Stenristare

En kritisk granskning av SVT-programmet och dess presentation och som redan i rubriken avviker från gängse praktik att vi talar om hällristare och det finns få ristade sten men många hällristningar och vi får ta med målningar och ristningar i andra material

Åmey, hällristning, hällmålning, Alta, gånggrift, måntempel, årder, Nämforsen, bondealmanacka, avgudar, Flyhov, Vitlycke, problematisering, bärnsten, hettiter, grepptungesvärd, fenicier, Karthago, Hallstatt, Herodotos, halskrage, Midgård, mainstream, åsikt, skriftspråk, kult, gud, avgud, kalender, barnsagor, Eddagud

SVT bronsålder | SVT-järnålder | solkult | gudinna i båt |buggade de| gränstrakt | Lejreark | bildstenar| idehistoria | fotosafari | Invigning Högsbyn | Essäer | hem |

Stenåldern

Hällristning från Bardal Tröndelag med många lager ristningar från de stora djuren från före 4000 BC i bakgrunden till bronsålderns båt med lurar

Titeln på programmet förvirrade mig innan jag sett det. Det blev inte bättre av att jag var inne på sajten http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=25176 som förde mig in på specialfallet mosslik och vi har bara 10 i Sverige. Det kan man inte generalisera ifrån. Det är lite långt från stenristare -;) När programmet började tänkte jag "När kommer Älgen" - jag menar stenristarna, men jag fick vänta en bra stund. Speakern började sen med "Av nån anledning finns tidiga hällristningar finns bara i Norrland". Det är väl en sanning med modifikation.

En av två stora hälleflundror från Åmey Rogaland

Det mesta talar för att vi har en period med "stora djur" före ritualåldern som började ca 4000 BC. Vi har en stor huvudlös björn? i Ånimskog på Dal och kanske den 2,5 meter långa valen vid Drammen ska räknas till stora djur. Det var tiden då "högdjuret" stod i centrum vilket vi ochså ser i viss grottkonst. I östra norra Skandinavien fortsatte Älgen at vara ledare och hade förmodligen en stjärnbild. Kända ristningar av stora djur är få men en av orsakerna kan vara att de eroderat allt beroende på vilken typ berg och om de varit skyddade. Exempelvis har jag på Vitlyckes häll kunnat skönja två dolkstavar som dateras till fjärde årtusendet och det finns fler äldre detaljer som arkeologerna icke ser. Hällristningar håller kanske icke mer än 4 - 5000 år?

Åmey finns en stor spännvidd från stora fiskar och tidiga skinnbåtar till sena bronsålderns skepp. Det finns en kvadratisk framställning som påminner om sumerernas kvadratisk himlavalv. Det finns tidiga dolkstavar och en hacka. Man tycks också ha skissat på att klinkerbyggt båt med spant. Det är svårt att få överblick eftersom klipporna är eroderade och från början knotiga.

Äldsta fyndet i Skandinavien är Valderøy-båten från Sunmöre, Norge som kan ge en fingervisning om tekniken ca. 1300 f.Kr. Det är runt 1000 år äldre än danskarnas båt från Hjortspring man påstår är äldst i Norden. Från England känner vi också till båtar från bronsåldern. Fyndet visar på klinkbygge, med sammansydda klinkställda plankor och hålen tappade. Tätningen har troligen varit mossa med harts. Fynd av harts tyder på att det varit handelsvara för båtbygge men även bronsgjutare använde det i sin tillverkning. På något sätt verkar den i programmet ständigt seglande Hjortspringsbåten malplacerad och utdaterad som exempel på långfärdsskep från bronsåldern! … sen får kanske att äldsta fyndet av havsgående båt från Kuveit är 7000 år. Man får icke tro att äldre icke finns.

Tack vara att man färdats över ristningen kom den i dagen

Ristade stora djur är förmodligen lätta att överse eftersom man icke fångar dem med en blick så det kan finnas mer att upptäcka. Det är lite avigt om man kategoriserar bort hällmålningarna där vi har en på Hisingen medan de är mera vanliga i Norrland och östra Finland. Kanske beroende på att manhaft berg med ungefär lodräta väggar som varit skyddade. Det kategoriska uttalandet om hällristningar i bara Norrland smular sönder. Dessutom finns det ingen heltäckande databank över hällristningar/ hällmålningar i Sverige.

På Dal har vi också älgristningar - 5 vid Dalbergså - vilka förmodligen ska dateras till fjärde årtusendet och de ingår i en kalenderslinga. Vid Alta har man också en annan kvadratisk symbol för solåret man hade som ledare och anslöt säsongen till. Det finns avspeglingar från Södern i ristningarna men man gjorde om dem att passa sin egen livsmiljö förstås. I Högsbyn finns en del mycket gamla ristningar som man sällan lägger märke till eftersom de spektakulära hällbilderna täcker agendan.

Hällmålning från Hisingen där de streckade figurerna snarare anger ett vist känt antal än att det skulle vara en båt

Det var vist i en östgötastad en gubbe testamenterade sitt livsverk till kommunen. Jag antar att hans fynd av hällristningar har aldrig publicerats dvs. även på andra håll kan finnas en del i dolda arkiv. Att vi icke känner till hällristningar innebär icke att det inte finns fler än vi känner till.

Fyra säsonger vid Ole Pedersen, Alta

Det är lätt att överse små betydelsebärande detaljer om man inte blåser upp dem. Det är förstås en viktig bild som berättar om de nordligaste nordligas bruk av ett fyrdelat solår runt 4000 BC. Det finns andra små detaljer som berättar att man var väl förtrogen med sommarhalvårets svit av månvarv på samma sätt som i Södern

Detalj från takhällen på gånggriften Breddysse Kirke Stillinge västra Själland

I den danska gånggriften Rävehöj, Dalby finner man två välformade dubbla tidhjul/ korsade cirklar som symboliserar två halvår som vi ser mycket senare på våra hällar. Det berättar för oss att ritualet var tidsbundet. Rimligen har dessa ristats när man reste dösen och dateras till fjärde årtusendet. På takblocket av några gånggrifter finns ristade skepp vilka rimligen har gjorts när templet var i bruk. På andra takhällar finns bara skålgropar och de indikerar att man åkallar Moder Jord egentligen. Man måste kunna "se" hur detta obetydliga tecken på sitt sätt styrde en stor del av vardagen och såväl sådd som begravning. … livets början och dess slut.

