Dräkten

Det skulle kosta kanske 100000 i dag år 2000 att göra en festdräkt för hand. Våra serietillverkade dräkter är av en mycket enklare kvalitet. Man gjorde en dräkt att ha när man blev fullvuxen och den användes i fest: Vardagsdräkten var enkel och funktionell

Allmogedräkt, kvinnans findräkt, mansdräkten, tredje dräkten, knektuniformen, ryttaruniformen, allmogesilver, lösegendom, bröllopsseder, silver, silverbälte, yxhammaren, tyska skor, uniformen, kanonen, knäbyxor, rotebonden, ryttaren, kontantlön, brudlopp

Oxlandet| Hushållet| Seder| Seder 2 |Kvinnan| 2 Dräkter | 3 Tro och vetande | 4 Huskurer | Skatt & Handel| Samhället| Stormakt| Innehåll| Tidig medeltid | sitemap |hem |

Allmogedräkt till vardags

Hesselgren skriver år 1718 att alla utom några präster och adliga gick i enkla lärfts- eller blagarnskläder ... det är lärftkoltar för barn, lärftkjortel för kvinnor och män där kanske de flesta männen hade byxor ochså. En och annan hade något skärp eller rep om midjan. Denna dräkt användes sommar som vinter och man gick barfota för det mesta.

Skinnböxerä kunne stå för sig själv när de blev väl ingångna.

Nu får man ta lite salt till Hesselgren. Han påverkades av att dels ville kungamakten i det förgångna helst se att allmogen inte var allt för lyxiga och tog import av kläder i anspråk, varför man av och till hade kampanjer mot onödig lyx. Dels är de tidiga författarna från Dal måna om att framställa dalborna som enkelt och beskedligt folk. Detta ingick i strategin från allmogen när de sedan skulle begära hjälp från Stockholm med hatten i handen emot dansken, baggarne och annan nöd.

Folk i gemen var säkerligen ett härdat släkte och bodde med våra mått i kalla och dragiga bostäder. Men de sparsamma uppgifterna vi får som ett slumpmässigt urval ur protokollens uppgifter i olika sammanhang ger oss en uppfattning om vad som verkligen fanns i hemmen och bland folk ... se under tabeller i Innehåll.

I denna lista nämns ylletröjor, vadmalsrock, skinntröja, skinnpäls. Skogsdal torde ha pro-ducerat mycket skinn att användas till kläder. Det kunne sen säljas till ryttare och knektars persedlar. Får hade nog de flesta även på Smördal. Vadmalstampar började sättas upp under andra hälften av seklet bl.a. i Tösse och vid Åsebro. Så blev egenproduktionen mer effektiv. Vi kan anta att kvinnorna kunne tova långt innan maskinerna kom.

Man bör komma ihåg att reda pengar var bristvara och de enkla prylarna av alla slag var relativt sett dyra. Eftersom de tillverkades i små serier och med i stort bara handkraft blev kläderna oerhört dyra. Det skulle de bli även i dag. En modern landskapsdräkt lär gå på 50–80000 i dag 1996.

Ett par exempel från samhällets topp och botten. En av lågadelns köpedräkter en atlasklänning kostade 133 rdr vilket är som 5 årslöner för smed eller bonde och hela 22 kontantlöner för en dräng och 44 för en piga. I andra ändan har vi allmogekvinnans findräkt där bara kjorteln kostade runt 6–8 rdr, snörlivet 2 rdr eller sammanlagt tre års kontantlön för en piga. Därtill kom allt annat i dräkten och kanske sammanlagt en bondes årslön på 25 rdr.

Midsommardans och findräkter skiljde sig inte särskilt mycket från detta. En bonde i Ör anslog en åkerlapp för detta.

I det följande rekonstruerar jag dräkterna från Slätdal enbart eftersom de exakta uppgifterna är för få från Skogsdal.

Kvinnans findräkt ...

Kvinnorna tillverkade det mesta av sina findräkter själva förstås genom val av det bästa linet, ullen osv. Detta började man med senast i 14-årsåldern och man hade sin egen kista att fylla. Med åldern blev det säkert fler kistor där man hade sin förmögenhet i lin och lärft. När man räknar framställningskostnaden var det mycket pengar om man skulle köpa.

Genom domböckerna får vi en uppfattning om vad de värderades till. Vi kan i reda pengar jämföra med pigans kontantlön 3 rdr för ett års städsla innan skatt är dragen. Man la ned hundratals timmar på att få en dräkt som höll länge för de årliga festerna. Det var det bästa kvinnorna kunne åstadkomma.

