Sametrumman en Horusklubba

I folkmun brukar stenålders vara ett skällsord. Få vet nånting om stenåldern så man skulle lika gärna kunna jämföra med en spunk. De som vill veta om vårt ursprung och grunderna till vårt beteende söker förstås så långt bakåt det är möjligt för att möjligen finna det originala

Idéhistoria, religionshistoria,

essäer|totem attityd | akademisk myt |Lejres arkeologer | gudomliga hästen | vetandets natur |

Min forskning handlar förstås icke om att jag vill använda samer och Pilbarakvinnor som en pall att stå på så att folk kan se att jag är bättre än dem. Ej heller letar efter bevis för hur dumma de var. Det finns helt enkelt icke bevis. Så man måste fabricera om man så vill. Däremot är det mycket lättare att finna märkligt beteende i nutiden. Vi har många fler medel och har genom tiden lärt oss hur vi kan vara femjävliga mot varandra och mot naturen. Man kan väl säga att dokuserier där man förnedrar varandra nästan dominerar utbudet. Det skulle ligga i tiden att jag gjorde mitt bästa att förnedra förfäderna.

Man kan väl säga att Michael vid Sydneyuniversitetet fick mig in i diskussion om ursprungsfolken. Han skickade mig mycket material. En kategori är nära 200 bilder från Pilbara var en AHA-upplevelse och ett lyft. Det är enkla expressiva bilder av kvinnans vardag och man fann att hällbilderna är gjorda på vissa platser där bara kvinnor hade tillträde för många tusen år sen. Det är klatchiga och ofta humoristiska bilder och man kan göra kategorier av hur de ser på menstruation, havandeskap, på sina män. Allt med en tydlig distans och man anar att kynnet finns kvar hos det nutida folket när man ser det på TV. Man daterar ristningarna i området att vara 26000 år gamla.

Likt många andra australienser uttrycker man allt i en bild som utgår från tecknaren själv. Det är den allmänmänskliga reaktionen. När vi i grupp lyssnar på samtal om människor är första reaktionen att jämföra med oss själva och fråga oss hur det berör mig. I vissa fall kan man ta åt sig fast det egentligen icke gäller just mig. Allt människan utvecklat utgår från att vi använt människan som mått. Bokstavligen i det gamla måttsystemet med tum, fot och rast vilket var så långt man orkade gå före rasten.

Vi får ha ödmjukheten att allt vi iakttar och beskriver i nutid och forntid är grova abstraktioner och fragment där utgångsmaterialet är just fragment. Vi kan icke fånga världen i ord. En förklaring skulle vara större än universum … häromdagen försökte jag fotografera små spindeltråder jag såg i eftermiddagens motljus över gräsmattan med löv. Känn din begränsning digitalkamera ingenting syns på den största bilden jag kan göra. Jag måste erkänna att jag vet icke hur trådarna fungerar, men jag antar att de är ute efter att fånga mikroskopiska organismer som frodas i höstlöven … så litet man vet.

Fördelen med att gå bakåt till det ursprungliga är att man ser allt i enkelhet och blandar icke in de ovidkommande. Det är ungefär som när svenska forskare far till Trobrianderna att man kan lära sig av det allmänmänskliga men icke mycket analogt med svensk kultur. Men man måste förstå den dagliga miljön och arbetet. Australiens miljö är helt främmande för oss så att allt ställs mot en orange bakgrund. Jag ägnade mer än fyra månader åt analysen och huvuddelen ligger egentligen på Kimberleys flickor.

Det är ungefär lika främmande för mig som för nutidens urfolk som icke känns vid den speciella Kimberlykulturen med många långa flickor. Det är en rätt lokal kultur och jag ser vissa likheter med egyptisk konst. Kanske det var invandrare från Afrika. Det svåra är man daterar denna speciella stil att vara runt 17000 år gammal. Men Kimberley är ett av tre områden där invandring skett och de äldsta dateringarna är 40000 år. I Europa möter man allt för korta tidsperspektiv när det gäller vår historia och dess utveckling. De flesta håller sig till skriven Bibel eller grekiska från tidigast sista årtusendet.

I Australien görs man uppmärksam på de semantiska olikheterna. Det centrala begreppet är "drömtid" som egentligen ersätter imperfektum och perfektum eller förfluten tid i vårt språk. Men därtill också att tänka bakåt, minnet och det kollektiva folkminnet. Därtill att forntidsmänniskan såg sig själv som en oskiljaktig del av helheten. En del stöter detta ifrån sig genom att sätta på stämpeln PRIMITIV. Det är civilisationens arrogans och avslöjande ansikte. Urfolket kan läsa ansikten själv om man icke förstår och deras agerande bestäms av detta. Många forskare har missförstått kultur därför att de icke nått ömsesidig förståelse … och har kanske blivit lurade?

