Naturahushållet 2

Utformandet av gården bestämdes av naturen, traditionen och vad man behövde och hade råd med. Allt gjordes efter människan, djurens och naturens mått. Mangården och fägården hölls i regel isär och eldfarliga byggnader placerades på avstånd nära vatten

kalenderstav, kulturgräns, bolby och tun, boplats, husen, invistarhus och utvistarhus, bondealmanackan, sädesodling, tun, bolby, stuga, bastu, kölna

Oxlandet| Hushållet| Hushållet 2 | Hushållet 3|Seder| Kvinnan| Skatt & Handel| Samhället| Stormakt| Innehåll| Tidig medeltid | hembygdsmuseer | sitemap |hem |

Kalenderstavar

När man talar om naturasamhället kan man knappast undgå att tala om kalenderstavar och bondealmanackor.

De som inte hade fall i älv eller bäckekvarn kunne klara ett lite hushåll med handkraft i ett hörn av boden.

Den tryckta almanackan var en av de första böcker bönderna köpte. Den äldsta svenska är från 1585, men det torde ha dröjt till 17–1800-tal innan de blev var mans egendom. Innan dess var det runstavens "magiska" innehåll som berättade om bonde-året. "De bästa" rymmer tecken som är såväl katolska helgondagar som mycket äldre tecken dvs. gammalt kalendergods. Jag har funnit märken som t.o.m. användes i Indien för samma saker för 4000 år sedan.

Dä ä engen krok i artåkern

För den oinvigde var och är det förstås magi. Men det är ej märkvärdigare än en månårs-kalender. Man märker in obs! ej märkesdagar utan de arbeten som förestår vid olika tider på året. Det blir en allmän likare, man har som stöd för minnet. Vem kan direkt ur minnet minnas ett helt års arbetsritual. Det har varit dagar som: sommarhalvårets början

Tryck för kalenderstav

Kalenderstav från Järestad härad, Skåne. Den är av den astronomiska typen med urgamla symboler. Det talar för att man själv kunne göra sin månkalender. Bland symbolerna finns månens uppstigande och nedgående noder.

– båten i vattnet – dags att plöja – linet ska sås – lövtäkt – höskörd osv. Det var det magiska bakom symbolerna och som är så viktigt i ett samhälle som styrs av naturens gång.

En del räknade själv ut månkalendern. Ur Bolstads räkenskaper ser vi att söndagsbokstäver och gyllental blev vardag för prästen I Herrens år 1515. Söndagsbokstaven var g, tredje efter skottåret, gyllentalet 15. Senare under 1500-talet kom Gregorius XIII:s reformerade kalender 1582.

Den som ägt staven från Järestad har kunnat sin månkalender. Det är inte bara månens noder som syns bland symbolerna. Även symboler för stjärnbilder och polstjärna finns på staven. Symbolen vid Sebastian 20 januari finns på en del av våra hällristningar bl.a. Skepplandakrokodilen från ca. 1200 f. Kr. Och vid samma tidpunkt runt Kyndelsmäss.

Skepplandakrokodilens rad av symboler för månvarven.

Andra gick enbart efter de katolska helgonen och det var egentligen samma sak. Kyrkans kalender byggde på den urgamla bondealmanackan med latinska namn och passande helgon samt minnesregler. Man började trycka almanackor på 1500-talet, men tyvärr var de översättningar från Tysklands klimat

Man kan med nygammalt språk kalla runstavernas metod för "ikonisering". Det är samma metod man använder i moderna dataprogram. Man låter en bild dvs. ikon representera exempelvis en hel arbetsrutin att skörda hö.

Turistreklamen brukar kalla Dal "Ett Sverige i Miniatyr", där underförstås att vi har lite av allt. När det gäller byggnadsstil är Dal som en korsväg mellan flera stilar. Walbo och Dals Ed är riktade mot Norjet – Vedbo och Tössbo emot Värmland och speciellt Sundal mot Västergötland och söder. Nordal möjligen mot Vadsbo och Kullen dvs. Skaraborg. Det är i huvudsak närhet och naturgeografi som bestämmer. Kroppefjäll en skiljelinje vid sidan av de forna vägarna dvs. vattendragen längs vilka bebyggelsen ursprungligen växte fram.

