Stakerna på Dal och på Koll

sammanställt Bengt Hemtun

medverkande Kjell Åberg och Tommy Andersson

1997

Folkungarna ägde de bästa gårdarna på Dal under tidig medeltid. Stakerna kom att äga folkungagårdarna plus lite till under sin välmakts dagar då man ägde 6 säterier av 9 på Dal. Därtill huvuddelen av godsen på Kinnekulle och en del på andra håll i landet

Stakeätten växer, Svante Nilsson Sture, Kyrka till adel, Rydboholmsbrevet, Marutiz Olofsson Stake, Gripsholmsbrevet, Magdalena Sparres brev, Kinnekulle, Amund Svensson Stake, Olof Amundsson Stake, Gustav Wasa, Erik Amundsson Stake

Stakeätten växer |Till Svante Nilsson Sture | Från kyrka till adel | Rydboholmsbrevet | Till Mauritz Olofsson | Gripsholmsbrevet | Magdalena Sparres brev | Militära bravader |Ägarlängder | Ägartabeller |

Oxlandet| Hushållet| Seder| Kvinnan| Skatt & Handel| Samhället| Stormakt| 2 Fejderna | 3 Släkter | Innehåll| Tidig medeltid | sitemap |hem |

Stakeätten växer till sig

Stakernas pärla Råbäck byggt 1518 Teckning Cers-Vinberg

  

Hjälmsäters körsbär

Råbäcks päron

Hällekis valnötter

Hönsäters äpplen

Nån gång under arbetet med Stakernas krönika stod jag en klar dag vid Vita Sannar och såg ett blånande Kinnekulle på andra sidan.

Än var det Bjørnstjerne Bjørnsens vers ur Synnøve Solbakken i brottstycken i örat:

Ut, vill jag ut, så långt, långt bort …

… till de blånande bergen …

Den handlar om ungdomens trånande efter äventyr och "något" som drar. Vi sjöng den såväl på Själland som i Östra Nyland i folkhögskolan. Sånt sitter i sinnet, fast man då oftast bad mig dämpa min kraftiga röst. Jag har aldrig haft målbrott och har minst tre röster. Vardagens låga ljusa … sångens kraftiga som hörs i tre socknar … en falsett jag använder när jag härmar fåglar eller skojar med det gåtfulla folket … det är "de smaa på jorda". Detta var ett harsprång.

Än minns jag då brottstycken om min legendariska morfar. När han skulle fria gick han till fots drygt en mil från Brofjället, Norra Karelens högsta fjäll. Vid sjön Pielinen lånade han en båt och rodde drygt en mil över sjön … sen några kilometer till fots till mormor … tala om kroppars dragningskraft.

En tanke kom att runt 1460 på våren kanske stod den unge Amund Svensson på samma ställe. Han såg trånande mot Kinnekulle och en viss gård, där en Birgitta gick med en inåtvänd blick och lyssnade på den tysta vårsången från andra sidan av Vänern. Kanske han tog en båt och följde bärvågen.

Dessa unga tu måtte ha varit älskliga varelser. Inte bara det att Birgitta och hennes systers styvfar var så förtjust i dem att han skänkte hälften av allt han ägde till dem. Det är också frågan om Stakevapnet. Det antas ha tillkommit med den unga Amund … jag kan höra hur den unga Birgitta viskar "ta en liljekonvalj i vapnet!"

Det blev en vit liljekonvalj på en Vänerblå botten … något helt ovanligt egentligen inom den standardiserade heraldiken med utländskt inflytande … så småningom blev det även en trädgård på Berg för att skugga liljekonvaljen kantänka.

Kungariket blir till

Nu är det inte meningen att här leva in sig i enskilda Stakers liv. Detta är avsett som en berättelse rätt upp och ned utifrån de dokument vi har tillgång till. Ett försök att värdera om de är sanna … första hur det kändes och vilka omständigheter folk levde under … försöka pussla ihop bitarna och överbrygga luckorna. I det långa historiska perspektivet lämnar få människor spår. Men om man har tillgång till tillräckligt många vittnesbörd blir det sammantaget ett meningsfullt lapptäcke.

Vanliga bönder lämnar få spår. Det är först i.o.m. skrivna samlade domböcker man kan samla data om dem. Adelns liv kan man i viss mån fånga cirka 150 år tidigare än böndernas. Exempelvis därför att adeln först insåg värdet av skrivna ägodokument.

Adel är ingen ny företeelse historiskt. Om man ska vara riktigt noga har det pågått minst 4000 år med en klass som tar sig makt. Adeln märktes inte i den glest bebyggda världen förrän befolkningen började öka snabbt. Dess privilegier hade bättrats på så att de egentligen blev en stat i staten. Det märks egentligen hos oss först under 1800-talet med snabbt ökande befolkning och jordhunger. Innan spelade det ingen roll om en folkgrupp ville vara herre-män. Det fanns plats att breda ut sig. Herremännen behandlade förstås folket rent allmänt rätt bra. Det var en förutsättning för hög produktivitet

Vår Europeiska samhällsordning var fram till vår tid att några intressegrupper bildade sitt eget lagrum och förväntade att andra lagrum respekterade detta. Bondelagen var för bönder, stadslagen för stadsbor och herremännens för herremän … det moderna klasstänkandet kan inte brukas som måttstock på forntidens glesbygd.

Sen är det en annan sak att adelns lagrum skenbart ökade snabbt under medeltiden. Man bör dock betänka att under Erik XIV:s tid 1560-tal fanns bara 123 adelssläkter i dåvarande Sverige mindre än dagens. Av dessa kunne 12 räkna 4 led bakåt och bli friherrar och endast 3 kunne räkna ytterligare ett led och bli grevar. Det var något av en felräkning när kung Erik trodde att han kunne införa engelsk adelsordning i "lilla" Sverige för att imponera på en engelsk prinsessa.

