Folkungarna

Bland historiker finner man i princip två olika sorts definitioner på begreppet folkungar. I ena fallet börjar man från början så att säga och kallar Folke Filbyters eller Tjockisens efterkommare Folkes ungar dvs. det genetiska bruket av begreppet.

Folkungar, värderingar, mannaförbundet, ungar, parti, gående leopard en face, kihlakunta, hird, roddlag, rådsaristokrati, Biger Jarl, bondsamhälle, kvinnofriden, Bjarkörättens stadslag, ättegårdar, Augustinus, Olaus Petri domarregler, Margareta I tillsattes, norska riksvapnet

Margareta Fredkulla | Kungskyrkor | Byrstad | St Nils | Bendektinerna | Tempelriddare |Heliga män | Pelare och portar | Kyrkans stilar | Brynolfsöner | Folkungar | Folkungars ättartavla | Dals adel | Om 1200-talet | Medeltid | Stakeätten |Boken Oxlandet |sitemap | hem |

Dynastin Capets (c. 1108--1322) - "Azurfält med fleurs-de-lis." Louis VI, Louis VII, Philippe II, Louis VIII, Philippe III, Philippe IV, Louis X, Philippe V, and Charles IV

"Franska liljan fleur-de-lis " förekom redan hos Clodvig och merovingarna. Frankerna förde vidare romarnas feodalism och de nobla familjerna hade tidigt sina vapen. Man kan säga att Frankrike är de privata vapensköldarnas modersland. Det intresserar också oss eftersom vi fick en liljegren hos folkungarna och många senare sköldar har lilja eller del av lilja. Vapenbilden och eller ägodokument är de bästa möjligheterna att söka släkt band hos adeln.

 

Lilja ur ett av Birger Brosas sigill från ca 1160 och troligen exempel för liljegrenen av folkungarna. Känt exempel med vit lilja på röd sköld.

Nu kan vi fråga oss varifrån kommer denna lilja? Normalt ärvde man den eller gifte sig till ett starkare vapen. Vi kan alltså fråga om eventuella giftermål med hertigdömet Anjou i provinsen Maine-et-Loire med Angers som huvudstad. Men vi kan också fråga om en Anjou-ättling invandrat. Då får vi en kandidat Birger Brosas farfar Folke den Tjocke c 1078 gift med Ingegerd Knutsdatter prinsessa av Danmark. Han kom från grevskapet Anjou närmare bestämt Foulque de Montrevault och fadern Rudolphe of Beaumont to Lude och modern Agate of Vendome

Grevarna av Anjou var rena grädden av Europas adel som leverera de prinsar och prinsessor åt många håll i Europa. England stred genom arvsrätten att få ta över Anjou som nu ligger i Maine-et-Loire departementet med huvudstaden Angers. Här en intressant antavla:

Grevar av Anjou, c.870-1203

Ingelger c.870-898; Fulk I den Röde 898-941; Fulk II den Gode 941-958; Geoffrey I Gråkappan 958-987; Fulk III den Svarte 987-1040; Geoffrey II Martel 1040-1060; Geoffrey III med Skägget 1060-1067; Fulk IV den Knarriga 1067-1109 Geoffrey IV medregent 1098-1106; Fulk V den Unge 1106-1129 kung av Jerusalem 1131-1143; Geoffrey V Plantagenet 1129-1151; Henry FitzEmpress 1151-1189 också kung av England 1154-1189; Henry den Unga Kungen medregent 1170-1183; Richard Lejonhjärta 1189-1199; Arthur av Brittany 1199-1203 och i 1204 förlorades Anjou till Philip II of France.

Vi ser att en del av kungarna har binamn på samma sätt som de tidiga folkungarna. Här får vi också en sannolik förklaring till vem som var byggherre i Forshem. Vi behöver bara se på Fulk V kung av Jerusalem och Folke den tjocke lite äldre oh därmed nära insyltade med tempelriddare och cistercienser. Samtidigt fanns kung Nils i Danmark och sonen Magnus tycks ha varit kung i Västgötland 1125 - 34 åtminstone till dels… nu blir väl Jan Guillou glad när han får in lite franskt … och danskt.

Richard Lejonhjärtas vapen

Här är det lite oklart vilken vapenbild Anjou förde eftersom Geoffrey V Plantagenet enligt engelska legenden fick en kappa med fyra lejon av svärfar Henry I i 1127 och engelsmännen hävdar att de uppfann vapenbruket. Senare blev det fält med såväl franska liljor som tre springande lejon i engelska vapnet. Andra tog efter där danskarna eller hertigdömet Schleswig tog tre lejon/ leoparder som kung Valdemar bar. För Birger Jarl räckte ett stående lejon som faktiskt var det ursprungliga hos Henry I

Henry II vapen i England


Det är osäkert om Folke Filbyters är verklig och bör ha levt i slutet av 1000-talet, vilket förstås passar in ovan. Om Filbytaren finns elakt förtal och det kanske beror på att fransmän var åtminstone enligt Västgötalagen inte särskilt välsedda och samma gäller de franska cistercienserna Folke "Tjockisens" levde i början i början av 1100-talet och passar in på en storman under västgötakungens vingar. Redan samtiden talade om "Folkes ungar" dvs. det genetiska bruket av begreppet. Jämför även med bruket av ändelsen -ungar i ortnamn. Även om man införde privat ägande var det länge så att släkten kände att de ägde allt i det gemensamma boet.

Detta gäller förstås stormännen i den gryende feodaltiden i Norden. I Frankrike var det norm sedan romarna. Landet var indelat / ockuperat av grevskap som i det närmaste var som egna kungadömen med egen rättskipning inom domänen. Stormännen gifte sig över gränserna och i nästa generation kunne det bli tvist om arvet. Antavlan ovan visar exempel på relationerna mellan grevskap och kung. Detta var möjligt tack vare att båda länder var relativt tät befolkade så att det fanns underlag för herrefolket. Till Norden kom det mycket senare och i mindre omfattning.