Kulturgränser

Som en kuriosa må nämnas en liten hällbild på "stora vägen" mellan Skogsdal och Smördal. Det är en ryttare som rider baklänges ... vilket jag då tolkar som ett budskap till vägfarande från och till Skogsdal "spela dum så klarar du dig bland utdälingarna" ... sen vill ju Gunnarsnäsborna ta patent på dethär med att rida baklänges – och att ett par helst vita oxar ska visa var kyrkan ska ligga ... men se dethär motivet med att spela dum är vida äldre än kristna kyrkan i Europa. Det finns i Amledsagan som ochså var bekant för Shakespeare när han skrev Hamlet ... och redan etruskerna lät en oxe visa var stan ska ligga. Det visar att vandringsägnarna nått Dal.

Dä kröker säg i ti, dä krokete ska bli.

Sundal hade byggnader som anslöt sig till Västergötland och för all del även till Västeuropas byggnadstradition med bärande stolpar och fackverk. I träfattiga områden blev det korsvirkeshus och en äldre konstruktion med flätverk och lera mellan korsvirket såsom i vissa väggar i min barndoms gård. Österut ansluter sig stilen till den knuttimrade stilen. Den är utbredd efter vad jag vet över hela "nordliga taigan" skämtsamt sagt eller bort i Ryssland. Stilen fanns redan i ryggåsstugan och fortsatte med den resligare parstugan. Den s.k. dalbostugan är ett exempel troligen från början av 1700-talet då nybyggandet bland bönder sköt fart.

Jag har bott i en låg parstuga i närheten av Borgå, Nyland. Min egen släktgård i norra Karelen avviker ej heller från stilen och den står nu på museum i Joensuu. Till dess stil hör även "laga byggnader" dvs. utvistarhusen med deras särskilda funktioner. Alla byggnader utom logen var rätt låga. Den skulle vara så hög att man kunne svinga slagan eller plejeln.

Husbondens kubbstol på Norra Dal?

Den tidigare nämnda gränsen går förmodligen mellan Margareta Fredkullas bo-Dal och övriga Dal. Där går även en kulturgräns mot öst och norr mellan kubbstolen och högsätet – mellan fäbodvallar och mer centraliserade gårdar – mellan stolpbodar och markbodar – mellan skiftesverk och stockverk, för att nämna några olikheter. De beror dels på de fysiska skillnaderna i landskap, dels måste de ha kulturell bakgrund

... i för-Edda-tid har ledaren Oden med sin avskilda kubbstol kanske inte varit så populär bland västgötar. De gillade kanske ej allt för "höga" kungar. Men nog hade man ett försäte. HAN som skar och skänker för delade bänken med HON som ser till att allt kommer till bordet ... det är skillnaden mellan skogsbons kanske mindre familjer och större frihet men krav att var och en är sin egen ledare … jämfört med de större hushållen och den underförstådda laggemenskapen och gillet. I skogen måste var och en kunna klara sig själv.

Dessa kulturgränser gäller närmast den äldre kulturen och där tidsgränsen går just under 16–1700-tal. Vi har kanske nog för lite material för att kunna generalisera eftersom gränsen är flytande och även på Sundal finns loftbodar, kubbstolar med mera. Västergötlands skiftesverk och mesulakonstruktioner förekommer nog endast på södra Dal och bidragande orsak till detta kan vara tillgången på virke. Och när man går in för knuttimrad parstuga och framkammarstuga breder den sig ut över hela Dal. Ordet mesula dvs. mittsula att jämföra med att -sula finns lite överallt i Europa och inte minst den kända världspelaren Irminsul. Runt den pelaren roterade himmelskupan. Världen under den kunne vara såväl den stora som den lilla världen inom husets väggar.

Sammanbygd fägård av sydlig typ från Tveten Frändefors

Bilderna på byggnaderna i allmänhet efter Schoultz därför att de är från sin rätta miljö och från seklets början. Menad att ge 1600-tal och tidig 1700-tals bild. En del av byggnaderna finns numera på Gammelgården i Bengtsfors.

