Staker i fält

A wapen … var adelstitel i början och angav deras skyldighet att rusta mot att man var befriade från de flesta skatter. Därför handlar adelsättarnas historia mycket om militärer eftersom de flesta jobben för dem fanns som officerare i infanteriet eller rytteriet

Wästgöta-Dalregementet, Fotfolket i fält, Wästgöta-Dal Ryttare, Hemmafronten, Stakeättens anor, Gustav II Adolf, Älvsborgsregementet, pikenerare, hakeskytt, Krabbefejden, Olof Silverlood, Hannibalsfejden, Köpmannebro, Riddarhuset, Erik XIV

Wästgöta--Dalregementet| Fotfolket i fält| Wästgöta--DalRyttare| Hemmafronten| Stakeättens anor| Stakern på Dal och på Koll| Ägarlängder| Staketabeller|

Oxlandet| Hushållet| Seder| Kvinnan| Skatt & Handel| Samhället| Stormakt| 2 Fejderna | 3 Släkter | Innehåll| Tidig medeltid | sitemap |hem |

Wästgöta--Dalregementet

Under Gustav II Adolf och fram till länsindelningen på 1630-talet hörde Dals fotfolk under Wästgöta-Dalregementet, varefter det övergick i Älvsborgsregementet. Detta gäller stamregementet medan vi utan djupare studier vet föga om extrautskrivningarna och om hur man ibland kompletterade och ibland hemförlovade resterna av ett regemente för att ställa upp ett nytt ... och där jag har nöjt mig med vad jag får fram ur regementshistorien och domböckerna.

Älvsborgregementes fana 1686. Röd oxe på vit botten och västgötafärgerna svarta lågor från hörnen och gula från mitten. Flera sådana fanor finns i Töjhusmuseet Köpenhamn. Ibland har man lyckats måla en vild tjur på fanan.

Regementet bestod av 2 bataljoner om vardera 600 man i fyra kompanier. Kompanierna bestod av 150 man uppdelat i mindre enheter om 25 man ledd av en förare man valde bland de meniga. Det finns inga uppgifter förövrigt om hans funktion. Han var fanbärare under marsch, men lämnade över fanan till fänriken i strid.

Bland meniga tog man även ut en trumslagare för kompaniet. Denne liksom trossdrängarna valde man bland de småvuxna och de som slunkit igenom kraven att knektarna skulle vara friska och välvuxna. Det får väl sägas att förare och trumslagare tycks ha varit de som överlevde oftast.

Förövrigt bestod kompaniernas befäl av 12 underbefäl, korpral och vice för varje grupp – 3 underofficerare (cornetter) - 2 löjtnanter eller löjtnant och fänrik samt en kapten. Förutom trumslagaren en skallmejablåsare eller pipare, som blåste kommandona – en rustmästare som svarade för vapnen – en furerare svarade för kosthållet. Underbefäl på regementet var fältväbel, mönsterskrivare, sergeant. Denna befälsordning kom i stort att gälla efter Indelningsverket.

I teorin skulle alla pikenerare ha detta skydd. I praktiken avgjordes detta av om det fanns pengar i krigskassan.

Fotfolket beväpning var till 12/13 piken och 1/13 haken. Piken var ett spjut av lite olika utförande genom tiderna såsom hillebarden en korsning mellan yxa och spjut. Slagordningen var den antika falangen, vilken vi i dag skulle kalla kanonmat. Det var den nog ochså om fienden fick riktat in sitt artilleri rätt. Dessa krig ledde till ett uppsving för kanonindustrin. Man kan säga att efterfrågan på koppar till kanoner födde den svenska industrin. Där höll sig Sverige väl framme och blev världsledande utan att hyckla såsom i våra tider.

Pikeneraren hade bröstharnesk som ett skydd mot att bli uppsprättade av motståndarens pikar och vist ser man även nån sorts hjälm ibland om nu fältherren hade pengar vill säga.

Hakeskytten hade haken och hakebössa som en efterföljare till armborsten var en otymplig bössa tung och omständlig. Den krävde ett stöd haken för att man skulle kunna både skjuta och sikta. Omladdningen tog sin rundliga tid. Oftast var bara första salvan effektiv. Efterhands som krigsherrarna fick råd bytte de ut den mot musköter.

 Kung Eriks XIV kolteckning av skytt. 1600-talets skyttar hade därtill en hake.

Fotfolket i fält

Vart försvann då alla dessa? Exempelvis 1627–39 utskrevs 1476 på Dal och 1676–81 i samma takt 821 alla extrarekryteringar oräknade. Tack vare att vi känner till lite regementhistoria samt befälhavare och en del bataljonchefer kan vi i grova drag följa stamregementets rörelser till olika slagfält och förläggningar. De syns i enstaka fall på hemmafronten i domböckerna.

Regementets befälhavare 1624–79 Velam von Salzburg – Cuningham – Karl Hård – Nils Kagg – Johan Olofsson Stake – Gustaf Oxenstierna – Jernsköld.

Velam von Salzburg mönstrade regementet 1624 och drillade det för utskeppning till Preussen. Det var i Marienburg 26–30 och där en korpral nämns -28 och i domböckerna om-nämns Velam ett flertal gånger. Johan Stake var med som fänrik i den utskeppningen.

Sun 30 Härbärgerat två förrymda soldater från Tydje.

Kompanichef överstelöjtnant Wilhelm van Saltzburg ... soldat död i Pryssen vid Marienborg.

1631 övertar Cuningham regementet och utskrev 1264 nya knektar varav 58 höll sig undan. De skeppas till Pommern där extrafolket ochså ingick. Man var med vid Breitenfeld 1631 och "i främre träffen". Det där med främre träffen blev något av stående slang för alla från Wästgöta–Dal. Såväl infanterister som ryttare tillsammans med finska rytteriet var spjutspets och kärna med Gustaf II Adolf ... inga säkra uppgifter men förlusten uppskattas till 1200 knektar och ryttare.

1632 är de med vid Lützen på högra flygeln i främre träffen ledda av Kaggen. De ingick i den bataljon som stormade över den berömde landsvägen. Stora förluster blev det – av över 1600 man på högra flygeln överlevde 600 drabbningen. Regementet stannade därefter i Erfurt till 1635, varefter de hemförlovades och en del fördelades till andra regementen.

Samtidigt organiserades det efter nya länsordningen av 1634 och där det då antagligen bildades ett Älvsborgs Regemente. Det ende vi vet att det var Nils Kaggs regemente och vars öden är okända under några år. 1639 skickas regementet under Nils Kaggs ledning ånyo till Tyskland. Domboken nämner en knekt som dog i borgläger där:

Sun 45 Ögoll Persdtrs man död i Stettin 1639 och deras son strax därefter, varför hon tilldömdes arv efter sonen.

