Oxlandet

Den heraldiska Oxen fick Dal med Nya Tiden dvs. Gustav Vasa. Kanske det var den som gav namnet Oxland åt Dal så att dansken och norrmannen fikade efter fett kött. I alla händelser var smörproduktionen det centrala och åkerbruk till husbehov.

Oxlandet, Dalslands historia, Oxen i dag, Hertigens landskap, lagringens problem, Greve av Dal, tjuren, Dalboslätten, biff och dragdjur, kyrkans gårdar, livsrum, socialförsäkring, naturens bärkraft, kista

Oxlandet| Oxlandet 2| Hushållet| Seder| Kvinnan| Skatt & Handel |Samhället| Stormakt| Tabell| sitemap | hem |

Förord

Om man fångas av ett ämne är det som att vara ute i svamp- eller bärskogen första gången för året ... man är som en yster kalv på bete och söker efter bara bättre och bättre ställen ... plockar lite här och lite där ... tills man sen lugnar ner och kanske i slutändan blir så upptagen att när korgen är full har man gått vilse ...

Ordstäven är kursiverade

Mitt intresse för Dalslands historia var egentligen bara menat som en förstudie till att beskriva Nordens historia under första årtusendet av vår tideräkning. För ändamålet ville jag veta hur folk levde i vad man brukar kalla naturasamhället dvs. då människan i huvudsak livnärde sig på vad den egna jorden och skogen gav. Sen upptäckte jag min generation egentligen står med ena foten i naturasamhället och den andra i stadssamhället. Detta förutsatt att man är född och uppväxt på landet och har insupit dess seder och bruk före rationaliseringen de senaste decennierna.

Dä va jämt skägg, sa barberaren,

när han raka katten

Jag ser det som en förmån att i ungdomen ha fått vistas på skilda håll i Norden ... att ha gått i folkhögskolor eller annars studerat tillsammans med ungdomar från hela Norden inklusive Färöarna, Grönland och Island ... att ha levt i alla typer av landskap från skärgårdar och kustsamhällen till de djupa skogarnas mystik ... att ha fått vara med från det tättbebyggda danska bondesamhället med dess mer specialiserade yrken och handelsvaror till ... att ha bott i skogig glesbygd ... att ha fått tillverka allt hemmavid "på gamla viset", såsom sopkvastar, räfsor, sågbågar och yxskaft, seldon och redskap ... att ha fått använda alla de gamla redskapen vars historia går tusentals år tillbaka för en del av dem. De har inte förändrades nämnvärt förrän tekniken blev vardagsmat. De användes ända fram till att de sista torparna och backstugsittarna med sin lilla jordplätt hade dessa redskap. De finns samlade på våra museer och hos entusiaster såsom Åkessons Loge på Dal.

1600-talet la grunden för samhället av idag. Det började med kommunikationer, post och gästgiverier. Allt vad man kallar infrastruktur och organisation. Även om det gick mycket långsamt. Det tog kanske 50 år efter beslut innan tingshus verkligen blev byggda och 30 år till innan "kista" dvs. häkte blev byggt ... eller att det tog hundra år innan milstenar i sten kom till. Folkmängden på hela Dal år 1600 var ej större än Gustav Wasas Stockholm eller våra dagars tätort Mellerud. Vi har svårt att föreställa oss såväl odlarbragder som bragden att ha gjort väg i väglöst land.

En ska ´nte vänna välpar

på smordt lär

Man skulle kunna tro att detta redan var utforskat. Men åtminstone när jag började i slutet av 70-talet fanns nog ingen helhetsbild av hur folk levde under 1600-talet här på Dal.

Samtidigt är detta en bild man kan dra ett till tvåtusen år bakåt av folkets villkor och praktiska liv. Böndernas vardag var någorlunda ensartad i stora delar av Europa i några årtusen. I min ungdom var jag en sommar inackorderad ute i Sydfinska skärgården, där separatorn var nästan det enda som skilde från vad jag ser i Dals 1600-tal.

