Hällristningar i gränsbygd recension

Vist är jag intresserad av Bohuslän, men i en recension nämndes att boken handlar även om Dalsland. Lilla Dal nämns dock inte i boken och inte ens Karin Rex Svenssons förträffliga bok nämns som källhänvisning. Dal är ju mitt hjärtebarn i detta avseende och jag vill veta vad som skrivs.

Hällristningar i gränsbygd, klubban, våld, maktelit, ritual, rangordning, danska hällristningar, tabu, kvinnosfär, berget heligt, kosmos, kultur, kulturutbyte, naturbruk, Gilgamesh, kosmologisk drama, bronsålder, labyrint, skeppet, texter på hällar, stjärnbilder, osäkerhet, årder, gudar eller människor, attribut, djur, solhästen, skålgropar, barbarer, religionshistoria, arkeologi, arekeologi för vem, sammanfattning

Allmänt | isolation | detaljer | sammanfattning |

essäer|hem |

Vad nu? … en snöleopard i Bohuslän???

På annan plats påpekar jag att intresset för arkeologi i allmänhet har varit nära noll efter andra världskrigets korta period av uppflammande nationalism i Norden. Då skrevs böcker och fornminnena märktes ut här i Sverige.

Fram till 90-talet har nästan inget hänt. Få utgrävningar och inga böcker har skrivits med några få undantag. Under senare år har bilden förändrats vad gäller böcker. INTERREG-projektet bakom boken Hällristningar i Gränsbygd är i och med EU något nytt och välbehövligt ur många synvinklar. Bidragande har förstås varit att ett område i Viken har utnämnts till världsarvsområde.

Anne-Sophie Hygens och Lasse Bengtssons verk är kanske nog det bästa som skrivits om hällristningar i Viken. För allmänheten är den en välbehövlig inkörsport till hällristningarnas problematik där inte minst skyddet är en viktig faktor. Nu är det ju inte bara Världsarvsområdet som är intressant utan skyddsintresset måste spridas till folk överallt. Endast folket kan bära upp sin egen kultur.

Det märks att det skrivits så litet under mer än en generation. Det har inte varit någon diskussion som skulle ha vädrat ut i synnerhet 1800-talets och tidiga 1900-talets luftiga idéer om våra förfäder. Fortfarande börjar de flesta böcker från en grund av svammel och vetenskaplig spekulation. I svensk akademisk tradition vill man vara folkbildare så snart allmänheten kan tänkas köpa de dyra böckerna.

Paret försöker skaka sig loss och en av förtjänsterna är att man påvisar att många av våra vanor och seder har mångtusenåriga rötter med många intryck utifrån. Det för förfäderna närmare oss.

Mina favoritexempel är att följet eller processionen är en viktig del i samhällets organisation. Det ligger bakom att man kunnat samla samhället till gemensamma ansträngningar och dela arbetet och styra en enhet större än en storfamilj. Ett annat är symbolredskapet klubban som i förfädernas tappning var den helgade hasselkäppen. När den faller har beslut tagits. I Gamla Världen kan vi spåra dessa begrepp tusentals år bakåt.

En annan väsentlig god ting är att de sätter hällristningarna in i den miljö forskning ger om den föränderliga forntiden.

Mitt utbyte av boken är att jag får en massa detaljuppgifter om arkeologin i Bohuslän under bronsåldern. Exempelvis viste jag inte att det går dubbelt så fort att göra en skålgrop om det strilar vatten över hällen. Men sen undrar jag över om det finns beräkningar på hur lång raklinje man gjorde på en 8-timmarsdag? En meter kanske och då inser man att det tagit tid eller har krävts en del arbetskraft för att göra de bildfriser som tydligen gjorts i ett sammanhang.

Det är inte min mening att ösa superlativer över dem båda, utan att bidra till en ordentlig diskussion. Det är det enda som kan föra diskussionen vidare

Isolation

Till att börja med kan man haka upp på begreppet "gränsbygd", som man nog inte kan bevisa har varit gällande under bronsåldern. Tvärtom var området Viken nog större än världsarvet och Östfold. Exempelvis syns vissa stilelement över ett större område. Åtminstone västra Dal med Kroppefjäll som delare har tillhört Viken. På Knud den Stores tid hörde även Värmland och Markerna till Viken. Vet inte om det är själva namnet INTERREG som fått dem att allt som oftast begränsa synfältet till bara Viken.

Däremot är Dal dvs. Dalboslätten i mångt en kultur för sig, men man finner många av Dals symboler även på Bohuslän hällar. Jag studsade till när man inte nämner Dalsland alls i sammanhanget. Som jag visar längre fram är den snäva synvinkeln förödande för ett objektiv vetenskapligt resonemang.

Den greko-romanska kulturimperialismen färger även arkeologin bortom antiken inom hela angloskandinaviska sfären. Vi förväntas vara barbarer som Rom satte byxor på dvs. våra förfäder antas vara primitiva barbarer. I svenska historieprogram framställs tiden före kristendomen som ett samhälle utan lag och ordning och förfäderna var vildar.

I själva verket kände Norden nog till kristendomen i samma takt som den utvecklades i syd. Det var först när kejsar Otto pressade på och kungarna såg att det var ett bra maktmedel, ja först då blev det allvar och även då tog det århundraden. Och faktisk praktiserar kyrkan samma sorts tideräkning som våra förfäder.

Sen är det kanske inte rättvist att använda vår sten- och teknikkulturs mått på ett glesbefolkat naturbruk. Ärligt talat är jag inte säker på att vår kultur består om ytterligare 6000 år med denna takt finns inte mycket natur kvar och därmed kan vår kultur knappast vara ett bra mått och referens i vetenskap.

Ytterligare en av svårigheterna i tidsmaskinen är att inse att den tidiga bronsålderns människa hade också en historia dvs. mer än ett par tusen år till stenkulturens början och även för 30000 år sen hade man en kultur. När vi går in och betraktar kulturyttringar från bronsåldern, betraktar vi oftast nya tillskott till en pågående kultur. Det är svårt att famna en världsbild.

En svårdefinierad svårighet är att vi har inga begrepp som täcker deras världsuppfattning. Om vi använder begrepp som gudinnan Inanna associerar vi till en till människa animerad gudom som var idol och fixare. Vi kan inte in i detalj föreställa oss att hon symboliserades visserligen med nymånen, men var i själva verket växtkraften i vattnet och hennes tvillingsyster var jordens fuktighet.

Hon älskade med solvärmen och skickade sin make kornet/gödningen till underjorden för den syntes vi kallar tillväxt. En annan myt om Isis handlar mest om skörden och att allt sprids för vinden. Det blev vår Baldersmyt som i sig är obegriplig. De tänkte med andra ord i kretslopp fast de använde poetiska beskrivningar … som många tyvärr missförstår och sätter stämpeln "primitiv" på … i en tid å stadsbor knappt förstår sig på att odla blommor.

