Naturahushållet 3

Parstugan är vuxen ur ryggåsstugan som var sprungen ur naturen. Virkets hållfasthet gav standardmåtten och tillgången bestämde användandet. Husesynsordningen syftade till mer odling och mer skatt, men i glesbygden var det inte mödan värt

parstugans förlaga, inredning, städerna växer, framsynt reform, husesynsordning, syneprotokoll, räntan, ryggåsstuga, stuga, sätesstuga, brödrabo, parstuga, Per Brahe d.y. bondepraktika, mangård, ladugård, gärdesgård, åker, äng, skog, fiske, humlegård

Oxlandet| Hushållet| Hushållet 2 | Hushållet 3|Seder| Kvinnan| Skatt & Handel| Samhället| Stormakt| Innehåll| Tidig medeltid | hembygdsmuseer | sitemap |hem |

Parstugans förlaga

Det ger missvisande bild om man utgår från att någon liten bevarad ryggåsstuga skulle vara exempel på tidiga sätesstugor. Museistugorna ska nog ses som i det närmaste backstugor eller knektstugor. Men den där känslan att se dessa låga stugor utifrån ger lite av den rätta bilden av det utifrån sett låga huset.

Taktäckning blev vad som var lättast att skaffa på platsen dvs. grästorv, halm, vass, tång eller möjligen något annat material och med näver som tätande lager för sätesbyggnaden. Man la ned mer möda på den än uthusen där man kunna använda kluvna granstammar omlott i brist på annat.

En a’n jämför med min barndoms landsbyar med bevarade låga skiftesverk och lerklinade byggnader med i regel halmtak – och känslan när man steg in i dessa byggnader vars takskägg man nästan räckte upp till. Vuxet folk fick böja på huvudet för att komma in. Oftast var det gammalt folk eller nån krökt liten gumma med huckle som bodde i de mindre husen. Allt passade ihop i ett dockformat. Det kunne kännas trångt när släkten samlades eller när man skulle leka.

I viss mån är även den bilden fel eftersom man i de äldre ryggåsstugorna ej hade mellantak. Ibland ej heller spis utan en härd och ett öppet rökfång i taket så att hela rummet var öppet. Man hade utanpåliggande spjäll på taket med en stång man kunne manövrera spjället med och stänga för natten eller vid regn eller snö.

En känsla av ryggåsstuga modell parstuga från Bön, Frändefors

I en sådan om än lite stuga får man en känsla av rymd. Samma känsla får man när man stiger in i de knuttimrade parstugornas stora allrum med delvis väggfasta bänkar, kistor, långbord med försete, gruva och kanske en stor säng i ett hörn och eventuellt tarrar dvs. våningsängar. Man nämner även bonader och åkläden och bordlärft medan nutidens tras-mattor nog ej var uppfunna än.

Glömmer du skratta ...

eller skrattar du för att glömma?

Genom att ställa samman små notiser ur domböckerna får man en liten bild av förlagan till vad vi i dag kallar Dals parstuga. Sundals bönder benämnde parstugan stuga eller sätesstuga medan framkammarstuga var "en halv stuga". I ett flertal fall nämns stugor parvis. Samtidigt antyds att parstugan var avsett för brödrabo och att en del även levde i brödrabo.

Ved 70 Vådeld i framgården 2 stugor med 2 kamrar brann upp.

Parstugan för brödraboet med utanpåliggande spjäll. Dörren till kammaren kunne även vara från farstun.

 

Av allt att döma var parstugan vanlig på helgårdarna även som ryggåsstuga med dubbla bostäder före hemmansklyvningen. Den kallas parstuga med "8 knutar" dvs. man har en storstuga i vardera ändan med en ingång på mitten. Mitt emot den ett lite rum att kanske använda som torrförråd eller senare pigkammare emellan storstugorna alternativt ett änke- eller änklingrum. Än så länge hade bara gårdsfolket egna sängar. Barnen och pigorna fick ligga på ommen drängarna på bänkarna, kistorna eller i nödfall på golvet under vintern. Ungt folk låg om sommaren ute i ladan i de fall då man ej hade en särskild "sömnskämma" för gårdens ungar, pigor, drängar och annat folk. På säterier hade man förstås drängstuga och när man sen byggde 1 1/2 våningar fanns plats på loftet för barn och pigor.

