AHA-upplevelse och attityd

Av definitionerna om civilisation och kultur i föregående del följer att vetenskap består av ett ständigt tillskott av AHA-upplevelser för de som sysslar med att öka vetandet. Det är när Arkimedes får "en ljus" och springer runt naken och skriker HEUREKA = "Jag har funnit det !!!" ….när han plötsligt såg sambandet. När man sysslar med det märker man bara några få upplevelser i livet som satt spår och man minns dem som avgörande moment i forskningen.

Det berättas att Arkimedes fick ibland söka åratals efter lösningar. Det är så det fungerar att man kan icke kommendera fram det utan lösningen kommer när tiden är mogen. Man kan summariskt benämna det universums motstånd mot förändringar som den allmänna naturlagen där allting flyter och möter omgivningens motstånd. Det gäller såväl en fågel som flyger som vår sökande tanke i hjärnan. Även tanken lyder minsta motståndets lag och flyter iväg likt vattnet.

Men det betyder också att en del av universum förändras märkbart och kan icke försummas där varje sak har sin egen hastighet. Relativiteten är svår att beakta och beskriva i fortlöpande beskrivning. Innovationer och nya tankar föds endast när man avviker från det normala. Då kan det bli en fråga om kostnaden att ta sig från A till B och det kan uttryckas om man ställer krav på hur slutresultatet ska vara. En uppfinnare kan icke styras av auktoriteter.

Arkimedes mötte den slutliga AHA-upplevelsen ett oöverstigligt motstånd när de romerska soldaterna kom till Syrakusa och tog livet av honom. Man tillskriver honom uttrycket "Rubba inte mina cirklar" från momentet innan han dödades. Skeptikern undrar förstås om det fanns folk som såg det och skrev ned det? Men det låter typiskt för en stoiskt filosof som i en blink förstår att när man står in för Björnen och döden kan man bara jobba vidare och hoppas på ett mirakel i sista stund. Det är en fråga om livsgnista och att förstå och finna sig i livets nycker. En annan fråga är om soldaterna förstod cirklar och matematik för att värdesätta det. Å andra sidan konstruerade Arkimedes vapen och var potentiellt värd mer än en soldat. Exemplet visar att olika sidor manar till olika attityd det beror alltid på vilken sida av gärsgårn man står på

För tanken kan vi tala om attityd som förutfattade meningar vilka styr tanken. Ingen kan undvika dem och ofta är det just det gamla och inlärda som är motståndet. Ett fiktivt motstånd är frågan om vi har tillräcklig kunskap om frågan för att lösningen ska finnas där eller om vi får läsa på extra. En dirigerande attityd kan vara att man är öppen för allt och även måste vara öppen för att ompröva sin tidigare fattade beslut. Första tanken är ofta intuitiv och kanske nära lösningen och vidare tänkande krånglar till det. Intuition är när tanken omedvetet svarar på frågan man ställt sin hjärna utan analys.

Attityder i omgivningen och på det fält man studerar är ofta tidigare forskares resultat man bör ifrågasätta om det används som byggsten i nya beskrivningar. En annan sida är biblisk och partisk forskning som lägger ramar och kräver ett förutbestämt svar. Vid idéforskning är detta oftast största hindret eftersom forskningen har varit styrd av teologiska fakulteten och forskarnas teologiska uppfattning. Det är icke lätt att vara oberoende och språket kan också lägga hinder eftersom vi använder en ofta gammalmodig vokabulär ... och gamla vedertagna dolda myter.

Akademiska systemet manar till att kopiera föregångare och studenter kan icke avvika från mönstret och sammantaget blir allt en attityd… men nu ska jag fortsätta med mina subjektiva iakttagelser av hur min hjärna arbetar

När en a´n arbetar för högtryck lever jag med problemen hela dygnet. Ofta arbetar hjärnan bäst för sig själv under natten och ger lösningarna tidigt på morronen innan jag ens är riktigt är vaken … alternativt på kvällen när jag ska somna. I båda fallen gäller det att ha anteckningsblocket till hands och plita ned stolparna i resonemanget att ta itu med när det är lämpligt.

