Holm sockens fornlämningar

Tar här min hemsocken Holm som exempel på lämningar från såväl brons- som järnålder, eftersom även yrkesarkeologer har svårt att utifrån bedöma fasta fornlämningars ålder. Det är förstås även beroende av den lokala omgivningen och dess möjligheter. Först en kort genomgång av de tidigare skedena, förutom vad som sägs om hällristningar i andra avsnitt.

Stenålder | Björköns hällkista | Bronsålder | Gravtyper | Kommentar gravar | Fornlämningar | bilder fornlämningar | hur man skapar en stenöken i centrum | Nordals Olympos | Stakerna till Berg |Karta |fynd hos SHM | foto-album | museer |hem |

Medeltid |Stormaktstid| Index allt om Dalslands forntid | essäer |

Kommentar till genomgång av Holm sockens fornlämningar

Bengt Hemtun 9/1992 och 9/1997, tillägg 9 - 11/2003, april 2004; foton höst -92 insatta maj 2005; revision maj 2005; Det har varit ett stort arbete att pussla ihop omstående lista och den är säkerligen icke komplett. Jämför med mitt sök på Statens Historiska Museum "Tillväxten" som inte gav många fynd i deras annaler.

Kjell Åberg har bidragit med bilder och många uppgifter. Kjell är Mellerud kommuns arkivarie och historiker och han har gjort en tidslinje där de sista århundradenas del förstås är tätast

http://kjellabergs.info/viktiga_handelser.html

Min genomgång omfattade även avfotografering 1992. Hann besöka över 90 % av de R-märkta lämningarna. Det var bara Havden, Guttvik och den trakten som inte blev besökta. Men var å andra sidan i Lotterud och fotograferade den ende hällristningen som fortfarande går lätt att hitta i trakten av Mellerud. Letade också efter en hällristning som ska finnas i skogen mellan Håltane och Rud. Uppgiften Richard Dybeck om yxor, fötter, kofötter m.m. Letade också i Lindstorp efter den ristningen.

Min summering ger att Holm har en känt fyndtäthet, som väl motsvarar dess relativa storlek som beboeligt område. Förutom skålgroparna som gäckade hittade jag uppskattningsvis 90 % av fornminnena dock utan att få vettiga fotografier.

Traditionens makt är stor och fynd och senare historia visar att Holm varit ett centrum för åtminstone Nordal. Mellerud borde heta Råda och där namnet talar om en rådande ort om man säger så. Det kan vara så gammalt som bronsåldern och är det tidigast kända namnet. Berg blev under medeltiden ett naturligt landskontor och Stakerna ägde det mesta av Holm när släkten var i zenit.

Fjärde årtusendet

Detta årtusende och tidigare representeras av fynd av tunnackiga och trindyxor bl.a. samt någon ritualyxa typ dubbelyxa eller mångkantyxa. Har antecknat fynd bl.a. i Berg, Framnäs, Källstorp, Mellerud, Gerdsrud, Nordkärr, Sunnanå, Vässby och Åsnebyn eller m.a.o. över hela socknen i stort.

Mångkantyxa Tydje, dubbelyxa från Gösjön och "hemmagjord" båtyxa från Ödegården, Holm

"Dubbeleggad yxa av grönsvart porfyr med vita strökorn funnen vid kanalarbete något söder om Gösjön" Dubbelyxan är i sin enkelhet den intressantaste eftersom den talar om att jordbruket typ sumeriska Inannaritualet nått Dalsland. Yxan är oduglig för arbete eller strid och bättre för ritual/ procession och det är en gåta hur den hamnat där. Dessa samt amuletter i form av dubbelyxor förekom under gånggrifternas blomstring 3600 - 3000…. Se även Index allt om Dalslands forntid och Dals Världsarv http://www.catshaman.com/indexI.htm

Eftersom fyndplatsen är nära Gösjön/ Köttsjön kan man t.o.m. spekulera i om det funnits en pålanläggning typ Alvastra daterat 3100 f.Kr. där man har landets största fynd av dubbelyxor. Det finns spår av odling och där hade man tydligen sommartid en plats för ritual. Där fanns en dubbelyxa ställt lodrätt mot en mindre sten som om man ville "skära kornet (stenen)" mot makter nerifrån och uppifrån … numera använder bönderna pesticider i båda riktningarna.

Verktygen var förstås såväl redskap som kulturella symboler. Vi måste se idéerna bakom. Fynden i Alvastra pålbyggnad från ca 3000 f.Kr. visar att man hade verktyg för träarbeten. Bredyxa/ bila för att göra plank, hålmejslar och rätmejslar för tappning, skåror och fint träarbete samt tväryxor för att bearbeta plank och brädor. Vilken som helst yxa kunne genom skaftning sättas på tvären och bli en skarvyxa. Senast runt 2000 f.Kr blev verktygen en förutsättning för det avancerade båtbygget. Dessa verktyg har egentligen inte ändrat sig på 5000 år. Men nu tillbaka till hällristningen.

Vanligtvis visar böckerna i arkeologi några "fina" exemplar och ger uppfattningen att de var standardiserade. Arkeologins "Grand Old Man" Oscar Montelius visar 1917 i "Minnen från vår forntid" en samling från hans tid. Mellan katalognumren 252 - 382 finns olika blandformer dubbelyxa/ båtyxa och det tvärställda bladet på en del yxor är säkerligen en månskära. Det finns knappt två som är lika.