Nor 52 Omvittnades att Jon i Söbyn på sitt yttersta i Stettin sagt att han hade att fordra av sin bonde, som legt honom till knekt ... vittnades att bonden sagt likadant.

Leipzig 1642 Regementet deltar i slaget där Johan Stake "blev alldeles nedblodad, när en kanonkula tog i buken på hans officerskamrat Axel Andersson Häger". Därefter låg det i garnison i Stettin till 1650.

Målning Johan Olofsson Stake på officersmässan Hallands regemente. En kopia finns i Bäcke kyrka.

1650 övertar Johan Stake regementet och hemförlovas 1654. Skickas till Pommern året därpå och lär inte ha deltagit nämnvärt i strider. Bataljonen decimerades av pest så att av 600 återstod 150. Däremot var ett extrautskrivet regemente med i Polen och med svåra förluster. Två Fahnesköldare från Brålanda var med ... en kom hem.

1655–57 tycks man ha varit på hemmaplan och i Göteborg. Nymönstras så att styrkan vid årets slut är 730 man och sen kommer Krabbefejden. Johan Stake stupar vid Hjärtum för 17 sår. Enligt personalierna sårades han och togs till fånga för att sen dödas av sin egen tjänare som gått över till fienden. Han gravsattes i Göteborgs domkyrka 1658.

I allmänhet försökte man para ihop meniga och officerare från samma landskap. Eftersom han var en Stake kan man ana att en del meniga tog det som en personlig förlust. Särskilt veteranerna om de nu fanns.

Svårt att skriva nekrolog om Johan, men han var en legendar inom Älvsborgsregementet som blev Hallands Regemente. Nu 1996 ryktas att det ska läggas ned. I alla år har ett porträtt av en imposant Johan Stake funnits på officersmässan.

Nä den fattäge ska vinna, blir dä stånn.

Generalmajor Gustaf Oxenstierna övertog regementet efter Johan och det är oklart om det var med mot Norge i en av Harald Eriksson Stakes räder. Sannolikt är att man varit med mot dansken från augusti 1658 med läger i Skåne och den misslyckade stormningen av Köpenhamn 11 februari 1659. Troligen ingick man i en styrka på 5000 man som decimerades till 2000. De togs tillfånga på Fyn 1659. I domböckerna nämns att nån kommer hem med en dansk guldkedja. I detta slag ingick även värmlänningar så det kan hända att en bataljon ingick i ett Värmlandsregemente.

1660 övertog Jernsköld regementet och sen följde en fredlig period. Man t.o.m. "var hemma på roten"(1669) växelvis med att det låg i garnison i Halmstad där en hustru besökte sin man. Omvittnas att regementet var "nakot och utan vapen"... och senare blev det även Helsingborg och Marstrand.

Sun 61 Kronans profoss satt på handklovar och beskyllt honom rymt från Pommern och hängt honom på en vägg en hel dag och fått ge 8 rdr för att komma ned. Nämnden vittnade att han var oskyldig.

Sun 71 En förare som tjänat kronan från trosspojke, gemen soldat, korpral, rustmästare och senast förare och nu dräpt en överdådig människa, som slagit många både på gästabud, ting och utskrivningar.

Under kriget 1676–79 var troligen de flesta vid gränsen här under Gyllenlövefejden i Bohus och Marstrand. Under denna tid utskrivs 4 kompanier (600?) på Dal samtidigt som allmogen tas ut i en bondehär till gränsen. Manfallet var tydligen stort eftersom man gör en ny utskrivning på 302 man.

Val 77 Landbofogde blev kapten för bönderna Michel Börjesson Bång, Hillingsäter.

Plundringar i aug. -76 av fienden Ryk, Illingsäter, Wrine, Baned ... Huseby, Klöfvan, Elnebacka, Vågsäter och många fler ... och en del av egna soldater.

Tös 78 Lejt att gå soldat för 70 rdr, rymt ... regementsprofossen Olof Smatternamnet låter passande åt profoss … militärpolis skulle vi säga i dag.

Påvel Johansson Stade barnafödd i För-Pommern kom med brev för son som legts till knekt och ville ha knektlegan av legaren, men denne "gav ut stor mun".

Nor 80 Två ryttare hade kommit till Berga, Dalskog och utgett sig för danskar och plundrat och skjutit ett barn i låret som sen dödt ... fadern var måg till rådman Hans Krabbe från Vänersborg, som bodde där eftersom Vänersborg var plundrat.

Ved 80 Frånrövat all egendom under Gyllen-lövefejden: spannmål, hö, store och små boskap, säng-, gång-, och linkläder och huset var tillikes utan spjäll, lås och annor inrede spolierat

1682 görs en ny mönstring i Alingsås och året därpå nämns Marstrand ... och 1692 av nån anledning i Holland med Sparre.

Sun 82 Mönstring hållas i Alingsås 13 febr med nyskrivne och självskrivne enligt landshövd. von Vickens brev.

Denna rapsodiska genomgång antyder att det inte var särskilt många som kom tillbaka. Tydligen var sista fejden mot Danmark – Norge särskilt blodig, samtidigt som den på Dal kostade mycken brandskatt.

Wästgöta-Dal Ryttare

Mest känd inom rytteriet är Harald Eriksson Stake till Hönsäter. Han blev mot slutet av sitt liv krigsråd och friherre medan hans bror Olof stod för gränsförsvar och var landshövding i Värmland—Dal ett antal år. Dalgrenen har ryttmästaren Gustav Olofsson Stake i mitten av seklet och är tillsammans med Johan Bagge och ett par kompanier ryttare gränsförsvaret till häst.

I min ungdom var rytteriet det ende riktiga inom militäret. Så har det antagligen varit för de flesta av adelns söner varav de flesta rustade inom adelsfanan och senare under drottningens livregemente till häst. Därtill fanns ett antal enskilda rusthållare som gick in för kriget antagligen i syfte att bli adlig. Och även bland bönder kunne bonden själv vara ryttare och tjänsten gick i arv till sonen. Alternativt att en viss gård hela tiden satte in nya ryttare om så behövdes – samt inte minst köpte ny rustning vid behov. Här ska ges några korta drag om rytteriet.