En morron fick jag en glimt av hur min hjärna arbetar i det undermedvetna. … och förmodligen andras också. Vid den tiden höll jag på med att tolka symboler på hällarna. De är ju tvådimensionella och utan perspektiv, så att det gäller att ge formen en betydelse. Man måste kunna se den naturliga "orienteringen" för att kunna läsa. Gemensamt med förfäderna gäller det att känna igen och jämföra en symbol med något känt. De använde förstås företeelser från sin vardag på samma sätt som vi ser i synnerhet i Egyptens språksymboler av kända ting. För oss gäller samma och därtill att leta i de kända kulturerna efter deras lösningar.

Den morronen såg jag i ögonen rader och kolumner av symboler. De var ordnade i två plan ovanpå varandra, så att det såg ut som om att två fält jämfördes. Samtidigt roterade symbolerna runt sin tyngdpunkt och efter ett rotationsvarv flyttade sig övre planet ett steg åt höger. Allt gick i en rasande fart.

Det var helt enkelt därför att jag gett hjärnan order om att jämföra de symboler jag just arbetade med. Det ende hjärnan kan jämföra med är förstås lagrade liknande symboler. En parallell order var att söka efter möjliga betydelser. En betydelse är i sig alltid en synonym.

Fördelen med hjärnan jämfört med datorn är att vi samtidigt kan söka i flera dimensioner. Beroende på hur komplext området är kan man leta efter flera variabler på en gång. Man kan även arbeta med virtuella variabler. I praktiskt arbete däremot visar det sig att oftast är det säkrast att inte leta efter för många variabler på en gång, för att inte blanda bort korten så att säga. Dethär med multivariabel sökning kan man överlåta åt sömnen eller i drömlandet. Drömmarna är i sig hjärnans experiment med möjliga och omöjliga kopplingar.

Min personliga fördel att jag dels har studier inom flera fack, dels en vid praktisk erfarenhet. Hjärnan tänker analogt och har inga barriärer mellan vetenskapens områden … man möter folk som tror att bara det egna reviret kan forska i dess frågor. De verbala vetenskaperna har ofta en flytande metodik som icke kan vara så exakt som exempelvis fysiska vetenskaper vilka mäter påtagliga storheter och ser dess relationer.

Den största AHA-upplevelsen var när jag första gången kände igen några symboler på Laghällen i Tisselskog. Jag såg att de finns i kända symbolspråk i centrum av Gamla Världen. Sen har jag letat symbol för symbol efter en betydelse. Därefter satt ljud till dem enligt ett normalt språks ljudlagar dvs. var och en symbol ska vara unik. Hela tiden gäller relativiteten och konsekvensens lagar att det betraktade systemet ska uppfattas så att allt passar ihop. Det är ingen skillnad på logik i dag och för 5000 år sen. Kärnan i språklagarna kan endast vara på ett sätt inom Gamla Världens språk inkluderande Europa.

Får sägas att jag haft turen att bo nära största förekomsten av iconer och symboler på hällar. Egentligen har vi får figurer av typ bronsålder. Därför kan man knappast undgå att se symbolerna och min insats för vetenskapen är att ha upptäckt "det finstilta". I Bohuslän med dominerande figurer hade det varit lätt att förbise symboliken. Dessutom har vi turen att ha den pedagogiska ritualhällen i Evenstorp, vars tolkning var rena lyftet.

Att veta

En forskare i hällristningar uttrycker satsen "man kan tro eller tolka men inte veta". Man ska akta sig för svepande formuleringar lika väl som för allt för kategoriska teser i en relativ värld där "allting flyter" Man måste göra klart för sig vad man vet och icke vet och göra kategorier av sannolikhet. Vi vet säkert att det finn ristningar. Vi kan veta mycket om många detaljer och beskriva det i jämförelse med allt annat vi vet. Begreppet att tro kan användas när sannolikheten för att vi tolkar rätt är liten.