Liksom i Egypten symboliserade båtar rumtid/ tidsrymder för den underförstådda aktiviteten. Man symboliserade exempelvis säsongens början med en liten tom båt som ska fyllas. Vi ser det samtidigt med våra gånggrifter/ måntempel som också användes för begravning. Eftersom de äldsta "stenstugorna" finns i sydvästra Europa är det rimligt att anta att vi fick idéerna därifrån på samma sätt som hällkistorna tycks vara av samma art där … att samerna skulle ha uppfunnit gånggriften förefaller osannolikt. Vi får häva oss ur den nordiska innestängdheten och fara till Bretagne och Irland där vi klarare att gånggrifterna var tänkta som underjordiska tempel att celebrera Mångudinnan nedstigande och uppstigande enligt känt sumerisk modell http://www.catshaman.com/18gavrin.htm

Mångudinnan symbolisera vattnets kretslopp eller egentligen fruktbarheten som drivs av vattnet. Inannas ritual motsvarar det kristna påskritualet vars början på samma sätt som för över 5000 år sedan bands till första fullmåne efter vårdagjämningen. Det är bara det att Inannamyten är mer livsbejakande än korsfästelse och uppståndelse. Denna myt fanns tillsammans med Egyptens motsvarande i bottnen även för tidiga bronsålderns folk. Under sista årtusendet ser vi en renäsans för de tidiga sumeriska myterna som var de starkaste med animerad dynamik

I Irak - Iran följer man fortfarande samma principiella årsritual sen 6000 år. Det förefaller vara en överdriven problematisering när de nordiska arkeologerna vill se en mystisk - magisk uppblommande kultur i bronsåldern. Lika märkligt är det att man tror naturbrukarna ändrade myter med järnets tillkomst. Får också anmärkas att de bärande insignierna halskrage och halsring fortsatte att användas fram till 500 AD. Alltså dog kulturen bara i nutida arkeologers fantasi.

Tidssymboliken höjer förstås dessa folk över vilt strövande folk utan plan. Kalendern blev en plan att hålla sig till, ty i början av demokratin blev det säkerligen lika många viljor som det fanns deltagare … man ser det även i våra dagar -;). Tidplanen och idéen om arbetsdelning hjälper till att arbeta planerat och det är grunden för civilisationen att kunna "gå-i-följe"

Tyvärr har norrmännen klassat sina hällar "jordbruksristningar" fast det är få direkta hänvisningar till jordbruk på våra hällar. Naturligtvis tänker man bronsålder när man ser ristningar och det stämmer ju heller icke alltid. Och de svenska arkeologerna talar bara om bronsåldersristningar. Då har man snävat in perspektivet till skygglappar. Sen vore det klädsamt om man tänkte "kontext" vilket i sammanhanget betyder att man samkör pollenundersökningar med hällristningar och sen förstås datering av artefakter.

Man annonserade inför nästa program att det ska handla om plogen som sägs komma ca 4000 BC. För det första var det första drivna redskapet ett årder dvs. som ristar och bryter jordskorpan och de kom under mellersta bronsåldern från Egypten, Kreta och Grekland förmodligen. Plogen som vänder en fura kom först in på järnåldern. På Dal har vi fynd av skifferhackor och ristningar från ca 2300 f.Kr … vill minnas att i Skåne, Östgötland och Bohuslän finns ristningar som kan vara hacka från tidig bronsålder.

Vist fortsatte hällristandet med högdjuret såsom Älg vid Nämfors och Ren och Hälleflundra vid Alta men i mindre storlek ... vi har också finska ristningar och målningar och sen valfångarna på Kolahalvön. Man samlades till fest och frosseri kanske som björnar när "laxen går till". Det var ett naturligt inslag i årskalendern att samlas vid sådana tillfällen och dela på naturens gåvor. Det nya är att man blir medveten om kalendern och det fyrdelade året runt 4000 BC. Speciellt Altas ristningar visar naturbrukets år. På båda dessa platser ser man tecken på kontakter med Södern och Södra Skandinavien. Vid Amtmannäs finns ristningar ca 2700 BC som talar för att nya idéer introducerades och man var osäker på hur man skulle abstrahera

Man ska akta sig för att använda våra akademiska definitioner av tro och religion. Det är kanske icke så komplicerat som man vill demonisera förfäderna till. Oftast är det vi som pådyvlar förfäderna våra uppfattningar om religion utan att fråga om det fungerar i ett naturasamhälle. Folk behövde kanske icke så mycket trosföreställningar men däremot exakt kunskap om naturen och dess periodicitet. Det utmynnade först i en kalender och uppfattning om naturens krafter man skenbart skulle tämja eller i varje fall kringgå ... en romersk etnograf frågade en keltisk bonde om dennes gudar vid jordbruket - "Plogen, solen och piskan" blev det lakoniska svaret fast med keltiska ord.

Man kan kanske icke förvänta sig att akademikerna ska ha den gamla naturbrukskalendern i ryggmärgen. Min generation uppväxt på landet var medveten om årets rytm och att de gamle följde en bondealmanacka för att rätt producera mat på bordet. Medeltidens tryckta almanacka är en avspegling av forntiden då säsongens månvarv hade sina idoler. Att kalla dem gudar är meningslöst. I många landskap var det fortfarande i min ungdom vad man kan kalla naturbruk därför att det var en blandning av jordbruk, jakt, samlande, fiske, boskap och hantverk såsom det varit i några tusen år. Akademikernas kategorier är lite malplacerade och fyrkantiga där.

Man menar att ristningarna är gåtfulla och det är kanske för att man på arkeologers vis ska hålla på att "pensla" fram en mycket sannolik förklaring. Vad ska man annars göra om gåtan är löst? Varför det? När vi så väl vet hur naturbruket fungerar och att man behövde en kalender och lärde sig följa månen. Vi gör det fortfarande i kyrkans ritualkalender. Man gör det på andra håll och vissa kulturer följer i princip 5 - 6000 år gamla traditioner. I Norden inbillade kyrkan folket att man kom med något nytt fast det bara är samma sak i ny skepnad. Sen är det dethär med att vi lär oss redan i språket att förakta avgudar … det är starkare är mänskliga rättigheten till trosfrihet även för förfäderna

För mig är den absolut ultimata anläggningen en nära 1000-årig kalender vid Flyhov, Kinnekulle. http://www.catshaman.com/17flyhov.htm Det finns en rad med 55 sliprännor i en linje mot sydväst som kan antas ha börjat ca 3100 BC. Varje ränna representera måncykelns period på knappt 19 år. Förmodligen har man slipat ritualmejslar vid första fullmåne och riktade mot Antares, Skorpionen. Det ser icke mycket ut för världen men det finns hällristningar på flera ställen längs raden. De berättar om kalender och om vetenskaplighet när man följde tradition och ritual. … vad skulle vi göra om vår kalender och tideräkning raderades ut över en natt?

I på-annonserna lovar man mer eller mindre att man ska förklara hällristningarna. Men man klarar inte att förklara hur allt började och det är en förutsättning för att man ska förstå senare utveckling. Det är det normala i alla sekvenser med utveckling. Det blev inte mycket om hällristningar annat än man avslöjade att man icke kan sina ristningar. Det är alltför vanligt att arkeologer icke ser det "finstilta" i ristningarna.

