Margareta Fredkullas Dal

Margareta Fredkulla är måhända en bipersson i den feodala historien men hon har anknytning till Dal. Från och med hennes tid kan man börja tala om traditionell halvbiografisk historieskrivning eftersom det finns skriftliga källor delvis bevarade.

Dalslands historia, Sista vikingen, fred och fördrag, krönikörerna, kungaparet, riksbyggarna, Magnus Barfot, oppida, uppsala, drottning Tyra, eriksgata, ödesten, fotpall, mark, syssel, wapentak, Erik Ejegod, danelagen

Bakgrund Dals medeltid | Margareta Fredkulla | Margareta Fredkulla II | Ättartavla | Kyrkan |Tempelriddare | Folkungarna | Medeltid | Stakeätten | Oxlandet |panel | hem |

Dalslands historia börjar med den rumpebredes dotter Margareta Fredkulla. Det var Inge Stenkilssons dotter ... den Inge som lär ha haft valspråket:

"De´ ä´ änna gôtt å´ komma him

me´ vagna hel´r"

... och om honom lär folket ha skaldat

"Inge, Inge rumpebred

... länge, länge dröjde det innan han red"

... så han har kanske ochså ofta haft svårt att avsluta ett avsked.

Inge regerade från år 1068 och fram till år 1110 och då mest i Götaland. De tidiga stenkyrkorna i Östergötland och Vreta kloster vittnar om att han månade nog om hela Götalands kyrka. De senaste dateringarna visar att stenkyrkorna byggdes från ca 1110 och framåt. Och han är äkta eftersom det finns bevarade brevkopior av brevväxling mellan honom och Vatikanen. Det sägs i sagorna att upplänningarna och svågern Blot-Sven kastade ut honom 1080 från Uppland. Dock ej för längre tid men Blot-Svens ättlingar försökte ett tag att bilda en egen kungaätt ... säkra bevis finns inte. De var förstås av kunglig släkt genom modern.

Men det kan vara en sannolik beskrivning av utvecklingen vad än kungarna hette. De okristna och även en del kristna spjärnade emot kyrkan när det började kosta nånting. Dels var det tiondet som var på tapeten, dels kyrkbyggandet och sen att måste överge gamla seder … och egentligen skulle man börja tycka att man själv varit en barbar innan kristendomen kom och frälste en.

Eftersom vikingatiden var slut behövde man inte fjäska för nån Store Knud eller annan för att få komma med och kräva danegäld. Förövrigt fanns nog en del kristna redan vilket syns på runstenarna. I toleransens namn fick de förstås tro vad de ville.

Vid denna tid var svear ett vitt begrepp som kan omfatta östgöter, sörmlänningar, upplänningar, närkingar, västmanlänningar dock icke västgöter allt beroende på varifrån man ser saken. Gemensamt är att dessa varit med i västerled som en tyst partner i vikingatågen. Antagligen stod ett relativt litet antal stormannasläkter för utrustandet av ledungens långfärdsbåtar.

... När Erik XIV 450 år senare ville bilda en överklass fann han bara 123 släkter av gammal adel. Däri ingick västgöterna så det säger det mesta om det stora sveaväldet.

Kungadömet satt löst under 1000-talet och var beroende av om ett tillräckligt antal stormän stödde kungen i de olika landskapen och att allmogen fann förslagen goda eftersom det rådde formellt folkstyre.

Människans bästa vän är kunden nuförtiden

Margareta Fredkulla började kanske byggandet av första stenkyrkan. Från och med hennes tid kan man börja tala om traditionell halvbiografisk historieskrivning eftersom det finns skriftliga källor delvis bevarade. Därtill finns händelserna och personerna ofta i flera källor så att man kan utvärdera det historiska skeendet och sannolikheterna på individuella personers nivå.

Sista vikingen

"Sista vikingen" Magnus Barfot mördades år 1103 och var förstås en eftersläntare av vikingaandan och helt ur tiden för Norden som nu skulle stabilisera så väl kyrka som kungamakt. Krig kostar pengar och river ned. De första kungarna hade finansierat sina kungariken med att brandskatta utlänningar och lura folket att betala en "värnskatt" eller för ledungen. Hemmavid var det svårare att få folk att ge över hövan pengar till folkvalda eftersom folket inte tjänat något vidare på vikingatågen.

Magnus försökte först utvidga Norge genom att ta Dal och Värmland. Rättmätigheten har möjligen legat i arvsanspråk eftersom man talde många led bakåt vid denna tid. Ett argument var att gränsen skulle gå i vatten dvs. Vänern och Göta Älv. Fast sen gav han begav han sig över Vänern och försökte få fäste på den strategiska platsen Kållandsö. Glesbygden Sverige var mycket svårare att överblicka och behärska utan vägar. Det behövdes bara att kung Inge var upptagen i Östergötland eller Sigtuna för att norska kungar skulle tro att vägen var öppen till Västergötland.

I glesbygden var det ingen större konst att ta makten. En hop på några tiotal kunne skövla och härja. En här på några hundra man kunne ta makten for gott om inte nån större herre krävde tillbaka. Därmed blir Dal ett exempel på de "kungadömen eller landsdelar som införlivades med makt i de kungadömen som spirat från nån stormannagård". Dalborna hade kanske hellre sett att de förblev ett lite kungarike för sig. Dessa tog sedermera åt sig ärftlig makt eller rätt att utöva beskydd i sina folkland och att tillsätta ländermän när de inte själva hann med.

Vid denna tid fanns förstås mångtusenåriga traditioner och där Dalboslätten genom sin naturgeografi har en naturlig anknytning till Västergötland. "Koll" har varit en naturlig plats för ett maktcentrum och liknar ett keltiskt oppida eller nordisk uppsala. Med detta menas att en handlande överklass bildade sitt eget lilla kungarike mitt i bondelandet. Ofta var det befäst eftersom man förstås behövde skydda sina varulager.