Antagligen har den resande kunnat se en naturens kulturgräns under en resa genom landskapen på Dal. Skogsdal var masteträd och blockar i riklighet med gläntor där man kunne svedja eller ha lövbrott samt lite ängar. Slätdal var herdelandskap med spridda dungar av i huvudsak lövträd samt ekar stående ensamma och i klunga. Dessa fick ej röras om det syntes att det var en ek så att säga.

Från gränsen mellan Slät- och Skogsdal har vi en anteckning från 1694. Det är hemmanet Ryr vars skog beskrivs att södra skogen "är stor björkeskog" medan norra "tall, björk, ek och något timmer, jämte av någon annan skog såsom lind, al, ask, rönn, lönn, alm och hagtorn, vilken skog ock finns i ängarna" ... Det är senare generationer som låtit gran och tall tränga in på de mindre bördiga plättarna på Slätdal.

Finns det något snabbare och osynligare än en liten tulta som bestämt sig för att testa nånting?

På sin Dalresa säger Linne´ ej mycket om bebyggelsen 1746. Men vid Frändefors noterar han vad man kan kalla västgötastil. Husen var beslagna med grantiljor ... och i samma socken tycks ha funnits många asplundar och sen då gäss, där man hundra år tidigare i domböckerna noterar samma sak.

I Lund, Ånimskog tjusas han av att grästaken på stugorna var helt vita av "hälleknoppar" (sedum album). Dessa låga ryggåsstugor måtte ha växt ur jorden och smält in i landskapet till osynlighet. Det dröjde frampå 1800-talet innan de byttes ut på alla håll mot den kända parstugan.

Bolby och tun

Begreppet tun har ursprungsroten "dona" = göra. Användes speciellt i finlandssvenskan den dag i dag och förstås engelskans do och tyskans tun. Det betyder således det ställe där man gör nånting eller centrum för markservicen. Förr menade en del att ursprunget var ett mer nomadiserande liv.

Med ökande kunskap börjar det bli tydligt att människan levt kontinuerligt på de bästa platserna sen de en gång inmutades. Dock har man kunnat flytta i mindre omfattning såsom under järnåldern på Jylland. Man flyttade de ingärdade tunen dvs. bolbyarna en bit vart femtionde år. Det kunne vara hälsoskäl att en boplats blivit full av ohälsa eller att man sugit ut omgivningen och började på nytt på ett bättre ställe. Det gick så länge det var glesbefolkat.

Kartan av Tössbo prästgård är ett exempel där prästen bara hunnit ta upp en tiondedel av vad som blev odlad jord. Övriga bönder hade bara små åkerlappar på mindre än 10 hektar i gläntorna i pastorallandskapet.

Säterbrukets princip är att utnyttja olika områden efter deras säsongsväxlingar. Det finns antydningar om att vissa folkstammar vandrat mellan berg på sommaren och dal på vintern. Odling förutsätter att man är bofast och till saken hör att man riktigt upptäcker lagringens ide. Det blev aktuellt när man dels måste spara utsäde, dels den säkrare försörjningen genom att ha ett förråd som räckte till nästa skörd.

Forskningen har ofta inriktat sig på att spåra sädesodling så att man med odling menar att odla säd. Men när odlingen blev varaktig kan det ha varit frågan om att skörda växtlighet och dess frön på ett vist ställe. Och första odlingen kan ha varit andra sorts matväxter. Vi är ofta fångar av vårt språkbruk. Ordet jordbruk borde omfattar alla former av kultiverat utnyttjande av jorden tillgångar.

Vad är det för skillnad på att skörda av det fritt växande och att skörda en sådd åker egentligen? Skillnaden är förstås den målmedvetna kultiveringen men resultatet är det samma. Samtidigt med odling minskar anspråken på revirets storlek och folkökningen blir möjlig vilket sen leder till större byar.