Taktiken var karakollen och dess slaktordning med förlorade hopen dvs. 1/5 i reserv medan huvudtruppen i tur och ordning red fram mot det ställe man ville slå igenom och avlossade pistolerna för att sprida förvirring. Så fortsatte man till sista man dvs. vek av och ställde sig sist i ledet igen i en löpande cirkel tills man lyckades.

Krigshistorikerna menar att lätta kavalleriet skulle vara en svensk uppfinning under 30-åriga kriget. I själva verket har taktiken anor ad hedenhös. Den finns i det keltiska urarvet. En motsats till den Alexandersska falangen av massframstötar i block av fotfolk. Kelterna red halvnakna snett mot och längs med fronten och vrålade det värsta för att sätta skräck i romarna. Engelska flottan använde i princip lätta kavalleriet till sjös genom att med små lätta båtar snurra runt med den tungt bestyckade och otympliga spanska armadan då det begav sig.

Det nya Gustav II Adolf införde var att ryttarna fullföljde attacken med värjan och fick fotfolket i främre ledet att gripas av panik. Kavalleriet blev en lättare variant av medeltidens riddarfänikor. Rustningen hade gjorts lättare och blev hjälm och bröstharnesk vilka även de försvann. Istället för riddarens slag- svärd fick man då lätta värjor och pistoler samt sista utvägen en mindre dolk. Hästarna gillade säkerligen utvecklingen och blev betydligt rör-ligare. Dessa var av en helt annan större ras än vanliga bondök och var förstås 5–7 gånger dyrare.

En ryttare var en tanks med fyra ben. Han kostade en för vanligt folk liten förmögenhet att rusta. Från 75 riksdaler uppåt beroende på hur mycket plåt man ville skydda sig med och hur mycket silver och guld man ville smycka sig med ... 1545 var en årslön för ryttare 30 mk och 15 för hästen. Knappt hundra år senare 1630 och med mycken inflation i mellantiden kostade hästen 160 mk och en ryttmästare fick årlig hemmansränta 960 mk. Omräknat till riksdaler 160 rdr att jämföra med bondlönen 25. Det säger inte så mycket eftersom det var dyrt att leva utanför hemmet. Men vanligt folk tänkte nog att för det priset får jag ett gott 1/4 torp kanske t.o.m. en halvgård.

Wästgötarytteriet har anor sen 1536 och sen 1552 ingick med säkerhet dalbor i detta. Under Kalmarkriget var Dals ryttare tydligen i hemlandet medan Wästgötarna var i Ryssland. Dalborna var med Johan Storck och befriade Skara 1611.

Från längden för Älvsborgs lösen 1620-talet ser vi att Dal rustade relativt många ryttare eller hela 120 ryttare och pastoraten 10 och enskilda bönder som rusthållare ytterligare 20 eller ett helt ryttarkompani (att jämföras med bara 262 knektar). Frampå 30-talet ökade styrkan från Wästgöta—Dal till ett helt regemente om 1000 man. Oftast var 650 man på kontinenten och 350 hemma. Observera att all utskrivning till rytteriet var frivillig fram till 1900-talet. Ryttarna var de egentliga stridisarna varav en del säkerligen fikade efter gods och befordran.

Från sjökapten Rumenius lilla bok om Wästgöta Ryttare sommaren 1630 saxas:

Regementet bestod då av ca. 1000 till dels nyutskrivna i bataljoner om fyra skvadroner med vardera ca. 125 man. Översten Erik Soop hade en skvadron; nästkommanderande var överstelöjtnant Starck och i dennes skvadron fanns löjtnant Olof Anderson sedermera adlad Silfverlood; kusin Knut, Soop major var med en skvadron och överste kvartermästare Uggla med sin. Därtill ryttmästarna med var sin skvadron Rehbinder, Gyllensvärd, Silfversvärd och Harald Stake sedermera överste i Wästgöta-Dal Ryttare, krigsråd, friherre på gamla dar. Dessa högsta officerare hade vardera 4 hästar.

I varje kompani fanns en löjtnant och en fänrik med vardera 3 hästar. Till detta en från menig stigen överstelöjtnant samt en fänrik på tillväxt så att säga. De hade ochså 3 hästar.

Föraren, (fanbäraren) och två corpraler samt mönsterskrivaren (fältväbel och brödutdelare) samt en reformerad corpral hade vardera 2 hästar. Därtill kom nån enstaka av övriga med två hästar. Antagligen privata hästar.

Med 1 häst vardera fanns profoss (militärpolis och bestraffare) balberare (fältskärare, chirurg som nöjde sig med att klippa och raka i fredstid) en predikant, två trumpeterare. Slutligen Mäster Thomas, hovsmeden hade hand om befälets 23–24 hästar plus förstås de menigas en per man totalt ca. 150. – enligt Rumenius kallades förrådsmannen ombord "russinskrynklaren" så Mäster Thomas var en förlaga dvs. hovsmederna kallades så.

Munderingen var nog inte så paradmässig som den man ser på bilder. Den teatern använder i dag är av karolinersnitt. 1630 var det reglementsenliga "e långer värja", 2 pistoler, bröstplåt och ryggplåt om det fanns, bantläder, pott, och vintertid kort päls och karpus samt en mössa modell skidmössa. Möjligen har de som haft råd med det hållit sig med egen trosspojke med ök och klövjesadel att frakta mundering och andra tillhörigheter. Men bara när de skulle ta sig till utskeppningen i Stockholm. Där fick pojken vända hem.

Vidare av utrustning må nämnas att man under en stor del av seklet experimenterade med olika färger och former på uniformen Samma gällde den viktiga fanan. Utspisningen var ofta enahanda och liksom till sjös för vitaminfattig "Under marschen till 2 måltider på person: 1 kanna öl, 2 hårda bröd eller en kaka mjukt, 2 marker fläsk, kött, fisk och smör tillhopa. På var häst till nattläger 1 1/2 volmar (famnar) hö"

Regementet leddes sedermera av i tur och ordning Erik Soop – Olof Eriksson Stake – Harald Eriksson Stake (bröder av Hönsätergrenen) – Olof Silfverlood – John Ugglas.

Harald Eriksson Stake skeppades ut i juli 1630 med sitt kompani bestående av folk från häraderna Väne, Flundre, Björke, Kulling, Ale 110 man plus 18 från Sundal, medan då resten av Dalryttarna var nån annanstans.

Harald var född 1598 och Olof "Beck" Silfverlood var född 14 år tidigare 1584 och började sin militära bana 1603 enligt egen uppgift. Han var redan erfaren soldat när Harald började sin bana med en skolning i dåtidens krigsakademi hos Movits av Oranien efter att ha varit page hos Gustav II Adolfs syster. Därefter kammarjunkare och var färdig kornett 1624. Olle Beck hade hunnit vara med i livländska kriget 1605 då Karl IX fick på nöten samt i Ryssland 1614 och med Gustav II Adolf sedan 1620-talets början.

