Totem och attityd

Från att ha varit lokal totempåle i ett hörn av Amerika har vi fått begreppen totem och totemism. Det har blivit en av metoderna västvärlden använder för att distansera sig från vildar och primitiva själar för att använda ett gammalt uttryck som lever kvar underförstådd

Totem, kättare, vilde, hedning, barbar, aborigin, inföding, totemism, Nordamerikas indianer, Australiens missionärer, jesuiter, Potlach, algonquin, Nya Sverige, John White, namnteorin animism, själavandring, ekonomisk teori, besjälning, skyddsande, Manitou, vetenskaplig lättja, gudens fotspår, människans fotspår, primitiv, Drömtid

Träidolers idé |Lista essäer | hem |

Kvakiutl totempåle Alert Bay, Br. Columbia ca 1900

Jag växte upp på Västsjälland med en mil till närmaste skog i det kala landskapet. Jag drömde mig än till berg och än till sjö och skoglandskap. Från att oftast ha tecknat skogsklädda berg övergick jag att teckna indianläger efter att ha läst indianböckerna på modet under 1940-talet. Jag hade alltid en granskog som bakgrund. Det är lätt att teckna granar. På ängen fanns sen något som förmodligen liknade betande hästar. Sen var det antal tepee där det rökte ur toppen. Vår scouttrupp hade en egen stor tepee vi rantade runt med när vi skulle på läger.

Nåja tepeen utvecklades i skogsdistriktet i Amerika men är bättre känt senare från prärien: Men såna saker viste jag inte om. Men sen skulle det förstås finnas en totempåle. Var ska man annars skalpera blekansiktena? Minns att vi en gång hotade skalpera en skitstövel grabb som sen blev nästan vitansikte och faktiskt mycket snällare också. Det skulle gå runt 50 år innan jag upptäckte att totempålen är en litterär lögn:

"Totem från ote, rot ot, possessiv form otem, i Ojibway-dialekten av Algonquinspråken bland Amerikas indianer. En del experter stavar det dodeme (Fader de Smet), todem (Fader Petitrot), Toodaim, dodaim, totam (J.Long 1791). Ett begrepp man anknyter till en person, familje eller stam och snävare menig hans tillhörighet". Dessa är förstås katolska "pater" som vill sätta byxor på indianerna och dessa jesuiter utarbetade begreppet totemism som de såg det.

Vi ser att ordet är rätt ungt jämfört med det europeiska "barbar" om de folk man då ville sätta byxor på. Barbar är ett av de få ord vi verkligen kan datera eftersom vi har litterära grekiska och latinska texter. Även ordet "totem" är ett imperialistiskt ord där ända sen det katolska började peka ut folk som kättare man behöver ett ord för det främmande man inte förstår och vill behärska och gärna förnedra för att visa sin makt.

Kejsar Theodosius skapade den oförsonliga katolska (allmänna) kyrkan runt 380 AD genom att formulera ordet kättare och starta jakten på hedningar och oliktänkande som pågått fram till våra dagar. Ett annat redskap var att mystifiera det kristna buskapet så att det var svårt att tränga in och än svårare för folk utanför det latinska (latin var kyrkspråk framtill reformationen i Norden och till 1960 i icke-latinska länder) … vi får hoppas att FNs mänskliga rättigheter slår igenom före år 2200! Ett par gångar om året står folk utanför dörren och vill omvända mig, hedningen!

Med distans kan vi se att förhållandet i Amerika under 17 - 1800-tal var mycket likt när romarna ville lär européer ovan alperna att tala latin och senare bli kristna på latin. Antagligen syndar jag själv p.g.a. svårigheten att vara globalt jämlik och vän med alla. Det känns när jag skriver och är uppfostrad att använda ord som vilde, hedning, ociviliserad, barbar, aborigin = inföding osv. och där det är lätt att få in en nedsättande klang. Allt detta strider emot att jag har vänner av alla kulörer från alla delar av världen. Men vad man fostrats till sitter som en ryggmärgsreflex som måste bekämpas.

Totemism består av de vidskepelser och seder i vilka totem är i centrum. Det definieras som den intima relation som finns mellan individen och gruppen eller mellan grupper av individer och klasser of naturliga objekt eller egentligen totem, där det förra gäller det senare identifierat i dessa på ett mystiskt sätt och i en underlig mening deras egen tillhörighet, så att de bär namnet totem och visar denna tro i vissa seder

Denna kyrkliga/ akademiska definition på totemism dateras till 1791 när J Long och jesuiter/ paters studerade Nordamerikas indianer. Snart nog fann även Australiens missionärer/ jesuiter att där fanns primitiv totemism bland aboriginerna = infödingarna och denna beteckning fastnade vid just urbefolkningen. Katolska kyrkan hade tolkningsrätten vid denna tid och snart nog fann man även fetischism och animism bland dessa primitiva i de "nya världarna". Att säga "ny värld" ställer det i relation till vår förmodade gamla idealiska värld och är egentligen nedsättande. Endast de katolske var civiliserade och ägde orden … Oh, de såg ibland även inåt att våra hedniska förfäder hade praktiserat shamanism innan de blev kristet civiliserade.

Jag tänker alltid på "mögliga fikon" när jag läser den typen definitioner och ser bruket av nedsättande beteckningar som främst gäller de som använder dem om sina förfäder. Det sorgliga är att man inte kan undvika att ständigt se dessa begrepp när man läser inom detta område. Det förrycker den exakta och stringenta analysen av dessa företeelser. Jag kan inte se att vi västerlänningar/ värstlänningar behöver framstå som skapelsen krona och dominerar många folk och föraktar våra förfäder. Vi som inte kan bringa fred på jorden och inte kan skapa en hållbar ekologi. Vad har vi att yvas över … lite ödmjukhet skulle inte skada. Många unga människor klarar i dag av att möta alla kulturer på jämlik fot. De gamla "mögliga fikonen" skämmer ut sig.

Jag får väl bekänna att jag växte upp på landet med dess lantliga "totemism". Vi använde den på samma sätt som våra förfäder att vi beskrev tingen: "hal som en ål, smutsig som ett svin, dum som en ko, tjurig som en tjur, slug som en räv, yster som en häst på grönbete, sprakfåle, istadig som en häst och allt fantasin kunne uppbringa enligt den gamla metoden att beskriva det okända med det kända.