Det mesta om medeltida Dal är här skrivet som ett sammandrag av diplomatariet. Den intresserade kan där läsa vad folket dvs. oftast adeln skrev själv i en rad ärenden i diplomatariets brev. Vi får komma ihåg att adeln var bönder fast större. Gradvis under medeltiden blev de enklass helt utanför bondelagrummet även om deras underlydande lydde under landskapslagen exempelvis när det gällde brott. Texten har parats med vad man kan finna av uppgifter om nämnda släkter och där J Ranekes böcker om medeltidsvapen har varit en stor källa. En sammanfattning för att få överblick och bakgrund till boken om 1600-talet och om Stakerna.

Här kommer Thorald, Vilhelms budbärare Detalj ur Bayeuxtapetens slaget vid Hastings 1066. Sköldarna har bild av Stenbocken och Draken annars var det vanligast med geometriska vapenbilder. Redan romarna började med zodiakens bilder på skölden. Grekerna hade allt som oftast geometriska figurer. Sköldformen stod sig genom korstågen och 1100-talet.

Bruket av ändelsen -ungar är dokumenterat tidigast på Rökstenen ca år 800 och bekräftas på Tyrastenarna i mellersta Jylland mitten av 900-talet. Man kan sluta sig till att det var en ättebeteckning dvs. man kallade ättens medlemmar ungar där vi ej säkert vet vilken betydelse arv och gods hade. Dock är det rimligt att anta att endast de burgna släkterna visade och höll reda på sin släkt. Antagligen var det bara en liten del av folket om vi nu vill skriva sann historia.

En brakteat slagen för Valdemar den Store där han antvardar ett svärd åt den nyss slagna riddaren

Förmodligen medverkade templarna till riddartiden och chevaleriet utvecklades med skrivna och oskrivna regler för hur en riddare skull uppträda fast verkligheten var säkerligen en annan. De egentliga adelsvapnen syns ungefär samtidigt i norra Tyskland och Sverige med Birger Brosas vapen ca 1160/ 1180, men kan förstås vara tidigare som synes av Bayeuxtapeten. Det är känt att korstågsriddarna hade sina sköldvapen. Tempelriddare och liknande hade det gemensamma vapnet det likarmade korset som finns vid ingången till Forshems kyrka, på någon dopfunt och i en kyrka på Bornholm.

Inom släkten stod ätten i centrum eftersom det var en försäkring mot allt vad som kunne hända. Makt som ett självändamål hävdades endast av ett fåtal, ity att medvetna partiers syfte är makt. Ätten var något mer än en maktapparat. Den var social trygghet även inom adeln. Från början räknade man fem släktled bakåt och hade noga reda på alla samtidigt levande bland annat för att övervaka det egna arvet.

Men under fem släktled hinner mycket ske och en släktsamling innebar att det fanns många andra vapen närvarande än det egna. Observera att kvinnor och män var lika nödvändiga även när kvinnans andel skars ned. Man kan inte tillämpa en nutida beteckning parti på en tid då ätter bildades på genetiska grunder. Våra partier är ju öppna för alla! … eller? … och man har ett program med visioner.!

Det var icke Erik Lönnroth utan Rolf Pipping och Sture Bolin som först påpekat det inadekvata i vår vanliga användning av begreppet "folkungar". I svensk historieskrivning har folkungar traditionellt betecknat Birger Jarls ätt, som 1250 besteg Sveriges tron. I de medeltida källorna betyder ordet i stället denna ätts fiender; det är de, som har varit de äkta folkungarna. Första gången namnet "folkungar" nämns i källorna är i Västgötalagens kungakrönika där det heter om Sverker d.y. Karlsson att: "Folkungar togo livet av honom." Detta hände vid det bekanta slaget vid Gestilren 1210."

http://w1.380.telia.com/~u36303555/Historia/Husabyar/folk.html Denna URL visar hur förvirrande den akademiska diskussionen är där man t.o.m. vill göra upplänningarna till folkungar. Och sen kommer då att Eskil Lagman skulle vara både folkunge och upplänning -;) Man ser ett fasskift med Sverker Karlssons ätt kallar sig svearnas kung och likaså Johan Sverkersson i ett brev 1219 som beviljar kyrkan frälse. Vid samma tid satt Eskil lagman i Västsverige och skrev sin version av Västgötalagen. Jag nöjer mig med att göra en ättartavla och visar hur det fanns en Lilje-gren och en Leijongren vilka dominerade ett par hundra år. Sen finns antagandet att släkt brukar hålla ihop för det mesta… man klarar sig utan benämningen i nödfall -;)

DETTA ÄR RÄTTLÖSABALKEN.

1. Svearna 'äga att taga konung och likaså att vräka'. Han skall med gisslan fara ned och till Östergötland.' Då skall han skicka sändemän hit till alla götars ting. Då skall lagmannen utse gisslomän, två från södra delen av landet och två från norra delen av landet; sedan skall han sända fyra andra män från landet med dem. De skola fara till Junabäck att möta honom. Östgötarnas gisslomän skola följa honom dit och bära vittne, att han har kommit in i deras land så, som deras lag säger.' Då skall man sammankalla alla götars ting honom till mötes.' Då han kommer till tinget, skall han svärja att vara trogen mot alla götar, att han icke skall bryta rätt lag i vårt land Då skall lagmannen först döma honom till konung och sedan andra, som han beder därom. Konungen skall då giva fred åt tre män, som icke hava gjort nidingsverk.

2. Om man skall taga biskop, då skall konungen spörja alla landsmännen, vem de vilja hava." Han skall vara bondeson." Sedan skall konungen lämna honom stav i handen och guldring." Sedan skall man leda honom i kyrkan och sätta honom i biskopsstol. Då har han kommit till full makt, med undantag av vigning."

3. Bondeson skall lagman vara." Däröver skola alla bönder råda med Guds nåd." Konungen skall sätta nämnd inför sig, och lagmannen på tinget. Det heter alltid alla götars ting, som lagmannen är på.'är må man ättleda folk och kungöra förlikningar.'

Detta ser ut som en markering mot svearnas kung. Vi ser vilken stark ställnig lagmannen har och att han och biskopen ska vara förankrade i bondelandskapet. Man måste läsa alla tre stycken för att förstå kungens ställning som domare skyldig att följa landskapslagen. Hans främsta uppgift var att förlika och utreda arvföljd.