Skomakarsonen hemma kallad Olof Bek, där skomakarsöner brukar få göra becktråd från barnsben har jag sett i min ungdom. Västgötar och kapt. Rumenius älskar myterna om denna Olle Bek som steg från korpral i raketfart – det är något med det låga ryttartorpet i nostalgin och enligt legenden:

Kung Gustav Adolf till häst efter Breitenfeld 1631 och framför hären kallar fram Olof med orden:

– Rid fram korpral!

och därefter:

– Drag ut din sabel, kornett!

Olof var inte sen:

– Räta dig löjtnant!

med staken i ryggen hörde han slutorden:

– Rid bort ryttmästare!

Olof var seg på många sätt och namnet Silfverlood härrör enligt legenden från att kulorna tog slut under en batalj. Då ryckte han loss knapparna i rocken och sköt med dem – huruvida han fick fortsätta till böxerä och korsdrag med blåskatarr förmäler inte legenden.

Alltnog han adlades 1638 under namnet Silfverlood med sköldebrev och dess:

"att han i rumman tid nu i trettiofem år i livlänska, danska, ryska och tyska krigen låtit sig bruka, vid alla tillfällen sig tappert och manligen förhållit och inte låtit fela att göra sin plikt tillfylles"

Han pensionerades motvilligt vid 75 års ålder 1659 och dog 15 april 1676 92 år gammal.

Man kan ana att bussar och ryttare gärna följde legendariska gestalter och kanske mer krigade för dem än för kung och fosterland – kanske inte alls för reformation och stormakt. En som Silfverlood inspirerade en och annan bonde och hans son. Manfallet var som synes ovan stort och i allmänhet större i fred eller borgläger än i strid. Det fanns rikligt med tillfällen att visa seghet vid sidan om den oförvägenhet som drar till sig uppmärksamheten hos överbefälhavaren och leder till snabba befordringar.

I trettioåriga kriget följer huvudstyrkan i stort fotfolket. Wästgöta—Dalrytterna var tillsam-mans med Finska Rytteriet ... hakkaa päällä pohjan pojat, Perkele, (hacka på Nordens pojkar .átan! … man kan också säga "päälle" och då slår man mot huvudet) lär ha varit finska rytteriets stridsrop och då oftast "högre flygeln främre träffen."

Därutöver användes rytteriet för smärre framstötar och speciella uppdrag. Erik Soop slogs till riddare 1627 efter en lyckad strid och övertog befälet året därpå. Harald Stake lär ha räddat åtminstone en hertigs liv genom att ta tillbaka denne som var fången.

Och 1631 vid Burgstall fick han order om en snabb attack och sköt personligen en överste ur fiendens rytteri. Senare tog han till fånga en annan överste. Kort därpå blev han själv fånge och utväxlades mot sin egen fånge. När han hörde att kungen stupat vid Lützen gick han till ursinnig attack med sitt rytteri.

Krigsrådet Harald Stake numera på Nationalmuseum.

Den totala slaktordningen var i de stora slagen ungefär som vid Breitenfeld 1631 med kungen och Bane’r på högre flygeln. Ytterst finska rytteriets två regementen. Regementena 3, 4, 5, 6 inåt samt ett med tyska värvade under Tott, Wästgöta Ryttare under Soop, Smålands under Karberg samt östgöter under Sperreuter. Bakom fanns Rhengrevens tre regementen kavallerister som första träffens reserv. Längst bak fanns överbefälhavare Bane´r med fyra kavalleriregementen av de utrikiska.

Av regementets 649 man i Pommern 1638 återstod 97 främst till följd av sjukdomar och genom att hästarna gått åt. Harald skickades hem tillsammans med de avsuttna ryttarna. Ryttarnas historia är osäker under en kort tid, men troligen stannade de i Sverige vid gränserna.

Med säkerhet deltog kompanierna i Skåne 1644. När det hettar till på Västkusten skickas först ett par kompanier till Göteborg troligen under Silverlood.

Haralds bror landshövdingen Olof fick länge tjata om hjälp till Dal—Värmlandgränsen. Han fick sedermera ihop ett par kompanier ryttare i Värmland och därtill till Dal ur regementet under ryttmästarna Gustav Olofsson Stake Ekholmen och Johan Bagge från Vedbyholm.

Snart nog skickas resten under Harald Stake till Hallandsgränsen och Göta Älv. Där tar han en dust med danske Ivar Krabbe i ett krig som eftervärlden kallar Hannibalsfejden.

"Tar du mej på dej,

så tar jag synden på mej"

sa presten nä han mötte

jungfrun i det gröna.

Silfverlood var inte med i polska kriget. Han stannade kvar i Sverige med 350 ryttare och var inbegripen i striderna 1657 tillsammans med Harald på västkusten. Han nämns flera gånger i domböckerna. Som ovan nämndes gick Silverlood motvilligt i pension som 75-åring ett par år senare.

Vid Göteborg är Harald Stake befälhavare en kort tid till runt 1650. Han blir landshövding i Skaraborgs län. Huruvida hustru Magdalena Sparre drog i trådarna för att få behålla sin älskade Harald hemma genom att bearbeta morbror rikskanslern kan man bara spekulera i. I alla händelser utnämndes en yngre förmåga till regementschef.

Fyra år senare blir han friherre. Magdalena dog 1 febr 1657 och lämnade Harald med 8 barn från 17 år och yngre. Samma år bryter Krabbekriget ut och han tar sig en dust med Krabben. För detta belönas han året därpå med riksråds värdighet och förstås med specialbeteckningen krigsråd. I samma veva blir han guvenör i Bohuslän.

Wästgöta-Dalryttare var med säkerhet med i Skåne 1676 vid Lund och vid slutet av detta krig är de med vid försvaret av Bohus. Vid Bohusfästningen 1676 möter vi åter Harald Stake nu 78 år gammal krigsråd. Egentligen behöver han ju inte delta, men stridshingsten i honom vaknar i försvaret av fästningen. När den danska styrkans överbefälhavare skickar ett ultimatum svarar han med ett brev som går till historien i sin mustighet:

.

"Sittande skitande fick jag ditt brev.

Ju mer jag läste, ju mer det drev.

Marken var bar, fanns ej ett löv.

Med ditt brev torkade jag min röv"

.

