Seder och bruk 2

Kvinnan har alltid varit ena halvan av bondehushållet. Under detta krigiska sekel var hon på många håll mer än halvan och stod tillsammans med gamlingarna för gårdens drift. Här ser vi på kvinnans ställning från handtaget då hon fick husets nycklar

Olaus Magnus, feodalkvinnans rätt, bondejungfrun, allmogekvinnan, kvinnans juridik, olikheter, soldathustrun, Moder Jord, trolovning, Birger Jarl, morgongåva, parhäst, till lås och nycklar, Hymens band, Vårfrudagen, mökränkning, madonna

Oxlandet| Hushållet| Seder| Seder 2 |Kvinnan| Skatt & Handel| Samhället| Stormakt| Innehåll| Tidig medeltid | sitemap |hem |

Olaus Magnus om förlovning

Den begärde brudens föräldrar gör sig sålunda först noga underrättade om friarens härkomst och anseende, huruvida han är välfrejdad och rättskaffens eller icke; om han är sedlig i sin vandel och arbetsam, så ock om han är född i äkta säng. Sedan de erhållit visshet om mannens förträfflighet, överlämnar fadern åt honom sin dotter i närvaro av två vittnen på faders och moders sida med följande ord:

"Jag ger dig min dotter till heders och hustru, till halv säng, till lås och nycklar, och till var tredje penning, som I ägen i löst och fast och till all rätt, som Upland av Heliga Erik har och Heliga Erik gav. I Fadern Sonens och den Heliga Andens namn amen. Om hon därefter kränkes av annan man, ska denne oåterkalleligen och för alltid vara fredlös och allt hans gods förbrutet, med mindre fästmannen tillgiver honom eller genom hans död straffet går om inte"

Vi ser att trolovningen var lika viktig som döden. Det var förenat med dödsstraff att kränka en trolovad kvinna – på papperet i varje fall. Om man bortser från det rent uppländska och från granskningen av friaren så innehåller detta trolovningsritual det viktigaste i den unge kvinnans ställning i laglig mening fram till kyrkordningen 1686 från och med Birger Jarls dagar. Granskningen var nog inte alltid så noggrann utom då möjligen i finare kretsar. Olaus Magnus och andra skriftställare var ju de fina.

I viss mån känner en a’n igen såväl begrepp som ritual från min barndoms Själland. Född oäkting hajar jag förstås till när jag ser att man även på 1500-talet tydligen helst skulle vara född i en äkta säng för att räknas som människa. Men det har alltid varit så att pengar och/eller stark vilja krossar det mesta motståndet och så var det nog även på 1500-talet.

Och det är väl nog så att alla människor räknar sig som välfrejdade och struntar i om somliga vill klassa ned en del. Barnet eller avkomman är trots allt den ende oskyldige. Det är väl den intellektuella lagen om "att den mest lämpade ska gallras ut" och som väl nog tolkas lite till överdrift. På Dal gäller väl nog än att man inte gör skillnad på folk eller ovannämnda "en a´n är så god som en a`n" ... den inställningen brukar skapa fred bland människor och även bland fä.

Feodalkvinnans rätt

Då gav Birger Jarl den lag

som sedan haver ståndat mången dag

att syster må ärva med broder

tredel efter fader och moder

(ur Erikskrönikan från 1300-talet)

Dessförinnan hade kvinnan ännu starkare ställning i Västergötland, Värend och på Dal där hon var jämställd med man om arvet. Lagen riktade sig kanske främst mot adelns kvinnor, men gällde förstås även bönder. Så sent som 1663 gjordes anspråk på lika arvdelning vid ting på Sundal. Någon notis hänvisar till stadslag enligt vilken könen skulle dela lika. I andra sammanhang ska visas hur man kringgick Birger Jarl. En metod var att bo i oskiftat bo.

Den katolska och uppenbart även den lutherska kyrkan på sina håll postulerar att "kvinnan må tiga i församlingen". Det gamla patriarkatet satt kvar och detta passade medeltidens feodalmän som hand i handske.

Segla mäg ut där sör i mä strann!

Där satt dä e käring å ella mä vann.

Dä må man tro

Våra moderna industripampar ser en fördel i att kunna betala kvinnan lägre lön ... tänk att betala kvinnan 2/3 eller 1/2 manslön? (fortfarande är det ofta att kvinnor för samma arbete får ¾ lön) Det var främst detta som låg bakom när medeltidens riddare ville beskära kvinnans arvsrätt. Arv kan även ses som i tiden samlad lön.

