Huskurer

Det finns inget skrivet material om hur man klarade sjukdom. Dock ger Carl von Linné lite fingervisningar om kreaturen. Ritwa Herjulfsdotter har samlat lite om medeltidens örtmedicin. Måttet på vetande är förstås att folk levde bar och blev välväxta

Carl von Linne, huskurer, Medeltida symptom, Dals folkkunskap, boskap och ladugård, boskapsskötare, boskapsland, Husapoteket, folkvisdom och folktro, Ritwa Herjulfsdotter, folkmedicin, Katen Elin

Oxlandet| Hushållet| Seder| Seder 2 |Kvinnan| 2 Dräkter | 3 Tro och vetande | 4 Huskurer | Skatt & Handel| Samhället| Stormakt| Innehåll| Tidig medeltid | sitemap |hem |

Carl von Linné reser på Dal 1745

Även om inte Linne’ hör till det 1600-tal jag beskriver tycker jag det är väsentligt att ta med vad han antecknat från resan om Dals folkkunskap. Jag hade hoppats att han beskrivit själva landskapet och bebyggelsen, men det mesta rör det botaniska och huskurerna även om han tydligen var nyfiken på allt. Hans resa råkade infalla i käringveckan så att han bara hade sol mellan Vänersborg och Frändefors innan det sen blev regn och storm hela vägen till Åmål under de dagar resan varade. Det var 3 – 4 dagar och där han uppehöll sig hos intressanta prästmän.

En fyrtioårig Linné tecknad av J.E. Rehn 1747

Om huskurerna skriver han att det är angeläget för dem som har boskap och ladugård att få samlat all kunskap på ett vetenskapligt sätt, vilket dittills inte blivit gjort. Varje nation har sitt eget sätt att bota boskap och eftersom han nu hade tillfälle att lära sig av erkänt goda boskapsskötare tog han tillfället i akt. Det är hans egna ord.

Tess mer en rör i smörja,

tess varre loktar ho

Vi märker att han har yttersta respekt för dalbornas kunskap underförstått att Dal var känt boskapsland. Han visar inga förutfattade meningar utan suger åt sig allting för att senare sovra och systematisera ... här följer exempel på kurer och medel:

Yxna, dalborna uppeggar könsdriften hos likgiltiga tjurar med rötter av denna växt ...

Mostulna kor utan matlust, skärs även härstedes i rumpestången och något lite av detta blod smörjs på bröd, som kon får äta – annars tar man Spanskgröna, så stort som en liten ärt.

Idisslande – om en ko är så sjuk, att den ej idisslar, tar man det en annan ko har idisslat och ger åt den sjuke.

Gulsot botas med ett pulver man lagar till av den torkade gula hinnan av magen på en höna.

Efterbörden hos en ko kan drivas ut genom att man blandar en näve hönsskit i en spann driksvatten åt kon.

Vattusot hos får kan man bota antingen med "en sväljd fisk", som tas ur magen på en gädda och sedan torkas och görs pulver av – eller (det som egentligen hålls hemligt, att man använder grodrom).

Förstoppning botas med skalen av utkläkta hönsägg. En underligare metod är, att man slår öl igenom en knivslida tre gånger och ger det sedan åt kon – på god tro.

Tunn mage hämmas genom att man ger kon koskit, som har torkats på en glödgad sten.

Blodsot botas på ett sällsamt sätt. Man tar en levande tusenfoting och stoppar den i en klump lera, men man får icke röra kräket med händerna, sen får kon det hela.

Vi ser att Linne’ noterar allt utan undantag och lägger in en brasklapp på några ställen ... och slutsumman blir väl att ibland går det och ibland inte ... och är som så mycket annat i världen där lögn och sanning är delat lika. Vår tid har ju mer vetenskapligt kunna analysera alla verksamma substanser i gamla kurer och har funnit samma slutomdöme.

Linne’ berättar även att man sätter höet i stack, så att det får "svettas ut", då unknar det ej och "slår sig icke" i ladan. Borgmästaren i Åmål brukar kasta salt i det fuktiga höet, ty han har funnit att det är behagligare för boskapen och att det varken brinner eller unknar i ladan. (samma minns jag från min barndom.) Å andra sidan undrar han över att bönderna ej har lärt sig hässja höet på samma sätt som i Bergslagen.