Efter detta lär han ha stigit till häst och i spetsen för sina ryttare gjorde han en snabb attack ut ifrån fästningen. Sen brände han Kungälv för att inte fienden skulle få fäste i stan strax in till fästningen. Kanske han i sitt stilla sinne gav Karl X Gustav rätt när denne tidigare hade uppmanat Harald att flytta Kungälv.

Men han hade då varit för blödhjärtad och drog ut på tiden för att blidka Kungälvborna. De ville förstås inte flytta. Kanske han med sitt utfall även ville visa sin nye kung då tjugoåriga Karl XI att han nog inte saknade mod eller handlingskraft. Han hade kort dessförinnan fått bannor av unga Karl för att inte ha samlat tillräckligt med förråd från en redan utarmad omgivning.

Inom säterihistoriens ramar nämns ett flertal Staker i militära befattningar. Där förstås krigsperioderna var mest krävande och tog en del i förtid. Andra levde så länge att de även hann ägna sig åt familjen och de lokala problemen.

Hemmafronten

Nu några rader om när Stakerna i väst var i ledningen att försvara det som blev Sverige. Folket brydde sig säkerligen inte så mycket om vad som hände vid freden i Brömsebro och att Sverige blev lite större. Lika lite som de älskade att ha fått betala för Elfsborg två gångar. Folk ville leva i fred utan de pålagor kriget alltid gav. Man fick lägga till folk, ofta extra gärder och skatter till kriget och sen därtill försvara gränsen.

Hanibalsfejden 1643–45 får bli exempel på när tre Staker är kända att ha fört befälet i det bräckliga försvaret i Väst. Harald Eriksson från Hönsäter var med största delen av Västgöta-Dalrytteriet vid Göteborg fr.o.m. slutet av 1644. På Dal fanns två ryttarskvadroner under Johan Bagge och Gustav Olofsson Stake medan Haralds bror Olof var landshövding över Värmland–Dal och hade sannolikt tre skvadroner ryttare under sig varav ett anfördes av en Ivar Bagge. Det är oklart om han var från Vedbyholm och dessa ryttare tillhörde tydligen inget regemente. Man kan säga att hela västliga gränsförsvaret leddes av Stakerna.

I vanlig ordning började det hela långt borta.

Så väl legotrupperna i Europa som egna trupperna kostade mycket pengar att hålla i gång. En siffra på 95 000 rdr per år nämns för ett regemente. Skatteunderlaget i Sverige var litet där adeln redan under 1500-talet hade roffat åt sig, så att de överlag ägde lejonparten. Utrikeshandeln betungades av Öresundstullen. Det var helt enkelt frågan om att sysselsätta soldaterna att göra nytta. Kanske genom att göra Sverige större och Danmark som satt på tullen mindre.

Så när nu en gång hären befann sig i norra Tyskland fick de börja marschera. Antagligen var de glada för det. Borgläger brukade bokstavligen vara rena pesten. Förmyndarstyrelsen befallde Lennart "Blixten" Torstensson att angripa Danmark hösten 1643. Han anfaller och tar danska hertigdömet Holstein i december och fortsätter sedermera upp i Jylland. Om vi jämför Värmland och Dal är dessa två landskap större än Jylland, men hade då som nu mycket mindre befolkning. Det var naturligt för trängda Danmark–Norge att öppna en front i norr mot Sverige.

I slutet av december 1643 får landshövdingen i Värmland–Dal Olof Eriksson Stake order om att mönstra både nya och gamla och skicka dem till Göteborg. Därtill ska allmogen själv-rustas och de lokala tjänstemännen såsom kronoskyttar, hejderiddare, övriga skyttar, avskedade officerare osv. rustas upp och landshövdingen får för en gångs skull genast 8 tunnor krut och 6 skeppund bly.

Han uppmanas även att värva ett par skvadroner eller 200 ryttare. Lockbetet är att de ska bestås med ½ hemman av högst 2 lisp. smörränta om de har lust att tjäna och själv rusta … senare fick knektarna oftast bara en fjärdedel av den lönen.

Om man ska tro ryktena finns det grund att mobilisera. I januari gick det vilda rykten så som djäknen Petrus Gyllenius från Karlstad berättar. Han hade varit i Grums när han skrev brevet:

Den elfte tidigt i ottan kom det budskap att de danske och norske hade infallit i Värmland. Var man skulle hålla sig beredda med vapen och värjor för att avvärja fienden. Man skulle inte ge sig av förrän fienden var för handen. Då gick vi därifrån och kom till Varpennäs. Där väntade vi en stund och många bönder var samlade och fler kom till och berättade.

Men när vi kom till Karlstad, det var som i torsdags, höll man på att mönstra borgarskapet och de exercerades med sina musköter, piker, hillebarder. Då märkte vi att nu är det fejd på gång mellan de svenske och danske och att man icke borde vara säker för fienden.

Detta rykte kom till staden klockan elva om natten mellan tisdagen och onsdagen och det sa att fienden fanns in på dem och hade börjat härja och bränna.

Då gavs genast alarm med klockor och trummor och folket började fly staden. En del förde bort sitt gods och sina saker. Ett sådant rykte kom också till Ölmehärad och Kristinehamn, att fienden skulle vara in på dem. Folket var då på alla håll mycket bedrövade.

Men ryktet var falskt … Det var före TV.

Under 1644 förhåller sig dansken–norsken sig rätt lugn. Dalborna kommenderas till gräns-vakt och smärre räder görs in i Norge och några bondgårdar plundras. Västgöta–Dalryttare under Harald Eriksson Stake är i Skåne mesta av året, men ett par skvadroner förläggs på Dal. En notis i domboken omtalar att en ryttare varit med Gustav Olofsson Stake och bränt ned Uddevalla detta år. I Värmland finns speciella förband snabbhanar bestående av värmlandsfinnar. De härjar in i Norge i gränstrakterna.

I slutet av året börjar den egentliga fejden. Den har fått namn efter Norges ståthållare Hannibal Sehested. Som alltid var dåtidens krig ofta en fråga om personligheter och eftermälet en fråga om vem som kan ge den trovärdigaste beskrivningen av vad som egentligen hände. I Sveriges ärorika historia har detta inte varit värd ens en fotnot.

Som oftast får man nöja sig med att värdera resultatet. Sverige behöll Värmland och Dal och det överskuggas av freden i Brömsebro. Den gav oss Jämtland, Härjedalen, Ösel, Gotland och Halland (på 30 år), men kanske viktigaste av allt tullfrihet i Öresund.

