Tacitus under luppen

Tacitus 98 AD buntar ihop alla germaner när han beskriver samhällsformen. Det är inte uppenbart att vi kan hänföra det till Norden. Utan något att jämföra med blir det bara hans utsagor. Här några kommentarer och jämförelser med vad vi vet från andra källor

Tacitus, Julius Cesar, barbar, kelt, german, sveb, Germania, omen, folketing, ting, Alltinget, tingshög, domarring, byalag, svioner, svear, brottsbalken, slav, årsritual, Moder Jord, Isis, Nerthus, Den Nakna, MARS THINGSO, Tiw, Ziu, Tyr, Mercurius, Wotan, Wedne,Oden, Hercules, Tor

essäer| hem |

Min generation fostrades att tro på det skrivna ordet. Eftersom Norden inte har nån lång skriven historia skulle man ta allt för gudsord från greker, romare och andra tidiga skrifter. Såväl mening man som arkeologer och historiker har färgats av de tidiga källornas värderingar och förutfattade meningar. Därmed blir det främst Cesar och Tacitus som angett tonen för tolkningen av kelterna och germanernas samhälle.

Julius Cesar skrev en mindre bok 58 f.Kr. "De Bello Gallico" = Galliska Kriget. Om belgarna skriver han:

"De är de tappraste därför att de bor längst från vår provins med dess förfining, men handelsmän besöker dem ibland och förser dem med ting som förvekligar dem. De bor närmast germanerna som bor på andra sidan av Rhen och är ständigt i krig med dem. Även Helvetierna är nästan i daglig krig med dem …"

Kan man ana en viss beundran av barbarerna? Julius använder ordet barbar mer än 30 gångar i sin bok på runt 120 sidor. I synnerhet akademiska skribenter och även i Norden använder med skräckblandad förtjusning ordet "barbar" om våra förfäder och använder även andra av Cesars värderingar. Här tänker jag på Marija Gimbutas m.fl. som ofta använder ordet "krigisk = war-like" om kulturerna före romarna. Fredsporten på MARSfältet i Rom var inte stängt under flera hundra år, så man kan väl säga att romarna var war-like / krigiska.

Det var inte i Cesars intresse att skriva respektfullt om vare sig kelter eller germaner. Runt 250 år senare ändrade sig romarnas språkbruk när alla inom limes = gränserna blev romerska medborgare. Men fortfarande kallades germanerna barbarer och det har stått i sig till våra dagar. Julius skriver om sig själv i "numerus majestatis" som kungar bruka. Cesar skrev en politiks pamflett som skulle imponera på noblessen i Rom. I flera hundra år skar unga nobla män lagrar genom att vinna provinser och utvidga Roms makt.

Cesar är väl den första att använda ordet "german" eftersom han behövde ett samlingsnamn för fienden i norr. Han använder nästan lika ofta ordet sveb/ sveber eftersom det var det dominerande folkförbundet och samlade de flesta stammarna norr om Rhen inkluderande folk i Skandinavien och längs Östersjöns kuster.

Cesar beskriver sveberna som ett enda folk och med ledaren Ariovistus. Tacitus skriver dels att Marbod, markomanerna är ledaren medan han i annat sammanhang menar semnonerna har ledarskapet. Förklaringen är förmodligen att i förbundet valde man ledare allt efter i vilket folk den dugligaste/ starkaste ledaren fanns dvs. den senare kända bretwalda inom angelsaxarna.

Kelternas förbund var lösliga utan centralmakt och det var en svaghet när man mötte centralmakten Rom. Orosius berättar i början av 400-talet innan den stora vandringen att det fanns 54 folk/ stammar tillhörande svebiska förbundet. Vi har några brakteater där man tydligt ser en svebisk knut i håret på idolen. Av folknamnen att döma var det förmodligen likheten i ritual/ samhällsordning som knöt dem samman. Rom var förstås den gemensamma fienden. Som vi vet från slaget i Teutoburgerskogen kunne man ge romarna en minnesbeta om man ville. I längden vann germanerna och upplöste västromerska riket.

