Brynolfsöner på Dal

Brynolf på Dal gifte in sig i folkungarnas Hafridsgren. Vi känner nästa generation som Algotsöner med den mäktiga Skarabiskopen Brynolf som den bäst kända. Han hade studerat i Paris och var kunnig i kyrkolagstiftningen. Vi har hans stadga från 1281.

Folkungarnas Lövås, Brynolf på Dal, Algot Brynolfsson, Biskop Brynolf, Brynolfs stadga, Olof på Dal, folkungavapen på tegel, Brytetorp, Hallebo, Algotssönerna, liljesten, brudrov, Kolsäter, Kvinnofridslagar, Erikskrönikan, heliga Birgitta, huvudtiondet

Margareta Fredkulla | Kungskyrkor | Byrstad | St Nils | Bendektinerna | Tempelriddare |Heliga män | Pelare och portar | Kyrkans stilar | Folkungar | Folkungars ättartavla | Dals adel | Om 1200-talet | Medeltid | Stakeätten |Boken Oxlandet |sitemap | hem |

Folkungar ägde Lövås

Folkungen Magnus Minnesköld bar "Upprättstående Lejon"

Murängen är fornlämningar på Lövås som kittlar fantasin och är så pass utgrävd och daterad att vi kan få några fakta som stöder teserna. Den andra delen av bevisen är Folkungarnas ättartavla. Tredje delen är vår kunskap om ägandet och arvsreglerna och för det fjärde det lilla vi vet om historia som rör Dal. Vi kan endast lämna frågetecken för släkter före dessa och samma gäller förstås deras ägande.

Här används namnet Lövås eftersom Murängen nog är en senare benämning på ruinerna. Lövås nämns i Bolstad kyrkas räkenskaper år 1500 Lars i Lövås.

Den först kända dalbon nämns i Morkinskinna och är Olof på Dal tidigt 1100-tal och ungefär samtida med Folke den Tjocke gift med Ingegerd av Danmark. Olofs dotter Borghild blev frilla åt norska kungen Sigurd Jorsalafar d. 1130 och deras son Magnus blev sedermera kung i Norge. Han gifte sig med danska kung Knud Lavards dotter, men det äktenskapet blev barnlöst. Det var en tid då det var vanligt att stormännen gifte om sig eller hade frillor, vilka oftast jämställdes i arvshänseende.

Sade man Olof på Dal viste alla vem det var. Det var sannolikt naturligt på Dal och man menande då Dalboslätten med plats för bara en eller två höga herrar vid sidan om kungsgården Hallebo vid Dalbergsås mynning. Detta kan vi sluta oss till från senare sekel.

Det är då rimligt att tänka sig att folkungarna vid något tillfälle kanske redan på 1000-talet har gift in sig på Dal och fått strategiska gårdar i sin ägo. Därför var det ochså naturligt att kung Inge fick folk med sig att försvara Dalboslätten. Enligt munken Theodericus krävde Magnus Barfot Dal, Wear och Hofueth där Dal säkerligen sen gammalt varit knutet till Västergötland medan resten kunne diskuteras. En lämplig gräns vore då enligt Vidhemsprästens uppteckning av gränsen för Dalboslätten ... se denna.

Lövås äldsta kända del är bl.a. en stenkyrka från 1100-talet och förmodligen redan då gårdskyrka efter som den ligger granne med Stora och Lilla Kyrkbyn, vilka skvallrar om en tidig kyrklig ordning av samma snitt som i Kyrkbyn, Gunnarsnäs.

Kyrkan restaurerades på 1200-talet med vissa väggar i tegel på samma sätt som i Grindstad, Ör, Frändefors, Edsleskog och Tösse gamla kyrka. Likaså har här funnits utsmyckningar och det vore väl naturligt att ägarnas vapen finns på väggarna. Från 1600-talet vet vi att det bodde en Velam tegelslagare vid Strätet, Dalbergså och att man tog lämplig lera i närheten av Dalaborg.

Såväl Grindstads, Örs som Lövås tegellämningar behöver ej vara daterande för hela kyrkan, så som Murängens lämningar visar. Det enda de säger är att man byggde på kyrkan vid denna tid. Tegelverket ska förstås dateras utifrån sig själv, men utan förutfattade meningar. Relationsdateringar har sina svagheter men i ett praktspänne hör till fynden från ca 1260 då då gården tydligen var i sin fulla blomning. Årsringsdateringar och tekniska dateringar är att föredra. För en teori om Lövås slut på första period ... se nedan under Brynolf på Dal.