Dessa kulturord framhävas här, därför att någon gång i forntiden måste det ha funnits en första gång när man kom på såväl redskap som idéer om metoder osv. Vi bryr oss ej längre att tänka över varför vi gör si och så utan tar det för givet. I det tidiga ritualsamhället var man tvungen att ritualisera för att från växtsäsong till växtsäsong komma ihåg "hur gör man nu igen" ... det är den årsrutin man ser på runstavarna.

Dä skriker ente dä rommet,

som tomt ä.

Språkforskarna vill mena att ortnamn på -lösa, -hem, m.fl. skulle vara de äldsta. De är säkerligen på gränsen av mer organiserad bosättning eftersom de betyder ungefär mjölkställe eller flytta in dvs. inhägnad för mjölkning. Enligt folkminnet var byarnas storlek på i medeltal minst 5 kvadratkilometer. Det behövdes ett ställe att samla djuren och bereda mjölken.

Namnet Tunhem antyder att hem kom före tun och att man på övligt vis bevarar ett kulturbegrepp i ett orts- eller bolnamn. Även ordet bol torde ha med boskap och höbol att skaffa. Så ock ordet by kommer av bujar = bugård och roten bo/bu som i boskap.

På järnåldern levde man ihop med "nöten" och kallade kamraterna bordsnöt på sina ställen i varje fall.

Fristående fårhus från Nössemark

Ett annat ord som anger tidsföljd är Levene. Slutleden -ene betyder "sluten inhägnad" eller "sluten vik"... förleden betyder antagligen "bröd" så ordet är brödhagen. Det borde ta död på tolkningen att -lev som bestämning i bynamn skulle betyda att man lämnar nånting såsom ättalev. I det kollektiva samhället fanns inget arvskifte utan man levde från århundrade till århundrade på sin inmutning eller folkland. Snorre anger att ett folk var 50. Alltså inte vårt begrepp land utan mer en släkt såsom namn på unga antyder att här levde ravnungar, ulvungar, hålsungar, låkungar i ett som en stor ätt utan arvskiften. Det kan man sluta sig till ur danska och svenska tidiga runstenar. Ägorätten kom med kungar och statsmakt under vikingatiden.

Den har allti nå´t å forebära,

som allri godt vell gära.

Nånstans i tiden började man för bekvämlighetens skuld göra inhägnader för djur – kanske för att slippa nattvakt men även för mjölkning. Fåren skulle säkerligen har klarat även vinterkyla, men skulle herden klara nattkylan när han vaktade för vargen? När odlandet började upptäckte man att kor och smådjur tyckte om det nysådda ... när man sen började bygga permanenta hus fann en del det lämpligt att inhägna hela boplatsen ... ja, t.o.m. inom boplatsen började man skilja mangård och kålgård från de övriga enheterna.

Ordet tun har nog mer fått klangen av ett inhägnat gårdsplan. Det är bekvämt att hålla smådjur och "smådjur" inom en yta. Småtultor kan stövla iväg och försvinna på ett kick om man vänder blicken bort. Historikerna har återskapat inhägnade jylländska byar Inom detta fanns även den grävda dammen som var nödvändig i ett landskap där det var långt mellan vattendrag och sjöar. Boplatsen har kallats tån i flera tusen år.

Bolby är ett kameralt begrepp och torde efter model från Västeuropa ha tillkommit i Danmark i slutet av 900-talet. Kung Harald behövde organisera wapentaket en skatt att finansiera trelleborgar och annat. Den nya kyrkans klerker bistod med bokföringen. Ordet bolby används i domböckerna. Det framgår att man värderade de upptagna gårdarna eller mantalen efter deras bärighet eller hur många familjer de kunne bära som åbor.

Åbo betyder att man bor enligt arvsrätt eller avtal. Man kan underförstå att det inte nödvändigtvis är ett stadigvarande boende. Det kan ochså vara arrende eller skiftesboende inom en släkt med odelat arv. En bolby kan bestå av fler åbor beroende på hur många åbor just den by kan bära. Landbor är det egentliga frälsefolket med bördsrätt dvs. de som är födda på gården har rätt att överta städjan av frälsehemmet efter föräldrarna. Men principerna om bärighet är de samma inom frälsegårdarna. Språkbruket var vacklande såsom det alltid är, så att man kunne använda frälsebegrepp om skattebönder och tvärtom.