Magnus valde förstås rätt tillfälle att ta för sig när kung Inge var sysselsatt med att lugna ner upplänningarna. Det är naturligt att kungen på Koll ville inte ha att baggen fick fäste nedanför Koll, som var hans tillflyktsort i den kristna delen av Västergötland.

Å andra sidan såg danskarna Götaland som sin intressesfär. Danska Knud den Store vann en avgörande seger för den sakens skull och kallar sig i brev Rex över största delen av Svealandet. Och då gäller det förstås utanför Västergötland, Halland, Skåne, Blekinge.

Dansken ville ej heller ha oro i Norden. Det var under dessa oroliga århundraden alltid fara för att Viken skulle ta fäste i Vendsyssel som kontrollerade den viktiga leden på Limfjorden. Dess förlängning var genom Göta älv och in i Vänern och till Mellansverige. Det var lugnare att ha sistnämnda led under en vänligt sinnad kung än som tvisteäppel.

Man skulle kunna avfärda Barfotsagan som dikt om det inte vore for att det finns tyngre bevis för att alla personer verkligen levat och verkat även om vi inte vet så särskilt mycket om deras verk. Bedömningarna av deras eventuella karaktär ska man ta med skopar av salt eftersom samtid och eftervärld beskrivit dem att passa sina syften. Sagorna var ämnade som sedelärande exempel och sanna historiker fanns knappast alls.

Sagan finns dessutom i minst sex andra verk av lite olika valör. Med andra ord måste händelsen av sin samtid setts som viktig att bevara i folkminnet. För min del finns inte mycket att tillägga till sagan och att folk rantade runt i Markerna. Strid intresserar mig icke … det är sisysfosjobb och en onödig omväg till fördrag. Det stående resultatet av dessa gränsstrider blev att gränsen mellan Dal och Norge blev fast och den samma som i dag.

Magnus Barfot kunne kanske sin Alexander den Stora ... Därför tyckte han kanske att det kunne vara lika bra att dra gränsen mellan västgötar och baggar genom Vänern eller kanske ännu längre söderut … ja, han försökte t.o.m. få fotfäste på Kållandsö. Med Dag Stålsjös fynd av en kätting i sundet där påminds man att Kållandsö var strategiskt ett gott val. Det finns fynd av grov kätting på Fyn och som visar att man kunne slå kätting några hundra år innan Magnus. Sen urminnes och även under vikingatiden var strategin att bita sig fast på en lättförsvarad ö utanför landet man ville erövra. Läckö byggdes av Skarabiskopen i närheten knappt tvåhundra år senare.

Svend Estridsens mynt bysantinsk stil slagen vid Toftum, "vikingareden" vid Limfjorden 1044–47

Det blev väl något av en kompromiss när stridsäpplet förvandlades till Margareta Fredkulla med hemgift Dal ... omvänt kan man säga att det var ett märkligt sätt att fria. Detta ska ha skett vid ett trekungamöte vid Kungälv år 1101.

Vikingens tid var ute. På Irland kastade man ut bråkiga inflyttade eller döpte nya vikingar. På större platser än öarna fanns redan nordbor eller ättlingar av dem. Men Magnus gav sig ut på tåg.

Magnus bet sig fast på Man och gjorde misstaget att ge sig på Irland. Annars låg Cumbria närmast till. Där fanns redan inflyttade och där finns än i dag många ortnamn med skandinaviska ändelser. En indikation på att det var släkten om han tänkt angripa.

Vill minnas ha sett namnen Grindstad och Torsby bland ortnamnen i Cumbria. Torsby får en att tänka på Värmland och Grindstad på Dal samt silverskatten från slutet av 900-talet. Dal var litet men kunne ändock utrusta kanske minst en långfärdsbåt att stöta till andra i Toftum, Limfjorden eller Viken ... Därtill har vi en silverskatt i Färgelanda och man finner även ortnamn på -landa i norra England.

Äktenskapet med Magnus blev dock kort eftersom han stupade i ett bakhåll nära Ulster, när han försökte utvidga Norge västerut ett par år senare.

Hans tillnamn kommer av att han gillade skotska modet med korsdrag under kilten. Denna sista viking hann göra sig till herre över Orkneyöarna, Hebriderna och Man ... "ändå något sa Fa’n när han flög över Åmål."

Det är något av kuriosa att denna kung med kort verkningstid har fått så stort utrymme i historieskrivning och sagor. Ur den folkliga historiens synvinkel är alla krigiska kungar förstås att jämföra med banditer även om följderna kan få verkningar långt framöver.

Fred och fördrag

Margareta har gått till historien som ett nordiskt exempel på den klassiska metoden att stifta fred mellan grannar genom giftermål. Genom att ge Margareta Dalr, Hofuth, Wear tillförsäkrades att Margareta och hennes efterkommande skulle försvara gränsmarkerna.

Få landskap kan härleda sin historia och enskilda gårdars ägare till början av 1100-talet. Det mesta måste man härleda utifrån de fakta vi får om ägande och sedan tillämpa regelverket och arvföljden. Det är därför här tas ett stort kapitel om Margareta., fast hon verkade mest i Danmark. Vi måste tänka oss till att hon var mån om sitt eget landskap.

Metoden att placera Margareta mellan stridstupparna var som när kejsaren gjorde kungar i grannrikena till markgrevar. Den eventuella striden förlades utanför det egna kärnområdet. Möjligen är det inte första gången i nordisk historia. I en av de äldsta handskrifterna om norska kungasagor i Morkinskinna berättas att Olav den helige och Olof Skötkonung hade skapat fred genom en "fredkulla" Olofs dotter Astrid.

