Hur gamla är Tor och Odin

Tor, Odin, Loke och de andra grabbarna lever än fast få egentligen vet hur gamla de är. Här tecknas några av bevisen för deras existens som inte är så glasklar som en del vill göra gällande. Som idoler/ modeller är de eviga men som personer???

Tor, Odin, Sleipner, Hugin, Munin, Woden, Wedne, Vendel, Heyerdahl, Snorre, Tyr, Häner, Hanno, Torshammare, Vitlycke bröllopsceremoni, Tacitus, Herodotos, Apollo Keraitos, Hymer, Loke, Völund, veckodag, Elle, Thurs, Svantevit, Triglav

essäer| hem | mer om de gamla gudarna http://www.catshaman.com/essae/0ess2.htm

En tidig åttafotad Sleipner och kanske Odin är ledaren i triaden på ryggen som symboliserar årets tre perioder. Bakpå ser vi fyra fågelhuvuden som symboliserar det fyrdelade solåret och kroppen på hästen är två ormar för halvåren. Åtta ben är för åttadelning av stjärnhimmeln. Möjligen är denna och fler liknande importerade från Ryssland. Den åttafotade hästen finns endast på ett par bildstenar på Gotland

Egentligen känns det meningslöst att forska i arkeologiska och historiska källor och söka nån sorts sanning. Det är bara att sätta sig och skriva pojkfantasierna om en tempelriddare som tvärs över all logik far till Palestina och på något konstigt sätt kommer över så mycket guld att han kan köpa hele Danmark. Vid den tiden var Danmarks så folkrikt att det var större än Sverige, Det var väl därför Arn köpte Sverige och så småningom dog som landsfader för moderna Sverige

… Om jag får citera Jan "Arn" Guillou", "Arn Magnusson fanns alltså. Han är vår landsfader".

Lokalt över Skaraborg har kungasonen stigit ur Sveriges Vagga och nu ska det göras TV-film så att hela Sverige må buga in för ättlingen. Det är historiens Västgötaklimax i ett nötskal. Sverige är så fattig på historisk etablissemang att vi får ta detta med hull hår. Det känns inte nödvändigt att forska när historiska sanningar kan skapas så lätt och får världsvid spridning. Mina 30 år är bortkastade jag kan lägga bort pennan.

Guillou sysslar med klar förfalskning medan vi inom litteraturen mest finner oavsiktliga förvanskningar och fel mest på grund av att materialet är så litet och man skarvar till på eget skön. Vidare ser man ofta att man blandar ihop historiska perioder för att få materialet att räcka till.

Nu ska detta inte handla om Arn Guillou utan om en annan etablerad "historisk myt" som inte får ifrågasättas. Jag minns på den tiden då TV hade 10000-kronorsfrågan bl.a. om nordisk Mytologi. Det fanns en enda sanning som med experters hjälp var referens. Alltså var det frågan om att kunna vedertagna "sanningar". Exempelvis i vårt moderland Grekland har man många sanningar eftersom varje landskap med självaktning har sin version av myterna.

Man frågade om Odin's korpar Hugin och Munin som ett etablerat faktum. När jag kollar handfasta tidiga bildbevis så möts jag förstås av bildblecket på en hjälm från grav XII i Vendel slutet av 600-talet. Där ses en ryttare med spjut och han har en fågel framför sig och en bakom sig. Nån slarvig har sett dem som korpar fast de är i olika utförande. Det är bland annat näbben och stjärten som skiljer. Man ser vad man vill se. Det är snarare en örn och en korp och motsvarar väl bättre "håg och minne", dvs. viljeinriktade hågen och minnet som är som en korp som ofta lever på as eller bättre begagnade ting.

Odins namn är bildat i "nya tiden" och betyder 'ledare' medan det äldre Woden/ Wedne är "seglaren, handelsmannen" som romarna kallade Merkurius, men som under bronsåldern är "båtlyftaren" som tar båten i land på hösten.

Hjälmens sanning är från modern tid och inte äldre än när den grävdes upp. Det skrivna ordet är heligt och ses som absolut bevis. Vi får gå tillbaka till tidiga omnämnanden. Den isländska skalden Torbjörn Hornklofi fjäskade för Harald Hårfager och skrev ett kväde, förmodligen runt år 930. Det är en valkyria som frågar korparna efter Haralds seger som gav honom hela Norge:

Kraxande korpar varför kommer ni,

säg med blodiga näbbar

vid början av dagen

Kött sitter i klorna

Liklukt ur munnen

I natt slog ni ned

I närheten av likskörd.

