Fornborg eller inte

Fornborgar förekommer mest i Östergötland, Södermanland, Uppland och på Bohuskusten. De är omtyckta utflyktsmål och stimulerande för fantasin. Denna essä frågar om ändamål och ålder på såväl borgar som hallar

Fornborg, folkminne, Eketorp, Ismantorp, oppida, Högom, Mjälleborgen, ämnesjärn, järnslagg, i viking, svioner, eril, kustborg, kultplats, symbolhandling, hov, harg, fotpall, talarstol, thegn, tegn, årman, Guldålder, Triglav, Svantevit, hovgård, näsborg, ära

folkminne | runda städer | runda anläggningar | kultplats | hov | avslutning | Widsith| essäer|Hem |

Folkminnet bedrägligt

Här på Dal gick min första utflykt tillsammans med en lokal familj till jätten Bores Borekulle. Det är lite mer än en kulle eftersom toppen ligger ca 100 meter ovanför slätten i öster och "Fjället" i väster. Det är lika högt över havet som Jyllands Himmelsbjerget nästhögst i Danmark. På Dal känner man tre fornborgar men man talar bara om denne.

Det finns något folkminne om att Sven i Rud på gården nedanför berget sjöng om "resarna i berget". En annan version ger att han hade nånting otalt med Bore. Andra menade att jätten Bore hade sin slåtter där på berget och en tunnel till Ransberg en mil bort där han stal kor. Folkminnet är ofta kort och man får fylla i allt efter egen fantasi. De tidiga folkminnena känns naiva i vår avancerade krigiska tid. Det kan inte ha varit lätt att hålla kor däruppe där det bara finns berg och sten och en grotta som kittlar fantasin.

Denna typ av folkminnen kan inte vara äldre än den lokala bebyggelsen och organisationen i privat ägande tycker man. Om nu inte folkmun har ändrat namn efter förutsättningarna eftersom minnet är levande jämfört med nedtecknade saker.

Folkminnen är inget att lita och ofta har de på Dal en attityd av "herrar och småfolk" vi inte kan belägga som vetande i exakt mening. Vi är skyldiga våra förfäder att behandla dem med respekt och inte förlöjliga eller pådyvla dem något och allra minst vårt eget eventuella behov av att göra oss själva lite bättre. Kanske för att skyla över att vi behandlar jorden och småfolk illa. Detta år 2002 misshandlar svenska regeringen åtminstone ett par barn bara för att visa avskräckande exempel.

Men kanske förfäderna hade en räv bakom örat när nån kom med dumma frågor. Sen behövde ju det gåtfulla småfolket få svar på alla sin frågor. Man ska inte lita på det man inte ser även om man skulle vilja höra det värsta så att man själv liksom blir bättre. Det finns både vilja se primitivt och sen normalreaktionen att tro det värsta när man möter något okänt

På Dal har vi endast ett par säkra stora bronsåldershögar och enligt folkminnet ska kung Kåre vara begravt i den ena och drottningen i den andra. Folkminnet säger att han var en grym kung och är begravd i en kohud … på känt vis från bronsåldern ... Det skulle passa för galghumorister i långbänk att kung Kåre ska befrias så småningom:

Han tager ett hår vart hundrade år

"Det lir , men dä skrir"

sa Kung Kåre

Detta låter som ett äkta folkminne. Likaså att det skulle ha funnits en ökänd dansk fogde på Dalaborg under medeltiden där den rätt glesa befolkningen i underhållslänet tyckte det blev för dyrt att leverera mat till förläggningen. Sen är det lite osäkert om Helga Gråkolla skulle ha fört ett skräckvälde på en "borg" nära Vänern i Ånimskog

Nåja tillbaka till Borekulle. Det stupar brant på tre sidor och man kan ta sig upp på västra sidan med vist besvär. Folket tycks ha gett upp när de rantade med sten upp till berget. Egentligen är det svårt att se det är en borg eftersom man tydligen gav upp med att ranta med sten. Numera finns det endast en antydning till vall på västsidan. Det är knappast troligt att nån använt berget som stentäkt och det finns inte mycken bebyggelse närheten.

Utsikten är hänförande för att inte säga hänrivende. Man ser hela Dalboslätten och Vänern blinkar i fjärran. Faktisk är det nära nog Europas geografiska mittpunkt nånstans mellan Ural, Grönland och Nordpolen, Malta. Man ser inte ens förstaden i Mälardalen. Med goda ögon har man kunnat hålla uppsikt samtidigt som det egna Midgård blev mycket större. På slätten ser man normalt bara skog längs synranden. På Dalboslätten kan den vara långt borta numera men ändock rätt så snävt för ungdomen. "Ut, vill jag ut … "sjunger Björnstjerne Björnsson.

Ungefär hälften av Sveriges runt 1000 registrerade fornborgar ligger i Östergötland, Uppland och varav ca 300 i Sörmland. De flesta ligger i närheten av farleder i sjösystemen En annan koncentration finns i Bohuslän och Norra Halland så att övriga landskap har ett mindre antal.

Det går inte att knyta fantasier om krigiska hövdingar och annat maktgalet folk till fyra fornborgarna på Dal som knappt har synliga minnen kvar. Vi har ett par på "Fjället" och Helga Gråkolla borg i Tössbo och Lars Hesselgren nämner en stenformation vid Klöve Udde som sticker ut i Vänern mitt på Dalboslätten. Båda ställen har varit lämpliga som vaktposter ut mot Vänern.