…denna gör man om till . … osmakligt

Man ser vad man vill se. Noterade på sajten att man gör om Vitlyckes bröllopsscen ca 1250 BC till sex och förfalskar genom att vrida paret ett kvartsvarv och lämnar bort vigselförrättaren. Det är förstås vanligt att man icke kan skilja på dikt och verklighet. Det är lätt att göra Eddans dikter till verklighet när ingen kan kolla eller ifrågasätta. Men vetenskap är det icke. Vetenskaplig skepticism innebär man frågar sig vad är det man ser och vad ville tecknaren visa och det ska sättas in i sin kontext.

Här kan man lägga märke till att deras ben är sammanbundna. Det ger omedelbart associationer till att man fortfarande på vissa håll i Europa har ett första sammanlag under bröllopet där man binder samman paret med ett kläde … kanske det är det berömda "hymens band". Det syns ett kläde även i mesopotamisk och egyptisk symbolism. Man får icke glömma ceremonimästaren som senare syns som en möjlig "Tor vige" även vid ritualiserad envig. Ledaren med symbolisk yxa är föregångaren till tegnen som skulle vara "en äldre erfaren man" som lokal ledare och försångare. När man studerar forntida idéer försöker man finna symbolik och symbolhandlingar som är ursprunget till nutida och försvunna seder. … tyvärr dyker salig Viktoria upp och vill ha sina sentida åsikter om det mesta -,)

I vanlig ordning så fort man kommer norr om Norrtälje ser man gärna en sibirisk nutida shaman och en tjej joikade med armarna i vädret. Det finns icke många ristningar där figurerna går med armarna i vädret och man kan icke generalisera från enstaka förekomster. Man kan icke bedriva jordbruk med shamanism. Det är synd om SVT:s sajt ska förta det annars vederhäftiga intrycket arkeologerna i första programmet ger. Det man presenterar på sajten är helt enkelt akademisk rappakalja som icke skulle stå sig i en domstol med advokater och verkliga arkeologiska experter.

Min kritiska blick skärptes extra genom att jag skummade sajten. Däremot vill jag ge de experimentella arkeologerna en eloge. En konstnär sa en gång att mästare kan man möjligen kalla sig efter 10 års praktik, men först efter 20 år börjar materialet tala till dig. Samma är det nog med arkeologi att man måste ha prövat på och ägnat mycket tid åt inlevelse innan man kan berätta om dåtiden. Experimenten ger en känsla för närmiljön medan det är svårare med idéerna och de större sambanden man måste analysera fram och jämföra med kända kulturer. Det är lätt att bli hemmablind. Man måste lyfta från det provinsiella och inbillningen att Nordkalotten var en isolerad kultur…, se Bjärstamon

Den som vill läsa mycket svårnavigerat och förvirrat om serien kan använda länken ovan. Dispositionen är ungefär lika förvirrad som de skrivande arkeologernas åsikter om forntiden, ty i huvudsak är det åsikter och inget annat. Det blir aldrig bra om man använder vår tid och Eddan som referens. En klar disposition kräver att man har avsnitt om samma sak på samma sida utan att behöva klicka mitt i läsandet och sen kanske klicka helt bort från sidan man började på.

Tidig bronsålder

Trådsilver från Kongsberg, Norge

Min demoniserande TV-tidning frågar om "Sverige kan ha varit en grekisk handelsstation?" … och man fortsätter med att berätta att grekiska och italienska handelsmän slog sig ned i Skandinavien …och lärde folk att veta hut förmodligen är det tänkt och underförstått att all kultur kom från Grekland. Återigen skymtar man tunnelseendet som bara ser en viss period och en viss företeelse. Samtidigt är det den vanliga problematiseringen. Man gör problematisering till huvudsak istället för att sätta det studerade objektet på agendan och levandegöra det. Det är också vanligt att man ska presentera nya lösningar på gamla sanningar. Det är journalisternas scoop-mentalitet.

Bronsåldern hade en förhistoria med de stora stenbumlingarna i dösar och gånggrifter som en indikation på import av kulturella idéer med ursprung i Mesopotamien. Det skedde 1500 år innan vi ser större mängder av bronser. Dessemellan har vi en rätt självständig hällkistekultur som innebar odling men också att man letade koppar och ten i vår miljö. Med andra ord man hade redan innan bronsåldern en egen kultur i många landsändar. Kartan nedan visar var tyngdpunkten låg under mellersta bronsåldern.

Man menar att bärnsten var så begärlig att man kunne finansiera allt med export till Södern. Men vi får ställa några intrikata frågor. Finns det bevis i Grekland att man överhuvudtaget var intresserade. Hittills har grekiska forskningen visat en period med import 1725 - 1675 BC med tre stora importer till Mykene, Pylos och Kakavatos/ Messenia. Totalt finns 1560 stycken bärnsten och hela 1290 av dessa i en och samma schaktgrav. Nästa sändning till samma område dateras mer än 400 år senrea runt 1200 BC. … det verkar som nordiska arkeologer i det närmaste gör en höna av en fjäder. Man gör engångsfynd till generell företeelse. Man får förstås också fråga efter importgods från Södern.

Sen kan vi spekulera i en minoisk expedition till Kongsberg Sör-Norge. Man har funnit en inskription "det renaste rena" på silverberget där man kunne plocka trådsilver som "gudinnans hår". Kanske man kan datera detta till en minoisk expedition det tidiga datumet. Minoerna var intresserade av silver de kunne byta till guld i Egypten. Vi vet överhuvudtaget för litet om tredje årtusendets handel i västra Just i Viken-området ser vi många "grekiska" båtar på hällarna.

De är icke så perfekta att greker skulle ha ritat dem utan det är lokalbefolkningens minnesbilder. Som alltid är det svårt att skilja mellan abstrakta tidsbåtar och andra som beskriver en viss typ av händelse. Tyvärr är det svårt att hitta bilder på tidiga båtar i Medelhavet http://www.catshaman.com/s18seglare/0seglare.htm

Medelhavet. Norden var tvungen att åtminstone i början hämta koppar från Mellaneuropa men man kunne hämta tenn och färdig bronser / kantyxor från Cornwall och södra England. Pollenkurvorna visar odling 2300 - 2000 BC samtidigt med hällkistorna och man anar att de letade koppar. Vi får ett nytt ritual som förstås följer månen, men tydligen badade man istället för att gå i jorden. Det ser ut som ett välordnat samhälle med bärande ritual http://www.catshaman.com/03hkist.htm

Vår tid tycks ha svårt att bejaka naturlig fertilitet. Däri ingår att kunna förstå att man animerade naturens fertilitet och ritualen var att föregå varje pånyttfödd säsong genom en symbolisk parning av de som ledde samhället eller såsom i Högsbyn in i sen tid

"Mi mor berätta hör di gjorde ve hällristningarne, som e som höler i berget. Skålgroperna di är no gjorde mö senare än ristningarne. Di hade di når di skulle så. Da geck gosser och töser dit om våren når de hade blevet vart å låg tillsammans.