Inga namn nämnda men bordsnöten viste säkerligen vad man syftade på i dessa metaforer eller liknelser av verkligheten och hoppades att de framför sig hade en osynlig vänlig valkyria. Detta gäller männen i hirden och inte vanligt folk. Var och en viste att man lämnar inte liken på slagfältet utan de begravas och de okända mansliken slumpas i en mosse som sanitär olägenhet. Skalden etablerar en sanning ur sin fantasi, men fantasin bygger nästan alltid på metaforer ur minnet.

I vår tid tolkar man dessa vara Odin's korpar fast det sägs inte i dikten. Det är på det sättet en fjäder växer till en tupp. Vid Torbjörns tid fanns säkerligen bildstenar och andra "bevis" som stöd för folkminnet. Går vi tillbaka runt 500 år fanns gulbrakteater i förmögna hem. På många av dem finns 1 - 3 fåglar. I de flesta fall avbildas två som klart skilda arter. Den tredje finns som en örn i huvudbonaden. Även i Norden får vi räkna med lokala varianter av namn men tiden med erilernas liga var stilen likartade i deras område.

I blecket från Vendel ser vi att ryttaren har en örn i hjälmen man kan härleda exempelvis till romerska guden Jupiters Solörn med anor att den som bringade elden till människan, dvs. det är blixten. På brakteaterna finns den även som ett huvud i slutet av det flygande håret. Men utförande leder tanken till Svarta havet där nordiska guldsmederna fick idéer såväl från skyternas område som från Anatolien. Närmare bestämt finns ett dussintal brakteater spridda över Norden med vad man kan kalla "partiska hjälmen"

S.Nancke Krog har visat att detaljen kan komma från något fat där Verahan II ca 200 e.Kr. avbildas med en förlaga till "frygiska" hjälmen. Han vill se det som den nordiska örnhjälmen. Det finns också ett Varahan-mynt där jag nog ser prydnaden som ett hästhuvud. Däremot är brakteaternas huvudbonad och form "örnhjälmen".

Förmodligen hade Thor Heyerdahl fått vatten på sin kvarn om "asiamän" och likaså Snorre Sturlusson. Heyerdahls Odin emigrerade vist till Westfahlen 63 f.Kr. En del är inte så noga med kronologi där Snorre låter guden Tor vara en levande legendar född av Priamos dotter Troan kanske på 1250-talet f.Kr. Sen 18 generationer = 600 år senare föds Woden/ Oden, dvs. 600 år innan Heyerdahls Odin. Det finns förstås skäl att fråga efter Snorres källor om dessa händelser 2000 - 2500 år före hans tid.

Gemensamt för Snorre och Heyerdahl är att de vill se dessa och deras ätteled som legendariska gestalter. Om inte i detta fall så kanske några andra kan stämma in i legenderna. Såkallade gudar är i regel äldre än bronsåldern. Forntidens folkminne bands till rader av namn/ ikoner som inte nödvändigtvis alltid passade in i kronologin utan var just att stöd för minnet. I synnerhet i brakteater och de tidiga bildstenarna ser vi detta system med arketyper/ idoler och iconer som stod för återkommande situationer i vardagen.

"Han med yxan/ yxorna" är kanske den tidigaste symbolen för åskan. Och den starkaste Makten man kände till och som man måste frukta. Han finns för nära 20000 år sen i Australiens fuktiga delar där åskan var en van gäst medan man i sandöknen hade en annan fruktad figur för sandstormen. Man finner liknade i många andra kulturer. För en del kan figurerna vara "barnsliga" medan ingen säger någonting om att romarna har "stormguden" på något av sina segermonument.

Det var förstås helt beroende av vilken typ av miljö man levde i om man behövde nån symbol för faran. I regnfattiga Sumer ser vi Regngudinnan köra i vagn med dragen av "kattor" med åskvigg/ i handen och Blixtörnen finns i bilden. Man var regnmakare. Bland hettiterna var åskguden under olika namn den högsta och i sentiden ser vi Kubebe i vagn dragen av katter. I Grekland tog Zeus över åskviggen och i Rom var Volcanos den fruktade nära vulkanerna. Nordens åska i juli är en rätt ofarlig variant men man behövde kanske en figur som påminnelse. Eller kanske det är sentiden som har anpassat sig till grekiska förebilder.