Folkungavapen på tegelfragment

Broder Birger Brosa bar liljan i vapnet känt 1180.

Den tredje brodern Karl Döve grundade Ulvegrenen och dessa tre bildade folkungarna vilka dominerade Sveriges högadel från 1100-talet och framåt. Det var säkerligen rätt ofta gifte inom släkten för att hålla såväl förmögenhet som släktband samlade.

Sigtrygg Bengtssons vapen är det äldsta kända adelsvapnet 1220-talet.

Magnus Minneskölds son Birger Jarl är förstås bäst känt, men han hade fler barn och dottern Hafrid blev gift med västgötalagmannen Sigtrygg Bengtson som förde "Lilja i Hjortkrona" i vapnet. Två av Hafrids bröder var biskopar. Övriga data nedan visar att Hafridsätten hade arv nära Lövås och skänkte pengar till Gestads ordinära kyrka. Alltså var det mödernearv som gick vidare. Vi kan etablera folkungar på Lövås genom dessa tegelfragment och fylla på med mera data.

Ytterligare element är pentagrammet och biskopsstaven, vilka syns i tegelfragmenten. I Grindstad finns sexuddig stjärna, manshuvud och enkel tinnskura. Just vid denna tid då adelns symboler skapades är det skäl att ta allvarligt på symbolerna som möjliga heraldiska yttringar.

Eftersom vi vet att Magnus Minneskölds söner Karl och Bengt blev biskopar förstår vi att släkten var religiös eller använde den som ett medel att nå makt. Därför är det föga förvånande att man hade egen kyrka. Celibatet infördes i mitten av 1200-talet och dessförinnan kunne kyrkans män leva som vilka herrar som helst t.o.m. med rustning i garderoben.

Gestad var för övrigt den mest kyrktäta socknen på Dal vid denna tid. I socknen finns gårdar som heter Lilla och Stora Kyrkbyn och Gestad har en kyrkruin förutom bondekyrkan som byggdes på 1200-talet. Dock får vi skilja ut Lövås kyrka och anta att den var en herremanskyrka, medan de andra var sockenkyrka under en tidig kyrko-organisation. Möjligen kan det även ha varit säte för en domprost. Kvar blev Gestads kyrka som sen under Gustav Vasa fick en särskild stom.

Hafridsättens lejonvapen

Vi vet ej säkert om Hafrid d.ä. började med silverlejonet på blå botten, men naturligtvis kunne hennes barn välja mellan lejonet och liljan. Songrenen tog förstås lejonet i vapnet. För att få ihop det med de senare Algotsönerna måste nån dotter ha gift sig med denne släkt. Detta eftersom det sägs att biskop Brynolf Algotsson är i släkt med Birger Jarls son hertig Bengt av Finland som var biskop.

På Dal var Hafridsättens huvudsakliga ägande känt under 1300-talet på Nordal såsom Nordkärr, Berg och i Erikstad byttes en gård bort från ätten. Men ätten knyts till Lövås genom att Ramfrid Bengtsdotter ger 5 mark till kyrkan i Gestad, vilket var det samma som att säga att det var hennes hemgift. Hennes Berg och Erikstad gick bort ur ätten men hon behöll torpet Halster/Haraldstorp som så småningom gick till Vadstena genom Katarina Knutsdtr Hafridsätten.

Ramfrids sista testamente 1358 skrevs för att tillse att faster Hafrid fick ett ställe att bo. Förvirrande är att namn som Hafrid, Ramfrid, Katarina, Ingeborg osv. förekommer flera gånger i olika släktled. Med dessa fakta kan vi sluta oss till att Lövås var folkunga-arv.

Brynolf på Dal och Lövås

 

Lagmannen Algot Brynolfssons sigill 1270. Nästa generation hade en "östsvensk" grip, ibland utan tunga.

Brynolf på Dal är den första dalbon det går att säga säkert existerade eftersom vi har uppgift om hans sigill och han nämns i brev av 1281 ... se Dals Dipl. 20. Han levde på 1200-talet och kan rimligen inte vara född på något av de två herresätena Nordals Nordkärr eller Sundals Lövås. En sannolik plats är då att han är född i Grindstad och gifte sig till Lövås. Grindstad hade flest frälse helgårdar på Dal i senare tid. För folkungarnas del var Dal bara ett fäste för släkten och man besökte det kanske bara nu och då. De två brytetorpen vittnar om detta. Dessa gårdar var bara en del av Hafridsättens gårdar i Sverige.