Jag föredrar att knyta begreppet till just arv, vapen och släkt här får vi en anknytning via liljan till Frankrike och via danska kungahuset även till Västergötland. Forshems kyrka bidrar med dess anknytning till templarna. När man lägger ihop namnet Fulk = Folke och tempelriddartiden är det naturligt att börja denna släkt med invandring. Det var rätt så vanligt under hela medeltiden. Det tycks finnas en missriktad nationalism som inte tillåta detta och det stora inflytandet från Danmark fram till Birger Jarl egentligen. Det har alltid förekommit äktenskap över gränserna och danska och svenska stormän har ibland sökt skydd hos andra parten.

Största delen av stridigheterna mellan högdjuren var egentligen strid om arvsrätt. Det är lätt att avgöra arvsrätt efter 2 - 3 generationer, men blir det mer och nya grenar har bildats och blivit ingift i andra starka släkter ja, då kommer problemen. Tack vara vapenskölden kan vi någorlunda följa arvslinjer samtidigt som vi ser att man åberopade den genealogiska rätten som var knuten till fysiskt arv "släkter förgår, men jord består"

I andra fallet utgår man med dagens värderingar från hur det tedde sig från under 1200-talet och framåt då det fanns federationer av ätter i fejd med andra om makten i ett förövrigt federativt land. Den äldsta traditionen vi känner är "hirden" som valde sin ledare. Snart nog ville denna göra ledarposten ärftlig. Det finns sällan bevis för att ätterna verkligen legat i fejd. 1100 och 1200-talets fejder var mer en fråga om vilken kung eller usurpator man stödde. Går vi bortom vikingatiden vet vi absolut ingenting som kan stöda varken det ena eller andra utan måste arbeta med sannolikheter att man hade ett ordnat samhälle med lag och ordning även i glesbygder. Vad skulle man strida om?

När väl kungarna introducerades blev det en dragkamp mellan kung och rådsaristokrati. Det stora fasskiftet efter Gestilren var att Östergötlands och Svealands "talrika" rådsadel grep makten under ett par myndiga och svaga kungar. Samtidig försköts Sverige geopolitiskt åt öster med annekteringen av Finland så att Svealand - Finland betydde 60% av Sverige.

Sverige förblev oftast styrd av rådsaristokratin och dess galjonsbild dvs. en mer eller mindre stark kung eller jarl. Drottning Margareta "tillsattes" av adeln i Sverige men valdes på landsting i Danmark och Norge. I flera fall valde man ett barn som kung och fick utrymme för sina egna "reformer". Liknande hände i Norge där en omyndig Erik blev för alltid kallad "prästhatare" eftersom rådsaristokratin indrog kyrkans rättigheter. … gott att ha nån att skylla på. I det fall att adeln stod i opposition till kung, kyrka eller bönder var det förstås ett parti med gemensamt intresse att gynna egna intressen.

Vist kan man säga att folkungarna med alla dess grenar var ett sorts parti, men dess motpol var utanför adeln. Lejon i vapnet blev förstås kungligt, men till folkungarna hörde även vapen med lilja eller halv lilja samt Ulven, men snart nog räknades Tre Rosor, Algotssöner, Oxenstjärna, Stjärna och många andra med släktband till folkungarna. Starka kungar bestämde vilka som skulle ingå i kretsen närmast honom och kungen var förstås intresserad av att de hade pengar och maktmedel som var för kungen

I denna bok används folkungar i betydelsen av ärftligheten som styrde bildandet av släkter och konfederationer. Visserligen är släkten värst och det var inte alla gångar släktbanden var starkare än hungern efter makt ock rikedom. För att nå makt och rikedom krävs att man tar det på nån annans bekostnad eller att andra avstår från makt och tjänar på det på annat sätt.

Sen en nog så viktig faktor att de flesta levde nog efter gamla lagen även efter Birger Jarls nedvärdering av kvinnan. Det innebär att kvinnorna var likvärdiga i arvet av vapen och att föra ätten vidare.

Folkungavapnet i Magnus Ladulås tappning och vanligast. Flera folkungar hade olika varianter. Detta sannolikt blått fält och gult lejon.

Det är naturligt om vi oftast talar om kungalinjen inom folkungarna. Helt enkelt därför att där finns mest källmaterial och de står för det mesta på den historiska scenen. Men denna ätt delades tidigt i två grenar. Den andra med liljan som vapen är vida starkare i spridning än det kungliga lejonet. De rena lejongrenarna dog ut medan liljan och halva liljan fortlever än i dag.

Det var inte riskfritt att vara kung och manliga grenar dör ofta ut rätt fort. Däremot med J Ranekes bok som medium kan vi räkna ett trettiotal medeltida vapen med en hel lilja och runt det dubbla med halva liljor. Man kunne förstås inte själv bestämma vilket vapen man tog utom då man bildade en ny gren. Ville man föra sin ätt vidare fanns bara möjligheterna att ta faders eller modersvapen eller en kombination. Om det var starkare kunne man ta sin hustrus vapen eftersom vitsen var att det förde ätten vidare. Samtidigt gjorde det förstås den starkare ännu starkare.

Kungagrenen är efter Magnus Minnesköld. Folkminnet har en tendens att spara viktiga begrepp i namn senast någon generation efter att seden har tagits i bruk eller att den tagits ur bruk. Sonen Eskil bar i början en gående leopard en face. Han hade antagligen en tanke på att bilda en egen gren. Leoparder är framifrån och lejon i profil i heraldiken.

En del vill sätta en senare Folke Jarl stupad 1210 vid Gestilren som upphov till folkungarna. Men det är ju lika rätt att säga att hans farfar Folke Folke eller dennes far är upphov och kanske ännu längre bakåt fast vi inte säkert vet. Folke den Tjocke var gift med Knut den helige av Danmarks dotter Ingegerd. De hade två söner varav Knut sannolikt förde linjen vidare till kända Tyrgils Knutssons ätt som bar upprättstående lejon i vapnet. Vi får in danskt arv/ arvsanspråk flera gångar i de rådande och stridande ätterna.

Broder Birger Snivels hade tre söner. Det gav linjerna Karl döve, Birger Brosa och Magnus Minnesköld. Karl döve känt 1220 bar Vingad Pil varav sonen Karl gav upphov till grenen med Tillbakaseende Ulv som dog ut på 1500-talet.