Vi vet säkert att vissa är gjorda efter ett vått fotavtryck. Vi kan definiera det som en fot. Däremot finns konturhuggna figurer som kan betyda något annat. Vi kan veta när en ristning ser ut som ett skepp, men vi kan icke veta om, det är verkligt eller en abstraktion för tiden .. för att ta ett par exempel. Att tala om tro vittnar om ringa kunskap och ytligt studium av hällarna. Som så ofta ligger förklaringen "mellan raderna" och i detaljerna

… och jag antar att det systematiska tvivlets lärofader Descartes ligger i sin grav och applåderar nämnda tolkare. Något vanvördigt har jag tolkat hans tes cogito ergo sum = "Jag tänker, alltså finns jag" på mitt eget sätt "Jag tvivlar, alltså finns jag". Tillvaron och vår sätt att beskriva är ofta dualistisk och vi kan uttrycka samma sak med positiv logik och negativ logik.

Av samma klass är ett postulat av en religionsforskare: "Ingen myt kan förstås utanför sin kultur! … den ändrar sig så fort den kommer utanför sitt eget kulturområde".

Hårddrar man detta skulle vi inte kunna förstå varandra över gränserna och ingen kultur spridas. Vidare tycks vederbörande utelämna möjligheten att större eller mindre samlingar av folk har utvandrat och invandrat till ett annat land och tagit sin kultur med sig. Hur vill han förklara att Inanna-myten har spridit och finns i Södern såväl som i Lappland och Europa redan under fjärde årtusendet.

Religion flyger gärna i en högre sfär ovanför verkligheten. Binder man de äldre myterna till sin praktiska verklighet förstår man att myterna var i många fall som bruksanvisningar. Det var de fysiska fenomen som bestämde mytens innehåll. En myt om kornodling bestäms av kornet och inte av bärarna av myten. Man odlar inte genom att bedriva kult för kultens skuld. Det hör stadssamhället till där kult blir tidsfördriv och ett sätt att leda folket.

Mina verk är förstås inte ämnade att bli en polemik med andra discipliners forskare. Det finns ingen disciplin som helt och hållet satsar på att analysera forntidens idéer utan religiösa förutfattade åsikter och filter. Jag har nyttjat alla discipliners rön med framgång i min egen syntes. Snarare är mitt arbete en uppmaning till teamwork. Jag kan inte se att man når resultat om all discipliner ska ge sin version och skapa ett kaos … och bakom lurar ordspråket "skomakare stanna vid din läst".

 Vatten är ej längre H2O!

En prof. emeritus menade att man ska inte lyssna på amatörer inom fornastronomin utan det ska vara internationellt erkända forskare som för auktoritetstron vidare. Med en sådan mentalitet knyts cirkeln tillbaka så att inga nya tanker får frodas utan det hela styrs av gamla auktoriteter. Framför allt visar det att vederbörande inte är intresserad av sakfrågor utan av akademiska meriter och då är man nog ute och cyklar i det blåa.

Den som kan något om historia vet att det finns en tendens till att den statligt erkända historien ska tjäna som reklam för staten … och ej vara en spännande färd mot en relativt sann beskrivning av historien och dess händelser. Man kan inte använda en styrd historieskrivning som erfarenhetsunderlag eftersom den är mindre sann och kan leda rakt åt helvete.

Västerlänningar är så inbilska att de tror tanken uppfanns hos oss. Enligt sumererna kom det stora ljuset först … dvs. då jag tog stora språnget ur livmodern. Egyptierna menade att jag var den stora kacklaren och fanns i det ögonblick jag utstötte primalskriket. Medan jag hävdar att i intellektuell mening finns man först när man känner efter och tvivlar på sin existens.

Detta är förstås hårklyverier och om vi fortsätter kan vi fråga oss "Hur vet vi att vi tror eller tolkar"??? dvs. det är bara en hårfin skillnad mellan att tro och veta.

Filosofen Wittgenstein har formulerat visdomen "Om man inte begriper vad man själv säger, är det bäst att hålla käft" … det var hans sista ord, i min vanvördiga tolkning, när han slutade att filosofera. Det leder vidare till min tes. "Det väsentliga är att man vet vad man vet"

Wittgensteins avsked var av det mer symboliska slaget. Han insåg antagligen att genom begreppsanalys och ordklyverier når man en gräns där man inser att språket är ett medel och inte själva verkligheten. Man kan inte lösa verklighetens problem genom att uttala eller skriva orden. Vilket många bedjare smärtsamt fått erfara. Däremot kan tanken och orden leda till lösningar. Lika väl kan de inge mod och beslutsamhet att göra grovjobbet med att lösa problemen.