Om je´ nu en gång ska hängas,

vill je´ ta me´ fa´n

kolla att repet håller

Det är närmast självklart att rikshistorien passar inte in på gränslandet Dal. Mitt arbete är förstås i huvudsak en sammandrag av andras forskning plus en del egen djupgrävning. De andra är upptagna i källorna bak i boken. Men mest har förstås de som levde då givit. Boken har i mångt blivit en etnografisk kartläggning mer än beskrivande historia. De många citaten och sidoblickarna bildar ett lapptäcke som sammanlagt ger en bild av dalbornas vardag under stormaktstiden. På sluttampen tillsatte jag dels bilder, dels vad jag fann av folkvisdom och humor. Allt för att ge en äkta dalsländsk doft av förgätmigej och konvalj.

På Dal den 23 april 1996.

Bengt Hemtun

Revision och tillägg jan 1998.

Oxlandet

Tydligen en glad Daloxe … med grevekrona Parisdokument 1562.

 Man vet med säkerhet att oxen blev Dals symbol under de första Wasakungarna när det egentliga riksbyggande sköt fart. Däri ingick att skapa symboler för land och landskap. Får med en gång säga att det var ursprungligen en oxe och ej tjur som nutiden vill få det till.

I flera handskrifter med skriftlig beskrivning heter det på nusvenska "Dals vapen en röd oxe med förgyllda horn på vit botten". Den tidigaste Jens Klints avskrift ur Olaus Petri krönika 1567 dvs. bara sju år efter begravningståget till vilket landskapsvapnen gjordes.

Vapnet förevigades sedermera på Vadstena slott som en stukatur med hertig Magnus vapensköld. Dals vapen är fjärde fältet i hertigskölden och ska utläsas Greve av Dal. Magnus hann egentligen bara vara hertig och greve några år innan han tappade kontakten med omvärlden. Efter honom har egentligen ej funnits nån speciell greve av Dal.

Landskapet har än hört hit och än dit under nån furstlig person. Hertigarna Carl och Johan tog visserligen över Dal i tur och ordning och därmed även grevskapet, men det förlänades ingen speciell greve. I övrigt borde det kanske heta Drottningarnas Dal eftersom Dal var förlänat drottningar från och med Margareta Fredkulla till Gustav Wasa.

Dess tillkomst kan tillskrivas Erik XIV när han ville imponera på en engelsk prinsessa. Då behövdes enligt engelsk model grevar och friherrar så många landet kunne ge. Till Gustavs begravning delades landet upp i 24 provinser och fyra furstendömen. Som mest delades landet i 16 hertigdömen och 12 grevskap. Senare blev grevar och friherrar bara hederstitlar och baron en titulatur.

Det var gott att veta hur man skulle sitta vid bordet i hierarkisk ordning vi normalt kallar hackordning. Idén med genomförd feodalism var dödfödd i Sverige. Men detta får stå som exempel på hur glest bebyggda Norden försökte ta efter kontinentala strömningar. Under största delen av 1600-talet betalades skatten till Beata de la Gardie Läckö. Hon var gift med fältherren Lennart "Blixten" Torstensson. Släkten de la Gardie fick den i lön för tjänster och lån åt kungariket.

Oxen i dag

I dag 1998 är oxen ordentligt på tapeten genom att ett nytt större län skapas. Statsheraldiker Nevéus har det inte lätt eftersom hon valde fel taktik. Eller så är hennes förklaring en efterhandskonstruktion, när hon säger att det antagna förslaget egentligen var menat som ett avskräckande exempel. Jag vet ej, eftersom jag inte har alla detaljer. Nevéus oxe ser mer ut som nån sorts "belgisk blå" eller de här importerade frigångsdjuren man numera har som köttdjur och naturvårdare. Det är den bild samtiden får.

Erövrad kompanifana på Töjhusmuseet i Köpenhamn ungefär efter originalritningen, men dock lite smäckrare och vildare. Enligt 1685 års ordning fanns kompanierna Valbo, Vedbo, Tössbo och Sundal som halva regementet. Wästgöta-Dalregements livfana hade en oxe i övre vänster hörn.

Nevéus får säga vad hon vill, men folk och samtiden tolkar den efter vad de ser. Hur hon än försöker får hon med tolkningar av symboliken hon inte räknat med.