Annars har vi som gränslandskap det tydliga minnet från stormaktstiden när "dansken" plundrade och brände det mesta på Dal vid åtminstone tre tillfällen. Fornborgarna hade inte varit till mycken nytta och uppe på Borekulle skulle nog bara något hundratal kunna gömma sig. Vid ett tillfälle hade prästen gömt sina värdesaker på en ö i Öresjön men fienden fick bankat det ur drängen så det blev inget kvar.

Alltnog det finns i Sverige en del högt belägna borgar med fin utsikt medan övriga borgar är mer problematiska när man ska avgöra hur gamla de är och vad de har använts till. De är i regel för stora för att man ska kunna göra en heltäckande utgrävning. Inom arkeologin har det fått bli "stickprov" och då är det lite av ett lotteri att dra slutsatser. I regel har man få fynd och det gör det inte lättare.

Jag är skeptisk till ett språkbruk som använder ord som elit och maktelit om tiden före oskriven historia. Lyxprylar i en rik grav på en gemensam begravningsplats kan icke bevisa att den rike hörde till en maktelit som styrde och ställde. Ej heller är förekomsten av vapen ett bevis för maktbruk. Däremot har vissa vapen och processionsvapen i alla tider förmodligen varit insignier för ledaren på orten.

Att dra slutsatser från 12 undersökta fyndplatser ut av 300 borgar i Sörmland exempelvis är ingen bra sannolikhetskalkyl när tidsperspektivet är så långt. Att använda sagor och folkminne som finns i motsvarande grad är ej heller säker kunskap. När man får resultat från få utgrävningar kan man inte dra generella slutsatser. Allt detta beror förstå på att fornborgarnas yta och material är omfattande och fyndchanserna få. Då tvingas man försöka vrida ut allt man kan ur vad man har. Forskningen har trots allt kommit fram till att vi behöver en vidare syn och ett längre tidsperspektiv än den generella förklaringen att de skulle ha tillkommit under vikingatiden eller möjligen tidigare.

Men i de landskap de finns är de förstås lämpliga utflyktsmål och allt mer fakta samlas så att man kan skingra en del vanföreställningar dvs. för dem som är intresserade av någorlunda sann historia. Denna essä ska handla om några typer av fornborgar och en del aspekter på vad vi kan sluta oss till

Runda städer

…..

Ismantorp "stad" Öland och som jämförelse forna borgen Sadowetz, Bulgarien

Egentligen är det fel att kalla Eketorp på Öland för fornborg. Den och andra liknande har fått ge namn åt alla stora runda anläggningar och därtill fått datera dem. När vi hör ordet "fornborg" tänker vi automastisk "folkvandringstid" och ser för oss Eketorp man har rekonstruerat. Även om vi ser husgrunderna på den störa Ismantorp med 88 husgrunder har vis svårt att se för oss en tätt samling av hus inom om en stenig vall. Därtill ska vi kanske se en palissad av trä ovanpå och portar i öppningarna.

Oftast generaliserar man för mycket och säger att den oroliga folkvandringstiden fick folk att bygga borgar. Ismantorp tycks vara byggt på 300-talet långt innan de kända oroligheterna runt 450 AD. Därför var det kanske egentligen en skyddad plats för handel och industri. Det är också möjligt att tillresande handelsmän behövde ett skyddats ställe när de kom om sommaren för handelsutbyte.

Anläggningar av typ Ismantorp tycks mer vara att jämföra med forntida städer omgärdade av murar. Även Troja började från det lilla. Eller varför inte även pålbyar vi känner från Baltikum. Dessa påminner till planlösning om vår runda handelsplatser. Just namnet Isman får oss att associera till Balkan där romarna byggde ett trettital fort längs nedre Donau. Från Hadrianusvallen vet vi att nominellt avdelades en kohort = 500 man till varje fort. En del kan ha bott utanför liksom familjerna.

Vi vet att med största sannolikhet enrollerades nordbor att tjänstgöra vid något fort och där då Pietrosole i Rumänien är närmaste förslag eftersom man funnit en guldskatt med halsring där. Man tog med sig smycken och annan kultur hem till Norden så varför inte en tanke om en befäst stad till skydd för handeln.

Eketorp, Öland ska kanske ses som en klassisk ingärdad stad där man sen kan tänka sig transitohandel, fiske, ullberedning och järnhantering som basverksamhet. Det gick åt mycket skinn, ull och hudar till legionärernas utrustning.

Man kunne använda myrmalm från Öland eller köpa från Helsingland och Småland där man på olika håll har hittat slagghögar. På en plats har man beräknat att man tillverkat 50 ton järn och det är långt över husbehovet. De romerska städerna och garnisoner behövde hur mycket fisk som helst för "garum" = surströmming (eller annan lämplig fisk) och torkad fisk dög förmodligen också. Man bör kanske fråga om norrlänningarna lärde laga surströmming av romarna?

I Södern var det vanligt med mer eller mindre runda och omgärdades städer. Vi vet från de över 4000 år gamla sumeriska källorna att man i låglandets städer fruktade "bergsmännen". Folk ger sig förstås inte ut i krig eller röveri om inte det finns ett lockande byte. Det är ett imponerande verk att ha fått ihop 70 runda anläggningar på Gotland och 20 på Öland varav en del sannolikt använts som skydd för handelsmännen. Man måste var nära anläggningarna för att känna deras storlek i kroppen. Med en liten befolkning behövde man skyddet samtidig som det var avskräckande att ta sig över vallarna.