Birger Brosa känt 1160 – 1202 förde en Lilja och återfinns i Aspenäs, Östergötland. En gren med lilja i balk känt 1291 hade sätesgårdar i Fröberga och Lagnö Södermanland.

Även Blåa grenen med Lejonörn i vapnet har sitt ursprung i denna linje och med rötter i Värmland och det förstörda Ymseborg. Birger Brosa gren gav upphov till Folke Jarls gren med Drake i sexkantig skura som vapen och i nästa generation ätten Ama med Tre-tinnskura i balk.

Magnus Minneskölds kungalinje är den mer bekanta Upprättstående lejon och med korsningar till nordiska kungahusen och den dog ut med Håkan Magnussons son Olof 1387. Deras glansdagar varade i 137 år … ändå något och mer än Alexanders 13 år.

Med viss sannolikhet kan vi gå bakåt från Magnus sonson i kungalinjen och nå tillbaka till Olof Skötkonung. Dennes far är inte dokumenterad, men han var inte jungfrufödd. Man antar att det var Sigrid Storråda och hennes arv skifta fram till1231. På vägen bakåt måste vi förstås använda "jungfru-födseln" dvs. kvinnolinjen. Men för dåtiden var det naturligt, många systerbarn blev kungar och många systerbarn förde den ursprungliga skölden vidare.

Sen är det en annan sak att i ämbetet som kung förekom några konkurrerande ätter förutom de naturliga syskonen. En del gjorde vad som helst för att bli kung. Att vi ger vissa bitar av ättelinjen olika namn är en följd av att vi dels inte vetat släktleden, dels att äldre forskare bara gick efter manslinjen enligt vår tids sätt att se. Kanske inspirerade av såväl bibelns princip om den förstföddas rätt, vilken i känt tid tillämpades i Norge men fanns även i Västgötalagen. Man får skilja på lag och praxis. Det stödde ju alltid på patrull när det inte fanns söner. Då fick man ta en systerson

De första riktigt kända generationerna folkungar var rätt barnrika och gav omedelbart upphov till en stor dynasti. Magnus Minnesköld hade sönerna Eskil, Bengt, Karl, Bengt d.y. och Birger. Därtill minst en dotter som gav upphov till Hafridsätten genom Hafrid Magnusdtr gift Sigtrygg Bengtsson Lilja mellan hjorthorn kallad Boberg efter en senare generation lite vilseledande. Ätten fortsatte förstås med det starkare modersvapnet.

Dessa gav upphov även till Ulvåsaätten. Dess första kända lagman Gudmar Magnusson k.1291-1313 bar Avhugget hjorthuvud. Sönerna upptog Upprest lejon ur anorna genom att det två släktled kommit via möderne. Ätten hade sina gods mest i Västergötland

Magnus Minneskölds barn Eskil, Bengt? och Hafrid Magnusdtr är i ett tidigare gifte och de bär lejonet på ren sköld. Bengt d.y:s och Birgers mor var Ingrid Ylva, som antagligen gifte om sig eftersom en son Elof bar Vingad pil likt Karl Döve.

Broder Birger Brosa var inte mycket sämre med ättelägg Filip Jarl, Knut Birgersson, Ingegärd Birgersdtr gift kung Sverker Karlsson, Folke, Magnus, Kristina, Margareta.

Uppsvearna letar med ljus och lykta efter tidiga kungar som skulle kunna sätta världspelaren i Uppsala med all tings ursprung där. Men kanske inte de forna uppsvearna ville ha kung? I Skänningeannalerna heter det under anno 1247: "Detta år förlorade Upplands allmoge vid Sparrsäter segern och sin frihet, och man pålade dem spannskatt, skeppsvist och flera bördor". Lägg märke till ordvalet som pekar mot Östsverige. Kanske de var som när morabönderna förstörde kröningsstenen för Gustav Vasa och önskade kungar dit pepparn växer?

(Får kanske anmärkas att bönderna kanske hade viss nytta av skeppsvisten som gick till tågen mot öster. Enligt Upplandslagen 1300-talet var det legitimt att ta trälar i öster. Mest var det antagligen gisslan från finska och baltiska kihlakunta = gisslansocken för att garanterat få dessa berörda att betala skatt … ja, det måste ha blivit dubbelt eftersom gissland med säkerhet fick "jobba för födan i Sverige")

Kanske inte ens all stormän ville ha kungar utan de ville ha en hird där alla var lika mycket värda? Ledare valde man bara för vist uppdrag exempelvis vikingatåg. I roddlagen sägs alla ha haft demokratisk rätt att delta i beslut och förmodligen även vid dele av inkomsten av färden. Man måste mäta med dåtidens mått och inte med våra.

Västergötland blev nog egentligen styrd av sina lagmän trots mellanspelet med Stenkilska ätten och de halvdanska tronarvingarna. I Östsverige togs tolkningsföreträdet av dels de halvdanska kungasläkterna, dels några östsvenska stormannasläkter, dels folkungarna från 1100-talet och framåt. När de väl bildat en aristokrati bestämde de vilka som skulle bli riddare och i början var det personligt och bara för livstid. Det egentliga frälset började sen efter 1280 och fortfarande fanns två vägar uppåt:

1) Kungens alternativt riksrådets gunst.

2) Ingifte i rådaristokratin.

På den vägen börjar nya ätter och vapen att dyka upp från ingenstans under några århundraden framåt. En del kanske försvinner därför att manslinjen dör ut … andra därför att i början var adelskapet knutet till person och dog ut med denna … tredje orsaken att vederbörande inte var intresserad utan försvann till lågfrälse.

Om värderingar

Sverige är ett stort land och det blir än tydligare när man skärskådar medeltiden … men i Västsverige var ändock allt så smått. Det går inte att tillämpa en modell och generella omdömen. Oftast får vi oss till livs uppsvenska värderingar. Därtill blandade med okritiskt upprepad feodal propaganda sen Birger Jarl och Magnus Ladulås dagars dagar. Det verkar som om han uppfann krutet och solnedgången.

Så är förstås inte fallet, utan under hela historiens gång har samhället utvecklats dels efter behoven lokalt, dels efter intryck utifrån. Och det är inte bara kungarna som stått för uppfinningsrikedomen, utan när det blev nödvändigt bildades ett stående råd.