Med andra ord vi fostras till en isolation som gör att vi lätt ser våra förfäder som "de" och de var primitiva i jämförelse med s.k. kulturländer och slavstater med romersk cirkus. Och då jämförda med oss vad? Egentligen är det fantastiskt att våra förfäder överlevde utan finkulturen i söder … eller hur?

Detaljer

Våld ... Man ska kanske akta sig för att pådyvla förfäderna för mycket utan egentliga bevis. Att påstå att förfäderna var våldsamma är nog att ta i. Då skulle finkulturerna i söder ha varit helt våldsfixerade. Om man får tro bilderna från tempel i egeiska sfären hade de dubbelyxor lite varstans. Det är nog säkrast att se vapnen som symboler och de övriga bilderna visar glada och bekymmerslösa människor. En motsats till våra dagars gravallvar i Sverige. … och faktiskt är en god del av funna bronssvärd oanvända.

Maktelit … en maktelit kräver en viss population innan det finns bärare av eliten. Här på Dal finns en storhög i varje härad på ett ungefär. I min barndomsby fanns ovanlig nog 1 plus 2 högar. Bronsåldern pågick i runt 30 generationer. Vist var tiden med storhögar närmast en pseudohändelse. Dessutom finns en del kvinnor i storhögarna och faktiskt finns det skenbegravningar också såsom den ena Jellingehögen i Danmarks navel.

För bekvämlighetens skuld kan man indela i en Ritualtid före ca 2000 f.Kr. då man följde gudinnan. I Egypten kallade man det "Shemesu Hor" eller "följa tiden". I mitten av bronsåldern ser vi tydligt att nu har mannen tagit över och i samma veva blir vissa människor sina idolers ställföreträdare på jorden. Men hur bevisa att man slaviskt följde detta i Norden är en stor svårighet.

Författarna säger att "Bronsålderns samhälle styrdes av en elit som kontrollerade myterna och det ekonomiska, sociala och religiösa livet" … de har bra kristallkulor i Bohuslän.

Andra hypoteser är tänkbara och kanske mer sannolika om vi ser till den senare utvecklingen. Dels är det den keltiska tendensen att översteprästen var den ledande, dels att vi ser olika varianter med än prästinna, än ledare , än ett par som ledare. Kanske det snarare var så att det fanns olika lagrum i ett Norden med plats för de som ville leva herrar och de som ville leva bönder.

Det fanns ingen gemensam "nation" men väl kulturgemenskap i norra Europa och Anatolien, så det kan ha växlat från ställe till ställe. Keltiska oppida byggde på en koncentration av de burgna till ett oppida. I Norden känner vi till begrepps om birke och ornum som särskilda lagrum i bondelandet. De begrepp vi ser på 500-talet har förstås sina rötter vi kan dra en bra bit bakåt.

Ritual … det är knappast sannolikt om man tillskriver Norden djupsinnig andlighet och invecklade ritual. Varför skulle deras högandlighet och ritual ha varit märkvärdigare än i min barndoms bondland, med bönder som besökte kyrkan till jul och påsk och med lite profana tilltag till fastan och midsommar? Det stupar på bristen på bärare. Endast stadscivilisationer har resurserna till ett stort prästerskap och påkostade ritual.

För min del tror jag mer på ritual av typ min barndoms midsommarbrasa på landet eller våra dagars Valborgseldar. Folks samlas en stund och kanske någon talar till det fåtal som lyssnar. Man kommer samman för att det hör till sen urminnes. Alla vet lite grann och folket tillsammans uppfattar en stämning av helighet in för det som sker i naturen.

Norden är en utlöpare av de svebiska kelterna syns på brakteaterna från 500-talet. Vist känner vi till att vissa keltiska centra hade sina druider och präster … men hur var det i Nordens ödemarker och allmänt sett? Sen är det en annan sak att för att gripa kärnan av livets under krävs vare sig överlägsen intelligens eller märkvärdiga riter. Det är en pågående kultur alla växer upp med och det är svårt att skilja på barnsagor och världsförklaringar. Skillnaden är att ett fåtal är särskilt intresserade och lägger ned ett antal att studera det och vissa gamla gummor och gubbar var åtminstone i min barndom goda förmedlare.

Rangordning … kommer i samma veva. Man behöver en hel rad av människor och ett behov att delegera förrän man skapar rangordning. Vi har en del indikationer på att folket i gemen krävde en strikt jämlikhet. Det är oförenliga begrepp egentligen.

Katten får illustrera arkeologins dilemma. Existerar någonting innan man gjort fynd? Denna katt springer på en häll i Bohuslän 1000 år innan fynden av kattben?

Danska ristningar att det inte skulle finnas danska figurristningar finner jag märkligt. Man har funnit ristningar inne i gånggrifter dvs. tiden runt 3300 f.Kr. En hörnsten i min bevisföring är Engelstrupstenen där motivet kan jämföras med ett sumeriskt sigill från tretusentalet f.Kr. Kompositionen har sin speciella form genom att det finns en väktare med i det äktenskapet. Därför kan det förbindas till myten.

Man har funnit figurristningar på och i gånggrifter. Man har funnit åtminstone skålgropar på material som återanvänts i hällkistor på gränsen till bronsåldern över tusen år senare.

Danmarks dilemma är bristen på sten och vem, vet hur många ristade stenar finns i danska kyrkor. Även här på Dal finner man antydningar om detta. Annars är det rätt utan Danmarks bronsålder stod vi oss slätt i tolkningen av våra hällristningar. På den tiden viste man inte att nationen Danmark fanns. Jag tror att kejsar Otto gav det namnet när han gjorde danerna till markland under der grosse.

Tabu … Man behöver nog mer än en kristallkula för att kunna påstå att folk hade tabu, totem, shamaner osv. Den typen av utsagor är spekulation och svammel i brist på bättre. Jag föredrar att bara kommentera vad jag ser och jämföra med strikt kända motsvarigheter. Säkrast är om man binder det till kända föremål och företeelser och i detta fall är det klokt att ha Södern som en motpol … har sett at även präster i Sverige håller på med andeutdrivning och det är kanske djupare än shamaners försökt att utröna det okända.?

Kvinnosfär … Ritualtidens "följa henne", kvinnogravarna och vår senare historia pekar mot en lika jämställd kvinna som i min barndoms bondland, där bondmoran var det andra dragdjuret framför vagnen. Samma tankegång finns i Rigveda innan macho-männen tog över på vissa håll. Observera att överklassen hade kanske sina vanor och majoriteten bondebefolkningen helt andra. I känt tid blev överklassens kvinnor ofta att betrakta som galjonsfigurer.

Men vist, kvinnan har nog alltid haft sin egen naturliga sfär … i Sumer var Ninhursag uppfinningarnas moder … kanske försmädligt att inse om man är man. En del amerikanare blir arga om man påpekar kvinnas starka roll under Ritualtiden.

Berget heligt … även vi omger lagliga institutioner med en närmast sakral helighet ... från och med 1600-talet fick man inte slå näven i bordet eller svära på ting. I Gulatingslagen stadgas hur en tingsplats ska inhägnas med hasselkäppar och rep. I Steneby fanns en upphöjd plats omgivet av dike som förmodligen varit avsedd som tingets podium.