Dräkten bestod på Slätdal av en kjortel, 6–8 rdr; linneskjorta och snörliv 3 rdr; kappa i svart kläde 4 rdr; mössa 5 mk. Därtill kom fästmögåvorna som kunne vara silkessjal och silkeshandskar, samt silkesstrumpor och tyska skor med silverspännen. Dessa sist nämnda kunne förstås ochså vara kvinnans egna köp.

Silver var den urgamla bondeflärden vi kan ana speciellt ur vikingatidens fynd av silverskatter såsom från Dalbergså och Ryk i Färgelanda. Den ogifta kvinnans prydnad var huvudsilver exempelvis pannband med silverprydnader. Gifta kvinnor bar kedjor sen gammal tid kanske bröstsmycken. Eventuellt ett bälte för husets nycklar och prydnader och en liten kniv ... se nedan allmogesilver och brudsilver.

Denna rekonstruktion såsom även mansdräkten nedan är att jämföra med dagens folkdräkt. Det ska ses mer som ett hopplockat ideal av hur det kunne vara. Senare utvecklades speciellt i Värmland häradsdräkter, men där detta nog först har tagits efter i de mer burgna häraderna. Det har då varit speciellt på Sundal. De flesta uppgifter till ovanstående dräkt är från Sundal plus Erikstad och Grinstad vilka då räknades till detta härad och det var burgna socknar.

Nedan framgår av bröllopssederna att det varit lite skillnad mellan Sundal och Nordal. För dräktens sågs det i att Nordalskvinnorna bar väst i motsats till sundälingarnas snörliv.

 

Mansdräkten

Mannens högtidsdräkt var en hatt av stadig yllefilt – linneskjorta – sämskat bockskinnsväst – bockskinnsbyxor modell knickers med knäremmar och silverspännen – silkestrumpor – tyska skor samt ett silverbälte.

Silverbält är en urgammal ståndssymbol. Därtill bar bönder ofta ett vapen där yxhammaren var vanligast, men även svärd och värja nämns bland bönder. Yxhammarformen går tillbaka ända till båtyxan för snart 5000 år sen om man ska vara riktig noga. Den återkommer sedan under såväl bronsålder som senare. Den fick sedan en etablerad ställning som vapen mot riddarnas rustningar i slutet av riddarperioden. Gustav Wasa bar nu och då yxhammare så ock senare kungar. Det var allmänt att alltid bära vapen med sig och då ofta nån typ av jaktvapen tidigare armborst och senare nån enkel bössa. Det kunne ju dyka upp en jösse längs vägen när man var på väg till arbete, kyrka, fest, marknad osv.

Benämningen tyska skor betyder rent allmänt en skotyp där sulan syddes invändigt i skon och behöver således ej vara importerad. Karolinertidens soldatskor kallades tyska och hade den fotvänliga oxmuleformen.

Även denne mansdräkt är förstås idealiserad. Kanske bara några storbönder har haft råd med en komplett dräkt och ett rikt silverbälte med silverbucklar värda allt från 10 rdr till ett torp.

Kvinnopäls i fårskinn..

 

Den tredje dräkten ...

... kan man kalla uniformen. Så småningom stabiliserade de sig till i princip den kända karolineruniformen. Men där det nog har varit ytterst sällsynt att se den operettuniform vi ser i dagens parader i dess nytvättade skick. Verkligheten på fältet och även under fred var oftast en mer luggsliten variant. En och annan kanske saknade nån persedel.

Man kan egentligen tala om tre militäriska uniformer. Det var hemmavärnet eller gränsvärnets "kom som du står och går"-uniform. Beväpningen var Kaisa Wargs yxhamrar, lior, armborst, hötjugor, bössor, skogsyxor, bilor och gamla vapen. Gränskompanierna fick sällan de vapen de begärde från Stockholm.

Andra och tredje uniformerna var knektar och ryttares uniformer vilka närmare beskrivs nedan. De utvecklades under seklet i den takt så väl rustare som staten hade råd. De egentliga militära tygfabrikerna kom först i gång mot slutet av seklet.

I början var det helt upp till hur mycket kapital kungen kunne mobilisera och om det då räckte till uniformer. Kungen och nationalstaten satt i en rävsax där först Älvsborgs lösen hade tärt på finansieringen. Sen fick kungen låna upp av bl.a. adel och handelsmän i utbyte mot att dessa fick förläningar eller handelsrättigheter, vilket i sin tur minskade skatteunderlaget.