Birger Jarl hade inte mycket till övers för kvinnors lika arvsrätt. Ändock gifte han sig till kungariket. Otroligt många gångar har kungalinjen förts vidare via systerson. För övrigt var Birger Jarl och sönerna Valdemar och Magnus mycket produktiva i barnsängen. Därtill vet vi ej om vi känner alla inklusive eventuella frillobarn. Detta gör det svårt att finna rötter till alla Upprest lejongrenar.

Det är en kraftig motsägelse att tala om den ridderliga och höviska tidiga medeltiden. I själva verket var det så att mellan det förmodade moraliska umgänget slogs kungar och mördade så att tåtarna flög, medan de mest högspända sökte sig till kloster. Svårt att se att kristendomen tillfört samhället en högre moral? Detta gäller inom den aristokrati vi kan se, medan bönderna förmodligen levde "lugna lunken" så som de alltid gjort.

Hälsan och okunskapen tiger still Ofta lägger man för stor vikt på lagar och kristendom, som om alla före Ansgar gick byxlösa och var dumma fån. Som om våra vanor inte var fina nog utan vi måste alltid lära av romarna.

Norden var ett enkelt bondsamhälle och kanske utan egentligt ägande. Kriminalitet och maktkamp är funktioner av folkmängd och prylar samt makt att slås om. Ju större rikedom i samhället, desto mer Falcon Crest och såpoperor. Relationsproblemen kommer i tätorter och trånga utrymmen eller i påtvingad gemenskap.

I de flesta fall leder fattigdom eller hunger till att man hjälps åt. Kommer det en yttre fiende slår man sina kloka huvuden ihop och försvarar sig. Det gäller även inom de flesta levande arterna. För sillen som art är stimmet försvaret av arten. För andra arter är det samarbete inom arten men även över artgränserna i symbios.

Äldsta kända egentliga vapenbild från ca 1219. Det är släkten Bobergs vapen från Östergötland och den tycks redan från början vara befryndad med liljorna. Sigtrygg Bengtsson k 1219–63 var gift med Magnus Minneskölds dotter Hafrid. Hans son Karl var anfader till Ulvåsagrenen av Upprest lejon med heliga Birgitta som mest kända ättelägg.

Det är förstås icke så att Birger uppfann kvinnofriden. Det finns ett brev från 1316 då Birger Magnusson ger de karelska kvinnorna frid. Som om de icke skulle varit fridlysta före det. Saken är väl den att kungarna ville ha en anledning dels att visa mannakraft, dels att få in bötar som var en del av hans lön. Man får allt gå bakom orden ibland.

Han hade säkerligen något sorts lagråd och det arbetade med många frågor som låg i tiden. Återigen undervärderar man läget och inser inte att de feodala krafterna hade mål och syfte med deras "förbättringar". På samma sätt är det i vår tid då reformeringen har blivit ett självändamål även om det mattats med senaste lågkonjunktur.

Det är förstås inte så att allehanda brottslighet och misshandel av kvinnor var vardagsmat innan frälsaren Birger kom. Kvinnofriden är uttalad redan i Äldre Västgötalagens Urbota mål … § 6 … Hon har alltid fred till möte eller mässa, hur stor än striden må vara mellan män. Ett bondsamhället brukar inte misshandla de kvinnor som är halva delen av arbetsstyrkan och partner i kampen för födan.

Kvinnofriden och hennes ställning är mest känt från Gutalagen och Värends lag, men fanns förstås mycket tidigare. Det är närmast att underkänna förfäderna att påstå att Birger uppfann kvinnolagarna. Eller så kan man raljera att man tydligen inte viste bättre i Östergötland och Uppsverige?

Och att påstå att hans arvslag för kvinnan är ett framsteg … tja, fråga smålänningar, västgötar och danskar … Bjarkörättens stadslag … eller den familj på Dal som i mitten av 1600-talet kom till tings och ville dela arv på gammalt vis med lika dele. Kanske de missförstått och gick enligt stadslagen vem vet? Det var helt enkelt så att man in på 1600-talet fortfarande levde på ättegårdar som inte skiftade arv.

Och varför behövdes morgongåva om inte för att jämna ut kvinnans rätt så att hon bland högadeln i det närmast var jämställd och själv helt och hållet rådde om morgongåvan. Den behövde inte ingå i det dagliga hushållet eller riskeras i mannens vidlyftiga affärer. Officiellt lagfästes morgongåvan 1350, men sanningen att säga är den närmare 1000 år äldre som såväl europeisk som nordisk institution. De s.k. guldgubbarna var antagligen en symbolisk morgongåva. Den nämns i angelsaxisk lagstiftning på 600-talet.

Bakom detta ligger att den mest förekommande formen av byar/gårdar ägdes och leddes formellt av den äldste. I lagarna formulerades det så att äldsta sonen ärvde allt. Det var ett sätt att hålla ägandet samlat. Sen måste vi lämna öppet för andra varianter beroende av lokala sed eller att manslinjen inte räcker till. I vissa fall kan det ha varit frågan om att man låtit äldsta kvinnan stå för ägandet. I en mångkultur måste man förstås lämna öppet för flera möjligheter.

Att kristendomen skulle ha satt byxor och kammat håret på tingen förefaller inte troligt. Kyrkotukt vann insteg på ting och i samhällsliv först i slutet av 1600-talet. Då blev det plötsligt förbjudet att hederligt svära på ting eller slå i bordet. Det blev böter på det! … i slutet av 1500-talet klagar Lars Beronis = Björnsson till sockenprotokollet över att menigheten lägger sketna vantar på altaret. Poängen är att han bara upprepar Johan III ord och kanske det aldrig fanns en vante på altaret i Bolstad. Det var bara överhetens sätt att säga att folk är skit och de ska göra som överheten säger.

Folket på Dal sa "Jag giver fanen i dens bruk" … eller sa att majestätet är hjulbent en andra gång även om det kostade skjortan. Bara för att visa att man ska inte hunsa med dalbor eller att var och en har rätt att kritisera överheten.