Skattemantal och byars storlek var beroende av kvaliteten så att ett mantal kunne bära mellan 4–6 familjer med nån enstaka på 7. Men medeltalet var ursprungligen från 1500-talet normgivande 4 för en helgård, 2 för en halvgård och en familj på 1/4-torpet. Tunet kunne omfatta hela byns mangårdar och uthus. Arvdelningen gjorde att man kunne dela upp ett mantal eller dess bråkdelar i relation till antalet arvingar.

Exempelvis så att om i första generationen fanns 3 arvingar till ett helt mantal delades det i tredjedelar förutsatt att alla var av samma kön. Säg att ena tredjedelen sen fick 9 arvingar då fick man förstås 1/9 i 1/3, medan andra tredjedelen med fyra arvingar delades i 1/4 i 1/3. Kanske sista tredjedelen hade bara en som dog barnlös, så att den återbördades till de andra. Gården kunne förstås inte bära hur många åbor som helst. Man fick antingen turas om eller byta eller köpa till sig arvedelar alternativ hyra eller hyra ut. Ett tredelat mantal kunne kanske 4–6 familjer av andra generationen få plats.

Fristående svinhus Nössemark

Vi kan naturligtvis ej rekonstruera det forntida samhället. Endast anta utifrån bevarade byggnader och museer och påvisa hur det kunne se ut. Via domböckernas små notiser kan vi säga att där och där hade man det så och så. Men att generalisera är äventyrligt. Örs prästgård hade exempelvis ett fyrkantigt stall ... och man bygger det märkliga huset Bågen i Laxarby ... medan på andra håll fick folk att ta vad man haver och bygga ett kråkslott. Det fanns ingen direkt standard utom när militären byggde standardhus.

Att välja boplats

Före Gustav Wasa reduktion hade kyrkan mutat in exempelvis ett sjuttiotal tomter och ödegårdar på Dal. Gustavs efterföljare försökte förstås sälja ut allt detta och lite därtill. På 1600-talet var så gott som hela Dal inmutat. Den senare kraftigt ökade folkmängden gjorde alla resurser dvs. ödegårdar, sätrar, tomter delades upp och även gårdarna blev styckade.

Utöver tidigare nämnda kulturnamn har vi skiktet med obestämbara kulturnamn och sen de naturbeskrivande. En stor grupp för sig på berg/backa/hög/lid, omfattar ett hundratal bosättningar. Berg och hög kan ha anknytning till tidigare ritualkultur dvs. syftande på att gudarna gärna bodde på berg, men det är spekulation. Däremot har många kyrkor och äldre ättehögar gärna placerats nära vattendra … kanske en antydning om källor och vattens betydelse och därmed även deras idoler.

I förkristen tid hade man ofta bosättningen i anslutning till ättehögarna eller tvärtom att bosättningarna genererade ättehögar. Exempelvis vid Levene som tycks ha varit en komplett tidig järnåldersby med ättehage och en brödäng som var uppdelad i 20 – 30 odlingslotter (ett av de tidigaste kända namnen på västgötar var hill-levioner. Hill är förstås engelskans hill och levioner ligger nära ordet levene. En del talar för att man hade en nordisk Artemis som kvinnlig idol ochså)

Nämnda grupp av namn på något högt beläget omfattar runt 1/7 av namnen och i praktiken ligger många av gårdarna eller bolbyarna högt. Den praktiska orsaken var förstås att komma undan fuktigheten och att få ett gott drag i eldstaden via rökfånget. Fördelen att bo högt med utsyn gav lätt övervakning av barn, boskap och arbetsfolk. Att ha åkrarna högt var fordom även en försäkring mot försommarens nattfrost där ju åkrarna och terrängen var "naturdikade". I andra hand kom villkoret att ha nära till vatten och bränsle

... min släkt skryter över att gården låg så högt att den klarade nattfrosten 1868. Många forna gravplatser ligger utanför nuvarande bebyggelse. Orsakerna kan vara två. Dels att de är bortodlade på de bättre jordarna, dels att Dal varit oxland med liten eller ingen odling alls, så att bostadens krav har ställts därefter.