Vi satte etiketter på folk också: hönsmamma, getabock, bock, tupp, hingst, märr, hind, skata och många beteckningar från verkligheten runt oss. I början när jag börja umgås med fint folk från stan såg jag att de tittade på mig med förundran ibland. Sen fanns de som ville civilisera mig och på Internet finns numera de speciellt på amerikanska där man inte får använda ordet "tupp" och inte ordet för tjejer från Lesbos. Det är sen gammalt överklassens metod att underordna ociviliserat folk.

Se jag har vandrat den långa vägen från lantlig totemism till ett utstuderat såkallat civiliserat språk i vår konforma och rätt fundamentalistiska värld. Det har varit en kamp mot inlärda fördomar och mindre genomtänkt språkbruk och egentligen en fientlig attityd till folk utanför Midgård. Det kan inte hjälpas att jag ibland använder lite ironi och skämt om dessa föråldrade attityder ägnade att skapa strid istället för att skapa bryggor över kulturkanaler.

Totembegreppet är inte det enda jag tvingats omvärdera under 25 års skriverier. Men i fjol fick jag för mig att söka efter definitionen eftersom jag läste en artikel där det användes flitigt och jag tyckte inte det passade. Första steget är att placera totempålarna i ett rätt begränsat och litet om område i nordvästra Amerika/ Canadas kustland söder om Alaska.

Det är alltså en lokal sed och den är inte äldre än slutet av 1700-talet då jesuiterna började forska i deras kultur. Det påminner mig om1940-talet i Danmark när tyska Stöveln ville lära danskarna germansk kultur. Reaktionen var att man förstärkte och grävde fram gamla seder och även föråldrade metoder i bristiden. Om kriget fortsatt hade väll danskarna blåst upp sig till jättar och Holger Danske hade stigit ur källaren på Kronborg slott. Vi kan också jämföra med Andernas kvinnor i Sydamerika som bär kubb för att visa att de är lika förnäma som gentlemännen på Leicester Square och Saville Row i London

Andra pålen från höger har en "vit man" på toppen. Hans Haida-hustru reste den efter honom ca 1913 i Kasaan Alaska

Se denna sajt för en fantastisk samling bilder av totempålar i hjärtlandet. Använd översta sökrutan och skriv in "totem pole" och se en fantastisk kollektion av totempålar

http://content.lib.washington.edu/aipnw/index.html

Från denna sajt plockar jag några fakta om den moderna totempålen

http://users.imag.net/~sry.jkramer/nativetotems/default.html

"Ursprungligen var den en viktig medelpunkt i Potlach-ceremonin under indiannationens fest. Totempålen gjordes för att representera en familjeklan; dess system av släktskap; dess värdighet; dess bragder; dess anseende; dess äventyr; dess sagor; dess rättigheter och dess privilegier. Kort sagt totempålen fungerar som familjens/ klanens emblem och en påminnelse om förfäderna.

I äldre tider restes totem med följande motiveringar:

Det måste understrykas att pålen är emblem och icke en ikon för totemism och animism."

De har förstås rätt i dag. Vi använder ett annat språk och andra begrepp än för 200 år sen. Nedan visar jag att kanske de inte är så långt från det ursprungliga som de tror. Det är vita mannens tolkning som rör till begreppen. De jämför sin totem med US Armys emblemer och vi kan ta ett steg bakåt och jämföra med romerska örnen och många liknande symboler för en grupp.

Kanske de inte ser annat än hela pålen som en helhet. Men om vi ser till hur de är sammansatta av ikoner för kända och glömda saker i deras samhälle blir det något mycket mera. En totempåle är sammansatt av olika delar såsom björn, varg, halv-man, sjöorm, glasnäsa, hök, blåfisk och vild kvinna och de måste kanske ses som glömda ikoner som folk numera ger sin egen mening. Tankar är tullfria. De lokala fyller dem med sin egen fantasi och nedärvda förklaring vi knappt kan tränga in i. Det är ett poetiskt och mytiskt språk vi inte har nyckeln till … vi med vår dans "små grodorna" vet inte varifrån den kom men högaktar den genom att dansa den till midsommar runt en midsommarstång vars symboliska betydelse ej heller helt begriper.

Vi behöver knappt gå mer än 1000 år bakåt i Norden och vi möter björn, varg, orm, hök, halv-man som ikoner i dekorativ symbolik med djupa rötter bakåt. Egentligen fortsatte medeltidens riddare att använda dem i sköldarna. I scouterna hade vi ekorrtotem och många sammanslutningar har djur och annat som modernt totem. På guldhornet från Gallehus ser vi björnbrud Bera och danska riksvapnet har "vildmannen" Hercules centralt i skölden. Halv-mannen finns i hällristningar från sista årtusendet f.Kr och jag vet inte säkert vad den symboliserar. Dessa totem och ikoner "ägs" av de som använder dem och de må ha sin mening för dem och som sagt vissa symboler försvinner in i den dimmiga forntiden. Det är just det magiska vi söker när vi speglar oss i det okända. 

Nya attityder

Som alltid, nån vill vara värst. Haidafolkets typ påle Kasaan Alaska 1899

I det följande ska vi försöka tränga in i hur begreppet "totemism" skapades och konserverades. Man har i alla tider definierat det okända med det kända, dvs. gjort jämförelser och tagit namn för att beskriva. Som nämns ovan var det naturligt att före andra världskriget rörde sig liknelser om de ting som fanns i bondsamhället. Runt 80 % av befolkningen bodde på landet och innan televisionen och den allmänna bilen var alla bundna till en rätt snäv verklighet som nådde sin kulmen under världskriget.

För jesuiterna, de ledande munkarna/ prelaterna var det konfrontationen mellan deras utbildning i europeisk anda och det de såg som primitiv och knappt mänskligt ute i ödemarkerna. De var kanske skiträdda och hade ibland anledning och deras attityd kunne förvärra situationen. De hade inga egna referenser i den nya miljön utan fick använda egna eller skapa nya som förmodligen rymde många missförstånd p.g.a. språkförbistring.