Fyra töser dansa i en blaggarsärk?

Dä ä Spetera e nästevinn.

Mindre gårdar eller ¼ mtl torp hade en framkammarstuga om "6 knutar" dvs. parstugan minus ena storstugan. Det är den benämningen vi oftast möter när det gäller mindre gårdar, åbor, frälse, krono och prästebönder. Framkammarstugans mått var en standard runt 12 – 13 aln lång = 7,2 – 7,8 meter och av samma bredd som parstugan dvs. 9 aln = 5,4 m och delades i en kvadratisk stuga alltså 5,4 x 5,4 meter. Oftast fanns murad eldstad med bakugn i de fall man hade moderniteter som skorsten med spjäll, annars hade man öppen härd med det yttre spjället på taket.

Kvar blev då 2 – 2,4 x 5,4 meter i ena ändan att användas till bl.a. farstu med ingång från sidan eller ändan av huset. Där kunne finnas utrymme att förvara vapen och jaktvapen samt ytterkläder. Sen kunne det bli över lite utrymme exempelvis 2,4 x 2,4 meter för en liten pigkammare eller framkammare som skafferi. Parstugan hade ingången från mitten och när man sedan byggde till kunne man bygga kammare i båda ändar i moduler på 2,4 x 5,4 eller 5,4 x 5,4 meter.

Kanske Bågen, Laxarby inspirerade till den senare parstugan i två våningar. Bågen torde vara byggt i mitten av seklet och föregår böndernas stugor på 1700-talet. Dessa är dock bara hälften så breda.

Storbönder, präster och lantadel unnade sig extravagansen med många rum. Frändefors Prästgård 1664 hade en stuga med kök och två kamrar. Bergs gamla huvudbyggnad i Holm och dess make Strömsberg, Tösse var och är från slutet av 1660-talet. Ett par decennier yngre än Ransbergs vilken nämns som "kosteliga byggnader" 1644. Ej annat än en byggnad med större bredd och längd. Därtill ytterligare en halvvåning som vind man kunne inreda för barn och tjänstefolk vid behov. Byggnaden ser maffigare ut liggande på kullen jämfört med de låga grästorvade manbyggnaderna som liksom växte ur jorden och där höjden till takskägget oftast var strax under 2 meter.

Sun 68 Torsten Floreni låtit bygga stuvu med tre kamrar, ett kök och vind och betalat med eget ...

Andra exempel på dessa sätesstugor lantadeln byggde och blev föredöme är Bågen i Laxarby, Västra Sjögar, Tösse m.fl. Vid sidan om detta då de standardritningar indelningsverket till-handahöll för olika grader av befäl från regementschefen ned till knekttorp. Dessa inspirerade säkerligen timmermännen.

Bågen, Laxarby lät Margareta på Bro bygga 1640 eller möjligen senare – det finns motstridande uppgifter. Endast analys av årsringarna kan avgöra saken. Den är ett exempel på en dubbel parstuga där man i princip lagt två parstugor parallellt bredvid varandra. På denna byggnad är det sluttande tak åt alla håll, men grundplanen är dubbla parstugans.

Blandning av parstuga från 1700-talet och uthus av olika ålder.

Parstugan som vi känner den uppstod som en påbyggnad och utvidgning av ryggåsstugan, såsom Västra Sjögar Tösse. Man ser ännu "gluggarna" bevarade på ena stugan Ett minne av tiden då glas var dyrt eller före fönsterglaset då man bara hade titthål. I domböckerna nämns att en glasmästare turnerade på Dal i slutet av seklet.

Vi får då olika storlekar från samma grundplan

a) envånings;

b) en och en halv vånings;

c) tvåvånings;

d) två och en halv vånings parhus.

En och en halv vånings nämns redan i mitten av seklet från Åmål stad. Den var då bara några tiotal "lantgårdar" i en klunga vid Åmålsån. Loftet i nämnda stuga användes som sovrum för barn och tjänstefolk. Det är tydligen städerna Vänersborg och Åmål som infört nymodigheter som mellantak och nattstugan på loftet.