Sön han kasar å hogger ner skog,

Å geta ho drar både harf å plog.

Dä må man tro

Uniformen hörde egentligen till den totala slagkraften i armén. Det vore antagligen fel att ge enbart svenska militärer äran av detta, eftersom Sveriges stormaktsarmé i huvudsak bestod av legosoldater. Dessa praktiserade nog en urgammal germansk krigföring som sen först med Alexanders falang och under romartiden kompletterades att bli en 2000-fotad tanks. Detta var fotfolket i ordnad formation med pik och sköld – senare harnesk. I takt med skjutvapnens utveckling tillkom skyttarna från början med båge och sedan armborst – och sist med hake och allra sist musköt.

Sverige uppfann inte krutet men väl nästan kanonen – i varje fall blev landet storexportör av bronskanoner. Dessa var ofta döden för falangen och dess kanonmat. Medan "lätta kavalleriet" som metod återgår på kelterna samt i viss mån den urgamla "avskräckningen". Det var när ryttarna i stridsrustning och vilt skränande red snett längs fronten för att sätta skräck i fotfolket. Gustav II Adolf på högra flygeln med de svenske utvecklade lätta kavalleriets taktik –

Hvar å en harre öfver sin stackare

Avskräckningen var en sorts psykologisk krigföring hos germanerna. Genom hotfullt utseende och uppträdande sattes en inre skräck i fienden. Teutoburgerskogens stora slakt var i syfte att avskräcka både på platsen och som företeelse – att romarna måtte fatta att det inte var lönt att marschera vidare mot Norden ... och samma sak var det ju med riddartiden märkliga utstyrsel. Man får minnas att även 1600-talets svenska kungar hade en riddarutrustning för parader i garderoben.

För den meniga blev uniformen både ett avskräckningsmoment och ett sätt att öka den inre diciplinen och stoltheten. Varje bataljon skulle bli 1200 dödsföraktande unga män. Där då speciellt nordborna tycks ha haft ett vist sinne för Sven Dufvahjältemod som en sorts kollektiv hjärntvättning.

För officerarna var det en nesa att bli "slagen" och gav man upp blev man arkebuserad. Det är en urgammal militär lag. Först sen när inslaget av skjutvapen blev större och mer splittrande försvann pikenerernas falanger av vandrande spjutborgar och blev otidsenliga. Uniformen blev fram till våra dagar ett medel att likrikta kanonmaten och ge ett intryck av en effektiv stridsmaskin.

Knektuniformen

Dal var ju under detta sekel det landskap som drabbades mest och hårdast av krig eller gränsfejder. De södra landskapen kommer först på andra plats även om de är mest omskrivna i den officiella historien. Dessa fejder gjorde förstås att man under dessa tider såg såväl uniformerade knektar som ryttare på Dal i mängd. Och under Gyllenlövefejden i mycket stora mängder där bl.a. finska rytteriet med Stenbocken var förlagt till Frändefors en längre tid.

Annars blev det formellt så efter Indelningsverket att i fredstid skulle knektens uniform förvaras i en särskild låst knektkista ... men som i så många andra fall var det si och så med att verkställa besluten och frågan om man hade något att låsa in. Uniformen skulle bäras vid mötena dvs. under de perioder då man exercerade på särskilda fält varav Axevalla hed förstås i senare tid är mest känt. Men under seklet hann man hålla mönstringar i Alingsås och Vänersborg. Först senare med ökad folkmängd kom då Ödsköldt moar som samlingsplats för Dals kompanier. När man la ned flyttades byggnaderna delvis till Mellerud på 1800-talet. Nu är en Wärdshus och en annan privatbostad på Postgatan.

Olika former på piken beroende på mode och inköpsställe och hur man hade råd ...

Vi känner till militära dräkter sen bronsåldern då fotfolket bar kjortel med bälte och sedan när kentauren föddes började man med byxor ... den som ridit vet varför.

Knäbyxor med långstrumpor är tvivelsutan bekväma när man ska röra sig i terräng. Deras modell kom sen att inspireras av franskt snitt med dubbelknäppt sprund och detta överfördes sedermera till vissa folkdräkter.

Stränginstrument modell äldre.