I lilla Danmark finns minst 26 ortnamn Tingshög och exemplen är många från olika tidsåldrar. En del utgrävda höger är skengravar och kanske man exempelvis i Danmark utan berg fick skapa ett berg. De som menar att det inte fanns lag och ordning före kristendomen borde studera ortnamn äldre än 1100-talet. Ty man kan inte säga att kristendomen slog igenom förrän kyrkorna byggdes.

Sumererna ristade sina lagar på stelar … i Bohuslän var det salig Kajsa Warg och där i regel berghällar är synliga i ett odlingslandskap. Det var naturligt att hålla ritual nära åkrarna där själva akten skedde. En del stenar är helt enkelt altare, medan andra är talarstolar där den valde var såväl gudomens ställföreträdare som folkets ställföreträdare. Begreppet "fodepald" är gammalt som attan.

Kosmos … Det är måhända naturligt att högt utbildade akademiker söker efter djupa andliga företeelser. Och vist då som nu lever vi nånstans mellan kosmos och jorden inre. Egyptierna skickade sina Ka-själar till stjärnbilden Orion och Ba-själen till underjorden. Tänk vad många själar det blev på Orion? Kanske det är de som kommer i sina UFOn? Skulle tro att det närmast var prästerskapet som spekulerade i de andliga tingen för att ha något att sälja så att de fick mycket bidrag av Farao och folket.

Man har funnit fågelvingar i neantherthalares gravar och även långt senare. Kanske en fingervisning om att man antog själen flög iväg till stjärnorna när andedräkten slutar. I övrigt är tankar tullfria och få vet vad jag eller nån annan egentligen tänker.

Jag jämför med min barndoms bönder och de vara nog mer handfasta i sin tillvaro även om de ibland gjorde märkliga symbolhandlingar. Min fosterfar skulle alltid tända första elden om våren med flinta … det var bara det att han hade aldrig tid att lära sig konsten … men tanken var god.

Fortfarande i våra dagar tror många att de kan lära sig evigt liv av egyptierna … och de brukar hinna dö innan de får svar på den eviga frågan om fortlevnad. Bästa knepet är att göra nån uppfinning eller något annat som uppmärksammas. Då hamnar man för lång tid i historieböckerna och lever ett tag till … än lever Sokrates och Arkimedes - Heureka. Det är ju så att vissa av oss vill synas och det är det vi egentligen menar med att leva evigt och just det kan uppfyllas.

Kultur … är ett så viktigt begrepp att jag må ge den definition jag använder. Kultur är ett tillskott av mervärde till en pågående kultur. Det är förstås samtiden som ger företeelsen mervärdet som anger att det har ett värde för sin samtid. Det är oftast tillskotten vi ser noteras på hällarna som något nytt.

För att man ska kunna mäta värden krävs referensskala och det är knappast lämpligt att vi använder vår skala när man bedömer vad var kultur för förfäderna. Vi kan bara konstatera att deras kultur var ett led i en kultur som överlevt och skapat oss. Utan detta led fanns vi förstås icke.

Kulturutbyte … Författarna har för få konkreta jämförelser och hänvisningar till kulturutbytet med södern. Det stannar vid att man konstaterar att det förekommit. Dock finns det hela bilder och många detaljer som måste ha förmedlats nån gång. Sen är det frågan om man tror att sydlänningar kom hit och knackade i våra hällar eller att våra förfäder antecknade vad de sett i främmande land … Se även nedan under Stjärnbilder.

Man får ju akta sig för att tro att allt som avbildas på hällarna är sanning … eller att allt har kommit till användning som idé eller fysisk företeelse.

Naturbruk … För att vara objektiva måste vi använda begreppet naturbruk som täcker alla former av näringar. Husdjuren bokstavligen kom till Skandinavien och med dem ett tillskott av kultur. Man antar att de kom under femte årtusendet och före jordbruket som började under fjärde årtusendet. I synnerhet inlandets pollenkurvor visar att i början var det mest framstöter och då förmodligen av specialiserade odlar typ Alvastra.

Även detta var ett tillskott av kultur jämfört med samlare, jägare, fiskare vilka utnyttjade vad naturen gav utan vårdande insats … fast vad vet vi om det? De tidiga näringarna var en mindre intensiv ändring av naturen än husdjur och jordbruk.

I synnerhet jordbruket kräver import inte bara av utsädet utan av tillhörande ritual. Jag har ingen kristallkula som kan säga mig att "Myternas innehåll måste upprepas med jämna mellanrum och detta var människornas ansvar" … som om att upprätthålla lokala världsordningen var det primära. Jag har inte talat med förfäderna på det sättet.

Däremot är det en ovägerlig logik att om man gjorde sig beroende av jordbruk var man helt enkelt tvungna att bereda jorden och så varje vår. Man kan säga att det var magen som bestämde att det måste ske och inte gudar eller något annat, utom förstås makterna dvs. väder och lokalt klimat.

Exempelvis fynden från Alvastra före 3000 f.Kr. visar att dubbelyxans funktion var att påminna om att värna åt två håll. Vårt språkbruk är svårt och vi kanske säger värna mot underjordens och atmosfärens makter. Men på nutida bondespråk betyder det att beta kornet med gift mot angrepp innan det grodd och bereda en god bädd och hoppas att jorden är vänlig. Man får även spruta och skydda sig mot allt ohyra som kan komma från luften om jag ska använda en modern bondes ord. Surt nedfall kan man inte skydda sig från.

Man måste skilja på karta och terräng och se att ritualet föregick handlingen och var som en bruksanvisning. Man kan inte besvärja fram föda och det viste nog forntidens människor. Man kan däremot vara noggrann med att följa föreskrifterna från "förstagången".

"Plöja tre fåror i Tor" är direkt ur den sumeriska bondealmanackan och man ska vara bonde för att veta vad man menar. Det menas att bryta jordskorpan och ta sig ned till markfukten. Till detta hör att släta ut jorden och se till att ytan inte släppte igenom för mycket av fukten nedifrån … samma metodik används av de som sitter högt över marken i dag och odlar jorden.

Ofta missförstår man ordbruket som att döma av figurerna på hällarna var en mängd liknelser. Man animerade skeendet till mänskliga figurer även om man ofta lät bli att ge dem människohuvud, för att påminna om skillnaden mellan karta och terräng.

Denna kunskap fanns i Norden kanske på en del håll kontinuerligt från och med gånggrifterna vars idé och logik är "att gå i jorden". Så om vi ser jordbruksristningar under bronsåldern är det nog närmast nyheter man registrerar eller repeterar de gamla tumreglerna. Så kan vi särskilja olika årdertyper såsom egyptisk, kretensisk och beotiskt, vilka då ej är bohuslänska uppfinningar utan man har fått in söderifrån.

Gilgamesh … Där håller jag kanske inte riktigt med om att ormen anfaller hjälten i originaltappningen. Mannen lämnar sin säd i ormen som är livmoder. Om det är Gilgamesh är han i så fall fel ritad eftersom han var till hälften tjur och till hälften människa och en motsvarighet till Kentauren/Skytten som vi med säkerhet vet skapade av att man förenade 5 stjärnbilders symboler.