Rustningar och annan utstyrsel kostade förmögenheter. Man kunne bygga sina slott och herrgårdar med dagsverk av frälsebönderna eller de dagsverk man fick genom förläning, men att skaffa reda pengar var svårare ... apropå lagstiftning är det inte alls ovanligt att överklassen tror att dess egna lagar passar folket.

Hur det sen var i praktiken bland adelns och då speciellt Dals adelskvinnor är sen en annan sak. Dessa var ofta sprungna ur Dals jord och kanske närmare folket än på andra håll. Vi ska senare se hur Stakeättens kvinnor ärvde hela gårdar så helt lottlösa blev de inte. Till bröllopet och arvet hörde en morgongåva, efter stånd som det hette. Adeln hade tydligare ett högre stånd – om man säger så – som kompenserade arvsförlusten. Därtill kom då möjligen personlig utstyrsel och smycken hon skaffat sig innan bröllopet.

Bondejungfrun

I bondelagrummet var kvinnan nog som en parhäst ... på Själland kallas hon "makker" till mannen, vilket är den andra av två. I indiska Rigveda är hon andra hjulet på kärran ... Det har tidigare framgått att kvinnan symboliskt var ena halvan i det jyska ornum. Rituellt var hon i bondesamhällets början och förstås ännu tidigare symbolen för moderligheten och fruktbarheten.

I astroritualen fanns minst lika många kvinnliga idoler på himlavalvet som manliga. Det ser vi även i Egyptens symbolik där kvinnorna nästan överväger. Själva himlavalvet för jordbrukaren var kvinna eller Nut, som antog den kvinnliga kons symbol under den tid man levde av mjölk. Kvinnan var den himmelska amman eller vattenflödena. En förutsättning för växtlighet. Medan mannen var jorden. I Sumer var det tvärtom och Norden tycks ha haft samma symbolisering.

Även i norrön tradition finns en liten snutt om en jättemö som låter sitt vatten. Med det kan ha menats nymånen man förband med regn alternativ en stjärnbild på Vattengatan, vilket nog bonde-Tor var intresserad av. Kon stod för mjölkflödet, vilket i sin tur även det var beroende av det himmelska vattenflödet. Dessa båda är då anledningen till att man kallar Vintergatan än Via Lacta eller Mälkevejen dvs. Mjölkgatan och än Watergate dvs. Vattenvägen ... medan finnarna kallar den för Linnunrata eller Fågelvägen vilket kan vara en mycket äldre benämning före kon och jorden blev tämjda. Vi har en del fåglar som stjärnbilder längs Vintergatan även om en del är nästan glömda eller har fått andra namn och en annan saga.

E tynna kom från inlan å geck te utlan,

mä två dräcka i, men hvarking sveck hälle tapp ... dä va svårt men ägget ä dä

Urhistorian har själva naturahushållets karaktär av två olika sfärer. Den ena delen passar mannens psyke och fysik och den andra kvinnans. Därtill det faktum att hon är barnaföderska och amma. Det innebar för forn-kvinnan att föda under hela hennes fruktbarhetstid.

Astroritualen gjorde ingen skillnad på natur, djur eller människor. Om man såg att naturen renade och förnyade sig varje vinter och vår blev det ett kvinnoritual att pånyttfödas varje vår. Hon var "ung fru" på nytt Vårfrudagen. Ogift var hon helt "oöppnad" eftersom även hon sågs som källa till flöden dvs. än mjölk och än vatten. Båda ger fruktbarhet och tillväxt i olika former. I Mellanöstern kallades hon Lait och det betyder mjölk än i dag i franskan.

Våra förfäder brydde sig nog inte om exakta beskrivningar på själva händelseförloppen eller om ritualen höll ihop logiskt sett. Detta ser vi inte minst i kristendomen jungfru Maria och hennes jungfrufödsel. Och nutiden har till snart 90 % tappat kontakten med tillväxt och naturlig balans i naturen.

Alla dessa djupa förklaringar fanns förstås inte direkt i folks vardag. Men likt i min barndom samlades en massa små fragment av våra gamla mytiska element till en inre bild av naturen som en moder och att man och kvinna är som förlängningar som på sitt håll sköter om den naturliga fruktbarheten och återväxten. I litterära beskrivningar kan vi lättare söka och framställa våra djupa rötter.