I en opartisk beskrivning måste man förstås ha referenser att jämföra med. Det var väl naturligt att germanerna ständigt var på krigsstigen eftersom romarna var ett ständigt hot? Det normal tillståndet är fred och det är frågan om romarna egentligen kunne förstå det. Noble män som Cesar och senare Tacitus var stadsbor med deras inneboende motsägelsefulla förakt för lantisar och lägre folk. Norra Europa var glesbefolkat men med en högtstående civilisation efter lantliga förhållanden.

Sen är det frågan om vi verkligen kan leva oss in i dåtidens samhälle. Vi vet inte vad Tacitus i sin bok Germania tyckte när han skrev om germanernas sed att kasta stickor och ta omen eller tydor. För vår tid kan det synas vara primitiv övertro även om vi spår i Tarokkort och annat. Men för dåtiden borde det ha varit vardagsmat. Etruskerna spådde i lever och romarna hade sina augurer/ spåmän. På Lilla Joreds brakteat ser vi en romersk augur på baksidan. Katolska kyrkan höll på med astrologi långt in i medeltiden.

Han skriver även om att ta omen av fåglarnas flykt. För människor nära naturen i en glesbygd var det naturligt att kunna allt om dess beteende om man exempelvis skulle på resa. Samerna har över 30 namn på snö allt beroende på hur väderleken formar snön. Indiens tidiga seglare hade med sig fåglar man släppte ut för att kolla varåt låg land. Vår och höstfåglar har alltid berättat om naturens skiftningar. Svalorna följer lufttrycket dvs. flugorna i luften. Minns att i min barndom kom måsarna över land när oväder nalkades eller när bonden var ute och plöjde.

Det är inte nån större idé att kommentera hans lista på runt 60 folk inom Germania. Det är mest kuriosanotiser och hörsägen som inte berättar något om samhällets idéer. Vi kan inte kontrollera den typ fakta.Vi förstår inte deras språk och har svårt att lista ut vad orden betyder och som gett namn. Tacitus skriver som om Germania var en enhet med bara en beskrivning av samhället och folket. Så är förstås inte fallet utan olikheter fanns, men vi har bara hans beskrivning och vad vi kan lägga till från annat håll:

"De väljer sina kungar utifrån deras ädla börd och deras anförare efter tapperhet. Kungens makt är icke absolut eller egenmäktig. Anföraren förlitar sig på sitt föredöme hellre än genom sin rang och auktoritet -- genom den beundran de vinner genom att visa föredömlig energi och mod pressar de framåt i ledning för sina trupper".

Detta var förstås en stor skillnad jämfört med stadssamhället Roms konspirerande aristokrati, där mord från tid till tid var ett sätt att lösa vem som skulle bli högsta tupp. Vad gäller ledarskapets psykologi kan beskrivningen lika väl passa in på Julius Cesar som på vilken bra befälhavare som helst i annan tid. Vi får fortsätta för att få en någorlunda fredstida bild av folkens ledning:

"I ärende av mindre betydelse diskuterar och bestämmer ledarna och i större saker hela samhället. Men även där samfundet har beslutanderätten diskuteras ärendet i förväg mellan ledarna. Endast i nödfall eller brådska frångår man att samlas på vissa dagar antingen kort efter nymåne eller kort före fullmåne. Dessa tider anses var mest gynnsamma för nya företag. De räknar inte tiden i dagar utan i nätter."

Detta är helt enkelt vad vi kallar folketinget med för tillfället valda ledare. Danskarna kallar det fortfarande folketing. Ordet ting/ thing finns förstås inte i engelskan längre och om vi hör ordet tänker vi på en tingsrätt med nämndemän och lagkunniga som egentligen dömer eftersom de lägger fram saken. Men som vi ser är detta folketing mycket nära ursprunget där hela folklandet/ häradet deltar i tinget. Ting betyder såväl församling som förhandlingar och folket agerar såväl åklagare som domare och deltar i diskussionen av gemensamma ärenden. För kollektivet var allt gemensamt. Hos Tacitus ser vi att folkstyret var fullt utbildat runt 100 AD åtminstone hos vissa folk.