En annan slutsats man kan dra är att Holms "civiliserade" kultur är lika gammal som dubbelyxan. Eller vi kan säga att Rååde grundades senast på 3000-talet f.Kr. eftersom det nog varit den lämpligaste platsen för odling. Båtyxans tid är som en förlängning några hundra år efter dubbelyxan enligt vad i dag kan skönjas.

Tredje årtusendet

Det börjar med båtyxetiden och är rätt väl representerad efter att jag fått fram flera källor. Från början var det två yxor, varav en var hel och ser ut som hemmaproduktion på bild. Nu finns dokumenterade fynd från Nordkärr och Holms socken av två yxor som är enligt "standarden" dvs. karakteristiska utstående hakar på smalsidan och kan vara import. Nu blir totala katalogen tre från Holms socken, en från Nordkärr, en från Mellerud, fragment från Vässby samt Ödegården en. Dvs. totalt 7 stycken.

Till perioden hör även håleggade och tjocknackiga finns representerade från Gärdsrud, Mellerud, Västerråda, Vässby och Ödegården. … se även Porten till Dal

Det är även då man börjar slipa rännor i takt med vårdagjämningen vid Flyghov och man lägger ner mer på utseende och ritual. Mejslar och håleggade yxor är möjligen en indikation på bearbetning av trä i större omfattning. Dock saknas fynd av de större slipade mejslar/yxor av ritualkaraktär vi finner på mellersta Dal.

Praktmejsel från Rolfskärr, Tydje på norra Dal

Mejseln är 44,5 cm lång och har nog varit opraktisk som yxa om ens som hacka. Därför kanske vi bör dra slutsatsen att den skaftades som ritualvapen och symbol. Ytterligare en del fynd spridda över Dalboslätten som "sockenvapen" kan man spekulera i eftersom de är längre än 25 cm. En normal yxa är runt 12 cm. Man har kanske haft en ritualgemenskap inom lämpliga områden?

Man menar att denna typ flinta är importerad från Skåne. Det tycks vara så att handeln med flinta har omfattat stora delar av Norden. Förmodligen ska man också förbinda dessa praktmejslar till ritualet "gå i jord" där vi har stora fynd av sliprännor på Gotland men också depåer av dessa stora mejslar. Fler sliprännor finns i Blekinge och vi har på nära håll en lång serie Flyhov nedanför Kinnekulle. Förmodligen har man levt efter ritualet från 3100 f.Kr. till runt 2300 - 2100 f.Kr när hällkisttiden börjar. Det är t.o.m. möjligt att dalborna deltagit i vårfest vid Flyhov och där köpt sina praktmejslar. En del av grafologin är samma som på Dal … se Flyhov http://www.catshaman.com/17flyhov.htm

För Dals del kan vi då täcka ett årtusen med samma kultur och ritual. Det finns än så länge ingen spår av odling vare sig i Västergötland eller på Dal under denna tid. Men Inanna-ritualet "gå i jord" passade förstås alla sorter av naturbruk såsom vi ser i Alta. Viktigast var att kunna följa tiden … vilket man förstås också gjorde när man följde Älgen. I Lascaux-grottan i Frankrike finns äldsta "Mångudinna med ymnighetshorn" från före den nordiska istidens slut.

Tryck för karta

Björköns hällkista strider mot alla "normer" för hällkistor och är rekonstruerad efter utgrävning. Den ligger på berg med endast ett tunt täckröse eftersom det är berg under. Den ligger på en ö. Framför kistan finns ett område där man hållit gravöl … en tradition man känner från gånggrifter. En motsats till Vedbjörbyn "möjliga" kista helt täckt av jordhög och i jordbruksland.

 För fjärde och tredje årtusendet se även avsnittet börja vid Porten till Dal

Andra årtusendet

Typiska fynd i hällkistor på Dal. Dolkarna och skärorna förekommer ofta parvis.

Det börjar med hällkisttiden fr.o.m. ca 2300 f.Kr. Här finns då 7 säkra i Holm, uppgift om 4 borttagna på Hökeliden, en sannolik hällkista på Vedbjörbyn och indikation från ytterligare två ställen. Sammanlagt 14 stycken. Holm har mer än den relativa andelen av hällkistor på Dal. Annars är det Skålleruds socken på Nordal som är känt för sina hällkistor.

Skenbart skulle man kunna dra slutsatsen att hällkistfolket var en sekt som bosatte sig utanför kärnområdena. Kanske det stämmer delvis eftersom det är så i frågan om Holm. Men fynd av typiska hängen finns även från Ödegården, Mellerud och Sunnanå, vilket betyder att hällarna från kistorna har varit begärliga. Dessa hängen var på andra håll ornerade med typiska odlingssymboler. Tillsammans med dolken var de signum för hällkistfolket. Förmodligen är det en Isisdolk som är ursprunget. Fornegyptiska annaler talar om mission två gångar.