Di hade mä å utsädet ... sen når det geck för gossen lätte han det komme i mortel, å så la di uttå utsädet oppi och stötte me ten. Senna tok di uttå gôra å slängde i utsädesbingen. Men det skulle vara ungt folk som låg ihop, allerhelst di som allri gjort det för. Da växte eet no aller bäst"

Att man ser såkallat tidelag på häll är icke ensbetydande med att det är verkligt. Mannen kan vara animerad idol och djuret kanske representerar naturen och den årliga befruktningen. På himlavalvet finns ett par stjärnbilder Perseus och Pegasus eller en del stjärnor däremellan såg man som ett djur. Perseus var fixstjärna för vårdagjämningen runt 1900 BC ungefär samtidigt om Plejaderna som nämns mycket i forntida litteraturen. En karelsk hällristning har symboliken att man synkroniserade sol, nymåne och stjärnbilden i vårdagjämningen genom att en figur med rävhuvud och symboler i handen jagar en ren.

Bilden är fylld med hettitisk symbolik med ledarsigillet överst.

Han står på ett par kullar = "urkullen" som är import från Mesopotamien som Hatti dominerade en kort tid runt 1600 BC. Från hettiterna fick vi idéen om "ionisk ordning"/ fyrdelad överklass med rituell ledare vi känner från anglosaxarna. Den innebär att runt om i Norden fanns tegner och fartegnar som lokala ledare. De valde inom sina led överledare och regionala jarlar och kanske en bisittare till överledaren. Den fjärde klassen var karlarna specialiserade på hantverk, ryttare och de kunne vara "gäster" hos lokala ledare. Vi ser denna uppdelning redan i hettitiska sigillet som AEDICULA, en hel världsordning i symboler vi kan spåra i guldålderns symbolik

Intressant här är "formen" han håller i vänstra hand som går igen i möjliga krumsvärd och som man finner i våra fynd av nordiskt tillverkade krumsvärd från tidig bronsålder. Ett exempel är Rörbysvärdet som har en ingraverad "hällristningsbåt" ca 1700 BC. Tidigt i perioden börja vi se bronshalskragar och halsringar som något speciellt nordiskt men de förekommer också liknande hos de sydliga kelterna. Det fortsatte t.o.m. guldåldern till 500 AD.

 

Tunika modell hettiter

Förmodligen fick nordborna sina första riktiga kunskaper om hästar och vagnar från hettiterna och en liten detalj man kanske inte lägger märke till. Man finner några ristningar av en man i hettitisk tunika med bård. Den levde kvar bl.a. i Genefyndet, Hälsingland från runt 500 AD. Detta tyder på en östlig led till Svarta Havet som manifesteras i flera ristningar från olika perioder. Kivikgraven dateras till den äldsta bronsåldern och avspeglar sumer - grekisk uppfattning om underjorden efter döden.

Grepptungesvärdet ger uppfattning om kärnområdet för nordisk bronskultur 1400 - 1100 f.Kr. … se också den totala utbredningen som omfattar två fynd i Egypten … Efter S. Nancke Krogh SØFOLK/ Sjöfolk

Grekerna fanns icke under andra årtusendet utan deras värld bestod av små stadsstater varav förutom minoerna på Kreta förstås Hellas och hellenerna är mest kända. Men även Sparta som under sista årtusendet tydligen specialiserade sig på att leverera legionärer och vakter till skeppen. Men det var icke till grekerna utan till fenicierna och kartagenerna vilka kom att dominera handeln ett tag framöver. De återupptäckte bärnstenen men höll monopolet hemligt. Lucille Saunder MacDonald skriver i sin bok ‘Jewels and Gems’:

"När fenicierna såg hur bärnstenen samlades från sjön bestämde de att hålla det hemligt och sköta den lönsamma handeln själv. När deras flotta återvände till Syrien berättade de många faror i nordliga vatten där de magnetiska stenarna drog skeppen upp på reven … om att virvelströmmar drog dem till bottnen av oceanen … om att trollpackor förvandlade folk till bestar … om skräckinjagande sjöormar och om alla förskräckliga monster. Så väl lyckades fenicierna skrämma seglarna så att de för många hundrade år fruktade dessa mytiska varelser."

Vi får en avspegling av detta hos grekiska författare när de berättar om märklig varelser i Hyperboréernas land enfotingar, enögda, huvudet i magen, hundhuvuden och oxhuvuden. De kopierade varandra och t.o.m. Adam av Bremen kunne sina antika författare. I alla händelser tycks fenicierna ha skapat en skräck för de nordliga vattnen. Den satt i hos romarna som vände tillbaka när de försökte ta sig ut från Elbe och de hade vist dåliga direkta erfarenheter visar fynd av ett förlist skepp i Östersjön. Vi får kanske lägga till att Olaus Magnus i sin bok på 1500-talet använde italienska illustratörer och de fick till märkliga varelser i Nordsjön och än värre i Norra Atlanten.

Handmannen = feniciern, karthagenaren satte sitt bomärke lite varstans där de handlade. Hälsningen betyder väl ungefär "Fridens! jag är obeväpnad""

Oklart om prickarma vid halsen är en halsring, men stenbilden "Skomakarn" har helt klart halsring och förenar sig med kelter i Västeuropa men även i Sydeuropa och Östeuropas halvkeltiska områden finner man halsringen. För att identifiera de ledande ska man följa halsringen och även guldet som visar när de hade det gott ställt med god handel.

I allmänhet är det svårt att skilja på fenicier och det något senare Karthago som förmodligen seglade några gånger på Norden. Deras speciella signatur är Handen som visar att deras odlingsritual började i Kräftan/ Cancer. Vi har en del händer och underarmar på våra hällar http://www.catshaman.com/s10bronstid/11hand.htm

Det är inget primitivt över att se behornade figurer och fågelmän. Svårt att veta om de presenterar teater eller verkliga män. De fanns i Grekland och Medelhavet under samma period som förmodligen handelsmän från Halstattkulturen gjorde handelsfärder till nord. Ett signifikant attribut är svärdslidan med vinge som hjälper oss att datera och att spekulera i handeln med Halstatts salt och koppar.

Ska detta vara gruppsex? Enligt de viktorianska?

Doppskon är av typ Halstatt med vingar och frågan är om vi ska associera behornade figurer till Halstatt? Halstatt levererade salt och brons kan man tro

Grekerna är en företeelse senare under sista årtusendet och speciellt under ett par hundra år på sista halvan. Det vore ju märkligt om icke "historieskrivningen fader" Herodotos skulle ha känt till omfattande import av bärnsten -;). Ändock är de homeriska sångerna fulla av omnämnande medan fynden är få. Det är rimligt att anta att bärnsten var "poeternas guld" vi känner till mycken heroisk diktning där allt glimrar av guld och ädla stenar men tyvärr finns icke fynd som bekräftar detta i de proportionerna.