Man kallar det också "att skilja på karta och terräng". Det är allt för lätt trassla sig in i invecklade teorier och tro att ordsvallet är lösningen. Bästa motmedlet är att binda resonemanget till verkligheten. Och framför allt att hela tiden sträva mot det enklaste möjliga då minska felmöjligheterna till en viss gräns … för att sen öka obegripligheten närmare maximum om man gör det för enkelt.

Det är en fördel att ha logik och konsekvens i sina tankar, så att de "hänger ihop". Filosofi och vetande handlar oftast om just detta. En tänkare samlar på sig en massa knep och metoder, så att nya problem är ofta gamla om man säger så. Problemet är oftast att komma igång med själva grovgörat eller hitta nån som vill göra det.

Vi vet att sumererna var först med att analysera tankens natur. Deras metod var generellt att dela upp en kedja av orsak—verkan i två eller fler delmoment. När hjälten ska lösa ett problem faller han i tjurdrömmar. Hjälten är förstås tanken och tjurdrömmar symbol för styrkan i mannen … när väl tanken utvecklat sig till en plan får kroppen ta över grovgörat. De animeras som vännerna Gilgamesh och Enkidu, "den första som gör det". I Egypten var Farao den stora Tjuren, ledaren som försvarade de två länderna.

Sumererna avbildar gudarna medan folket symboliseras med "ben". Män har i alla tider letat efter den optimala lösningen att de bara behöver tänka … sen ordnar nån annan kraft dethär med grovgörat. Oftast är den närmaste packåsnan den något svagare kvinnan i hans sällskap. Märkligt nog föll sumeriska kvinnan sällan i drömmar fast hon var uppfinningens moder. Hur dom nu bär sig åt dom töserä är fortfarande en gåta?

Att älska vetandet dvs. syssla med filosofi gäller att veta begränsningarna för den språkliga utformningen … lika väl som gränsen mellan tanke och verklighet … fantasin är ofta svår att få att materialisera sig i verkligheten.

Termodynamiken

För de verbala vetenskaperna är det svårt att fånga föränderligheten. Den ligger i termodynamikens tre satser. Visserligen började de stoiska filosoferna analysera ett universum där "allting flyter". Men i stort vann atomisterna, Platon och senare kristendomen som ej kan bestå utan "eviga idéer".

Här får vi väl ge grekerna credit som man säger over there, för några formuleringar. En av de tidigaste stoikerna och verklighetsnära filosoferna formulerade Zenons paradoxer. Mest känt är den om kapplöpningen mellan Akilles och sköldpaddan. En annan är om att pilen i flykt är i vila. Vår tid har börjat inse att vår beskrivning av verkligheten är inte detsamma som verkligheten. I själva verket är våra ord oftast en ytterst kortfattad och schematisk bild och ger oss kunskap bara om vissa aspekter av vad vi ser.

Tusenvis av filosofer har under årtusen ägnat mycken tid att analysera och hitta nya latinska ord för att beskriva delmoment. Därtill då arbetat fram spetsfundiga matematiska ekvationer för att reda ut begreppen. Den begreppsanalys Wittgenstein sysslade med kunne i viss mån klara ut problemformuleringens natur, medan de flesta har missat relativitetens natur. Eller Russel skulle väl ha sagt att det är lätt att sammanblanda kategorier.

Einstein skulle ha sagt att man ska inte blanda relativitetssystem eftersom varje system lyder sina egna lagar. Äpplen och päron kan blandas i en kompott och ingår i kategorin "kompott" … att genmanipulera päron med äpplen ger ingendera arten utan en ny art. Därmed sagt att våra utsagor ska gå ihop med det vi iakttar och mer exakt i betraktelsepunkten. Ty i en relativ värld är det inte sagt att föremålet är exakt lika i nästa betraktelsepunkt … och allting flyter. Inom tolkningen av hällar ser vi det handgripligen, när vi betraktar en nästan bortvittrad figur. Vi inser att betraktad för säg 3000 år sen var den annorlunda mot i dag.

Fysikerna tänker matematiskt medan jag för det mesta tänker verbalt även om matematiken var mitt stora intresse som barn. Det hänger väl samman med att språket är mitt verktyg. Einstein studerade ljusets natur och sade sig ha tänkt sig sitta på en ljusstråle, men stod och betraktade skeendet på avstånd, dvs. genom att ta det makroskopiska exemplet med tåget.