Man har före slagit att romarnas befästningar skulle vara modell. Den standardiserade romerska fästningen var kvadratisk eller rektangulär med rundade hörn ända från början. Särskilt mot slutet var huslängorna placerade i exakta rader. Det finns inga likheter med Öland annat än murarna och de romerska forten hade icke 9 ingångar

Jag jämför här med en romersk gränsfästning eftersom med stor sannolikhet har nordiska legionärer tjänstgjort i närheten. Vid nedre Donau är fästningarna ofta anpassade till terrängen som naturligt är. På Ölands slättland var det rätt naturligt att bygga runda borgar. Runda anläggningar är kanske 7000 år i Mellersta Europa och det fortsatte sedan med de befästa oppida som var handelsstationer. Men även de anpassades efter den lokala terrängen och de har entradition på några tusen år på kontinenten.

Man har grävt ut ett antal borgar som säkerligen sak ses som en oppida under den period då handeln med romarna flödade på alla håll i Norden. Det var en naturlig sak att förlägga sin verksamhet till lätt befästa platser för att skydda varorna. Men det är icke bevis för att en maktelit dominerat och krävt tribut från sin omgivning: Det är alltid billigare att "styra" med frivillighet och demokrati.

Dessa "rika" borgar kan ha metertjock kulturlager med fynd vävtyngder, keramik, förrådskärl och spår av produktion. I skydd av borgen har man tillverkat kammar, vapen, smycken och spännen. Vattenlederna var handelsleder men också piratleder varför försvar var viktigt. Att borgarna övergavs på 500-talet beror säkerligen på en nedgång i handeln med romarrikets slutliga fall samt i viss mån p.g.a. utvandring till England. I västra Skandinavien vet att den ledande klassen eriler/ heruler drog åt sig hornen runt 500 AD och miste ansiktet i Rom 568 AD.

På andra håll byggde man hallar i trä medan kanske sten var det billigaste materialet på Öland. För helhetsbilden behöver vi egentligen behandla hallar och fornborgar samtidigt. En annan känt och tidigaste handelsplats var Feddersen Wierde i Niedersachsen eller Friesland med ett 30-tal hallar och ytterligare 12 mindre hus. En "wierde" är en som en kulle i marsklandet och det kommer att likna en tätbyggt by med så många hus.

I Mellannorrland fanns tidigt 4 kända hallar Högom, Sundsvall; Gene, Örnsköldsvik; Borg, Söderhamn sam Mjälleborgen Östersund. Det är antagligen detta område den engelska dikten Widsith syftar på när man nämner "Helsingas" = landskapen som inkluderar dessa hallar = järnbärarland. Observera att järnet var det dyraste man kände eftersom guldet bara användes för rituella ändamål under en tid. Numera har man hittat spår av järnhantering längs Ljungan och Siljan. Landskapen har varit känt för sitt järn men säkerligen också för skinn och kanske björnjakt som en tidig "ekoturism". På Gotland finns en del fynd av björnklor som måste ha ett ursprung. I övrigt kan det var en gammal handelsled sen bronsåldern eftersom man har fynd av norrländsk skiffer…. Se Bjästamon

Finaste fyndet är en grav efter en handelsman i Högom och kanske vi ska kalla honom Wada av Helsingas som man säger i Widsith. Man har lyckats tillverka hans dräkt i rödaste yllekypert. Den består av en tunika (lårlång kjortel) med bälte och slitsade ärmar. Längst ned en vävd bård med djur och människor i motiven. Byxorna med slitsade ben och till dem och ärmarna agraffer = spännen man använde för att stänga flikarna. I allt fanns 60 förgyllda silverknappar i dräkten. En lysande och imponerande syn denna man.

Liknande agraffer/ spännen har man funnit i Kent och Angeln, England; Nordsjökusten; Danmark; södra Norge; Sverige speciellt Mälardalen och "Helsingas"; Österbotten Vöråtrakten samt i mellersta Finland. I Finland brukar man framställa järnålderns män med tunika Vidare har man i "Helsingas" fynd av den korsformade fibulan som var signum för Angloskandinavien Den förekommer dock icke i Östergötland och Svealand så vitt jag vet. Övriga gravfynd vittnade om kontakter både i väst och öst. Vidare får vi från Medelpad nämna fyndet av en medaljong som efterliknar romerska medaljonger dvs. förmodligen från runt 300 AD.

Tunikan med bälte och dekorativ bård längst ned kanske är en gammal "import" eftersom vi ser den på hällristningen Kalleby T 408. Vid den tiden var den vanlig i Anatolien där krigarna avbildas med sådan dräkt. I omedelbar anslutning till mannen med tunikan finns något jag uppfattar som "samhällets" fyrdelning vi känner till från Hettiterna och som går igen i angloskandinavisk rangordning bland noblessen. Liksom i våra dagar existerar bara överklassen och den frambringar all kultur?

Det fanns en hall i Mjälleborgen belägen uppe på Öneberget, Frösön, Östersund. Borgen mätte ca 90 x130 m och var uppförd antagligen sent 300-tal. Den hade en stengrund och på den byggdes en träpalissad som brann ned första gången snart efter att den var färdigbyggd. Den återuppbyggdes redan under 400-talet. På andra sidan av Storsjön finns orten Hallen och i närheten Hallbodarna, Överhallen och Hallbrännan och man associera till Halleby vid Tissö, Västsjälland som också har Hall-namn i närheten. Men jag har inte tid att leta efter dessa namns ålder.

Inom Mjälleborgens murar har arkeologiska undersökningar visat att det fanns ett 25 m långt stolpburet långhus daterat till ca 700-talet. Svårare att veta om den hade en föregångare? Andra fynd inom borgens närområde är: spadformigt ämnesjärn, järnslagg, 2 pilspetsar, 1 bronsnyckel och en sländtrissa. Fyndet av ämnesjärnet i spadform är viktigt eftersom det indikerar handel med järn. Spadformen var ett bevis för att råjärnet kunne smidas.