Adeln med möjligheter såg förstås gärna att de fick möjlighet att roffa åt sig. På runt hundra år från Johan III:s säteriordning hann man se att man måste sätta stopp för det om det skulle bli skatteunderlag. Man insåg att om adeln tog de högre befattningarna måste den få sin lön nånstans ifrån. Den kunne inte förbli ett skattebefriat frälse som därtill skulle ha lön. 1686 var det slut med svågerpolitiken mot adeln.

… I våra dagar försöker regeringen stötta den moderna adeln. Den tackar och tar emot och stoppar på banken eller spekulerar utomlands. Några nya arbetstillfällen blir det inte. Vist kan man dra vissa paralleller till det förgångna. Egentligen betyder feodaladel en klass som äger särskilt mycket. Det kan bara ske på andras bekostnad.

Det gick inte att låta den jordägande adeln ta monopol på all produktion. Samma sak hade egentligen hotat med kyrkans stora jordägande innan reformationen. Följden av den blev en jordägarreform, dock för det mesta så att kyrkans gods gick till adeln.

I våra dagar inser en del av oss att människan förbrukar jorden och sågar på den gren Han sitter. I klartext de förnöjsamma på medeltiden var vida klokare, utan att kanske veta det. Det var kanske instinkt att aldrig ta ut av jorden mer än nödvändigt. I våra dagar är det kult att förbruka.

Men man skulle nog inte ha kunnat ens om man velat stå utanför den trend som synes oundviklig. Det var hotet utifrån. Inte bara att dansken skulle ta över. Vid ett tillfälle gav svenska riksrådet drottning Margareta fullmakt att förhandla med Hansan. I klartext Heliga Romersk—Tyska Riket skulle ha tagit makten om inte Norden byggt upp en inre makt.

Denna slutsats innebär inte att vi i våra dagar ska vara så enfaldiga att vi skyller på yttre krafter, när vi inte vill ta tag i oss själva och leva förnuftigt. Skillnaden mellan då och nu är att vi trots allt har mer kunskap om följderna och nya möjligheter än då. I teorin borde vishet kunna vinna över dumheten.

Nåja, Stakerna träder fram på scenen just då Sverige börjar lösgöra sig från dansken och på längre sikt från Hansan och krafterna bakom. De någorlunda kontinuerliga dokumenten och indikationer på att Stakeätten finns börjar med uppgiften om att Amund och Birgitta fått Hönsäter 1472. Men de hade då varit gifta minst tio år, eftersom sonen Olof nämns som gift 1484. Han bör då ha varit över 20. Därav den skönsmässiga siffran 1460 ovan … se även Folkungar där ätten sätts in bland adelsättarna på Dal.

Amund tituleras väpnare i brev 1477 och blir häradshövding 1502 och sista dokumentet av honom är av 1505. Däri framgår att han har varit i Norge 1502 med marsken Svante Nilsson Sture (Natt och Dag). Det var ett led i upproret mot kung Hans. Knut Alfsson Tre Rosor och Nils Ragvaldsson Välingeätten var ledande och ville rycka lös Norge.

I synnerhet Knut eftersom han räknade rötter från Håkan V och tyckte han hade rätt till norska kronan. Knut Alfsson lockades till förhandlingar på Bohus av Henrik Krummedige. Han blev dock svekligen mördad trots utlovad fri lejd till förhandlingar. Sten Sture skickade förstärkningar och under Svante trängde man in i Norge och till Tönsberg slott och brände det. Krigen var stormännens sak och Svante hade förmodligen som han brukade lovat att de som hjälpte honom skulle hållas skadeslösa.

Knut Alvsson hade liksom Nils Ragvaldsson och många västsvenska ätter rötter över gränsen och räknade även rötter till Hafridsättens Upprättstående lejon. Rötterna hade förstås växt till sig under unionstiden. Det gör att man får fråga sig om Stakerna hade rötter eller kom från Norge.

Änkan Mette Ivarsson Dyre blev omgift med Svante Sture. I ett brev 1507 till maken fjäskar hon för honom och längtar efter honom. Ture Jönsson Tre Rosor har fjäskat för Kristina (dotter?) och gett henne en häst. Nu ber hon att Ture ska få räntan av ett härad Nordmark eller Kinne … vilket Ture själv bett om tidigare för sina tjänster som krigsherre i gränstrakten.

Amund blev av med gods under Norgekriget och fick räntan av 7 gårdar som kompensation. Men (kungens fogde?) Knut Knutsson hade berövat honom 36 mark i avrad. Samtidigt säger han att han är för sjuk att komma till avtalat möte med Svante.

Man får fråga sig om sjukdomen var försiktighet eftersom det i det läget var osäkert vilken sida skulle vinna. Brevet är skrivet i början av året och julafton samma år tog dansken Olofsborg och Nils Ragvaldsson dog av såren under flykten. Året därpå var blodbadet i Kalmar så det gällde att balansera på svärdsklingan.

Brevet till Svante Nilsson Sture:

"Min ödmjuka och välvilliga trogna tjänst nu och alltid förutskickad av Gud. Vidare käre herre, må ni veta att jag nu gärna kommit till er, såsom jag hade bort göra liksom andra fattiga tjänare, om inte min svåra sjukdom varit, som är känd för så mången danneman. Dock ber jag er för Guds skuld att ni inte fattar misstycke mot mig. Jag hoppas vid Gud, att det med tiden blir bättre med mig, än det är nu.