Men det var inte intressant att se urbefolkningen som jämlike utan jesuiterna var ett instrument för civiliseringen och att sätta nytt huvud på urbefolkningen. Fortfarande i dag utbildas akademiker att se sig själva som en utvald klass och mer värd än vanligt folk. Många akademiker jag möter kan inte vara på lika fot med nån egentligen.

Men den starkaste aktör var militärerna som vill kartlägga och dokumentera landet för sina och modernationens ändamål. Redan romarna hade folklivsforskare i sitt släptåg. De beskrev den värld de trodde sig se.

 

"Den ädla vilden" Lord of Virginia Thomas Hariot 1590

http://www.folger.edu/institute/jamestown/c_sweet.htm

I 1590 graverade Theodore de Bry en teckning för Thomas Hariot's Briefe and True Report of the New Found Land of Virginia, där denna figur identifieras som "A werowan or great Lorde of Virginia" (Hariot Plate III).

Säkerligen var det precis vad folk i Europa ville se. Det är en konstnärlig komposition där vi ser att utrustningen är medeltida pik, metallsköld och sabel. Man misstänker att tecknaren aldrig sett en indian … å andra sidan ser man ibland tidiga tecknare hellre teckna sina associationer än själva objektet de borde se. Man menar att författarna vill associera till krigsmålade picter och därmed till att dessa varit ett primitivt folk engelsmännen besegrat på samma sätt som en gång romarna satte byxor på kelto-britterna i tideräkningens början.

Omkring 1640 hämtades en algonquian från Virginia till London för att visas up -- förmodligen i de fina salongerna. Wenceslaus Hollar passade på att göra en teckning där vi ser indianens bara överkropp och med frisyren "tuppkam". Han framställs som en snäll och menlös man kan behandla hur man vill. Inställningen till det nakna var något friare innan den viktorianska dubbelmoralen. Förmodligen hade han kläder när han skulle ut i Londons dimma?

… Just i dessa dagar undrar man över om folk var lika chockade då som i dag när Janet Jackson visar ett bröst? Det gäller att göra det på rätta stället. I Paris modeshower visar tjejerna det mesta och man applåderar. I vår ska jag följa Parismodet med uppknäppt ända ned till naveln. Det är en liten protest mot den amerikanska dubbelmoralen.

Tuppkammen får mig att minnas semestern 1952 när jag gjorde en lång cykelresa över Jylland och kom hem över Fyn. Nånstans efter Odense slog jag följe med en indian med tuppkam och vi fortsatte att prata samman under båtfärden till Korsör. Det var första gången jag fick prata engelska och jag fick avreagera något av idéerna jag hade om indianer.

Inkörsporten till essäerna på Folger Institute är Captain John Smith's A Map of Virginia med beskrivningar av landet, folket, handelsvaror, styrelse och religion (Oxford 1612) Kartan ingick senare i hans större syntes The Generall Historie of Virginia, New England and the Summer Isles (London 1624). Smith var en skicklig artist och hans akvareller tycks spegla verkligheten. Gravören de Bry gjorde sedan gravyrer av teckningarna och på en del av dem har tillkommit en mängd nya detaljer.

Alla pojkars idol "The Susquehannock Bowman" och även militärer och illustratörers favorit

Detta är också en politisk bild där kaptenen vill visa den indianska krigaren som han väl på sitt sätt respekterade. Det vore ju inte ärofullt att ge sig på fredligt folk. Han ville kanske visa att det gick lätt att vinna över indianerna. Till kaptenens heder ska säga att han på sin karta visar hela de indianska samhället och även att det hade en ledare som höll pow-wow. Indiansamhället skiljer sig inte mycket från våra samhällen innan vikingatiden. Liknande miljö ger liknande typ av samhälle. Däremot var steget långt från London till de små indianbyarna som måste ha tedd sig exotiska.

Här kan vi nämna Nya Sverige i Delaware som blev ett kort svenskt äventyr under 17 år från 1638 … å andra sidan Alexanders rike bestod bara 13 år. Under dessa år gick 12 expeditioner till det nya landet och tio kom fram. Först tog holländarna över och sedan engelsmännen, men svenskarna och finnarna blev förstås kvar.

Man får inte glömma det var Sverige-Finland vid denna tid även om ingen tycks minnas det numera. I alla händelser var en del av invandrarna svedjefinnar från Värmland och Savolax. Faktiskt gick det påbud till dessa landskaps generalguvernörer att de skulle deportera svedjefinnar till Nya Sverige. Deras urgamla metod för kolonialisering av skogstrakter kom väl tillpass och därtill kunne båda parter bygga stockhus.

Vid denna tid var det fredliga förhållanden vilket berodde inte minst på att Sverige regelrätt köpt jorden av indianerna. De egentliga striderna var med holländarna. Å andra sidan behövde man köpa tobak och pälsvaror av indianerna. Invandrarna kunne inte konsten att odla tobak. Man menar att mindre än tio svenskar - finnar dött genom indianöverfall medan man förstås inte räknar indianernas förluster. Alla invandrare höll låg profil eftersom man var så få. Man beräknar 600 svenskar - finnar och andra nationaliteter 73000.

När jag först letade efter indianernas kläder fann jag en svensk teckning från Nya Sverige runt 1650. Man ser en Indian med ländkläde och fjäderkrona stå och tala med en vit man med bred hatt med fjäder och förstås pistol i bältet. I bakgrunden syns två grupper indianer i strid och de är nakna. Inget ovanligt i det. Även våra halvkeltiska förfäder stred nakna som vi ser på romerska triumfpelare. Kanske de keltiska mödrarna sa: " Om ni ska slås får ni se till att komma hem rena med hela kläder, jag reparerar dem inte". Även kroppsmålning är en gammal tradition och jag vill minnas att Blekinges sjörövare målade sig blåa för att synas mindre på blåa havet. Våra soldater har kamouflagedräkter och skokräm i ansiktet - opolerat förmodar jag annars skulle de blänka solen! - J

Naturligtvis kan teckningar ljuga och vi vet inte om folklivsskildrarna var ute bland folket bara om somrarna. Så jag var glad när jag fann kompletterande text. John White har exempelvis målat en äldre indian som ser ut som en distingerad romare med toga. Men bättre upp kommentarerna till gravyren Idolen Kivvasa visar denna sittande i en rund hydda. Han har håret knutet i en knut på huvudet och ansiktet visar spår av tatuering. Han bär en åtsittande långväst, öppen framtill och visar nån sort av underkläder med åtsittande ärmar. På västen finns ett fransat förskin. Knäna är utbredda och händerna vilar på dem. Åtsittande stövlar som går upp på vaderna och överst en bård med tre zigzaglinjer och en rad av pärlor. Han har ett fyrradigt pärlband med runda och avlånga pärlor och ovanför knäna två band av pärlor.