Det äldsta fyndet från Kråknäset, Gästrikland består av 12 spader om runt 1 kilo stycket och är från tideräkningens början och förmodligen började handeln på Rhen vid den tiden. Därmed kan vi veta att man "redan då" handlade med ämnesjärn. Vi är ju alltid beroende av fysiska bevis.

I Danmark känner vi inga "voldsteder" från denna period men däremot hallar i Gudme på Fyn exempelvis. Här hade man troligtvis så många vapenföra att det verkade avskräckande. Vi kan jämföra med det obefästa Kreta där den enda avskräckningen var att man spridde myten om Minotaurus och om den stora kopparjätten som gick runt på ön … Skåningarna hade sin jätten Finn.

Innan vi går vidare får vi nämna några saker som kan ge lite bakgrund till såväl hallar som fornborgar. Danska nobla klassen handlade med romarna vid Rhen från tideräkningens början. Det hände sig att en nordisk bretwalda tog ett glass med civila och militära överbefälhavaren legatus Silius vid Mainz aven inflytelserik romersk släkt

Under århundradena var han nog inte den ende med ömsesidig kontakt med nordbor och speciellt vid Rhen. Det är sannolikt att nån kavalleri "comes" kommendör umgåtts med Konstantin då han hade hov i Trier. Många nordbor besökte romarriket längs dess långa gräns och en del tjänstgjorde såväl som fotfolk som i kavalleriet som alltid varit överklassen favorit.

Vi ser kontakterna i synnerhet under 300-talet på Fyn. Med detta vill jag säga att den nobla klass vi ser var inga dumskallar som utövade primitiv kult. Fornborgarnas gråa stenar ser kanske primitiva ut eftersom vi inte ser hela utförandet. Det ger inte en rättvis bild. Hallarna var säkerligen tillverkade som avancerat hantverk. När vi nu ser rekonstruerade dräkter och får allt mer fakta blir våra förfäder strax mänskligare

Kristna uttolkare vill gärna se primitiva vildar. Här på Dal har vi haft en del altare av samma form som Konstantin föreskrev. Kruxet är att de var arianer vilket enligt oförsonliga katolska normer är kätteri. Den lilla skillnaden var olika definitioner av Treenigheten Med detta sagt att nordborna var inte intresserade av den kejsarstyrda kyrkan. Man menar att arianerna på urgammalt vis helst hade sina ritual i det fria. Därför kan en del runda anläggningar ha varit helgade platser. Här på Dal har deras altare stått på högar.

I brakteaterna ser man att de tog en del intryck av romarna dvs.var lika fina med Jupiter, Solörnen och Hästen som symboler för ledarskapet. Snart nog slog den gamla keltiska världsordningen igenom och den var i släkt med den urgamla indiska som fungerar delvis den dag i dag. Två ormar symboliserande halvåren och tre huvuden (månårets tredelning) finns i symboliken under hela guldåldern fram till slutet på 500-talet i England Det fortsätter fram till vikingatiden på sina håll i Norden. Det är ingen mystisk okänt kult utan frågan om att använda ritualastronomin för att verkställa brödfödan vi alla lever av.

Med detta sagt att det finns ingen anledning för mig att tala om vare sig kult eller Edda-mytologi som inte nämns i runtexter och jag kan inte se det i materialet. Kult är ett ord för de okunniga som vill nedvärdera förfäderna. Det bestående intrycket av erilernas symbolik är formalism och vårdande av urgamla traditioner. I Rom uttrycktes det i ordet "pietas" och duger gott även för nordisk mentalitet på den tiden. Numera föraktar en del våra förfäder.

Runda anläggningar

Residerade Ingjald Illråda här på Rällinge fornborg?

Enligt Åke Ohlmarks regerade kung Ingjald Illråde runt 650 AD och för att nå mer makt innebrända han sex av sju kungar. Därför fick han även namnet Illråde. En gång fick han höra att kung Ivar Vidfamne var på väg för att utkämpa en sista strid med honom. Eftersom han inte hade folk nog valde han istället att bränna sig inne tillsammans med sin dotter Åsa som orsakat den striden

Tja, om han gjort detta borde det finnas en bränd hall innanför murarna eller kanske två. Folkfantasin vill gärna se illrådiga kungar och brända hallar men arkeologin har inte hittat dem. Sen är det ju vanligt att allehanda minnesmärken har tillskrivits goda eller dåliga kungar i forntiden. Odin lär vara begravt på flera ställen och av ortnamnen att döma har han också ägt eller bott på flera ställen. Det enda goda med denna företeelse är att folk och nutiden har svårare att förstöra minnesmärken som har namn. Det blir så personligt medan fula stenbumlingar i oordning är lättare att få att försvinna.

De folkliga förklaringarna har sällan nån konsekvens. Forntiden var en mångfald där det kunne vara lite olikheter mellan folklanden. Men man kan liksom inte få det att gå ihop att man å ena sidan hade tingshögar och folkvälde med lagmän som egentligen styrde och sen att man skulle ha haft maktfullkomliga grymma kungar. Nu förekommer ju hälften av fornborgarna i "Svearnas Rike" så det är kanske naturligt att den som kastar sten också får ta emot och de får finna sig att deras land var säte för de illrådiga.

Så sent som i Upplandslagen från början av 1300-talet får vi lära att det var legitimt att fara i viking och komma hem med trälar och gisslan. Förmodligen gick de flesta färderna österut, men kanske grannarna där borta svarade med samma mynt och härjade i Mälardalen. Minns nån notering om att blekingarna var sjörövare dvs. att klassa som hörsägen.