Mitt virtuella turistande i Australien gav mig lite perspektiv på detta med vad vi menar stenålder. Där glömmer vi ofta att pyramiderna och den epoken byggde mycket på samma verktyg som vi kallar stenålders från tredje årtusendet. De civiliserade kulturerna är mycket yngre. Ristningar är ett direkt budskap från folk som levde då. Det är inget man kan tänka och spekulera sig till hemma vid skrivbordet. Det svåra är inlevelsen och att kunna föreställa samhällen av den storlek och näringsfång i en främmande miljö. Samma gäller förstås vår forntida miljö som ändrats mycket med tiden. Hemmavé kan vi dock lättare se de praktiska tingen och bergen har icke ändrat sig.

Norden är en randkultur till högkulturerna och Sameland är det i än högre grad. Karakteristisk är att randkulturer har sparat vissa drag av högkulturen tydligare än mellankulturerna. Man ser det redan på språken där exempelvis engelskan och franskan har fått in så mycket latin att man kan skriva texter vanliga engelsmän icke förstår. De nordiska ländernas officiella kultur karakteriseras av "aktiv glömska". Man har gjort allt för att sudda ut den förkristna tiden. Det är välkänt hur kyrkan jagade oliktänkande i norra Sverige och förbjöd språket och den etniska kulturen. Man gjorde obotlig skada och det är omöjligt att återfå den ursprungliga kulturens alla sidor.

Allt bottnar förstås i politik och okunskap samt att demokratins svaga sida är att man kör över minoriteter. Att språket icke är begripligt gör icke saken bättre. Det är som en reflex i ryggmärgen att så snart folk hör ett främmande språk kopplar man bort engagemanget och är det en "lägre" kultur kan det förbytas i förföljelse.. Det är icke stenåldersmänniskan som träder fram i sörlänningen utan den moderna kapitalistiska som ser de svaga som konkurrenter. Att direktörer vill jaga ripor i Lappland vittnar om yttersta okunnigheten och buffligheten i det "civiliserade" samhället. Lokala folket vet sen urminnes att man bara kan tulla överskottet av återväxten. Det tål icke att man jagar med automatiska kulsprutor.

Om vi går tillbaka 13000 år eller något sånt var vi förmodligen alla renjägare och säljägare och kanske älgen var högviltet. Vad jag vet har man hittat hällmålningar på Hisingen med något hjortdjur. På Dal finns åtminstone en björn som kan vara mycket tidig medan älgristningarna vid Dalbergså förmodligen är något yngre liksom några båtar i samestil. Skogsfolk har förmodligen funnit i inre Skogssverige in på första årtusendet. I synnerhet vid Alta i Nordnorge ser vi språnget från djurritsningar till ritualtidens astronomiska symboler för 6 - 70000 år sen. De präglas förstås av fångstfolkens vardag, men lika fullt har man fått intryck från Södern.

I början nöjde jag mig med de får böcker som fanns om "lappar" på biblioteket men fick kärnan i deras kultur. I synnerhet motivet med barnsbördens gudinnor intresserade eftersom det knyter an till hela Gamla Världen sedelärande myter om barnsbörd. I Eddan finner man icke motiv med såå triviella ting som barnsbörd och ej heller den analoga betydelsen av vårda av tillväxt på åkrarna. Det finns förövrigt mycket lite praktiskt i Eddan och sagobrotten är på ett högre plan av metaforer.

Det enda ställe vi finner är versen om "tre mör" där få numera vet vad ordet betyder och det är kanske icke helt väl valt och vittnar mer om uttolkaren av Eddan än det man beskriver. Säkerligen beroende på att ej heller skribenten förstod innebörden men gjorde sitt bästa. Här har jag försökt modernisera och göra begriplig Voluspa vers 20:

I Midgård fanns fred 
barnen glada lekte, 
mat fanns nog 
sorger inga, 
tills föderskorna 
kom tre stycken, 
mycket mäktiga 
gummor från jättevärlden.

*

Därifrån komma de gamle, 
som mycket veta, 
tre ur den sal, 
som under trädet står. 
Urd hette en, 
den andra Verdandi, 
man skar på trä 
namnet Skuld på den tredje. 
Lagar de satte, 
liv de korade 
för människors barn, 
männens öden.