Inredning

Får väl nämna att man ur domböckerna även kan plocka enstaka notiser om vilken inredning åtminstone en del hade i sina sätesstugor. Det fanns: bord, bänkar, försäte med kannestol och ölkanna, bänkdynor, väggbonader, bordlärft, gruva = ugn/eldstad. Sen hade man en massa kistor man även kunne sitta på. Man kunne ha upp till kanske ett par tiotal kistor på en större gård. I dessa förvarade allt vad man hade av olika ting från torr mat till värdesaker och brudlin. Varje vuxen medlem hade antagligen sin egen kista för sina tillhörigheter.

Till detta kom då i kökshörnan ställ för tallrikar och kärl. Dessa var svarvade av trä och finns på museerna i mängder. De kan vara hämtade på handelsresor till Bergslagen även om ett par svarvare nämns i slutet av seklet. Utöver detta hade man då allehanda tråg, byttor, laggkärl osv. för mat och sovel samt grytorna och trebenet för eldstaden. Därtill kom då alla inredningar och tillbehör i de olika bodarna för bryggning, smörkärning, bad osv.

Gestadstugan innan den blev museum

Som synes av måtten är de bevarade ryggåsstugorna i Bolstad, Mellerud, Gestad mindre än den framkammarstuga som framgår ur domböckerna. Dessa får nog ses som vad man redan på 1600-talet kallade "lillstuga" eller undantagsstuga.

Såhär mysig var Gestadstugan inuti. Det är högre till tak och rymligare än man kan tro utifrån.

Städernas munnar att mätta

Gustav Wasa blev med tiden allt mer landsfadern som la sig i lite överallt. Han kom med sina brev som innehöll "undervisningar" och detta ord ska tolkas precis som i dag. Det hade förstås sina rutiga skäl och randiga orsaker. Han såg vad landet behövde för att betala Lübeck och hanseaterna bestämde vad de ville köpa.

Sen var han ju även en vanlig familjefar och storbonde som ville se om sitt eget hus. På den tiden fanns inte statsteoretiska modeller. Det var att pröva sig fram. Det sägs att han skötte Sverige som en stor bondgård, vilket väl inte var så långt från sanningen heller. Dels var Stockholm stort som Mellerud i dag, dels var Sverige bondland. Kopparexporten kom först på 1600-talet och många av våra städer var inte ens grundade såsom Göteborg och Malmö var inte svenskt.

Dä sker ente nå´t ondt,

uta dä har nå´t godt mä säg

Stadsbefolkningen var mycket liten och Sverige egentligen glesbygd utan vägar. Det var väl en lycka för landet att man hade silvret från Salagruvorna och sedermera koppargruvorna kunne utveckla dem. Jord- och skogsnäring var svårare att få igång. Ur statsekonomisk synvinkel var förstås det nya och egentliga Sverige ett enda stort hål som kunne sluka hur mycket som helst i infrainvesteringar. Man bör ej glömma att så väsentliga delar som Skåne, Halland, Blekinge, Jämtland, Bohuslän fattades och Finland kunne inte kompensera detta.

De efterföljande wasaättlingarna var ömsom vin och ömsom vatten. De var förstås helt beroende av vad som hände i omvärlden, lika mycket som vi är det i dag. En del av krigen var närmast personliga grannfejder. Knappt ens varannan kung fram till och med Karl XII brydde sig om den praktiska utvecklingen av landet. Det fick periodvis förödande följder för statsbudgeten och steg med dess omfattning. Samtidigt kunne de välbesuttna och gamla släkterna inom adeln tillskansa sig de stora inkomsterna vilka borde ha gått till staten.

Orsaken till det egentligen grandiosa projektet med Husesynordningen av 1681 var städernas tillväxt. Därmed även importens tillväxt. Det efterblivna jordbruket gjorde att livsmedel utgjorde minst nära 30 % av importen 1685 delvis beroende på det dåliga transportnätet. Det var billigare att importera. Så uppgick exempelvis humle- och maltimporten till hela 9 % samtidigt var spannmålsimporten 12,6 % och sammanlagt mer än en femtedel av totalimporten. Efter påbud om humleodling minskade detta behov snabbt men spannmålsimporten bara växte de följande decennierna till rekordnivån 27 % 1724.