Vi lär också att seglingssäsongen var runt 16 veckor om sommaren från början. Vilket innebar att en stor del av den vapenföra befolkningen var "i viking". Det innebar att kvinnfolket och gamlingarna fick sköta hemmafronten. Vilket då längs farlederna betydde att man måste hålla vakt. Kanske det är därför man finner spår av kvinnosysslor i en del av dessa borgar?

Vi vet ej hur länge denna "livsstil" har pågått. Men vi kan notera att Tacitus skriver runt 100 AD att svionerna var kända för sina flottor. Men också för att man låste in vapnen hemma i fredstid så att inga ungtuppar får idéer kantänka. Vidare berättas att "vikingar" från norr härjade i Spanien i mitten av 400-talet medan det är svårare att skilja på saxare och möjliga andra vikingar på franska kuster.

I övrigt är jag inte mycket för att använda de romerska författarna. De satt för långt borta och generalisera över en mångfald de knappast kände annat än som hörsägen. Ska vi låta oss beskrivas efter hörsägen utan kritisk granskning? Man kan inte generalisera utifrån enskilda förekomster. Låt vår fornlämningar tala i stället så att inge skriver oss på näsan vad vi ska tro.

Det är svårt att leva oss in i vardagsproblemen i forntiden. Fornborgar och stenvallar kan ha varit övernattningsplatser eller för tillfälliga uppehåll i väntan på "väder". Då i synnerhet för handelsmän. Vi vet från medeltiden att farmännen på Norrland och i Finland i det närmaste våldgästade folk på sina färder. I nutida isländska betyder "eril = tröttsam gårdfarihandlare". Det nedvärderar erilerna men talar om för oss vad folk ansåg när besvärliga handelsmän. Folk lurades att köpa mer än de hade råd med och blev skuldsatta och intecknade nästa säsongs fångst/ skörd.

Många kustborgar ligger parvis vid farlederna. Det hade en mängdverkan om den inkräktande parten såg två borgar och hade svårt att välja var han skulle börja. Dels fanns en viss parsamhet som kan ha gällt såväl folk som bosättningar, dels var det bekvämt om grannen kom till undsättning och man behövde kanske att kunna bevaka två sidor. I hela bronsålderns motivkrets ser vi parsamhet/ grannsamverkan som ett tema. Laghällen ca 2300 f.Kr. i Tisselskog visar en uppdelning i åkerbruk och boskapsskötsel. Man var tvungna till att från början manifestera detta för husfridens skuld.

Kultplatser?

Det har framförts att fornborgar har använts i kultsyfte. Normalt var ritualen bundna till kalendern och astronomin och från början var vatten den centrala frågan. Det är det fortfarande exempelvis vid Gangaurfesten som i mars varar runt tre veckor i Rajasthan, Indien. Det var naturligt om källorna hade hög prioritet och omhuldades eftersom de gav friskt vatten hela året. I naturen är vattnet inte bra under några månader från hösten fram till februari då förruttnelse och syrefattighet råder.

Elden är en gammal tjänare som blev än mer aktuell i takt med att man brände keramik och började använda metaller. Förmodligen hade man eldningsförbud i markerna under sommaren och öppen stark eld omgärdades med många regler. Under medeltiden la man bastu, kölna och smedja en bit från manbyggnaderna och det är möjligt att man använt en och annan "borg" som en lämplig omgärdad plats. Det rådde Kajsa Wargs lag om "man tager vad man haver och utnyttjar det man har". En del domarringar har förmodligen använts också som en plats för eldbegängelse i byn regi.

Livet manifesterades med symbolhandlingar och ju mer komplext och folkrikt desto mer ritual. Vi har en del kvar såsom Valborgs- och midsommareldar och att ordförande slår klubban i bordet som en symbolhandling att saken är avgjord och man kan börja under nya förutsättningar. Elden var en tjänare och fick ytterligare en funktion med svedjebruket som banade väg för mer odling … vår tid tar det för givet och självklart att allting underordnar sig oss utan att tänka på konsekvenserna för Framtidens Barn..

Det finns ingen anledning att kultförklara naturliga företeelser. Vi vet att man hade säsongsritual där vi vet att i Indien började varje tredjedel av året med eldoffer. Vilket i förlängningen betydde att man åt det offrade djuret och det var en symbolhandling innan man började den nya perioden i livet.

Det är djupt olyckligt att idéforskningen har varit i Teologiska Fakultetens händer fram till våra dagar. Det har skapat ett speciellt språk och en situation "vi mot dem" när det gäller våra förfäder. Det är icke vetenskap om man inte använder neutrala termer som kan användas överallt och när som helst. Det vore bättre om man istället för kult skrev X = medgav att man inte vet och spekulerar istället. Den metod man hittills har använts är frågan om politik = kyrkopolitik där man svärtar ned våra föregångare vars arv vi använder men förvaltar dåligt och har ingen respekt för deras vedermödor. Storleken på deras vedermödor kommer i dagen när vi står i en fornborg.

Arkeologin har ofta tagit "sagoboken i handen" och gått ut och sökt bevis för sagans fysiska existens. Det är ingen större skillnad jämfört med biblisk arkeologi där man vet vad man ska finna. Tja, jag tror man nästan skulle kunna ta vilken sagobok som helst och gå ut i terrängen och finna en plats där vissa drag känns igen när man vill se det.