Om Husapoteket berättar han att höns och människor blir yra om de äter frö av svemmel. Tuggad färsk pilört botar sår omkring munnen. Lonkemossa kokt i spisöl användes som fotbad när man har bröstfeber. Avkok av steckgräs i öl användes för att lindra håll eller styng

... han kunne lika gärna ha nämnt från andra håll fläderblomma, rölleka, rävrumpa, åkerfräken, blodrot, malört och därtill talg vax, krävekestenar, kåda – för att inte tala om tobak och brännvin där båda "medicinerna eller konserveringsmedlen" infördes under seklet. Det sades vara bra mot maskar och annat kryp ... fast om man dricker för länge och för mycket börjar man se blå giraffer, säger nån.

Slutligen ytterligare ett direktcitat om Linne´s sätt att arbeta:

"Söndagen firades förmiddagen i Åmåls kyrka. Efter middagen for vi ut på landet, för att lära oss Dals botanik av gamla pigor och gummor, vilka äger mer kunskap om växter och husmedel, än man finner på annat håll i landet - här kallas Nardus Flor. 47 för Finnskägg ... "

Linne’ borde kanske ha haft tid att fara till utmarkerna eller Håbol där kunskapen levde längst. Mycket av gammal kunskap i hela världen lever kvar i den s.k. civilisationens utkanter. En Karin i Ed stämde kyrkoherden för att denne påstått att hon förtagit mod och styrka från hans häst och samtidigt hade kyrkoherden slagit henne för näsa och mun. Kyrkoherden nekade till båda sakerna. Han påstod att han bara frågat henne, eftersom dylika konster och sådan last ofta lär förekomma i Håbol ... kanske en tvivlare till präst ... man kan aldrig så noga veta ...

Vi får väl rikta ett senkommet tack till alla tiders anonyma pigor, gummor och koner ja även tiggerkoner. De bevarade allt vad vi har av gammal folkvisdom och folktro. Det skulle annars ha gått förlorad när rättrogna i sin fåkunnighet försökte utrota allt.

Tar du mej på dej

så tar ja skammen på mej,

sa prästen när han måtte ungmön

Under sena kvällar i fyrstickans sken höll de vid liv folktron medan de vana fingrarna automatiskt stickade och spann livets väv ... medan de andra lyssnade och la på minnet ... och de vägfarande kom med nyheter och betalade för gästfriheten med nya intryck och ännu bättre skrönor ... och det må väl förlåtas tiggaren om han lurade en och annan godtrogen … den som låter sig luras får skylla sig själv.

Huskurer

Rubriken är lite missvisande eftersom jag inte har några huskurer från Dals sextonhundratal vad gäller människor ... och det är kanske märkligt att avsnittet kommer efter Linne’s "hästkurer". Men en dalbo från 1800-talet, känd naturläkare och som kände dalborna, sa något i stil med att "dalborna ger djuren bästa mälden och lämnar boss och agnar åt sig själva" ... det låter bra när man överdriver lite grann. Men antagligen finns det ett korn av sanning där att på det gamla oxlandet Dal var djuren kung.

Naturligtvis har även dalbon dragits med dåtidens sjukdomar, men det är något som inte syns i de skrivna lämningarna. På en totalbefolkning på i storleksordningen 30000 eller kontinuerligt i snitt 10 000 vuxna blir det förstås ej så många avvikelser från det normala att jämföra med.

För att kompensera frånvaron av ett avsnitt om dalbons dåtida hälsotillstånd, må här citeras ett större utdrag ur en liten skrift av Ritwa Herjulfsdotter, Högsbyn Medeltida örtmedicin. Tagna ur handskrifter från början av 1500-talet och som förutom att den ger en bild av kurerna förstås även ger en bild av vilka sjukdomar folk led av.

Uti ditt lann du blif å bo,

där kan du dig väl föda, sa Stolle-Nils,

nä han släppte lusen tillbakers i barmen

En nackdel med utdraget är att det tydligen egentligen bara gällt de högre stånden och att det tydligen är munkar och klerker som samlat kunskapen. Det är kurer från Södern och man t.o.m. anmärker att vissa kurer är för dyra eller att andra passar fattigmans plånbok.