De flesta nordbor med självaktning var antagligen med under första kolonisationen av England från 400-talet och framåt. De hade egna lagar med sig, men lärde sig ochså nya lagar allt efter behovet. Så hade exempelvis Augustinus säkerligen också med sig ett exemplar av Justinianus codex från östromerska kejsaren i Bysans och från mitten av 500-talet. Det nya med den var att den ordnats i logiska avsnitt till skillnad från den gamla sedvanelagen som mest var en samling satser likt ordspråk.

Vi har kvar den urtida lagen i en samling ordspråk som kallas domarreglar. Få och inte ens domare känner till dem i våra dagar. De finns som Olaus Petri domarreglar i början av Svea Rikes lag. Se speciellt § 16 … om de nu inte har försvunnit sen jag läste dem sist. Det skulle inte förvåna eftersom vi som bäst är på väg bort från ett jämlikt folkstyre mot småfascism och egennytta i slutna rum.

Den urtida lagen var en samling ordspråk och satser mot orättvisa, jävighet eller jävlighet, vrånga lagar, att avundsman ska inte döma, man ska inte döma i egen sak, skydda tredje man och ofödda barn. Därmed skyddas även kvinnan som bär det eller föder upp det.

Alla föräldrar i alla tider har i regel ett inneboende behov av att värna den egna släkten … samma gäller andra arter. Det är den inneboende logiken i att föröka sig. Till det behövs inga lagar. De lagiska har en övertro på att när lagen är formulerad fungerar den av sig själv.

Brotten i forntiden var av och till stöld med en hunger bakom. Tjuven var förstås medveten om vilka följder det kunne bli om ägaren eller lagen beivrade det. Våldsbrott var oftast en fråga om dåligt ölsinne eller bristande kunskap om hur man löser en konflikt. Knytnävar och redskap i handen är närmast.

  ...........

Birger "Den leende" Brosas sigill från ca 1180. Observera att än syns ej den tunga rustningen. Det är jämngammalt med de tidigaste tyska sigill och vapen.

Som jämförelse engelska Henry IIs stora sigill efter 1154.

Det är naturliga beteenden överallt i världen och har inget att göra med religion eller kan inte ändras stort av den … mina fiskar mobbar ibland nån individ, utan att jag känner till lagen bland Prinsessan av Burundi-fiskar. Utifrån bedömer jag att vederbörande fisk har brutit mot de oskrivna lagarna och inte är med i gänget längre. … att lagar finns är icke ensbetydande med att folk för jämnan håller på att bryta mot dem.

Vem vet kanske när danskarna läste om Kain och Abel blev det inne att mörda en kungabroder för att få makt. Människans sinne fungerar krokigt och motstridigt ibland. Förbjud barnet och det sätter handen i elden. Hinduismen har en urgammal bild av Siva-barnet dansande på elden … även när dess värld går under.

Om vi inte fått intryck exempelvis Justinianus-codexet från väster har väl väringarna från Uppsverige stött på Justinianus från senast 800-talet och framåt när de var i Bysans? Kulturinflytandet syns omedelbart i danska mynt när Harald Hårdråde hade varit i Bysans med 500 man runt 1034 och minst ett par tiotal år framåt.

Sen hör det allmänt till diskussionens natur att det som sätts på bordet uppfyller världen. Endast om man av och till distanserar sig ser man proportionerna.

Herrarnas mannaförbund

Man brukar säga att adelskapet och feodalismen började 1280 med vissa privilegier. Det är både sant och icke. Mycket av detta regelverk och levnadsvanor har egentligen alltid hört till överklassen. Jag kallar det för det mesta konfederativa mannaförbundet eller hirden med kända rötter i ioniska kulturen sen 4000 år.

Birger Jarls ryttarsigill och kontrasigill från 1257. Här är det full rustning och riddaren ser omvärlden genom en smal springa i huvudskyddet.

Våldsammare takter av "stöveln" skymtar först när det blir ont om jord eller herrarna sitter på mycket höga hästar. Ett exempel är när Lars Flemming på 1600-talet helt och hållet utrymmer en större by för att bilda slott och herresäte. Numera är detta Huddinge stadsdel i Stockholm.

Observera att många slott och herresäten är byggda utanför egentliga kärnsamhällen … alternativt har en by eller socken uppstått runt ett herresäte. Exempel Vedbyholm, Berg i Holm och Nordkärr är utanför kärnsamhället Råda medan Ekholmen gav upphov till Gunnarsnäs och Vättungen till Bäcke som det ser ut. Längs Västgötasidan av Vänern ligger ett pärlband av gårdar/gods, men utanför kärnbyarna längre in i landet. Många av dessa är adelns tilltag dvs. upptag och nyodling och har namn på -torp allt enligt Västgötalagens paragrafer om nyodling.

Det leder till ett allmänt antagande att så länge det fanns gott om mark expanderade adeln på de fria områdena. På samma sätt tycks det ha varit med -ungbyarna i feodalismens början.

Här stöter vi åter på skillnader mellan landskap. Inlandet Västergötland har antagligen alltid haft en överklass av lagmän och lokala småpamper, samt en fenika eller ett system att ta ut män för försvar. Uppland däremot hade tidigt sin ledung som tog roddlagen och sysslade med vikingafärder. Om de nu sen var fredliga handelsfärder eller rövartåg är en annan sak. I Västra Norden slutade vikingatiden egentligen med Magnus Barfot även om en sen eftersläntare fick för sig att anfalla Skottland.

Men i Östsverige slutade vikingatågen egentligen först i slutet på 1200-talet. Fast man kallade det något annat och hade oftast svepskälet att man skulle missionera. Tja, finner och balter hade antagligen mycket tidigare kommit i kontakt med de ortodoxa och en del hade tagit till sig. Det var helt vanlig maktpolitik de svenska missionärerna sysslade med.

Livet är som ett batteri

Hos glada människor laddar man upp

Hos surpuppor laddar man ur

(Vi karelare jagade hem svensken en gång på 1200-talet, vilket en del svenskar inte har glömt än tycks det. Å andra sidan såg jag på norsk TV att en av mina förfäder dog på Trysilfjället när Armfelt drog hem från Trondhjem samtidigt som Karl XII var på väg från sitt Waterloo vid Fredriksten. Enligt 1632 års regementsordning var Karelen en tiondedel av Sverige när man skulle ställa upp för kanonmat.)