Dä ä bättre att få nå`t hälle ente

Denna bok handlar mest om den vanliga skattebondens villkor. Helt enkelt därför att frälsebönder utgjorde bara 15 % på Dal varav en stor del i Holms socken och räknar man in krono- och andra arrendatorer blir det ändock under 20 %. Frälsebönderna hade förstås samma yttre odlingsvillkor, men ifråga om arbetskraft och arbetstid var de inte likställda. I viss mån måste de jämställas med våra månskensbönder eftersom frälsearrendet var i stor-leksordningen 90 dagsverk. Det skulle gå före allt annat när sätesgården så behövde. Dessa 90 dagar inföll förstås till största delen om sommaren. I gengäld var de fritagna från de flesta skatter och utskrivningar, men det kunne inte uppväga bristen på tid, vid rättan tid. En del av dem kunne nästan betraktas som självständiga arrendatorer eller åbor, vilka i pengar eller in natura betalade årlig avgift till ägaren.

På grund av att adeln praktiskt taget var en stat i staten vet vi inte särskilt mycket om formen för och storleken på dess produktion. Dock visar Löfås kartering att säterierna sådde mycket mer än bönderna såsom Löfås med 35 tunnland i halvsäde eller över 70 tunnland öppen åker. Dess underlydande torp sådde i snitt 6 tunnor och mest ensäde. Det visar att frälsebönderna levt upp till husesynet. Höbol eller smörproduktion var förstås i relation till arealen och dess bördighet.

Per Brahe d.y.

En och annan inom adeln intresserade sig speciellt på gamla dar för jordbruket, såsom jorddrotten greve Per Brahe d.y. på Visingsö. Han skrev vår första bondepraktika och inom sina egna stora domäner höjde han standarden på jordbruket. Tills viss del bredde de ut sig till andra adliga medan de fria bönderna stannade i beprövad tradition. Han startade också skolor inom sina förläningar vilket Dal fick först när Upperuds bruk behövde skola sina underlydande.

Per Brahes tid var en guldålder för adeln som privata entreprenörer eftersom alla adliga hade fribrev att idka allehanda näringsverksamhet utan insyn En del lärde man sig i kontakterna med de provinser där man stred. Detta måste ställas i relief mot den ökande centralmakten och kyrkans hårdnande grepp om folket som märks mest under följande århundraden. Livet är nu en gång sådant att många kan inte hantera given makt och rikedom. Gamla släkter har ofta fått en tradition bygd på visdom att inte ta ut mer än folket tål.

Vi kan ochså jämföra med vår generations Regering och Riksdag som delar ut "dödsstraff" till svenska medborgare utan dom och rannsakan. Här menar jag speciellt hur flyktingar och barn behandlas men likgiltigheten men även fenomenet "att falla mellan stolarna". Vi ska inte förhäva oss och vi ska icke sätta på oss skygglappar för de onda handlingarna av samhället och i samhället. … så det är svårt att se annat än att vi gått bakåt till 1600-talet och har en dålig generation Herrar.

Jag har på annat ställe berättar om Grells som vågade klanka på majestätet och fick betala två "mansbot". Och även om David Rosenholms problem med bönderna som inte mäktade med det tunga och ovana arbetet på Västergården. Han stred i sin tur med Kapten Trots på Halvardsbyn som inte kunne skilja på soldatesken hårdhet och det vanliga fridsamma livet på Dal.

... Kapten Trotz angav Anders A i Annolfsbo "givit honom och dess bruk fa´nen och önskat att fa´nen måtte bo hos honom".

Det var ett uttryck som nästan blev "följetong på ting". Man hade lärt sig av den första "sturska". Dock var Dal förskonat från de värsta bondeplågarna eftersom de självägande bönderna var i klar majoritet.

För att ytterligare belysa 1600-talets orättvisor och dåliga Herrar kan nämnas exempel på våldsammare takter av "stöveln" som skymtar först när det blir ont om jord eller herrarna sitter på mycket höga hästar. Ett exempel är när Lars Flemming på 1600-talet helt och hållet utrymmer en större by för att bilda slott och herresäte. Numera är detta Huddinge stadsdel i Stockholm.

Under samma kung Karl XI må jag ta ett stycke om bonden Matti från Karelen. Han är en av mina förfäder på mödernet och fick betala 3 x 40 daler böter och förvisades till Pommern för att han stred för sitt uppehälle.