Vid Lövås ligger Brytetorp och antyder att de hade egen bryte som skötte gården mesta året. På samma sätt finns ett fornt brytetorp i närheten av Berg och Nordkärr. Det tredje folkungafästet var förstås i Hallebo, Bolstad, där hertigarna byggde Dalaborg på arvejord/kunglig och nån kunglig har kanske byggt kyrktornet och skänkt flera gårdar till kyrkan i Bolstad. Kung Sverker är ett förslag och där den kan ha fungerat som tingskyrka. Hallebo bestod ursprungligen av två gårdar Hallebo och Bredgården och en nyröjning Nygård.

Vad nu? Centerns fyrklöver i Grindstads kyrka!

Det ligger nära till hands att fråga sig om Brynolf fått idén till sitt vapen från denna kalkmålning i Grindstads kyrka. . Förutom en labyrint finns denna hjärtros som kanske byggherren ville fästa i minnet. Den finns på ett sådant sätt att de mer liknar kopierade skisser ur byggmästern kopiebok. Varje byggmästare med självaktning hade under studieåren gjort skisser från de ställen han varit som vandrande gesäll. Detta liknar liknar Villard de Honnecourts skiss av labyrinten i Chartres Frankrike. Den gjordes i slutet av 1100-talet

I Grindstads kyrka har man dessa fragment från samma tid som Murängens fragment.

De dekorerade teglen från Grindstad får oss att ana ett samband med kyrkbyggaren i Gestad. I Grindstad har man då haft en ombyggnad i mitten av 1200-talet samtidigt som man reparerade på Lövås och byggde en kyrka för bönderna i Gestad. Man får anta att i vanliga kyrkor nöjde man sig med att få byggt kyrkan i tidens stil och så billigt som möjligt.

Tillbaka till ovanstående sigill. De tidiga sigillen hade vapensköldens form. Formen ändrades under tidens lopp och kan grovt datera sköldar. Denna dateras till tidigast 1234 av J Raneke. Hjärtan var allmänt kungars vapenprydnad. Ende samtida kunglig med hjärtan var Svantepolk Knutsson Valdemar Sejrs sonson.

Eftersom både Brynolf och Algot Brynolfsson förekommer i samma dokument med samma vapen i en rad av lagmän och kyrkans män närvarande är det naturligt att anta att Brynolf var lagman från Dal och att Algot är dennes son. Dock kan Brynolf ochså ha varit prelat eftersom man han tituleras "Herr Brynolf från Dal". Men eftersom året är 1281 förefaller detta osannolikt. I alla händelser representerade han Dal på Alsnö.

Man får väl kalla detta en "hjärtsten" med i grunden samma ornament som i Kaga kyrkas kalkmålning från 1150-talet.

Observera översta hjärtros i denna s.k. liljesten från Bolstads kyrka. Den befäster ytterligare symbolens användning på Dal. I heraldiken kallas översta figuren "styckad och ginstyckad med centrerade hjärtan". Måntro en av Brynolfsläkten är begravd i Bolstad där denna sten har bevarats?

Västgötland styrdes av sina lagmän och de hade även fiskala funktioner tills kungarna upprättade "hus" med fogdar som samlade skatten i lador så att säga. De enda jobben högadeln kunne få var antingen lagmän eller prelater och tjänsterna var få. Dalaborg blev senare en fogdeborg och samtidigt behövde borgen förstås ett underhållslän. Vid sidan om detta fanns lagmannen som senare kallades häradshövding med ett eller flera härad som sitt område.

Oftast var det i det närmast ärftligt att vara lagman för en tid. Därför är det naturligt att se Brynolf som en lagman från Dal. Lingvister anser att ÄVGL- balken om Urbota mål (kunne ej sonas med böter) är skriven på Älvsborgsdialeket dvs. halvnorska. Det är naturligt att fråga om någon lagman från Dal bidragit med texterna till detta, dvs. en generation före Brynolf.

Det hände flera gångar under århundradenas gång att herrarna i Västergötland blev mellan två eldar, dvs. lokala kungar/hertigar och kungen i öst. Under Valdemar råkade en del illa ut såsom Filipsönerna från Värmland när de häll på fel kunglig. Valdemar valdes till tronföljare redan som 12-åring 1250. Vid ett tillfälle berättas att Valdemar flydde till Dal enligt Erikskrönikan. På Dal ägde tjocka släkten gårdar.