Smoler ä og brö, banner ä og hat.

Små bitar av folkminnen visar att man vid bosättning utgick ifrån att man skulle bosätta sig utom hörhåll för andra bosättningar. Ett hundskall hörs ju mycket långt vid tjänliga förhållanden och det var kanske meningen att gårdvaren skulle varna hela omgivningen om nånting ovanligt rörde sig.

Ett annat mått var att när man inmutade skulle en ung flicka ge sig ut med en ung kviga från gryning till skymning. Det område hon kunne inringa var lämpligt stort som en boplats. Måttet är praktiskt för boskapsskötare. De måste hinna hem till kvällsmjölkningen. Normal hastighet var vid reser runt 2 mil per dag vilket då skulle ge ett område på i medeltal 5 kvadratkilometer. Det stämmer förövrigt på det äldre skiktet av bolbyar men knappast på det yngre.

När man sedan byggde kyrkor var det på samma sätt som med hundskallet. Man skulle kunna höra den egna kyrkklockan men inte andra eftersom den var en lokal signal vid exempelvis fara. I Wästgötalagen kallas småbyars samlingspunkt ridkyrka dvs. man skulle kunna rida till den utan att det tog för lång tid … men det är tydligen en hästägare som kommit på paragrafen. Minst 10 byar dvs. mantal bygga för att de skulle ha råd med det och att hålla den vidlike också.

Kyrkorna var de enda offentliga byggnaderna och hörde och hör till landsbygdens karaktär. På Dal synes en god del av dem ligga vid vattendrag eller nära dikade föredetta åar. Det kan ha samband med att även kyrkan hade källkult och det ligger nog åtminstone 4–5000 år tradition i det. Det renande vattnet ingick i ritualen och där vi har åtminstone tre gamla källor exempelvis inom Holms socken. På Dal ej att förglömma St Nils´ och Elins källor i Hesselskog.

Observera att begreppet jungfru har idéhistoriskt inte innebörden ung. Hon är den i fruktbar ålder varande kvinnan som likt naturen årligen renar sig Vårfrudagen för en ny fruktbarhetssäsong ... i katolsk tid St. Gertrud. Därför betyder det nog ny eller pånyttfödd ... dvs. i viss mån överför man synen på växtriket till kvinnan. En del med mycken växtkraft och förökelselust såg gärna att kvinnan födde barn vart och vartannat år. När första var förbrukad tog man en ny ung och gjorde en sunnerkull.

Hunn på hunn, så länge dä ä en igen

Inte ens bibeln är särskilt intresserad av mannen just i sammanhang med fortplantningen. Maria tycks ha klarat det helt på egen hand. Hela Mellanöstern påverkades av Sumers och i viss mån Egyptens förkärlek för kvinnliga idoler. Dessa delades upp i Den befruktade, Den bärande, Framföderskan, Amman, Fostrarinnan för att vara exempel för nästa släkte. I den tidiga kristendomen är det bara patriarken inom manssläktet som har någonting att säga till om, medan den unga mannen är den lidande ... under att det blir några patriarker i slutändan? ... får väl sägas här att Väinämöinen är ungefär jämgammal med patriarken. Denne togs som idol runt högbronsåldern i Palestina och andra ställen.

Det gamla skiktet av bolbyar ligger förstås dels på de för dåtida naturahushåll bästa platserna – samt in vid vägar. Det betydde i första hand vattenleder och senare bestämdes vägsträck-ningarna dels av ägorna, dels av tingsplatser, kyrkor, kvarnar, marknader och sen lite ytterst krokiga landsvägar. Det blev så att vägnätet ändock gick förbi de flesta bolbyar och man ville undvika sankmarker – många hänsyn att ta.