Jag, i vanlig ordning snabbare med försöket än med beräkningen av konsekvenserna satt på energipaketet även när det exploderade till en ny form dvs. en diffuserad våg. Det är nog den starkaste upplevelse jag nånsin har haft

… ett tag trodde jag att jag skulle bli galen när jag exploderade åt alla håll och delade mig gång på gång … likt radioaktivitet som avklingar. Tanken har den märkliga förmågan att kunna skjuta ihop tidsperspektivet så att allt sker i så snabb takt som vi hinner registrera. Som ung är det en rasande fart, där det kan ta en dag att skriva ned vad man sett eller drömt under ett ögonblick.

Människans inlevelseförmåga är av det märkliga slaget att vi i fantasin kan uppleva händelser eller leva oss in i inte bara andra människor utan även i djur och andra varelser samt tänkta händelser.

… Jag är en liten flintskallig gubbe med kulmage och jag kan inte låta bli att jämföra mig med den sumeriska manstypen … tja, sådana fanns även på Malta för 6000 år sen … om de nu inte var gudar? Den moderna genforskningen menar att vi till 98 % är helt lika gorillorna. Min likhet med sumererna borde vara mycket nära 100 % … och om man jämför mig med orangutangen är likheten nog över 98 %, eftersom jag är flintskallig och fjunhårig och ofta lever i min egen värld. Ett sympatiskt drag hos orangutanger. Tycker då jag.

Om vi går vidare och letar efter rimliga metoder för att uppnå vetande kan vi förstås jämföra figurer och symboler med andra kulturer och gärna vid samma tid. Om vi finner en stor överensstämmelse mellan andra kulturers symboler/figurer och våra egna är det en sannolikhet gränsande till absolut vetande.

Vetande om forntiden i andra kulturer är förstås relativ, men det finns rätt mycken tolkad skriftlig beskrivning numera. Det är den sorten många föredrar. Här må nämnas en annan grekisk sats bland vantrogna grekiska tvivlare "Existerar världen om vi inte talar om den" … eller i klartext om man hårddrar skulle bara den värld som är beskriven i texter på grekiska ha existerat?

Det var mest atomisterna som bollade med den satsen. De trodde världen bestod av eviga sanningar och små paket … i sin minsta form kallas de fortfarande atomer. Och många vill nog gärna även i dag tillämpa den hanterliga filosofin. Det är också metoden att sätta etiketter på saker och bolla med begrepp. Men i exakt mening är världen föränderlig och relativ.

Vi stoiker håller däremot på med den svårhanterliga relativiteten och allehanda energisprång mellan kvant och strålning ... mellan fast och diffuserat tillstånd. Fast det är rätt irriterande att ingenting är beständigt … eller som termodynamikens ena huvudsats säger i min vanvördiga form "Allting flyter … ingenting förgås" … tja, Zeno och hans gelikar lär ha varit av den åsikten att allting flyter … vilket ofta kommer till synes på mitt skrivbord.

Den satsen måste man såväl tro på som förnimma att den är sann, eftersom den ledde till atombomben och andra märkvärdiga teknologiska manicker.

Tredje metoden handlar om rimlighet. Det är en samkörning av de figurer vi ser med de faktiska fynden och det vi vet om folks näringsfång. Det bestämmer i allra högsta grad vad vi kan veta om deras vardag. Därtill kommer då att fortfarande i våra dagar är års- och säsongsritual rätt ensartade inom de näringar som sysslar med boskap och/eller odling. Mycket av det bestäms av rumtiden dvs. årets och klimatets växlingar. Vi vet med rätt stor säkerhet hur solens och månens gång är … lika väl som vi vet hur det nordiska klimatet är. Att årsmedeltemperaturen har ändrat sig under 6000 år är en rätt marginell företeelse. Likaså att solens och månens relativa läge har förskjutits någon grad.