Vi kan se att detta är i grunden också vårt parlamentariska system där representanter väljs för viss tid eller uppdrag. I ett folkrikt samhälle kan inte alla komma till tals. Vi behöver bara nämna Tynwald Hill på Isle of Man skapad av nordiska bosättare för att få en handfast modell av ett folkting. Det fungerar den dag i dag tack var att samhället på Isle of Man är relativt litet.

På Island gjorde man ingen särskilt utformad plats för Alltinget, men vi har ett otal tingshögar i Norden vars ålder är svåra att bestämma. Alternativa former finns och exempelvis en del domarringar har säkerligen varit säte för ett råd typ byalag / byns gamla. Den som talar om primitiva germaner och barbarer bör kanske betänka detta. Dessutom har vi en rad rituella anläggningar som drar historien bakåt åtminstone 6000 år. De många stenbumlingarna är en mäktig markering att civiliserade människor mutat in jorden och skapat ett ordnat samhälle.

"En nackdel av deras självständiga sinnelag är att de tar inte kallelserna som kommando utan istället för att komma alla tillsammans spiller de ett par dagar på bristande punktlighet." 

Här märker vi kulturkrocken mellan romarnas kommandosamhälle med krigsguden MARS som ledare av folkförsamlingen. Inte ens vapnen kan man egentligen ta på allvar:

"När alla samlats sätter man sig fullt väpnade. Tystnad äskas av prästen som under mötet har makten att påbjuda tystnad. Sen ges ordet till kungen eller ledaren som av rang, ålder eller militär befogenhet har befogenhet att lägga fram saken mer som en följd av hans kunskap än rätt att kommendera. Om man inte gillar förslaget ropar man sitt ogillande och om man gillar det slår man på skölden med spjuten, vilket är den bästa komplimang man kan ge"

Det tycks ha varit lika livligt som i engelska underhuset. Att bära vapen var nästan lika stor rättighet som den amerikanska. Dock med vissa förbehåll och varierande bland folk. Tacitus menar att unga män fick visa sig mogna att bära vapen och han nämner att svionerna/ svearna låste in vapnen i fredstid. Förmyndarsamhället fanns redan då.

Från bronsålderns män med svärd på våra hällar till medeltiden var det sed att åtminstone på landet vara beväpnade vart man än gick. Förmodligen mer en macho pryl än ett verkligt behov. Det ledde ju till att kyrkorna byggde vapenhus. Gustav Vasa hade gärna bondens yxhammare i bältet och vid högtidliga tillfällen ett svärd med nån scen om Moses ingraverad. Michelangelo gav Moses horn och det är väl så att makten har alltid horn. Ju högre herrar desto mer glitter.

I mina TV-kanaler fylls den ena timmen efter den andra av kriminalitet. Man får lätt uppfattningen att i Amerika finns bara brottslingar. Denna trend har pågått länge att när man hör ordet lag frågar man alltid efter brottsbalken. Det är långt från verkligheten. Här i Dal-metropolen har vi ett mord ungefär vart sjunde år i min tid. Går vi tillbaka till en mer representativ tid 1600-talet inträffade mindre än tio mord/ dråp under hela århundradet i hela Dalsland. Vilda djur var inget problem men att bära vapen kunne leda till strid. Tjuvnad var rätt sällsynt medan det här med hårrivning i gräl var mer vanligt men det var inte ett ärende vid varje ting. Man höll på sin ära.

Bland de folk där man inte än hade privat ägande bland fria bönder skiftade man inte jord utan bodde och verkade i kollektiv. Överklassen hade förmodligen sina ornum = uttag av egendom utanför bondesamhället. De viktigaste reglerna gällde byalaget och säsongens regler för odling och avling. I många avseende fanns ingen skillnad på urgamla ritual och traditioner.

"Församlingen = tinget är kompetent att anklaga brott som innebär risk för dödstraff. Sättet att verkställa beror på åtalets art. Förrädare och desertörer hängs i träd. De fega, skolkarna och sedlighetsbrottslingarna pressas ned i en slemmig mosse med ett vidjespjäll. Straffets idé är att brott mot kollektivet ska göras offentliga och att dådets skam ska begravas från människans åsyn."