Vist kan våra flickor än. Här menas folkdräkten som en del kan tillverka från lin och ull till det vitaste vita. Det tar minst ett halvår netto och går väl på 100 000 kronor. I relation lika mycket som det kostade forntidens flickor att få en findräkt.

När ovan i Olaus trolovningsritual talas om till lås och nycklar betyder det att kvinnan hade hand om alla nycklar och gårdens lösegendom och uttrycket används även i domböckerna. Sen är det en annan sak att det måhända tolkades lite olika av folk. Det var som alltid upp till kvinnan själv att hävda sin rätt ... där förstås ragatan brukar ta all rätt åt sig ... och frågan är om det inte är de som skapar filosofer.

Det finns även ett uttryck "till taffel och säng". Det torde komma från latinets a mensa et toro. Till samma kategori hör uttrycket om skilsmässa att a vinculo matrimonii dvs. skiljas från äktenskapets band. På grekiska var det guden Hymens band, med vilket förmodligen menas det kläde man symboliskt binder brudparet med i sydliga länder. Hos oss ser vi det exempelvis på Vitlyckes hällristning. Detta syftar på det kläde man symboliskt band de unga tu med vid giftermålet. Känns även från Sumer och Egypten.

Och Dals kvinnor kunne nog ta för sig och liksom i dag drevs tio till tjugo procent av gårdarna i kvinnors namn. Tingsprotokollen berättar om hur kvinnorna höll på sin rätt. Den som ej säger ifrån blir förr eller senare utnyttjad.

Minns att i Danmark tog gammalt folk fram spinnrocken och de gamla konsterna under senaste världskriget.

Eftersom Dal var ett "självägande" landskap utan pigor och drängar i egentlig mening var kvinnans ställning stark. Där antagligen även andra samhällsklassers kvinnor hade samma roll i naturasamhället. Exempelvis städerna Vänersborg och Åmåls befolkning bedrev avel och odling i större och mindre omfattning för att få mat på bordet. Det var antagligen kvinnans jobb att få mat på bordet medan mannen kunne vara hantverkare eller något annat yrke.

 Allmogekvinnans historia

Åtminstone vad gäller Dal är det orättvist att sätta likhetstecken mellan att vara historielös och vara underordnad, vilket detta verk förhoppningsvis bidrar till att klarlägga.

Dä blir ente vigt, uta dä likt.

Naturligtvis är orsaken dels att det är feodala män som skrivit historien, dels att de koncentrerat sitt intresse på att beskriva överklassen. Ett prakt- och standardverk som Bonniers stora historieverk avfärdar allmogekvinnan med några rader:

"På ängar, i stallar och ladugårdar svarade kvinnan för sin tunga del av bondgårdens skötsel. - Det finns inget land, där kvinnorna lever i så stor träldom och föra så mödosamt liv" ... säger Ogier omän med någon överdrift"

Man avfärdar allmogekvinnan på 17 spaltrader. Denne Ogier var en utlänning som reste genom landet och besökte Bergslagens gruvor. Hans anteckningar används för att beskriva kvinnans ställning i bondelagrummet. Och det är ju märkligt med åtminstone våra äldre historiker att de beskriver Sveriges historia i det närmaste med utrikiska för det mesta romerska ögon.

Ogier är i viss mån ursäktad eftersom Bergslagens kvinnor och män nog i det närmaste var slavarbetare och inte representativa för bondekvinnan. Det är ju det feodala och industrifeodala samhället som grovt utnyttjar kvinnan än idag ... en annan sak är att det rådde stora olikheter mellan landskap och dess traditioner.

Spinnrock av äldre modell. … Många av bilderna av prylar är från Ödeborg Fornsal.

Eftersom en a’n är uppvuxen i ett nordiskt bondesamhälle känner jag inte igen mig i historikernas beskrivningar. Däremot känner jag igen mig i det bondesamhälle som stiger fram ur domböckernas små korta utdrag ur livet. De talar oftast om unga män och kvinnor som höll på sin ära och ej lät sig trampas. En arrendator hos en inflyttad militär som säger "Jag giver den fan’en" och sen ville han bryta kontraktet ... och en kvinna som säger "nu har jag slagit dig med sleven, nu blir du aldrig karl mera"

 

Kvinnans juridiska ställning

Kvinnan hade en säker ställning så länge de gamla släktkollektiven bestod – eller så länge hennes arvslott var tillräckligt stor – eller att hon gift sig till ett säkert bo. Först när landet blev "överbefolkat" – när barnkullarna blev för stora – flera familjer i boet eller bolbyn – när arvdelet minskade hemmanens storlek och sen förstås knektarna ställning ...

