uppland är jag övertygad om att arkeologin skulle ha analyserat fenomenet på alla sätt. Summan är tagen från Västgötlands förekomster vartill förstås bör läggas 7,1 kilo råguld från Timboholm, Skövde. Nu är alla halsringar inom dess område mer eller mindre osynliga. Man ser dem utan att riktigt se dem och förstå betydelsen. Totalt har vi väl runt 30 kilo guld i Sverige och det är lika mycket som i Danmark?

Å andra sidan är det inte mycket bättre i guldlandet Danmark. Läste en dansk artikel som tar upp kännetecknen för en central plats under guldåldern 200 - 600 AD. Det är kontinentalt guld, guldbrakteater, guldgubbar, svärdbeslag, brudsilver, workshop, vapen mm. Inte ett ord om minst 15 halsringar och därtill 3 från forna danska landskapet Skåne. Man kan läsa översikter över perioden utan att en enda halsring nämns! Totalt finns över 45 mansringar funna i Norge, Sverige, Danmark, Pommern och Niedersacshen.

Med viss möda har jag lyckats kartlägga halsringarna i Danmark. I Sverige och Norge har de statliga museerna text- och bildsökning där man får alla halsringar och de flesta med foto/ bild. Danmark har ett nytt avancerat söksystem på lokaliteter och kontext utan bilder och man kan inte söka på fyndkategori dvs. man får söka igenom alla lokaliteter

Grundfrågan döljer att nationella gränser är ett hinder för utvärdering av såväl historia som, arkeologi före Gustav Vasa. Sveriges historia är sammanbunden med övriga Norden och kungariket är bara en parantes i historien innan EU blir en federation. Vare sig danskar eller skånska patrioter gillar att plötsligt görs Uppåkra till ett tidigt svenskt kungasäte om nu inte t.o.m. dominerande hela Norden. Sista minnena för Skåne är att självbestämmanderätten garanterades i flera fredsavtal efter Roskilde 1660 … det är ju enklare för Jan Guillou när han väljer en egen historia utan stöd i arkeologi och historiska fakta.

Halsringarna ligger på gränsen mellan arkeologi och historia eftersom vi från folkvandringstiden bara har några fragment som kan bearbetas av historiker som helst analyserar skrivna texter. I detta ingår det angloskandinaviska arvet dokumenterat i England. Man förde inte med sig seden med halsringar vid utvandringen men väl sin organisation och seder en gång bundna till "ringens organisation".

Förekomsten av halsringarna med en vikt av runt 200 - 2100 gram borde ju tala om viktiga platser. För en halsring på 900 gram kunne man förmodligen köpa 1 - 2 härader som med vårt sätt representerar de förmögenhet. Halskragarna är oskattbara genom sitt guldsmedsarbete. I Gudme på Fyn har man hittat både halsringar och brudsilver. Man anar att guldet användes mest för de rituella prylarna medan åtminstone de rika bönderna använde silver. Det var vanligt långt in i medeltiden.

Man kan anta att en stor del av halsringar, andra ringar och 5 kilo = 1000 gulbrakteater är till del nedsmältade solidus à 4,5 gram och kan fundera hur man tjänat in dem. Förmodligen fick överklassen ryttare sin lön i guld medan silver var handelsmännens och böndernas medel och rikedom. En ryttare kunne förmodligen lägga undan ett par solidus av sin årliga sold. Fickpengarna hade de på sig exempelvis Illerup mose runt 20 denarer = 1 solidus men av årslönen 225 denarer skulle de själv stå för utrustning och en del annat. Exemplet är från de tidiga imperiet men inflationen gjorde att lönen realt förmodligen stannade på denna nivå i guld räknat. Historikerna skriver i regel bara om den tidiga romartiden.