De flesta fynden av korpar är från Västsverige och de flesta är av skiffer. Värmlandskorpen ca 36 centimeter

På Evenstorps ristning finns två hackor som läses som ett verb "dags att hacka" nära den symboliska nedgången till underjorden. Det antyder delvis att korphackan var en rituell symbol och där vi sen kan jämföra med stjärnhimmeln som har "tre korpar" under den befruktande Jungfrun. Därmed menas att man kanske inte använt den praktiskt utan har använt Kajsa Wargh många typer av hacka av tre, ben, horn, sten och liknande i arbetslaget. Inom Frändefors finns ett par av dessa korphackor = korpar vilka tyder på mission för hällkistor, hackor och allt vad därtill hör. Fynden är gjorda i var sin halva av socknen.

Även från Holms socken finns två hackor och ytterligare en i Grindstad där alla dessa är i skiffer. Därtill finns fynd av två skifferspetsar från Ör. Ytterligare ett fynd i sten finns från Skålleruds socken. Dessa 5 socknar täcker det mesta av Dalboslätten Eftersom hällkistorna ochså är spridda över forntida socknar ger det förstås anledning att fråga sig om det var ritualområden och där möjlig parsamhet kan skönjas liksom i fråga om hällkistorna.

På Dal och även annanstans i inlandet indikeras det av att mossorna visar sädespollen 2300 - 2000 f.Kr. Det är just hällkistornas blomstringstid. Hällristningen i Evenstorp visar med största säkerhet deras årsritual känt från såväl Norden som kulturländerna i söder. Högsbyns laghäll är förmodligen från ungefär samma tid och där det finns antecknat att det funnits åtminstone en hällkista i närheten. I det fallet kan bosättningen ha letat efter koppar liksom i Grönhult på Lianefjället där det också finns grönsten. De svagt kilformade kistorna förbinds med malmletning och vissa ristningar tyder på detta.

Observera att deras odlingar var säkerligen bara ett tunnland eller så per bosättning och odling till husbehov av öl och sovel. För hällkistperioden se Evenstorps rituallag och Högsbyns lag om brödrabo samt en analys av hela Dalslands hällkisttid

Senaste tillskottet är en animering av hur det kan ha gått till när Dal fick sina första lagar för runt 4300 år sen. Dal har hällkistorna och hällristningarna som säkra bevis för att man måste ha etablerat en genomtänkt kultur som också innefattar första lagkoden om vigsel och brödrabo. Om man vill skryta kan man säga ett vi har Europas äldsta lagar på Dal och egentligen stod de sig i 3000 år fram till omdaningen av samhälle och kyrka med början i 1600-talet

Vattenmodern stiger ned http://www.catshaman.com/0vol/0vspa.htm

Brons- och järnålder

Ungefär hälften 15 cm är kvar av dolken från Säter, Ör. Metallegeringen av orent koppar talar för att den kommer från Elbe-Saaleområdet. Det är Dals äldsta bronsfynd och dateras till tidig bronsålder.

Från Fornkullen i Holm finns fynd av välbevarad holkyxa från ca 1100 BC, men inget i övrigt och det är svårt att ur stenlämningar bestämma "äldsta fyndet" för kullen … se nedan. Kanske bör nämnas fyndet från Alemyren i grannsocknen Järn. I ett lerkärl fanns rester/ fragment från en bronsgjutares lager holkyxa, svärd, skäror, metkrok, bältesprydnad, bröst smycke BH, punsar, mejsel samt gjuthuvuden. Det ger oss en aning om att de ledande följde med sin tid.

Att räkna arkeologiska utgrävningar på Dal är gjort i en blink. Det innebär icke att vi icke har fornminnen från bronsåldern utan att de är dolda för framtiden om de finns. Mest uppenbara är de stora Kårehögarna vid Dalbergså som kittlar fantasin. Vi får nöja oss med att gå till den rika danska bronsåldern för att bilda en uppfattning … tänka sig hela Danmark är inte så mycket större än Dalsland. Vi får bilda oss en uppfattning från exempelvis http://www.catshaman.com/s10klader/0klader.htm och http://www.catshaman.com/s21edda2/02edda2.htm

Andra årtusendet är även de slipade yxornas tid och där det då är skafthålsyxans tid överallt. Vissa folkland skaffade sig dyrare ritualyxor. Skafthålsyxan var känslig för fel användning och gick ofta av i skafthålet vilket fynden visar i många fragment. Det visar att den användes. Skafthålyxan finns lite överallt och är sällan definierad till sin form och begreppet kan täcka flera årtusenden. Hällbilderna visar att vissa former var nog bara för ritual och samma antyder de trubbiga fynden.

Är detta hällkista eller rent av gånggrift

Då jag var på Vedbyholm -91 skymtade en rad kullvälta stenar hela vägen på höger sida och en kortare som andra sida. Stenarna i bortre ändan ligger lite märkligt om det skulle vara en rak hällkista. Det heter sig att det icke finns gånggrifter på Dal, men samma sa man att det finns icke skeppssättningar. På bilden skymtar att den i ursprunget har varit täckt, men det har länge varit hästhage så det sliter på den. Rent neutralt kallar jag det en kammargrav

Man kunne titta ned bakom växtligheten se att det var en håla

Backarna runt och hagarna vid Vedbyholm bär ännu spår av mycken bebyggelse under bronsåldern och kanske tidigare. Listan på fornlämningar på Vedbyholm upptar hela 14 poster. På normalkartan finns 11 R:märkta lämningar som knappt går att hitta i dag. Denna kista ligger alldeles utan för trädgården i samma hage finns större och mindre övertorvade högar förmodligen från bronsålder. Ett annat område med rösen har en skålgropssten som minne av att man "slog in" den avlidne