Ja, då blev förstås kvinnan mest utsatt, dels genom hennes mindre arvslott, dels genom eventuella barn som alltid var kvinnans ansvar. Om det var en osjälvständig kvinna gav det ovana att klara sig helt själv och kanske utan en stark släkt som kunne återta henne i släkten.

Då återstod kanske bara att bli kona hos nån av de större bönderna och då för en pigas lön där det mesta var i natura. Men som sagt det var nog inte så vanligt ännu under 1600-talet. Enligt mantalsskrivningen av pigor, konor, drängar, utfattiga omfattade de högst något hundratal av en medelbefolkning på runt 7500 över 14 år under hela seklet.

Äldsta metoden att spinna.

I fråga om brudens ställning möter vi två seder. Den ene vad man kan kalla Upplandsmodell eftersom upplänningar tydligen praktiserade "brudrov eller brudköp". Det är en mycket gammal tradition kanske äldre än det privata ägandet. Men kanske nog mest just för att förhindra arvklyvning och i allmänhet arvet hos manslinjen genom att ge kvinnan mindre arvslott. Den andra uppfattningen är då "förnuftstrolovning alternativt av kärlek".

Under 1600-talet ansågs att trolovningen och dess handtag var nog. Det var inte så noga med kyrkbröllop och vi ser skillnader mellan häradena. I släktkollektivet eller ättesamhället var hemmansklyvning inget problem eftersom man ej skiftade fast egendom.

Vist kan de gamla än.

Det var förstås positivt ju mer man förde med sig till boet. Och det var kvinnorna som förde med sig hemgift. Sålänge man inte delade på gården och skatterna ej betungade de enskilda i boet var det en fördel att bo inom exempelvis ett helt mantals ramar om det kunne föda hela släkten.

Om nån enstaka eller ett par ej trivdes eller nån flyttade ut eller till annan ort var det en marginell företeelse för en stor släkt. Utbetalandet av arvslotten kanske var mindre än en tiondedel av boets värde. Om nån förblev ogift stannade arvslotten inom släkten. För den ogifte var det som en pensionsförsäkring. Man kunne arbeta så länge man orkade. Sen kunne man testamentera sitt arv mot skötsel till döddagar.

Olikheter

De romantiska är kanske nog mest intresserade av "den stora kärleken". Det uppstår dessa osynliga band mellan ett par och som leder till ett nästan telepatiskt förhållande där blickar och omärkliga tecken säger mer än tusen ord. Det var vanligt att ungdomarna sov i ladan eller utanför sätesstugan om sommaren. Man drogs kanske till varandra åtminstone kalla sommarnätter av det skälet, medan det andra skälet ju liksom hör till och på något sätt ska unga paras.

Före den nye kyrkolagen 1686 såg man inte moraliskt så särskilt hårt på begreppet mökränkning. Men man var angelägen om att "få ihop det" mellan de unga. Det gällde frågan om barnaföda och att barnet fick ett tryggt hem tillgodosett. Det synes ha varit sällsynt att nån blev ensamstående mor med barn ... medan sen otrohet mellan gifta var en helt annan sak.

Ett litet antal storbönder och "häradsbetäckare" tycks ha varit angelägna om stora barnkullar. Det räckte inte med en kull utan att ochså få en sunnerkull. Helst med någon ung och frisk flicka, där det inte var så noga om hon förde nånting med sig till boet.

Soldathustrun

Det kan synas som att människan automatiskt ökar barnproduktionen när befolkningen minskas av någon anledning. Under detta krigiska sekel och egentligen fram till 1800-talet fördubblades varje generation. Med andra ord istället för att varje kärnfamilj lämnade 2 barn i snitt blev fyra barn i livet att få barn. Inte nog med det under 100 år från 1620 till 1720 gick stupade en generation män dvs. det föddes i det närmaste 6 barn per familj och där det då fanns ett kvinnoöverskott för jämnan på landsbygden.

I detta stormaktssekel är det lätt att glömma de som gjorde grovjobbet, nämligen soldaterna, men kanske främst deras hustrur. En särskild tanke borde ägnas alla legotruppernas kvinnor. Den svenska och finska andelen av soldaterna var bara en bråkdel.