Vidare har runt 2/3 av halsringarna samma halvmåne inpunsad. Det betyder sannolikt att den bars som symbol för Våren och planeringen av sommaren om man antar att bäraren var ritualledare. Man justerade sin kalender vid nymåne runt vårdagjämningen. Det är en symbol vi finner sen bronsåldern i hela Europa men mest i Väst och Nord. Halsringarna från Havor, Gotland och Vittene samt halsringen på brakteaterna från Maglemose, Köge har sina förlagor i bronsåldern. Det behövs inga spekulationer i mystiska ritual när vi vet att åtminstone på guldet och brakteaternas mer än 500 fyndplatser var Tiden och Fruktbarheten i centrum. Fynden är så många att man nära nog kan generalisera och guldbrakteaterna bekräftar samma bild.

Jag lärde som barn enligt kyrkan att fruktbarhet är syndigt men har i livet förstått att det är naturligt att följa och hylla fruktbarhetens säsong. Det gjorde man överallt och mer påkostat i de rika kulturerna där man höll sig med prästerskap och tempel. Nutida kyrkans ritual är egentligen till alla delar ett hävdande av mer än 5000 år gamla vårritual och den astronomiska bestämningen är samma som den alltid varit. Det gäller att för stå symboliken även under guldåldern.

Utvärderingen av samhället börjar med ringarna som symbol för gemenskap som kan ha varit en löslig federation av folkländer. De representerade en förmögenhet som omvandlats till ett oskattbart värde så länge det gemensamma ritualet bestod. Vi kan jämföra såväl med de tidiga angelsaxarna i England och det mycket äldre hettitiska samhället. Landskapen ledare valde mellan sig en överledare och ritualledare. Vi invandringen till England 477 ledde överlord/ bretwalda Aelle som de angelsaxiska folkens ledare. Federation och demokrati upplöstes drygt hundra år senare när vissa kände sig kallade att bli kung.

.

Hur var det med maktstrukturen och hierarkierna?

En arkeolog i Palestina var förvånad över att man i en 7000 år gammal utgrävning inte hittade spår av maktstrukturer. Bland vissa arkeologer är det som en primalreflex i förlängda ryggmärgen att söka efter makt och dess yttringar. Det händer även i Norden att man tillämpar vår tids referenser och ramar på forntiden.

Svaret har redan givits i föregående och man får tillägga att vi måste känna till proportionerna på samhället. Snorre har en uppräkning av tals bruk där 50 är ett folk. Nu ska man ta med salt och stryknin allt som heter sagor men det speglar ändock proportionerna i samhället vid den tiden. Den största och mest dokumenterade bosättning vi känner till från 200 - 500-talet är Gudme -Lundeborg på Fyn och den kan egentligen inte gälla som generaliserat exempel. Dock är området inklusive kringliggande byar så väl utgrävda att det är bäst att använda dessa som exempel eftersom man ser helheten om man vill.

Det fanns runt 50 byggnader i byn där hallen 47 x 10 meter med högsätet kunne samla andra landskaps/ byars ledare. Det fanns en byggnad som möjligen var avsedd för en hird på 10 - 20 personer. Resten av husen/ gårdarna var för alla typer av specialister vi kan jämföra med en större landsby från medeltiden. Smeden en av de viktigaste experterna hade myrmalm nära och hade en besättning på 30 djur. Det låter mycket i våra öron men djuren var mycket mindre än vår tids biffdjur och Belgian Blue.

Arkeologerna har varit flitiga och vi får därtill hamnsamhället Lundeborg några kilometer med spår av säsongsbetonad verksamhet med olika hantverk och möjligen en kreatursmarknad. Vidare har man noga undersökt näraliggande Hesselager, Broholm och Oure där dessa bildar en kvadrat med några kilometer mellan dessa. Broholm har lämnat drygt 4 kilo guldfynd. Man finner inget motsvarande historiskt utanför dessa utom nära Ringe ett par mil in i landet där man i Brangstrup har det största kända fyndet av tidiga aureus och solidus 49 st från ca 270 - 370. Det finns mynt från varje romersk kejsare under denna period så att 3 - 4 generationer måste ha samlat dessa. Det finns 13 av Konstantin och kanske man hade täta förbindelser då han hade hov i Trier nära gränsen till germanerna. Eftergrävning visar att det fanns en eldstad i närheten av fyndet där man sen kan spekulera i vad som hänt.