Brasklappen för nordiska och europeiska förhållanden är ofta att vi måste söka de rätta proportionerna. Våra glesbygder kunne inte åstadkomma märkliga fornlämningar. En del tar det till intäkt för att våra nordiska förfäder var kulturlösa … och i förlängningen inte hade samma intelligens och utförsgåvor som i Sumer och Egypten. '

Beständiga kulturyttringar är i allra högsta grad funktioner av folkmängd och kapital. Kapital och mängdvärderingar har inget att skaffa med kvalitet och ändamålsenlighet. Där det har varit möjligt har jag jämfört hällarnas budskap med lämningar och fynd i grannskapet och anknutit till verkligheten.

Mina förfäder var inte så korkade som en del vill göra dem till … de förde i varje fall släktet vidare … antar att om de såg oss skulle de ångra det … så som vi misshandlar jorden och uppfinner djävulusiska manicker som tar livet av folk och natur. En annan sak är att folk får mig att känna att jag är en vänlig och klok själ. Mina förfäder kan väl knappast ha varit sämre?

En del av vetandets natur är att låta sanningen komma fram och inte pådyvla förfäderna primitiviteter eller andra drag det inte finns täckning för. Intelligens är frågan om att överleva med minsta möjliga konsumtion av naturen! Tillväxtens natur är att 1 + 1 = 3 periodiskt medan det oftast är en nollbalans i längre tidsperspektiv.

Naturens recept är ofta ren generositet. Utan denne skulle inte den djuren som lever på växter klara sig. Växternas generositet producerar i stort långt mer än de behöver för att upprätthålla arten. Det gör att nya arter kan uppstå och njuta överskottet. Människan är den ende varelsen som medvetet lever för att skära ned sig och sitt livsrum! … somliga kallar detta intelligens, men har väl nog hamnat i den negativa matematikens sfär.

Intelligens

Intelligens är egentligen en pseudovetenskaplig metod att se på människan. Man kan dock icke förbigå den eftersom resonemanget finns dold i många frågor och används av många tongivande makter.

I min studentpsykologi definierades intelligens som en beredskap att klara de problem man ställs in för. I allmänhet var det endast hos barn och unga man var intresserad av att mäta den. Om man gör det bland vuxna hamnar man i en ojämlik värld, som inte är bra för arbetsmoral och effektivitet. Politiska människor värderar på ett annorlundare sätt än ekonomer, tekniker eller filosofer.

I min ålder skulle jag hellre mäta överlevnadsförmåga. I klartext mäta om individ eller en grupp människor lever så vettigt att livsrum inte ändras och släktet består mot evigheten. Våra problem med att leva i nollbalans med miljön är av en närmast ofattbar storlek. En del väljer att strunta i det av den anledningen och låter vår färd på tidsfloden barka rakt åt helvete. Andra spjärnar emot. Sanningen är att det till stor del är höginkomsttagarna globalt som står för förstörelsen. Det är också de som talar med kluven tunga om att rädda miljön och är dåliga som exempel.

Mitt favoritexempel sen ungdomen är ett tänkt experiment där man sätter en dåre och ett geni i samma bur. Sen mäter man under en längre tid förändringarna. Jag är inte säker på att inte geniet skulle närma sig dåren i långa loppet. Dårarna har sällan förmåga att förstöra livsrummet i större omfattning.

Hela tiden är det frågan om vilka värderingar och konventioner vi använder. Att uppfinna en atombomb anses genialt för att ta ett ytterlighetsexempel. Att flyga till Mars och odla tomater är också höjden av intelligens … i andra vågskålen kan vi sätta de som värnar livsrum och människa med så liten förbrukning som möjligt av de ändliga resurserna. Mäter vi med intelligensvillkoret om evig beständighet måste man förstås ge alla förstörare negativ intelligens. Under 1970-talet var det i många kretsar "flum" att tala om att värna miljön???

I forntidens tidsperspektiv är det förstås totalt omöjligt att jämföra vår intelligens med förfädernas. I det tidsperspektiv vi kan överblicka har hjärnan varit av samma storlek. Eftersom vi egentligen bara använder en bråkdel har det därmed inte det minsta betydelse. Å andra sidan måste vi tillämpa relativiteten att vi kan bara mäta förfäderna med deras mått. De var tvungna att med enkla medel klara överlevnaden. Deras kaos var okunskapen genom att de inte löst alla problem. Vårt kaos tenderar att bli att vi har för mycken kunskap för att kunna överblicka.