Finnarna tolkar sitt lejon på en sabel som symbolik för hur landet lever på svärdseggen i gränsland mellan kulturer, alternativt historiskt som en del av stormakten med dominerande svenskar/ryssar man får vakta tungan in för. Lite av den mentaliteten fanns kvar under 50-talet när jag gjorde ett drygt decenniums gästspel i Hfors. Finland fick sitt vapen när Johan III gjorde det till furstendöme 1581. På den tiden kanske man redan insett värdet av detta folk med sisu som klarade att gå på svärd, så som det sen blev under stormaktstiden … Hakka päälle Perkele! … Finland var 30% Sverige om man ser till andelen soldater.

Det är dagens tolkning medan vi ej vet något om hur det var för 100 eller 200 år sen. Samma gäller Daloxen och många vill ha att det ska vara en tjur. Som sagt den ursprungliga utformningen har förstås berott på konstnären. De vildaste från 1600-talet finns nog på Västgöta-Dalregementets av danskarna erövrade fanor i Töjhusmuseet, Köpenhamn.

Oxen/tjuren i rubriken är från en handling bevarad i Paris sen 1562. Den ser ut som en glad oxe och det tilltalar nog dalbornas humor. Svansens böj är av s.k. heraldisk form och finns i den formen i flera sammanhang. Då var det en smäcker oxe för det mesta. Stockholmarna ritade dock för det mesta feta oxar och var mest intresserade av dem. En del oxar gick som avelsdjur till kungsgårdarna.

Tjuren fanns bara som s.k. häradsbetäckare och de vägde inte mer än en tredjedel av en av dagens normaloxar. Varje socken hade knappast mer än en tjur, medan det fanns flera gångar fler oxar och de var antagligen dubbelt så stora som tjurarna dvs. en speciell oxras. Oxen var dragdjuret medan hästarna var som Gotlands rus. Fynd av hästskor visar storleken på klövjehästarna. Det finns inga skor efter ryttarnas större hästar. Något motsägelsefullt användes den större hästrasen bara för krig.

Den heraldiska tjuren i dag är likadan som den var i taurobolierna hos Mitrasdyrkarna för ett par tusen år sen. Med svansen uppåt, det utstrålar tjurkraft. Tjursymboliken fanns hos sumererna för runt 5000 år sen när hjälten Gilgamesh brottades med Himmelstjuren, medan de riktiga pojkarna försökte tämja den levande tjuren.

På Kreta lekte man med Mino-taurus och slog volter över dess rygg … kanske Minotaurus var road av leken. Dagens Cowboys från Wilda Wästern säger att leken är omöjlig och att tjuren skulle spetsa dem … Tja, det beror på hur man närmar sig djuret -- som vän … eller som fiende och vill vinna över den … sen är det skillnad på idoler och verklighet ocksåå.

Nevéus ställer vapenelementen mot varandra med dragna vapen och tjuren sina horn. För min del synes det vara en träffande bild. Ju fler kockar desto sämre soppa och det kommer nog att bli ett evigt kiv. Under mina 24 år på Dal har det alltid varit någon kommun som ej velat gå samma väg som de andra. Varför skulle det vara annorlunda i ett storlän.

Möjligen kan det vara lite i skymundan eftersom herrarna på fascistisk vis bildat Intresseföreningen för Västergötlands Kammardemokrati, så att ärendena avhandlas i slutna cirklar och rum. Privata föreningar har ingen skyldighet att visa sina kort. Gammalt Wästgötastyre är det inte.

Naturligtvis kommer framtiden att tolka symboliken som man vill. Det enda positiva i sammanhanget är att Dal ändå har hamnat på kartan, som man säger. Det lilla landskapet med några tiotal tusen innevånare syns mitt bland dinosaurierna. Det är väl tur att inte Halland kom med då hade Daltjuren säkerligen droppat bort eller blivit en filead oxe.

I denna bok blandar jag friskt mellan att kalla den oxe eller tjur … antagligen har folk gjort det förr och kommer att göra det framdeles. Det beror på vad man avser med symboliken och hur djuret ser ut … och på tiderna.

 

Hertigens landskap

Vapendjuret fick Dal med det nya kungariket med Gustav Wasa. Men värdeladdningen kanske landskapet fick under Karl IX under hans tid som hertig. Han är den av Wasa-ättlingarna som la mest arbete på att utveckla det lilla landskapet. Han hade fått det i pant och förläning egentligen. Men han grep genast tag i att bygga upp landskapet. Han hade planer på att bygga en stad vid kungsgården Kambol och den gamla slottstomten Dalaborg.