Vid organisationen bidrog vi karelare med en tiondedel 3600 man och hela Finland med 30 % av svenska armén. Resten kom från övriga Europa och en god del från Skottland. Och här menar jag då krigen före Indelningsverkets tillkomst 1685. I och med detta kan man tala om uppkomsten av den första reella underklassen. Det var knektar på deras soldattorp och då av storleksordningen 1/8 mantal och t.o.m. mindre. Ofta upptagna på dålig mark eller i skogen och kunne knappt föda en familj.

Det var frågan om kanske några hundra familjer kontinuerligt på hela Dal. Men ändock en lika stor grupp som de adliga på den motsatta ändan av skalan. Adelns kvinnor delade på sätt och vis soldathustruns öde såtillvida att största del av åtminstone den lägre adeln tjänstgjorde som officerare. De var sällan hemma ens så mycket att de kunne föröka släkten.

Dä ä bättre å vära liflöse hälle rålöse

Senare omfattade indelningsverket normalt runt 250 man utskrivna från Dal ... men under en 13-årsperiod under 30-åriga kriget utskrevs inte mindre än 1500 man. Det torde vara minst var fjärde vapenför man av en befolkning vars medeltal av vuxna under seklet var runt 7500. Vi vet mycket lite om vad det blev av dessa knektar under denna stora utskrivning. Än mindre vet vi om de hade kvinnor vars öden påverkades ... eller hur många som kom tillbaka och hur de smälte in efter kanske 15–30 års och mer soldatesk i utlandet.

För soldathustrun var livet en enda lång väntan. Barnen kände knappast igen sin pappa om han återvände. Kontakten mellan militär och hemmafront var dålig. Skrivkunnigheten var låg och måste ofta ske via ombud. Postgången var usel och långsam.

Några hustrur kunne inte vänta utan begav sig till fältlägren och följde med på tåget. Kvinnor var tillåtna förutsatt att de var gifta med nån i truppen. På papperet var disciplinen sträng, men i verkligheten helt beroende av befälhavarens inställning och syn på kvinnor. Johan Bane’r var inte så noga medan Lars Kagg och Lennart Torstensson höll benhårt på diciplinen. Kagg lät t.o.m. avrätta en kapten som våldtagit en kvinna strax före ett fältslag ... men om mannen dog var kvinnans öde i främmande land mycket ovis ... förmodligen kunne hon då hamna helt i utkanterna av soldatesken.

Sun25 Måns Kopp med tre söner alla soldater objudna till bröllop hos Bryngel i Hagen, varvid Nils Kopp och en Bryngel Torstensson även han soldat och objuden hade dräpts och dömdes "fallne ogillde" för deras överdådighet och bedrifter.

Småtorparens handdrivna årder.

Sun 28 Knektehustrur klagar över att ha lagt ut mantalspenningar för män som på tåg sen 2 år.

Sun34 Krigsprästen Sven Gunnari i Ekenäs beskyld arrendatorn Nils Jönsson och kyrkherde Arvid Olai samt länsman Anund Häger för samröre med hustru när han var i Tyskland, Sven sakfälldes för beskyllning och hemställdes under Capitels dom

Sun 43 Ogift befriat (friat till) och lägrat R H vars man sägs leva i Tyskland, har dock ej hört av honom på 9 år, utan förlenda år sport honom död. Förövrigt "för sina orättvisa "pusser", vidare är han " i alla sina saker orättrådig, villig att anställa kiv och trätor", som såväl nämnd som allmoge om honom vittna.

... en gammal förlovad soldat på Gestad stom beviljades att det förmedla till halvt hemman eftersom ringa.

... soldathustru anklagad för att ha låtit sig lägra av en som dragit till VgL Åse härad och där gift sig. Hon anklagades för att ha förgjort foster och hade ej sett sin man på många år ... Ärendet uppsköts.

Sun44 Gift soldathustru dömdes till döden för hor med ogift soldat, befann att hennes man trots 9 års bortavaro fortfarande lever i Tyskland.

Sun45 Ögoll Persdtrs man död i Stettin 1639 och deras son strax därefter, varför hon tilldömdes arv efter sonen.

... gift ryttarhustru avlat barn med legodräng, dömdes till döden men saken överfördes till hovrätten.