Käre herre, jag ber er för Guds skuld och er ärlighets skuld att ni vet mitt bästa, jag fattige man, fastän Gud har lagt plåga på mig med sjukdom, så att jag skall njuta samma häradsrätt framdeles, som jag haft tidigare av kronan i förläning. Jag vill vara er och Sveriges rike till tjänst, såsom en trogen tjänare bör vara, efter min yttersta förmåga och jag hoppas vid Gud, att jag på intet sätt har förbrutit mig till någon del i det som Sveriges lag innehåller.

Vidare, käre herre, som ni drar er till minnes, förlänade ni mig 7 gårdar av kronan, så mycket som avkastar en tunna smör, istället för mitt gods, som jag miste i Norge, och för de 40 mark så när som på 4, som Knut Knutsson har tagit ifrån mig av gammal avrad, därför att jag följde er till Oslo. Är det vidare er vilja, att jag skall behålla dessa ovannämnda gårdar, tills jag kan återfå mitt gods, ber jag att ni ger mig ett brev därpå. Skall Nils Ragnvaldsson behålla dem, så skriv till mig om er vilja, så att jag vet vad jag skall rätta mig efter. Härmed befaller jag er åt Gud den allsmäktiga och kung Erik den helige. Jag vill alltid vara till behag och tjänst i allt det, som är er kärt. Skrivet på min gård Berg 20:e dag jul i Herrens år 1504.

Amund Staghe er tjänare

På baksidan: "Till ärlig och välboren man herr Svante Nilsson, Sveriges rikes föreståndare, sänds detta brev med ödmjukhet."

.

Jämfört med vår tid finns det en del underdånighet i brevet. Dåtiden höga herrar trodde väl ofta att de ägde hela riket även om det var till låns. Kanske adeln egentligen fjäskade mest. Högre titlar och ämbeten utdelas oftast av kungen och till de denne ansåg förtjäna det eller kunne vara till nytta för rikets ärenden. Så det gällde att hela tiden ha känsla i fingerspetsarna för att bevara gunsten.

Vid denna tid hade adelskapet redan varit ärftligt bortåt ett par hundra år. I början var annars titlar och förläningar tidsbestämda och gällde bara ifrågavarande person. En sund princip kan man tycka. Det är svårt att se att efterkommare i många led ska tjäna på någon gärning en avlägsen förfäder gjort.

Det ärftliga frälset ledde till att adeln behöll gods de egentligen fått i tidsbestämd förläning. Detta kunne ske eftersom det var en "personlig" förmodad gåva av kungen. Vid kungaskiften var det förstås svårt att hålla reda på sånt. Det var egentligen förbjudet för adeln att köpa upp skattejord, men svårt att övervaka. De som fuskade riskerade dock att bli av med förvärven. Dels kunne avlägsna släktingar klandra, dels var det i kungens intresse att ha så mycket skattejord som möjligt att beskatta. Den gamla adeln och Stakerna viste bättre och under 1500-talet förtjänade och köpte de mycket kloster- och kyrkogods, vilket aldrig klandrades.

Av detta brev kan man ana att Stakerna var på väg upp i hierakin. Att de inte syns i brev och protokoll kanske mest beror på att det fanns så få offentliga tjänster. Andra tog dem och mycket bestämdes från Stockholm och hade tidigare bestämts i Köpenhamn.

Olof Amundsson tycks ha varit gift två gångar. I andra giftet runt år 1500 får Stakerna andra hälften av Eggert Grupendals arv. Holmfrid Toresdtr Byting och Nedåtvänd Musselskal och med ursprung Stola, Strö för med sig Råbäck på Kinnekulle och Håberg i Flo. Därmed var Stakerna inte bara rika utan inne i västsvenska högadeln.

Under de första årtiondena av 1500-talet var det litet spänt på Västkusten. Därom vittnar en del brev mellan Severin Skåning och Lasse Winter, fogde på Dal. I ett av breven 1517 ber Severin att Lasse tar med sig Olof Stake till en palaver om gränsfred och annat.

Stakerna hade en befäst ställning bland allmogen på Dal. Allmogen ville alltid ha ledare från det egna landskapet. Stockholm ville ha sina egna som kunne "spionera" på folket.

Det skymtar i detta brev till riksföreståndaren Sten Sture:

"Min ödmjuke och välvilliga plikttrogna tjänst alltid förutskickad till ers höghet med Vår Herre. Käre herre, behagar veta att Lasse Winter är död, Gud hans själ nåde. De hederliga svenner, som följde honom, och allmogen har av mig begärt att jag skulle ta över länet och förestå dem, tills Gud fogar det så att jag får ers höghets skrivelse om vilken sven ni framdeles vill skicka hit till denna landsända eller hur er vilja är i detta ärende.

Jag ber ers höghet, att ni vill ge mig ett svar på detta så snart som möjligt, så att jag får veta vad jag skall rätta mig efter. Ingenting särskilt har jag att vid detta tillfälle meddela ers höghet, annat än vad denna brevvisare ytterligare muntligt kan meddela er. Vad jag kan vara till gagn och nytta, skall ni alltid finna mig villig till, såsom tillbörligt är. Härmed befaller jag ers höghet åt Gud och kung Erik den helige. I hast skrivet i Tillhagen annandag påsk i Herrens år 1517

Olaff Stage

På baksidan: "Till ärlig och välboren man och sträng riddare herr Sten Sture, Sveriges rikes föreståndare, hans käre herre".