Hela fejden tycks ha varit en gigantisk felspekulation av Hannibal Sehestedt. Det kunne ha varit klokt om målet hade varit Värmlands Bergslagen, men detta hade inte än vuxit sig så stort det skulle bli i slutet av seklet. … och vem vet kanske det var gammalt historiskt groll om vart Värmland och Dal hör. Det var inte första gången Norsken gjorde anspråk på Dal och Värmland.

Men att göra så stora satsningar för att ta dessa ödemarker kan bara vara dumhet. Kanske det var en hämnd för Uddevalla att försöka ta Åmål. Men staden hade grundats 1 april 1643 och bestod bara av en hop bondgårdar.

Det är oklart vem som brände dessa i fejden. Det kan ha varit Gabriel Oxenstierna som inte ville ge fienden matförråd. I varje fall fick norska hären under ledning av överste Henrik Bjelke skaffa förråd från Oslo. Belägenheten var antagligen sedermera orsak till att han så småningom drog sig ur. Han lär inte varit särskilt intresserad från början ens att anfalla Karlstad och Värmland. Åmål var som sagt inget mål för en stor här.

Svenska sidan tycks ha gått på propagandan och inbillat sig att norska hären var på 8000 man. Rätta siffran torde ligga mellan 2500 till 3000 fotfolk och ryttare. Av dessa förlades runt hälften till Eda och Eds prästgård och Sehested själv höll sig i Halden.

Svenska underlägsenheten var sist och slutligen inte så stor. I Värmland fanns i ett skede överste Gabriel Oxenstierna med 4 kompanier fotfolk 600. och därtill Olof Stakes 2 eller 3 skvadroner eller minst 213 ryttare. Rytteri av dessa var i varje fall på plats och föll Henrik Bjelke i ryggen vid Köpmannebro … se nedan. Det är oklart i vilket skede förstärkningar kom från Mellansverige.

På Dal fanns då två skvadroner under Gustaf Stake och Johan Bagge dvs. i bästa fall 250 – 300 man. När överste Bjelke härjade i Åmål vaknade överbefälet till och Johan Wrangel och Per Lillie skickades med två kompanier från skansarna vid Göta älv och ett kompani från Garnisonen i ilfart att förena sig med Oxenstierna. De skulle uppbåda allmogen, men gav sig inte tid till det.

Historikerna vill alltid inbilla oss att geniala krigsherrar ledde Sverige till seger nästan varenda gång. Fienden dvs. då oftast danskan säger sig ha varit lika enastående. I själva verket undrar man om de överhuvudtaget hade kontroll över händelserna.

Först ett klipp från Sveriges första tidning. Svårt att veta om denna från början hade till uppgift att fungera som propagandaspridare. Annars kom nyheterna från predikstolen och kyrkbacken. Tingshusen var inte ens byggda.

Det äldsta bevarade exemplaret av Sveriges första tidning Ordinari Post Tijdender berättar om slaget vid Köpmannebro. De är tydligen tidigt ute eftersom de redan vet att fienden dragit sig tillbaka.

Från Örebro den 18 jan.

Översten Johan Wrangel med 5. kompani ryttare och 4. kompani fotfolk samt överstelöjtnant Per Lillie med några kompanier till häst har tågat genom Dal till Värmland. Från andra sidan kommer Värmlands Norra och Lindesbergs knektar och soldater uppryckta att förena sig med dem. Nu går fullt tal att Jutarna allaredan är slagna och tvungna att ge sig ur Värmland och tillbaka till Norge igen. Det är (kanske) väderleken som har get dem mycken orsak att skynda sig tillbaka igen.

Det hade sett ut att bli en normal vinter med frost i januari. Men sen slog blidvädret till … Får anmärkas att man kan inte lita på tidningar i krigstid.

Wrangel och Lillie hade kommit till Köpmannebro den 15 januari och den 17 ger sig norsken Henrik Bjelke iväg från Åmål. Han hävde förnödenheterna han fått från Oslo i Åmålsån till glädje för norsar och braxen ett tag framöver.

Tydligen agerade norra hären snabbt. Den hade redan nått Gilberga med Gabriel Oxen-stierna och Olof Stake. Norska källor vet berätta att dessa två herrar slogs för att få tiden att gå … nää, där ljög jag lite. I varje fall skulle de inte ha kommit överens. Om det nu var Gabriel som tuttade på Åmål är det förståeligt om Olof blev förbannad. Han hade arbetat ett par år med att planera och leda arbetet att bygga upp den nya staden. Han skulle leva med åmålsborna även efter fejden.

I alla händelser måste de ha skickat ryttarskvadroner efter Bjelke när denne gick mot Köpmannebro. Det är ende förklaringen till stridssituationen som Wrangel berättar den. Lignell berättar förvirrat om detta och norska C.O. Munthe är inte mycket klarare.

Enligt den senare skulle Olof Stakes rytteri ha lidit svåra förluster vid Åmål runt 15 januari. Ivar Bagges skvadron skulle helt har tillintegjorts. Men det förefaller osannolikt att Olofs rytteri dragit sig tillbaka till Oxenstierna vid Gilberga om det ska gå ihop med Wrangels brev.

Ett brev från överste Johan Wrangel till Riksrådet och generalöjtnant Lars Kagg (riksmarsk, överbefälhavare?) får ge en situations- bild från en annan part på svenska sidan. Brevet har tagits fram och transkriberats av Kjell Åberg från ett svårläst original. Men här i en nusvensk tappning.

 

Välborna Herr Sveriges Rikes Råd

och Generallöjtnant Herr Lars Kagg

Högtärade gynnare.

Jag kan inte låta bli att tjänstevilligt underrätta Herr Generalöjtnanten efter Hennes Kungliga Majestäts nådigast givna order till mig. Med mina tillförordnade trupper har jag gått hit in på Dal för att förena mig med landshövdingen Olof Stake och Gabriel Oxenstierna och tillsammans med dem attackera fienden.

Så har jag med överstelöjtnant Per Lillie och mina tillförordnade trupper gått så långt som till Köpmannebro i Tössbo härad Ånimskog socken. Där hade fienden skurit av vägen för oss och låg med vad många och även fångar berättade 8000 man stark.

Alltså kommenderade jag en trupp att spana om det var sant och de tog fångar som bekräftade detta. Lät så en andra trupp avgå och jag jämte Per Lillie med de övriga till häst och dragare följde efter. Då vi kom in mot fienden gick de i ställning vid deras förposter och vi såg att de var mycket starka och jag drog mig sakta tillbaka.