Sten i kalvhage på Vedbyholm med 24 skålgropar 1923

Hällbilder är få i socknen men älvkvarnar/skålgropar rätt många. Vedbyholm 24 på denna sten och 3 på en annan sten, 2 på gravröse och 1 på häll;

Elva fyndplatser inom socknen och mest på stenblock, några i samband med grav och resten på häll. Bröttorp 1 på risbränd häll; Västerråda några på 2 stenar; Framnäs 2 plus 1 s.k. handsten med grop på vardera sidan (många fynd i Danmark av den typen);

1885 byggs Templargården då man använde några av stenarna från Österrådakullen till sockel. *BH har sett en uppgift om att det ska finnas ristningar i en sten till sockeln på Templargården.

För Dals ristningar se karta.

Socknens skålgropar torde i allmänhet kunna förknippas med begravning och jordbruk, eftersom de ligger nära möjliga forntida åkrar och ritualet var detsamma "gå-i-jord". Dock har man knappast haft kontinuerligt jordbruk under bronsåldern. Vi har tyvärr inga pollenundersökningar från socknen. Övriga gropar är vid gravar och där då vi kan anta att ritualet var snarlikt vid begravningar och sådd eftersom ideologin var återliv för såväl växt som för människan

Har inte kunna återfinna skålgropen i Västerrådas norra hästhage. På den tiden hagen betades det mesta av året kunne man se stensträngarna i hagen där stenen med skålgroparna ska finnas. Därför görs ett antagande att det är frågan om en fornåker. I dungen söder om vägen finns små gravhögar och det tycks finnas rester även i den stora hästhagen in till Västerråda. Resten av Mellerudsåsen är förstås tätorten och där alla spår har försvunnit sen seklets början. Två andra områden för möjliga tidiga fornåkrar är Vedbyholm och Framnäs, där skålgroparna finns bland mindre gravhögar.

Det är möjligt att terrasseringarna vid Köttsjön är efter åkrar och Holms ende höga hög finns ovanför i skogen. Eftersom vi inte har nån datering kan dessa vara hur gamla som helst exempelvis från dubbelyxans tid. Tyvärr måste man också lämna öppet för att de kan vara mycket yngre.

Holtanesten efter Dybeck … se altarsten

För sammanhanget skuld må nämnas övriga lokaler inom Melleruds kommun. Närmast är Lotterud nära sockengränsen i Gärdsrud. Såtillvida ovanliga att där finns en del avlånga eller möjligen förbundna "pargropar" och antyder det sumeriska månritualet om växtlighetens process. Känt från Dybecks inventering är Håltanesten och 75 meter från den ska finnas ristningar av yxor, hamrar, fötter och kofötter m.m. dock ej än återfunna när jag sökte på mossiga hällar i några timmar. I Lindstorp fötter och älvkvarnar ej återfunna.

Detalj från Lottteruds altare ca 60 x 120 cm jordfast sten. De avlånga groparna påminner om beskrivningen av hällen vid Holtane och Vedbyholm

En glömt uppgift om en man som rider baklänges nedför Kroppefjället på leden till Slätlandet, vilket associerar till Amleds saga. Vid Grönhult finns den tredje hällristningen i kommunen efter Dalbergså och Örs prästgård . En detalj daterar Örs till då dagjämningen var i Oxen ca. 2700 f.Kr. Dalbergsås ristning är äldre och har delar som daterar till 3100 f.Kr. medan älgarna och de större båtarna med älghuvuden är i släkt med Nordkalottens älgristningar från 4600 - 3200 f.Kr.

Ende "släktingen" jag funnit är en liten båt med älghuvud vid Blomberg på Kinnekulle. Den stora björnen i Ånimskog kan möjligen vara ännu äldre. Hällristningen vid Trollungebyn hör ihop med hällkistorna vid Grönhult och är en typisk boplatsmarkering. Den anger fyra kvartal samt bearbetning, som kan gälla så väl odling som uttag av grönsten i Lianefjället.

Fottecknen kan i vissa falla ha varit en fotpall eller en symbolisk plats för "talaren" Skenbart är bronsåldern dåligt representerad i materialet med antydning om brons endast från Västerråda, Österråda, Linderud och Sunnanå. Men som sagt skafthålyxorna täcker ett brett fält.

Till detta kommer då intresset för fornfynd och sökningens effektivitet. Dessa faktorer har låg status såväl lokalt som från statligt håll där Dal i allmänhet är en vit ointressant fläck. Vill man synas får man ropa och göra sig själv intressant. Vill man ha historia får man finna den. Vill man vara historielös jämnar man allt med marken. Det är enkla och klara sanningar.

Dal har vad man kan se alltid varit glesbefolkat. Dalboslätten var fram till havretiden på 1800-talet bara gräsland. Exempelvis talas på 1600-talet om Eckreslätten att där hade 34 bönder sin allmänning för kreaturen. I dag vet vi att det kanske är landets bördigaste slätt med en meter i mulldjup på Eckerud.

Dock synes hällkisttiden visa en jämn fördelning av folk. Huvudparten ligger utanför Holmslätten och över 50-metersnivån. Denne var förmodligen rätt fuktig och sank och mest ägnad som betesmark. Dock visar terrasserna vid Gösjön och alldeles i strandkanten och mellan 50 och 55-metersnivå att risken för översvämningar har varit liten … de har setts på Holmsmaden under mina 31 år i socknen.