 

Hov och Harg

Vi kan inte helt avskriva att det förekommit ritual inom i synnerhet de med låga vallar omgärdade platserna och som tydligen förekommer redan under bronsåldern. I Danmark finns några enstaka mindre anläggningar från stenåldern. Dessa företeelser är lokala och kan bara knytas till de platser där de förekommer. I sig innebar alla anläggningar en kollektiv inmutning liksom hällristningar och mycket senare runstenarna som oftast gäller släkter/ ätter. Malstastenen, Hälsingland är det tydligaste exempel där man nämner de släktled som var nödvändiga för att man skulle räknas att vara en gammal släkt.

Ett begrepp som möjligen kan passa in är "hov". Det har antagligen varit en helgad plats för Triglav eller Svantevit om vi använder de enda namn vi känner till från Arkona på Rügen. Det är "den trehövdade tursen" eller den fyrhövdade mer sällan nämnd. Dessa var manifesterade bildstoder med tre ansikten och motsvarande fyra för den fyrhövdade. De var idoler för månårets tredelning och solårets fyrdelning. Frågan är om slaverna haft dem med sig eller om de övertagit den gamla keltiska kulturen på platsen

Hov lär då än varit tre träbeläten än tre stenar som representerat ett hov dvs. tre gudar Hov-Odin, Hov-Edvin och Hov-Niu exempelvis i keltisk form. I äldre tid kunne de hänföras till himlavalvet – exempelvis Vattenman, Björnväktare, Tvilling dvs. vår Tor. Sen får vi noterar våra dagars betydelse och jämföra att det under dåtiden var idén om en ledartrojka eller olika ledare för tredjedelar av året. Det vore naturligt om man gjort en särskild helgad plats för dessa

I Grimnismal talas om högtimrad harg och i Vaftrudnismal talas om hov och harg I Hyndluljod säger Freja om Ottar Insteinsson "En harg gjorde han mig, uppkastad av stenar, men nu har de stenarna blivit till glas, så som han rödfärgat dem vid nymåne med blod" ... Om stenarna blivit till glas tyder det på att man haft en eld. – allt enligt Åke Ohlmarks som tolkar lite annorlunda än andra uttolkare. Han hade däremot fantasi och är en av dem som utvecklat en ny Asalära genom sina fabulerande tolkningar. För min del är jag försiktig med att ta litterära alster som absolut sanning. Men det finns bevis för att man haft fyrkantiga ritualanläggningar.

Vi ser att man med harg menar i vissa fall nån sorts timrade ställningar som vi känner från bilder på sametrummor där man ser tre idoler på toppen. I synnerhet sydsamerna var påverkade av den keltiska kulturen. Men även harg av stenar tycks ha förekommit och det är den gamla principen om att hägna den helgade platsen. Om platser med stenvallar hört till denna typ av rituella platser får man undersöka från plats till plats.

Traditionellt talar vi om vi, harg, lund och hov som rituella platser. Men om vi går till invandrarna till England hade de med sig ytterligare stolpe/ stock (Irminsul), borg/ borough och även sten med flera attribut Maiden/ Jungfru, Bild/ Idol och från Danmark får vi Stenlille som kan ha symboliserat Lilla Hans dvs. sjätte maj då vårbruket började. Bild eller idolstenar avsåg troligen boplatsens idol som gav namn åt platsen i vars namn man levde/ arbetade … inte så olikt en del av våra ortnamn

På bilden från Rällinge ser vi ett "stenblock i ringen". Man kan undra om det låg där från början? Man har använt stenblock som altare men även som "fotpall" dvs. som en talarstol eller en sten där den valde valdes och stod. I England har man ortnamnen Kingston/ Kungsten vilket motsvarar Irlands Lia Fail = ödesstenen där den folkvalde stod. Det finns stenar/ bergklackar där man under bronsåldern ristat ett par fotspår för denna funktion.

Vi har exempelvis Mora Stenar där en av dem förmodligen varit en fotpall medan de andra kanske var till minne av tidigare valda företrädare. Vid Urnehoved Sönderjylland finns en sådan plats och det sista minnet av en period med på ting folkvalda kungar. Vi har även begreppet "tingsten" där man kanske "svor ed vid jordfast sten".

Lokalsamhällets ledare kallades thegn/ tegn och motsvarar även årman som ledde tiden och ritualet. Det var ingen mystisk kult utan man skötte praktiska saker i laglig ordning. I synnerhet Guldåldern och dess symbolik visar att Tiden och förutsättningarna för det som gav brödfödan stod i centrum … liksom Tiden även i dag är den högsta domaren.

Den astronomiska anläggningen var för det mesta enkel eftersom det bara gällde att följde stjärnor och måne i en viss riktning. De runda eller fyrkantiga anläggningar som använts för ändamålet är i regel enkla och kan spåras till den rituella stenålderns början då Viet skapades dvs. en V-formad anläggning. Lika tidigt ingärdade man oftast med en enkel stensträng men ibland med större stenar.

Det är naturligt att "skära" ut en plats från "allmänningen" för att helga platsen som särskilt helgad. Att spåra inhägnader av typ gärdesgård medan man ibland hittar stolphål efter pålar. Tempelformen är i det närmast universell där vi redan på stenåldern i Norden finner spår av "hall med innersta rum och möjligen en förgård" och det kan finnas en yttre stenrad som markerar hela området.

Däremot är det kanske inte sannolikt att man rantade runt med stora sten och stenmängder bara för en ritualplats. Domarringar och tingshögar har varit plats för större och mindre officiella sammankomster. Observera att tinget knöts till en hög och ibland fanns det en sten på högen. Vi har som sagt på Dal haft några platser med arianskt altare, medan andra tycks ha varit arrangerade för "edgång".