Strax föll fienden i gallopp efter vårt motstånd som jagade dem i ryggen och mot oss. Därför sökte jag medel att gå honom i bröstet och körde honom tillbaka till sin förposts korta garde, så att deras kommendant och några officerare samt en hop meniga föll på platsen. Några utfrågningar … … och fångar togs men de ville inte ge nån kunskap. Därför lät jag dem återvända.

Sedermera fick jag kunskap om att fienden hade infallit på två orter för att kringränna oss. Eftersom det är ett reellt pass fann vi det rådligast att vid sundet Köpmannebro låta en löjtnant med 50 musketerare gå i ställning på en holme, så att inte fienden skulle går över där.

Det fotfolk som lovats mig av fältmarskalk Herr Gustaf Stenbocks regemente hade med sig sjukdom från Laholm, så att jag inte har mer än åttio man friska utan största delen är sjuka. Vad mer framdeles kan hända ska i rum och tid meddelas Herr Generalen. Befaller mig till Herr Generalen med sin kärälskelige välborna fru, vilken av mig med min tjänst flitigt hälsas, Gud den högste, samt förbliver

Frändefors 21 januari anno 1645

Herr Generallöjtnantens tjänstevilliga tjänare

Johan Mauritz Wrangel

Med egen hand skrivet

Wrangel drog efter slaget tillbaka till Frändefors och var där redan den 20 januari. han fortsatte sedan vidare till andra sidan av älven. Av ursprungliga fem kompanier 750 man fanns 130 friska kvar och därav 50 vid Köpmannebro. Bjelke blev hungrig när det inte fanns mer att plundra och han drog med sina rester till skanserna i Eda. Bjelke for sedan mot Vänersborg och var i Färgelanda och härjade den 30:e.

Han misslyckades i tre anfall mot Vänersborg och drog tillbaka över Färgelanda. Det ska vara under det oordnade återtåget prästen Lars Rolander utförde sina bragder som gav honom viss befrielse från skatter efter ett besök hos Lennart Torstensson på Ulvsunda i Stockholm … se Karlstad stifts herdaminne s. 368-371.

I februari fick generalmajor Gustav Otto Stenbock överbefälet i Värmland och samlade trupper från Uppland, Dalarna, Västmanland och nyutskrivna två kompanier i Värmland plus västgöterna nära tillhands för Dal. Norrmännen tvingades kapitulera vid Morast, Eda och brände sina skansar innan de lommade hem.

Drygt 100 hemman i vardera Värmland och Dal blev lagt öde under denna fejd. Lands-hövdingen Olof Stake försökte få befrielse från utskrivningar i Värmland och Dalsland 1645. Men i vanlig ordning la Stockholm dövörat till. Ofta var det nästan så att bördorna fördubblades om man klagade.

Det blev mycket värre 1676–78, men det är en annan historia.

Vi vet inte om Dals rytteri varit med att hugga överste Bjelke i ryggen. Däremot säger både Lignell och Munthe att de led svåra förluster vid Köpmannebro … och det är väl naturligt. Annars hörs inget speciellt om Gustav Stake och Johan Bagge, men vi vet att de levde och verkade därefter. Gustav sökte attest på ting ett par år senare, att han skulle ha byggt "kosteliga byggningar" på Ransberg vid Svanefjorden en kilometer norr om Köpmannebro i fejdens början.

Stakeättens anor

Enligt gårdsarkivet på Berg

1289 S. Stake riddare

1347 E. Stake riddare

1370 S. Stake riddare

1397 Niklis Stake riksråd

1416 Sven Stake väpnare

1440 Nils Stake väpnare

1459 Anund Stake lagman

1485 Olof Stake lagman

1501 Amund Stake häradshövding

1540 Mauritz O Stake fogde

1566 Anna Stake änka

1591 Göran M Stake slotsloven

1592 Lindorm Stake häradshövding

1645 Olof E. Stake Landshövding

1650 Gustaf Stake ryttmästare

1680 Gustaf Stake kapten

1700 Johan Reuter överstelöjtnant

Början av denna ättartavla är lika opålitlig som den på Norrkärr. Inga Stakenamn förekommer i de dokument vi har och ej heller några sigill. Det är inget ovanligt (jämför dansken Lage Posse vid Nordkärr) att man försköner sina anor och drar så långt bakåt fantasin räcker.

I denna bok är generationerna dock efter adelskalendern och dess kopparplåt numrerad 110 förmodligen av 1629. Överhuvudet Lindorm Mauritzson Stake introducerade ätten och han är förstås mycket närmare rötterna än vi. Om han introducerar Amund Svensson som stamfar i slutet av 1400-talet och det godtas av Riddarhuset står vi på säker grund så långt. Vet ej i vilken ordning man tog in ätterna. Efter anmälan eller efter känt ålder vid denna tid.

Knappt hundra år tidigare under Erik XIV fanns 123 gamla ätter och Stakerna ryms som synes inom dessa. Men de syns ej i Erik av Pommerns skattebok 1413. Vid den tiden fanns 93 adelsmän i hela Västergötland med 17 av landets trettien härader dvs. uppskattningsvis ca 150 adelsmän i hela landet enligt skatteboken.

Av dessa fanns 2 kungatjänare på Nordal varav säkerligen 1 på Berg/ Västerråda och 1 på Nordkärr. Nordkärr var given till Vadstena men nån kan ha arrenderats. Vättungen hör till Ödsköld och Vedbo härad. Alltså finns inte rum för högadel där. Förövrigt nämns en nådefrälseman = skattebefriad i Valbo, men förmodligen är också de som nämns vid namn rusthållare och en sorts skattebefriad lågadel. Vi får då två högadliga och ett dussintal lågadliga på Dal vid denna tid. Osäkert är vem residerade på Dalaborg som hade 3 avelsgårdar? Kanske hörde det under Ekholmen vid Trollhättan.

Vår generation har tittat kritiskt på alla handlingar inom många fält. Man har funnit att man ska inte tro på allt som står svart på vitt. Samma gäller denna ägarlängd vid kritisk granskning.

Naturligtvis har även Stakerna haft förfäder före tidigast dokumenterat namn. Man kan gå ett steg längre än detta genom att namnskicket i känt tid varit så att nästa led tar endera föräldrarnas namn som efternamn.

Amund Svensson Stake är enligt Riddarhuset den först kända mellan 1472 och ca 1509. De tidiga enligt ägarlängden kan förstås ha funnits, men det är osannolikt att de varit riddare och riksråd. Ingen av dem syns i dokument skrivna på Dalaborg och i samband med rikets affärer.