Av samma storlek känner vi bara Feddersen Wierde, Niedersachsen med i runda tal 50 hallar/ hus och andra byggnader efter en hästskoplan. Wierde = terp är människobyggda "bostadsplattformer" i marsklandet med anor 10000 år bakåt. Handelsplatsen är runt 100 år äldre än Gudme och upphörde förmodligen när anglerna flyttade till England och som följd av översvämning. Övriga 7 hallar vi känner till från perioden är Wijster Holland, Dejbjerg Vestjylland, Vorbasse Varde, Dankirke Ribe, Eketorp Öland, Vallhagar Gotland och Högom Hälsingland med bara en hall och förmodligen avsedd för handel med den köpstarka delen av befolkningen. Hälsingarna nämns i Widsith och var vida känt. Högom var sannolikt baserad på järnhandel från hela Jämtland. Men även andra nämnda hallar hade i regel tillgång till myrmalm och därav smide för eget bruk och kanske för handel. Vi får väl lägga till Helgö som fortfarande har en del hemligheter i sig.

Slutsatsen blir att koncentrationen runt hallarna knappast kunne bära en invecklad hierarki och maktstruktur. Ledaren genom arv eller val behövde inte utöva makt eftersom det förutsattes att denne skulle vara en vis man som kunne leda samhället på ett gott sätt. För klassen under överledare har vi tegn = degn = försångare, talare, gode och definitionen av äldre visa män vid sidan av de lokala byarnas åldermän/ årmän. Dessa begrepp tyder mer på verbal lednig än på maktstruktur.

I bronsålderns figurativa hällristningar ser vi antydningar att man var beredda att försvara sin bosättning. Från början var odlarna tvungna att ha en ängeväktare både mot tjuvar och andra makter som kunne påverka odlingen. Hallarna hade säkerligen den vaktstyrka som normalt behövdes för att bevaka lager och samma gäller handelsplatserna .. på feniciska mynt ser man att de hyrde "tuppar" dvs. krigare från Sparta Grekland som skydd på sina handelfartyg.

Från vikingatiden har vi uttrycket "skeppsföraren och alla vikingarna = besättningen" en normal "hierarki" eller naturlig arbetsfördelning för att segla. När man reste igenom okända länder behövde man säkert helst vara en större samling. Handel inom Östersjön och på Nordsjön krävde säkerligen ofta en mindre flotta, vilket kunne vara klokt om nån båt skulle få problem. I alla händelser är det frågan om naturlig organisation utan att man behöver blanda in pojkfantasier om "bålda krigare"

.

Och alla dessa offer?

Samtidigt i Rom hade man väl nära nog lika många märkesdagar som den bättre kända helgonkalendern. Efter Julianska Kalenderns tillkomst kallades nyåret och första månaden mars efter en gammal skyddsgud för jordbruket vi känner till från andra håll. Månaden började med en veckas karneval och alla festar var förstås till för att hålla folk sysselsatta och på gott humör. Föremålen för festerna hade man förstås tagit över från bondesamhället och "civiliserat" dem för stadssamhället.

Liksom i alla äldre kulturer var symbolhandlingen vattenoffret billigt och bra och symboliserade vattnets som bärare av fruktbarheten. Dessutom förekom en del eldoffer och det var bekvämt att steka lite kött samtidigt så att det var nån nytta med det. Sen alla dessa skördefester för olika saker. Vanligt folk på landet fick anpassa det efter när man hade tid liksom vi kan läsa i våra tidiga landskapslagar

Från och med den 16:de i månaden hade man 9 dagars fasta och den 19:de började Quinqartrus 5 dagar till Mars och Minervas ära. Under dessa dagar blåste man i långa "tuba-trumpeter" med dov klang och man associerar snabbt till våra lurar och hällristningar som antyder att man vid vårdaglämningen annonserade för naturen "Nu börjar det!". Den 22 var det "Träd-dagen" som sen blev Palmsöndagen och symboliserar den komman säsongens tillväxt. Vi har en del trädsymbolik och bland annat under sen bronsålder.