Herodotos ger kanske en modell för hur bärnsten färdades till Södern, medan andra säkerligen reste som handelsmän söderut. Här syftar jag på metoden "ur hand i hand" från folk till folk som han beskriver i sin Historia del IV 32 - 36 skriven ca 440 f.Kr. http://www.catshaman.com/s10klader/0klader.htm

Svårt att se det skulle vara belägg för omfattande personligt inflytande av greker i Norden. Man måste ju också fråga import från Södern och den är trots allt rätt sällsynt. Nordiska flickor kunne ta efter frisyrer från Knossos, men frågan är om de hade råd att köpa dyra klänningar. De fick nöja sig med att efterapa. Då menas överklassens flickor som kunne skaffa kunskapen och prylarna ibalnd. Samtidigt ser vi att nordborna genomgående höll sig till sin egen nordiskt - keltiska stil under hela "Ringens Rike" fram till 500 AD. Man blir icke mästare med en gång och vi ser av fynden från bronsålder och guldålder att det i materialet finns en del "lärlingsarbeten": Liksom att vi ser att man beställt en del av proffs i Söder.

Det är naturligtvis på sin plats att fråga varifrån kom kunskapen hos konsthantverkarna? Där finns säkerligen flera möjligheter. Det kan ha varit immigranter i mindre flock men knappast som en större invasion. DNA visar hittills bara en mindre andel sydosteuropeisk inflöde till Västeuropa. Det ligger också nära till hands att anta att det redan då fanns vandrande gesäller som for till Södern. Bornholm tycks ha blivit kända för att vara specialister i att bearbeta tunn guldplåt. En färdighet man säkerligen lärt i Grekland där också Olbias guldsmeder var vida kända. Vi vet fortfarande bara lite om sådana ting i Södern före sista årtusendet

… under guldåldern hade man i Norden systemet med gäster som kunne vara exempelvis konsthantverkare … under medeltiden lånade herrgårdarna skräddare av nån som hade en anställd. Vist har det funnits många sätt att sprida kunskap och skicklighet.

Det är lite malplacerat att tala om bronsåldern. Man borde tala om en viss kultur där vi har de äldsta fynden av halskragar och halsringar från äldsta bronsålder och de yngsta under guldåldern 200 - 500 AD. Det var en mångkultur och alla följde knappast samma mall och som vanligt talar vi om de ledande i samhället. En del arkeologer vill gärna se hierarkier och maktbruk. Men varför skulle man det om befolkningen gärna såg att somliga var ledare och kanske ägde mer än andra. Om det gick illa var det bekvämt att kunna skylla på nån … man får icke glömma proportionerna. Ett par generationer efter digerdöden har vi en skattebok från Dal. Det fanns två kungatjänare = högadel, och ett dussin lågadel på ungefär 300 bönder. Det är de proportioner vi bör ha och icke det faktum att det fanns 80000 som mest under 1800-talet

Halskragen lunula = "Nu flöder Månen" dvs. symbol för vattnets cirkulation i naturen är säkerligen ursprungligen inspiration från Egypten. Även om Sumers mångudinna Inanna tar på sig bröstplåten "Kom människa, kom". Likt de stora kulturen fungerade överklassen som ledare och garant för ritualet som manifesterades i anläggningar och rituella prylar … I den föregående hällkisttiden var bar prästinnan amulett och medparten en flintdolk medan följesvennene bar hackor och flickorna flintskäror.

Detta skrevs med anledning av SVT:s trailer via TV:tidningen. I det följande ska jag kommentera programmet. Först får jag kommentera att man demoniserar. Bronsålderns folk var inget som poppade upp från ingenstans och kulturen var inget som trycktes på. Det var led i en kontinuerlig utveckling där vårt sätt att se är ibland allt för tele-aktigt. Med det menas att man står med telobjektiv i ändan av flödet och det som är närmast syns bäst.

En del arkeologer tycks var isolationistiska och begränsade till Midgård utan längre och vidare historisk perspektiv. De kända kulturerna Egypten, Mesopotamien, Indus, Levanten och ägeiska sfären influerade varandra sen 6000 år. Men även Europa och Norden fick kontinuerligt en släng av sleven. Man behövde icke hämta mystiska ritual och gudar vid Medelhavet eftersom man hade förut snarlika arketyper.

Det blandekonomisk samhällets naturbruk ändrades icke stort före 1900-talet. På ytan ser exempelvis Mellanösterns panteon olika ut men främst är det som en magi med olika ord och namn. Men till funktionen har man samma uppsättning så snart det är frågan om liknande kulturmiljö. Det blev en långsam utveckling från det urbana till stadssamhället som karakteriseras av samlevnadsproblem medan bondens problem var att odla och få mat på bordet. Men historierna/ myterna kunne variera så att man skenbart kom med en ny idol som sen visade sig att vara nygammal …vi får tänka oss 1000 eller 2000 år bakåt för att känna in hur samhället förändras men ändock är snarlikt.

Jag om nån vet hur svårt det är att strukturera det enorma materialet från en så lång period som bronsåldern. SVT-framställningen stördes av teoribildningen utan anknytning till kontexten dvs. dåtidens verklighet. Sen framkom det med stor tydlighet hur olika man kan tolka bilder där man sällan försökte binda dem till dåtida vardagen utan lät sin egen moral/ fantasi skina igenom. Dåtiden världsåskådning var praktisk och icke en abstrakt konstruktion. Gudar lämnar inge spår och ingenting på hällarna är efter gudar som skulle äga existens. Det är oftast poetiska beskrivningar av verkligheten.

Det var inte genomtänkt men anakront att dra fram Sven Nilsson som tydligen inte gillar svenska förfäder … "halvvilda råa barbarer". Det påminner om en annan relik Vilhelm Grönbech jag har analyserat på annan plats. De hör till den generationen som uppfostrades att bli latinare eller greker och liksom gå runt med lånade fjädrar med grekerna som förfäder och man antar att de uppfann all. De föraktade våra förfäder och kallade deras idoler avgudar. Har man ingen nordisk stolthet? I samma veva exponerade man en asynkroni och talar om Malta, Kivik, fenicier och Karthago på samma gång. Man förhindrar att söka orsak verkan och skapar istället akademisk rappakalja … och avslöjar att man icke riktigt kan frågan…. Ja, jag använder ett par av de goda gamla grekiska orden.

Det är som en primitiv reflex av förlängda märgen att så snart man ser ett svärd fantiserar man om strider. Forntidens folk tycks ha haft större visdom genom att ritualisera förhållandena mellan människor. Under stenåldern kan man förmodad en kanoniska ritual där alla viste att gudarna förordar fred och sedligt leverne. När människan tog makten insåg man att man måste förebygga strid genom att ritualisera aggression. Det finns många exempel i hällristningarna om hur man definierar gränser på olika sätt.

Kan icke nog beklaga att arkeologerna icke upptäckt att de stora kulturerna styrdes av himlavalvet och dess idoler. Nordborna var nog icke sämre. Att nordborna skulle ha vördat förfäder mer animerat än vad vi gör på våra gravgårdar är icke så troligt. Det var rationellt att samla all gemensam verksamhet till befintliga gravplatser/ monument där ritualet var samma vid sådd och begravning. Men det var en mångkultur där bosättningar och landskap hade olika regler.