Brakteat med Långben stående på viet. Eftersom han träffas av en vegetativ pil är det den vi känner som Balder

Sen har man genom tiderna lånat från andra länder. Redan Snorre började låna av grekerna i litterär tid.. Senare har de kristna uttolkarna försökt lägga kristendomens och grekernas ramar på mytologin. Man förstod aldrig hur praktiskt och jordbunden den forna mytologin var. Samhället förändrades och man behövde hjältar. Leda Fi och relationsdrama. Vi har några få brakteater som visar Långben Solen/ Tiden/ Flödet i centrum med några bifigurer och man ser viet med sommarsäsongen markerad. Numera vet bara en minoritet vad jordbruk är.

Vi känner igen dem från ikonen eller attributet/ tillägget. Här är "attribut" en vid tolkning av de fragment vi kan koppla till en mytisk person eller händelse. Karakteristiska berättelser ska också ses som betydelsebärande tillägg. Vår tid sätter fokus på personer och namn medan forntiden förmodligen hade fokus på lärdomarna och levnadsråden man kunne finna förutom att mycket ingick i deras världsordning av året och dagen. Man var vana med dunkla utsagor och gåtfull utformning som var ett stöd för minnet.

Det blir knepigt om man ställer frågan "Finns det språkliga bevis för Odin och Tors existens under första årtusendet?"

Det är nog magert med det. Med ett undantag finns de inte på brakteater i Norden. Det finns inte en enda runsten där Odin nämns om man undantar ett par danska namn "Odinkar" på ett par stenar från 1000-talet. Tor nämns på två stenar från Års Norra Jylland och från samma ort finns en brakteat med en "Långben" med romersk hjälm med tuppkam och en yxa typ bila. Vidare viger Tor på Glavendrupstenen på Fyn och Velandastenen i Västgötaland. Sen får vi ta till attributen där mest anmärkningsvärt är att Torshammaren finns på en av drottning Tyrastenarna vid Läborg nära Jelling. Hon skulle ju vara kristen? Jag har inte möjlighet att kolla på hur många ställen Torshammaren förekommer i ristning.

I Norge finns endast en möjlig Tor-text i Fuglset, Möre Romsdal på liten sten … tor ? wite ? med tidiga runor. I England förekommer Thor i ortnamn bara söder om Themsen dvs. inom saxiskt område. Men vi har Torsby i Värmland och ändelsen -by var i bruk under vikingatiden dvs. från ca 800 AD framåt I Sönderjylland som egentligen hör till frisiskt område finns fyndet från Ribe. Observera att triaden är inte den vi förväntar oss!

Ribe, Danmark på skallben …Ulfur, Oden, Hydyr hjälpte ris mot Awerki och Tverkun Egbor … här är det möjligt att Hydyr är samma som Häner/ Hanno "den långbenta" vi ser på en del brakteater. Vi vet inte just något mer än att han nämns i triaden med Oden och Loke.

Arguel, Frankrike på en kiselsten "arbitag ? wodan ? lugohha› (Loke) ? kim ?(Frö)" zej ? (möjligen ZIW= TIW=TYR) Här är det ett fyrtal typ Svantevit med fyra huvuden representerande årstider och världsriktningar.

Nordendorfspännet från Nidersachsen "loga ? ore ? wodan ? wigi donar ? awa leub wini Här får vi ett bevis i text på Vige-Tor och skrivningen är tysk.

Kärlich Rheineland-Pfalz på bygelfibula "wodani ? hailag ?"

I ortnamnen förekommer Odin bara på några få orter i Danmark och i allmänhet förekommer Edda-namnen i glesbygderna norr om Västgötland samt förstås i Uppland som tycks vara ett land av inflyttare. Är alla äkta eller sentida romantik? Jag har framfört antagandet att en del flydde från Rhenlandet undan romarna och kanske även en del heruler/ eriler från Fyn, Själland och Skåne flyttade till Östsverige. Resten av invandringen kan vi tänka oss att handeln stod för dvs. först eriler/ heruler och senare friserna vars handel började blomstra från 600-talet och framåt

Torshammaren är tyvärr inte allmänt spridd utan är mest koncentrerad till trakterna nära Birka. Man kan kanske dra slutsatserna att friserna marknadsförde hammaren och Tor på der ställen de hade enklaver. Det är nog mytologerna som gjort Tor allmän efter vikingatiden. Oftast finner vi antydningarna och omnämnande i diktade sagor där den ena skalden försöker bräcka den andra

Tvillingarna halvårsvis i början av bronsåldern

Men nu till Tor och en del av attributen. Äldsta biten är "dörrvakten och hammaren med kort skaft". Det är minnen av att det var en förenkling av stjärnbilden Tvillingen (liknar en hammare) och vi är tillbaka i civilisationens början runt 4000 f.Kr. Vi kan jämföra det med sumeriska Utu (Tvillingesn stjärnbild) som stod i porten till nya året och en senare version är Janus med två ansikten. "Porten" var en icon för övergången från ett skede till ett annat.