Knektarnas dräkt och snitt ändrades ofta under första hälften av seklet liksom även dess färger. Antagligen helt beroende av vilken tillverkare man köpt ett parti uniformer. Efter 1650 torde den dock ha varit någorlunda likartad då huvudfärgen blev blått med rött foder och uppslag för dalknektarna. Hela munderingen bestod av hatt, den blåa rocken, en blå kappa, skinnväst, skinnbyxor med knäremmar, yllestrumpor med damasker och tyska skor samt pajrock.

I strid bar knektarna bröstharnesk och potta och beväpningen var piken. Skyttarna hade i början haken ett tungt mynningsladdat gevär. Man måste ha en hake eller gaffel som stöd och man hann sällan med mer än ett skott förrän man överrändes antingen framifrån eller bakifrån av de egna.

Efter indelningreformen ändrades fodret och revärerna till gult, medan dräkten i övrigt förblev densamma. Därtill kom en släpeklädning. Det var en enkel grå dräkt knekten skulle bära när han arbetade för rotebonden. Det ende militäriska var revärerna. Rotens andel av kostnaderna för den tidiga dräkten var 15 rdr delad då på i princip 10 rotebönder.

Ryttaruniformen ...

Ryttaren hörde till eliten i armén och Han viste nog om det – annars lät Han andra förstå det. Hans utrustning var därefter och gick på ca 250 rdr dvs. man hade kunnat köpa ½ mantal för den summan. Han hade en utvald stor häst. Den kostade 3 gångar så mycket som arbetshästen eller 20 – 25 rdr dvs. en årslön för en bonde.

Hatten var av kamelhår, skjorta i lärft, vit halsduk, tröja av bockskinn med tennknappar och knapphål sydda med gult kamelhår, bockskinnsbyxor, gula yllestrumpor, knäremmar med mässingsspännen, oxläderstövlar, blå klädeskappa med två par mässingsspännen och gult foder, handskar av älghud med buffelhudskrage samt hårpung.

Till detta kommer övrig utrustning: hästens seltyg och sadel, bröstharnesk för striden, 2 ryttarpistoler och värjan. Den la de aldrig ifrån sig ej heller dolken för nådastöten.

Det var onekligen en imponerande syn med status. Däremot var deras lön relativt låg dvs. ej mer än 50 % över knektens. Det var kanske därför det talas om roffande ryttare. Hästen var ett fartdårarnas fortkomstmedel varmed de snabbt kunne fly fältet efter en hönsstöld.

De s.k. bättre stånden adel och präster samt ett mindre antal storbönder rustade dessa ryttare. De hämtades oftast ur bondpojkarnas led eller så red bonden själv om han var stridis. Fördelen för bonden var skattefrihet för gården. På den sällsynta ledigheten syntes de hemmavid, såsom Örnässläktens Anders och Sven, varom mer i avsnittet om Mansbot och där dessa var ryttare för Lennart Stake på Berg.

 Allmogesilver

Silvret var alltid "allmogeguldet" medan guld i heden tid nog synes mest ha använts i rituella syften eller innehafts av ett burget handelssläkte. För bönderna var silvret reservkapitalet. Det var lätt att gömma undan, samtidigt som "dess värde varade". Dessutom var myntpräglingen lite slumpartad och Riksbanken grundades först i slutet av seklet eller 1668.

I början av seklet cirkulerade danska, tyska och svenska mynt på Dal. Kopparn syns sällan efter att staten börjat stödja kopparvärdet och under en period lät göra mycket kopparmynt. Dessa kopparmynt var värda 1/3 av silvret och var dessutom skrymmande varför de aldrig accepterades av bönderna. Det sågs som nödmynt. Det kunne inte på urgammalt vis göras om till smycken åt en kvinna om det var tid för det eller bäras i bältet att skryta med.

Nu känner ja te krutet, sa skam,

nä han sköt mä kålfröt

Under början av seklet var inflationen mycket låg. Den börjar från och med 60-talet för att nå sitt maximum under Karl XII och Görtzmynten. Generellt kan man säga att bönderna samlade på den stabila silverriksdalern. Den var 25 % renare än dalern. Alternativt sparade man i silverföremål av hög lödighet. De kunne ge praktisk nytta i vardagen eller vid högtider och som prydnader.