Om man vill sätta Irminsul i Kivik får man allt komma med mera bevis. Likaså behöver vi mer bevis om Västsjällands Avebury och dess mäktiga stenringar som säkerligen samlat folk från ett stort område och det var känt långt ut över sina gränser. Inte långt därifrån har man grävt ut bronsverkstäder från Handens och feniciernas tid. Därmed sagt att det finns många ställen som kan ha varit centrum under nån period

Burenhult har förstås rätt att det var en överklass eller kanske speciell grupp av människor som producerade och köpte vad man kallar kultur. Det är naturligt att definiera dem som handelsmän med vad man behövde för hantverk och besättning på båtar. I angelsaxiska hierarkin har vi den lokala klassen tegn men likvärdig var också handelsmannen / fartegnen. De skaffade sig medel och folk att göra farofyllda handelsfärder.

Men så är det ju i våra dagar och så har det alltid varit … man fick vara vattenkammad och hålla flugan rak när man skulle på fest hos prästen och skolläraren i min barndom … och upp till högdjuren på herrgården hann jag inte då, men lärde senare hur man använder flera bestick och äter flera rätter på service med förgyllda bårder. Bronsålderns folk var nog som folk är mest … skulle jag tro.

Vi skulle behöva en ny arkeologisk disciplin. Eller man bör ha ett obligatorisk ämne "socio-arkeologi". Det lyser igenom att arkeologerna har ingen känsla för hur fungerar glesbygdens samhälle som bygger på naturbruk. Det är frågan om att rätt känna proportionerna där det utvecklades en hierarki och ett självförsörjande som kan jämföras med min barndoms bondesamhälle. Jag kan jämföra med Danmark där det fanns specialiserade hantverkare i landsbyarna mot senare några år i Finland där jag såg landsbygdens självhushåll. Bönderna fick göra flesta redskapen själv och utnyttja sin natur.

Det är traditionerna som styr och som binds till en samlingsplats och dess ritual. Naturligtvis kan det finnas en storman men denna är då en "gammal erfaren man" = tegn = försångare som kanske organiserar unga män till handelsfärder. Alla kan icke resa och det är nånting för unga människor och utesluter icke att en och annan tjej var med på färden. Det är ungefär som medeltidens samhälle där herrgårdarna var som en hemindustri oh samlade specialister runt sig och hade rätt att handla på utlandet till och med. Organisationen birke/ ornum tycks vara en gammal företeelse där dessa var som små öar i bondelandskapet med särskilda rättigheter. Det motsvarar keltiska oppida som ibland var befästa handelsplatser.

För mig var det mer tur än skicklighet att jag började på 80-talet mina forskningar med att studera 1600-talets naturasamhälle på Dal och skrev en bok om det. Det ger en bild av den normala landsbygden åtminstone bakåt till järnåldern. Med detta i bagaget är det mycket lättare att gå ut i det arkeologiska landskapet och finna rötterna. Arkeologerna sysslar alldeles för mycket med överklassens kultur.

Det stående felet är att man tar hällristningarna för verklighet, medan de bör granskas med sedvanlig vetenskaplig skeptisk blick och försök att leva sig in i kontexten. Det får sägas en gång till. Man har totalt missat att granska kalendern som företeelse även i forntiden. Därtill kommer att alla hade samma himmel med liknande stjärnbilder som var en aspekt av de jordiska abstraherade idolerna och i sentiden framställda i statyer. Arkeologerna missar helt den intellektuella överbyggnaden som varje folk har till varje tid. Min specialitet är se det små symbolerna som ett gemensamt språk i hela Norden. De symboliserade praktiska ting eftersom akademikerna gudar kan vare sig så eller skörda. En symbol som är ikon kan uttrycka en hel berättelse om hur man ledde arbetena under sommaren .. det är icke mer mystiskt och magiskt än så

Tredje delen lite järnålder

Återigen blev jag lurad av förhandsannonseringen. Min TV:tidning vill fortsätta med hällristningar medan man i andra programmet annonserade järnålder och vist blev det men bara 15 min på slutet. Till den sista kvarten hade man räfsat ihop en del detaljer om järnåldern och vikingatidens ristningar.

I diskussion globalt med mest unga arkeologer försökte de övertyga mig att det finns en mainstream = flertal experter som är överens och upprepar varandras teser och man ska bara lyssna till dem och ta allt för sanning. Detta program var en direkt tankeställare eftersom man radade upp en mängd teorier. Kanske man ville visa hur långt man kan gå i spekulationer om hällristningar och stenristare.

I min ungdom brukade skämttidningarna visa bilder hur Stenålders-Jocke drog iväg en kvinna i håret till sin grotta. Nu har arkeologer kommit på den mer avancerade idén att jägarfolket grävde fångstgropar för att fånga kvinnor -;) … det är bara det att jag tror inte att unga kvinnor i giftasålder rantade runt i klorofyllen för att bli tagna tillfånga eller överhuvudtaget att de skulle ha strövat i jaktmarkerna.

En annan ny idé är att det fanns troll alternativ små svarta människor som spionerade på "högkulturen" och ristade vad de sett … förmodligen har man haft samer i åtanke eller då skridfinnar och skogsfinnar fortfarande ett märkligt släkte enligt somliga som icke vet. Men vist har en del arkeologer skämtkynne, ty icke kan de väl mena allvar? Arkeologin har väl kommit längre än så?

Den delen av programmet påminner om när Hollywood förlöjligar amerikanska landsbygden. Det är välbekant att jägarfolk klassas lågt i Akademin. Scenerna sänker betyget i botten för hela tredje programmet och är en skymf mot jägare såväl som mot seriösa arkeologer. Det är ju ändock en imponerande samling nordiska arkeologer som får plats på SVT:s agenda. Normalt kan man anta att de hör till mainstream

Nåja, som sagt jag är skeptisk till mainstream som väl ändock har samlat SVT-programmet kan man tro? Vetenskapligt ska saker bedömas utifrån argument, fakta och jämförelser och icke efter om en person eller ett kotteri tycker si eller så. Hur skulle jag kunna veta att alla arkeologer har deltagit i en omröstning och kommit fram till en åsikt? Kotteriet främjar att alla tänka lika utan att tänka efter. Det är oftast för dyrt eller omöjligt för en läsare att kontrollera givna referenser och då blir det är lika med ett dött argument

Apollo från Cypern ska väl räknas som högkultur -;)

Den arkeologiska mainstream-teorin vill absolut dela i högkultur och lågkultur och riktig högkultur har byggnationer i sten … alltså är megalitkulturen högkultur liksom altarstenar med skålgropar och varför inte mäktiga hällar med hällristningar. All kultur från Södern är förstås högkultur i det systemet. Var jägarna primitiva eller maximerade de sin kunskap att leva gott? Man vill placera en överklass som manipulerade med makt och försökte imponera på folk genom att rista bilder som klassas primitiva. Teorierna pendlar sen mellan sjöfolk och jägarfolk som än införde kultur och än kopierade kultur. Ytterligare en teori vill göra det till rituella handlingar utförda av överklassen

Skyddsformel

Svårt att förstå att samtliga arkeologer negligerar den verkliga högkulturen i våra hällristningar. En script borde normalt få håret att resa sig även på skalliga arkeologer. Vi har på våra hällar samma form av script som högkulturerna började med dvs. en samling symboler, iconer och ideogram som kan läsas som bitar av text.