Jag håller med arkeologerna i TIME TEAM att begrepp som "kult och shaman" används för att skyla över att man inte vet. För den som har attityden att se förfäderna som primitiva vildar är dessa "varelser/ personer" dvs. Triglav och Svantevit ... för ärkebiskop Absalon var de Antikrist när han rev ned dem i 1169. Det var inget mystiskt eller onaturligt med dem när de symboliserade månårets tredelning och solåret fyrdelning som bas för deras världsordning. Vi har solåret kvar ... men "nya kvastar sopar värst" och erövrare har oftast rivit föregångarens bildstoder och symboler.

De flesta ryttarbrakteater har bådadera eller endera triskele och svastika och Hästen (Pegasus) huvudet och odjuret m.fl. är alla från den astronomiska symboliken. Sen urminnes har överklassen burit de symboler folket respekterar. Det var grundlaget för årets ritual och fester och inget kultiskt eller magisk med det. Man ville kanske helga en plats för detta, men eventuella bildstoder har försvunnit sen länge. Vi har bara någon enstaka stenstod kvar. Naturligtvis kunne även boplatsens idol ha stått där.

Man har noterat att det finns ett mindre antal ortnamn hovgård i närheten av en stenvallad anläggning. Detta begrepp kan inte vara äldre än det privata ägandet. Men kan vara en påbyggnad på tidigare rena hovnamn. Det enda hovnamn vi har på Dal är Håfvesten och faktisk också en stående sten på en hög plats med gravhögar. Stenen har ett hack och kan föreställa stjärnbilden Auriga/ Kusken och kan då var mer än 5000 år gammal. En liknande sten finns vid Aberdeen i Skottland och har ingraveringar som tycks ha samband med ritualastronomi. Stjärnbilden var aktuell för att bestämma vårdagjämningen. Samma situation/ motiv av avbildas på Häll 1 i Högsbyn då Auriga var aktuell

Vi kan inte veta om hur man utformade ritualen. Men ett är säkert att det enda man behövde för att följa sol, måne och stjärnor var en siktsten och en hälsten i en viss riktning. Sen vet vi att sumeriska och egyptiska bruksanvisningar (myter) om odling kom till Norden i olika omgångar. Det finns ingen mystik i dem om man är odlare. Är man däremot stadsbo blir allt ute i naturen och speciellt i de stora skogarna mystiskt och farligt. Så var det redan hos sumererna.

Den nyare forskningen visar oss hur vi får dra vissa begrepp och anläggningar bakåt till åtminstone bronsåldern. Vi måste acceptera att det finns inte ett svar utan flera möjliga. Vi har "fotpallen" som förmodligen måste räknas till runt 2300 f.Kr. och hällkisttiden då man kan spåra organisation av samhället här på Dal. Fotpallen var talarstolen för ritualledaren vid vissa tidpunkter och kanske vid annan tidpunkt för årmannen eller lagmannen. Det förändrades med tiden så att det blev kungsstenen.

I början var det förmodligen rakt folkvälde i små bosättningar. Framväxten av kungar och kungariken var en process som började under första årtusendet och pågick tills att påven förkunnade att "kungariket är skapat av Gud" dvs. in på 1100-talet. Gustav Vasa försökte återskapa kungsstenen vid Mora men bönderna slog sönder den.

Från början ser vi att överklassen blev som privata öar och domäner inom det allmänna bondlandet. Det behöver inte ha varit likadant i östra Sverige. Men i väst är det är begreppen "birke och ornum" och framväxten beroende av rikedom och folkmängd. Kung hade inte samma betydelse som i dag utan vi måste skriva småkung, näskung eller eorl/ landskapledare som kanske var med i en federation av andra kungar som valde en bretwalda som overlord.

I samma veva började en och annan rikeman bygga mindre borgar på "näs" som en manifestation. Det är helt klart att utan resurser ingen borg och man kunne säkerligen inte kommendera folk i arbete utan att man såg en fördel med det. Vi på Dal har ruinerna av åtminstone en odaterad näsborg på en udde i en större sjö. I ett annat härad finns folkminnet av en näskung och det levde fram tilltidig medeltid när en släkt tog sig namnet och bevarade begreppet. Vissa av fornborgarna kan möjligen vara byggda för detta ändamål.

Sista steget är före vi kan tala om kungariken runt 950 - 1020 AD. Det var kungar som kanske strävade efter erkända gränser, myntsystem, beskattning, försvar och allt som hör till ett normalt kungarike. Det är lokala kungar som vid sidan om sin "hall och fatebur" tenderar att öppna filialer och utöka personlig makt….

I Danmark framtvingades centralstyrningen av att tyska kejsaren gjorde det till DAN_ MARK dvs. markgrevskap som behövde en kung med ansvar att försvara med markgrevskapet mot folk utanför denna sfär. Lilla Danmark blev kungarike genom att forna landskap slog samman till ett. Istället för earlar fick kungabarnen status som hertigar och med landskapen i förläning och underhåll. De forna tegnarna ersattes av prästerna och begreppet tegn / degn används om försångarna i kyrkan i dag.

Avslutning

Från mellanperioden innan Olof Skötkonung har vi då ett antal enkla kungaborgar. I Mälardalen försöker akademikerna med våld skapa ett tidigt Svearike. En annan sak är att pojken i mannen är ofta kungatjänare och rojalist och drömmer om makt. Man vill gärna se sagans kungar som verkliga. En del vill gärna se att de höga herrarna tog död på folk och varandra ... det är rent av märkligt att begreppet ära ska byggas på att man haft ihjäl människor. Vi har inte bevis som räcker till en generalisering. Fynden av verkliga stridigheter kommer oftast med flera generationers mellanrum.