Detta är tydligen en idol och kanske för en präst. Men med stor sannolikhet visar detta även högtidsdräkten. Man har rekonstruerat dräkter av denna typ från slutet av 1800-talet och vi kan kanske drar en linje långt bakåt i tiden. Likt i "Gamla Världen" fanns det långa handelsleder exempelvis från östra Amerika till mineralerna i Klippiga Bergen och som kunne användas till pärlor och liknande.

Jag som trodde alla indianer bodde i tepee? Dessa hyddor är från Virginia runt 1600 AD

http://jefferson.village.virginia.edu/vcdh/jamestown/images/white_debry_html/jamestown.html

http://tinyurl.com/yu63c Denna URL leder till 23 av John White och gravören de Brys bilder. De ger en bild av indianerna i Virginia runt 1600 AD.

Om man analyserar kärleken för mycket dör den … eller förvandlas till ändlösa beskyllningar och gräl. Många akademiker menar att man ska problematisera och formulera teorier. Folkets åsikter skapas mitt i samhället medan akademikerna sitter som epikuréerna ovanför folket därnere. Då kan man likt H C Andersen förväxla dikesvatten och verkligt samhälle.

Jesuiterna blev problemformulerare och definierade vad är indian och vad är totem på ett distanserat sätt. Aldrig att de skulle sett efter vad som förenar dem med oss. Prelater har alltid måste definiera sig själva till ett högre plan som civiliserar folket. Tyvärr konserveras de första definitionerna med misstag och allt. Det förekommer inte mycken omprövning med tiden så att de första teorierna lever än i dag. Här hur det katolska skapade teorier:

Efter jesuiterna skapade man namnteorin animism som vörda djuren. Definitionen säger att den bottnar i primitiva vana att namnge barnen efter naturliga objekt efter tillfälliga omständigheter och där fantasin ser likheter. Man förväxlar dessa metaforiska namn eller smeknamn med reella objekt eller egentligen med förfäderna och i konsekvens ger man djuren samma vördnad som man ger förfäderna

[Ovan har jag redan nämnd smeknamn och öknamn från min barndom och seden lever än. Därtill kan man förstås fråga sig vad de som heter Björn och Ulf tycker. Eftersom jag är ingenjör har jag vördat många "anfäder" genom att använda namn och teorier de tagit fram … ja kära gamla Volta. Och jesuiterna sen som vördar en massa helgon och heliga personer eller 1354 AD runt 70000 bara bland benediktinerna. Sen alla statyerna av förfäderna i vår omgivning. Man finner nog likheterna om man bara vill]

Själavandringsteorin som ser totem som en "brygga mellan klanen av män och djuren så att de förenas i ömsesidig allians".

[Det finns inget primitivt i det. Varje generation tvingas skapa sin egen kunskap eller ärva av förfäderna. En av metoderna är från allra första början inlevelse och att söka sig under skinnet på objekt och företeelser för att förstå dem]

Antropologerna favoriserar den ekonomiska teorin. Den hålls som startpositionen där man utgår från den sociala organisationen och nödvändigheten att producera föda och teorin uppträder i två former. Som totem användes ursprungligen djur eller växter den lokala gruppen levde av och efter dessa totem gav grannarna namn.

["Av andra får man sitt namn". Här använder man redan begreppet akademiskt utan korrespondens med verkligheten. Detta bottnar kanske i de faktum att människan alltid söker nyttigheterna på enklaste sätt. Endast en mindre del av folket sätter fokus på det rituella och andliga planet. Realisten behöver endast veta "hur göra"]

Besjälningens teori tror att man kan placera de levandes själ i yttre objekt såsom växter och djur. Men eftersom man aldrig vet i vilket djur / växt som är mottaglig för ens själ sparar "vilden" alla exemplar av den möjliga värden och ber om ursäkt när man tvingas ta något från naturen.

[Min före detta kallade mig Honungstassen och såg en björn i mig. Jag mötte en katt som signalerade "ska vi slås"(på lek) och den såg förmodligen en katt i mig. Detta är förstås luftiga andliga ting och helt beroende på med vilken känslighet man lever i sitt eget livsrum]

Begreppsteorin säger att totem har sin rot i "vildens" ointresse i faderskapet. Det är en primitiv förklaring till befruktningen och barnafödandet, nämligen att befruktningen skylles en förfäders ande som träder in i kvinnan och modern associerar med närmaste objekt i omgivningen när hon känner barnet i sig. Detta objekt ses sedermera som mottagligt för anden. Eftersom folk vet att personens ande finns i ett vist objekt kan man lätt bestämma barnets totem.

[Alla metoder är bra om de kan användas och alla vet hur svårt det kan vara att bestämma namn eller annat. Har man en teori/ metod går det lättare. I detta fall har indianerna helt ärligt berättat om metoden, som jesuiterna knappast förstod värdet av]

Skyddsandeteorin förklaras på två sätt. Den ena är att man ärver den genom att skyddsanden överförs till efterkommarna. Klanens totem är familjens ärvda manitou = ande. Fader Brun säger att totemismen i franska Västafrika kan jämföras med romarnas gens. Medan A. Lang invänder att ärva personligt totem av klanen på grund av moderns härstamning är mer primitiv än nedärvning genom fadern. Men invändningen underförstår att totemism är primitiv dvs. en uppfattning som inte alls är etablerad.