Endast kollektivet kan hålla i schack de medlemmar som bryter mot samhällets normer. Enskild maktutövning är inte jämn och kontinuerlig och kan bli ett godtycke. Vidare berättar han om att mindre brott straffades enligt principen "Hugger du handen av en man, får du betala vad det kostar". Det var en kontant rättskipning där offret eller dennes släktingar skulle kompenseras för kostnader och inkomstbortfall. Kungen får böterna för de grövsta brotten men blir knappast fet av det:

Kulturkrocken skymtar igenom i flera saker.

"Slaverna har inga speciella skyldiga såsom våra utan lever på de gårdar man tilldelat dem. Envar slav har kontroll över sina ägor och eget hem. Hans herre kräver en bestämt mängd säd, boskap eller kläder på samma sätt som från arrendatorer. I denna utsträckning är slaven skyldig service, men alla andra skyldigheter utförs av husfrun och barnen." 

Slav har en annan betydelse i germansk lag och i våra landskapslagar varierar beskrivningen från slav till gäldträl som friges i sinom tid. När man läser dessa utdrag känner man sig försatt till våra landskapslagar 1200-talet och än tidigare de angelsaxiska lagarna  600 - 700-tal. För Tacitus har de möjligen verkat kuriösa, men man ska jämföra dem med sammanhanget i Germanien där det inte fanns städer vid denna tid.

"Germanerna menar att det är inte förenligt med de himmelska varelsernas storhet att spärra dem inne eller att göra mänskliga avbildningar av dem. De firar dem i skogar och lundar och de använder gudarnas namn som abstraktioner endast i andlig andakt."

Här har Tacitus förmodligen inte förstått ritualastronomin. Men det är klart att föremålet var stjärnbilder och från några få håll finns avbildningar i statyer. Triaderna och fyrtalet finns nånstans bakom för månåret och solårets idoler. Det fanns andra former eller ställen än lunden som förmodligen var för vårens ritual och boskapsfolkets Cernunnos, den hornade från början. Det är vad vi kallar Valborg och vad kelterna kallade Beltain

Alltså tingen hölls i det fria och där alla som kunne inom folklandet höll folkfest och marknad. Rätt säkert är att man höll ting tre gånger om året om man hade månkalender och fyra gångar om året om man följde sol/ stjärnkalendern. Allt har sitt ursprung i årsritualet och man hade säkerligen traditioner av det högtidliga slaget. Det är svårt att tro på offer av människor när man läser ovan. Vi ser ovan att begreppen hade olika innebörd i Rom och Germanien. De viktigaste gudarna gav namn åt säsongstingen och eventuella offer har då varit straff av brottslingar. Vi behöver bättre bevis än en förfinad romare som hört berättelser från "vilda Germanien"

Vi känner till flera hundra namn på gudar och idoler från såväl Germanien som från kelternas områden. De måste förstås som synonymer för liknande funktioner i samhället. Det fanns olikheter och vi har exempel på att man hade en, två, tre eller fyra kvinnliga idoler för fruktbarheten och där vi då känner igen vissa klassiska myter. Det blir då Moder Jord/ den nakna vattengudinnan/ syskongudinnorna/ barnsbördens gudinna m.fl. variationer på ett tema. Han nämner att sveberna också har Isis och det finns fynd av tempel och några ortnamn på Jylland kan möjligen avspegla "den sökande Isis" Det var naturligt att animera fruktbarhetens cykel och moment med mänskliga idoler.

För övrigt brukar jag ha "keltisk distans" till dethär med gudar. En romersk etnograf frågade en keltisk bonde vilka gudar han åkallar i jordbruket. Med den osynliga glimten i ögat nämnde han Mac Grane, Mac Checht och Mac Quill. För den förfinade romaren van med många gudar och invecklade ritual lät det förmodligen exotiskt. Men i direkt översättning betyder det "solen, plogen och hasselkäppen att driva det hela med".