Antagligen har metoden urgamla anor som medel att stifta fred mellan grupper och där man osökt kommer att tänka på Helenamotivet i en fredlig tappning. Eftersom man skötte makten på samma sätt som egendomen fick man själv och släkten arvsanspråk för framtiden. Dels manade det till fred, dels till förväntningar.

Frågan är om man kan ana en liknande fredssituation vid bildandet av det danska kungariket. På Tyrastenen vid Jelling finns en svårtolkad del där Tyra kallas Danmarks bot. Det har gett upphov till många tolkningsförsök.

Antagligen har riksbildandet varit en fusion av hardingerna från norra Jylland och sönder-jyderna. Kungasätet Jelling blev i gränslandet. Just i mellersta Jylland finns några runstenar som nämner drottning Tyra ... Ravnunge-Tue högg dessa runor efter Tyra sin drottning är texten vid Læborg kyrkbacke ... Ravnunge-Tue, Funden ocb Gnyble, de tre gjorde Tyras hög är texten vid Bække kyrkbacke. Båda ligger vid Härvejen söder om Jelling i höjd med Kolding. En tredje sten med brottstycken av text på samma tema finns vid Horne kyrka en mil norr om Varde. De är samtidigt ett ägomärke för Tyras egna gårdar.

De tre männen var förmodligen bryte åt Tyra. Dessa män ville bli ihågkomna för detta viktiga verk. Ofta i historien ser man att man velat hugfästa en nyhet på något sätt. Grundandet av kungariket är förstås en stor nyhet. Vidare kan vi notera att kvinnan haft en stark ställning. Stenen vid Læborg har en rad djupa hål i ett kors, som om man velat klyva stenen eller korsmärka den. Texten börjar och slutar med en Torshammer ... men det var ju före sonen Harald kristnade Danmark. Tyras verk var att bistå med en fredlig sammanslagning. Hon har kanske haft sin förläning mellan syd och nord för att såväl skilja som förena dessa landskap med benägenhet för inbördes strid även efter enandet.

Generationerna därefter skulle kungarna väljas på ting så väl i Sönderjylland som Viborg och även med eriksgata till tingsställena på öarna och i Sydsverige. Kanske vissa "altarstenar" dvs. de som är uppallade på mindre stenar ska ses som vad irländarna kallar ödesten eller Lia Fail. Ledare valdes då stående på en sådan sten. På Dal finns en fotpall som möjlig indikation att man haft en lokal kung som valdes på denna sten att företräda gudomen eller bara som en ledare

Ytterligare indicier finns i den första sysselindelningen som antas vara förkristen eller kanske just tillkom med riksbildandet i början av 900-talet. Det vittnar även om traditionens makt att benämningen är levande än efter 1000 år trots att det egentligen bara var en tillfällig lösning.

 På Jylland går de flesta dialektgränserna nord–syd. Men det finns än i dag en skarp gräns mellan norra och södra halvön. Gränsen går i Skjernån och förmodligen Gudenån upp till Skanderborg sjö. På sysselkartan används än-delsen -ing om en del härad i norr medan man använder -yng i söder. Numera används -ing överallt.

Det är i det närmast en "självklarhet" att det finns en by för ravnungarna som kanske bodde i Ravning. Den ligger en mil väst Vejle eller ungefär lika långt från Jelling och inom Jalyngsyssel. Detta bestod av bara häraderna Jalyng och Vang medan de flesta syssel var om 6 – 10 härad. Vidare ser man att Danmark-Jylland var så stort att gränsen gick söder om Danevirke vid Reynoldsburg. Enligt sägnen skulle Tyra och Gorm ha byggt Danevirke ... senare forskning visar att de äldsta delarna är äldre än så. Förmodligen byggt i början av 800-talet av en kung Gottfred.

Alltnog Harald lyckades hålla stånd även om gränsen flyttades till Danevirke. Tyska kejsaren och Heliga Tysk-romerska riket fortsatte att trycka på. Så tvingades Harald ta emot tre biskopar i Slesvig, Ribe och Århus år 948 för husfridens skuld och år 962 tvingades han till dopet också.

Danska historiker har av förklarliga skäl varit tysta om det faktum att kejsar Otto I drog med en här upp i Jylland efter Gorm den Gamle döds.

Enligt legenden skulle Otto I ha varit vid Limfjorden och kanske vid Skagen där han kastat ett spjut i Kattegatt för att markera gränsen för kejsardömet. Man får sitt namn av andra och kanske ändelsen -mark i Danmark betyder att danska kungen blev markgreve under kejsarriket och landet därför kallades Danmark. Kejsardömet använde denna taktik även på sin östra flygel där man lät de underkuvade länderna vara "marker" och bålverk för moderlandet.

I detta fall Danmark som en buffertzon för Heliga Tysk-romerska riket. Störtsa inverkan av detta var förmodligen att kyrkan fick insteg i Danmark på allvar.

Detta innebär att Markerna mellan Dal och Värmland-Norge skulle ha haft samma status mellan Norge-Danmark och Sverige. … man kan jämföra detta med att Sverige under kalla kriget faktiskt var marker mellan NATO och Sovjetunionen där man spelade under bordet med västmakterna.

Dethär med att ge efter för de stora i söder hade skett även hundra år tidigare. Jylland låg som bålverk mot den pressen. Förmodligen har han ansett det vara klokt att likt Otto I använda kyrkan som medel att organisera kungariket. År 966 säger han sig ha kristnat danerna. Harald återtog den viktiga handelsstaden Skiringsal, Vestfold och Viken samt förmodligen även Värmland. Sen sätter han eller kanske kejsaren igång att bygga trelleborgarna.

Historikerna menar att syssel-indelningen var kortvarig och infördes inte ens på öarna ... kanske dessa inte ens hörde till Danmark i första skedet eller innehades av Toke Gormsen Haralds bror. Ändock lever ordet syssel kvar i landelsnamn, såsom Vendsysel och Hardsyssel som gav namn åt nordjyderna med landsting i Viborg. Hardsyssel ligger i nordväst mot Västerhavet söder om Limfjorden.