En annan sak att för odlare var riskerna störst om man odlade på låglänt mark. Man bodde på Åsen och höjderna omkring. Åsen är förstås ett relativt begrepp och höjdskillnaden är inte mer än 10 - 15 meter mellan mad och ås. Men i fråga om frostdimma eller inte är det en väsentlig skillnad ... Vi som i dag rör oss på Storgatan vet att det är en blåshöjd.

En del av stenkumlen, större som mindre är insjunkna. Det antyder att det kan ha funnits kista i dem. Men det kanske också tyda på att det funnits en bautasten på högen som sen vandrat iväg. En av högarna sydost Rinneboda parcel 1:19 R-märkt ser ut att vara en bronsåldersgrav. Det syns en central liten stenkista, som på bronsåldersvis kan rymma skelett alternativt brandrester.

En del menar att domarringarna bara var enkeltgravar, fast de brukar vara fyndfattiga. Folkminnets benämning talar mer för att det var byalagets ring även om domare i vår mening kanske inte var aktuell, men däremot beslut om gemensamma ärenden.. Vi vet att man reglerade sommarhalvårets 7 månvarv. Man kan med stor sannolikhet anta att vi på romerskt vis hade ett sjumannakollegium som var ansvarig för sommarhalvåret med räfst och rättarting sjunde månvarvet. Dessa sju män har då antagligen samlats varje månvarv på olika domarringar. (Den förklaringen är förstås lika sannolik som någon annan så länge man inte helt undersökt bl.a. denna samlingen.)

En annan möjlig förklaring till brandfynd i domarringar är att man kan där ha haft likbränningen och sen har man gravsatt askan i urnor efter det. Det har varit hela byalagets sak att ordna begravning? Annars förekommer de oftast parvis i Holm och dess närhet. Förmodligen började seden med domarringar runt 1000 f.Kr. Mörkertalet torde vara stort på själva Holmsåsen med tanke på hur ivrigt folk har jämnat fornminnena med marken

W. Berg grävde ut Tormansbols lilla domarring och allt tyder på att det varit kremeringsplats efter de många brandresterna, men inte en enda benstump. I Skövde utgrävde man en domarring och fann att den varit plats för metallhantering. Elden var en farlig vän som måste hanteras med omsorg och kanske yrkesmännen hade sin mystiska ritual för att hålla barn borta. I alla händelser finns det inte en förklaring och man måste gräva ut många fler. Då gäller det att lyfta på varje sten för att finna äldsta lagret.

När det gäller fynden i allmänhet förekommer de ofta parvis. Principen är sannolikt från 2400 - 2000 f.Kr då parsamhet var aktuellt för att förlika folk att syssla med var sitt i brödrabo. Det är ett signum för Dal och har att göra med såväl ritual som att man förmodligen hade ett fosterbroderlag mellan odlare och avlare när den förekom Man bevarade principen även när man inte odlade. Gustav Wasa var grinig när dalborna envisades med att bo i brödrabo. Det gav för lite till staten i skatt.

Nordals Olympos

Det är inte alltid lätt att se mönster när många tidslager ligger ovanpå varandra. Är de då spridda i terrängen såsom fornlämningarna blir det än värre … därtill att en stor del ligger osynligt utanför det som nu är samhället. Det vore naturligt om även forntiden struntade i platser de icke kände samhörighet med. Det finns exempel på återbruk av sten till senare tiders gravar exempelvis från gånggrift till hällkista.

Det finns dock ett område i Holm som kan ge en fingervisning om olika skikt, dock icke enligt våra värderingar efter rikedom och makt utan efter ritual och seder. Det är det lilla området Södra Östanå. Där finns ochså gravfältet Sundsholm vid Holmsån och kan sägas vara folkets gravar.

Kallar här bergsklackarna vid Östanå för Nordals Olympos med två domarringar, en större och en två mindre högar, tre långa skeppssättningar samt en förmodad altarsten. På storhögen och ena dubbelhögen finns en sänkning och man kan jämföra med Tormansbol där en uppgift från 1800-talet berättar att det funnits en bautasten på ena högen vilket var vanligt under yngre bronsåldern och framåt. Högarna ger ett intryck av att vara rituella högar. Tack var att området på bergsklackarna knappt ens duger till fårhage har detta område fått vara relativt ostört förutom att ett lite område har varit grustag.

Det kan ingalunda representera vare sig en lång tidsrymd av begravningar eller mäktiga hövdingar under mer än en generation. Därför blir slutsatsen att området har varit mer ett rituellt område där man huggfäste vissa av samhällets principer, såsom ringens princip, möjligen ledaren eller jungfrun samt de tre årstiderna: Sen kan området ha använts för sammankomster under årstiderna. Storhögen kan vara samtidig med högbronsåldern, domarringarna efter denna och sist skeppen från yngre bronsåldern..

Om vi tar domarringarna som centrum för ättebyar får vi förutom Östanå inom Holm på andra sidan av Holmsån Berg en domarring och med boplats sen stenåldern. Därtill Nordkärr och Vedbyholm. Åsnebyn med minst 2 + 1 samt den spektakulära samlingen på Paberg. Namnet ska möjligen utläsas Påberg dvs där säsongen börjades. Då saknas säkerligen nån på Mellerudsåsen vid forna Österråda.