Där fanns också den urgamla marknadsplatsen vid Strätet, Dalbergså. Det var gammalt kung-ligt arv. Vid den tiden gjorde kungarna ingen större skillnad mellan eget och statens gods. Samtidigt ville han upprätta stuterier, där främst hästarna från Walbo hade tilldragit hans och andras intresse genom att passa sitt tilltänkta ändamål.

Det egentliga oxlandet var nog Dalboslätten. Sen gammalt betalade man sin skatt i smör och sysslade mest med boskapsskötsel och smörproduktion. Skogsdal betalade i vad man hade och så mycket som 17 olika naturaprodukter har betalts från ett hemman enligt skattelängderna. Bockskinn tycks ha varit efterfrågat till dels böndernas högtidskläder, dels till ryttarnas uniformer. Folk producerade förstås det som värderades högst.

Hertigkronan på Magnus vapen Paris 1562.

Men från kronans sida var man intresserade av biff- och dragdjur. Från Dal köptes avelsdjur till Gripsholm avelsgård under Karl IX:s tid. Medan oxar och stutar gick som mat till städerna i öster eller till herrskapet på Läckö.

Under fejderna med Dansken och Baggarna skröt dessa med att de tagit massor av "oxar" i brandskatt. En gång skulle det ha rört sig om ett par tusen. Det är högst osannolikt enligt boskapslängderna. Endast hel- och halvgårdar hade stutpar … dock ej alla. Med tanke på att det fanns knappt 1000 gårdar totalt faller det på sin orimlighet. Baggernas lögnar bidrog förstås till att göra Dal känt som oxland, men på ett dyrt sätt när mannarna letade oxar under fejderna.

Man kan jämföra med 1500-talet då man bara levererade runt 500 stutar med 10 års mellan-rum till kronan. Å andra sidan hästen, nordbaggen är ju liten, så kanske baggarna ej sett skillnad på oxar, stutar, kor, kvigor, kalvar. Eller vederbörande krigsherre ville framstå i bra dagar.

Hertig Magnus blev aldrig gift men han hade ett par sambor. Frilla kallades det på den tiden och när det gällde höga herrar hade de i det närmaste fulla arvsrättigheter.

Det är inte längre bort än att en ättling till hans favoritdotter Lucretia Magnidotter bevarat manslinjen från hennes gifte med Christopher von Warnstedt. Denna yngsta namne har skrivit en intressant artikel i Hembygden 1991 för den av Dalgrevar intresserade.

Det i Dals sammanhang intressantaste är att Magnus under Gustavs sista tid skötte bondgården Sverige. Lika nytt är att det finns räkenskaper om Dal bevarade från slutet av 1550-talet. Dessa kan man jämföra med Gustavs egen jordebok från 1540-talet samt Kammararkivets bok över kyrko- och prästgods 1547 jämfört med vad det sedan blev på 1600-talet. Därav kan man sluta sig till att Gustav nog inte på Dal förlänade eller sålde bort så mycket som man skulle kunna tro av de andra uppgifterna.

Tydligen startade den stora utförsäljningen med Johan III och hans säteriförordning dvs. mellan 1569 och 1592. Han fick avsluta nordiska sjuårskriget med dess räkning 150 000 för Älvsborg. Men knappt var det överståndet innan ett nytt 25-årigt började mot Ryssland. I det skenet är det naturligt om Carl och mest Johan konfiskerade vad Magnus fått ihop. Därtill ökades utförsäljningen av det kyrkogods Gustav Wasa hade dragit in. Mycket gick till adeln och gav inga inkomster, men betalade ändock de höga herrars löner. Det ekonomiska sinnelaget var i det närmaste obefintligt och allt sammantaget ledde till en rekordinflation på 800 % 1590-92.

Detta syns bl.a. av antalet kyrkolandbor och torpare samt några klosterlandbor i de tidiga räkenskaperna. Under Johan III och framåt övergick kyrko- och klostergods till Stakerna i det närmaste i sin helhet på Nordal samt Vättungen. På Sundal gick kyrkans gårdar i Gestads och klostrets Haraldstorp till Stakerna medan Bolstad kyrkas gods delades upp på flera och samma gäller i övrigt häradena på Skogsdal.

Stukaturen på Vadstena slott med hertig Magnus vapen med greveskölden i höger hörn.