Greve Per Brahe d.y., friherre av Kajaani köpte efter Stolbovafreden 1617 Norra Karelen och grundade staden Lieksa. Han öppnade skola och grundade en vattendriven större kvarn. Det var inte bara i Sverige han var en föregångsman såväl inom jordbruk som administration och han grundade skola överallt i sina förläningar. Befolkningen tredubblades och antalet bönder ökade exempelvis i morfars socken från 10 till 21 "i grevens tid" som slutade med Pers död 1681.
.
Nästa länsherre var Salomon Enberg som var Per Brahes motsats. Salomon startade med att riva kvarnen och skolan samt fördriva folket från Lieksa. Han hade egen indrivare av skatt som mätte ut korna som egentligen skulle göra det möjligt att betala skatt. Det hela förföll så att 1722 fanns 8 bönder kvar och 6 obebodda hemman medan 9 hade helt försvunnit. Den modigaste bonden Matti, förmodligen av min släkt, skickades med förning som talesman "till kungs" i Stockholm.
.
Kung Karl beordrade undersökning men på följande lokala vinterting vann bondplågaren med hjälp av sina vänner i adeln. Matti skickades på nytt tillsammans med ett par andra bönder att föra talan i hovrätten. Slutet blev att hovrätten och broderskapet gav Enberg rätt i alla avseenden medan bönderna fick böta dyrt.

Alla tre fick betala 40 daler för att de opponerat sig mot generalguvernörn. Matti och Hietanen fick betala 2 x 40 daler för att de vågat opponera sig mot Enberg och domaren. Dessa två dömdes även till piskrapp (40?) och förvisades till Pommern. Domen verkställdes omedelbart och de fördes i halsfängelse till skeppet.

Når den fattiga blir rik, blir han Fa´n lik

Framsynt reform

Husesynsordningen skulle vara en gigantisk framsynt reform om den följts till punkt och pricka. Men det skulle visa sig att det skulle ta länge länge länge innan den slog igenom. Det visas av siffran ovan av 1724 när spannmålsimporten var som störst trots ansträngningarna sen 1681 att öka den inhemska produktionen.

Bönderna knotade från början och motsatte sig den eftersom de hade sin utkomst. De kunne inte se att de behövde så mycket mer ... okunniga om prylsamhällets fröjder, får man väl tillägga ... De misstänkte ochså med fog att staten ville öka skatteunderlaget. Det skulle bli en direkt följd av ökad odling och omsättning. Förutom de direkta skatterna tillkom diverse skatter och tuller innan säden var såld ... plus förstå tid och kostnader att frakta. Bönderna räknade och räknade och fann att de inte tjänade på att knega mer. Resultatet blev att det egentligen bara blev krono, frälse och kyrkolandbönder som tvingades följa nyordningen.

Om man fått med sig bönderna omedelbart från början hade reformen medfört en gigan-tisk nyodling och förbättring av jordbrukets metodik. Det skulle förstås ha gett större skördar och mer att exportera osv.

Låt oss se på reformen:

 

Husesynsordning 1681

Delen om laga hus byggde till största delen på vår yngsta landskapslag ... får man väl säga om man ska vara lite spydig ochså, eftersom upplänningarna gärna vill påstå att de uppfann krutet och landhöjningen ... Nåja, skämt och horn å sido enligt Upplandslagen skulle laga syn av hus ske vart tredje år eller oftare vid behov exempelvis vid ägarbyte. Det var en normal tidsperiod för såväl städje- som kontraktsperiod för åbor, frälsebönder och arrendatorer åtminstone i Uppland. Här på Dal var det oftast 4 eller 6 år.

Egentligen försökte kronan att få den att omfatta alla bönder i vanlig ordning. I praktiken blev det bara kronan, prästerna och adelns bönder som utsattes för syn vid kon-trakttidsgränser och ägobyten. De självägande såg förstås i eget intresse efter sina byggnader. Tvisterna kom först när det fanns många ägare som delade på odlingen och där syn skulle göras när man bytte odlare. En tredje anledning till att sköta gården så att den klarade syn var om man ville låna i de nystiftade bankerna behövde man syneprotokoll och värderingar. I början var det bara adeln som sysslade med vidlyftiga affärer.

Sun 89 ... ej gjort laga byggnader eller knektehus, fördärvat gärdesgårdar, sålt halm avtaken och tagit med sig bord, försäte, låsar, spjäll, fönster och säng ur stugan.

... tagit ifrån honomen kålsäng.