Godset Lövås splittras upp och det finns ingen säker datering när gård och kyrka upphör. Den tekniska dateringen är allt för vag 1231 -- 1377 för kyrkan och hjälper oss inte. Träbyggnaden dvs. manbyggnaden dateras 1282 -- 1389 och utesluter i det närmaste Valdemar och Valdemarsupproret på 1280-talet.

Med tanke på brudrovet 1290 nedan är det en möjlighet att gården gått åt att betala böter. Dessutom var det en orolig tid såväl under Magnus Ladulås som under hertigarna och Birger Magnusson. Man har konstaterat att det brann två gånger i Dalaborg och den ena gången tände förmodligen Birger luntan.

Gården måste ha haft flera underlydande gårdar och så långt tillbaka som vi kan gå måste de ha tagits av kronan och sålts till skatte. Undantaget är Halster nedan. Med tanke på brudrovet nedan är det en möjlighet att gården gått åt att betala böter. Dessutom var det en orolig tid såväl under Magnus Ladulås som under hertigarna och Birger Magnusson. Man har konstaterat att det brann två gånger i Dalaborg och den ena gången tände förmodligen Birger luntan.

Om vi ska datera branden finns två rimliga möjligheter. Birger Magnusson sände först 8 riddare med följe mot Dalaborg år 1304, men det var för lite. Sen samlade han en större styrka. För slaget vid Hova mot Valdemar avgjorde 100 danska riddare i full rustning, så det är orimligt att tro på Erikskrönikan som skriver 10000 man. Var skulle de ha fått mat i glesbygden. I alla händelser ledde tåget till förlikningen vi Kolsäter 15 februari 1305. Det är möjligt att en av bränderna på Dalaborg är från denna tid.

Nästa möjliga skövlingar av gårdar och borgar på Dal är 1308 när hertig Erik blev osams med blivande svärfar i Norge. Kung Håkan skickade stormännen Ivar Jonsson och Helge Baat till Dal där de härjade och rövade boskap. Hertig Erik fick samlat sina styrkor och splittrade Helge Baats styrka som sökte sig hem bäst de kunne, medan Ivars styrka drog sig tillbaka i god ordning. Dessa två herrars tåg är en rimlig förklaring till de flesta av ruinerna vi känner till.

Ramfrid Bengtsdtr Hafridsätten ägde det närliggande torpet Halster i början av 1300-talet och det donerades till Vadstena i början av 1400-talet. Eftersom hon var i släkt med Brynolf är det rimligt att se detta som bakarv som inte påverkades av brudrovet. Som sagt Brytetorpet och andra gårdar i den delen av Gestad syns senare som skattejord, vilket betyder att de måste ha gått via kronan. Kyrkbyn var 1491 i Bolstad kyrkas ägo och såldes förmodligen bort. Lövås var skattejord år 1500. Därför är en kvalificerad gissning att underlydande gårdar inklusive Lövås kan ha sålts bort för att betala bot.

Efter Gustav Vasas indragningar och försök att sälja dem plus gammalt krono fanns en del gårdar på Dal vi ej kan säga hur de kom i kronans ägo. De forna kyrkbyar blev så småningom stommen i nya herresäten dvs. Lövås och Ekholmen.

Algotssönerna

Västgötarna vill möjligen att släktlinjen börjar med Algot. Källmaterial är ej stort men nämnda fakta talar för ovannämnda släktband. Det är lätt hänt att man tror att historien börjar med den tidigast kända människan eller företeelsen. Dock finns det alltid tidigare led bort mot den tid då människan skapades. Vad skulle historikerna syssla med om inte försöka gå ett steg längre bakåt?

Det är också lätt att tro att om vi har några namn bör det vara de som legat bakom historiens gång. I och för sig spelar namnen ingen roll eftersom det är resultatet som räknas. Dock är det rätt sannolikt att dåtiden styrdes av ett fåtal personer och där vi då får beakta hur många generationer vi generaliserar om samtidigt.

Om sonen Algot vet vi mer eftersom han var lagman i Västergötland från mitten av 1200-talet och nämns i Magnus Lagaböters saga som en av Magnus Ladulås förlikningsmän vid mötet i Nödinge 1276. Han föll i onåd hos Magnus Ladulås p.g.a. olyckliga omständigheter ca 1290.