I Norge etablerades syssel i Viken och används jämsides med fylke. Även i Värmland finns fyra sysselnamn i dag. Ett konkret bevis på samhörighet mellan dessa landsdelar i nån form under 900- till början av 1000-tal. Samtidigt är det indirekt bevis för att Margaretas landskap verkligen hört "sen urminnes" till Västergötland medan Värmland hörde till Viken och emellan dem låg Markerna som en fredszon. Begreppet markland är känt från det tidiga tyska kejsarriket. Detta blev ett mått för en bit land värd en mark och uppskattat efter avkastningen. De första skatterna var 1/24 mark per markland.

Tillkomsten av syssel, län, bo eller amt är en indikation på att feodalklassen kom in som ett mellanled mellan kungen och häraderna. Även kyrkan ingår i feodalklassen. Häradet var ledd av bönder valda inom häradet. Härad var institution för gemenskapens ärenden och övervakande av freden inom häradet. Även begreppet härad indikerar att det finns eventuellt en högre samlande makt.

I motsats till att man tidigare måste tänka sig en konvention där folklanden var självstyrande med en eller två lagmän som styrande. Sysslet blev säte för kyrkans och kungens ombud och uppbördsmän. Sysslomän och ländermän blev en institution som skulle födas ur några häraders inkomster. I praktiken hade dessa sina egna gårdar och förläningen var en extra inkomst.

Den keltiska organisationen vi kan ana bestod av lösliga federationer av folkland. Alla folkland behövde inte vara anslutna och federationen kan ha haft medlemmar utanför de naturliga geografiska gränserna.

Vidare skymtar att det varit ett särskilt skrå av handelsmän vilka i viss mån sysslat med makt och att skatten togs ut som en "omsättningsskatt" eller enligt farmännens system i Norrland. Folket skulle betala en särskild avgift i skinn till dessa. Hur man sen från början motiverade detta vet vi ej, men naturligt vore att folk var intresserade av att handelsmännen kom varje år. På Gotland och Öland låg farmansgårdarna tätt medan de i övriga landskap förmodligen varit som öar i bondelagrummet. Det är begreppet birke som finns kvar och betyder en bosättning utanför bondelagrummet rättsområde.

En viktig faktor är förstås motivet till den nya organisationen och som då troligen hör ihop med wapentak. Detta ledde dels till utskrivna skatter för ledung eller byggandet av trelleborgar, dels att organisera uttaget av män till ledungen. Vi vet mycket lite om dem och jag har nog ändrat åsikt och voterar för att tyska kejsaren tvingade danska kungen att bygga dessa för att ha koll på sitt markgrevskap.

De danska kungarna hade svårigheter ännu över hundra år framåt att få ekonomin att gå ihop och få folket med på att betala stående skatter. Samma fördröjda utveckling har säkerligen pågått även i de som var Sverige. Sammanskjutande eller skatt skedde förut till vissa och tidsbegränsade ändamål. Något liknande ser vi fortfarande i dagens motiveringar till avgifter.

Allt tyder på att Dal dvs. Dalboslätten har hört under Västergötland och har kristnats därifrån. Det ser ut som en tanke att Västergötland importerade munkar från Canterbury, som förmodas ha haft flera hundra år gamla relationer med Kent. Även Danmark importerade hellre benedektinare från England än från Hamburg--Bremen. Å andra sidan användes dessa enligt minsterprincipen som hjälpredor åt prästerna.

För att göra historien kort under de århundraden bildandet av kungarikena pågick var det av och till strider mellan de tre nordiska maktpolerna. Vilka i sin tur ofta var delade i två med den ena som tillflykt. Trondheim — Viken ... Uppland — Västergötland ... Viborg — Sönderjylland senare Roskilde — Ribe. Därtill kom att Heliga Romerska riket med Tyskland som medel pressade på. Den nordiska attacken mot England var något av en avledningsmanöver, alternativ flyktväg och reträtt om tysk-romarna lyckades.

Engelska kyrkan var friare och i England fanns gott om plats ... samt förstås chansen till lättförtjänta pengar som kunne finansiera en stormannaklass. När väl de nordiska stor-männen fått sina riken sökte de mätta hungern genom att ge sig på grannarna eller ut i vida världen såsom Harald Hårdråde som tog sig till Bysans.

Makthungern neutraliserades genom giftermål. Senare genom att kyrkan över gränserna var en någorlunda neutral part som därtill överbryggade generationsskiften.

Nationellt hade biskoparna rang av kungabarn dvs. hertigar och i början kom de från stormannaklassen. Alla länder tycks haft en period av mord för att upprätta tronföljden. Arvskifte går i första generationen efter att anfadern blivit kung ... men det blir svårare om många om arvet och när kusiner är lika långt från tronföljden.

De isländska sagorna om blodshämnd speglar bara situationen när det finns makt och ägor att kämpa om. I ättesamhället var det mindre av den sorten och bestämmelserna om mansbot är vida äldre än kristendomen. I klartext våra förfäder var inte vildar utan lag och ordning. Det är nys att kristendomen skulle ha varit bättre än hedendomen på att dämpa blodshämnden och hela det problemet.

Det var helt enkelt en period då mycket var oklart samtidigt som det fanns mycket att kämpa om. Vi vet att Store Knud var kung i Viken i början av 1000-talet. Han stred mot Västgöta–Sveakungen och vann en stor del av Sverige. Här förmodas att den del av Sverige han vunnit ligger i Mälardalen, om man vågar säga så. Knud slog mynt i Sigtuna. Runstenar talar om att uppsvear var med Toste, Torkell och Knud och drev in danegäld. Dethär med kungariken tycks ha varit rätt diffust vid denna tid.