Vi har dock förlorat deras naturliga vördnad för allt levande. Vi har förlorat förfädernas nödvändiga försiktighet genom att de ej kunne förutse konsekvenserna av sina handlingar. Vår tid har blivit inbilsk och tror sig behärska världen utan att dock ta minsta ansvar för verkningarna i framtiden.

I sammanhanget kan man inte låta bli att nämna det kristna oket. Fundamentalism binder alltid tankarna och sätter upp tabun. Det hindrar ofta rationella lösningar och förbjuder att gå bortom vår tideräkning. Man får inte kritisera dess bärande teser. En grupp som säger sig vara utvalda börjar lätt att tro att alla andra är skräp. Därmed även livsrummet, som egentligen är vår andra halva och matförråd. Människan ska vara naturens herre och det ska vara tillåtet att offra människor på religionens altare (makten har alltid offrat människor)

Det finns en akacia i Afrika som lever i symbios med myrorna. Den frambringar vissa utväxter som ger bo åt myrorna och har även körtlar som utsöndrar fruktsaft som mat åt myrorna. I gengäld håller myrorna efter skadeinsekter i trädet. Det är vad jag kallar intelligens även i mänsklig bemärkelse. Det är frågan om att säkra den egna artens fortbestånd. Människan nöjer sig inte med det utan ska uppfinna och förstöra … ja, t.o.m. bekämpa egna arten utan egentlig tvingande orsak.

Vi kommer nog inte att leva i nollbalans med livsrummet förrän vi inser att alla arter är någorlunda lika intelligenta dvs. löser sin arts fortbestånd. Människan är nog inte ledande i den ligan. Intelligens är att nå resultat med minsta möjliga energianvändning.

Våra förfäder hade ett annat språk och andra symboler för samma problem och lösningar vi egentligen arbetar med. Det är bara det att vi inbillar oss att deras lösningar var primitiva. De såg livet som en växelverkan mellan uppbyggande och nedbrytande krafter. En sorts nollbalans uttryckt i ordspråket "för mycket och för litet fördärvar allt". Vi kan balansera tack vara att generationer av förfäder har provat ut … alternativt att våra sinnen säger ifrån om det blir för mycket. Salt är desinfekterande i små doser, men livsfarligt om för mycket.

Politiskt ligger det mycket visdom i såväl lagom som att bestämma laget om. Det går dock inte hem bland kapitalister, liberaler och andra maktmänniskor som vill bli rika på andras bekostnad. Det är oftast en brist på intelligens hos egoisterna, eftersom profiten tas på omsättningen. I klartext lösningen ligger i att ordna så stor omsättning som möjlig och låta den nå alla hörn av det ekonomiska flödesfältet.

Men mot gudar och dårar kämpar förnuftet förgäves. Det hjälper inte ett geni att säga "jag är ett geni" om han överfallas av ett gäng ligister utan hämningar … möjligen hjälper om han visar att han är lika galen som de. I krigets och våldets relativitet finns inga regler.

Gudarna dvs. de som tror sig vara starkast vill gärna att andra ska framföra kritik inlindat, för att kritiken inte ska bli så uppenbar. Och att de ska hinna gardera sig. Men i vinnande spel ska man använda andra metoder än motståndaren är liksom en självklarhet.

Om man inte sant och ärligt försöker bedöma klokhet och visdom hos såväl oss själva som hos förfäderna är det ingen större idé att ens börja forska i deras värld. Annars levererar man bara partsinlagor till de maktgrupper som står bakom fördomar, tabun och krav att få en spegelbild av dem själva.

Analysen

Descartes existensvillkor är något självcentrerat och mänskligt. Lika väl som att sumerer och egyptier utgick ifrån sig själva. Men mycket av verkligheten existerar oberoende av oss och kan bara beskrivas som relativa erfaringar. Dessa kan vi uppleva med våra sinnen och ge olika egenskaper … bara man kommer ihåg att egenskaper är något vi formulerar och tillsätter. Det är inte nödvändigtvis verklighet.