Dessa platser har kunnat vara rituella platser för mindre ättebyar allt från bronsåldern till vikingatiden

Typer av gravar osv.

Vid fotograferingen 1992 gjorde jag få anteckningar eftersom tanken var att bilderna skulle få tala. Dock registrerade jag dem efter typ

Litet flatröse

Diameter 1 - 3 meter, höjd oftast under halvmetern och i regel på bergsklackar. Under de förstörda syns sot som efter brand.

Det är inte så enkelt att bränna ett lik. Dessa gravar ligger ofta högt och förmodligen för att gott drag. När keramiken och i synnerhet när metallhanteringen tog fart lärde man att bemästra elden bättre och att med konster och knep få upp temperaturerna så att man fick en i det närmast total "dunstning" av kroppen, medan själen flög sin kos. Föreställning om en flygande flyktig själ är en av de äldsta och räknas i tiotusentals år.

Typen noterad vid: Havden 1 + 2, Linnerud berg 3, Branderud 1 + 5, S Östanå 1 + 3, övriga noteringar Hasselängen , Vedbyholm, Torpane, Framnäs, Ingribyn, N Östanå.

 

Större flatröse

Diameter 3 till 8 meter, höjd oftast under halvmetern och oftast på bergklackar.

Typen noterad vid: Rösen 3, Kasen, Berg, Källeberg, Framnäs, Herrängen, Paberg, Snäret, Västerråda, Hålsungebyn.

 

Fyrkantigt flatröse

Mått 5 _ 8 gångar 5 - 8 meter och under halvmetern i höjd.

Typen noterad vid: Linnerud, Kasen, Hasselängen, Sunnanå, Vedbyholm.

 

Långt flatröse typ skeppssättning

Längd 15 - 25 meter, bredd 2 - 3 meter, höjd under halvmetern.

Typen noterad vid: S Östanå tre i rad, Vedbyholm 1.

 

Hällkistor

Hällkistorna i Vedbyholm 1?, Hökeliden 4, Hökeberg 1, Guttvik 2, Törsbyn 3, Branderud 2. Vid sistnämnda syns stentaget tydligt i närheten. Folkminnet kallade dem Bramre Karis kistor: Hon var ett skogsrå. Till dessa kommer lösfynd relaterbart till hällkistor från Ödegården, Mellerud/ Österråda och Sunnanå. Dessa täcker i stort en jämn förekomst över hela socknen, utom tarmen ned till Brunshult.

Dals stora ritualristningar i Evenstorp och Högsbyn hör ihop med hällkistorna och en kulturblomstring 2300 - 2000 f.Kr då pollenkurvorna visar spår av odling

 http://www.catshaman.com/03hkist2.htm

Storhögar av sten

S Östanås största hög är 25 meter i diameter med insjunket parti (efter bautasten?) och som högst under metern. På södra klacken finns 2 mindre 12 meter i diameter och en med insjunket parti. Dessa påminner om de två högarna vid Tormansbol.

Ovanför Gösjön finns en toppig hög.

 

Torvade större högar

Österrådas Vattenkullen var ett gravområde före det blev gjort om till täcke av järnvägens vattentank. … se särkilt avsnitt under bildkommentarerna.

Västerrådas två högar med kammare hör till en mindre toppig typ med fyrkantig kammare av plank.

 

Stenkista i röse

Rinneboda, i ett nyss avverkat område fanns ett stenkummel där man kunne se en liten kista stor nog för en urna.

Torvade mindre högar oftast i fält

I medeltal 6 meter i diameter och kan ligga tätt vid varandra såsom vid Sundsholm. Enligt sockenbocken ska det finnas 27, medan inventeringen säger 12.

Typen finns även i fält vid Vedbyholm i hagen norr om trädgården, Framnäs, N Östanå, Hålsungebyn.

 

Domarringar

Parvis vid Östanå och Åsnebyn 2 + 1, Storgrupp 7 stycken Paberg. Enkla vid Berg, Nordkärr, Vedbyholm. De är svåra att upptäcka eftersom de flesta är gjorda av låga klumpstenar. Se även Tormansbol

 http://www.catshaman.com/12dom.htm

Fångstgropar

Täppan Källstorp; Töresbyn; Sundsholm

 

Terasseringar

Vid Köttsjön, Vedbyholm och möjligen Östanå och Västerråda.

 

Fornåkrar

Skönjbara i Västerrådas hästhage och ska finnas i Törsbyn.

 

Altarstenar

Paberg, Östanå

Altarstenar  http://www.catshaman.com/14altar.htm

Skålgropar och bilder

Hällbilder är få men älvkvarnar/skålgropar rätt många. Elva fyndplatser inom socknen och mest på stenblock, några i samband med grav och resten på häll. Framnäs 2 plus 1 s.k. handsten med grop på vardera sidan (många fynd i Danmark av den typen), Vedbyholm 24 på en sten 3 på 1 sten, 2 på grav och 1 på häll, Bröttorp 1 på risbränd häll, Västerråda 2 på stenar/ block.

 

Stengärdesgårdar m.m.