Om Gilgamesh finns en mängd versioner bevarade och frågan är om antalet är större än "den första flygarens" saga om Etana, som insåg sin begränsning. Båda sagorna hör på sitt sätt ihop eftersom de berättar om gränserna för människan. Många versioner är olika och de kan inte vara sanna allihopa.

Lika lite kan Gilgamesh vara både tjur och människa och bygga en stad. Däremot kan han vara halvgud om vi definierar det till överstepräst och att han är ställföreträdare för "ledarens" idé. Det finns även en mindre känt saga om Lugalbanda som reste och såg mycket och han regerade i 1200 år. Gilgamesh var mer måttlig och regerade i bara 126 år.

Ska kanske också sägas att Gilgamesh började "leva" ett par tusen år innan den bronsålder vi ser på hällarna. Sagans innehåll hann ändras flera gångar om med beaktande av både tid och avstånd. En saga berättas alltid för att illustrera sin samtids problem.

Sen är det frågan räknade man år på ett annat sätt än vi. Eller menade man helt enkelt att idén de stod för var i användning under den angivna tiden. I ritualsamhället var man nog kollektiva och ledarskapet var styrt från ovan där man inte räknar tid. Människan var gudarnas "fötter" berättas det. Vi ser ett och annat ben på våra hällar och det betyder väl "redskap".

I båda fallen måste vi knyta dem till himlavalvet. Sumer hade sina idoler däruppe så att de inte blandade sig för mycket i vad folk och i synnerhet styrande hade för sig … vi känner till det där, när något går fel för de styrande är det nån annans eller gudarnas fel. Går det bra är det de styrandes förtjänst … de kära grekerna placerade dem på en fris högst uppe på Parthenontemplet.

Kosmologisk drama … är begrepp som flyger lika högt och bra som Etana.

Könsroller … Den kvinnliga idolen bär oftast en lång fläta, men är ritad i profil så vi kan inte vara säkra. Flätan kan har valts för att med säkerhet skilja könen. Egentligen bör man kanske tolka det som en ung flicka eftersom enligt Rigveda och grekerna klippte flickorna av det långa håret vid vigseln. Man har hittat flätor i danska mossor. Vi vet ej om flätan är inflytelse från exempelvis Levanten där Den Nakna avbildas framifrån med två flätor. … den sista tösen med fläta finns på en bildsten från Gotland 800-tal vill jag minnas.

Återigen måste vi försöka förstå deras språkbruk eller animering av det okända med kända företeelser. Fortfarande har vi många ord i vårt språk som är som liknelser när vi "vävar ett tankemönster eller tankefoster." Sin egen värld känner människan, men hur många känner naturens värld ens i våra dagar. Alltså var det naturligt att använda människans fruktbarhetscykel som modell.

Detta var innan kristendomen gjorde fruktbarhet till en synd. Då öppnades för den totala naturförstörelsen på det ideologiska planet vilket leder till faktisk monokultur och utarmning när människan inbillar sig vara "naturens herre"… tills första tornado eller jordskalv inträffar.

Tidigare var Ormen symbol för livmodern … kristendomen utmålade den som ondskan själv. I naturlig fruktbarhet och kärlek vårdar man såväl det späda livet som det mogna livet. Frigga gick runt och frågade alla ting att spara Balder = den mogna växtligheten. Vi har tappat omvårdnaden under de sista tusen åren … såg i dag på TV en vietnamesisk kvinna som offrade till floden bl.a. genom att sätta ut tre fiskar när hon köpte fisk till middagen. Våra Stockholmare visar inte den sorts kontakt och tacksamhet till naturen som föder oss.

Förövrigt tycker jag man ska akta sig för att ta på sig helt primitiva glasögon när man ser på våra kära anfäder … för mig är det nog så att jag sätter mig vid deras fötter på samma sätt som jag en gång satt vid mormors fötter. Endast om man älskar dem börjar de dela med sig av sin livsvisdom.

Bronsålder … Ordet har gett namn åt en epok fast kanske majoriteten av människorna levde vidare i stenåldern … vad skulle vi som bor i stenhus göra utan sten? Som vanligt skrivs alltid historien om de som syns och om en förmodad överklass. Vist vet vi att en del av medelklassen tar efter herrarna, men inte alla. De fattiga struntar i vilket.

Det är självklart att det har behövts en specifik klass att organisera importen och export. Vi i Norden var utan metaller och var tvungna att även importera kunskapen om metallhantverk. Kanske varu-utbytet var mycket mer omfattande än vi kan ana. Kanske torkad hälleflundra från Nordnorge byttes mot salt och koppar i Halstatt. Andra seglade till England och bytte till sig tenn.

Naturligtvis skapades det vad vi kallar rikedom hos dessa människor vars högsta idol var Mercurius enligt romarna som reste stelar vid Limes mycket senare … medan islänningarna tyckte de var irriterande gårdfarihandlare som kom och våldgästade dem. En företeelse vi känner till från alla som handlade på Nordkallotten under medeltiden.

Svårt att tro på mycket maktutövning i glesbygd. Det skulle bli för dyrt med en stor vaktstyrka. Däremot viste alla näringar att de måste vara beredda att försvara sitt eget område. Vapnen på hällristningarna är symboliska och kanske i enstaka sammanhang varningar medan en del hör till myten som berättar om naturbrukets vedermödor.

Även att ta växter och djurs liv krävde en intellektuell förklaring om rätten att ta liv. I Baldersmyten finns Loke, nödvändigheten och uppfinningen och han måste lura "oskulden" Höder att dräpa Balder, det mogna kornet för att ingen ska bli skyldig till mord. I klartext skördekarlen ska vara blind för livet han skördar. Man kan finna fler liknade små antydningar om att förfäderna såg allt liv som heligt … något vissa i vår tid ej vill ta till sig och förtalar därför förfäderna.

Förövrigt torde det vara bevisat att folk klarade sig mycket bra utan bronsredskap. Det skulle dröja tills järnbeslagen för årder som blev som plogar innan metaller hade en betydelse för möjligheten att föda fler och kanske bättre.

Här på Dal höll man envist fast vid boskapen fram till mitten av 1800-talet och största delen sådde bara lite till husbehov av öl och sovel. Undantaget var säterierna och adeln som små öar i landskapet. De skaffade sig bättre plogar som mäktade vända lerjorden. Om det knep satte man två eller tre spann oxar för plogen.

Labyrint … Minoerna är de tidigaste stora propagandisterna vi känner till. De spridde ut ett rykte att de hade en stor kopparjätte som gick runt och vaktade Kreta. Det andra ryktet var om deras underjordstempel med Minotaurus. Alltid kunne det skrämma nån … skåningarna har jätten Finn nånstans.