I början av bronsåldern delade man i Norden Tvillingen i två. Man kan också säga att dubbelyxan delades och man började räkna kvartal. På hällristningarna ser vi dem som väktare av kvartalen med en balta (njur)-formad yxa som symbol runt 2000 f.Kr. Senare under den mer figurativa bronsåldern ser vi ceremonimästaren med höjd yxa viga ett par i Vitlycke ca.1250 f.Kr. Samma gest ser vi på åtminstone en av Gotlands bildstenar från 700 - 900-talet. Från järnåldern finns nån bild där arketypen har en lyft hammare.

Vitlyckes bröllopsritual. Notera att de är förenade med ett kläde runt benen

Det är naturligt att associera till smedens som arketyp som smidde ringar och var idol för fördraget i stort och smått. Vi kan jämföra med grekernas Hefaistos som ibland avbildas med timmermannens yxa och sen alla myterna om den vanställda smeden. Förmodligen var det arbetet med arsenikbrons som var orsak till de förkrympta benen. Här växlar jag mellan verkligheten och idén eftersom verkligheten gav mytens bilder och mytens bilder användes av verkligheten. Förmodligen fick smeden tävla med tegnen = försångaren och ledaren i de mindre byarna. De var ungefär som prästen och landsfiskalen i min barndom.

Tacitus berättar i Germania ca 100 AD allmänt om germanerna att Herkules och även Odyseus skulle ha besökt dem. Kanske uppgiftslämnaren ville verka civiliserad och pratade romarna efter munnen. Men i keltisk tradition har man "Han som slår väl" eller Cucellos och ibland Cu Roi "Han med hjulet" och en klubba eller åskvigg. Även den stora Dagda går runt med en stor klubba och en kittel symbol för odling och tröskande förmodligen. "Han med klubban" finns kvar i danska riksvapnet som "Vildmanden". Kanske kungahuset vill påminna folket om sitt ursprung bland vildarna.

Ibland verkar det som om bronsålderns överklass viste mer om Grekland än våra arkeologer i dag som tror att Norden var isolerad fram till kejsar Otto tvingade dopet på danskarna. Herodotos ca 440 f.Kr berättar även

"att före Hyperoke och Laodike kom ett par flickor Arge och Opis från hyperboréernas (nordligaste nordliga) land. De hade vandrat genom samma länder som berättades tidigare och kom till Delos.(dvs. via Adriatiska havet i slutändan) De kom för att lämna en skatt de åtagit sig att ge åt barnsbördens gudinna Eileithya för en snabb förlossning … Arge och Opis lär ha kommit med gudarna."

Här får vi de fyra första namnen på nordbor … fast vi vet inte hur de uttalades eller om det var namn grekerna gav. Det är ytterst vanligt att majoriteten ger namn och det är ju så besvärligt med utrikiska namn. Vi kan läsa en del mellan raderna och också jämföra med en del hällristningar som har en prägel av ägeiska kulturen. Kanske de hornade hjälmarna egentligen kopierar Apollo Keraitos. Horn i ledaren "krona" förekom senare i Rom och på brakteater som symbol för vårdagjämningen. Det finns ingen anledning att känna oss isolerade före vikingatiden.

Under bronsåldern ser vi två män i en båt och med något som liknar ett oxhuvud som agn. På Lökeberget ser vi en "enarmad" Tyr? och även scenen där Loke lurar Höder att skjuta Balder med en "sörjande moder" i bakgrunden. Vi känner igen "Loke som fastnat på limstången och följer med Örnen (Tjatse, nattfrosten). "Långben" finner vi i Fossum. På nån av brakteaterna har han en hand i Tvillingens symbol och en annan i "kroken" dvs. motstående stjärna och skördetiden "kroken". … se ovan. Långben är förmodligen "Solen" eller fruktbarhetens flöde.

 "Plöja tre fåror i Tor" är säkerligen sentidens namn åt bondeguden som kanske hellre sysslade i sin smedja som mästersmed. Bara vi festliga tillfällen steg han fram som ringsmidaren och ceremonimästaren. I det lilla formatet ville man få honom och Siv att vara exempel för bondeparet. Överklassen ville däremot ha en som fixade skitgörat att klara olika typer av fiender. Nu när en gång Tyr var oskadliggjord och bara dög som tegn och domare.