Kungariket Danmark började från väster och Jylland och var under ett antal generationer ett valrike där folket på papperet fick välja kungar och även godkänna kungens förslag till större åtgärder och ledung.

Eftervärldens danskar har ihågkommit det med en räcke minnesstenar på den gamla landstingsplatsen Urnehoved nära Bolderslev sydväst Åbenrå. Tinget stod på ett danskt 51 meter högt "berg". Där 6 kungars namn från och med Svend Estridsen fått sina stenar. Han dog på sin kungsgård i närheten år 1074. Det är väl nog endast Svends 5 söner som kan räknas som valda kungar i historien … egentligen.

Förbi går den urgamla Härvejen eller Oxvägen från Viborg till Rhenlandet. En väg där många djur gått till de allt mer urbaniserade orterna i Tyskland. Den var mer en handelsväg än härväg om man räknar fridens dagar under några årtusen.

Strax söder om Urnehoved finns ett ca tio kilometer långt och flera meter djupt försvars-dike, Olmerdiket från 200-talet f.Kr. Det har kanske bildat gräns mot anglerna. Jylland avvattnas mot väster av åar som i många fall går nästan från kust till kust. Just vid denna gräns har det fordom funnits mycket sankmark längs åarna mot Våsterhavet utom där Här-vejen går fram. Det var lätt att försvara en gräns vid denna punkt. Liknande förhållande råder vid Hedeby och Danevirke.

Den tidlösa dräkten är från Kaukola, Karelen. Det vitaste linet användes till blusen. Spännena vittnar om att dräkten förändrades inte mycket från bronsålderns dolk till medeltidens lilla kniv. Den var likadan överallt i norra Europa. När sen låsen till bodarna kom hade hon nycklarna i bältet.

.

Det fanns säkerligen en kortare tunikamodell för ungdomar. I Bolstads räkenskaper nämns 12 kjortlar i skinn. Det är enkel och funktionell design och kan gå tillbaka "till neantherthalerna" Vår tids rekonstruktioner av deras utseende och annat vetande talar för att de var som vi.

Det var folkvalda kungar på landsting under 6 led. Under den store Valdemar blev det ärftligt och instiftat av kyrkan från runt år 1160. När kungamakten växt sig stark var det inte nödvändigt att fjäska för folket. Kungamakten var ju given av Gud och kyrkan krönte.

Sverige blev kungarike egentligen två gångar och sista gången försökte man sig på att upprepa dethär med eriksgata och att välja kung vid sten. Men Morabönderna gillade inte spektaklet utan gömde stenen enligt Peder Svart.

Alltnog det var under denna månghundraåriga process i Norden gränsen mellan Götaland och Norge fastställdes. I äldre tid med glesbygd var det sed att ha ved eller gränsskogar mellan folkland eller bosättningar ... dock inga markgrevar. Vid den tiden var Dal - Värmland mest ödemark och bästa delen var Dalboslätten. Den kunne lätt ge så mycket överskott att det kunne föda även en liten överklass med dyrare vanor än vanligt folk.

Trakten vid Dalaborg har sen något årtusen varit en naturlig marknadsplats och ett ställe där handel och rikedom samlats. När väl det enskilda ägandet växte fram såg överklassen förstås till att skaffa sig egendom på en så viktig plats. Samma gällde på Nordal där sedermera folkungavapnet syns hos åtminstone två ägare och likadant var det i Bolstad och Gestad.

Att skriva om Margareta är förstås i viss mån att skriva parallellt med Dals verklighet. Där finns ej bevis, men vi kan ana att man levde i samma anda på Dal dock i mindre proportioner. Den säkre realiteten är att Dal var Margaretas personliga förläning i början av 1100-talet och förmodligen så länge hon levde. Kanske till runt 1120-talet.Hennes son hann vara kung i Sverige innan han stupade vid Fotevik 1134. Förmodligen var kung Sverker eller hans drottning i släkt med Margareta.

Om krönikörerna

Den mest kända krönikören i Norden är Saxo Grammaticus. Norrmännen vill förmodligen säga något annat och deras munk Theodericus var ungefär samtidig. Saxo levde med avsikt att berätta sin sanning. Jag minns hans förhärligande av striden och tyskhatet passade bra i min barndom under ockupationen. Jag slukade de populariserade böckerna Ingeman gjort på hans krönika Gesta Danorum.

Men nån sann historieskrivning är det förstås inte. Närmast propaganda för feodalväldet och den aggressiva kyrkan ... en tradition som går igen hos även många av nutidens populärhistoriker. Att skriva om noblessen later och vanor och visa deras klenoder är att bara se toppen av isberget. Att rada upp årtal, personnamn och strider är inte folkets historia. Man har nytta av att analysera konsekvenserna av olika händelser och åtgärder.

En del historiker vill gärna använda de kyrkliga skribenterna såsom Mäster Adam och helgonet Ansgar som kyrkans imperialistiska idoler. Men vem kan lita på en man som inte gillar nordbor eller berättar om fabelvarelser norr om Limfjorden och Mälaren:

"Se nu de grymma folkslagen, daner, normän och swear ... som icke kunnat annat än skära tänder på barbariskt vis, men nu redan instämma i Halleluja till Guds pris. Se till dessa sjörövarfolk, som fordom härjade Galliens och Germaniens länder" ....

Vist var Mäster Adam ute efter att straffa nordborna. Dessutom verkar han politiskt för Hamburgstiftets politik och indirekt även för tyska kejsardömet eller den världsliga delen av det Heliga Tysk-Romerska imperiet. En Hamburgbiskop ville bilda egen påvestol och de andra ville kontrollera Norden.

Min barndoms bild av Saxo var antagligen denna som fanns i historiska romaner från nationalromantikens tid. Kanske bilden associerade till morfar vars skägg räckte nästan till knäna. I alla händelser är han vid sidan om de isländska källorna den som gett Sverige en historia före år 1200.