De nya privilegierna var en vändpunkt för överklassen. De bytte från skepp till häst och fantasifulla rustningar. Torneringar och riddarspel började efter Birger Magnussons kröning 1302. Och då var det nog mest i samband med kröningar och furstars bröllop.

En del ätter hade byggt sig borgar eller i nödfall tagit över någon gammal kyrka och befäst den, för att bli nån lokal pamp. Dock saknar vi bevis för att de verkligen stred med varandra. Kanske det bara var en statuspryl för att synas i landskapet. Det var antagligen näsborgarnas tid och med dem näskungarna. Vi saknar dateringar av dessa så att den ena gissningen är lika god som den andra.

Borgar kan ha funnits på några ställen på Dal Ekholmen, Örsjön, Gillesbyn Bolstad, Borgen Bolstad, Sunnanå hamn är tänkbara ställen förutom att vi känner Lövås och Dalaborg. På andra ställen man kanske ordnat kröningsstenar för att välja en bykung, för att göra som de gjorde i vilda Västern på Irland och i Danmark.

Det nya var att adeln fick skattefrihet och blev en särskild klass med skyldighet att rusta. Det var dyra saker att hålla sig med stor häst och rustning. Egentligen var det inte förbehållet adeln, ty om nån storbonde kände sig kallad att investera en mindre förmögenhet var han välkommen i gänget … alltid minskade det riskerna för de andra. Och väpnarna kunne man alltid skicka först. Mannaförbundet har alltid älskat att arrangera hierarkier och lika många har älskat att gå i en ledares ledband. Det är nu en gång en del av den tanklösa pojken i mannen.

Det egentliga adelskapet med sköld och värdighet växte sig först sakta fram enligt europeiskt mönster och var från början bara på livstid. Slutet av 1200-talet var ett enda surr av olika fraktioner inhemska så väl som utländska adelsläkter. Det var danska och folk från de nordtyska provinserna och nån polack därtill. Snart nog blev Hansan och den nordtyska handelsadeln en maktfaktor även i Norden eftersom de hade pengarna. Man gjorde upp om vilken släkt skulle få rätt till genetisk arvföljd. Den fanns ju inte i valkungadömet.

Danskarna höll uppe skenet längst och menar att enväldet 1661 avskaffade valkungen. Men nog var det så att när påven skrev till kung Nils i början av 1100-talet och sa att kungadömet är givet av Gud avskaffade man folkväldet. Ett närapå oräkneligt antal strider, mord, avrättningar osv. hade sin grund i strider om arvsföljden. Inte fans det något att välja. Valdemar den Store kröntes i kyrka. I Sverige var Karl IX den sista som red Eriksgata och man kan väl knappast säga att Wasaiterna eller ens Gustav Wasa var folkvald.

I Uppsverige rådde i praktiken överklassens styre. Det sägs rent ut i "unionsdokumentet" att drottning Margareta I tillsattes av rådsaristokratin. Sen är det en annan sak att förljugen eller okritisk historieskrivning och kungapropaganda har förmått att släta över sanningen i 800–900 år.

Antar att många historiker i allmänhet ser mig som kontroversiell, där följden av mitt arbete ofta blir att jag får ifrågasätta här och var, men samtidigt nog ge alla nordbor en högre status. Jag har svårt att tro att Eskil lagman satt i Lagmanstorp och ur eget minne snickrade ihop Västgötalagen. Jag beundrar hans arbeta där den lagen säkerligen med avsikt är skriven för bönder på bönders enkla språk … det var balkar och rum på samma sätt som en del av de tidiga adelsvapnen var stolpe, bjälke, sparre, kavle dvs. stödbjälke.

Men jag har svårt att tro att hans ätt var obildade med tanke på att de var ingifta i danska kungahuset och att västgöter haft kontakt västerut i många 1000 år dessförinnan. En samtida med Eskil var Andreas Sunesen som runt 1202 skrev en parafras på Skånelagen. Han hade bl.a. studerat kyrkorätt i Paris, Bologna och Oxford. Svårt att tro att svenskarna stod långt efter. Vi vet från 1200-talet och framåt att de svenska studerade i Paris och Prag. Biskop Brynolf lär ha startat en svensk skola i Paris.

Andra små indikationer visar att åtminstone herreklassen följde den kontinentala kulturen och i synnerhet norra Tyskland … sen är det en annan sak att bondelagrummet i många avseende låg ett par hundra år efter Danmark utan att större skada var skett. En sen slutsats är att i synnerhet Östsverige nog styrdes av herremännen och rådsaristokratin … medan Västergötland egentligen synes ha varit rätt gles befolkat och i synnerhet Dal. De styrdes mest av lagmän i gammal keltisk anda.

Omän de egentliga adelsprivilegierna gavs 1280, men först från och med 1400-talet och framåt syns flera adelssläkter på Dal. Det var östsvenskarna som tog monopol på såväl adelskap som ekonomisk makt. I annat sammanhang jämförs högadliga i Uppland med gårdsinnehav på många hundra gårdar med våra Vänersvenska högadliga som ägde några tiotal att delas kanske på 5–10 arvingar.

Till Dal kom dessa högdjur förstås sällan. Om nån blev ingift i Dals ätter var det förstås långt från den rika stammen. Den ende högadeln var på Dal var Hafridsätten sen Brynolfsätten försvagats.

Det gäller att hålla sig framme här i världen. En märklig logik säger att den som är först är bäst och har företräde. På den vägen bildades folkungarna och det låter så folkligt så-å.

Det finns ingen substans och förnuft i ättetänkandet. En enda av våra anor har inte mer än sin speciella del. Det minskar med avståndet från källan matematiskt med andra potensen. I första ledet är andelen halva, i nästa en fjärdedel, sen åttondedel, sextondedel osv. med ca tre generationer per århundrade. Bakåt från den första vi väljer tunnas förstås ut på samma sätt.

Det innebär att en anmoder eller fader från början av 1500-talet har bara 1/8192 del i mig. Men reklamvärdet att kunna presentera denna är förstås omvänt proportionellt.

Lika lite egentligt värde ligger i att jag skulle kunna åtnjuta nån sort värde och prestige av något en avlägsen förfäder har gjort för sig själv eller landet. Det ska sen ställas i relation till vad alla andras förfäder har gjort för att upprätthålla landet … fast kan man tjäna en hacka på att sälja luft mot bättre vetande … så länge kunden är nöj så … det bästa hos människan är kunden … som han sa.