Deras bokföring vittnar om underjordens gudinna Potinia som fick offren och det är mer verkligt än sagan. Hon motsvarar sumerernas Ereshkigal och för övrigt syns mer influens från Sumer i den minoiska kulturen. Men vad är labyrinten om inte ett underjordstempel. Sådana fanns tidigt i Sumer, Egypten, på Malta och hela den Västeuropeiska kulturen bygger på gånggrifter dvs. underjordstempel och samtidigt som i kulturländerna.

Kyrkan gjorde labyrinten känt under tidig medeltid och den i Chartres, Frankrike är mest känt. Det var kyrkans födgeni att få pilgrimmar att komma dit istället för att resa den farofylda långa vägen till Jerusalem. I Norden kom man snart nog på att varför resa till Chartres, när man kunne göra sin egen labyrint. Ur botgöringens synvinkel var det kanske inte så stor skillnad. De som hade råd lät nån annan göra pilgrimsfärden … vist är människan påhittig.

Skeppet … Asko Parpola har på ett övertygande sätt analyserat Induskulturens symboler. Där står man i samma situation som vi. Man kan lösa vissa av dem medan andra förefaller hittills olösliga eftersom vi inte har koden. Han har dock visat klart att "fisken" MIN blev symbol för stjärna vilket tycks vara en lokal utveckling i Indien. Alltså såg de himlen som ett hav.

Vi har gemensamt att vi fortfarande i dag säger "himmelshavet". På våra hällar seglar massor av skepp som bara kommit upp från havet som ute i horisonten förenas med himmelshavet. För ett seglande folk var det naturligt att använda båten som symbol för "resa i tiden". Deras tid var rumtid där allt skedde samtidigt. Livet var en resa på havet eller längs himmelsfloden

På våra hällar symboliseras enskilda stjärnor i vissa fall med en skålgrop. Men de behövde att kunna ange hela stjärnbilden som gav namn och betydelse som ledare. Alltså ser vi den som en figur och man ska tänka sig till den i varje sammanhang. Oftast är det då figuren på skeppet som är stjärnbild, medan båten/skeppet är en abstraktion av en tidsrymd. Det handlade oftast om kvartal eftersom man utgick från en fyrkantig abstraktion av djurkretsen, men förstås också om månperioder.

Sen gäller det för oss att skilja mellan lokala händelser och händelser i idéernas och riterna värld. Vi har gemensamt med Egypten och Sumer att deras idoler/gudar ofta avbildas i båtar på tidsfloden. Att sätta dem i en båt visade vilka var med på färden och att det var en bestämt och ändlig företeelse.

Sen är det upp för oss att "se" vad arketyperna står för. Thot var månen och man följde denne under växtsäsongen. På våra båtar ser vi ibland symboler som utsäger "från och till" om nu inte lasten på båten eller nån symbol i närheten säger samma sak. På Fossums häll finns 12 plus en liten månbåt symboliserande årets gång. Båten är en än mer komplex symbol än skålgropen. 

Texter på hällar … en egyptisk dam hade en väsentligt fråga när hon undrade varför man inte tolkat symbolerna. Det man inte begriper behöver inte vara osant. Där tycker jag att författarna borde ha gjort en visit till Dalsland … ja, jag funderade faktiskt på att skicka ett exemplar av Karin Rex Svenssons dokumentation av Dals hällar.

Ett av villkoren för att man ska kunna tala om text är att symboler förekommer i strängar … men även symboler bör man kunna tolka en och en. Exempelvis på Laghällen i Högsbyn finns två former av text. Den ena är att det finns en bärande våglinje = tiden och symboler längs linjen. Det andra fallet är rena symbolsträngar.

Att kategoriskt förneka att våra "dumma förfäder" icke skulle ha kunnat skriva är kanske inte så klokt. Kanske försmädligt att man måste resa till Dalsland för att se bevisen? Sen är detta ju en del av kulturutbytet. Man kan fråga sig om man importerade bara bilder av föremål och ej av ett skriftspråk som komprimerar budskapet.

Enbart med symboler kan man föra fram ett avancerat budskap. Det underlättas av om budbäraren kan ge kompletterande förklaringar. Den typen av kommunikation känner man till där symbolerna är ett stöd för minnet.

Stjärnbilder … även här ett kategoriskt förnekande att man skulle kunna finna fornastronomi i bildmaterialet. I Norden finns väl ett tiotal klara stjärnbilder gjorda med skålgropar. Dessutom finns det en del figurativa bilder på idoler för stjärnbilder som inte kan missförstås. I Bohuslän finns några skorpioner på hällarna.

Jag vet inte om det fanns snöleoparder … det är möjligt. Däremot är jag rätt säker på att det inte fanns skorpioner. Skorpion i dessa sammanhang en stjärnbild. På Gotland gjorde man sliprännor i ca 3150 -- 2100 dvs. runt 1000 år och använde Antares i Skorpionen som riktkarl vid första fullmåne efter vårdagjämning.

Även om stjärnkunskapen är vida äldre än den kultiverande tiden var man tvungna att lokalt göra upp sin stjärnkarta. Stjärnhimmelen ter sig olika i Syd och Nord. Bara i Norden kan vi i början augusti se 11 stjärnbilder längs synranden. I Egypten stiger stjärnorna från horisonten och som mest i ca 30 graders vinkel mot lodlinjen.

Det vore ju märkligt om Bohuslän var det enda stället i världen där man inte använde stjärn- och månkalender för att reglera sina sommarsäsonger. … Kyrkan i dag bestämmer också ritualet efter månen men dock inte efter Antares eftersom den inte är aktuell i dag.

Skorpionen var aktuell astronomiskt vid dagjämningarna för fem sex tusen år sedan och finns lite överallt i världen. Den finns i Amerika också men man kan inte vara säker på när den användes. Däremot vet vi säkert när "befjädrade ormen" användes i Amerika och den syns i Egypten och på Bohusläns hällar. Det är mycket svårt att få bevis för när och hur amerikanerna har tagit till sig idén

Den organiserade djurkrets vi känner är ca 6000 år gammal. Men 20--30000 år gamla artefakter visar att vissa motiv är så gamla och kanske t.o.m. 50000 år och hör till människans urarv. Exempelvis ett fotspår varifrån utgår en ormslinga finns i Skåne men också på en över 20000 år gammal benartefakt från Mellaneuropa. Den gemensamma nämnaren för dessa motiv är att vi känner igen dem från himlavalvet som ju är en gemensam nämnare för mer än halva jordens befolkning. En bit söder om ekvatorn blir natthimmelen mycket annorlundare än vår.

Grekerna och romarna har försökt pådyvla oss att de uppfann allt och det är väl kanske inte så märkvärdigt om bohuslänningarna gör likadant … även många andra i Norden bär inom sig behovet att isolera sig och vara bäst.

Osäkerhet … att tolka hällristningar blir aldrig en exakt vetenskap. En faktor är att det ej går att få en exakt bild av allt. På Vitlyckes ristning såg jag på ett nattfoto en skuggning av ett par dolkstavar. De går inte att få fram med gnuggtekniken.

Detta motiv skulle göra att hällens äldsta motiv är runt 5000 år gamla, medan de nu synliga säkra motiven som äldst kanske är 4000 år. Dolkstavar är en lämning vi kan datera, medan det är svårt och omöjligt med figurer som kan vara från nästan vilken tidsperiod som helst.