Lös lapp: "Vidare är min kärleksfulla bön till ers höghet, att ni vill ge mig de kronobönder, som Lasse Winter hade i förläning. Jag vill göra ers höghet och Sveriges rike tjänst för det efter min yttersta förmåga osv."

.

Olof tränger sig inte på precis. I synnerhet slutet av brevet kan knappast sägas vara underdånigt. Både far och son skriver en bra svenska och mallen tycks vara densamma. Fattig kan han väl knappast sägas vara eftersom han redan i seklets början gifte sig till Råbäck och Håberg m.fl. och fadersarvet är nog större än 36 mark. Man överdriver lite på alla håll.

Han skriver om svenner, vilket är detsamma som adelsmän i förre fogdens tjänst. Det underförstås att han är ett snäpp högre på rangskalan dvs. i klass med minst fogdar och häradshövdingar. Den lilla meningen, att han inte har något annat att berätta antyder dock att han haft en viss ställning. Detta är då antagligen en följd av det spända förhållandet till Bohuslän. Brevet är skrivet i Tillhagen. Det var en av kronans gårdar.

Svaret kommer direkt och redan 8 maj är en ny fogde etablerad. Algot Kruse skriver till Sten Sture och berättar att Lasse Winter lånat 600 mk av bönderna, vilka kräver dem nu. Sen skriver han om Olof Stakes fordran efter sin far. Han ber om råd hur han ska förfara med de 7 kronobönder i Holms socken Olof Stake tagit över efter Lasse Winter.

Det finns inget svarsbrev. Det kan bara konstateras att Stakerna i ett senare skede äger alla möjliga kronogårdar, utom Skogsbol i Holm.

Det är en osäker tid … ändock kan man bara tycka att allt är så smått. Ture Jönsson Tre Rosor berättar 1520 att han kom längs Letstigen och mötte en av sina tjänare som berättar om slaget vid Tiveden. Ture räddes inte utan vände mot slagfältet och dansken magister Hans Mule och övertalade 40 av hans karlar att överge danske Kristian. Med dessa tog Ture sen hela Dal och Värmland.

Men sen fick Ture problem med trovärdigheten och vilken sida han skulle välja. Likadant var det med många inom västgötaadeln. Erik Amundsson Stake hade svårt att välja sida och var för ett tag med Ture och västgötarna. Tydligen ändrade han sig i rättan tid eftersom han fick stort förtroende av Gustav Wasa som förstås ville binda så många som möjligt till sig själv i tjuv- och rackarspelet. Erik Stake var en av de som i praktiken började bygga kungariket Sverige.

Från kyrka till adel

Koncentrationen av jord till få ägare börjar under Gustav Wasa och intensifieras med adelns växande ställning. I synnerhet efter 1569 under Johan III när lagen om säterier tillkom. Det gällde att skaffa sig 5 mtl (mantal) runt den sätesgård på i regeln 1 mtl man redan ägde dvs. total 6 mtl.

Stakernas jordförvärv har olika karaktär under de två århundraden de samlade ihop sina säterier. I Gustav Wasas sekel var det förvärv genom lön så vitt vi kan se medan det under 1600-talet var förvärv genom dels nyodling, dels genom kompletterande köp och byte. Allmänt gäller att grunden till dagens ägodelningar ligger just i medeltiden. Det gods som formades under sextonde århundradet ändrades inte särskilt mycket fram till 1900-talet. Nu slår man ihop där jorden splittrats på smågårdar. Jordkartorna av i dag har i grunden 1600-talets ägogränser.

Flärd kostar fläsk

Stakernas arbete för landet börjar med Gustav Wasa. Erik Amundsson Stake förlänas 1524 skatten av ett tjugotal mantal i Sundal. Eftersom dåtidens skatt i regeln var 4 lsp (lispund) smör per mantal motsvarar detta ca. 650 kilo smör eller 75 mk (mark) per år motsvarande 15 dragoxar eller 38 kor i Stockholm anno 1524-priser.

Det största jobbet vi känner till är indrivandet av klockskatten 1531 där Erik till hjälp har sin brorshustrus andra man Nils Foborg till Gunnarsnäs. Stakerna åtkomst till godsen tas upp i tabellform under avsnittet Säteriernas godsinnehav. Här några brev som belyser Gustav Wasas och Stakernas förhållande:

Rydboholmsbrevet 28 juli 1524

"Vi Göstaf med Guds nåde valt Sverige och göters kung etc. Göre bekant att vi av synnerlig gunst och nåd har fått möjlighet att nu med detta vårt öppna brev unnas förläna vår älskliga Erik Stake för den trogne tjänst han oss och vårt rike Sverige till dags dato har visat och härefter bevisa må och ska.

Dessa nedanstående kronogods liggande på Dal av vilka först är 3 gårdar i Ekenäs, 2 i Älmeryr, i Sideviken Rudenäs, Hägnaden, Boda, Björnesbyn, Näs, Bleckegården, Klövan, Tormosbol, Tillhagen, Ekebro, Svalhede, Näss, Ekre, Måsen, Kvarnen och Halvardsbyn Vi påbjuder på det strängaste landbönderna på nämnda kronogårdar att till nämnda Erik Stake betala årliga räntor och gärder.

Vi förbjuder var och en vemhelst vare må och särdeles vår fogde och ämbetsmän att i vårt namn hindra Erik Stake eller annars vara till förfång och kungöre vi vår konungsliga näpst och vrede och som bevis trycker vi vårt sigill på detta brev givet och skrevet i Jönköping in profesto Olavi regis et martiris anno domini millesimo quingentesimo vicesimo quarto.

.

Tydligen var Erik Stake till Hönsäter en av riksgrundarna i kulisserna och förläningen för-utsatte fortsatt tjänst i samma anda ... och så blev det med klockskatten och tydligen även andra skatter.