Man förväntar att riksråd varit undertecknare av exempelvis unionsdokumentet. Sen finns en olöst fråga om Amund Stakes eventuella arv i Norge. Det nämns i brev som avkastning av 7 gårdar eller 40 mk.

Hafridssons folkungavapen av en kvinnolinje. Vitt lejon på blå botten. Det finns dock olika varianter med delad och styckad sköld. Har vapenfärgerna inspirerat till Stakefärgerna?

Här tillstöter ett annat faktum att det finns dokument av 1358 där Ramfrid Bengtsdotter av Hafridsätten skänker Berg till Märta Mattsdotter av okänt (adlig) släkt. Men hon hade ägt Västergården, Erikstad och bytte till sig Berg av sin man Det är nog säkerligen så Norrkärr varit som en pargård med Berg i sammanhanget. Nordkärr gick sen till syster Katarina som skänkte den till Vadstena 1407. Det har varit i folkungarnas ägo flera generationer bakåt och har sin motsvarighet i kungagårdarna vid Dalbergså och Lövängen, Gestad vilka möjligen har än djupare rötter.

Först frågan om Ramfrids åtkomst. Det tycks inte vara hennes morgongåva. Ej heller hennes morsarv där vi ej vet ätten. Troligast är hennes farsarv av Hafridssons ätt, vilken ägt Haraldstorp i Gestad, Västergården i Erikstad och Nordkärr med underliggande gårdar.

Hafridsätten är en kvinnolinje ur folkungaätten och likt övriga folkungar försökte de få fäste på Dal. Man förmodar att manssidan till Hafrid är västgötalagmän men det är på 1200-talet där det sen bara finns spekulationer. I Ramfrids testamente nämns en Hafrid … tydligen en faster? … se mer Folkungar och även om Stakernas rötter.

Det blir ett lite hopp mellan folkungar och Staker vars ursprung inte är helt klart. Men allmänt sett hölls dess värdefulla gårdar alltid inom släkten även om man fick gå tillbaka upp till fem släktled för att hitta nån som var behörig att köpa gården eller fortsätta ätten ägande.

Lakernas vapen var likadant som de senare Liljehökarna, gul lilja i blå halva, vit falk/hök med gula fötter och näbb på rött fält. Liljan antyder möjligen släktskap med Birger Brosas folkungagren.

I dokumenten tidigast kända är Harald Stake. Han köper av Skarastiftets gårdar i Malma, Levene gäll bl.a. Ödsmål 1396. Andra dokument berättar att ätten på Malma blev av med några gårdar vid Drottning Margaretas räfst och man kan bara spekulera i hur man trixade för att slippa undan under dessa tider. Likas å var det vanligt att byta adelsköld med kvinnorna beroende på vilket var starkast eller lämpligast

Är Stakeätten från Malma? Ändrade han namn till Stake? Det går dock inte att vidare att härleda släkten vid denna tid på Västgötasidan. En stark indikation är det sentida Stakearvet finns en del gårdar i Malma, men eftersom det inte är huvudgården är det sannolikt så att nån gift bort sig från huvudgården. … se Fryxellska Stiftelsen. Eftersom nån Lake nämns på Dal under 1600-talet ökar det sannolikheten för släktskap Lake - Stake.

Anders Lignell nämner att Stakerna skulle ha ägt Vättungen 1416, utan att visa dokument. Det är bara en svag indikation att en Sven Niklisson Stake funnits vid denna tid, men då snarare på Berg. Det går inte ihop med de data som tas upp här. Å andra sidan måste Amund Svensson Stake ha haft en far som hette Sven? Denne måste ha gift sig till Berg, men knappast till Vättungen. För Bergs del finns då ett språng från Ramfrids donation 1358 till Märta Mattesdotter och den första Stake på Berg.

Ett mellanstick är Erik av Pommerns skattebok och fragment från 1413. I den nämns "2 tienstemän" på Nordal vilket är två adliga i kungens tjänst. Vadstena ägde vid denna tid Norrkärr och arrenderade förmodligen ut den. Återstår Berg och Västerråda som herresäten.

Enligt Vadstenas jordebok 1502 är Vättungen ursprungligt skattegods testamenterat av tre systrar till Anders i Backen, Ödskölt och hans bror Enar i Asslerud, Håbol. Eftersom man i sammanhanget nämner Vättungshov och att Vättungen ligger utanför Vånga och är så stort att 7 torp ryms, blir det inte yta kvar åt två Vättungen. Vid den tid hörde Vättungen till Ödskölt socken och givarna var tydligen skattebönder.

Men det är möjligt att Stakerna arrenderat av Vadstenas lokala skrivare att ha något att skriva sig till. Det var normalt att skriva sig till åtminstone två sätesgårdar och helst fler. Det angav att man hade råd att skänka en brud en gård i morgongåva. Från Johan III:s tid och framåt skulle det helst vara ett helt säteri om 6 mantal i morgongåvan.

Det skulle inte vara första gången en ätt i vardande tar ett undangömt "andra" gods i namnet. I ett flertal fall skriver sig nån av de tidiga Stakerna sig till Vättungen som andragods. Dock gäller denna beskrivning av Stakerna främst de som introducerades på Riddarhuset. Förmodligen skedde det 1629 av Lindorm Stake på Berg och överhuvud för ätten vid denna tid. Han har inte tagit med någon förrän anfadern Amund. Eftersom man då anger att Berg är stamhemman får vi nog lita på att det var så.

Naturligtvis är det så med alla släkter att man hamnar i en massa olösta frågor. Här får vi då nöja oss med de generationer vi säkert känner från Riddarhusets antavlor och följa släktleden via deras sätesgårdar och generationsvis.

Att Stakerna mycket fort syns i högadeln beror säkerligen delvis på det stora arvet efter Grupendals i två omgångar. Denna ätt kom från Mecklenburg via Lolland till fästningen Bohus där Claus Grupendal var drottning Margaretas slottsloven. Därifrån till Västgöta-sidan av Vänerstranden.

Antagligen ingift i Såtenäs där den tidigaste Fikke Grupendal kom att äga en mängd stora gårdar från Håberg i Flo, Såtenäs, Trolmen, Råbäck, Stora och Lilla Hönsäter i norr samt flera mindre gårdar på Kinnekulle och nån kvarn. I första omgången gick Hönsätergårdarna, Kinnekullegårdarna samt Trolmen till sonen Eggert, medan dotter Christina fick Såtenäs, Råbäck och möjligen Håberg. Äktenskapet var barnlöst och via Otte Torbjörnsson kom det sen i Tore Bytings ägo. I nästa generation kom det i Stakernas ägo.