Här får vi kommentera begreppet manitou som västerlänningarna automatiskt klistrar på alla indianer. Det berättas att den största indiannationen Sioux hade ingen "Stor Ande" = Big Manitou, såsom de vita trodde och felaktigt antog de att indianerna praktiserade en övernaturlig andlighet med vare sig himmel eller helvete i den andliga världen. Det måste man ju ha i det kristna etiska codex.

Detta gör att vi inte kan använda dessa generella omdömen på största delen av amerikanerna i norra Amerika! Å andra sidan är det inget fel i att använda abstraktioner för de okända och andliga. Kristendomen vill gärna ta monopol och tolkningsföreträde

Dessa teorier är gjorda av dessa som kallar sig "fader" och högt över huvudet på gemene man … vi känner till företeelsen även från Nordens medeltid. Det finns ingen vilja att förstå totem och man använder nedsättande ord som "vilde, heden, hedning och primitiv" för att skapa distans. Infödda kallar hellre sin idoler för " skyddsande" än för gud eftersom de inte tillber dem utan är vaken för dessas inverkan på livet. De romantiska européerna vill gärna se Manitou / Stora Anden och därmed efterliknar de kristendomen. Bland indianerna finns lika många namn på skyddsanden som det finns indianspråk. Varje stam insisterar på att ha ett eget namn, medan européerna försöker övertyga dem om att det är liksom Gud.

I Wisconsin kan det finnas kvar ett antal Manitou-sten. Jesuiterna gjorde sitt bästa för att förstöra dem och som alltid med Bibeln i handen. 5:te Moseboken 12: 2 & 3 beordras Du ska förstöra alla platser där folket tillbad sina gudar …på de höga bergen … och på höjderna … riv deras altare och förstör deras ristade stenar och helgade stenar för deras gudar …"

All överhet brukar återkommande ha kampanjer för att visa sin auktoritet. På 700-talet gav påveriet ett dekret till missionärerna på Irland att de skulle välsigna "topparna på de heliga kullarna" och då skulle det katolska liksom överta makten där. Man rekommenderade ochså att bygga kyrkor över "resta heliga stenar". Här i Amerika 900 år senare praktisera man samma avund mot det lokalt etablerade och inför Jesuiternas ock katolska kyrklans världsordning.

I Mellanöstern och Europa hade man av sumererna ärvt seden att sätta upp stelar/ högar för att markera sin närvara och möjligen ge namn åt orten. Vi har mycket få kvar av de ursprungliga men vår vägvisare och skyltare är värdiga efterträdare.

Från många beskrivningar av indianernas tidiga samhällen vet vi att manitoustenarna var en vanlig ikon för att fästa särskild uppmärksamhet vid en plats. Vi vill gärna beskriva detta som andligt medan det kanske i själva verket mer var varningar eller andra lokala upplysningar om stället. Det är en fråga om språkbruk. Indianerna som kände terrängen och verkligheten förstod dem men inte jesuiterna.

Vi européer kan lära oss av detta att en del resta stenar hade liknande funktion av väg markeringar och upplysningsstolpar. Att kasta sten på en Herm / hög vid vägen efter exempelvis ett mord var en varning "Se upp här kan finnas landvägsrövare!" Det finns inget fel att lokalsamhället ger sin plats namn efter sin idol. Vår tid vill gärna lägga till lite andlighet vi dock inte kan bevisa. Varför skulle förfäderna vara mer andliga och övertroiska än vi är? Astrologerna har fortfarande en bra marknad och en del spottar efter en svart katt. Det är nära att man kan anta att dessa företeelser är konstanta genom alla tider.

Manitoustenarna har förstås många olika namn beroende på i vilket språkområde man befinner sig. Man nämner ett exempel att det fanns en manitousten på var sin sida om en fors. En uppmaning SE UPP eller egentligen ned. Indianerna kanske varnade för "en Ond Ande" och jesuiterna hänförde detta till vildarnas animism … och ramlade kanske i forsen när denne tänkte på dumma indianerna var … här på Dal inträffade ett par olyckor vid en kvarn på 1600-talet. En drunknade i vattnet och man sa att Näcken tog honom. Det har ingen större betydelse hur man benämner och beskriver det okända. Fokus bör ju ligga på att ta reda på orsakerna.

När jag läser om Stora Anden och Manitou kommer jag onekligen att tänka på kristet inflytande och samma är det med en del sydamerikanska myter. Det är bara naturligt eftersom bakomligger i dag 400 - 500 år av kulturblandning. Det är naturligt att om jesuiten frågar "Har ni en Gud? Och sen förklarar de andliga tingen kanske motparten utan att tänka svarar jesuiten efter munnen för att inte verka allt för mycket bakom flötet i den imposanta frågarens ögon. Så kanske en del indianer vill bli som de vita. Men Sioux tycks ha varit starka och har velat bevara sin kultur. En annan sak är att jesuiten kanske inte riktigt förstått svaren och har inte känt till kontexten.

När man ser ovannämnda teorier frågar man sig: Vad ger de egentligen och till vilken nytta? Kan de och svaren man får användas till nånting? Den påtagliga effekten är att de skapar attityder. Det är lätt att "objektet" förnedras medan utfrågaren känner sig stå för en högre värld. Man börjar pratat i tredje person och avskärmar sig från folket.

Vill minnas att nån text i jesuiternas bibel säger att man ska inte göra mot andra vad man inte är villig att göra mot sig själv. Faktum är att det mesta av teorierna kan faktiskt tillämpas även på den vita mannens och hans samhälle. För balansens skuld borde man göra det jämförande om det nu är nån nytta med det.. Som vi vet vill vita mannen, jesuiterna och överheten alltid lägga sig i människans vardag och beteenden.

Det betänkliga är när dessa teorier fortfarande tillämpas och begreppet totemism utökas till att användas generellt långt från sitt ursprung. I vetenskaparnas föreställning har det inte alls samma betydning som i ursprunget. Man skapar konstgjorda, abstraherade begrepp utanför verkligheten. Vi har liknande företeelse med begrepp som shaman, kultur, heden m.fl. Det ligger i att orden lever kvar såsom exempelvis "avgud", vilket i sig säger att man dragit en gräns mellan de som definierat ordet och andra folk. Det är långt från de mänskliga rättigheterna alla är skyldiga att följa… för min del sitter det i ryggmärgen och är något personligt att kämpa mot den snäva synen eftersom jag utsatts för översitteriet och känner med dem som i dag råkar ut för samma typ inbilska människor.