Gosforth 2 med fiskafänget och den fjättrade Ulven. En föregångare till det s.k. "Rundjuret"

I relation till förekomsten är "fiskafänget" ett omtyckt motiv liksom i övrigt de burleska bragder man tillskriver Tor. Förutom två på hällristningarna har jag noterat Altuna där han spjärnar foten genom bottnen; Hördum kyrka Thy Danmark där Midgårdsormen antyds; Gosforthkorset 2, England där man tydligt ser att det är ett oxhuvud som bete. På Gosforth 1 ser vi Tor dra i ormen längst ned sidan längst tillvänster. Men det kan lika gärna vara när Utgårdaloke lurar Tor att lyfta katten som visar sig vara Midgårdsormen

… Numera har Kalle Runristare gjort en modern runsten med motivet. Vem vet om 1000 år kanske nån tar det för en äkta ristning. Till skillnad från förfalskaren Guillou säger Kalle ärligt att det är en inkopiering av gammalt motiv.

Möjligen har "Oxafisket" i "tidernas begynnelse" syftat på att vårdagjämningen "bands till Oxen" och Hymer är stjärnbilden Orion som föregick Oxen som fixstjärna. En del menar att han är Tyrs far och här har vi ett exempel på hur man på grekisk vis samlar "gudarna" i familjer utan nån speciell logik.

Men denna liksom flera andra sagor har kanske bara varit för barn i alla åldrar. Människan har ett behov att fylla hjärnans kaos med något så att det blir mindre kaotiskt. Dock får vi lägga in en brasklapp att denne kanske inte alltid hetat Tor på alla orter. Säkerligen fanns många vars namn och myt har försvunnit. Det finns även antydningar om keltiska idoler och deras myter. Norden var en gren av det keltiska.

Tors fiske försiggår i jättarnas värld dvs. i myten och han använder huvudet av Hymers oxe som bete när han ska fånga Midgårdsormen som omspänner världen. Ormen är egentligen horisonten där man behöver något som begränsar Midgårds. Till de lustiga detaljerna hör att han på Altunastenen stämmer med foten i bottnen på båten så att foten går igenom bordet. I myternas värld kan man ta sig till land även med hål i bottnen. … vi kan förstås också associera till sentida Hemingways bok/ film "Den gamla och Havet" i den sista kampen där det blir bara skelettet kvar av den stora fisken.

Bildsten Ardre Gotland

Detta är den senaste versionen. Vem vet kanske Torälskare spinner vidare på myten vad det lider. Det är möjligt att man på Ardre VII ser Hymers stall längst ned där Tor går in och vrider av ett oxhuvud som bete. Utanför finns ett hunddjur man ser även tillsammans med Valhallryttaren och är förmodligen Ulven som vaktar Hel.

http://medlem.spray.se/catshaman/0bildst3.htm

Svårt att säga om Tor eller Loke eller nån annan arketyp var mästersmed under bronsåldern. Loke är förmodligen i släkt med Lugh Samildanach = mångkunniga Lugh utan sinne för vad man kan och inte kan även om "låset" var en av hans uppfinningar. Människan har svårt att säga nej till nånting även om det kan betyda undergång … eller att snodden i bungyjump kan brista. När det gäller gamlingar som Tor och Loke ska vi inte lita på Eddasagorna annat än att vi vet de är senaste versionen.

På bilden ser vi smedjan och på baksidan ligger Nidud halshuggna söner. Völund / Valand är spridd över hela Västeuropa och finns exempelvis på Franks Skrin 700-talet i Northumberland. Han hör till hjältefigurerna även om han är smed. Han levererade de nog så viktiga svärden och kunne alla stålets hemligheter. Att som Nidud fängsla Völund är en sen parallell till att man fjättrar mångkunniga Loke. Att smeden finns på en gravsten kan förstås ge upphov till spekulationer, men det var kanske inte så märkvärdigt i en tid då smeden hade ett stort anseende och farmännen levde av dennes produkter.

Kanske det rent av är en smed som ligger vid Ardre. Från Mästermyr har vi en unik verktygslåda för en smed där vi ser att de flesta av verktygen har inte förändrats ett dugg till våra dagar. Det har alltid funnits lite magi och mystik över järnhanteringen. Jag minns min barndoms smed som inte berättade hur han viste när stålet är härdat. Antagligen är det för att han är både elden och järnets mästare. Svärdsmidet har gamla anor i Norden att döma av fynden. 