Aspebergets oftast visade detaljområde är det med tjurarna och den stora båten och som jag använde i en artikel 1980. Långt senare kom bättre bilder där det syns att den stora båten har ett vädurshuvud som galjonsfigur. Det daterar båten till efter ca 1200 f.Kr. Samma tydliga avbildning gav att där finns äldsta kända jaktlagen ovanför med hinden och kiden som uteslutes under en viss period.

Däremot syns redan i Baltzers version en skålgrop under rumpan på tjurarna. Det är ett exempel på att vi inte alltid kan säga att en skålgrop utmärker det kvinnliga könet. I detta fall är det kanske "gödningen" man vill framhäva i en ristning som handlar om jordbruk.

Alla som sysslar med hällristningar är beroende av att dokumentationen är exakt och gnuggtekniken är ett framsteg, även om nattfoto är ende möjligheten att ta fram svaga bilder.

Författarna gör något av en björntjänst när man inte bryr sig om de små symbolerna och "texterna". Det gör att det lätt blir en attityd att strunta i dem som betydelselösa. I mätteknik är man alltid beroende av att välja rätt skala så att man får med alla värden. Symboler måste avbildas exakt även om vi inte begriper ett dyft.

Även de större figurativa bilderna bör förstås kopieras in i minsta detalj. Det är ett dilemma och man måste dubbelkolla med andra verk allt som oftast. Det är en av anledningarna till att jag tvingats lämna bort mycket från Östergötland eftersom jag funnit att mitt material inte är exakt.

Om man antar att det i delar finns ett skriftspråk måste allt med. Backa är ett exempel på en häll med alla sorters stilar. Det finns lösa symboler man kan försöka sig att tolka en och en och få reda på åtminstone vad man tänkt på.

De har försökt sig på att binda ihop symboler på samma sätt som på Dal. Där stupar tolkningen så snart man möter en eller flera olösliga symboler. De större helheterna är något lättare, men där kommer problemet med flera lager av bilder. Alltså hur skilja de olika bilderna?

En av anledningarna till att jag skrivit mindre om Bohuslän än jag velat är att jag inte haft tillförlitlig dokumentation att tillgå till rimlig kostnad. En av svårigheterna är att ibland har jag inte hela bilden utan ett otillförlitligt utsnitt.

Årder … det finns ju en annan lösning än att typerna skulle ha olika funktion. Kan inte se att ett årder gör annat än rispar ytan. Däremot kan jämföras med troligt ursprung eftersom det nog inte är bohuslänska uppfinningar … sorry. Då hamnar vi i Egypten, på Kreta och i Beotien. Beotiens årder med sula tycks vara ett mellansteg mot det järnskodda årdret ..och steget är inte långt till en plog som vänder en fura … det egyptiska används än. I Egypten är behoven inte så stora eftersom man arbetar i rätt lös svartmull. Det är en helt annan sak på våra lerjordar efter en torr säsong när ytan mest liknar asfalt.

Förövrigt är det så att det finns få egentliga jordbruksristningar, som utvisar arbete i jordbruket. Med några undantag är Bohuslän enda området med bilder av årder, utan att det betyder att man uppfann årdret.

Sen vet jag ej om man ansåg det vara en sexuell akt när man sådde ... jag har svårt att läsa tankar på det avståndet. Däremot vet jag att man använde kända liknelser att avbilda företeelsen.

Gudar eller människor … Vi har indikationer på ett tvåstegstänkande i vår tidigaste litteratur. Med detta menas att man beskriver det med att först gjorde arketypen/idolen handlingen och därefter den verkliga personen. En annan situation är när översteprästen/ledaren "går före" … och allt detta är inte så olikt hur vi agerar på agendan och i arbetet. Det är bara olika sätt att beskriva en sak, så varför inte använda samma språk när det gäller förfäderna.

Tyvärr råder en utbredd uppfattning att gudar är en sorts fixare med självständig existens. Rent vetenskaplig och under luppen kan gudar icke anses existera och de kan inte utföra nånting som helst. Däremot kan arketyper/idoler/gudar utgöra exempel man tar efter ... Jag har inte korpsvart hår och mörk röst så jag har aldrig kunnat apa efter Elvis.

I klartext gudar/idoler finns i idéerna och folkminnets värld. Gemensamt för Gamla Världens kulturer är att man lagrade folkminnet på den gemensamma stjärnhimmelen … tyvärr tror inte författarna att man kände till stjärnhimmelen i bronsålderns Bohuslän.

Förr hörde man ofta beskrivningen "gudens fotspår" så snart man såg något son liknade en fot. Tittar man närmare finns det tiotals varianter på temat, så han har haft lika många skor som den berömda filippinska halvgudinnan. I Alperna däremot säger man "människans fotspår" i sann pragmatisk fantasilös romersk anda. Vist är det spår efter människans verksamhet.

För den fulla förståelsen är det oftast bäst att försöka ge idoler/gudar deras dåtida verkliga namn. Även om Toth är en märklig skickelse i Egypten får man inte för ett ögonblick glömma att han var fullmånen och "han var ledaren" under säsongen. Eftersom man använde bevattning var inte symbolen himmelskt vatten så nödvändig. Det finns oftast ett praktiskt arbete bakom de olika gudomarna och förstås ett tempel som tog betalt för att kunna myten.

I Sumer var Inanna nymånegudinnan och i hög grad de himmelska vattnen eftersom där regnar det bara ett par hundra millimeter om året: De hade tydligen iakttagit att väderleken var beroende av månens "gång"… Här omkring är det ofta så att under fullmåne har vi hög och klar, torr luft.

Den sumeriska Inannamyten finns i förenklad form på flera håll i Skandinavien. Den bästa bilden finns på en sten från Nordvästsjälland Engelstrup. Den är som en kopia av ett sumeriskt sigill och vi får datera den till tredje årtusendet f.Kr.

Attribut … Eftersom figurerna är arketyper är det naturligt att man gav dem de attribut de stod för och det hjälper oss att identifiera åtminstone vissa situationer.

Djur … Såväl Sumers som Egyptens djur hade till stor del sina inkarnationer på himlavalvet. De är ändock en begränsad samling på ett femtiotal kända varelser. Det kan ha funnits fler i det förgångna.

Som symboldjur har de inte varit aktuella alla samtidigt och eventuella myter om dem har kanske ej heller kommit samtidigt. Dessutom har vi vår egen "djurpark" där björn, älg och ren hört till favoriterna, men man har ritat många fler på hällarna. Mest förvånad blev jag över en säl tagit på kornet i Östergötland.

Solhästen … är det skäl att nämna enskilt. Den äldsta lilla ristningen jag kan datera är i Skåne tillsammans med ett Rörbyskepp dvs. daterbart till äldsta bronsålder. Den klassiska hästen är den bevingade Pegasus och där vingarna ska visa att den inte är verklig … även om den som har ridit en yster häst tycker att den har vingar.