Ett drag som avviker från folkmedicinen är de många fallen där man rekommenderar vin eller att örterna sjudas i vin eller öl. Vin var på 1600-talet en stadslyx som exempelvis några år i början av 1630-talet var mångdubbelt dyrare än resten av seklet. Vinet fanns i huvudsak i Stockholm, Åbo, Göteborg och några städer därtill ... medan vi av Åmåls stadsprivilegier ser att ölbryggning var för folket.

Han är borta den sön, kusen tar

Å andra sidan är öl som "medicin" kanske ej så dumt ... där jag minns min danska mormors huskurer varav jag sparat och utvecklat ett par. Den viktigaste lärdomen hon gav var:

"att när man är sjuk ska man äta så att man har nånting att stå emot med"

... och lite i den andan var ju hennes "äggöl" eller sagt med medeltisspråk "ägggulor rörda med socker och sen blandat i sjudet öl dvs. helst hett och sen bums i säng"... vid folksjukdomen förkylning eller influensa. Det verksamma medlet är förstås det lättsmälta näringstillskottet. Ölets näring är väsentligt liksom även B-vitaminerna, vilka exempelvis håller finnar i schack.

Den andra viktiga lärdomen var att dricka fläder- eller svartavinbärssaft med dess rikliga innehåll av C-vitaminer. Men det är fel att dricka den hett så att en massa vitaminer förfaras

... ät vita miner så blir det inga sura miner.

Under de senaste 20 åren har jag finslipat "mormors special" till att veta att en förkylning ska kvävas i sin linda i "uppgångsfasen" innan den brutit ut dvs. med lämpliga doser tills nysningarna upphör ... annars är det två veckors tvivelaktigt nöje med hosta och rinnande näsa. Dosen är numera en brustablett efter varje nysning tills det upphör.

Nu har ju även läkarvetenskapen hunnit ifatt mormor och Linus Pauling som uppfann de moderna C-vitaminerna och det är vetenskapligt bevisat att det är effektivt. För mig räcker att jag i praktiken inte varit förkyllt med näsdropp på snart 20 år och jag äter dagligen 2 – 3 gr C-vitamin beroende på årstid och risk. Mormor själv kunne inte tänka att lägga sig utan sitt "kamomillete". Om hon kände att hjärtat i hennes stora kropp inte hängde med blev det kamferflaskan överst i byrålådan nära sängen.

Rotet ä snart refvet

Nu till Ritwas lilla skrift, där jag vid varje olika symptom nämner några av de örter eller annat man använde utan att ge bruksanvisning. Men jag lämnar bort "universalörter" man tydligen använde till många olika symptom såsom: kummin, grodblad, kransborre, vitlök, krasse, senap, lager, mynta, nässla, pion, malört, ros och sen inte minst honung, öl och vin

Medeltida symptom

Andedräkt dålig ... fikon i vin eller öl med tillsats av skärsöta ... mattram ... rödlök.

Blodsot ... blodrot, spotta ... rödlök ... saffran.

Böld i arslet ... timjan ... järnört med ättika.

Bröstvärk ... fikon ... fänika ... isop ... dillfrö ... lilja.

Brännsår ... kattostplåster ... linfrö välsjudet i vatten.

Buksvullnad och värk ... Anis ... dillfrö i öl/vin

Död, ... om man dricker järnört(saft).

Fallandesot ... järnörtens rötter vid midsommar

Fistel eller kräfta på bröstet ... linfrö med honung.

Förstoppning ... liljerot.

Förgiftning all ... ät enbär ... järnört. Förgiftning och bi-styng ... kattost.

Gulsot ... sjud isop och celidonia i öl.

Hetta invärtes ... bolmört.

Hicka ... dill.

Hosta och heshet ... fikonvatten.

Huvudvärk ... basilika ... körvel.

Hetta allehanda ... havre ... senap rensar huvudet.

Huvudvärk och svimning ... havre ... rosmarin.

Kallsot ... björklöv.

Kvinnosjukdom ... körvel ...och många andra.

Lever ... salvia ... lagerbär.

Loppor och flugor ... fördrivs med malört.

Lungsot ... fikon, isop och lite ruta ... mandelkärnor med mynta.

Lusta köttslig och ond lukt i mans mun ... ljung i vin eller ättika.

Magvämjelse och rapning ... dillfrö ... dillfrö med vallmofrö.