De icke utgrävda fornborgarna kommer antagligen även i fortsättningen att förbli en källa till fantasier och spekulationer. Det är dyrt och omöjligt att göra heltäckande utgrävningar. De man hittillös gjort har gett magert resultat vilket förstås gör det än svårare att motivera att man gräver. Exempelvis av Sörmlands 300 fornborgar finns fynd från 12 utgrävningar och 4 lösfynd. De som har gjorts ska ses som stickprov men är för litat att generalisera från. Som sagt förekommer fornborgarna bara inom vissa landskap och ska knytas till de speciella förutsättningar i respektive landskap. Vi får använda dem som exempel med brasklappen att slutsatserna gäller begränsat.

Vid närmare granskning måste man också göra skillnad på fornborgar och anläggningar med relativt tunna murar och där det aldrig funnits påbyggnader av trä. Tidsperspektivet är svårt med de flesta borgarna odaterade. En stor del kan vara från bronsåldern och där syftet kanske bara varit att markera närvaro och inmutning.

Störst intresse tilldrar sig "kungsborgarna" och där man förstås har varit mycket intresserad av sådana anläggningar på Borg, Björkö och närbelägna Stenby, Adelsö. En del skulle gärna vilja ha påtagliga bevis för en mäktig kung som regerade över det mesta av Östersjön. Även i detta fall får man situationen att man drar slutsatser från en enstaka företeelse och vill att den ska överskugga allt annat. Tesen är om man kan bevisa att det funnits en kungaborg och andra landskap inte kan bevisa nån sådan … ja, då har Adelsöborgen varit plats för en överkung.

Naturligtvis har Adelsö var tidigt ett säte för en lokal småkung vid sidan om handelsmännens kung över garnisonen som skulle skydda Birkas handel. Men sen växte sammanslutningen av riken så att vi på runstenen numera vid Adelsö kyrka finner att en bryte residerade där. Man vill datera denne till Håkan Röde runt 1070 i gapet mellan den första kungen Olof Skötkonung och den kände Inge d.ä. runt 1100 AD. Vi noterar att kungen bodde nån annanstans och Mälarriket var underordnat

"Tyd runorna! Rätt lät rista dem Tollir, bryte i Roden, åt konungen. Tollir och Gylla läto rista (dessa runor) båda makarna efter sig till en minnesvård... Håkon bjöd rista». … ristad av runmästaren Torgöt Fotsarvi.

Björkö och Birka är det svårare med eftersom det tydligen varit ett handelssamhälle 700 - 980 AD byggt som gemensamt försvar av en federation av handelsmän från Östersjömrådet och i början även friserna med. Syftet har bara varit att försvara handeln. Det blir ofta lite ensidigt om man bara anlägger försvarsaspekten på ett samhälle. I ett normalt samhälle är allt integrerat och därför bör vi behandla försvar tillsamman med vad man ville försvara handel, industri och samhälle. 

Dåtidens överklass var beroende av handeln för att skapa förutsättningar för byggnationer och förmögenheter som möjligen kunne finansiera mer än dagens behov. Långt fram i medeltiden var det oerhört dyrt att leva på köpefot och att vara ute på resor. Det privata ägandet och odlingen var en förutsättning. Om man beskattade kunne man inte ta ut mer än en tredjedel av folk som inte hade intresse av att producera mer än just vad de behövde …. Annars togs det i skatt och gästning. Beskattning i vår mening är en relativt sen företeelse. Man tog ut gästning och vapentak som riktade "skatter" men nån allmän skatt förekom inte.

Beskrivningen har här mest gällt folkvandringstiden eftersom vi har mest uppgifter från den. Det är svårt att generalisera i en mångkultur och över ett stort område med lite olika förhållanden som visar att bara vissa landskap ståtar med en större mängd borgar och vi har inte koll på vad som hände i tiden. Tiden med fornborgarna är så lång och Norden dåtida kulturgeografi varierande. Vi kan inte förvänta oss ett par enkla förklaringar utan en variation av möjligheter.

Även under denna tid skedde förändringar som syns i hallar och fornborgar. För Hälsinglands del blev det en nedgång med Vendeltiden. I Danmark inträffade den något tidigare medan den goda tiden fortsatte på Öland och Gotland med lite avbräck. I Svealand tycks det ha varit en tillväxt över vikingatiden och till de första riktiga "överkungarna".

Det finns få säkra bevis på stridigheter även om man kan ha städat efter sig. Det har varit bränder men förmodligen av naturliga orsaker. Borgar och hallar låg högt och var utsatta för åskan … när jag gjorde statistik på 1600-talets Dal förundrades jag över de få bränderna som grupperades under en kort period. Husen var låga vid denna tid och inte utsatta för åska.

I borgar och vid hallar hade man eldfängd verksamhet vilket förmodligen var orsak till en och annan brand. Alltså man kan fråga sig: Varför all denna rantan med sten när borgarna inte behövdes? …. Fast avskräckande var de ju

2002-12-18 BH

 

Cykelturar på Internet till fornborgar

http://w1.161.telia.com/~u16100173/index.htm

Bilder och artikel från Stenby "kungborg" på Adelsö

http://www.instansia.com/adel/hist/fo/stfbpic.shtml

http://www.instansia.com/adel/hist/stfornb.shtml

Om utgrävningar på Adelsö och Fällnäs, Sorunda

http://www.archaeology.su.se/pdf/bfredriksson.pdf

Dräkten för Wada av Helsingas längst ned på sidan

http://www.kraknasjarnet.com/GDtextil.htm