Ju tätare bebyggelsen var, desto mer inhägnader. Fägator, betesmarker, åkrar, hästhagar, ibland ängstegar inhägnades. I protokollen syns att folk valde oftast genaste vägen när de kom utanför sina egna ägor, vill säga ... Då berodde det förstås på hur upptrampad en sådan väg blev om de sen av hävd utvecklades till olika vägtyper.

Invistarhus och utvistarhus

I detta avsnitt ska vi se på medeltida husordningen och fram till nya husesynordningen av 1681. Den behandlas i särskilt avsnitt. Skattebönderna brydde sig inte direkt om begreppet laga hus, eftersom de tyckte det bara gällde kronans, kyrkans och adelns bönder. Den fria bonden "gjorde som han ville". Man stod ju på egen tuva och jord, där varje kvadratmeter var MITT. Man visade bara hänsyn mot egna släkten och andra åbor inom bolbyn eller tungården.

"givit honom och dess bruk fanen och önskat att fanen måtte bo hos honom"

Det var egentligen bara i Holms socken det fanns ett större antal frälsebönder och dessa tillkom först under 15–1600-tal. Det var främst Stakeätten som fick allt kyrko- och kloster-gods och bröt upp nya tomter och torp. Man kan generellt säga att även övriga landbor, åbor och/eller husfattiga kände sig lika självägande. De hade ofta själv arvslott och var födda till fria bönder. Det fanns frälse av första generationen med rot bland skattebönder. Först efter många släktled när frälsebönderna blev ett ärftligt släkte smög sig in en annan underlydande tendens, skulle jag tro ... Under Lignells tid i början av 1800-talet ägdes gårdarna på Dal till 72 % av skattebönder och det fanns på drygt 20000 män endast 111 statare och 179 drängar, vilket säger det mesta.

Under 1600-talet avvek endast säterier och prosterier med mera nyodling och röjning. I övrigt rådde en viss samstämmighet över hela fältet. Man hade inte avsättning, teknik och skaparkraft att göra saker och ting så mycket annorlunda. Då blir det oftast att man tar efter varandra eller väljer det man kommer fram till är bäst.

Wästgötalagen talar om invistarhusen = mat- och kornbod samt sömnskämma. Det vill säga dethär med att vistas inne för annat än sömn var tydligen inte så viktigt. Man nämner ingen särskild stuga. Utvistarhusen var tre lada, nöthus och stall.

Gårdsplan med laga byggnader. Mangård med dess bodar i vinkel samt fägårdens långlänga i vinkel nära mangården.

Magnus Erikssons Landslag ca 1350 talar om tre nödvändiga boningshus stekarehus, stuga och kölna ... efter 1681 blev listan längre och modellen är tydligen tagen efter Upplands-lagen. Adeln med dess stora gods samlades i Uppland där 80 % av Sverige fanns. Så är det än i dag.

I Yngre Västgötalagens kyrkobalk av ca 1470 skulle prästgården bestå av fyra hus: stuga, bakhärbärge, nöthus och lada. Därtill Ett halv markland (halvgård) åker och äng som ger minst tjugo lass hö och en åttondedels åtting i utägor.

På Dal skilde man på mangården och ladugården dvs. båda med eventuella bihus. Dessa funktioner var åtskilda antingen så att husen var vinkelställda med ett avstånd från varandra eller så låg de parallellt med en gårdsplan emellan. Tredje varianten var att enstaka gårdar låg längs en linje placeringarna anpassades efter terrängen ... dvs. ungefär som jag minns 17oo-talsgårdar i knuttimmer från olika delar av Finland och annorstädes.

På slättlanden Själland och Skåne byggdes oftast fyrkantiga gårdar för att få vindskydd till vardags eftersom det blåser 400 dagar om året och t.o.m. julafton ... det är orsaken till att danskarna är så runda och trinda annars skulle de blåsa bort. Naturgeografin och råvaru-tillgången bestämmer i mångt hur människan och hennes livsrum omdanas.

Som en jämförelse kan nämnas att Erikstads och Grindstads brandstodsföreningar vid möte år 1770 ville begränsa antalet rimliga byggnader till:

- sätestuva med gäststuva alternativ kammar och förstuva under tak.