Felsluten har förstås sitt ursprung i felaktiga utgångspunkter. Kyrkan försöker få världen att underordna sig kyrkans föråldrade model. Vetenskapen gick länge i kyrkans ledband och det tidiga arbetssättet var att skapa teorier vid skrivbordet och sen gå ut i världen och se de förutfattade åsikterna/ modellerna man skapat. Alltså inte lång från kyrkans model och med mycket eftersläp i verbala discipliner utan fysisk referens. Den nyttotillverkande vetenskapen har varit tvungen att utgå från verkligheten och empiriska iakttagelser.

Man måste ha ödmjukheten att se att olika kulturer har olika lösningar och att betyget är om det kulturbärande folket överlever. I vår tid behöver man lägga till begreppet "hållbart". Alla kulturer behöver hålla i minnet och manifestera många ting under verksamhetsåret. Språk och tradition gör att man gör detta på olika sätt. Om jesuiterna sätter stämpeln "primitiv totem" på ting är det en politisk markering och inte en vetenskaplig.

Människan i äldre tider använde ofta Kajsa Wargs recpt "man tager vad man haver" och sen blev det rutin. De lantliga kulturerna är ofta väldigt lika i grunden eftersom deras livsmiljö var likadan. Man manifesterade och organiserade i en grad som passade storleken på samhället. Det är oförskämt av jesuiter och senare vetenskapare att förlöjliga förfädernas strävanden. Främmande kulturer kan man inte bedöma förrän man är djupt under skinnet på dem. Jesuiterna glömde tydligen "Du ska älska din nästa som dig själv" i all sin lagiskhet … de är kanske förebild för sentida israeler?

Opolitiserad vetenskap

Vare sig man lägger till religiösa eller politiska värderingar gör man vetenskapen politisk. I mer tekniska vetenskaper vet man att man måste få bort all yttre påverkan på det objekt man laborerar med. Man kan inte politisera tekniska mätvärden. Köpmännen räknar med "tara" dvs. emballage och annat som inte hör till själva varan för att få priset på den rena produkten. Verbala vetenskapar har oftast stora problem att nå exakthet i definitionerna just på grund av att man lägger till bedömningar eller har förutfattade åsikter eller en politisk vilja att nå vist resultat. Jag förstår väl att denna essä inte komma att uppskattas i många kretsar trots att vi lever i 2000-talet.

Ändock tror jag att de flesta vill se att vetenskapen ska vara objektiv och berätta hur det egentligen är och så enkelt som möjligt. Som vi sett ovan kan man knyta totem bara till ett litet hörn av den globala kulturen. Ändock använder man begreppet generellt och överallt man tror det passar och då förstås på "primitivt" folk utanför stadssamhällena. Det är inget fel i att säga totem = emblem. Men om man lägger till eller underförstår en nedsättande värdering sysslar man med politik och inte med vetenskap.

Vetenskaplig lättja är ytterst vanligt. Det man inte förstår ger man summariska emblem. Och de verbala vetenskaperna arbetar allt för ofta utan stabila referenser. Inom tekniken jämför man det okända med det kända. Inom verbala vetenskaper förekommer den absoluta referensen icke. Filosofer har nogsamt undvikit att riktigt analysera Einsteins teorier därför att de inte riktigt förstår dem. Därmed förstår de icke heller verkligheten. De är rädda att göra bort sig och döljer hellre sitt tillkortakommande. Det är för svårt för dem att beskriva den relativistiska verkligheten.

Den tekniska utvecklingen tog jättekliv när man väl formulerat relativitetsteorier och kompletterande kvantumteorier. Endast om man korrekt beskriver verkligheten kan man manipulera den eller göra uppfinningar som utnyttjar verklighetens beteende. Verbala discipliner som arkeologi, historia och annan människokunskap ligger efter och praktiserar föråldrade metoder. Relativiteten kräver att man binder iakttagelserna till det lokal rumtidsrummet i första hand och i andra hand frågar efter liknade rumtider. 

De exakta disciplinerna kräver att man jämför med kända normaler. I de luftiga disciplinerna skapar man tänkta referenser och jämför med dem. Det innebär att slutsatserna "flyger" utan bindning till reell verklighet / rumtid. Vidare är vetenskapsmännen ofta hopplöst okunniga om naturen och natura samhället som var den stora referensen i forntiden. Numera är det betänkligt att man inte inser att hållbarhet är det väsentliga kriteriet för att en kultur ska bestå. Futtiga mänskliga maktfrågor väger lätt när naturen slår tillbaka.

I det kortare tidsperspektivet 1600 år bakåt är det förstås katolska kyrkans tolkningsmonopol som satt skygglappar på den fria vetenskapen. Den religiösa attityden ledde även till kategorisering i "högre och lägre" vilket strider mot naturlig anpassning till verkligheten. Man kan inte ens kommendera människan att följa nån utstakad högre ordning som inte har ändamål och är ohållbar i tiden.

Kyrkan vill skilja ut sig och vara bättre och sätter negativa etiketter på företeelser. Man ser inte in i sig själv på ettobjektivt sätt. Då skulle man upptäcka att man har sina egna ikoner och totem och att de ofta är slående lika "primitiva folks tabun och ordinationer". Objektiv vetenskap och ordbruk ska kunna omfatta alla folk och livsmiljöer. Naturligtvis startade det tidigare än romarna, men hos dem ser vi utvecklingen i uppsatta idoler och personifierade egenskaper. Vi fick in dem i språket i den latiniserades grammatikens ändelser HED och HET som abstraherar ting och de högre utbildade arrangerar dem som högre och lägre och dominerar och "civiliserar" folk

Innan kyrkan hade folk ord som var idoler/ ikoner/ gudar för abstrakta företeelser. Kyrkan menar att dess system med 70000 helgon / idoler och språkets abstraktioner är bättre och högre. Det är ren kulturell imperialism och översitteri. I verkligheten är det väl frågan om man uppnår ett resultat där den ena metoden är lika bra som den andra så länga man får mat på bordet och tak över huvudet. Det känns som om kyrkan ofta vill kapa huvudet och göra människan till fjärrstyrd robot. Dess prelater vill stå nånstans långt uppe och se ned på oss. Många män tål ingen herre över sig och med tiden blir det uppror på något sätt.