Ur ett sumeriskt poem "Inanna stiger ned i Underjorden" (och Dumuzi stiger up") på 412 rader animeras vårritualet för mer än 4000 år sen

Utu, solen rördes av hans tårar. Dumuzis demoner kunne inte hålla honom. Utu förvandlade hans händer till ormhänder. Han förvandlade fötterna till ormfötter. Dumuzi flydde undan sina demoner. Likt en sagkal-orm han … de mötte … följer 2 fragmentariska rader …

Vist, först när solen Utu ger 4 grader i jorden börja kornet rota sig. Det finns en grupp brakteater med en figur som har fötterna som ormar. En än större grupp kallar jag "ormgrop" med bara antydning på några att det finns en animera gestalt. Det finns även en framställnig av Yahve med ormfötter från ungefär samma tid. Ormarna symboliserar en lång period av tillväxt.

Här är det meningen att antyda hur även romarriket med sin miljonstad hävdade urgamla traditioner födda i bondsamhället och gemensamma för den s.k. civiliserade världen. På en del romerska mynt har kejsaren horn i pannan. Kejsaren var solgudens överstepräst och oxhornen ska läsas "ledare vid vårdagjämningen". Det är symbol för när vårdagjämningen var i Oxen för mer än 5000 år sen och kalendern bildades. I hela Gamla Världen inklusive Norden leddes folket av en "årman" och ritualledare. På brakteaterna med häst har man ofta oxhornen i pannan av hästen om inte vid sidan av. Pegasushästen var ledstjärna vi vårdagjämningen vid denna tid och den förekommer på grekiska och romerska mynt.

Det är inte utan att jag finner allehanda teorier om mystiska ritual är för löjliga helt enkelt. Man skriver mer om mossliken än om halsringarna. Det är att göra specialfallet till allmän sed. Även om det finns några tiotal mosslik men de är från många områden under en lång tid. Der är är oförskämt mot förfäderna. Att frakta runt med dessa lik är oförskämt mot dessa lik och deras olyckliga slut vi inte förstår.

Innan vi ser på mossor får vi tänka oss in i dåtida landskapet. Det var odikat med många vattendrag och stora och små mossor. Jag minns min barndoms gård på 25 hektar där vi hade hela 5 mindre mosshål som dikades ut. På den tiden hade jag inte vett att kolla om det fanns offerfynd i de torrlagda mossorna som med plogen jämnades ut. Jag minns bydammen när den tömdes en gång. Där hade byborna "offrat" allehanda ting i mörka nätter.

Ju mer vi lär om fyndomständigheter desto färre "mossoffer" kan vi bevisa. Vid Gudme på Fyn fastnar jag för beskrivnigen av en kittelmosse Stärkär. Hela vägen runt har man "offrat" ben av djur. På en sträcka av 45 x 10 meter mot den forna byn fanns extra mycket och även keramik och metall. Det låter mer som en avskrädesplats.

Ju mer jag läst på om känt kontext för artefakter desto mer anser jag att dessa mossor var ett bra ställe att slänga skräp och annat man inte längre ville ha i cirkulationen. Varför göra våra förfäder primitiva och dumma när de i själva verket utnyttjade naturen maximalt. Det fanns färre plättar lämpad för odling och avling med liten insats och skräpplats behöver varje samhälle. Sen är det väl svårt att bevisa att bönderna vid Illerup mose hade ceremonier över 1000 fallna krigare runt 200 AD. Jag tror de ville så fort som möjligt ha bort skräpet och vapnen så att ungdomen skulle få färre griller om stridslek.

Säkerligen offrade en och annan gumma i skålgropar och bäckar för att stilla oron inför framtiden. Under medeltiden skulle det helst ske en torsdagsnatt enligt de gamle … och Skärtorsdagen var bäst. Medan folk som mest hade sin fester och offrade grisar och mjöd till den egna magen … det var Olofskakan och skördeölet och sen grisablotet till jul. En del gjorde det kanske på romerskt vis.

Vad man ser är att de som skriver gör sitt bästa för att svärta ned förfäderna och göra dem primitiva att vi må framstå som ljuset änglar som kan förstöra naturen på ett värdigt vetenskapligt sätt. Varför ska vi ställa oss på en lägre plattform än förfäderna?

