Malmletare

Bergsbruket har anor sen man letade grönsten under stenåldern och gjorde Häste-fjordsyxor. Man har säkerligen även letat efter koppar. Trots ihärdiga försök under 1600-talet fann man inte brytbara mängder. I stället blev det stångjärnshammare

Malmletare, Karl IX försöker, förhistoria, arrendator av Dal, malmletning, Åmål som malmletare, John Ehlers, Paul Rokes, Handelskrig, bönhase, Sveriges handel, gruvbolag, laxfisket, landsköp och tullar, ek och masteträd

Oxlandet| Hushållet| Seder| Seder 2 |Kvinnan | Skatt & Handel|2 Malmletare | 3 Hantverk | Samhället| Stormakt| Innehåll| Tidig medeltid | sitemap |hem |

 Karl IX:s försöker

Den ende riksherren som under denne tid verkligen intresserade sig för Dal var Karl IX. Som hertig under en kort tid på 1590-talet hade han Dal i pant vid sidan om sitt eget hertigdöme i Värmland. Säkerligen har han rest på Dal eftersom han beordrar flera väsentliga åtgärder för att effektivisera de lokala näringarna.

Han ville inrätta två stuterier där han blev synnerligen förtjust i Walbos hästar. På Slätdal var det oxar och kor som föll i smaken. De togs till kungsgårdarna sen gammalt. För det tredje hade han planer på en ny stad vid Strätet, Dalbergså. På Kambol började han att bygga en kungsgård, men det blev mest luftslott. Och även den fjärde åtgärden blev bara luft:

Han tillerkändes Dal som betalning för utebliven ersättning i januari 1593. Redan i april skriver han till Stakerna Olof från Dal och Erik på Hönsäter jämte tre andra och beordrar dem att resa till Dal och ta prov och undersöka förutsättningarna för gruvdrift. Han hade tydligen haft geologer på Dal som gjort förundersökningar.

Dä ä´nte alle svin, skata rir

Lignell förmodar att det gällt järnmalm i Ånimskog, men kan lika gärna vara Slädekärr, Tydje. Samma år fick Peder Bengtsson tiondet av Frändefors gäll i belöning för fyndet av ett malmstreck. Karl IX fortsatte att belöna och bevaka bergsnäringen och omkring 1610 finns belägg för 2 silverfyndigheter och ett annat malmstreck. Med kungens bortgång blev det slut på den mer intensiva kungastyrda malmletningen tills sedan Gustav Adolf tillsatte en arrendator.

Historiska möjligheter

Ovanstående är på ett ungefär vad som är dokumenterat om bergsnäringen före 1600-talet på Dal. En del tyder på att man allt sedan kopparåldern har letat malm och kanske ochså utvunnit smärre mängder ur dagbrott. Det bästa bergstråket är från Tydje – Ånimskog och inåt mot Steneby och centrala Dalsland ... där man även i dag letar bl.a. koppar.

Järntrakten har möjligen utvunnits som "järnmylla eller myrmalm" liksom även bergstråk på västra sidan av Kroppefjäll med blodstensfynd i Järbo.

Det finns en del ortnamn som tyder på ett par forntida centra för koppar och bronshantering. Vi har dels gamla ortnamn Kopparbyn och Tennladan vid Dalbergså, där det tydligen bedrivits metallhantverk av tradition. Därtill det vikingatida hantverkarfyndet. Från Alemyren i Järn har vi ett fynd av en bronssmeds förråd.

Det andra området är Tydje – Ånimskog där vi vid Ånimmen eller forntida Ödnim har en del "danskklingande" namn. En del som kan peka åt metallhantering. Ödnim bör kanske nog tolkas som "ett ställe där man tar ut nånting". Eftersom det finns gamla spår av dagbrott i Köpmannafjället ligger väl spekulationen om ett underförstått bergsbruk, närmare än att det möjligen skulle gälla fiske av vimma i Ödnim. Och sen har vi då Kopparskogen i närheten av Glyckshult där Åmålsborna försökte göra pengar och där det är svårt att bestämma åldern på detta namn.

I badet till ett nyfött barn ska vara silver. Sedan ska vara stål i lindorna.

Bäres det till prästen, måste det vara ost och bröd även.

Vid Furesjön, Högelund norr om Kopparskogen finns en lite hällristning. Budskapet kan tolkas som "Berg Sesam öppna dig" i en internationell tolkning av de gångbara symbolerna. De betyder att "gå in i och försöka att få Jungfrun att öppna sig" och där detta då är underförstått Moder Jord. Åldern på denna ristning är svår att direkt avgöra av själva ristningen, men någon av symbolerna finner vi vid Medelhavet under tidig bronsålder.