Allt Adam berättar är hörsägen och Svend Estridsen, hans främsta källa har kanske haft en räv bakom örat. Svend och hans efterföljare ville ha åtminstone egen ärkebiskopstol i Norden.

Sett ur norrön synvinkel lever vi nu i "Det "Heliga" romerska rikets tredje stora försök att förslava Norden i och med EU"... Första gången var när Tiberius nådde upp till Elbe. Det fick germanerna att samla sig till näsbrännan i Teutoburgerskogen. ... andra gången var när Karl den Stora vid 800-talets början satte igång och vikingarnas motreaktion var anfallen mot England och Normandiet samt Franken och Saxens kuststäder. Karls och en del av hans efterföljares ambition var att lägga Norden under sig. En process som varade mer eller mindre till Kalmarunionen. Samtidigt med Hansan och den katolska kyrkan ... EU är förstås det tredje försöket med moderna subtila metoder. Europa behöver vatten och trä vad det lider.

Under romarnas expansion fick nordborna de romerska att splittra sina krafter och rikta sig mot England. Vikingarnas bosättningar skapade åtminstone tillfälligt nya maktpolar i Normandiet och England. De blev motvikter till det växande Heliga Tysk-romerska riket. Maktpolen i Normandiet blev en orm som bet tillbaka ett drygt par hundra år senare ... Hur man dömer beror på vilken sida av gärsgårn man står.

Vid sidan av den enögda Mäster Adam framstår nästan samtida historikern Arnold av Lübeck som en sansad och rättvis bedömare:

"Landets stormän skickar nämligen sina söner till Paris, icke blott för att därmed höja prästeståndet, utan ochså för att få dem undervisade i världsliga vetenskaper....... ja, tack vara sin tungas medfödda livlighet befinnes de icke blott vara skarpsinniga i dialektiska bevis utan bevisar sig ochså under behandlingen av kyrkans angelägenheter vara mästare i kyrkorätt och romersk rätt"

I Paris läste de vid Notre Dames katedralskola och klostren längs Seinestranden. Där studerade de enligt Carlemagnes skolplan av 762 de sju grundämnena i två grupper trivium, grammatik, retorik, dialektik samt qvadrivium, aritmetik, geometri, astronomi, musik ... och en del fördjupade sig i tidens stora tankesystem skolastiken.

Andreas Sunesen blev en andlig storman genom studier i Paris samt kyrkorätt i Bologna och Oxford. De sistnämnda tillkom under 1100-talet. Ett av hans verk är 8000 rader hexametrar över en skapelseberättelse han definitivt tuggat att passa dåtidens Norden dvs. helt fritt tänkande från hans sida. Eftersom nedan nämns kvinnans frihet vid denna tid må citeras ett bekant tema:

Icke av mannens fot,

och ej heller av hans huvud Eva skapades.

Men av hans sida, mitt emellan dem begge,

att hon ej måtte synas vara hans träl

och icke hans herre.

Men som kamrat med sin man

att i endräkt stå vid hans sida.

Så var de flesta danska kvinnorna också i min barndom.

För att man nu inte ska idealisera för mycket må nämnas att man i Lödöse funnit ett revben med den enkla inskriften EVA. Skämt eller allvar en del tyckte att Eva var ett revben ur mannens sida. Det har ju inte ändrats ett dugg sen dess egentligen.

Dessutom skrev gjorde han en omskrivning till latin av Skånelagen år 1200—02. Den är även Sveriges först nedskrivna landslag, men hade förstås mycket äldre förlagor. Det unika med hans version är hans kommentarer vilka ger en inblick i tänkande bakom lagarna ... i rättslärdom lär Sunesens analys vara lika god som nån annans. Även om våra landskapslagar bygger på mycket äldre inhemskt rättstänkande.

De norröna skalderna berättar ur en helt annan tradition. I sagorna gällde det att bevara essensen lärdomar man kunne dra av det historiska skeendet och gärna då lika starkt dramatiserade som de grekiska sagorna. Sagornas personer blir nånting mellan gud och människa och lärdomen av det allmängiltiga och allmänmänskliga slaget. Den intellektuella synen på människan är ofta alldeles för rationell. Vi är icke stöpte i samma mall. En del har ordminne andra har bildminne. En del vill ha korta förklaringar andra vill ha rena blomsterspråket

Därför är det svårt att med vår historiesyn helt lita på sagorna som historiska fakta. Skalderna var förutom folkvandringsmotiven lika väl bevandrade i de klassiska motiven från Rom, Grekland och ännu längre bakåt. Med andra ord man ska akta sig exempelvis att ta alla hemskheterna på allvar. De är av samma ull som de grekiska tragediernas överdrivna drama och vilka ibland handlar direkt om gudar. Se gudar är tankefoster … de … amerikanska kynnet tycks kräva karikatyrer med en obegriplig mängd explossionseffekter. Åker jenkarna runt med en heliumtank i baggageluckan måntro?

Margareta och hennes liv ger inget stoff till att skriva drama under hennes livstid. För hennes del är det strävsamma livet att bygga upp så väl kungamakt som en kristen kyrka hon och många andra trodde på utifrån den kunskap de hade tillgång till.

Om kungaparet

Men nu tillbaka till Fredkullan. Hon är nog speciellt i Sverige bara en fotnot i historien eftersom hon försvann till Norge och inte syns mer i senare fältslag. Ändock gave hon upphov till gränsen som bestått till våra dagar.

Hon hann att vara gift bara ett par år innan vikingen Magnus stupade. Därefter gifte sig Margareta med den 40-åriga Nils Svendsen 1103. Den sista av de fem söner vilka efter Svend Estridsen blev kung i Danmark. Svend, häradsbetäckaren hade avlat 14 söner och en del döttrar alla utanför sina två äktenskap som var barnlösa.