Det är omöjligt att få nån uppfattning om hur mycket rent silver det fanns i omlopp. Men vi kan se vilka belopp det rörde sig om med exempel från storbondens topp till de mer vanliga gåvorna. Så betalar exempelvis Örnäsbonden ut ett sonarv om 250 rdr eller motsvarande ¼ - 1/2 mantal. Han hade två kullar barn inalles 13 och fadersarvet bör ha uppgått till 3000 rdr. En uppskattning av egendomens och lösörets värde av totalarvet ger att detta kan knappast ha varit mer än hälften eller 1500 rdr ... alltså måste andra hälften ha varit bundet i reda pengar eller silver. Det kan ha varit silverskedar (vanligen om 4 lod); silverbälten (fr.o.m. 6 lod och uppåt); silverföremål såsom stop och kannor; kvinnosmycken såsom kedjor, huvudsilver, brudsilver samt föremål såsom nålar, spännen, söljor.

Ett lod var lika med en silverrikdaler rdr. Det motsvarar 13,2 gram eller 2–3 fingerringar. Silverbältenas tyngd anges vanligen mellan 6–10 lod. Det var ett bälte med spänne och fastnitade bucklar och plåtar.

Morgongåvor var vanligare på Sundal än i andra härader och angavs då oftast i "lod silver" och då från 6 – 12 lod. Det är mer sällsynt med 20, 24, 30 lod. Annars anges "morgongåva efter stånd" där då präster, borgare och adel alltid tycks ha haft ett högre stånd ... om man säger så-å ... ett exempel om 16 rdr "3 stycken silverkedjor därav en med kors och två gyllne penningar; 3 st nålar; 1 st krucifix med knappar samt en guldgallon." Allt låg i en ask ... i ett annat exempel ingick en brudkrona i morgongåvan.

Dä växer många vackre trä i skogen,

men dä ä ´nte alle, som duger te´ fioler.

Numera säger fiolbyggarna att det är lögn i helskotta att hitta fiolträ

Sundals dombok börjar 1613 med ett mål mot en bagge och guldsmed som förfalskat häradssigillet i samband med att sundälingarna och nordälingarna förhandlade med dansken dvs. bohuslänningarna för att slippa plundring. Guldsmeden bodde troligen vid Strätet där det alltid tycks ha varit en och annan hantverkare. Senare omtalas guldsmeder i Brätte och Vänersborg. Dessa omvandlade böndernas silver och i den mån de hade guld även detta. Men guld nämns ytterst sällan i domböckerna.

Lösegendom

Det kan förefalla egendomligt att blanda ihop dräkter, silver och som i nästa stycke bröllopsseder under samma rubrik. Men det var en annan tid och värdet av de "små tingen" och vardagsprylerna var relativt högt. Ett viktigt steg var trolovningen. Det gällde att reglera de ekonomiska förhållandena oftast kvinnans och hon kunne t.o.m. vara med barn. Det var lika mycket frågan om vad vi idag skulle kalla barnbidrag och sociala och försäkringar.

Skenbart ser pigans kontantlön ut att vara liten jämfört med drängens. Men man måste därtill lägga att det var med fri kost och logi. Detta kunne anta olika värden, ty om man skulle köpa den som helpension blev det mycket dyrt ett exempel är 9 rd för två dygn. Medan däremot värdet på kost och logi på landsbygden kanske ska räknas till storleksordningen 6 – 12 rdr/år och då blir drängens totallön 12 – 18 rdr och pigans 9 – 15 eller 75 % av drängens.

Min första anställning som 14-åring var enligt samma princip. Jag fick 1000 kronor för ett halvår i kontantlön och fick utbetalat 40 kronor i månaden i fickpengar. Men sen när jag skulle köpa cykel visade det ju sig att den slukade det mesta av lönen första sommaren. ... och när man fick en konfirmationskostym skulle den ju hålla i minst tio år om man inte vuxit ur den. Samma tidmått gällde när man som vuxen skulle köpa kostym. Numera utgör mat och kläder bara bråkdelar av lönen.

Nåja, till lösegendomen hörde förstås även allt vad man samlade i sina kistor. Kvinnorna var mest företagsamma i att fylla kistan med saker som kunne bli bohag eller passa i hemmet.

Backstuga med utvändigt spjäll. Järnspjället var till sen tid värdefullt lösöre man sökte rädda efter brand

I slutet av detta avsnitt har jag bifogat utdrag ur domböckerna där man av olika anledning har registrerat lösegendom och dess pris. Avsikten är att visa ett urval som antyder vidden av den lösegendom det rörde sig om. Det finns ej möjligheter att vetenskapligt få fram hur det verkligen förhöll sig i hemmen annat än som grova generaliseringar.