Vi räknar ju alltid ett skriftspråk som högsta formen av högkultur. Högsbyn har bara ett litet antal skepp mest på Ronarudden varav några riktigt gamla. Resten är skriftelement och ikoner. Dalscripten är av samma klass som i Grekland och Levanten för att inte tala om tidiga Mesopotamien och Egypten. Svårt att klassa detta som primitivt fast symbolerna icke ser ut av nånting. Jag har plockat ut runt 400 element. Det låter kanske mycket men kan jämföras med att man funnit flera tusen i vardera Egypten och Sumer - Akkad. En god del av dem finner vi på andra håll i Norden och ibland med exakt samma grafologi.

Man kan icke behandla alla hällristningar i en kategori. De är alldeles för varierade och gjorda under en lång tid och ofta är många lager kvar. Arkeologerna har missat att dela upp materialet i till räckligt många kategorier eftersom de är olika och en förklaring räcker icke. Den vanligaste är förstås skålgroparna på gravplatser, altare och i hällbilder och de markerar en åkallan. Förmodligen mest till Underjorden makter som skapar växtilighet och återfödelse.

Den mest synliga kategorin är hällbilder, där den vakna upptäcker script som kommentarer i många bilder. Den klarvakna finner dem över hela Skandinavien t.o.m. mitt bland Nämforsens älgar. En del hällbilder är gjorda i ett svep och det är normalt att klassa dem som sakrala i det närmaste kanoniska lagar. Andra hällar rymmer många lagar av ristningar utan nämnvärd ordning. Ytligt sett ser de ut som klotter men varje symbol har förstås sin mening. Man får säkerligen göra fler kategorier om man systematiskt går igenom materialet.

Symbolerna visar att man måste ha haft kontakt med Södern och lånat symboler där. Det är inget stationära naturbrukare skapar utan de lär sig det de behöver. Det är inget man kan anta ett längs kusterna seglande sjöfolk skapat. Vi har såväl symbol- som bildhällar inne i landet. Arkeologerna får allt skaffa sig en överblick!

Mike Aston menade att kult är ett begrepp man tar till när man inte vet. Samma är det med orden gud och avgud. I Norden ser somliga "gudens spår" på hällarna medan italienska kulturen ser "människan spår" dvs. spår efter människan. Gudar äger icke existens och de vare sig skriver, går eller föder barn och att odla är lite för mycket för så höga personer. Sumererna ansåg människan vara "ben eller redskap" … och vårt vetenskapliga språk blir de den kanoniska gemensamma suggestionens redskap. Man kallar riter magiska därför att man icke begriper vad det är frågan om och magiker brukar vara hemlighetsfulla så vi står där med vår livliga fantasi som gärna tror det värsta … om jag känner människan rätt.

Naturligtvis hade man ett annat blommigt språk och det avspeglar sig i de framställningar vi ser. Från första början var de medvetna om vattnets cirkulation i biosfären och de viste att det bär fruktbarheten. Om de hade vattnet och Månen som idol var det icke abstraktionen man möjligen tillbad utan det var funktionen som bärare av fruktbarheten. Nordborna tycks ha svårt med distinktionen mellan karta och terräng - bild och verklighet. Det är inget nytt. Romarna såg skillnaden mellan sig och etruskerna.

Vi måste känna till det forntida sättet att göra kalender för att kunna förstå de hällar som innehåller beskrivningar av säsongen. Ty naturligtvis var brödfödan det centrala i folks medvetande … och ej att framställa kultur och magi. I synnerhet under ritualtiden styrdes människan av vd de trodde var den abstrakta överhetens vilja. In på bronsåldern började människan = överklassen ta makt över sin verklighet. Från att ledarna varit mest präster blev de allt mer både kung och präst. Överklassen var garant för världsordningen inom en kultur.

Det låter som akademiskt primitiva tolkningar/ barnsagor när man pratar om gudar och solbåtar … man följde månen med solen som årsväktare dvs. ungefär som i Mesopotamien och Egypten. Det finns ingen idé i att tillbe solen, medan däremot Månen stod för vatten och fruktbarhet till ars och äring. Det är knappt tecken på förståelse om man förlöjliga enstaka träbeläten funna i mossor. När överklassen lämnade sitt uppdrag att leda fick bönderna ta saken i egna händer. Det var symbolhandlingen som var det viktiga … i Västergötland lär man haft omfärd runt åkrarna med korset eller relikskrinet om man hade haft råd att skaffa under katolska tiden

... mossen var nog bara avskrädesplats för uttjänade beläten och idoler och brottslingar som förbrutit sig mot samhällets lag. Man bockade såväl egna svärd som fiendens för att definitivt göra slut på striden.

Seden att rista tycks försvinna för andra uttrycksmedel när järnet blev allmänt. Men man fortsatte säkerligen att använda skålgroparna och kanske att göra flera som ett ärvt ritual. Det är nu odlingen blir mer allmän och kontinuerlig. Däremot ändrades föreställningarna nog icke eftersom alla var i grunden naturbrukare och beroende av naturen vars krafter man symboliserade/ animerade som gudar kanske med nya namn men samma funktion. Regnet slutade inte falla när bönderna började använda järnyxor.

Arkeologerna förundras över att bronskulturen försvann PLÖTSLIGT. Kanske förklaringen är så enkel att efterfrågan på bronser minskade drastiskt när folk kunne utvinna sin egen myrmalm och göra verktyg och i nödfall vapen. Det behövdes icke längre ett skrå som hämtade koppar och tenn från utlandet. Handelsmännen gick under jorden på samma sätt som vi har ett uppehåll efter guldåldern. Samtidigt blomstrade de aggressiva kulturerna Rom och Grekland som stängde av till Karthago, etrusker och fenicier. Förmodligen fick nordborna fara till Hattiland igen för att lära sig om järn och stål.