Ingen annan samhällsklass fick lida så mycket som soldateskens änkor eller ensamma på hemmaplan. Det var inte bara de dagliga bekymren. Sen när soldaterna kom hem var de förstås förändrade och hade svårt att anpassa sig till fredligt liv. Lejonparten av alla våldsdåd under seklet var soldatesken i nån form bakom.

Kvinnorna fick ofta vänta förgäves på sina män eftersom manfallet var stort. Inte så mycket att knektarna stupade. De dog i borgläger, vilket är ensbetydande med att de dog av under-näring eller sjukdomar. En del helt enkelt rymde från olidliga förhållanden, såsom en del finner i Baltikum eftersom de inte fick mat.

En del blev tillfångatagna och satt på obestämd tid i fängelse under villkor som kanske var ännu sämre än borglägren. Beskrivningen blir mer en eländeskatalog än en historia om deras ärofulla bragder. Knektarna i fält var i allmänhet kanonmat, medan möjligen det lätta kavalleriet skördade lagrarna

Kvinnorna fick vänta och hade kanske svårt att klara dels att leva utan en man, dels att kanske vara ensam familjeförsörjare.

Val 48 Ola Ersson med hustru gett sönerna pengar till hjälp att lega sig från knekttjänsten Tol 30 rdr, Ola 60 rdr och Anders 30 rdr och de andra barnen har inget fått, vilka ska få senare ...

De som kunne betalade ifrån sig och följden blev att många av knektarna kom från mindre gårdarna. En del blev köpta knektar av storbönderna. Andra var kanske från en barnrik småbondefamilj och en och annan kanske hade helt vanlig äventyrslust. Följden blev förstås att de fattiga gårdarna blev ännu fattigare på såväl arbetskraft som allmän utveckling. I ett par fall berättas om hur nån har funnit en hustru i utlandet. En blev kvar utomlands. Den andra tog hustrun med till Dal.

Naturligtvis fick barnen lida mest för kriget genom att de blev utan bondesamhällets traditionella skyddsnät i tillhörigheten till en ätt. De blev ofta utan ett arv som startkapital eller säkerhet och de blev början till såväl städernas nya befolkning som småtorpare och hantverkare på halvtid … det var ungefär som i Finland efter kriget, att många amputerade blev skräddare och skomakare.

Jordemodern ...

Ur Dals jaktritual hämtas att mannen skulle krypa ut mellan benen på sin nakna hustru om han ville påräkna sig god jaktlycka. Det manifesterade idolen Moder Jord och hennes sköte. Hon var liksom hemmet och föderskan. Det ritualet gällde även när smådjuren skulle släppas från hennes värld till naturen om våren.

Det ligger måhända nånting i en förenklad generalisering i modern tid att krig och nöd stärker kvinnans ställning mer än aldrig så många politiska demonstrationer. Vi har det mest genomlysta exempel från vår tid i Finland. Men även i andra länder kom kvinnan ut på arbetsmarknaden under senaste världskrig. Det var inte enbart vapenindustrin utan alla grenar av näringar med stort behov av arbetskraft fick ta kvinnorna till hjälp. Jag förvånades 1952 när jag kom till Finland och såg att det bara var kvinnor som serverade i motsats till de danske "tjenare och kelnere". Mest förvånad blev jag när jag såg kvinnorna i byggnads- och andra då mycket tunga jobb.

Naturligtvis fick Dals kvinnor rycka in under trettioåriga kriget när var femte man var utskriven. På många ställen var det bara gamla gubbar och ungar pojkar hemma. Och många miste sen sin familjeförsörjare och fick ta över ansvaret att klara gården själv.

Man kan skönja att 10–20 % hade det mycket besvärligt och kanske lika många hade det rätt bekymmersfritt medan resten då pendlade mellan goda och dåliga år.

Dä ä´nte godt å lära

en gammal hunn å huka

 

Här är det bryggning på gång. Säkerligen en tidlös bild ett par tusen år bakåt. Liksom några av Nils Keylands bilder från början av seklet. Han började i Finnskogarna och blev en av de främsta samlarna av hela Sveriges folkkultur.

Kvinnan var nog som en Moder Jord och bondmora. Hennes och hennes medsystrars vardag var alla de praktiska sysslorna. Hon bestämde över dem och de gav henne en naturlig självkänsla. Det var bak, linberedning, ölbryggning, tvätt, smör- och osttillverkning, yllleberedning, linarbete osv. Och som sagt under krigen sågs hon mycket på åker, äng och i lagård. ... en del sysslor angenäma andra mindre angenäma. På näthinnan träder fram kvinnor ur det förflutna. Alltid med något i händerna. Under min tidiga barndom mest sticketyg och under kriget kom faktiskt spinnrock och ullkardning samt andra gamla konster tillbaka även på det rika och välmående Själland.