Efter mitt arbete med alla dessa fakta är rimligt att säga att spännvidden påminner om mina minnesbilder av barndomens bondsamhälle. Åtminstone jag sprang som barn i huset i precis alla hem från de fattigaste till de rikaste. Som barn i Danmark och i övre tonåren mest på många orter i Svenskfinland och även i egentliga Finland. Jag känner igenbondsamhällets anda i domböckerna och även i bröllopssederna. Från krigsåren minns jag en renässans för alla de gamla sederna. Fastlagsseden ett vårbröllop var som ett riktigt bondbröllop. Med större historisk kunskap finner jag att den måtte vara lika gammal som hästen dvs. över 3000 år på den ort jag växte upp.

 

Bröllopsseder

Fästandet eller trolovningen var fram till kyrkan stärkte sitt grepp det ende väsentliga för de flesta på Dal. Det var den akt varmed föräldrarna officiellt gav bort sin dotter till mannens släkt. När "handslaget var givet" var ingången av äktenskap fullbordat och efter detta födda barn arvsberättigade. I laglig mening var det som vilket som helst avtal som befästes med handslag eller handtag och vi vet ej hur långt tillbaka seden går mot urtiden ... ett exempel är i Högsbyn på Laghällen från ca 2000 f.Kr. där vi ser ett "handtag" och en förmodad paragraf om fästande.

En del flickor tittade efter om den tillkommande "bultar sig bra" … vet inte om detta var det hon menade. Men vissa flickor faller för om mannen kan göra vackra ting … andra ska man sjunga och spela för … vill jag minnas.

Däremot vet vi hur viktig brudköpet eller avtalet blev när det med arvsberättigandet blev viktigt att hålla reda på det ekonomiska i själva köpet. En viktigt del var det eventuella tillkommande barnet och dess framtid.

Dä vell ente klut te klä,

å ente bete te mössa

Prästerna på Sundal ville att även trolovningen skulle ske in för prästen. Fästmannen gav smärre gåvor för några riksdalers värde och gärna en liten till svärmor. Därefter förberedde brud och föräldrar sig för bröllopet genom att färdigställa hemkost dvs. sängkläder, boskap och annan hemgift.

Fästmannen gav vid bröllopet en "morgongåva enligt stånd" – eller kvinnan blev i praktiken jämbördig med mannen i ägoavseende och eliminerade lagens regel om sämre arvslott för kvinnan. Sundal var västgötariktat och använde dess fästeformel att kvinnan fästes till lås och nyckler och blev en arbetspartner med den traditionella arbetsfördelningen.

Vid det senare kyrkbröllopet vigde prästen dem enligt Uppsalaformlen dvs. till säng och taffel ... man utdömde även morgongåvor i lägersmål, så att mökränkt jungfru av mannen fick 10 rdr eller en ko med mera till barnaföda.

Bräda för repning av linet och andra av mannens verktyg behövde inte dekoreras eftersom mannen själv brukade göra det jobbet. Däremot var det bra att ha den färdig innan brölloppet.

På Nordal synes det ha varit sällsynt med morgongåvor och bara enstaka fall nämns. Och traditionen var helt annorlunda där fästefolket gav sig på tiggarstråk i gårdarna. Den unga kvinnan samlade för tunet medan mannen samlade för åkern allt enligt den traditionella rollfördelningen.

Soa ho äter ur selfverhorn,

Å koa ho bygger körketorn.

Dä må man tro

Det var inte alla som gillade tiggeriet. Kyrkan var emot det liksom de som inte odlade säd enligt folkminnet från Järn. Där kallades det kornfästning, när fästefolket for gårdarna runt och frågade efter ull, lin, utsäde osv till nya hemmet. Sedepoliserna menade att det kunne ge upphov till "dagdriveri och spritmissbruk" … lite viste de om att seden pågått kanske i tusen år eller mer.

I Järn avskaffades seden 1806. Surpupporna såg inte fördelarna med att ett nytt par blev introducerade i socknen. Å andra sidan hade förstås skillnaderna i status och ägande mellan socknens folk hade ökat drastiskt. Kanske storbönderna tyckte det var för mycket begärt att de skulle ge hjälp till nån fattiglapp att bilda ett torp. Det var nog fint folk som satt i sockenstyrelsen då också.

Det var samtidigt inbjudan till brudlopp och tillkännagivande av förlovning och där förstås givarna var välkomna. Kanske ett sätt att hålla snyltgäster borta. Bröllopet skedde i brudens hem och brudföljet hämtade henne där och körde "brudloppet" till hans hem. På Nordal var objudna bröllopsgäster ett undantag, medan det snarast var regel på Sundal.