Från jag började läsa om Tacitus minns jag att nordbor gjorde stor affär av Nerthus och försökt att vrida till allehanda svenska ortnamn så att de passar denna gudinna. När jag nu lusläser finner jag att det märkliga ritual man beskriver skedde inom langobarderna område vid Elbe. Langobarderna var ett litet folk och det har inte bevisats att de haft band till Norden även om de hörde till sveberna. Den Nakna åkte runt i folklandet och efter färden gömdes hon och ekipaget på en ö. Det kan vara förvirrande att först skriver han att Prästinnan fanns på en ö i oceanen, men när man läser vidare gömdes hon och ekipaget på en ö i en sjö.

Tacitus är inte helt ute och cyklar eftersom man i Steiermark, Österrike har i grav funnit en kultvagn med en platta på fyra hjul. På den finns en naken gudinna med ett stort fat på huvudet. Hennes följe är fyra ryttare och tjänare och vagnen är dekorerad med ett par hästhuvuden och en hjortkrona och alla av en mindre dimension. Hela ekipaget visar att hon var naturens gudinna. Från romersk järnålder finns ett antal figuriner eller avbildningar av Den Nakna. Det är ofta svårt att skilja om man avser Nymånen eller Venusstjärnan som representerar Afrodite/ Venus.

Den nakna gudinnan förbinder man i regel med månen och vattnets kretslopp. I Västergötland vill man förbinda ortnamnen Åsaka med att en prästinna åkte runt i landskapet. Kanske de har rätt. Men det finns också ett folkminne om omfärd av åkrarna med ett beläte I den mångkultur som rådde får man vara beredd på att sederna växlade mellan folklanden.

Ett exempel är altarstenarna för holländare/ friser vid Hadrianusvallen. Hnaudifridi från norra Holland och de från Twenthe reste altare till "de två Asiagae" gudinnorna, men med olika namn ide två folken, medan bataverna från södra Holland reste till den Modergudinnan. Dessutom restes altare till flera romerska och germanska gudar samt till krigsguden Vheterus med ett förflutet som boskapsskötarnas idol. Även romarnas MARS har ett avlägset förflutet som bondegud.

Altaret till MARS THINGSO kan jämföras med frisernas TIW/ ZIU/ TYR.. Men jämfört med vår enarmade bondegud Tyr är det en kulturkrock speciellt när vi beaktar myten med Fenrisulven..Tacitus nämner handelns MERCURIUS som den högste vi ser jämställas med Wotan/ Wedne/ Odin och kulturkrocken fortsätter. Han skriver att Hercules = Tor hade besökt germanerna. Nu är det så att gudar har ingen fysisk existens och kan vare sig resa eller utföra saker. De kan bara tjäna som bildliga exempel. När berättelser och språk animerar och ger gudar existens är vi bortom den reella verkligheten.

Men dessa tre gudar har förmodligen utgjord en triad som var i bruk hos flera folk. De representerade en tredelning av månåret och det finns statyer som manifesterar triaden, som dock inte nämns vid Hadrianusvallen. Det är vanligt att lokala folk vill särskilja sig från andra men ändock höra till en enhet. Det manifesteras genom olika typer av band såsom ingifte och broderskap. Det finns nio folk i västra Tyskland, Jylland och Norge kanske som har ett prefix CH i namnet såsom Chatti vartill friserna ursprungligen hörde, vidare Chattuari, Chamavi, Chasuari, Chauci, Cherusci och Chali, Charudes norra Jylland? samt Chaedini kanske Viken Norge.

Man anar ett förbund och svebernas stora förbund har redan nämnts och att nordiska landskap hörde till det. In emellan fanns självständiga folk och ibland med vissa egenheter. Allt detta slukades upp av folkvandringarnas förändringar och bara ett fåtal av de gamla folken blev kvar. Angler och friser var ursprungliga medlemmar av svebiska förbundet och bar med säkerhet vidare kulturen i England.

Vi får associera Norden till dessa eftersom vi i vanlig ordning vet mycket litet om nordborna. Naturligtvis har Danmark, Sydsverige med Öland och Gotland har naturligtvis varit förbundna med andra sidan av Östersjön. Som vi ser ovan levde samhällsorganisationen vidare fram till våra medeltida lagar. I dem ser vi också vissa skillnader mellan landskapen och egentligen rättades de ut i Sverige så sent som med 1734 år Svea Rikes Lag.

 

 

 

 

 

 

.