I dag ser vi dessa gummor i hucklen i de äldre och glömda avkrokarna av världen där livet går vidare i samma banor sen mer än 5000 år. På något sätt är det dessa krökta gummor som bär upp samhället, medan pojkspolingarna ibland springer runt med en bössa och än värre och inbillar sig att han är karl.

Det faller utan för mitt kunnande att med inlevelse kunna skildra alla hennes sysslor eller ge ett hum om vilken stor kunskap som krävs för att hålla ett hem flytande. ... men jag minns att jag slet ut en ylletröja stickad av min karelska mormor. Jag ville icke överge den, lika väl som jag anade alla hennes tanker. Antagligen bar jag henne med mig än mer levande genom de prylar hon gjort åt mig. Vi fäster alla våra tanker i föremål som minner om känslor vi upplevt.

För att belysa kvinnans ställning tar jag några exempel ur verkligheten: År 1632 beviljades Lisbet Mattesdotter skilsmässa för "sin makes ondskas skuld". De hade dessförinnan varit till tings ett par gånger under 20-talet och kunnat förlikas för ett tag igen eller "gjort gott igen". Kanske det var en följd av hennes/hans? ofruktsamhet, eftersom maken var av Örnäs-släkten och äldsta sonen. Man kan ana att han ville följa faderns exempel med ett par kullar ungar.

På femtitalet klagar en bonde på sin hustrus leverne och 1660 tar han nycklarna ifrån henne "emedan hon har dragit både kläder och spannmål från gården, så att han blivit alldeles utfattig, genom hennes onda och arga sinne"

En bondedotter hade utan sin fars tillstånd sålt korn till en granne ... där slutsatsen förstås blir att om ej kvinnans ställning varit stark hade grannen aldrig köpt – ej heller hade tinget tagit upp ärendet.

Sedan ser vi en del mål kvinna mot man. Ett och annat att barn skyddas mot vuxna eller styvföräldrar. Rättvisan tar ställning för den svagare parten, medan man i jämna mål söker förlikning. För skilmässa ska det till allt starkare skäl ju strängare kyrkotukten blir.

Kvinnans ställning var förstås även beroende av om hon var gift med en stark eller vek man och i vilken grad de liksom har passat ihop. De äktenskapliga slagsmålen var knappast färre än i dag, men det synes ha varit mer inne att försvara sin ära. Det hände att man stämde män för att ha kallat kvinnor vid namn "Slufsa", vilket väl tolkas som slarvig och vårdslös.

Ved62 En från Edsleskog vittnade att det varit familjeslagsmål i Ankersrud far, mor, 2 bröder.

I åtskilliga fall av slagsmål mellan grannar var utvecklingen den att först kom den ena hälften i gräl, varpå den andra oavsett kön sen fortsatte med exempelvis "hår och skäggrivning". Man hade tydligen nutidens mode med långt hår och skägg.

En flicka råkade riktigt illa ut, när hon under ett vilt slagsmål tog ett vedträ och klubbade ihjäl en karl.

Slutligen några rader om den mer än 5000 år gamla idolen, vi kallar Maria, men som haft en mängd olika namn … Nymånemären hette hon i början av vår tideräkning bland nordbor.

Madonna stående på nymånen ur altarskåpet i Holms kyrka. Är daterad till 1400-talet. Kompositionen fanns i flera medeltida kyrkor.

Sen urtiden stod solen för den ena livgivande kraften och månen för den andra. Utan månens cykliska påverkan på inte bara tidvatten utan även på trycket i biosfären skulle det förmodligen vara klent med tillväxten.

De gamle viste att vattnet stigar i träden vid ny och sjunker i nä dvs. det fungerar som en större biologisk pump i naturens slutna system. Det är bara vi som inte kan den gamla biologin, symboliserad med ett känt levande väsen, modern som ger liv. Det är en begriplig bild av något vi egentligen inte kan inverka på, utan leva i takt med.

Förresten betyder madonna = förmågan att göra det under … eller förmågan att ge liv. Att det skulle vara mindre värd i heden tid än i katolsk eller vår tid är något av en gåta.