Själva brudseden påminner oerhört mycket om min barndoms seder på Nordvästsjälland. Seden var en kopia av vårbrudseden runt fastlag. Vårbrudparet gärna maskerat och i äldre tider högtidskläder åkte runt i gårdarna med hästekipage. Till utsmyckning påminner det om bronsålderns fynd just på Nordväst-själland och indikerar samma brudlopp med pyntade hästar och finaste pyntade ekipage och fästetradition. Till själva festligheterna hörde förstås den "lövade porten". Den förekom även vid andra märkesbegivenheter när man gick från ett stadium till ett annat exempelvis guld och silverbröllop.

I Markerna är bondbröllopet fortfarande en tradition så som i Bengtsfors med midsommarbröllop. Bilden ovan är från 1933 och före tåget rider för sig bruden med två brudpigor alla i vitt. Från Kyrkan rider paret bredvid varandra. Se hela bildsviten i föregående avsnitt

Bondbröllop i Bengtsfors 1933

På Nordal kunne ett fästemål antagligen av den rikare sorten vara att fästmögåvorna var: 1 ½ aln lärft och ett par kvinnfolkshandsker samt en bok till hennes föräldrar. Boken kan ha varit det dyraste eftersom det rörde sig om upp till tiotals riksdaler. Samma flicka kallade sig piga och förde med sig i boet: 1 sto, 1 ko, 5 får, 10 skäppar säd, 6 alnar lärft, 6 alnar blagarn för skjortor till barna, 4 par strumpor, 2 liar och 1 dynggrep. Det var med andra ord en smått förmögen flicka som varit om sig och fått ihop långt mer än vad hon har kunnat tjäna på ren piglön. Den betalades oftast i natura såsom 1 kviga och lite klädespersedlar eller kanske ett par får. Men om hon hade egen arvslott kunne hon förstås lätt föröka sitt lösöre ... och hade hon ej egen mark kunne hon hyra bete och ängsmark.

Dä goa blir allri for mö,

nä dä ä rå te´t

Det var nog lika svårt för unga par att bilda bo som i dag. Man behövde jord för minst 100 rdr om man inte ville arrendera eller leja sig in. Det behövdes dragdjur om man ville odla och om det var lerjord kanske det behövdes ett till två par dragare om man nu inte kunne hyra för plöjningen. Det krävdes minst ett par kor och utsäde vartill kom alla redskap. Man kunne tillverka det mesta själv men måste köpa järnskoningar liksom även järnspjället om man ville bygga hus med spjäll. För hus och hushåll krävdes sängkläder, köksutrustning och sen förstås helst en gryta samt kittel för allehanda kokningar pris 5 – 10 rdr.

Priser och prylar

Sun 14 4 lod ske för ett brev.

Sun 17 Ett halvt pund humle.

Sun21 Huvudsilf m.m. gods bränt i vådeld.

En gång kläde för ett års tjänst.

Sun35 Om en smedjehammare, som lånats ut och kom tillbaka som en annan hammare.

Sun 38 133 rdr för atlasklänning.

Nor 38 Lånat silverbälte och pantsatt.

Sun 39 4 oxar för 19 rdr.

Nor 43 Ska betala hustru 4 rdr för en häst.

3 rdr i städja för torpet Snäcke.

Sun46 Ryttare "fått" guldkedja i Danmark.

... bonan och 2 åkläden.

Sun47 Om ett bälte.

Sun50 Ett par oxar 12 rdr.

Nor 52 Om ett kläde.

Om en plog.

Tagit harv.

Val 52 2 rdr för sönderslaget svärd.

Ved54 Om linåker.

Nor 55 Stulit vadmal.

Ved56 Vällärde Lars Jonaes bo värt blott 26 1/4 rdr 3 kor, 3 kvigor, 6 får, 2 svin och en säng. (normalt torp)

Sun 59 Sålt höstack för 4 rdr.

Sun 61 5 rdr för ök.

Val 61 För en häst 11 mk smt.

Nor65 Om en gärdesgård.

Om en kvarnsten.

Sun 66 En ko 4 rdr.

Nor 67 Tagit näver till eget husbygge.

Sun 67 Djurgarn. (för bl.a. vargnät)

Sun 69 Kvinnfolkskjortel 8 rdr, snörliv 2 rdr

Sun 71 kvinnfolkskappa i svart kläde (förliktes om 4 rdr)

... 24 rdr för en häst.