Vetenskapen behöver en vokabulär som är lika oavsedd tid och rum. En som utöver andlig lednig bör kallas präst oavsett om han verkar bland folk på taigan, bland forntida egyptier, bland indianer på prärien eller i svenska kyrkan. Ord som shaman, medicinman, präst delar folk i kategorier fast deras funktion är precis den samma. Vill man tala med ett barn går man ned på knä. Detsamma gör man med små djur. Att vara på samma fysiska nivå är början till ett jämlikt förhållande. Att göra som motparten är att invitera till lek.

Tyvärr är vi västerlänningar fostrade att sätta oss på andra folk och därav har vi fått många oväntade snytingar. Vi förstår inte att om man kritiserar andra får man på käften. Vi är dåliga på att kunna ta kritik själva. Vi är dåliga på att ha antennerna ute och känna med andra människor. Vi är allt för hårdhudade och korkade helt enkelt. Men vi behöver inga förutfattade åsikter och nedsättande etiketter på förfäderna.

Den stora stötestenen i attityden är förstås förståelsen av språk med dess metaforer och ikoner. Västerlänningen är inte fostrad att se i bilder såsom exempelvis kineserna som i sitt språk måste använda bildsinnet och även verbalt tänka i bilder eller hela situationer. Kineserna använder båda hjärnhalvor medan vi använder bara den ena och den andra blir ett irrationellt kråkslott eller öppet hål. Vi blir ställda när vi konfronteras med bildspråk.

Sumererna satte upp stenstoder eller kastade upp en hög för att markera närvaro och gränser. I hettiterna symbolik har vi nån sorts sten som manifesterade bosättnigens idol. I Norge har vi en odaterad stenstod med ansikte och vi känner till ett antal statyer som är ritualstenar för orten bl.a. några trehövdade. I konsekvensens namn borde dessa kallas totempålar, men samma gäller skyltarna utanför vårt samhälle och skyltarna på affärerna. Det finns ingen anledning att göra skillnad på företeelser med samma mening. Det borde göra att vi kommer närmare i förståelse mellan olika tidsrum.

Runstenarna är ofta menade som ägomarkering. Hällristningarna har samma funktion. En del är gjorda som speciella ristningar som markerar att platsen är inmutad. I normalt språkbruk säger vi att nån person äger landet/ inmutningen. När en nordbo ser ett inhugget fotspår säger han att det är gudens fotspår. Gudar kan inte göra spår. I Italien säger man däremot människans fotspår och det är mer romerskt rationellt. I äldre tid sa man på Dal att "vi har jorden till låns och ska lämna den i samma skick vi fick den". Numera tycker åtminstone kapitalisterna att det är gammalmodigt tjafs och flum.

Jesuiterna var kanske ursäktade för sin attityd. De fostrade till att vara repr4esentanter för gudssten en del påvar försökte skapa. Det satt i att man behövde inte ta hänsyn till vanligha dödliga. Men fortfarande i dag finns inom kyrkan katolsk som lutheransk folk som inte bekänner sig till de mänskliga rättigheterna och jämlikhet med alla människor i världen. Ej heller det där budordet "Du ska älska din nästa som dig själv" … men för en del gäller det inte hedningar och vildar

Begreppet primitiv fungerar likt en ryggmärgsreflex utanför kontroll. Till den hör också att man inte tillerkänner de avlägsna förfäderna någon intelligens fast deras vardag krävde mer än vår välordnade värld där det mesta är färdigt. Sumererna skrev för kanske 5000 år sen att de lärde sig saker av räven Kiel (ett allmänt smeknamn på samma sätt som vi i Nord hade man på björnen. Min före detta kallade mig Honungstassen). Folkminnet har ingen tidslinje och man bevarar det man tycker är värt att spara. En del som ren kunskap och annat som påminnelse om utvecklingen.

De mindes också grävkäppen som vi ser på över 20000 år gamla hällristningar i Afrika. Vid den tiden var grävkäppen säkerligen det viktigaste redskapet eftersom jakt är en opålitlig källa ser man hos nutida jägare. Det är inte varje dag man lyckas ser man på nutida TVprogram. Då är det bra att ha mor hemma som Uppfinningarnas Moder. Hon uppfann faktiskt den förtyngda grävkäppen för mer än 20000 år sen

Många nutida forskare sätter på stämpeln "primitiv" utan att inse att det behövs en mycket stor kunskap för att man ska föda en familj under alla förekommande omständigheter. De behöver hålla allt i minnet hela tiden och fyller hjärnan med det. Det var därifrån människan började manifestera vissa återkommande saker i nån form av minne såsom exempelvis stenmonument och ritual. Småningom utvecklade de verktyg som byggde civilisationen och en del av dem använder vi i dag. Länge var metallerna en lyxvara men man använde stenverktygen såsom man alltid gjort.

Från Australiens Drömtid kan vi hämta ett folkminne sparat till våra dagar:

"Gwion Gwion är namnet på en fågel med lång näbb och som pickar på berget för att fånga insekter och pickar in i kroppen för att suga blod. I Ngarinyins värld började Gwion Gwion som en ande-man. Han pickade fram dolda redskap ur berget, gimbu (kniv), spjutspetsen och yxan. Gimbu kunne sen användas för invigning och tillsammans med andra verktyg för jakt och samlande"

I detta korta klipp ser vi hur fokus flyttas från fågeln som lärare till människan. Vi har glömt att våra förfäder lärde sig av djuren och att djuren ibland lär av oss. Det är lätt att missförstå när man talar om andar eftersom man tydligen inte har något ord för "tanke" och man har inte vår grammatiska imperfekt/ för-nutid. På samma sätt hade våra keltiska förfäder sina världar för att beskriva relationen till här och nu. När man läser gamla keltiska texter vävs man in i att fokus förflyttas genom världarna utan grammatikens former. Att stämpla det som primitivt är rent av korkat.