Tös 81 St. Berga, Åmål har 7 åbor, tål ej mer än 4.

Val 95 Deras gemensamma bruk tål bara en åbo. De ska turas om.

På Dal hinner man innan seklets slut bara se att man i enstaka mål i häradsrätten använder det språkbruk som följde med den nya eller reviderade ordningen. Samtidigt ser man att Sverige är på väg in ett samhälle styrt av tjänstemän och där Kommersekollegium tar över allt mer av kontrollfunktionerna. De kungliga räfsterna och påbuden försvinner i praktiken, även om majestätet ger namn åt plakaten.

Typisk gårdslänga från Loftevik, Vårvik med loge och lada i mitten och stall på ena gaveln samt fähus och svinhus på andra. Finns på Hembygdsgården i Bengtsfors.

I ordningen var inskrivet att bönderna hade skyldighet att väl bruka sin åker, rensa och röja sin äng, dika, hägna och stängsla, bygga gårdar med laga hus, lägga humlegårdar, samt ha skatt och arrende klara på utsatt dag.

De paragrafer som egentligen var det nya var dels påbudet att dika ca 70 meter nya diken varje år eller om det var nödvändigt rensa upp 140 meter gamla diken. Dels nyodlingsplikten innebärande att 1/2 tunnland ny åker eller äng skulle röjas och tas upp varje år. Om han försummade ett år skulle dubbelt så mycket tas upp nästa år och därtill plikta med 1 mark eller 1/6 rdr. Dessa två punkter skulle ha inneburit en genomgripande revolution i svenska jordbrukets produktivitet. Men om man exempelvis läser Lignells lilla bok om Dalskog runt 150 år senare ser man att odlingen har inte ökat ett dugg.

I praktiken blev det för hela landet så att åkerarealen ökade med 30 % fram till 1800-talet och största delen låg då på alla andra utom skattebönderna. Ökningen ska jämföras med att befolkningen mer än fördubblades mellan år 1700 och början av 1800-talet. Men under samma tid ökade förstås mängden av nyupptagna torp även på Dal.

Syneprotokoll

HO:s paragraf om laga hus stadgade att en gård lite beroende av storlek skulle i mangården bestå av en sätesstuga 7 – 9 meter lång med kammare och gäststuga. Det skulle finnas tork- och mältehus, brygg- och bastu, mat- sädes- och mjölbodar. I ladugården stall, fähus, får- get- och svinhus samt logar och lador så många som behövs och likaså redskapsbodar och portlider.

I det följande tre exempel på protokoll från en helgård, en halvgård och ett torp. Dessa tillhörde kronohemman anslagna till officersboställen efter indelningsreformen 1692 för Dal och enligt kungligt brev av 1695 till högsta militärmyndighet. Det är utdrag från ett taxeringsmöte i Melleruds gästgivargård där tillgängliga skattehemman taxerades efter upp-rättade protokoll

Observera att krono- och skattehemman jämställdes i övrigt i skatteavseende.

Åkerarealen är dock icke representativ för skattebönder utan större än medeltalet. Av protokollen framgår att gårdarna har haft flera åbor. Helgården 4 st. dvs. eventuellt 3 åbor plus tjänsteboställe för nån kronans fogde eller militär. Halvgården har 2 åbor och likaså torpet. Gårdarna bildade alltså bolbyar, där man hade vissa gemensamma funktioner men i övrigt drev varje delgård självständigt.

 

Stockelanda, Högsäter

– helt kronohemman:

Mangården har 4 stugor varav tre har framkammare. I norr en liten gäststuga. På norra sidan finns även 3 bodar, brygghus, bastu och kölna under samma tak. En bod med två loft (i ett annat väderstreck).

Ladugården har 4 logar, 4 lador med två skökor, 3 små stallar vardera 4 spiltor, 4 fähus, 4 små fårhus – allt i välbehållna hus.

Gärdesgårdar är välbehållna.

Åkrar består av 16 1/2 tunnland lerjord och 2 1/2 tunnland sugmull vari finns bränneskär (möjligen odlingsbar mosse, där man brände växtligheten) Sammanlagt 19 tunnland, vilket sås i ensäde. Vintersäd sås ej på grund av väta och sank jord och i brist på diken. Av vårsäd sås alla slag.