Även norska riksvapnet bottnar i ett folkungavapen. Detta bars av Magnus Eriksson och hans efterföljare Håkan och dennes son Olof som norsk kung. Som kung av Sverige, Norge och Skåne bar Magnus tre kronor och bekräftat i dokument.

Det Upprättstående lejonet var förstås ett pampigt vapen och fram till den sista av kungalinjen hade många sidogrenar bildats. Vid rådsförsamlingar var dessa säkerligen ett mycket stort "parti" om de samlades i full rustning med sina sköldar. Var det inte en samling med olika former på lejonet dög även de många som hade hel eller halv lilja i vapnet. Och alla dessa dominerade förstås rådsaristokratin och utgjorde ett stort "parti". Vid sidan om fanns dels självständiga grenar med främst anmödrar bland folkungarna, dels de invandrade ätterna, vilka kanske egentligen hade mest att säga till om eftersom de tycks ha haft mest pengar.

Så småningom blev de stora jordägarna dominerande, såsom exempelvis när Thottarna gick ihop med andra med ekonomisk makt … Med dagens samhälle i utveckling mot det federativt feodala är det svårt att se folkstyret annat än som en parentes i rådsaristokratins Sverige.

Apropå det utrikiska inflytandet och inflyttandet var det förstås starkast omedelbart och i ett par följande generationer. Sen blev ätterna förstås svenska och verkade för sitt land, även om omgivningen kanske använde det som argument mot dem av samma art som ättetänkandet men med negativt förtecken.

De kungaätter som byggde sin makt på hjälp från grannländerna och släkt där hade förstås inga som helst betänkligheter. I ena generationen kunne det vara en fördel att ha utländskt påbrå i andra man kanske förföljdes för det. Människan är nu en gång sådan att alla faktorer som avviker från det normala används av avundsmän så snart tillfälle ges.

En annan sak var att när det fanns många grenar ser man allt oftare äktenskap mellan två lejonvapen. Även om enstaka kusiner gifte sig, var de flesta giftermålen ändock flera steg längre bort i släkten. Men den sorts förbindelser stärkte förstås folkungarnas ställning. Men det kritiska är att inom ett dussin generationer brukar manslinjen dö ut.

Federationen folkungar dog förstås inte ut med den sista manliga medlemmen, utan det fanns kvar i alla grenarna i nya federationer. Ytterst i en gemensam konfederation mot bönderna i flertal.

I början bytte man så väl vapen som gods, så det är ibland svårt att följa ätterna. Alla ville förstås tillhöra folkungarna och ätten ville förstås bita sig fast i jorden överallt. I synnerhet den halva liljan finns i många vapen. För att spåra släkter har man bara fyra medel: namnen, godsen, vapnen och ibland titlarna. Därtill arvsreglerna lika för bönder och adel och det ger en logik man kan följa

Kungagrenen hade från början ett fäste i Bolstad och vid Dalbergså med därtill hörande underhållsgårdar. Därtill får vi Hafridsätten på Nordal med en gård på Sundal bredvid den förmodade Lövås ägt av Hafridsätten och senare Brynolfsätten. Denne kan ha anor från Olof på Dal i början av 1100-talet. I samtliga fall gäller att det är så långt vi känner till, medan dessa ätter går bakåt så långt som en överklass funnits vid sidan om bondesamhället. Vare sig bondelagrum eller adelns lagrum har geografisk utsträckning. Det var endast stadens lagrum som omgärdades på något sätt.

Ett av Ramfrid Bengtsdtrs Hafridsätten brev där hon arrangerar sitt testamente efter att så väl hennes män som barn har dött. Några kanske dog i pesten 1351. I ett brev ändrar hon testamente för att faster Hafrid och de andra gamlingarna ska få det trevligare på Sundby, Forssa sn och hon ger Julita kloster en kvarn istället för gården. Texten är bitvis lättläst och börjar med standardfrasen " "Alla som se och hör detta brev hälsar jag Ramfrid Bengtsdotter …" och dessa brev läste upp på ting eller i kyrkan i berörda socknar eller härader.

Vi kan med säkerhet se att folkungarna mycket tidigare än andra skaffat sig gårdar på de strategiskt viktiga ställena. Däremot finns inga bevis för att de skulle ha haft sätesgårdar där de bott stadigt också. Kanske de ambulerade mellan gårdar med bryte eller besökte släktingar. Så sägs exempelvis att kung Valdemar bodde på Agnatorp i Västergötland och att han vid ett tillfälle flydde till Dal. Agnatorp ägdes av faster Hafrids ätt och likaså fanns flera gårdar på Dal i samma ätts ägo, förutom de förmodade kungliga avelsgårdarna vid Dalbergså.

Enligt normala lagar bland bönder var de normala laga fången förutom nyodling genom arv eller giftermål. I det längsta undvek man att skifta arv. För frälset tillkom fång genom gåva eller pant av kungen. Adeln fick inte göra skattejord till frälsejord, men det var svårt att kontrollera och det är en senare fråga under medeltiden.

Dessa regler innebär egentligen att en ätts större innehav borde ha tillkommet genom arv eller giftermål. Om vi har ett så stort godskomplex som Berg och Nordkärr i Holm på runt 4 mantal i början av 1300-talet. Då borde det tillhört nån som bott där vid en viss tid och sen kanske gift sig till något annat.

I denna bok analyseras ett par folkungaätters gårdar på Dal. Däremot lämnas Dalbergså med kungsgården Hallebo m.fl. utanför analysen, eftersom det är omöjligt att datera eller få fram uppgifter av värde. Mellanspelet med Dalaborg är i det historiska perspektivet rätt kort. Gårdarna däromkring kan tidigt ha blivit kungafamiljens och de gårdarna gick i arv tills begreppet kronan i nån form uppstod. Bolstads kyrka hade 9 gårdar var av de flesta måste ha gets av kungen genom skötning. Många historiker använder begreppet Uppsala öd retroaktivt utan täckning. Upplänningarna fick beskattning runt 1247 och miste sin frihet enligt Sigtuna-analerna.