Detta är en företeelse som gäller för Dal och kan inte generaliseras för hela landet. Adelns andel av jordinnehavet ökade med 10 % från 1560 till 1700. Mycket av detta skedde under Johan III och Kristina och de andra som gynnade adeln. Å andra sidan var högadeln ofta med och finansierade krigen.

Om Magnus hade fått förbli frisk hade han säkerligen kunnat bli den bästa kansler och hushållare Sverige kunnat få, kan man ana ur det lilla han hann visa av sin stil.

Istället blev det Gustavsöner utan riktigt grepp om sin nyvunna roll som furstar i Sverige. Erik och Johan var egentligen rätt lika i sin iver att göra Sverige till ett feodalt rike av europeisk snitt, utan sinne för proportioner och Sveriges resurser. Antagligen skulle vem som helst i samma sits ha haft svårt att kryssa mellan teori och verklighet.

Karl IX var måhända den som var någorlunda sansad och han var först att verka för utbyggnad av näringarna och uppkomsten av städer. Pappa Gustav hade nog mest kommit med sina undervisningar och påbud utan någon egentlig kraft och uppbackning beroende på bristande resurser. Karl får väl ihågkommas för att ha varit den sista som red Eriksgata … det var slut med hyckleriet om folkvalda kungar.

Gustav II Adolf ledde Sverige in i orealistiska stormaktsdrömmar och det kostade i längden mer än det smakade. Man skyller på Kristina att hon tappade tyglarna, men det fanns nog fler skyldiga där … filosofiskt kan man förstås säga med Karin Boje "Det gör ont när knoppar brista" … det var nu en gång Sveriges steg från medeltid till modernt samhälle. Det beskrivs bäst genom att se hur dalborna tog den omställningen. De följande kapitel ger många aspekter på 1600-talets Dal.

Vare sig det är kungar eller bönder avhåller jag mig i regel från att värdera personerna på den historiska scenen. Det finns för få fakta och gamla propagandister och historiker har nog fabricerat en massa förvirrande lögner i något syfte … och mot gudar ska man inte kämpa. Då får man en Torsten i ögat!

I stället försöker jag visa vad som hände och vilka konsekvenser det fick … i den anda jag lärde i ungdomen av tidiga biografer som greken Plutharkos och romaren Suetonius. De var nyfikna på vart olika initiativ och styresformer ledde. De ställde sig mitt i verkligheten och kände efter hur det är att vara människa … likt alla stoiska filosofer.

Så lång var inledningen …

Lagringens problematik

Människan började utvecklas i det närmaste explosionsartat när man väl löst problemet att lagra i allmänhet. Här menas ej bara lagra föda utan även lagra idéer i ett gemensamt folkminne samt inte minst att man lärde kapitalisera. När man betänker att människolika varelser har funnits i kanske 1–2 miljoner år och de riktigt fiffiga kanske minst 100 000 år blir den lilla period på 6000 år vi kan överblicka med viss noggrannhet ... ja, den blir mycket kort samtidigt som vi ser den snabba utvecklingen. Den har gjort ett extra skutt de senaste 50 till 300 åren.

Varje form av odling eller avling kräver sitt speciella livsrum och förstås en jordens bördighet, så att växter och djur får livsutrymme samt lagom klimat. I annat fall sätts snäva gränsar för hur mycket liv ett lokalt livsrum kan föda. Mest areal kräver jakt och fiske och därefter kommer boskapsskötsel. Fåren har säkerligen varit de första naturskövlarna och även en intensiv boskapsskötsel kräver stora arealer, samtidigt som det är ett relativt dåligt utnyttjande av de gröna växterna som energikälla. Sädesodlingen har skapat basen för de senaste 5–6000 tusen år av befolkningsökning.

Tillgången på föda i de bördiga trakterna har gjort det möjligt att föda många barn att uppnå vuxen ålder. Människans egentliga fiende är ju egentligen bara människan själv. Fred är den andra förutsättningen för expansion. Fram till bildandet av större riken var glesbygden en försäkring för fred. En annan var att det funnits nån sorts fördrag mellan alla folk att respektera varandras inmutningar. Fornmänniskan var inte så dum att Han började fara runt och slå ihjäl andra för brödfödans skuld. Det skulle utsätta honom själv – om han slogs var det bara för reviret.