Törresbyn, Lakungerud, Hålsungebyn

 

Bryggor

Vid åstranden nedanför Sundsholms gravfält finns en rad större stenar. De är något malplacerade som naturliga stenar på en åbrant. Varför frågan blir är det en gammal brygga?

Märkliga stenformationer

Kasen, Hasselängen

 

Ritualfält och begravningsfält?

Frågan är om inte man i analysen ska införa dessa benämningar plus ett tredje blandfält för de som inte passar in i beskrivningen. Med detta menas då att exempelvis de få stora anläggningarna på Östanå kan sägas vara ett ritualfält medan fältet med 27 gravar på Sundsholm är ett begravnings fält. Till ritualfält hör även Tormansbol. Paberg, Låssbyn av de jag själv sett.

Vattenkullens nedan beskrivna fält måste nog anses vara största kända blandfält och hör till samma grupp som Tån, Brålanda med runt 40 gravhögar enligt Lignell, varav ett par lite större enligt hans teckning. Lövås, Gestad näststörsta fältet på Dal kallat Rosenkullarna med runt 60 fornlämningar varav en liggande sten. Osedd blir det ett blandfält.

I Frändefors är det Flicksäter-Årberg som måste räknas till de större gravfälten med sammanlagt 30 - 40 gravar i dag. Tydjeberget, Tydje 53, Wrine 70, Prästgården 70 båda i Färgelanda, Rösäter 44 och Högsäter 20, Råggärd stom 26, Eds prästgård 40 för att nämna några av Lignells siffror, vilka samtidigt visar att de koncentreras till ställen där kristna kyrkan tog över.

Västerråda t.o.m. Ödegården är ett område med grupper av lämningar här och var. Samma gäller Vedbyholm med hällkista och torvade smågravar i hästhagen utanför trädgården, medan den större hagen har spridda lämningar. Framnäs får räknas till ett mindre område med spridda gravar på bergklackar mitt på slätten där även den medeltida gården Näs låg.. Dessa områden kan kanske dateras till bronsåldern efter sina förekomster va skålgropar inom respektive områden.

Att införa dessa benämningar ger att man kan se till vilka ställen bosättningarna har koncentrerat sig om än mörkertalet säkerligen är stort för de bästa odlingsbara markerna.

Å andra sidan vid analys av forntidens idéer är det inte mängden eller storleken som är avgörande, utan förekomsten och vad man kan sluta sig till om samhället och tankarna bakom.

Österråda kulle

Här lägger jag in detta stycke eftersom det är ett exempel hur man i Holm skövlat sin forntid. Hade det varit kvar hade det varit ett band till forntiden "mitt i stan". Som historiker tycker jag förstås det är ett helgerån liksom all annan likgiltighet mot förfäderna.

Typ: Gravfält

Nr: 037

Kommentar: Kallas Österruds kulle 1715, Vattenkullen i dag. Undersökt 1877-78, 1917, 1941

Ett bättre namn i våra dagar vore Fornkullen. Det vore malplacerat att kalla den Vattenkullen eftersom DJ med sin arbete skyfflat ihop de forna gravhögarna för att täcka en fyra meter djup vattentank.

I våra dagar känner folk endast till Österråda plan eftersom de sista resterna, Mejeriet, försvann på 80-talet och alla associerar till en parkeringsplats på en kulle. Fornkullen ligger inte ens nära parkeringsplatsen utan nära stationen.

För mig är ett mer passande namn Fornkullen på denna "häradshög" i klass med Murängen och Wrine i Färgelanda: Namnet bevarar ju något av den kultur som pågått på i över 5000 år på Rådaåsen. Fynd av dubbelyxa i Holm är bevis för detta.

Beskrivning:

1715 Enligt Lars Hesselgren

Österrudskulle i Holms socken vars diameter över toppen längst nerifrån är 36 m = 120 fot. Den uppbär i sin tur flera kullar av vilka de större finns på dess topp. De mindre finns på dess sydliga sluttningar. Dessa kullar har under sig ett lager av stenar finner man genom att gräva. Man har påträffat människoben för en del år sen.

1840 Enligt Richard Dybeck

Nämner han en hög med ca 21 meters omkrets och 3 meters sluttningshöjd med två kullerstenar vardera av tre kvarters höjd.

Vidare en gravkulle med en rest sten omgärdad av fyrsidig stensättning sidlängd 5,3 meter.

En skeppssättning med tvär akter av 5,3 meters längd och 1,7 meters bredd.

Kullarnas antal 40-50 med tecken på många förstörda stensättningar mellan dem.

Dybeck återkommer 1842 i Runa och noterar att den största högen är alldeles utgräven och sålunda förstörd.

1850 Enligt A. Lignell (normaliserad text) tryck för karta Ur brev och handlingar framtagna av Kjell Åberg.

Nordost från gården är en av naturen danad grusvall, i vilken grova stenar är inbäddade överallt. Den kallas Österuds kulle. Är ca 150 meter lång och 125 meter bred. Ovanpå och på södra sluttningen finns 64 gravhögar samt ett stycke mot väster ytterligare 4 … se karta

Den största är 32 m i omkrets = diameter ca 10 m, och 75 cm höjd (64 aln x 1 1/2 aln)

En annan på västra sidan är 27 m i omkrets = diameter ca 9 m, höjd 2 m (54 aln x 4 aln). I den gjordes för länge sen en rävgrop där man hittade bitar av brända lerurnor och ben.