Ett par av Algot Brynolfssons söner gjorde sig bemärkta i romantiska sammanhang. Sonen Folke förevigades i en medeltida Romeo och Juliaballad efter att ha rövat bort självaste Svantepolk Knutssons dotter Ingrid år 1288. Hennes syster Ingegerd blev lagligt gift med Brynolf Bengtsson Hafridsätten och Ingeborg var gift med en av Filipssönerna från Värmland. Svantepolk var en sonson av Valdemar Sejrs oäkta son Knud som bildade Skarholmätten, Skippinge Själland. Han var den förnämsta i kretsen runt Magnus Ladulås och sonen Birger.

Algotssönernas senare vapen var åtminstone en tid en tam grip. Svart huvud på gul botten dvs. Västergötlands färger.

Kanske de lärde sig vakta tungan under Magnus Ladulås och Birger Magnusson? Den östsvenska äldre gripen har en tunga i form av en pil. Gripen är ett av mannaförbundets symboldjur av hög ålder. Antagligen symbol för att "gripa rov" med lejonets styrka och fly likt örnen. De kristna sa samma sak när de fångade själar … det sa man ofta rakt på.

Algotssönerna kom på god andra plats av förnäma ätter med Peter som kansler och Brynolf som stark västgötabiskop. Folkes bror Karl hade hjälpt till och gjort grovjobbet vid brudrovet. Det unga paret och tre bröder flydde till Norge. Medan pappa Algot Brynolfsson och bror Rörik fängslades. Peter stannade i norska kungens tjänst medan Karl och Magnus vände hem så småningom men blev fängslade. Karl avrättades för enleveringen, medan Magnus fängslades efter att ha dödat norrmannen Ragvald Mule.

Det kuriösa i sammanhanget är att Ingrid Svantepolks mor hade rövats 44 år tidigare. Men vare sig kyrka eller kungamakt kunne nu överse med kvinnorovet med tanke på att kvinnofridslagarna hade varit i ropet de senaste decennierna. Självaste påven skrev till lagmännen och undrade vad man höll på med i (vilda) Norden.

Karls gods beslagtogs (måntro på Dal?) och pappa Algot fick betala böter och därtill mansbot för Magnus. Algot miste sannolikt sitt ämbete som lagman ca 1290, men bör då ha varit rätt gammal vid det laget. Vi kan inte få reda på vilka gårdar Algotssönerna ägde och fick betala i mansbot eller blev konfiskerade. Något av skadeståndet och mansbotet har säkerligen kommit från Dal. Där vi vet att Stakerna i början av 1500-talet fick i kompensation kronogods inom Holm socken och en del skymtar ochså i Gestad.

Förmodligen har släkten ägt mellan 50 och 100 gårdar i centrala Sverige. Det kan bedömas av det faktum att 7 - 8 söner är kända och förmodligen åtminstone en dotter. Om en av sönerna ägt ett flertal gårdar är det bara att multiplicera med minst tio. Algot för sin del gav som skadestånd Slädene socken, en kvarn i Uvered, Åreberg och Tengene. Däremot vet vi inte vad konfiskationen av Karls och Magnus gods innebar och var det låg. Samma gäller de andra bröderna.

När kung Birger Magnusson gifte sig 1298 fick drottning Märta önska sig vad hon ville. Enligt Erikskrönikan var hennes ende önskan att Magnus Algotsson skulle friges.

Rörik Algotssons döttrar Katarina och Cecilia återfick en del av det konfiskerade godset av hertiginnan Ingeborg och Magnus Eriksson.

Hur gick det med de unga tu? Jo, de fick en son Knut och sedan blev han gift med Tyrgils Knutssons dotter Kristina. Han avancerade alla steg och blev rådsherre och fanns ständigt vid Magnus Erikssons hov. Han lär ha varit en motpol till heliga Birgitta och var inte rädd för henne. Hon syftar på honom när hon skriver: "Han slog vatten över Kristi brud, då hon gick på en trång gata" och i annat sammanhang kallar hon honom "det smutsiga svinet".

För kung Magnus Ladulås kan det ha varit ett tillfälle att näpsa den växande stormansätten även om direkta bevis ej finns. Man kan inte generalisera utifrån allt för få fakta. Men nog verkar det som att i allmänhet straffades bara de som uppenbarligen varit med i exempelvis ett uppror mot kungen. Då var straffet hårt och omedelbart. Däremot gick övriga släkten fri … se även om Valdemarsupproret.

I fallet med brudrovet var det dock så att de flesta i närmaste släkten hade varit inblandade och dömdes för skydd av brottsling. Därtill kom mansbotet där hela släkten var skyldig att garantera att det betalades. Enligt dåtida rättssystemet var allt som gick ut eller kom till boet en gemensam angelägenhet även om var och en administrerade sin egen del under sin livstid. På samma sätt var alla samhällsgruppers inklusive kungens en affär för hela ätten, även om det med mänsklig variation kunne vara olika.