.

Är vår kulturuppfattning insnöat lokalpatriotisk?

För Sveriges del börjar den rent svenska historien så sent som 1658. Jan Guillou driver tesen att Birger Jarl skapade Sverige, men det blev inte långvarigt och dog efter runt 100 år med folkungarna kan man säga. Sen blev det Kalmarunionen för drygt hundra år och med Gustav Vasa blev det kungariket Sverige. Dynastiska ledarskap brukar inte bestå många generationer och växlar med var och generationens duglighet. Runt 6 generationer är en tummregel.

Vi får konstatera att Sveriges historia är sammanlänkad mycket med Danmark i historisk tid och mer osynligt med Norge under motsvarande tid. Med EU europeiska unionen blir kungarikena en parantes i den historiska processen eftersom det ovägerligt kommer att leda mot en federalistisk sammanslutning med lokala självstyren. Även om man inte gillar det får man leva med faktum och börjar se på de positiva effekterna. Det blir naturligt med samsyn och samarbete inom EU och kanske hälsosamt med utblickar ut över "fästningen EU"

Inom arkeologi och historia har det redan länge varit naturligt för en del att arbeta över gränserna eftersom det inta fanns gränser i vår mening i Nordeuropa. Landskapen länkades samman i gemensamma intressen och i stor utsträckning i kulturell gemenskap. Det är mycket lämpligt att tala om landskap där denna idé kommer att leva länge än på många plan. Men för att få en överblick över exempelvis guldhalsringarna behöver vi en nordisk syn som sträcker sig till Pommern.

Frågan om "Sveriges vagga" är en typisk lokalpatriotisk fråga som inte har något svar eftersom den historiska processen innebär variationer. Det finns "ett före och efter" för varje historisk tidpunkt. Vidare måste man klart definiera vad man menar med viktiga begrepp som nation, kung, kungarike och federation och ställa det i sittsammanhang för varje period. Det är naturligt för människan att vilja tillhöra en (folk)stam eller ett släkte man kan identifiera sig med. Men frågan är om dt är relevant i våra dagar när gurkans krökning bestäms centralt. Får vi bilda våra egna större och mindre kotterier?

Demokratin har en tendens till att majoriteten eller en klick står för definitionerna dvs. i ett hörn av Svealand och så har det varit nästan sen Birger Jarls dagar.

Det är inte bara 08-området som gör sitt bästa för att isolera oss från all den kulturinfluens som kommer i dagen när bara man öppnar ögonen. Vi har alltid varit en del av det stora hela.

.

Varför är det tabu att tala om samhället före kristendomen?

Oftast får man höra nedsättande omdömen om de nordiska folken före år 1000. Skällsordet är "hednisk" och längre bakåt "barbarisk". Det ligger politik i att framställa den kristna tiden som mer och bättre än den gamla tiden som trots allt bestod i 5000 år. Det vore klädsamt om historiker och arkeologer vore distanserat neutrala till värdebegrep och ställde det i relation till sin samtid. Vi kommer knappast nånsin att ha så mycken kunskap att vi kan göra en rättvis bedömning och jämförelse. Symptomatisk nog börjar Danmarks kungaräcke med Harald Blåtand som tvingades tillsätta tre biskopar i Jylland. Danmark var redan markgreve = buffertzon för tyska kejsaren och namnet DanMARK kommer av detta.

Munkarna var de första historikerna och för syns skuld har man då Gorm den Gamle som en påminnelse om hednatiden. Men frankiska källor och arkeologi berättar att Danevirke som värn mot kejsaren började byggas runt 727 AD och sen känner vi till flera kungar i Schleswig = första Danmark unde 800-talet. Men få var alla kristna och då duger de inte i kyrkans historieskrivning. En nutida syn är väl nog att missionären Willibrord var oförskämt när han skriver om de "vilda danskarna" och om ledare Ongendus som sägs vara "vildare än en best och hårdare än sten" … Willibrord må ha blivit förvånad när han senare mötte Ongendus och behandlades med respekt