Under de senaste decennierna har västerlänningarna lärt den hårda vägen att vår välmenta beskäftighet kanske inte innebär att vi vet allt. När vi gjorde oss lustiga över Indiens heliga kor och ville att de skulle föda de svältande med hamburgare, fick vi lära oss att den stilen icke passar en miljard människor på en liten yta.

Jämför hästskons storlek med kulspetspennan. Vanliga bondök var som islandshästar eller mindre. Bondens övriga djur var lika små … Fynd av 10,5 cm stora hästskor i Dalaborg

Då skulle snart kon tränga ut människan genom sin produktion av metangas bl.a. Samtidigt blir produktionen av kolhydrater på den givna ytan allt för låg. Och vi som lever på hamburgare kan förstås ej se för oss att det innebär att vi har en mångdubbelt större kropp genom förlängningen av djuret som producerar vårt protein. Vi tänker inte på att hamburgarkulturen innebär att vi själva tränger ut människa och natur. Växtätande varelser som vi själva kräver mindre areal än vår omväg att låta djur beta och omvandla till protein. Det ger mindre livsrum åt människan.

Hva ä dä, som ä högre hälle hus, mindre hälle mus å dyrare hälle hela Danmark.

... Dä ä en stjärna dä.

I Afrika har västerlänningen lärt att det är inte så lätt att kräva att folk lägger av med boskapsskötsel. Detta trots att vi nu vet att människan kanske delvis är skuld till att Sahara blev öken genom intensiv betning. Vi ser att boskapen medför erosion eller annars utarmar miljön. Våra ljunghedar och andra karga områden är antagligen ofta en följd av fårbete för några tusen år sen.

Därtill kommer då skövlingen av skogen till bränsle och bostäder. Då blir boskapen ingen försäkring emot svältkatastrofer. Det är den egentliga tanken bakom djurhållningen. Det är förstås mindre "jobbigt" att valla djur än att bruka en åker. Det tilltalar mannen.

Bön mat å äten mat ä ett

En boskapshjord är mycket mer än ett matförråd. Det innebär ett kapital och en socialförsäkring och att människan överlever från säsong till säsong och från generation till generation. Det ger status. Den som fått ihop detta kapital vill förstås ej överge det till förmån för oprövade nymodigheter. Samtidigt finns en känsla att förfäderna redan har prövat ut vad som är bäst. En boskapshjord är förstås ett levande förökande förråd.

Bod med svale och förmodligen extra sommarhärbärge.

Det är först nu i vår tid vi fått en möjlighet att börja se allt lite från ovan och bedöma konsekvenserna av felaktig teknologi hos människan ... medan HAN nog har svårare att inse att ideologin eller religionen är fel – nuförtiden är det ju guden MONETA som ställer till det. Mannen är icke skapelsens krona och naturens herre, som kyrkan lär

... De hycklande kristna har glömt bl.a. att Noah tog ett par av varje djurart i arken. Han viste att alla behöver alla i naturen även de allra minsta krypen och knottjävlarna.

Tvo går ente i en påse

Man kan ej såsom liberaler och socialare låta ekonomi gå före miljö. Naturen kan inte kompromissa och varje avsteg lagras som en försämring. Logikern och idéhistorikern inser detta omedelbart genom de förskräckande spår människans i okunnighet lämnar efter sig i skövlad natur ... redan "de gamle grekerna" skövlade all värdefull skog och före det skövlade egyptierna Libanons cederskogar och Sahara var boskapsland en gång.

Människan har ringa överblick över naturens bärkraft när hon blir stadsmänniska och ska försörja en stor befolkning. Den behöver si och så mycken skogs tillväxt för att upprätthålla återväxten utan att tulla på real-kapitalet ... tja, våra politiker ställer aldrig frågan så att man först frågar hur många människor tål ett vist landskap, såsom man egentligen gjorde på 1600-talet. Istället påtvingas landskapet inte bara mängden av människor utan hennes förlängda armar i teknik och annat samt inte minst allt synligt och osynligt avfall. Ingenting görs förrän det är för sent i vanlig ordning. Stadskulturer är "dödliga" – ruinerna visar på många högkulturer nu återtagna av naturen efter överutnyttjande av omgivningen.

Inne i en bod … och alla dofterna sen … snålvattnet rinner.