Det var en tid då kung Magnus hade problem med andra stormän och förkortade några i Västergötland 1288. Ett landskap som sen gammalt styrdes av sina lagmän … medan Östergötland styrdes av sina jarlar … och Uppsverige av sina "kungar" kan man säga lite raljerande. Men trycket försvann året därpå när Magnus Ladulås dog och biskop Brynolf blev en i förmyndarrådet för unge kung Birger.

 

Biskop Brynolf

Algot ersattes som lagman av Bengt Hafridsson Hafridsätten. Att familjen betydde något utsägs av det faktum att biskopen hertig Bengt Birgersson av Finland skänkte biskop Brynolf två gårdar i Lagmanstorp hänvisande till blodsband. Kanske hertigen legat bakom att skicka en ung Brynolf till studier i Paris? I så fall var det fasters dotters sonson om förslaget till ättartavla stämmer.

Brynolf kom hem1276 efter arton års studier i Paris. Detta innebär att han som ca 14 åring skickats till katedralskola i Paris, vilket var helt normalt bland dåtidens högdjur. Hemkommen letade han efter en ståndsmässig post och biskop var i klass med kungabarn ännu under 1200-talet.

För Brynolf var det en hjälp eftersom han skänkte gårdarna vidare till dekanatet i Linköping lagom före biskopsvalet 1278 i Skara. I klartext högadeln hjälpte varandra att få de riktiga smörjobben. Han tackade så småningom för sin Parisresa genom att organisera ett särskilt svenskt kollegium för studenter vid vico Brunelli nära Collège de Francaise, nära Notre Dame och en med Seine parallell boulevard St. Germain.

Skandinavisk högadel studerade redan från början i Italien när fakultet för rättsvetenskap startades i Bologna under 1100-talet. De riktigt vettgiriga studerade i Bologna, Paris och Oxford såsom Anders Sunesen som blev Lundabiskop. Från Västergötland nämns Magister Stenar i början av 1220-talet. Att Eskil lagman bara skulle ha studerat Lumbers lagar och efter eget huvud skrivit Äldre Västgötalagen låter som en västgötsk skröna.

Brynolf låg bakom 1281 års revidering av Västgötalagens kyrkobalk. Han fick ordning på huvudtiondet också. Det var som en arvsskatt på 10 % av allt man ägde eller lämnade efter sig. Det blev naturligtvis också ordning på kyrkans interna stadgar. Även för blivande prelater var det obligatoriskt att studera juridik med inriktning på kyrkans strävan efter världslig makt.

Biskop Brynolfs stadga 1281

Tionde av säd och av allehanda gröda som växer och av levande kreatur skall utgöras till fullo. Tillvitas det någon, att han håller inne hela tionden, vare sig biskopens eller prästens eller kyrkans eller hospitalets, värje han sig med sju män av nämnden. Brister han däri, böte han till målsäganden sexton örtugar och give ut tionden.

Om någon tillvitas, att han håller inne någon del av tionden, vare sig av biskopens eller prästens eller kyrkans eller hospitalets, eller prostgåvan eller Falköpingsskäppan, värje han sig med ed av sig själv, sin närmaste granne och sin nämndeman. Brister han däri, böte han till målsäganden åtta örtugar och lämne därtill det av tionden, som han höll inne.

Och detta samma värjemål skall, mena vi, gälla om allt slags tionde, utom den del, som tillkommer de fattiga och som bönderna skola hålla inne och giva åt de fattiga. Är det så, att ingen del av hela tionden är gäldad före påskafton, då böte han till alla målsägandena sexton örtugar och give ut hela tionden.

Om huvudtionde är så stadgat, att den som ärver efter fader eller moder ett helt bo, han skall utgiva huvudtionde efter tredje skörden. Ärva många tillsammans ett helt bo och vilja bo tillsammans, då sitte de i tre år och utgöre sedan huvudtionden.

Vill någon av dem lämna boet inom dessa tre år, då utgöre han huvudtionde, så snart som skifte har skett, av sina penningar.

Vilja de alla åtskiljas, då utgöre de huvudtionde, förrän det skiftas, såväl ung som gammal, utom att mö icke giver huvudtionde, förrän hon gifter sig.