Vi har svårt att föreställa oss att små mängder utvunna metaller skulle ha varit guld värda i forntiden. Men vi ska komma ihåg att då räknades kanske Dals befolkning i hundratal och omsättningen på kapitalvaror var därefter. Ett litet dagbrott som exempelvis gav koppar till ett tiotal yxor kanske var ett helt livs förmögenhet i rörligt kapital. Det fasta kapitalet eller det inmutade livsrummet dvs. släktens område var ej enskilt. Men mycket mer värd eftersom det gav levebrödet från generation till generation. Några tillverkade bronsyxor och lika många av grönsten från Lianefjället kunne vara tillräckligt att finansiera en kombinerad nöjes- och handelsresa till exempelvis Norrland för att upptäcka det landet och knotten en vacker sommar.

Jag hittade en liten spetsig sak av skiffer på en plats där skiffer inte ska finnas. Vid analysen fann jag att det lika väl som att det skulle var dalsländskt skiffer skulle kunna vara från Norrland. Där användes skiffer mer under en period och där vi å andra sidan exempelvis vid Nämforssen har precis likadana fotsymboler som på Dal

Dä ä lite, som ogranner ögat

Fornmänniskan var mer internationell än vad vi omedelbart tänker oss. De senaste årtiondenas fynd och jämförelser har visat att de mer kända vikingatida samfärdslederna är vida äldre än vikingatiden. Medan de kanske inte använts så ofta och av så många som under den kända historien.

Arrendator av Dal

Sveriges krigsföretag under Gustav II Adolf kostade enorma summor eller mer än landet själv kunne bära. Så man förstår om riksherrarna dammsugade alla möjligheter att få in pengar såväl inom Sverige som i provinserna och även gärna såg att det blev fler nya skatteländer. Naturligtvis fanns i bakgrunden de inom kungafamiljen och högadeln som gärna såg att de fick möjligheter att få skatten av dessa nya provinser. De var med likt Jakob Pontusson De la Gardie och finansierade krigen. Sägnen går att dessa adliga t.o.m. pantsatte arvsilvret för att hjälpa till att finansiera kriget.

Detta är bakgrunden till att kronan utarrenderade en del landskap, bergsslag och härader för att omedelbart få ordning på finansieringen. Dal utarrenderades för ca 5 000 daler eller ca 1 daler per skalle vid denna tid.

Den första arrendatorn av Dal blev befallningsmannen Erik Andersson antagligen själv från Dal eftersom han för sin tid på Dal bosatte sig i Hagen, Ör. Det nämns att det är arvjord men ej om det är egen eller hustruns. Men här först ett sammandrag av kontraktet som ett exempel på dåtidens privatisering:

"Vi Gustav Adolf etc. etc. tillkännager att vi arrenderat vår tro tjänare Erik Andersson, Dal i Västergötland med alla vissa och ovissa persedlars behållna och oförlänade räntor, så väl av våre arvegods som av krono- och skattegods, vilka han får utnyttja i sex år. För dessa räntor samt kyrkotiondet av Dal förpliktigas han årligen betala 4 729 daler 14 4/5 penningar (därtill kom 120 daler av uppburna böter)"

Kontraktet innehöll även föreskrifter om vilka priser han skulle tillämpa för produkterna. Jämfört med prislistan för Älvsborgs lösen var priserna ett par tre gånger bättre och i allmän-het marknadsmässiga för Dal, men kanske låga ur Stockholms horisont. I praktiken blev uppbörden såsom den varit förut.

Dä ä skräp te korn,

som växer å ´nte äxer

Han var skyldig att upprätthålla lag och ordning och hålla ting som förut. I lika mått måste han tillse att övervaka uppodlingen och se till att ödetomter dras in till kronan samt att nya legolänningar sattes på dessa. Även detta följde i praktiken en normal utveckling, där 48 nya skattetorp inskrevs i längderna 1619 – 34.

Kungen förbjöd i vanlig ordning fällandet av ek samt landsköp, två viktiga förbud under seklet som än så länge ålåg befallningsmannen och Stakerna att övervaka. Senare under seklet tillsattes jägmästare och hejderiddare.

Kungen uppfordrade att leta malm och driva bergsbruk och lovade i vanlig ordning sex års skattefrihet. Det tjänade inte arrendatorn på (se nedan) men hade första tjing på nya malm-streck. Slutligen gav arrendet privilegiet att tullfritt få exportera via Göteborg alla de varor och förnödenheter arrendet fick in.