Från Egypten och dess bördiga och välorganiserade samhälle ser vi att kon eller egentligen Nut var himlavalvet i en del tempel. Tjuren blev symbol för sommarens halvår runt 1800 f.Kr. och levde mer av tradition kvar. Trots att den egentligen var knuten till en viss stjärnbild. Den var sen inte längre aktuell ledstjärna så lång tid pga. precessionen – i ioniskt-grekiska kulturen är ofta oxen symboliserad med hornen. Kulten förnyades i sentiden med Apistjuren men då hade man redan egentligen glömt vad en stjärnkalender var. Det blev mer astrologi än pragmatisk bondealmanacka bland de stadslevande egyptierna.

När judarna vände sig emot det egyptiska bruket av "kalven" som ritualsymbol runt 1100 f.Kr. var det pga. att man övergick till en stjärnbild som innebar patriarkat och med en patriark som symbol. Däremot behölls den egyptiska förbundsarken en symbol just för lagring, minne och bevarande av ritualens rekvisita. Ett exempel för folket att ha kista eller fler kistor ... ungefär på samma sätt som man i början av 1600-talet på Dal åtminstone i vissa härad hade en häradskista. Den rymde häradets handlingar, symboler och rekvisita ... och en annan kista för brottslingar ... samt i gårdarna kanske på andra tiotalet kistor för helt andra ändamål, men det är lagring det me’ ...

Sörj ente for den da, du ´nte ha sett

1600-talsbonden tänkte förstås ej på traditionerna i min beskrivning. Men allt detta fanns mer intuitivt och bakom i traditionen och i folkminnet som ordstäv, seder och allt vad där tillhör. Boskapsaveln var nästan nedärvd ... medan sädesodlingen hade svårare att slå rot och blev bara till husbehov. Det var lättare att driva boskap till marknad än frakta säd, när resandet gick med en hastighet av ett par mil om dagen. Inte alla hade ens häst eller oxe. Däremot kunne man transportera boskap och den kunne beta längs vägen. Framme var det plånboken när den omsatts till pengar eller bytts till varor.

Bayeuxtapeten efter slaget vid Hastings 1066. Antagligen gjort i Kent, England. Lägg märke till jordbruksscenen och redskapen. De går kanske ett årtusen eller mer bakåt. På bården finns även ett naket par och en naken man som "befruktar jorden" … det associerar till folkminnet från Högelund och går kanske 4000 år bakåt.

Det är så som folkminnet säger i Eddan att först kom aserna eller boskapsskötarna för kanske 6000 år sedan. Senare "kom" vanerna "utan stake" och man ingick förlikning och fördrag. Detta torde ha skett för drygt 4000 år sen. Det dokumenteras på en hällristning i Högsbyn jag kallar Laghällen. Jordbrukets perioder och omfattning visas i pollenunder-sökningar från Levene, Västergötland och Färgelanda. De är samstämmiga även med undersökningar från annat håll inom Skogssverige medan Skåne och sydkusten har sin egen utveckling och ligger steget före.

Snålheta bedrar ofta visheta

De visar att våra förfäder bara kortvarigt försökt sig på sädesodling i omgångar med ca. tusen års intervall runt 3100, 2100, 1100 f.Kr. Först ca. 500 f.Kr. med en samtidig klimatkylning på någon årsmedelgrad blir sädesodlingen kontinuerlig. Det finns lite nedgång mellan Vendel och Vikingatid då man möjligen köpt säd utifrån eller så har befolkningen minskat eller flyttat ut.

Detta bör man ha i minnet samt det faktum att inte ens under 1600-talet var det mer än husbehovsodling på Dal. Undantaget är adeln och prästerskapet, mer bestämt prostarna i synnerhet, vilka nog koncentrerade sig mer på odling än andlig sådan. Adeln hörde till odlingens pådrivare på såväl egna säterier som underlydande gårdar eftersom de hade bättre möjligheter att ordna avsalu och ofta själva fick lön i jordbruksprodukter.

Bland bönderna förblev metoderna och utfallet likadant fråm till havreperioden på 1800-talet. Anders Lignells lilla bok från Dalskog talar sitt tydliga språk. En annan sak är Dals totala skörd och skattekraft ökade pga. folkökning, nyodling och hemmansklyvning.