Ängar är två. Den ena kallas Framängen och ger 20 parmar (ca 500 kg per parm) och småstarrigt hö. Utängen kallad ger 20 parmar små starr och 10 parmar vallhö, härtill kommer åkerhö 10 parmar, så att summan blir 40 parmar starrhö och 20 parmar vallhö.

.

Skogen är nödtorftig med smått timmer, likaledes bränsle- och gärdsleskog, men näver finns inte.

Mulbetet är svagt.

Fisket i Valboån är ochså svagt.

Humlegårdar 3 st. om sammanlagt 300 stänger.

Fastän hemmanet har en temmelig stor ränta, prövas dock att det förmedlas till denna ränta och att ägor och lägenheter drar till ränta därefter.

Det blev nämndens beslut.

 

Stomby, Nössemark

Förmedlat till ett halvt hemman.

Mangården har 2 gamla stugor, 2 sängkamrar, 2 behållna bodar, en bastu och en gammal kölna.

Ladugården en loge, två lador två fähus, ett hus för småfä alla goda och nästan nya. Två välbehållna stall med 4 spiltar i varje samt ränne över. (många spiltar för fogdehästar).

Gärdesgårdar behövs ej, därför att fjällen möter i söder – en bäck gränsar i norr och på östra sidan – och en sjö på västra sidan stänger.

Åkrarna består av 2 1/2 tunnland mulljord, 3 tunnland lermylla och 1 1/4 tunnland sandmylla. Summa 6 3/4 tunnland, vilket sås i ensäde och med vårsäd.

Skog till husbehov, dock endast grantimmer.

Mulbetet är efter behovet.

Fiske i en sjö som kallas Nösse sjö.

Strömmar i en finns en bäckkvarn, dock något förstört – därtill har hemmanet del i en såg i samma bäck. Den går dock bara höst och vår.

Humlegård om 250 stänger.

Detta hemman prövas med 1/2 mantals ränta ... blev nämndens beslut.

Kårböle, Rölanda

1/4 kronohemman ...

Mangården har 2 stugor en ny och en gammal, två bodar likaså en ny och en gammal samt en gammal bod. Bastu, kölna, smedja är gamla.

Ladugården har 2 behållna lador och logar, två fähus ett nytt och ett gammalt, 2 små goda stallar, samt ett nytt fårhus.

Gärdesgårdarna är skäligt goda.

Åkrarna består av 5 7/8 tunnland lerblandad mulljord och 1/8 tunnland stenblandad mulljord. Summa 6 tunnland i ensäde och sås med något av var slag säd.

Ängen med åkervallarna ger årligen 26 parmar hö.

Skogen är tarveligt god och det finns lite näverskog.

Mulbetet är ochså gott.

Humlegården bär 100 stänger.

Strömmar det finns en bäckkvarn.

Detta hemman prövas att kunna tåla den påförda räntan.

Räntan, hur stor?

Räntan delades upp i en jordeboksränta och en mantalsränta beräknad på ett helt mantal och delades i förhållande till storlek av hemmanet. Det delades sen i förhållande till åbornas bruk, vilka ej behövde vara lika stora.

Detta exempel kallas för "en hög ränta" vilket beror på malt och havre i exemplet. Det tillkom inte en normal helgård, medan å andra sidan boskaps- och skjutspenningar har halverats. (se även avsnitt om skatter).

Jordeboksräntan för hel kronogård:

Penningar 1:24

6 lispund smör 9:24

1 tunna malt 2:8

1 tunna havre 1:4

2 dagsverk :8

4 åbohästdagverk 1:6:16

4 kungshästdagsverk 25:14

Summa 17:4:6 2/5 riksdaler

Mantalsräntan för helt mantal krono

Gärden 7:26:93/5

Byggn.hjälp 2:20

1/2 boskapen. 1:

1/2 skjutspen. 1:16

Dagsverkpen. 3:

Summa 15:30:93/5

Totalt 33:2:16 rdr

Detta ger alltså i medeltal drygt 8 riksdaler per brukare. Därtill kommer övriga avgifter såsom Lilla Tullen vid köp och försäljning (10 % OMS), kvarntull, häradspenningar, vägunderhåll, tionde på skörden, brandstod och vissa tillfälliga avgifter ... se mera i avsnitt Skatter.

 

 Den höga logen i mitten med utrymme för slagan