Ur Bolstads kyrkas räkenskaper kan man notera:

1524 erlade kyrkan "in subsidium regni" dvs. bidrag till riksbyggandet med ett relikskrin värt 1 mk silver (210 gr) samt en kalk.

1525 betalades två lod silver (2 x 13,16 gram) samt vad mer var 6 öre (3/4 mk) i oxskatt. Detta betyder på alla kyrkan ägde eller hade utackorderade för att få ränta på sitt kapital dvs. kyrkans landbönder betalade en del av sin avrad med att föda upp djur åt kyrkan.

1526 steg det till 7 öre "i en oxe, till hjälp till riket".

Vid ett bokslut för fyra år bakåt samma år belöper sig intäkterna till 30 mk (1 mk 210 gr silver) plus 7 mk i gåvor och testamenten. Utgifterna var 33 mk plus kalken och skrinet 20 lod samt 4 mk kontant till uppbyggandet av riket dvs. ca 5 1/2 mk "skatt" under fyra år. (motsvarar 1 oxe alternativ 2 1/2 ko i natura) ... sentida kyrkohistoriker tycker det var för mycket och menar att kyrkan skulle vara lika stort frälse som adeln.

Den som ska bygga hu etter alle mans rå,

får dä allri falägt

En kvalificerad gissning är att Erik Stake sysslade med indrivandet av dessa extra gärder för kyrkan. Han hade samtidigt tillfälle att se vad kyrkorna ägde. Han viste vad som fanns när han och Nils Foborg åren runt 1531 beslagtog 44 kyrkklockor på Dal och drygt lika många i Värmland. Den tyngsta vägde 484,5 kg från Högsäter och de lättaste var 2 småklockor från Östanå på 17 kg stycket. Totalt vägde kyrkskatten från Dal 4 338,5 kg – vilket masande i väglöst land!

Till detta kom att man även drev in kyrksilver och penningar 58 kg och 581 gr dåtida värde 279 mk. Vid en noggrann analys av siffrorna visar det sig att det helt och hållet var frågan om en konfiskation, så att kyrkorna skulle behålla bara det högst nödvändiga. Exempelvis Erikstad en av de mindre ridkyrkorna och vid denna tid hade socknen högst 16 mtl men gav 7350 gr i silverskatt. Gestad på 26 mtl 5815 gr. Storsocknen Frändefors gav en klocka på ca 144 kg och endast 597 gr i silverskatt. Samma tankegång om att ge kyrkligheten bara det nödvändiga går igen i breven som rör Mauritz Olofsson Stake.

Till Mauritz Olofsson Stake 8 juni 1547

"Vår gunst etcetera. Eftersom du begär veta vår vilja, Mauritz om du ska låta kännas vid de prästgods i din befallning, eftersom skett är i Västergötland och flerstädes osv.

Så vet vi ej annat än att så må ske att du må äntligen låta dem få vederlag av tionden vid var och en av sina kyrkor, så mycket som landborna kan mista och i synnerhet de som bor vid allmän väg och har mest gästning. Vi är ochså nöjda om de som har stom vid deras ridkyrkor må behålla dem. Men vad därutöver finns ska du på våra och kronans vägnar uppbära och se till att prästerna får fullt vederlag, eftersom vi ju ej vill höra något klander eller motstånd av dem eller allmogen.

Vi ämnar ochså med första låta ett öppet brev om denna handel utgå över Skara stift, eftersom vi hör att en part tar till äventyrligheter och tar åt sig, och vi må göra någonting åt saken. Vad Lasse Svensson uppburit av samma (wästgöta) prebende-landbönder skal nu efterfrågas i räntekammaren, fast han säger att han inte uppburit någon del av dem.

Eftersom du vill veta vad du ska göra med smörskatten på Dal, så synes det oss bäst att i tid leverera den vid Lödöse såsom förut varit, så att samma skatt kan bytas med främmande köpmän till vår nytta uti salt, kläde och annat vad vi kan behöva ... ock etcetera"

.

(Lasse Svensson var fogde för sommarskatten 1546 ... Mauritz fick brev som befallningsman och fogde 1548 ... dessutom hade Gustav Wasa en fogde för sina egna gods)

Man märker att Mauritz är du och bror med Gustav och att denne litar fullt på honom. Underförstått är Mauritz Gustavs öron och ögon i Västergötland. Samtidigt får han ju mycket fria tyglar att utföra själva indragningen ... vad vi annat vet om Mauritz har han nog sökt att göra det i den samförstånd som den kungliga befallningen tillåter.

Von Schneiderns tavla av 1600-talets manbyggnad på Berg från sidan mot ån

Gripsholmsbrevet 9 juli 1547

"Eftersom kyrke- och prästlandbönderna har haft så lite försvar av prästerna, att man har sagt man pockat och överfallit dem såsom om de inte var rikets undersåtar som alla andra, och det har hänt att man besvärat dem och betungat dem med olaga gästning, skjutsfärder och andra pålagor.

Och sen ser man väl ochså med ögonen att de flesta av kyrko- och prästhemmanen är så gott som förfallna, obebyggda och illa hävdade riket till skada och vilket en del av nämnda kyrko- och präste-landbönder har beklagat och själva begärt att måtte komma under kronan igen för att ha ett försvar mot de som vill betunga dem.