Ärver någon lösegendom, give han huvudtionde, så snart som han ärver, och icke mer än en gång av den egendomen, utom i det fäll att kyrkan viges efter tio år. Och härmed avse vi dem, som äro jordägande, och icke landbor, som icke äro skyldiga att giva denna tionde vid kyrkovigning.

Kvinna skall icke giva huvudtionde, förrän hon gifter sig, och man icke, förrän han är femton år gammal. Får någon laglig hustru, de skola utgöra huvudtionde efter tredje skörden av den egendom, som de då hava. Ärva de efter fader eller moder, då gälde de huvudtionde, så som förut är sagt.

Den som sårar eller dräper någon vid dessa sammankomster: i Skara på skärtorsdag, vid prästmötet, på Vår frus födelsedag, eller i Falköping vid Botulfsmässan eller Pankratiusmässan, eller i Skövde vid Elinsmässan, eller på rätt kyrkoväg, vare sig på hemväg eller på bortväg, eller i kyrkobyn på den dag, då kyrkan är vigd, böte till biskopen tio marker.

Den som sårar eller dräper på kyrkogården i sin dårskap, böte till biskopen tre marker. Gör han det i kyrkan, böte han till biskopen nio marker och må aldrig få rätt att komma åter i landet förr än biskopen beder för honom, och därefter böte han till biskopen ytterigare tjugo marker. Och samma bön och bot vilja vi skall iakttagas i nästa två fall.

Om dem som bryta helgdagar är så stadgat, att den som arbetar på påskdagen eller helga torsdag, pingstdagen, juldagen, åttondedag jul, trettondedag jul, någon av Vårfrus dagar, någon av apostlamässorna, midsommarsdagen, Sankt Lars dag, Sankt Mikaels dag, alla helgons dag, böte till biskopen åtta örtugar av det mynt, som då är gångbart.

Syndar gift man med ogift kvinna, böte han till biskopen tolv örar. Syndar gift man med en annans hustru, böte han till biskopen nio marker. För frändskapsbrott mellan syskon eller syskonbarn, böte han nio marker, i tredje eller fjärde led tolv örar. Den som syndar mot naturen böte till biskopen nio marker.

Med kanikernas råd och med den frihet, som kyrkan hade före oss, vilja vi stadfästa denna förordning, och därför är vårt sigill och vårt kapitels sigill satt för detta brev.

Vilket skedde i Herrens år 1281

Han hann ochså skriva några officier för hur man skulle fira en del helgondagar. De var bl.a. Visitatio Maria, St Helena av Skövde, Eskils dag samt Törnekroneofficiet med anledning av att Magnus Lagaböter i Norge fått en tagg ur Kristi törnekrona av kung Filip III i Frankrike.

St Brynolf lokalt över Västergötland. Här syns proportionerna mellan en helig man och en tjänare. Den lilla ska vara tjänaren. Innan jag hittade legenden undrade jag över barnet och de två han trampar på. Ibland är symboliken rak på ett övertydligt sätt.

Det ska dock enligt legenden vara en tjänare som räcker honom en bägare eftersom till hans mirakel hör att han förvandlade vatten till vin ... passande nog in för fastan. Ett par gånger ska han ha lyckat återuppväcka. Ena gången en av hans tjänstemän och en annan gång en riddare som hastigt gått hinsides utan syndarnas förlåtelse. Sedan han tagit emot deras bikt och gett dem sakramentet hade de återgått till den andra världen.

Om man läser hans poesi låter det vackert även på latin. De många åren i latinsk skola hade gett honom färdighet och han kanske hade språköra. Man behöver ju inte kunna sjunga eller vara kristen för att tycka att gregoriansk sång kan låta himmelskt vackert fast man inte begriper ett dugg.

Han var bra på att öka kyrkans egendom. På Dal syns inte så mycket av detta. Det var då närmast på norra Dal där han 15 augusti 1308 förordnar en ständig vikarie åt domprosten som hade prebendet och tjänsten vid helgonkyrkan. Där man då höll på med helgonkyrkan i Edsleskog när även Dal likt Århustrakten i Danmark fick sitt eget Nilshelgon. Dals St. Nils blev lokalt riktigt officiell fast han enligt påvestolen inte var mer än en helig person i vars namn man kunne dra in pengar. Vi vet ej om han bara var dragplåster för den allmänna St. Nicolauskulten.