Här är det befogat att använda rubriken kungaparet eftersom de tycks ha verkat som ett par … se bild av myntet där båda har sina namn. De var inte ensamma även om det är enda myntet där det är utskrivet. Det låg i tiden såsom Anders Sunesen beskriver det. Det här med att kvinnan har "husets nycklar" har urgammal rot och syns t.o.m. i kvinnodräkten Under vikingatiden fick kvinnan ofta sköta det mesta när karlarna var ute i ledung. Inte olikt beredskapstid i Sverige eller krig i Finland.

Det avviker från den gryende feodalismen och riddartiden i syd där mannen behövde det mesta av avkastningen till sina hästar och rustningar. Herrefolkets kvinnor arbetade inte. Så kvinnan blev bara halv man och fick halvt arv.

Nils’ föregångare bror Erik Ejegod Svendsen hade "gett" eller kanske egentligen lagfäst kvinnans lika rätt. Det var därför han fick tillnamnet som betyder "evinnerligt god". Han gjorde det dock inte gratis utan kvinnorna gav sina smycken och annat guld för att få behålla den bildsköna pigtjusarn. Han hade svårt att få kungahusets finanser att gå hop. Det var sviter efter att Danmark förlorat provinser samtidigt som det gick dåligt inom modernäringen lantbruket. Förövrigt hade de flesta kungarna problem med att få pengar så det räckte.

Han var dock sin bror Knuds "Den heliges" raka motsats. Egentligen borde han ha blivit helgon. Men se politik och godhjärtighet är skilda ting. Erik gjorde två pilgrimsresor och den första 1098 till Bari i Syditalien enkom för att valfärda till helgonet Nicolaus av Myras nyanlagda grav.

Efter erövringen av Myra hade köpmän från Bari hämtat hans kvarlevor och upphöjt honom till helgon 1087. En händelse som nästan omedelbart blev känt även i Danmark. Han gjorde en andra pilgrimsfärd 1103 och skickade då hem relikvier från Bysans och kanske helig olja från hans St. Nicolaus’ grav. Det var hans födelseby Slangerup som fick del av de heliga tingen. För helgonet se mer nedan.

Antagligen blev en del av lärdomen i Bari att skåda i Ribe domkyrkas portal där förmodligen det samtida bygget i Bari gav impulser. Även i Östergötland finns exempelvis en staty av St. Nikolaus stående på ett lejon, vilket påminner om stilen i Bari.

Margareta och Nils’ mynt slaget i Lund. De ende som har namnen på mynten, men flera andra kungar hade ett par på mynten vid denna tid.

Enligt hovskvallret lär han och hans drottning ha hållit på med avancerad gruppsex på kungsgården — han hade väl lärt en del av farsan. Han älskade lika gärna med frillor som med drottning Bodil. Hon hjälpte villigt till som haremsdam enligt krönikan.

Erik dog på väg till Jerusalem i närheten av Afrodite-templet på Cypern. Där finns en svart sten – en symbol för den undersköna. Så skön att hon inte kan avbildas ... en stilenlig död och ett kanske bättre sällskap för den i ungdomen bildsköna kungen. Om det nu var kåtslag eller att han smittades av feber i garnisonen med väringar må lämnas öppet. Bodil kom ända fram till Oljeberget där hon dog av sorg och saknad enligt krönikören.

Bland en del historiker går Nils till historien som en välmenande omän obetydlig man ... samma historiker koncentrerar sig i regel på erövrare som Svend Tveskägg … Knud den Store och Svend Estridsen därför att han talat med Mäster Adam samt förstås Valdemar den Store … Valdemar Sejr … Margareta med det lustigt mansgrisiga tillägget Kung Byxlös av Unionen och Tre kronor och ende gången det betyder just tre nordiska kronor

... I Sverige är det möjligen Birger Jarl som lurade kvinnorna samt Magnus Ladulås som inte glöms vid sidan om Gustav Wasa ... Gustav II Adolf och Karl XII … i Norge minns man gärna Prästhataren trots att denna var ett barn, när förmyndarna reducerade kyrkans ställning.

En del går på feodalpropagandan att Birger Jarl skulle ha frigjort kvinnan. Jämfört med den Ejegodes lag är det tvärtom ... men det lär vara musik i de feodalas öron att höra att bara morska män ska egentligen ärva. Inte heller aristokraten Aristoteles hade mycket till övers för kvinnor. Han jämställde dem med slavar. ...

Nils faller inte historikerna i smaken eftersom de helst skriver om tre ting: kuriosa … envåldshärskare … huliganer på kungatronen … och journalister söker alltid att dramatisera och ser bara det spektakulära. Det var svårt för Nils att leva upp till Svend Tveskägg och Knud den Stores rykte. Det tycks vara en stor dygd att slakta än utbölingar och än hedningar; brandskatta och beskatta underlagda områden ... nej, där ligger Nils mellan Store Knud och Valdemarerna som kom bara några decennier efter hans död. Tidiga medeltiden är ett eldorado för dessa historiker och dramatiker.

Berga ä allri högre hälle trolla råkas

Tillståndet på "marknaden" var ungefär som i våra dagar när storföretagen tar för sig på den globala marknaden. Den anses vara en djungel där det gäller att ta för sig. Då som nu stora vinster men även stora risker. Att vara kung hade risken att mista huvudet ... nu är det den tidiga hjärtinfarkten och magen som sätter gränser.

Listan kan göras lång Ulf Jarl Svend Estridsens far, Knud den helige, Knud Lavard, Magnus Nilsen, Prins Bure, Nils Svendsen, Erik den helige, Karl Sverkersson, Burislev, Sverker Karlsson, Kol, bara för att nämna några få. Därtill kommer mängden av avsatta och mängden av andra stormän som fått stiga åt sidan i bildandet av det kungaväldet med dess feodala svans av stormän.