Med existens menar vi i regel utsträckning i tiden. Den fysiska existensen går i regel att bestämma genom erfaring och mätning. Diffusa värden såsom idéer eller annat utanför våra vanliga sinnen och mätapparatur kan endast konstateras genom dess bärare eller mätas när verkningarna är mätbara. Idéer och religioner äga existens bara så länge det finns bärare.

Oftast är det så att det vi fångar med blicken uppfyller rummet. Analysens uppgift är bl.a. att ge allt rätta proportioner, kvaliteter och kvantiteter. … och inom osäkra områden med få fakta ska man vara försiktig med generella omdömen. Annars blir det lätt att det vi ser fyller rummet. Likadant är det med tele-effekten att det nära syns mest och det högljudda hörs mest.

Att det finns många hällristningar i Tanum men färre i Värmland är inte ensbetydande med att det relativt sett skulle ha funnits fler människor i Tanum än inom motsvarande område i Värmland. Ej heller är mängden bilder i Tanum värdefullare eller tecken på högre intelligens. Att grottmänniskorna tecknade och målade fantastiska naturtrogna bilder är inte tecken på att tanumsborna med enkla streckbilder skulle vara en degenererad ras av grottkonstnärer.

När jag apat efter och följt stenknackarnas linjer har jag fått uppfattningen att de haft bråttom för det mesta. Vem vill ligga på en kall häll och knacka längre än nödvändigt? Var de fler som knackade samtidigt? Det är en vetenskaplig fråga, men svaret tillför knappast särskilt mycket av värde till våra föreställningar … om inte det är sammantaget med annat. Det berättar om livet runt hällarna och inte om innehållet och syftet med hällarna.

Vi kom att tala med Kjell Åberg om varifrån jag påverkats i analysen. Omedelbart svarade jag Sokrates och hans metod "ironi" … i min tolkning "irra på och i". Det är en metod man tillägnar sig när man läser Platons dialoger med Sokrates som den något överlägsna och ironiska läromästaren. Han leder samtalet som i en spiral mot "pudelns kärna" … i Goethes Faust var det en av de små svarta som satt längst inne … tja, sanningen är illa hörd fick även Sokrates erfara. Avgränsande moment är när han leder deltagarna i dialogen in i självmotsägelser och därmed avgränsar antalet valmöjligheter. Där förstås Sokrates satt inne med svaret om det fanns något! … vet inte om nutidens unga akademiker läser klassikerna? För mig var de inkörsporten till tänkandet i övre tonåren.

Vid närmare eftertanke var min fosterfar nog egentligen den första läromästaren. Omgivningen såg honom nog som ett original … så även jag den hårda vägen. Det speciella var att vad helst som skulle göras skulle det analyseras på kryssen och tvären och vridas och vändas. Är man till vardags tillsammans med en sådan människa påverkas man vare sig man vill eller inte. Effektiviteten i hans metoder visades förstås genom att han uppnådde vad han ville dvs. tjänade pengar.

Om han hade nån metod eller valspråk var det "den gyllne medelvägen". Vet inte om han läst kinesiska filosofers "Mittens väg", men på något sätt var det väl vad han strävade efter. Mest kännbart var det när han gav mig en lusing på ena örat fick jag i regeln en på andra örat "för balansens skuld". Detta att jag liksom måtte följa mittfåran även i fortsättningen. Den sorts inpiskning lämnar djupa spår och gör att man grundligt analyserar mycket i människans beteende.

Men i själva verket lär man sig allehanda metoder om man vill genom matematik, språk, historia, litteratur, praktisk arbete med vad som helst, studera mätteknik ger ett vetenskapligt sätt att mäta verkligheten, det ständiga skeendet om man har öppna ögon ger ständigt nya impulser.

Jag har mött akademiker som är nördar inom sin specialgren. De menar att bara deras metoder duger vid tolkningen av hällristningar. En sak är att de inte kommit särskilt långt på 150 år. En annan sak är att den vise låter sig korsbefruktas av andra discipliner. Men det är väl så att den högre matematiken är inget för verbala discipliner.

Man kan ytterligare effektivisera analyskonsten genom att själv i förskott analysera återkommande situationer. Analys och värdering är något man måste göra hela livet för att det ska vara färskt. Ungefär som när katten jagar på lek bara för att upprätthålla spänsten och fördriva tiden vettigt.

Om Arkimedes