I fornastronomins mening använder man stjärnsymboler för att utmärka främst vårdagjämningen, men även kvartalen och höstdagjämningens stjärnor har varit aktuella. Under sista årtusendet f. Kr. införde man på sina håll en tredelning av månåret med motsvarande stjärnbilder som referens. Det komplicerar bilden.

Vi är på väg ut från Pegasuskvadraten och skulle kunna räkna en månad i precession bakåt och hamna runt 200 f.Kr. då soluppgången vid vårdagjämningen gick in i kvadraten. Men den stjärnbild vi känner är utdragen ovanför Fiskarna så att den börjar ovanför Triangeln och Väduren vilka var aktuella runt 1000 år tidigare.

Vid samma tid ser vi i indiska Rigveda att hästritualet är en viktig del. Framför hästen i processionen gick en get och man kan ha avsett Vädurens stjärnbild som var aktuell från ca 1200 f.Kr. En annan sak är att i synnerhet hingstar blir mycket lugnare om de har ett sällskapsdjur.

De första hästarna var överlag små och ej lämpliga som dragdjur. I Val Camonica ser vi tidigt åsnan som dragdjur, men jag har bara sett en "möjlig" åsna på svensk häll. Däremot blev hästen mannens machopryl.

Hästen dominerar de runt 1000 guldbrakteaterna vi känner till från 500-talet. De rena brakteaterna har ofta Solhästen som central symbol. På många av dem har man satt horn och det är en än äldre symbol för Soltjuren som började användas i Egypten senaste 3000 f.Kr. se Narmerpaletten. I Mellanöstern var tjuraltare mycket vanliga under hela den tid vi normalt betraktar.

Grekerna tycks faktiskt ha skapat en virtuell häst dvs. Kentauren eller modellen för nuvarande Skyttens stjärnbild. Den har förmodligen sumeriskt ursprung men förekommer även i Egyptens sentid i Dendera. Ursprungligen var det en sammansmältning av sommarens stjärnbilder från och med Jungfrun t.o.m. Skorpionens tab.

I Denderas tappning är huvudet en tydlig jungfru som lånat båge av nästa stjärnbild som var en bågskytt. Den som vi kallar Björnväktaren dvs. en ängeväktares idol. I praktiken vaktade denna förstås djuren men även åkrarna … Under 1600-talet hände det att någon väktare frös ihjäl i den råkalla natten då de egentligen skulle tända eldar för att rädda kornet från nattfrosten. Det var en av "makterna" vid odling.

Skålgrop … är en komplicerad fråga, men man måste börja från en enda och nysta. Jag har funnit att det är lämpligt att använda den logik vi lärde oss i den klassiska geometrin. Det är en logik som finns överallt i världen hos alla folk i alla tider.

Första fallet är att hällen ska ses som en teckning och då är skålgropen en geometrisk "punkt". Man kan teckna med punkter och få en figur. Annars måste man lista ut vilket kulturellt värde tecknaren gett gropen i det specifika fallet. Förfäderna kunne också algebrans princip där man måste underförstå ett annat värde ... Vi ser en del vågbalanser på hällarna, vilket kan symbolisera bl.a. annat en ekvation med referens/bekant värde och obekant värde..

Andra fallet är när vi ser hällen som en rituell yta. De kunne inte rita så att det blev varaktiga spår i marken. Alltså blev hällen en symbolisk mark där man knackade in sina figurer "som eviga lagar" … vi vet att lagar blir aldrig äldre än de styrande vill. Alltså är hällen en mark och genombryter man ytan menas det kulturellt att man går under jord eller tecknar ett kulturellt värde.

För att ha något att börja med har jag antagit att den minsta gropen är mest teckning. Den något större är ett kulturellt värde och de tydligt stora är att "gå i jord" eller att de representerar hon där nere. Kanske de flesta här omkring helt enkelt kallade henne "Goan"

Tredje fallet är en förlängning av sistnämnda, nämligen att man gjort offergropar eller symboliskt knackat ner den avlidna eller ett sädesritual också riktat mot Goan. Därmed får vi vara uppmärksamma när vi tycker det finns för lite kvinnor på hällarna. Kanske hon finns dold i en skålgrop.

Det är sällan det finns ett entydigt svar när vi tolkar hällar. Men om vi gör en stor serie tolkningsförslag kommer vår egen hjärna att välja ut de som synes rimliga och ger oss en bild. Däremot är det knappast troligt att du och jag skulle få samma bild och det är kanske inte så viktigt heller.

Barbarer … Grekerna kallade "de nordligaste nordliga" = hyperboreer och berättade om barbarerna där det fanns enfotingar, enögda, de med huvudet magen … och faktisk en del nordbor är hur glada som helst i dag för att bli kallade vilda barbarer.

Eftersom jag känner skojaren Hermes väl ser jag nog detta som skråspråk bland handelsmän "de dumskallarna kan vi lura hur lätt som helst" … ja t.o.m. Adam av Bremen gick på det och menade att ovanför Limfjorden var landet obeboeligt och folket vildar. Även salig Adam är guru i historiska kretsar.

Herodotus skriver med respekt om "de nordligaste nordliga" som skickade flickor till Artemis-templet på Delos där de behandlades som gudinnor. Jonierna bildade den främsta filosofiska skolan i Grekland med många kände namn med början från Thales och framåt. De kom i kontakt med kelterna i Frygien och hade den största respekten för de lärda druiderna.

Om man nu inte kunne tala om väldiga stenbyggnader vid de nordiska lägereldarna, kunne nog en del diskutera subtila intrikata spörsmål … annars skulle vi inte ha fått de kluriga formuleringarna i Eddan. De kan vara mycket gamla. Den klurigaste definitionen tycker jag är om jämlikhet. Jämn, jämnhög och tredje är det enkla uttrycket. De två första är de kända jämlika och tredje är vem som helst i kretsen av människor.

Det är ju vår tid som sätter etiketter på det många inte vet ett dyft om. Det man inte känner förnekar man lätt när man inte är villig att ge det en chans genom att fördjupa sig i det. Därför är det ingen större idé att försvara förfäderna i detta avseende.

Vi har gamla principer som att ej döma ohört och ej pådyvla något utan att kunna bevisa … och hellre fria än fälla när man inte har bevis. Tyvärr syndar man ofta emot dessa urgamla helt logiska regler. Våra kära anfäder har ju ingen chans att försvara sig … alltså är man ojust i kubik.

Religionshistoria … har jag läst mycket och kastat alla böckerna. Det blir gärna för mycket att man använder kristendomen som referens. I övrigt analysera man kliniskt och skapar en massa fikonspråk som möjligen kan användas om överklassen i folkrika länder.

Min metod är att om inte krypa under skinnet så dock leva mig in i deras vardag. Dessutom har jag förstås mest varit intresserad av de verkliga källorna i Sumer, Babylonien, Anatolien, Egypten, Bibeln rymmer bra mycket om bronsålder. Resten är den europeiska kulturen och speciellt vårt keltiska arv som man av nån helt obegriplig anledning har lämnat bort ur vetenskaperna.