- två bodar, en till visthus och en till sädesbod och mjölkbod under tak.

- ett redskapshus.

- ett hemligt hus med fyra knutar.

- ett hästestall.

- ett fähus.

- en foderlada och fårhus.

- ett svinhus.

- en loge med två sädesgolv.

Bastu, kölna och smedja nämns inte och det underförstås att de inte är inom gården. Utvecklingen är mellan dessa två poler. Kanske bönderna ville visa sin rikedom genom att ha många hus. I min barndom hade man många rum i boningshuset (såsom på herrgårdarna), men redan på sextiotalet slog man ihop rum till ett större allrum.

Mangården eller framgården

Mangården kallades även framgården av de som liksom placerat den mot de som kommer med vägen. Just nu får jag i minnet Törresbyn i Ingribyn. En gammal gård med flisstengärde omkring och där det första man möter är framgården medan de andra byggnaderna ligger nästan dolda bakom backen.

Till framgården hörde sätesstugan och skilda brygg och/eller bastu, visthus, mjölbod vedbod skämma/sköka ... där dessa funktioner kunne förenas i en stuga med bod. Men kölna och/eller mältehus pga. brandfaran i regel placerades på avstånd från alla hus. Under fejderna visade det sig att kölnan i regeln klarade sig från att bli stucken i brand, så att folk hade ett enkelt tak över huvudet tills de hunnit bygga nytt. Kanske man hunnit gömma under viktiga ägodelar där också. Det kunne vara att man hann gömma mat, kläder, ugnspjället osv. medan man nog hellre förvarade värdesaker mer undangömt i skogen enligt urgammal sed. Till nämnda hus kunne förstås ochså byggas en "sköka" dvs. en tillbyggnad för olika ändamål och av enkelt snitt.

Ryggåsstugorna var knappast byggda med samma omsorg om materialval och teknik som de senare knuttimrade byggnaderna. Till dessa valdes kärnvirke och i bästa fall som rotbarkats och fått stå några år. Det var lyxbyggnader och för de som hade tillgång till mycken skog och den bästa var förbehållen kronan.

Messunde mat smakar bäst

I något fall berättar texterna att bastu och kölna för linberedning har varit samman- byggda eller man har fixat till det och använt bastun även som kölna. På Sundal lär man ha rötat lin i gropar, medan det annars skedde i bastun. Det finns inga beskrivningar av bastun. Antagligen var den av rökbastutyp. En stenhärd värms upp genom att elda i en eldstad under dem.

I bastun finns ingen annan rökutgång än ett par gluggar i gavel eller tak. Det blir med tiden rätt sotigt på väggarna så man bör kanske inte luta ryggen mot väggen, men annars ger de ett härligt bad. Som tillfälligt viste i brist på annan bostad är bastun förstås bra speciellt om man kommer på att lagom fuktig värme, värmer mest. Man anser att bastu-ugnen kom först och kunne sedan användas för de andra ändamålen ... som sagt var, det är en speciell känsla och doft att bada rökbastu, där doften av björkkvast, rök, tallsåpa, ånga finns i en uppfriskande blandning. Inte minst valet av ved kan ge en extra doft av näver för finsmakarna.

Kölnan var från början avsedd för torkning av malt, men användes sedermera även för torkning av det rötade linet. Den byggdes i två avdelningar – en nedre ugn och ett övre torkrum. Vardera avdelning hade sin egen (motstående) ingång. Emellan avdelningarna fanns ett spjälgolv genom vilket värmen kunne tränga igenom och i regel upp. Ugnen murades av gråsten med en bädd av kullersten ovanpå eller likadant som rökbastu-ugnen.

Kölna av utkragad modell i sin rätta miljö skild från andra byggnader.

I en del kölnor hade man en finess, en planka infälld mellan husets gavlar och ovanför värmeöppningen. Värmen bröts mot plankan och spriddes ut över hela torkrummet. Från plankan och på lut mot sidoväggarna låg ett tätt lager med käppar varpå man bredde maltkornet. Efterhands som maltet torkade och föll isär smulades det och föll igenom lagret med käppar ned på ett mellangolv.