På ristningen från Leirfall, Tröndelag ser vi tre mör ovanför resten av kalenderföljet. Det är den ursprungliga myten från fjärde årtusendet som egentligen skapades före Inanna-myten från Eridu. Det är de tre odlande systrarna och från Leirfall behöver vi bara gå till Sameland där de finns på många sametrummor fram till sen tid. Med andra ord är det de ende bevisen vi har för en kultur som höll dessa levande. Vi vet förstås ej om de kom från Elam-Sumer men vi har förutom dessa astronomiska anteckningar vid Alta från kanske runt 4000 BC. Däremot vet vi att de fanns i västeuropeisk och slavisk kultur exempelvis… sen har vi de egyptiska båtarna som seglar på hällarna. En outgrunnelig fråga http://www.catshaman.com/s18seglare/0seglare.htm

Samekulturen har bevarat en förklaring till vad detta handlade om och gör det genast mindre gåtfullt och primitivt. Det är en metod vid barnafödandet där Juksakka vaktar vid dörren och hon ger den nyfödda en miniatyr pil och båge om det är en pojke och en ring om det är flicka. Seden var att i synnerhet kvinnor skulle se in i de okända genom en ring för att veta att det är skilda världar såsom när männen for på jakt. Maderakka höll den födande i famnen medan Sarakka tog mot barnet och klippte navelsträngen. Sen fanns det också gammalmor Akka på samma sätt som i Elam.

Jordbrukarna använde dem som en allegori och de finns som stjärnbilder under säsongen. Det astronomiska sambandet och parallellen till Samelands kultur gör förstå hällristningen vid Hegra Leirfald till Nordens främsta hällristning. Ernst Mankers verk om "den samiska trolltrumman" där ordet "trolltrumma" berättar om forskarattityden då det begav sig. Man gav namn åt något man icke förstod. Jag hade väntat att finna många trummor med ursprungliga motiv i boken med runt 80 illustrationer. Egentligen är det bara "Trumma ur von Randulfs Närömanuskript 1723" som motsvarar kraven på att vara ursprungliga. De flesta övriga har en tydligen påverkan av kristendomen. Förmodligen tvingades sameprästerna att tala svenska kyrkan efter munnen för att få bevara sitt signum de knappast själva förstod helt och hållet.

Rundulfs teckning från 1723 med akkorna längst ned

Randulfs trumma har ett fullt årsritual och man kommer omedelbart att tänka på de tidiga faraonernas klubbhuvud. Där hade man graverat in säsongens ritual som man symboliskt slog i skallen på folket med årmannens klubba http://catshaman.com/s17klubb.htm Vi känner icke till det egyptiska vårritualet och kanske sångarna som sjöngs. Lika lite känna vi till hur sameprästerna framförde sånger eller kanske bara jojkade eftersom folk förstod vad det var frågan om. De historiker jag läst lägger all intresse och fokus vid spektakulära riter med Nojden i trans. Kanske Nojden bara skojade med "den vita mannen" eftersom man icke fångar ren med trans.

En kort berättelse om en nutida prästvigning i Krasno Yar låter oss ana att prästen och folket rotade sina uppfattningar is in natur och våren var en förnyelse … se inledning till kulturstenar http://www.catshaman.com/19kult.htm Mer om vår skeva uppfattning om att rita med stenar finns under täcknamnet Liggande Höna. Numera forskar man i mindre spektakulära stensättningar av olika form såväl i Skandinavien t.o.m. Fjärkarelen, men de finns på många håll i världen. Stenbumlingarna manifesterade den lokala världsordningen och är ett bevis på att det icke vara så oordnat en som del gärna vill se. Mina essäer från Alta och Amtmannes tolkar några få ristningar från samekulturen och inlämnar Sameland i Gamla Världen.

Faraonens klubba och sametrumman fångar kärnan i de små lokalsamhällena med ordnat år. Det är också grunden till civilisationen. Det är vad man lägga i symbolen som är det viktiga för det folk som bär den. För vår civiliserade värld är det icke nog med en trumma utan man ska ha en hel orkester som leder paraden. Funktionen är dock den samma fast folket vet kanske icke så mycket om vad man sjunger och paradera för. Det är bara det att det är roligt att vara med och synas.

För min del tror jag att folk i möte försökte förstå varandra och lära sig av varandra. Utan generositet och möjliga missionärer eller andra spridare av kultur vill Skandinavien ha förblivit eftersatt. Vi ser ungefär samma tidstabell i utveckling på många ställen i Europa och den följer i stort de stora kulturerna. Ritualastronomin är den gemensamma nämnaren. Jag förstår icke de akademiker som går i spetsen för att dra upp skillnader mellan "dem och vi". Ej heller att man nedvärderar kulturer vars utveckling vi också gått igenom.