Eftersom största delen av prästerna inte har haft någon fördel av landbönderna, vare sig med lydnad, hörsamhet eller deras rättigheter, såsom de också ofta har beklagat och krävt ändring på. Eftersom dessa landbor länge varit utan försvar och den ledning de skulle kunna följa och alla är så förtungade och besvärade så att godsen blir platt fördärvade och ödelagda ... Därför har vi på vårt kungliga ämbetes vägnar tänkt till, så som nu skett är.

Dock på det att de goda prästmännen ska inte förlora på saken utan ochså hädanefter vid sin makt bliva och härtill har vi låtit bjuda och befalla full vedergällning av tionden för vad de möjligen kan mista ....... Så har vi med vår gunst låtit dem behålla de dagsverken landbönderna brukar göra. Likaledes må de ochså njuta och behålla de stommar som finns vid ridkyrkorna med all den del och rättighet de årligen kan ha av dem. Där i käre undersåtar, eder efterrätten vele ... etc."

.

Landbönderna må ha varit kluvna ... under kyrkan var landgälden 3 laup/löp smör per mantal och steg till 4 om de blev skatte och än mer om de blev krono. Men kronbönder var befriade från direkta utskrivningar. Likadant om de blev frälsebönder. Hur de sen ställde sig till att adeln krävde nyröjning och mer odling ... ja, om den saken vet vi ingenting.

I Magnus Erikssons landslag av 1363 införs direkt förbud för adeln att köpa upp skattegods ... dvs. adeln kunne handla med sin egen jord och inom sin egen klass, men icke minska skatteunderlaget.

Gustav Wasa möblerade lite om i kyrkans jordinnehav. Det bestod i huvudsak av gods kyrkor och kloster fått genom testamente. Oftast av den religiösa delen av adeln. Det blev förstås de Gustavtrogna som hade första tjing på det katolska arvet. Men detta växlade från landskap till landskap.

Utan djupare analys är det förstås svårt att kommentera brevet till Skarastiftet. Här må bara sägas att eftersom det gäller västgöter kan man exempelvis se på hur det var i Levene gäll. Det passar bra eftersom Stakerna hade arv där. I Levene gäll, Skaraborg ägde kyrkan ca 2/3 av gårdarna innan Gustav Wasa. Det var nog inte de lokala kyrkoherdarna som fick avkastningen utan den gick till biskop, domprostar och andra prelater är väl en säker gissning.

I Levene gäll ägde bönderna 27 % innan reformationen och inte en procent mer efter indragningarna. Kyrkan hade 63 % innan. Det sjönk till mindre än en tiondedel. Adeln ökade sitt innehav från knappt tio procent till 27 % och blev lika stora ägare som bönderna. Kronan tog resten 23 % och allt före 1550. Det hade inte förändrats fram till 1632.

Enligt 1540 års jordbok fanns på Dal 556 hela skattebönder och 54 halva samt 123 kyrk-bönder uppskattningsvis halva. Därtill frälset 133 landbor ochså i snitt halva och kronan endast tre hemman.

Fram till 1840 hade relationerna mellan högre stånden och bönderna inte ändrats nämnvärt. Bönderna ägde 72 % - kronan knappt 6 % och adelns fördelade sig på 16 % frälsebönder och 5 % eller 48 mantal i 9 säterier samt dess rå och rör. Detta gör förstås att vi inte kan mäta Dal med samma mått som Västergötland. Ej heller med rikslikaren där skattebönderna var som sämst 31,5 % år 1700 men för övrigt låg runt 50 % fram till 1800-talet. Adeln ökade från 21,4 % 1560 till knappt 33 % 1700 där det sedan stannade.

Om man jämför Erik av Pommerns skattebok av 1413 hade antalet bönder ökat med 2–3 gångar i de häraden man kan jämföra med 1540 års jordebok.

Förlorade hopen

Under stormaktstiden skulle en och annan officer kunna ha kallat kvinnfolket hemmave´ förlorade hopen. Det var nån sorts galghumor att anfallsordningen kallades slaktordning och att den femtedel som fanns bakom som reserv kallades förlorade hopen. Kvinnan har i alla tider varit en reserv för makten och får träda till när männen eller manslinjen försvinner. Sällan talas det om dessa kvinnor. I krigstid är alla soldater och officerares kvinnor de som har det största ansvaret för släktets fortbestånd.

Till detta kommer att de kvinnor som vill eller nödgas ta makt också gör det. Skönsmässigt rör det sig om att cirka var tionde gård sköttes av kvinnor under den tid jag granskat. Det kan då vara krigsänkor, änkor, ogifta och så pass rika att de framträder på agendan och de som av andra skäl nödgas vara styrande. Där hjälper inte männens lagar om att kvinnan är halv man.

Den första "kvinnan vid rodret" är Hamfrid Byting som står för Berg, Råbäck och Håberg med allt vad där tillhör från Olofs död runt 1526 till 1544. Hon har visserligen Nils Foborg i ett andra gifte, men förvaltar barnen Anna och Mauritz arv. Anna Olofsdtr får sen Håberg medan stamarvet går till sonen.

Armadabilden efter vinsten över spanska armadan i bakgrunden med Elisabet I slutet av 1500-talet. En stolt amiral som behärskar de sju haven och jordklotet. I själva verket var det frågan om överlevnad för det brittiska kungahuset som behövde inkomster av världshandeln.

Mauritz Olofsson var en av de som skrev under Gustav Wasa testamente 1560 och levde ytterligare 6 år. Änkan blev Anna på Berg. Hon gifte visserligen om sig med Erik Andersson Röd likt många andra änkor i gruppen "gift 2–3 gånger". Men det var hon som förde befälet på Berg och var med på Råbäck i 25 år fram till sin död 1591.