Många skribenter sätter sitt fokus på orden eller abstraktionerna istället för på världen bakom. Filosoferna har sen Platons dagar bollat med "eviga idéer" som om de hade fysiks existens. De trodde att man kunne lösa världsgåtorna bara genom att tänka och skriva orden. Orden är verktyg för att komprimera verkligheten till gripbar form och de är en mycket grov förenkling.

Sumererna låter sin hjälte Gilgamesh falla i tjurdrömmar när nånting ska göras och sen får hans kamrat (kroppen) Enkidu vara "den första som gör det". De är då personifikationer av tanken och utförandet. De avbildas ibland med tjurens underkropp, människans överkropp och huvud samt tjurhorn. Det är en bild av när människan lever sig in i djuret för att kunna behärska det. Tjurkampen är "första-gången" och tjuren står för "kraft". Våra datasnillen brukar alltid berätta hur kraftfulla våra datorer är.

Forntida språken ter sig som blomsterspråk för oss därför att de använde metaforer och ikoner där vi tror oss beskriva exakt med en ordföljd. Ordet Algonquin (indianer) lär betyda " vid en plats där man med spjut spetsar fisk och ål". Meningen speglar ett folk som lever av naturahushållnig och reflekterar att "naturen är min broder". Naturen, klimatet, tillgänglig teknologi och storlek på befolkningen avgör vilken form av kultur man utvecklar på en viss plats. Pyramider i Lappland vore malplacerat och omöjligt i den omgivningen. Man kan mäta det bara med platsens mått dvs. dess relativitet. Fortfarande i dag försöker urbana kulturer att tillämpa sina ramar på glesbygder. En omöjlig ekvation och rena dumheten.

Eftersom det nordamerikanska klimatet inte tillåter odling med de växter man hade tillgång till fick algonquin-indianerna förflytta sig och skörda de nyttigheter som var aktuella vi varje tid på året. Människan kan inte ensidigt leva av exempelvis kött. Allt ska skördas vid rätt tid och därför blev den frågan om många metoder att jaga, sätta fällor, fiska, samla rötter, frukter, bär, vildris och därtill skörda material till kläder och verktyg. Om sommaren rörde de sig till fots eller i näverkanoter på vattendragen som var vägarna. Om vintern fick man använda snöskor och toboggan för transport. Kläderna gjordes i stor omfattning av skin och så även teepee/ wigwam men även näver kunne användas

Man "vävde" in sina myter i klädernas mönster, kanske som tatueringar vars mönster ärvdes och målade på teepeens sidor och några gjorde då totempålar som var som en skylt som talade om vilket folk levde här och den invigde kunne läsa bildspråket. Det är svårt att skilja på totem och ikon och vi ska använda orden varsamt. Totem är emblemet medan ikonen motsvara dataspråket icon som symboliserar en process och måste beskrivas med en lång sträng av moment. Det finns definitivt ingen mening i att förlöjliga eller sätta sig på de folk som använder detta bildspråk. Då är det vi som är korkade och inte förstår det fina i kråksången som man säger. Ibland använde man bildspråk som ett hemligt språk bara för de invigda. Våra barn har en period då de tränar i att använda hemligt språk.

I denna hällristning från Backa, Bohuslän finns det många möjligheter att läsa in totemism, fetischism, animism osv.

Dessa hällristningar är förmodligen gjorda under en längre tid så att man adderat nya saker. Man ser att de länkat ihop bilder och iconer som kunne läsas av dåtiden, medan vi står handfallna utan nyckel och vet in hur allt hör ihop och vad alla detaljer betyder. Vi ser hur väl det behövs skriftspråkets ordnig i strängar. Ett steg på vägen var att använda tidbåtar där "från och till" anges av symbolerna i för och akter. Sen har vi "lasten" som berättar om vad som ska hända under en period. En del detaljer känner vi igen direkt medan andra måste sökas i hettiternas och Levantens symbolism och ytterst ofta från Sumer

I Utah, USA finner man liknande stora hällar med ett myller av figurer och symboler. Dominerande är som oftast bergsfåren och man talar om "fårätare" eftersom många stammar levde av fåren. Vi kan även finns symboler som är likadana som i den s.k. Gamla Världen. Ibland kan det bero på liknande livsmiljö och näringsgrenar. I vissa fall måste man fråga sig om de haft besök från andra sidan oceanen.

Till vissa delar påminner ristningarna om de bergiga delarna av Kaukasus , Levanten och norra Mesopotamien eftersom man även där levde av får och getter. Vårt Lappland domineras förstås av ren, älg och björn med de två sistnämnda som "högdjur" med tillsvarande ritual. Våra älgjägare har fortfarande en del ritual för att hålla i minnet de farliga momenten i jakten.

Människan har för vana att förmänskliga allting. Det räcker inte att en hund är hund eller en apa är en apa. De ska lära sig att agera som människa. Och vist tar en del djur efter människan, medan katten alltid är katt. Jag är katt eftersom en del kattor hälsar på mig på kattors vis som en like.

Men vist på sätt och vis är ikonen "kentaur" en sinnebild av humanisering när människan dresserar en häst och liksom sätter sitt huvud på hästen. Men för att det ska bli riktigt lyckat måste det bli frågan om ömsesidig vänskap. En annan förvandling var när det ursprungliga djurlika idolerna förvandlades till människolika gudar dvs. abstraktioner av en samling iconer. Samtidigt blev ledarna halvgudar och började liksom sväva över folket. Man ser samma utveckling i Sumer/ Akkad och senare i Rom där Augustus var gudaboren. Vår Göran Persson är väl inte gudaboren men lika fullt svävar han liksom ovanför folket och han är inte ensam

Några engelskspråkiga källor

Catholic Encyclopedi about totemism

http://www.newadvent.org/cathen/t.htm

Indianska rekonstruerade kläder

http://www.morningstargallery.com/clothing/12.html

Den fantastiska samlingen av bilder på totempålar

http://content.lib.washington.edu/aipnw/index.html

Om urfolket i Australien

http://www.aboriginalartonline.com/index.html