Mage, lös ... mandelkärnor och honung bakad i panna Mage, bröst och ögon klaras ... med ingefära.

Malmedel ... ljung i kläder.

Mjölk för mycket ... bolmört.

Mjölk stimulera ... dill ... dillfrö med linfrö.

Mjölk, kvinna utan mjölk ... Anis.

Mjälte, svullen ... ister, fikon och isop sjudes.

Månadsrening ... Anis ... koriander ... hjärtansfröjd.

Njursot ... torkade fikon eller fikon i ostvassla.

Potens ... fördriv mans lust med krasse.

Röst, god ... fänkol, skärsöta och socker.

Sårsmörja ... bolmört.

Sår gamla ... dillfrö bränt.

Sår dras ihop med ... färsk bark av ask ... ekblad.

Sårplåster svalkar och helar ... mellanbark av ung ek och gröna ollon.

Sår, öppet ... groddblad.

Sår, öppet ... fläder ... salvia.

Skabbig kropp ...isop sjuden i mjölk ... fläder.

Skorvigt huvud ... smörjes med järnört så växer håret.

Skälva tredje dags ... blodrot ... renfana ... mattram.

Snuva ... stöt rödlök och dra upp i näsan ... timjan ... vitlök.

Sömnlöshet ... hjärtansfröjd ... rosor stampade i vin.

Spolorm i mannen ... kummin ... krasse ... körvel.

Stenar, svullna ... bolmörtsomslag.

Styng av inre böld ... isop sjuden i öl med honung ... mandelkärnor med honung och smör.

Svullnad ... mattram och honung ... rosor stampade i vin.

Tandvärk och svullet tandkött ... isop i ättika ... eller vatten mot svullet tandkött ... rödlök.

Tarmvred ... Anis.

Tålighet mot att bli drucken ... ljung med vin eller ättika (i min ungdom skulle man äta eller dricka något mycket fett och sen när man kom hem var det fingret i halsen).

Väder, ont i magen ... kummin.

Värk av alla slag ... renfana med småborre stött i galtister.

Ändtarm ut ... dill ... renfana.

Öronvärk ... järnört i ättika ... pors med honung ... rödlöksaft med kvinnomjölk.

När jag som sista på listan har öronvärk, minns jag en julafton i min ungdom, då jag bodde tillfälligt i nån sorts statarlänga från 1800-talet och örat förstörde julen. En annan gång, nyår tror jag det var, bodde jag i ett tidigt 1700-tals trähus av samma sort som parstugan och hade tandvärk. En a’n har den besynnerliga turen att sjukdomer alltid kommer till helgerna.

Fejderna under seklet gjorde förstås att bostadshygienen förbättrades med nya hus och möjligen bättre standard. Men å andra sidan förlorade man kanske allt lösöre utom kläderna på kroppen. Detta betydde att det blev nya kläder först om man hade utsäde till nytt lin och dess skörd och beredning dvs. först runt jul påföljande år hade man nya. Vid vanlig vådeld fick man hjälp av häradets brandstod och i äldre tid kunne katolska kyrkan förmedla hjälp ... men vid fejderna brann ju hela socknar, så att man kunne inte ens påräkna hjälp av släkt och vänner.

Nä den fattäge får ost,

ska han steka´n

Mot slutet av seklet började Dals parstuga se dagens ljus och man fick även fönster med glas. Kanske en revolution framom de rätt låga och fönsterlösa ryggåsstugorna med ont om luft för stora familjer. Sjögar i Tössbo hör till det äldsta skiktet av parstugstilen, men har fortfarande små gluggar avsedda för ljus och ventilation.

Kanske tydligaste tecknet på ohälsosam miljö i så väl slott som koja var den stora barn-dödligheten.

En del av dåtidens sjukdomar var förstås en följd av de ofta dragiga bostäderna och där föga hjälpte att man kanske var tåligare då. Till samma område hör förstås renligheten, där visserligen bastun i de flesta gårdarna var en ren välsignelse. Andra sjukdomer härrör från dåtidens möjligheter att förvara mat dvs. i klartext maten kunne vara av den sorten som själv kröp till bordet. Matvanorna var ytterligare en orsak. Enligt utsago åt och drack man kopiöst på alla håll ... och därav följer ju mindre rörlighet och fler förstoppningar osv. Andedräkten med oborstade, glesa och frätna tänder var nog inte heller frisk björkdoft.