Att hon hade god insyn och kontakt med hovet var delvis tack vare Mauritz minne, delvis fortsatte det med satt sonen Göran blev ståthållare på Vadstena. Han hade dessförinnan varit Johan III:s kammartjänare sen 1580. Det hade gett insyn i Vadstenas jordebok. Det är som en tanke att åren runt 1590 tillkommer till Berg och Nordkärr de sista förvärven av gammalt Vadstenagods på Dal och ligger i närheten av Stakernas säterier. Under hennes tid fick bröderna Erik, Eggert, Lindorm var sitt säteri. Minstingen Nils fick Eggerts Löfås när denne dog barnlös 1593.

Liv på Berg blev det antagligen först när Gustav på Ekholmen kom till Berg och för-modligen byggde manhuset med 12 gemaker. Då har det blivit plats att springa på.

Elin "den gamle" på Berg dog samma år 1623 som Karin Kyle på Råbäck. Karin hade fostrat barnen efter Görans tidiga död 1593 och 1600 gift sig med Bo Svensson Ribbing och blev hovmästarinna 1612. Av lönen bytte hon till sig Björnebol i Erikstad och fick Lossbyn i Holm. Råbäck blev sen en egen gren och förhållandet till kungahuset fortsatte. En son Hans Göransson ryttmästare blev hovmarskalk hos hertig Johan av Östergötland.

Först i slutet av 1600-talet ger domböckerna en uppfattning om hur det var på ett herresäte. Under krigstid samlades krigsänkorna ofta där. Därtill fanns kanske 5–6 pigor i hushållet ute och inne. Från något rum hördes vävstolen och från ett annat småprat från kvinnor som sysslade med ull och lin. De sysslade med allt från matlagning till att bereda ull och lin till kläder. En av orsakerna till att herrefolket hade finare kläder var att de hade råd att ha folk som tog fram det bästa i vanlig enkel egen produktion. Av och till kom skomakare och skräddare för att ta mått.

Lagården och den yttre produktionen var ett område för sig och sköttes av gårdsfogden. Trädgårdsmästaren och gårdsfiskaren kom till köksdörren med sina produkter tillsamman med de från lagården. I drängstugan fanns kanske 4–8 drängar, medan de vuxna hantverkarna fanns på torpen inom rår och rör. De kom när det var dags. Allt detta var nog rätt lika vare sig det var på Råbäck, Hönsäter eller Berg när det fanns ägare med stort hushåll.

Som en liten motsats till de manhaftiga äldre kvinnorna må här citeras ett brev från en yngre kvinna. Det belyser även krigsänkornas situation om de från början inte har egen bostad utan får ett tjänsteboställe de får avstå om maken stupar. Brevet är från Magdalena Sparre 27 år vars make Johan Ekeblad stupat vid Wittstock. Hon hade dock en möjlighet andra inte var utan. Hon kunne skriva till sin morbror rikskanslern Axel Oxenstiärna:

Magdalena Sparres brev

" H. M: tz till Sverige, vår allernådigaste utkorade drottnings trogne, respektive för-myndare, råd och kansler. Den ädle och välborna herre, Axel Oxenstiärna, friherre till Kimito, herre till Fiholm och Tidön, riddare, min kära högtärade morbror, detta i all ödmjukhet:

Välborne herre, herr Axel Oxenstiärna, högt ärade kära morbroder, jag önskar honom långvarig hälsa och lyckliga tillstånd av Gud den Allsmäktiga, tackande ödmjukt min kära morbror som gett mig så mycken faderlighet och så bevisat, såsom och tillsagda och förfaren benägenhet, Trösteliga försvar, bistånd, och råd uti min höga bedrövelse som mig gud bättre, så oförmodligen påkommen är, vilket jag allt efter min ringa bedrövliga belägenhet med all ödmjuk tjänst och tacksamhet alltid ska finnas med att förtjäna så länge jag lever …

Ytterligare min kära högt ärade M.b. min sorgliga belägenhet och bedrövliga tillstånd att andraga och uppteckna, håller jag för onödigt och vidlyftigt där om skriva, och min högt ärade kära M.b. därmed besvära, ty hon fast högre och större är, än jag någon tid henne utsäga kan, kommer mig och sedan den fruktan ett jag inte vet hur min värld ska sig ställa, skulder och kostnader står framför mig.

Ensam och Rådlös Människa, ingen har jag snart sagt, som om mina fattiga barn vårdar, den som jag skulle kunna förlita mig till är, nämligen min salige mans farbror, så Gud bättre mig att jag ingen annan tröst och bistånd har att förmoda och förvänta, där fruktar jag att jag har ingen. Ty han är mycket svag och jag vet icke om han lever till morgondagen. Var nu min kära högt ärade Morbroder sin hand och råd tager, och sig med bistånd och råd undan drager, till vilken jag dock näst Gud min tillförsikt har, blir jag dock alldeles rådlös.

Därför är min ödmjuke och tjänsteliga begäran att min högt ärade kära M.b. vill hjälpa mig, att det som min S. Kära Man var tilldelt på sin tjänst, ej måtte all för hastigt rycka ifrån mig, utan att gud och igenom min kära högt ärade Morbroders mäktiga befordran det fortsatt behagligt njuta, därigenom jag förmodar att Cronan till ringa skada och mig fattiga bedrövade änka tillstor hjälp och bistånd.

För detta finner jag mig förpliktad att till min högt ärade kära morbror bära ett tacksamt och troget hjärta, därtill önskande att den allsmäktige gud min högt ärade kära M.b. stora omak måtte rikeligen belöna och vedergällä ville, uti vars beskydd och nådiga beskärm jag min högt ärade kära M.b. och M.S. samt bägge kära Livs Arvingar och hela vårdnad vill ta över. Ödmjukeligen och tjänsteligen av Lilla Bjurum den 29 Mars 1637

M.K.h.Ä.M.B.