En tredje är 24 meter i omkrets = ca 8 m, höjd 1 m (48 aln x 2 aln)

En fjärde är 18 m i omkrets = ca 6 m, höjd 1,5 m (36 aln x 3 aln)

En femte och sjätte är 18 m i omkrets = ca 6 m höjd 0,4 m (36 aln x 3/4 aln)

De övriga är mindre. De av naturen i grusvallen inbäddade stenarna sticker knappt 6 tum = 15 cm över jordytan. De bildar åtskilliga former. En är lik en kvadrat i vilken en hög är anlagd. Då denna anlades och gruset skyfflades ihop blev de grova stenarna i vallen synliga. Någon stensättning eller av människohänder tillkommen stenläggning finns icke på eller vid dessa 68 gravhögar.

Senare noteringar

1874 9 dec. ansökte Dalslands Fornminnesförening om att få gräva i fornkullar på Dal varav i 10 på Österråda kulle. Redan 2 febr. medgav Kongl. Witterhets, Historie och Antikvitetsakademien tillstånd till utgrävningarna.

1878 gräver Dals Järnvägar DJ ned en tank i toppen av kullen. Tanken sägs vara 4 m djup. Den täck tydligen med omkringliggande högar

1885 byggs Templargården då man använde några av stenarna från kullen till sockel.

1915 Arvid Julius

Han uppger ett par säkra högar, men vet ej om ovannämnda tillstånd nyttjas. Hans få fynd finns på SHM.

SHM brynsten, spikar, järnfragment

1917 fanns 3 säkra och 6 osäkra gravar kvar. 1941 konstaterar Riksantikvarien endast spår av tre små obetydliga kullar av 5 - 6 meters vidd

Fynd: brända ben, kol, krukskärvor, en bronsspets samt (holkyxa Vänersborgs Museum samma som nedan?).

1941 Riksantikvarien enl. Holmsboken

Kullen är en moränbildning vars fortsättning går åt nordväst in åt Melleruds köping. Den är mer eller mindre utschaktad. Den egentliga kullen var fordom en utmark till vilken en del sägner är förknippad. Bland annat sade det att folk gick vilse däruppe.

Stenen i fornlämningarna har troligen tagits till husbyggen och gärdesgårdar inom Österråda och Mellerud. Endast tre små obetydliga kullar av 5 -- 6 meters vidd och helt låga kunna anges som säkra gravar. Av kullarna från tidigare beskrivningar finns ej spår kvar.

Slutkommentar BH

Logiken kräver att Nordal haft åtminstone en eller en dubbelhög av bronsålderns typ, eftersom liknande finns i övriga härader eller liknande. Ovannämnda noteringar är lite motsägande. Går vi efter Lars Hesselgren har det funnits en storhög i klass med den på Östanå., som är ca 25 m i diameter ca 80 meter omkrets. Det finns en insjunken rektangel som kan tyda på att det funnits en kista eller liknande

Skillnaden här är att Fornkullen återanvänts genom att mindre gravtyper har lagts ovanpå.

Men det finns sannolika dubbla bronsåldershögar på Västerråda. Egentligen är hela forna Råda-åsen en enda gravanläggning med spår av fornminnen sen över 5000 år. Nästan ingenting är kvar och mer kommer successivt att försvinna.

Här kallas Mellerudåsen Råda eftersom det tydligen varit det äldsta namnet på en gård som delades i tre. Lignells har för Österråda och Västerråda äldsta namnet Rååde och för Mellerud Rode.

Kan noteras att Riksantikvarien 1941 har dålig orientering vad gäller köpingens läge i förhållande till Fornkullen. Han slutsats att det är en moränhög är av inget värde med tanke på hur mycket man skyfflat om däruppe. Dock är tänkvärt att då fanns fortfarande spår kvar.

Nuvarande kulle är ca 80 meter i omkrets och 25 m i diameter samt mindre än 2 meters höjd. Den rymmer då mindre än 300 kubikmeter. De av Lignell nämnda högarna har då varit på i medeltal knappt 50 kubikmeter. Man inser att de räckt till att täcka in vattentanken.

Hela området är så omvandlat att man kan inte dra några som helst slutsatser av nuvarande form

Typ lösfynd Läroverkets samling

Beskrivning ÄLMF 272 Holkyxa av brons, eggen obetydligt skadad och något utsvängd med ögla. Gjuten linje och ornering. Troligen IV period se Minnen 1060, 61 Österråda kulle. L 8,5 cm br vid eggen 5 cm

Österråda 1:83

Typ: Gravar 2 st (stensättningar)

Nr: 107

Beskrivning: 1867 anges att här fanns 2 stenkummel. 1987 återfanns inga, men utgörs av en stenrik, öster sluttande moränås.

Kommentar

Jämfört med sammanställningarna i den officiella listan är den inte komplett. Den rymmer dock vissa detaljer värd att bevara för en senare sammanställning av denna plus foton plus officiella listan. … se bilder med kommentarer

Jag har en känsla av att vår generation är den sista som får se de flesta av lämningarna nämnda i dokumentet "Holms samlade fynd" Under min tur i markerna 1992 gick jag efter kartan och det var svårt att hitta alla R-märkta … än svårare är att hitta de som upptas i listorna.

Till lista över kända fynd i Holm 

top