Margareta förskonades för det mesta. Det var endast Nils bror Knud som hade förkortats med huvudet innan hon gifte sig med Nils. Han fanns i närminnet. Hon hann dö innan det brakade loss med mordet på hennes egen Nils och sonen Magnus stupade, medan sonsonen senare mördades.

Riksbyggarna

Nils och Margareta får nog räknas till de få egentliga riksbyggarna. De som regerade bortåt 30 år av fred och hann utveckla lagar och bygga fasta institutioner. Runt hundra år efter dem båda nedskrevs hela Jyske Lov av biskop Gunner av Viborg. Det mesta var en direkt nedteckning av sedvanerätten sen urminnes. Man kan än i dag ta faximil av dess förstasida. Den begynner med:

"Med Lag ska land byggas" ... Ville var man nöja sig med sitt eget och låta män njuta lika rätt, då behövdes ej lagen. Fanns ej lag i länder då hade den mest, som mest kunne tillägna sig: därför ska lag göras efter allas behov ... det är kungens och hövdingens ämbete som finns i länderna, att vakta rätten och göra rätt och frälsa den, som tvingas med våld, såsom änkor och barn utan förmyndare och utlänningar och fattiga män"

Denna sedvanerätt går nog ad urminnes med justeringar nu och då. Så som på 500-talet då Justinianus omkodifierade romerska lagen och antagligen tog exempelvis lagman Lumber efter … säkerligen hade Augustinus ett exemplar med sig till Canterbury och på den vägen spriddes det i den germanska världen. I Canterbury skrev man ned lagen vid hans tid.

Det blir lätt att den som har manifesterat en sak sägs vara den förste och ska i fortsättningen vara värst. Islänningarna med Ulfljots lag från 930 tävlar med norska Håkan I (med råd av Torleiv Spake), vilka samtidigt har börjat skriva ned lagarna. Om man nu kunne göra en sysseldelning i Danmark vid samma tid har man antagligen även haft sedvanerätten åtminstone i notater. Olof Skötkonung var befryndad med danska kungahuset och väst-göterna ska förstås också vara värst.

Och danskarna införde ju danelagen. Man hade knappast kunnat göra det om den inte fanns … och sen då dessa angloskandinaviska lagar som nedtecknades i Canterbury några årtionden efter Justinianus. Sen är det förstås rimligt att fråga om inte de första invandrarna till England på 400 - 500-talet hade danelagen med sig?

Kungadömet kräver nya lagar och Harald Svendsen blev känt som lagstiftare av den goda lagen man senare jämförde med. Han var egentligen den första valkungen att väljas på en sten vid Viborgstinget med konfimering på övriga landsting

... och tinget hade ju vuxna pojkar att välja emellan bland alla Svends söner. Och såväl bönder som stormän övervägde verkligen vem som skulle kunna bli den bäste av Knud och Harald som hade åldern inne. Knud ansågs våldsam och med många stora ord ... medan Harald var vältalig och kunne forma orden och få med sig folk. Det föll folket för. Dock inte stormännen som antagligen ville fortsätta vikingatiden ett tag till.

Den trä vinner

Men kyrkan och folket valde Harald. Och folket blev inte sviket. En av de populärare åtgärderna var att alla fick rätt att bruka skogarna – en sorts allemansrätt ... och sen att han tog folket med i besluten på landstingen. Knud och stormännen började genast motarbeta Harald.

När denne dog fick Knud ta över … senare helgonförklarad uppifrån, men i praktiken en tyrann. Han återkrävde rätten till regalierna dvs. skogarna och vattendragen och därtill ville han införa skatter

... dittills hade såväl kyrkans som statens utgifter måst täckas av anslag för varje åtgärd. Det var i linje med urgammal germansk rätt att såväl välja ledare som att anslå medel endast för tidsbestämda uppdrag. Det var kanske en dyrköpt erfarenhet att annars griper ledarna makten för gott. Därtill kom skjuts- och gästrätten som var ett problem for kungar i många hundra år.

Yttermera var kungen och hirdmännen skoningslösa i indrivandet av avgifter och böter och indrog mycken egendom. Droppen kom när han beordrade ett vikingatåg till England. Diskussionen var vild men flottan samlades ändå vid Toftum, Limfjorden. Men om det nu var byxångest eller att han inte hade tillräckligt med pengar. De låg där en längre tid men ingen Knud kom så folk vände hem.

Han gjorde misstaget att döma ut böter för detta och då var måttet rågat. Uppbådet hann upp honom i Odense och han förkortades i St. Albans kyrka 1085 ... det renderade honom helgonskap med hjälp av stormännen och kungapropagandan som blandar till den verkliga historien. Dock får i det kyrkliga sammanhanget ej glömmas att han gjorde en stor donation år 1085. Det var grundplåten till Lunds domkyrka man sen höll på att bygga i 60 år.

Nästa broder kallas av eftervärlden Oluf Hunger och kanske man gjorde det redan då han levde ... det var missväxt och allmänt dåliga konjunkturer för lantbruket och det fortsatte under Erik den Ejegode.

Nils och Margareta hade turen med sig att det danska jordbruket kom in i en högkonjunktur som kom att prägla de närmaste århundradena. De växande nybyggarstäderna i synnerhet längs Östersjöns sydkust behövde livsmedel. Saxo tvingas skriva positivt om Nils trots att han var sparsam med hird och hov. Han behövde bara 6 – 7 man i sitt garde, så att han kunne vara säker för tjuvar och rövare

... minns att en a’n drömde som pojke med Saxo om riddare och väpnare och hela balletten.

Istället blev Nils den verkliga lagstiftaren och fick t.o.m. ordning på ekonomin. Landstingen gav rätt till ledungsböter, rättsbötema, mansbotet samt vrak och dana-arv. Allt detta hade Knud misslyckats med att genomföra.