En särskild Nicolauspeng instiftades i hela stiftet att stödja såväl Edsleskog som Skarastiftet. Domprosten i Edsleskog fick även prostskäppan av Tössbo, vilket rimligen innebär att han skött denna tjänst. För skäppan bekostades biskopens gästning och byggnadskassan, vilken var till för reparationer och utbyggnader. Till prebendet hörde flera gårdar varav de i Saleby och Vassända undantogs och gick antagligen till den ordinarie domprosten.

St. Nils var tvivelsutan förnämsta helgonet på Dal och i Västergötland under 1200 till 1400-tal, med bl.a. eget St. Nilsgille i Skara som omhuldades av adeln och handelsmännen. Sen kan man ana att han råkade i onåd och då förmodligen genom att han förbands med det danska och unionen. En halshuggen St. Nils staty talar sitt tydliga språk i Östergötland, även om vi ej har direkta bevis.

Året 1309 konstaterar Brynolf att underhåller räcker inte till åt domprostämbete "så att domprosten kan klara sig på ett hedersamt sätt som det anstår hans värdighet". Med socknens tillstånd knytes Edsleskog socken till domprostämbetet.

Den stora ruinen av den gamla kyrkan talar sitt eget språk. Möjligen har där i början också funnits nån benedektinare enligt minsterprincipen. Därtill kanske en lekbroder dvs. en oskolad tjänsteande enligt klosterväsendets hackordning.

Vi ser att prostar fanns vid denna tid, men kunne organiseras om och undvaras. Man vet mycket lite om organisationssteg mellan biskop och socken. Från allra första början hade biskop ensamrätt på dopet, vilket säger en del.

Danmark inkluderande Värmland på 900-talet organiserades i syssel även om organisationen kanske användes bara i Jylland och ersattes sedan av gau och amt. De tyska orden säger att de kan ha kommit från ärkebiskopstolen i Bremen. Danmark var tätare befolkat och kom sen upp i 1700 socknar eller lika många som Sverige men på en många gånger mindre yta. Värmland införlivades med Västergötland och Skarastiftet någon gång mellan Margareta Fredkulla och Magnus Eriksson.

Ett syssel bestod av ett tiotal härader och var förstås för en syssloman. Det var detsamma som dekan med tio underlydande eller ett prosteri med ett antal kyrkor under sig. Prosten var skyldig att visitera årligen medan biskopen kom vart fjärde år till prostens kyrka. Vi kan då anta att Bolstad redan då var säte för en prost och än tidigare kanske han behövde ett antal medhjälpare.

Det mesta förändras med Tiden och under 1600-talet blev prosten i Tössbo en av de största bönderna på Dal. Vanliga kyrkoherdar och kaplaner var bönder och fick växla mellan gården och vad folk behövde av tjänster. … för prislista se under Kyrklig ordning kap Medeltida ordning.

Om Biskop Bryniolf vet vi att han donerade Läckö, Kjelvene och Fjällåkra vid ett tillfälle. Gåvan Läckö var förstås bara en normal gård men det var säkerligen väl avvägt, så att han kunne använda stiftets resurser till att bygga en biskopsborg han själv kunna ha nytta av. Därtill byggde han en biskopsgård Brunsbo/ Brynolfsboda som varit i bruk till i slutet av 1930-talet.

Han lyckades balansera på svärdseggen mellan sin egen släkts olycka och därtill västgötaherrarnas uppror å ena sidan och å andra sidan kungarna Magnus Ladulås och hans efterföljare. Under striderna mellan kung Birger och hertigarna var han en av prelaterna i skiljenämnden som hade svårt att nå resultat. Han stödde hertig Erik och klarade sig ur det ochså.

Han hann vara biskop i hela 39 år och det gav förstås tid att få en del saker gjorda. I vanlig ordning prisade eftervärlden hans askes som bidrog att hålla inälvsmaskarna i styr. Ett lidande som hörde till tiden och som skulle bäras med stoiskt kolugn.

Han fick donera eller låta syskonen ärva eftersom celibatet inträtt före hans tid. Han dog 1317 och hundra år efter hans död försökte Erik av Pommern och nordiska prelater att få honom kanoniserad och andra fortsatte i närmare hundra år ytterligare. Därför är han en av de mest utredda biskopar i Sveriges historia. Alltnog lokalt i Sverige blev han dyrkad som helgon.

Det blir lätt så att släkterna i societén vävs ihop. Exempelvis svägerskan Ingrid Svantepolks syster Ingegärd blev gift med Brynjolf Bengtsson av Hafridsätten och deras dotter blev gift med Algot Bengtsson ur nästa generation Algotssöner. Där fanns gemensamt blod även på manliga sidan.