Dä sker ente jarna

nå´t hästbyte på gårn

Ur domböckerna ser vi att Erik likt alla med arv och i den åldern köpte och bytte till sig sin gård Hagen, Ör. Därtill köpte han en och annan ödetomt och liten gård runt om på Dal. Han hade varit befallningsman 1611 – 13 och var väl förtrogen med Dal och just den positionen gav honom en faktisk förköpsmöjlighet. Samtidigt hörde han till de som hade möjlighet att snabbt finansiera köp.

Dåtidens tjänstemän fick sin lön i natura och genom denna sorts förmåner. I slutet på trettitalet säljer han dessa extrainköp. Ett och annat klandras men det är normalt eftersom odalrätten gav rätt att kräva sin odalrätt upp till 40 år efter den transaktion som förde jorden ur släkten.

Erik fortsatte inte sitt arrende vid utgången i slutet av 1626. Han blev assessor i nyinrättade Svea Hovrätt och satt där som en av fyra allmogens representanter. Eftersom inget syns i domböckerna antas att allt gick sin gilla gång under hans tid som arrendator. Hur mycket han tjänade på detta arrende kan ju inte uppskattas, men man ser ändock att han likt många andra under stormaktstiden "kom upp sig".

Man tagar vad man havar om man inte äger skog eller den redan är förbrukad.

Efter honom följde tre andra arrendatorer under kortare perioder 4, 2 och 2 år fram till 1634. Antagligen var det allmogens besvär under Riksdagen 1633 som gjorde att de avskaffades fr.o.m. 1634. Allmogens inlaga var: "att dessa är allmogen till fattigdom och fördärv genom sin snikenhet efter profit och vinst". Riksherrarna resonerade väl som så att nöjda skattebetalare är bättre än tredskande. I domböckerna från Dal finns bara klagomål på den tredje i ordningen av dessa.

Sun 32 Ransakning på Dal av ståthållare på Elfsborg Johan Hindriksson angående klagomål på arrendatorn Per Andersson ... i augusti ny arrendator? Nils Jönsson ...

Malmletning

Först våren 1625 gav sig Erik på malmletning. Kanske efter kungens påstötning – Lignells formulering lyder "på kunglig befallning", men kan lika gärna vara en påminnelse om para-grafen i kontraktet från kungens sida.

Vi vet förstås ej bevekelsegrunderna eller om han hade pengar så att det räckte. Alla företag utanför naturahushållet krävde stora summor pengar. Men 1625 har han som arbetsledare anställd en tysk proberare Johan Bergendinck och därtill ett par tyska berggesäller ... allt för ofta gav sig malmletare i lag med "bergsfolk" utan all för stor kunnighet. I detta fall syns dock Erik ha försökt gardera sig.

Dä ä godt å ha nå´t

te hänga hatten på

I första hand försökte man bearbeta 6 gamla gruvhål av okänd ålder dvs. tydligen de ovan antydda fyndigheterna på norra Dal. Det enda vi vet att dessa hål var från en halv meter till tolv meter djupa och att i några av dem låg lös malm på bottnen och att malmstrecken var 30 – 60 cm breda.

För arbetet anställdes ytterligare 6 man och arbetet pågick i 37 veckor innan man gav upp. Då hade företaget kostat 555 daler och 6 öre – en i sammanhanget liten summa, men ändock mycket pengar för bara en provbränning med svaret "det lönar sig inte". Förutom dessa gamla fyndigheter undersökte man nya i Gyltungebyn, Björbyn, Östebyn samt Glyxbyn och provbrände och fann att malmen var god. Tydligen ansåg man att det var för lite eftersom det inte blev till mera under Eriks tid.

Hemmave har en a´n en galge

for galghumor å hänga säj i

Metoderna var enkla och verktygen få. Största utgifterna var att skaffa fram ved. Man tände eld på berget och värmde upp och sen avkylde man hastig med vatten. Då sprängdes berget och malmbitarna kunne plockas ut. Men det behövdes ju mycket arbete och stor kunnighet för att få fram tackjärn och därtill räckte inte viljan att försöka på 20-talet.

 

Åmåls som malmletare gav 40 skeppund tackjärn.

Åmål fick sitt privilegiebrev den 1 april 1643 och redan samma sommar var en deputation av Åmålsborgare i Högsbyn, Tisselskog för att syna fyndigheter. Det blev en tur åt Kopparskogen och Glyxhult i närheten. Den nygrundade stadens borgare med den energiska Töres Persson, borgmästare i spetsen sjöd av en hänsynslös verksamhetslust.

Det bildades ett gruvbolag ägt av staden och med Töres som ledare. Det är oklart när man började brytningen 6 – 7 km från Glyxhult. Men omkring -50 (som vi ser tog allt sin tid) började man bygga en hytta eller masugn i Glyxhult och den var färdig -57. Då hade man hunnit få fram 500 tunnor malm samt träkol i försvarlig mängd för att klara en blåsning.