Ödmjuke

Magdalena Sparre

En bedrövad änka

.

Hon har svårt att komma till den egentliga frågan att hon vill behålla Lilla Bjurum. Den är egentligen tjänstebostad. Hon får fram att hon egentligen bara har sin stupade makes sjukliga farbror att vända sig till. Hon och förmodligen även Axel Rikskanslare anser honom vara hennes förmyndare trots att de inte är köttslig släkt. Men hennes far och Axel är svågrar.

Slutliga lösningen kommer våren därpå när Harald Eriksson Stake återvänder från Tysk-land. Han tar vägen över Stockholm för att utnämnas till överste, men även för att hos kanslern anhålla om Magdalenas hand. Den stora krigaren tycks vara som en skolpojke vid frieriet, men får dock fram budskapet via krigskamraterna Mattias Soop och Johan Hinriks-son Reuter

Det beviljas. Även om kanslern gnyr, när Magdalena i sin iver inte har frågat honom om lov … men bröllop blir det förstås. De får tydligen bo på Lilla Bjurum eftersom det inte fanns tjänliga byggnader på Hönsäter. Hönsäter hade Haralds mor Ingeborg Posse fått i morgongåva 1589 till 1651. Hans far dog samma år som han föddes 1598. Och det är oklart var Ingeborg bodde när barnen flugit ur boet. Lilla Bjurum förblev sedan i släktens ägo.

Magdalena var glad över sitt äktenskap. Hon drog sig inte för att skriva till morbror Axel och be honom se till att hon får behålla sin Harald när nu "Gud och goda människor hjälpt mig till en sån god make". Antagligen var det omständigheterna som hjälpte henne så att regementet fick stanna hemma en tid. Och hemma måtte Harald ha varit nu och då eftersom de på sjutton år hann få tillsammans tio barn varav fem levde till vuxen ålder.

Man förbinder en tradition till Magdalena. Kanske en saga hon berättat för sina barn, men här i omgivningens version:

"Fru Magdalena satt i salen på Hönsäter och in trädde en älva, som var så bekymrad så bekymrad. Älvan ägde inte en bröllopsdräkt till sitt stundande bröllop. Frun var känt för sin godhet och hjälp-samhet och gav älvan sin egen slöja och klänning. Hon önskade älvan all lycka och välgång. Dagen efter fanns bröllopsstassen i salen och på den fästad en guldring med svarta diamanter, tagna ur Kinnekulles djup. Ringen gick sen i arv i släkten Stake."

Samma saga i lite olika versioner fanns på de andra Stakegodsen. På Ökna fann man brud-dräkten på en sten i parken. Sen den dagen heter stenen Stakestenen.

Magdalenas brev var så svårt att översätta … skulle jag göra det begripligt eller bevara hennes hela förtvivlan? Hennes senare brev är mycket klarare. Det var inte 1600-talsvenskan … utan att hon i sin sorg och tafatthet inte får sagt nånting … hon var av sorten som gör att omgivningen gör allt för att hjälpa henne till rätta. Samtidigt för hon in lite poesi och sagor och även de gör världen lite mjukare … varför ska unga män dö? … varför ska de strida? … när man kan vara hemma och för en tid åtminstone leva i "de smaa on jordis" lilla gåtfulla värld. Vist har människans vägval om hon bara vill ta dem.

Det var Stakernas öde att liksom all annan lantadel hög som låg att bli militärer under de krigiska runt 160 år från Sjuårskriget 1563 till och med Carl XII. Det var mest högadeln och adeln i Mälardalen som fick jobben i den statsförvaltning som sköt fart under 1600-talet.

En liten del kunne sysselsättas som lagmän, häradshövdingar och fogdar. Under hela medeltiden utdelades många av dessa jobb bara för korta perioder av gunst. Några få hade tjänsterna i årtionden.

Få blev rena godsägare förrän de tvangs bort från aktiv tjänst. Dessa hade hand om hemma-fronten på Dal. Det var inte alltid det fanns en försvarsstyrka. Landshövding och fogdar fick organisera en bondehär om så behövdes. Här ska ges några korta drag om Stakerna i fält under detta krigiska århundrade. För dessa var det då tre områden inom det militära till buds.

Såvitt man kan finna var det ingen med Stakenamn i marinen. Däremot blev Anna Olofsdtr Stake till Håberg gift amiral Nils Jespersson Kruus och mor till amiral Lars Nilsson till Håberg.

Sensommaren 1569 blev han amiral över elva örlogsskepp vid Dalarö. Dessa förenade sig med finska skeppsflottan för att angripa Bornholm i fejd med dansken. Men det blev inget av utan flottan låg och väntade ännu i oktober. I november skickades flottan till Norrland och han blev överbefälhavare över försvaret mot Norge. Hans bror Jesper skickade Erik XIV 1568 för att förhindra hertigarna Johan och Karl förenade sig med dansken. Jesper stupade 1573 vid Lode, Livland i kriget mot Ryssland.

De manliga Stakerna fördelar sig på infanteriet och rytteriet. Man kan följa en del av dem, medan andra har varit mer anonyma officerare inte bara i Västgötland—Dals regementen. Man finner Staker i Värmlands, Jönköping och på Kalmars förläggningar bl.a. Rytteriet var förstås förnämast eftersom det från början var just adeln som rustade dessa. Ibland nästan en hel här såsom en Flemming i Sydfinland med 400 egna ryttare. Med den mängden försvarades Dal ibland.