Man kommer med svepande formuleringar att nya gudar infördes. Det är knappast troligt eftersom människan är traditionsbunden. Ende fallet är då man inför ny teknologi eller metoder. Eftersom man funnit de rituella lyxprylarna i personliga gravar kan man dra slutsatsen att det var "privat företagsamhet" om nån skaffade sig prylar för att bli prästinna. När överklassen slutade med att "spöka ut sig" fortsatte naturbruket förstås som förut och man genomförde de säsongsbundna ritualen som om ingenting hänt. Vi ser det bland annat i bevarandet av Tyr och Fenrisulven och myten som hörde till Ramadan och säsongens slut när man synkroniserade måncykel och solcykel. Det är ett ofta förekommande motiv i brakteater och visar att myten överlevt sen bronsåldern

Guldbrakteaterna ger oss en aning att man hävdade en urgammal tradition anpassad till jordbruk. Det var vårritualet där Pegasushästen kan ha kommit så tidigt som med fenicier och Karthagos Häst. Vi ser Pegasus i grekiska mynt och det är förstås vårdagjämningen som infaller i denna stjärnbild. Vi har ingen myt egentligen och bara fragment i Voluspa.

Däremot har vi den klart nordiska traditionen vari ingår Balders död, Ägirs gille/ Lokasenna och Fenrisulven och är sen gammalt en tradition att synkronisera månåret. Så sent som på nån kalendersticka från Järestad ser vi att man markerat månens noder. Fenrisulven eller fragment av myten finns på de flesta typer brakteater och där till fynden av Tyr-brakteater. Dessa två motivkretsar täcker nog såväl överklassens som folket tradition… Tyr och Fenrisulven http://www.catshaman.com/s251brakt/0brakbt1.htm

Det är litet tunt om man istället för grekerna gör romarna till Nordens andliga fäder. Romarna lånade det mesta av grekerna och vad vore grekerna utan Egypten och Mesopotamien? Man får se till de djupa rötterna där vi hade självständig högkultur innan Hellas var uppfunnen. I alla årtusenden har Nordens överklass bearbetat sin världsuppfattning och förstås tagit intryck utifrån på samma sätt som Söderns kulturer påverkades av varandra. I många avseenden måste kulturer anpassas till de lokal förutsättningarna. Se Solhästen http://www.catshaman.com/s25erilb/0brakt.htm och Solhjorten http://www.catshaman.com/s253brakt/0Balder3.htm

Vissa arkeologer vill icke se det uppenbara att vi med rött stor sannolikhet vet vilka arketyper/ idoler överklassen hade och de flesta var jordbrukare likt annat folk. Redan har nämnts idolen för bestämmande av vårdagjämning var Pegasus och för att binda månåret i augusti = Lugnasad var Fenrisulven och Tyr. Sedan har vi Ormen i alla ormgropsbrakteater den symboliserar växtsäsongen och Nymånen är regnet och fruktbarheten. Det finns fynd av lite klenare halsringar med ormhuvud. Halskragarna är icke regel men ett minne av bronsålderns halskragar där vi kan spåra dessa symboler bakåt vilket talar för kontinuitet.

Detta plus halsringarna är ett mått på nordisk kultur och många halsringar har inpunsade halvmånar som symboliserar nymångudinnan och är den verkliga ledarikonen för folket. Hon symboliserar tid, regn och fruktbarhet. Inte mycket romerskt där … halsringar och kragar började göras med de första bronserna. Det blir då runt 2500 år av kontinuitet där Rom icke var etablerat under de första 1000 åren. Men det är ytterst vanligt att arkeologer och idéhistoriker aldrig kommer längre bakåt än till greker och romare.

Man ska icke göra det svårare än det är och vist vet mycket om den andliga överbyggnaden hos överklassen. Sannolikt följde allmogen detta i väsentliga delar som vi känner till från känt tid att medelklassen efterapar överklassen. Därmed icke sagt att det var likadants överallt och vi kan bara binda slutsatser till orter med fynd.

 

Centrumbild Gerete, Gotland 92,45 mm diam 59,9 gram Tryck för större bild För de invigda symboliserar de 6 bårdarna en hel världsbild tillsammans med "Solryttaren" på Pegasus. Hornen på hästen läses "vårdagjämning" och finns även i romersk symbolism. Maskarna är Mithraskult från parterna. Det finns en serie hjälmar med en örn på som är direkt lån från samma källa. Såväl romare som andra tog efter dess elitryttare

http://www.catshaman.com/s252brakt/0Gerete.htm

Det verkar som om arkeologerna kopierar en gammal slutsats om att romerska medaljonger/ mynt skulle vara förebild för guldbrakteater. Naturligtvis har man fått idéen till medaljong från Södern. Men snart nog blev de gjorda i nordisk keltisk stil vilket visar att man fördrog det kända keltiska. Vist har vi 7 fynd av romerska medaljonger som bara har ändrats litet. Sen finns runt 20 som kan sägas var efterlikningar där man bara lånat frisyr och hårband och möjligen krås från Rom och kan jämföras med enlika stor serie med inspiration från Partien och oftast med en örn i hjälmen/ håret. … för statistik se http://www.catshaman.com/s25erilc/0guldald.htm

Brakteater med byst utgör 9% och 45 % av fynden kan väl kallas "Solryttare" där många har flygande keltiskt hår som ibland utmynnar i en "örn". Hästen är Pegasus symbol för vårdagjämningen och åtminstone namnet är grekiskt. En del va dem är abstraherade så som en himmelshäst bör vara. Fenrisulven finns på 8 klara Tyr-brakteater men också som delmotiv på ryttarbrakteater och i ormgropsmotivet. Fenrisulven är knappast ett romerskt motiv. Man måste känna ikonografin för att veta vad ikoner och symboler betyder som viktiga begrepp i samhället.

I Frisien och södra Norden hade man ofta en Hjort istället för hästen. Det uttrycker att ledaren var årman och ritualledare dvs. lokalt exempelvis tegn eller fartegn. Men snart nog utvecklades de nordisk motiven där ormgropen är representerad med 32 % och brakteaterna totalt väger kanske runt 5 kilo. Sen finns runt 20 kilo obearbetat guld. Största och tyngsta gruppen bearbetat är de runt 30 keltiska halsringarna mer än 12 kilo.

För min del ser jag att Eddagudarna infördes från Västeuropa och icke från Rom. De kan oftast klassas som barnsagor som är menlösa när det gäller ett odlarsamhäller. Trots allt har många av sagorna nedtecknats så sent som från 1100-talet och framåt med växande kristen självcensur och påverkan. Odin framställs oftast som en kristen Moses. Det var gamla keltiska gudar med frisiska namn och de nya myterna var det gemensamma arvet från folkvandringstiden. Men överklassen fick hålla sig på sina birken/ ornum medan bondelagrummet hade sitt ting och det är nog icke romerskt. Det är frågan om var man lägger tyngdpunkten.

Sen är det också frågan om vilka parametrar man vill se. Arkeologer ser kanske bara överklassen fyra ioniska - grekiska klasser, men icke den stora allmänheten. Den organiserade kretsar som hade sina gemensamma platser i vi, harg, hult, stake, sten … där utövade man den jämlika tingsmakten och bestämde i gemensamma ärenden

De två första programmen får godkänt, men det sista avslöjar med all tydlighet tafattheten i att tolka hällristningar och därmed oftast kulturerna som skapade dem.