... 20 rdr i Tyskland 1646 för häst betalt med ett par oxar.

Dessa är ryttarhästar och ej de ök eller mulor som på Dal kostade 4 - 6 rdr.

Sun75 ... pantsatt silverkanna.

Ved 80 Frånrövat egendom: spannmål, hö, store och små boskap, säng-, gång-, och linkläder och huset var tillikes utan spjäll, lås och annor inrede spolierat ...

Val84 Ett bälte 13 rdr.

Nor 84 Skyldig för salt.

Åker pantsatt för två yxor ... (kallas Yxvallen?)

Löjtnants bror pantsatt moderns silver.

Ett bälte halvt förgyllt.

Ett silverstop.

Sun84 ... kittel 9 ½ rdr pantsatt.

... betalt 1 rdr i rotepengar.

Sun85 Mässingstake pantsatt.

Sun 86 Oxe 5 rdr.

... 4 rdr för 2 bockar.

Sun 86 Ett par oxar för 9 rdr.

... 9 rdr gästning extrating 2 dagar.

Sun 87 5 rdr för lada och loge.

Nor 87 Bör betala knektepengar 15 rdr.

Ved 87 Betalar 4 rdr städja för hemmanet Bodalen 1/4?

Tös 87 En kedja värd 6 rdr.

20 lod silver i morgongåva.

Sun88 2 rdr fältskärarlön, två hål i handen.

Sun 89 Ko 3 rdr.

... 6 rdr för häst.

... 6 rdr för husröta.

En kålsäng.

Sun 90 Kittel 8 rdr.

... 20 lass gödsel.

Sun 91 2 järn att dra ut tänder med miss-tänktes vara dyrkar.

... 2 rdr balberarelön.

... 6 mk för fullsår i pannan, lytesbot. 20 mk, för sveda, värk och tidspillan i 16 veckor 8 rdr, fältskärarlön 14 rdr.

... betala ett får 3 mk.

... köpt 2 humledrummar och ett parti knivar på Lidköpings marknad.

... stulit 2 snörliv, Nolgården Erikstad.

... 5 mk smt för en mössa.

... 1 dlr för en kalv.

... stulit ost, smör och mjöl.

6 rdr för ett sto.

Sun 92 Tagit 2 klöfsadlar och 2 åkläden

... 3 alner engelskt kläde.

... 1 tunna havre 2 dlr.

... en kittel och en malmgryta värda 13 rdr 8 öre

Utmätt 2 kor och kalv mot 6 rdr.

2 skeppland att föda en ko med.

Ved 92 12 rdr för ett par oxar.

Sun 93 Disput om 4 rdr och en stut för 4 rdr alternativt en kittel.

... 12 öre för leje av båt.

Sun 94 Korvkittel.

Guldkedja och 3 guldringar.

... dräng fått 2 caroliner i städje, fick böta 5 rdr.

Sun 95 ... för husröta 12 år 13 dlr.

... husröta 8 år 6 dlr.

Sun95 Fått beslagen kista och kåpa.

Ved95 1 rdr för sönderslagen fiol.

Sun 96 Ett perleband, ett bordtäcke, ett par fina örngottsvar allt värda 16 dlr.

Ved 97 6 dlr smt för en häst

Sun 97 Kittel värd 12 rdr.

... 4 rdr för sto.

... betala 2dlr för båt han tagit vid Köpmannebro utan att fråga.

... Smed krävde 27 rdr för två års arbeten hos svärmor. Nämnden tyckte att två drängar för 15 rdr kunne ha gjort samma arbete, varför man drog av 12 rdr.

Sun 98 En fullkomlig dräng, som kan göra allehanda boredskap, tillkommer i årlig lön 5 rdr 1 mk ull till strumpor, tre par goda skor, en skjorta och 2 mk smt i fästepenningar.

... 4 rdr för ett sto.

... flicka återbetala lönen 3 rdr.

... 8 mk smt för en galt.

... om en skinnpäls.

... om klädeskappa för hustru.

Sun 99 En silverskål om 56 lod.

... en kjortel i sidenstyg pantsatt för 7 rdr (värd 2–3 gånger mer?)

... malätna carpuser och en pyrock.

Tolle betala 4 rdr för en ko han huggit och 3 mk böter, får njuta kon.

... sugga 1 rdr ihjälstångad av tjur. ... Valmarsrock och en ullenströja med ett par skinnbyxor, som återstod på dränglön.

Val 99 5 rdr i bröllopskost

.

För priser och prylar se även under Innehåll