I övrigt må listan med exempel tala för sig själv. En del av botemedeln kanske har varit "på god tro" som Linne’ formulerade sig ... medan en god del av dem har verksamma beståndsdelar sentiden liksom har "upptäckt" med viss skepsis mot folkvisdomen ... medan en a’n som sagt, minns "mormors specialare" med tacksamhet.

Häxprocesserna

Häxprocesserna var en företeelse som eftervärlden har analyserat på längden och tvären. Företeelsen har tyvärr medverkat till att ge våra förfäder dåligt rykte eftersom många generaliseringar ej får sina rätta proportioner. Man anger sällan vilken omfattning det hade och hur länge det pågick. Ej heller hur utbrett det var.

Nämnda lindriga fall av trollkonster från Dal är det enda jag funnit och det ligger före den egentliga perioden med häxprocesser. Samma gäller planetboken och kabbalamystiken något årtionde före häxorna.

I Västsverige var det nog endast Bohuslän som greps av psykosen i nån högre grad. Medan trollkonorna är en vardagstyp av kvinnor som går igenom årtusendena

... minns att en a´n som barn blev nyfiken när de andra barnen med bestämdhet viste att en liten gumma i ett lite hus i byn var häxa. Nyfiken som jag var skulle jag förstås genast lära mig hennes trollkonster och besökte henne. Det blev lite läsk och en vän för resten av hennes liv. Men inga trollkonster tyvärr ...

En sida av kvinnonaturen med läggningen att manifestera en livlig fantasi i märkliga konster, samtidigt som de förstås äger sinne för att dåra andra och rikta sig till godtrogna.

Katen Elins "redskap" som trollande häxa är nästan likadana som man funnit i en bronsålderskvinnas grav i Danmark ... hennes eventuella mjölkhare bestod av en pinne med ett stycke skinn omvirat, därtill hörde en hönsfot, en björnklo, en bit av ett kranium och en benbit med inristade figurer ... schamaner och medicinmän hade kanske dessa ting som stöd för minnet och därtill en och annan torkad växtdel som verklig medicin.

Katen Elin berättade in för domstolen, att hon med mjölkharen kunne mjölka andras kor och trodde fullt och fast på sin förmåga. Det var förmodligen orsaken till att hon likt många andra verkligen dömdes till bålet, eftersom de inte ville göra avbön.

Om man ser till tidsandan var det egentligen inte Elins fel att hon trodde på makter. Vi har i många av medeltidens kyrkor beskrivande målningar av smörkärningens hemligheter och t.o.m. en mjölkhare samt diverse demoner och en mjölktjuv. Allt detta var i uppfostrande syfte och även det är en urgammal företeelse, där vi exempelvis finner "tjuven" i spanska hällmålningar och andra hällbilder manar att skydda åkern. Kyrkmålningar var en bruksanvisning för boskapsskötsel.

Slutligen citeras här förmyndarregeringens instruktion till Skara Stifts Ransakningskommission:

Carl etc. etc.

...... vår Guvenör har berättat att åtskilliga av de personer som varit invecklade i trolldom i länet, har hemsökts av Satan i fängelset, ja en del alldeles ombragta och avdagatagna och det synes ej osannolikt att deras ensamhet och folks försök till tröst eller förmaningar, kan ge Satan fritt spel i dem.

Därför har vi ansett det nödvändigt att åbjuda att de ej må lämnas ensamma uta ... nästan att en vakt måste vara så nära att han kan följa vad som sker. Därtill måste tillses att prästen eller andra gudfruktiga människor försöker få dem att avstå sitt onda väsende och trösta dem mot anfäktningar och förföriska påverkningar med vilka de eventuellt kommer att frestas, så att de i görligaste mån blir avstyrt ......"

Det har inte varit nån lätt uppgift att häva dessa psykoser, samtidigt som hjälparna antagligen har förebrått de psykotiska och har därmed visat att samhället vill stöta ifrån sig dem. Detta medför att ångesten sätter in och förstärker psykosen, om jag som amatör ska försöka tolka denna förtvivlade situation. Det var ändå en omänsklig lösning att bränna dem på bålet ... men sådan var Tiden ... och som sagt även kungen rådfrågade planetböckerna … men vem dömer väl kungar?