Med vetenskaplig stringens måste man definiera vad man menar med varje begrepp man använder. Att använda religion i meningen "organiserad kult med dogmatiskt budskap" är kanske inte så lämpligt när man ser en stor variation i fornminnenas utformning och i det stora bildmaterialet vi har. Passar det in på en glesbygd?

I stället får man försöka att leva sig in i varje lokal kulturs speciella värld. Man kan inte följa nationsgränser och tvingas ta lite här och där om man hittar. Dal är i stort en arkeologisk vit fläck. Dock har vi en mycket bra undersökning av Hästefjordsområdet och där vi kan få en bild av hällkisttidens artefakter och para det med Evenstorps kalender från samma tid … förlåt författarna vill ju inte blanda in astronomi. Danmark är en bra källa för högbronsåldern och Viken och Östergötland ger en del bildmaterial. Alta är en påminnelse om att högkulturen nådde höga Nord.

Naturligtvis är jag inte alls överens i tolkningen av den intellektuella överbyggnad som fanns och vilket inkluderar förfädernas myter. De var nog inte så olika jämfört med övriga Europa. Och som sagt kan inte se att vi ska tillskriva dem en mer invecklad andlighet än vi själva bedriver.

Arkeologi … är naturligtvis en av källorna. Men i sträng vetenskaplig mening får man kanske nog vara skeptisk när man börjar generalisera.

Frågan är hur allmängiltig arkeologin är. Grävningsstatistik från 1900-talet visar att det är vägdragningar och stadsbebyggelse som bestämt var man gräver. Det är inte en målmedveten strävan efter att få ett representativt urval som täcker hela landet och alla epoker. Med tanke på hur olika de synliga lämningarna ter sig och hur olika artefakterna är kan resultaten av arkeologiska undersökningar endast bindas till platsen, men dock jämföras med både hela Sverige och resten av världen. Men hur stort är mörkertalet och hur stort är urvalet när man gör statistik?

Här lånar jag några siffror av Stig Welinder 1998 om fynden av flintskäror i Sverige. Skåne leder överlägset med 2519 fynd, Västergötland 809, Bohuslän 534, Halland 404 och lilla Dalsland hela 346 varav närmare hälften från Hästefjordsområdet. Av övriga landskap har Östergötland 32, Uppland 16 och resten av landskapen mindre utom Värmland som har 24.

Vet ej om detta speglar utgrävningsaktiviteten, men kan konstateras att av detta skulle man kunna a tro att alla utom de fem stora har varit U-land. Ser man till Dalsland är det Hästefjordsundersökningen som fick fram 166 skäror inom området. Det är den ende större undersökningen som gjorts på Dal … och bra är den. Men sen får vi bedöma resten av Dalsland från en sockens fynd i stort.

Prof. Alvar Ellegård frågade på 80-talet om man sysslade med vetenskap vid Stonehenge. Frågan är förstås orättvis eftersom vi först måste fråga vilka svar sökte man? Vad ska vi klassa som vetenskap. Vi menar oftast för vetandets skuld även om mycket betalas av kommersiella krafter som vill ha utbyte.

Uppfinningens Moder provade ut växterna genom årtusenden. Det fantastiska är att vissa råvaror måste behandlas på ett vist sätt för att bliva ätliga. Man provade även ut medicinalverkningar. En del verkade bra andra ibland på "god tro" och placebo, medan i andra fall skulle det bli vår tid som kunne lösa problem. Men var det inte vetenskap Hon sysslade med?

Engelska astronomer har klart visat att åtminstone en del av deras anläggningar har använts för lokal astronomi och tidsbestämning. På Gotland och förmodligen också vid Flyhov höll man på i runt 1000 år att följa månens cyklar. Vist var det vetenskap eftersom de fick säkert bevisat hur de skulle bestämma tiden. Vetenskapens krav är ju att en provuppkoppling ska kunna upprepas av andra ad eternity och det kan man nog, med förbehållet att ändra fixstjärna. Även detta har de upptäckt under resans gång.

Arkeologi för vem? … Eftersom det under en generation kom ut få böcker i ämnet får man grunna på den gamla sofistiska frågan: "Existerar världen om vi inte talar om den?

Vi får förstås välja betraktelsepunkt. Om vi väljer folkets synvinkel har det förstås inte kommit så mycket nyt och arkeologin existerar inte. Sen är det en annan sak att en mängd arkeologer har skrivit för varandra på ett fikonspråk folket inte skulle förstås.

Folkets synvinkel är också Artikel 27 i konventionen om mänskliga rättigheter och gäller alla folk och ej styrande klickar. Undantag är de nationer som ej skrivit under. I artikeln sägs att alla människor har rätt att ta del av vetenskapens landvinningar … vill nog påstå att så har icke skett i Sverige sen konventionen skrevs under.

Sen kan man fråga sig om folket behöver få reda på sin historia och vilken nytta det är till. Arkeologin ska finansieras och fornlämningarna ska skyddas och utan folkets stöd blir det inte mycket. Det är en så stor fråga att nog behövs det frivilliga entusiaster och hemkära ortsbor att hjälpa till. I danskan finns termen "självinlysande" och jag tycker det mesta här är det när man väl rest frågan.

 Sammanfattning

Ovanstående detaljer har sprungit ur en dialog med boken. Det blir lätt så att det man ställer på bordet fyller världen och förtar helhetsintrycket. Kan inte nog beklaga att det ej utkommit fler böcker i ämnet under 40-tal till 90-tal. Det skulle ha stimulerat diskussionen och uppammat ett större intresse hos de det berör, nämligen i första hand folket som lever med hällristningarna men också alla andra i världen som känner för förfäderna..

Det har varit för mycket av akademiskt hysh-hysh och monopoltagande "det är bara vårt bord". Nu när miljöförstöringen blev akut kanske även akademiker inser att endast folket kan värna om sin natur och kulturarv. Till det krävs kunskap och att folket blir delaktiga i sitt arv.

I annat sammanhang skriver jag om hur av Ånimskogs sockens 166 fornminnen på 40-talet endast en fjärdedel finns kvar. Min egen inspektion i hemsocknens marker talar för samma sak. Om akademikerna vill ta monopol, måste de också ta ansvaret för att fornarvet försvinner … man kapar av den gren man sitter på.

Om det däremot ses som ett delat ansvar är det folkets sak att delta i försvaret av sitt arv. Jag tror ju de flesta även icke bofasta ställer upp på bevarandet av våra rötter, men de behöver veta vad som ska göras. Då får akademikerna ta på sig att leda utvecklingen utan att sätta sig på folket eller de unga som vill se radikala åtgärder.

Anne-Sophies och Lasses bok är ett hälsotecken och en välbehövlig källa för framtida utveckling inom hela området. De tar upp nya frågeställningar och även det är välkommet. Våra förfäder levde i en helhet och även vi bör se till att hällristningarna är en del av helheten.

April 2000

 

För de som ej vet vad INTERREG och projekt Hällristningar i Gränsbygd är finns denna URL http://www.bergkonst.org/se/INDEX.HTM