Bilden ovan är kanske lite förskönad att passa tolkningen, men den är så sliten att man inte av originalet riktig kan se vänstra sidan motiv. På vänstra delen kommer det flesta delmotiven säkerligen från sagan och det kan finnas detaljer som inte finns i den version vi fått sagan. Ja detta var före Falcon Crest, Dynastin och alla de andra såporna. Naturligtvis behövde man sagor både för bordsnöten och för barnen. Det är inte säkert de tog lika allvarligt på dem som våra diggare av norröna kämpar och deras sagor. Ett är säkert man kunne nog inte odla och avla efter deras instruktioner.

Tor viger även enviget

Det finns ytterligare ett möjligt bevis på att Tor funnits åtminstone i överklassen värld av idoler nämligen veckodagarnas namn.. Om majoriteten vanligt folk vet vi som vanligt ingenting. Oftast är det små fragment som kan ha tillkommit i sen tid

… Från min barndom minns jag att bonden sa "Första elden om våren ska egentligen slås med flinta". Men ingen kom egentligen ihåg hur man ska göra. I en dombok från 1600-talet finner man en bonde som lagt flinta under dörrposten och även ett ormskinn. När ingen hörde använde han en del gamla ramsor som bara han förstod.

Veckodagar behövde handelsmännen och vid Rhen kopierade man romerska kalendern runt år 300 AD och med germanska namn. Hade romarna fått råda skulle det ha blivit latinska namn där man ett par hundra år tidigare kallade Odin för Merkurius dvs. handelsmannen vi ser som båtlyftare på bronsålderns hällristningarna. Tyr/ Tis kallade man Mars, krigsguden (hur nu den enarmade hanterade Mars' svärd??? och skördeguden Saturn blev vår Lör/ Laur eller engelsmännens lån av Saturn.

På andra ställen kan det vara den försvunna Häner/ Hanno som var ledare men alltid sa "Må andra råda". Kanske man ska karakterisera denna som sommarhalvåret och tillväxten som liksom Balder faller vi säsongens slut.

Diskussion kan det bli om Tor i torsdag där förmodligen engelska Thurs = den trehövdade ligger närmare originalet. Det ser vi av den samtida symboliken där "triaden" förekommer ofta exempelvis i praktfibulors symbolik. Det är det tredelade månåret. Som vi anar ovan fanns det olika triader inom det stora området som även omfattar kelterna.

Det är inte ovanligt att kristna författare skäller på Loke som ingår i några triader. Helst lämnar man bort honom eller låter honom ligga fjättrade vid en klippa. Även det motivet finns på en sida av Gosforth 1 korset. Uppfinnaren blir Djävulen själv eftersom Överheten vill kontrollera allas tankar om det går.

På Rügen levde den fyrhövdade Svatevit/ Svantevit och den trehövdade Triglav kvar tills biskop Absalon välte statyerna 1169 AD och införde lydnad till Danmark och katolska kyrkan. Enligt alla länders lag är det högmålsbrott att störta samhällsordningen. Det gällde inte när romarna välte Irminsul och ej heller på Rügen.

Vi vet ej om biskopen inte begrep att det var frågan om så enkla ting som symbol för det fyrdelade året och himmelsriktningarna samt om det tredelade månåret som nog hävdades av en del danska bönder även under hans tid. I alla händelser har symboliken förvanskats och bara den som ser noga eller förstora ser att på bildstenen Ardre VIII faller hjälten på knä inför den "fyrhövdade Elle = Tiden" som hinner ifatt alla inklusive Absalon. … och förstås Tor i sagan om besöket hos Utgårda-Loke

Den som läser om Tor blir konfunderad och förvirrad. Det beror delvis på att i hans figur har fragment ur sagobrott från flera tusen år. Till varje tid har de haft en mening i sitt samhälle eller den lokala miljön. Under tidens gång har de blandats och förts vidare. Sista steget är kristendomens förnekelse och snobbarnas försök att göra Eddan lik de grekiska sagorna. Detta utan att tänka på de lokala miljöerna och folktätheten i Grekland.

För min del har jag för det mesta rationella ögon och söker naturliga förklaringar till gåtorna. Nån måste väl försöka hålla de flygande sagorna på jorden. Det är så mycket i nordisk arkeologi/ historia som är ren dikt. Det skulle inte stå sig vid rättslig prövning. Det är inte bara Guillou som slipper lindrigt undan.