Det var en orolig tid. Hela Åmål stad brändes 1645. Enligt historikerna i Åmål av ett svenskt ryttarkompani. Och sen blev det ofred igen 57 – 60, så man förstår kanske att det var svårt att finansiera ett gruväventyr. Det krävdes kunnigt folk som kunne bygga en riktig hytta och sen även göra en bränning. Till bränningen behövdes stora mängder träkol och tekniken var besläktad med tjärbränning i många avseenden. Grannen till hyttan klagade över att kolmilorna förstörde hans skog. Bergsnäringen hade rätt att expropriera och tränga sig in.

Vid denna tid var det inget ovanligt att företag fick ligga i malpåse och det dröjde till -58 innan Töres fått tag på en hyttmästare. De flesta Åmålsborgarna hade gett upp och han hade skaffat ensamrätt på hyttan eller monopol på Dal åt sig och Åmål. Han planerade sitt eget stångjärnsbruk.

Nu hade man ytterligare 300 tunnor malm samt 7 – 8 milor kol. Uppgifterna går isär men fram till -62 lyckades eller "misslyckades" man till den grad att man fick 6 – 7000 kilo eller 40 skeppund tackjärn.

 

Medeltida masugn med blåsbälger i läder. Visas även kolning.

 Första blåsningen lyckades få fram 24 skeppund. Men blåsningen året därpå gick åt pipan, när " den elake masmästaren" satte sig att dricka öl mitt under hela processen. När han sen skulle syna hade slaggen täppt piporna. När han försökte få bort slaggen gick hyttan sönder och smältan rann ut.

Och -62 är borgarna missmodiga i ett brev till Kungl. Maj:t. ...

"och Gud bättre är vi ett fattigt folk som är utarmade av bergsbruk vi på nytt har satt igång. Först fann vi två kopparmalmstreck (vid Kröpa) och kostade på dem efter Bergs-kollegiums och välborna Tönis Lagmans befallning och sen för 8 år sen började vi på ett järnmalmsstreck och har haft två blåsningar på det, men det har gått lika illa båda gånger. Dock har vi fått ihop 40 skeppund tackjärn och nu i år har vi uppbyggt en hammare att prova järnet med och Gud vare lov går det att använda" ...

En masmästare Jilius nämnas vid denna tid och kanske han lyckats blåsa de 16 skeppunden. Den hammarsmedja Töres, hans son och svåger startade lades snart ned ... och den hamrade kanske inte mer än de 40 skeppunden?

Dä ä ente borta dä,

som rinner ur näsa i mun

Epilogen till Åmåls gruvdrift i Glyxhult är att man fortfarande -63 närde vist hopp om att fortsätta. När den utsände Cornelius Persson skulle inspektera hyttan såg han att det gått med den som med alla övergivna fastigheter. Därtill här fanns en vrång granne. Cornelius kunne rapportera att ägaren av Glyxhult hade "förstört några grytmått" eller sex veckors arbete för två karlar. Han hade passat på att bedriva smide för sitt eget bruk och uppbränt kolet, men därtill haft sönder läderbälgarna till hyttan.

Den anklagade Håkan i Glyxhult nekade och berättade "att grytmåtten stått i taklös stuga med olåst dörr, nära en stor landsväg och därför blivit utsatta för människors åverkan." Vidare påstod han att ett oväder hade blåst taket av stugan. Rätten friade honom i brist på bevis ... och därmed var sagan all om Glyxhult gruva.

John Ehlers försöker

Ovanstående ger en tidsbild av gruvdriftens besvärligheter. Utöver detta företag försökte man med två andra gruvor. En i Öxnäs, Högsäter, där den senare vittbekanta prästen Lars Rolander var inblandad som intressent. Den andra i Slättäng, Jerbo där en annan förlorare rådman Johan Ehlers, Göteborg var drivkraft. Han försökte även med silvergruva i Björbyn, Tösse, men slutet på hans försök blev att han fick dra åt "Norjet" undan fordringsägarna. Ett mål talar om skulder på mer än 4800 rdr.

Val 52 Pär Andersson och Harald Arvidsson satt upp masugn och hammarsmedja och några stycken kolhus i gårdens äng och tagit timmer till byggningen och kol till bruket och ängen nedtrampad ... klagar jordägarna i Slättängen i Jerbo efter Bergsfogden Pärs död 51 och styvsonens övertagande.

Val 52 Hammarsmed begär 10 rdr för att ha "ligga fåfäng och ätit upp sitt" när ej änkan och hennes två söner levererat kol och malm.

... Två män har funnit malmberg och brutit där ... vill slippa fri från utskrivningen.

Sun 64 Om rådman Johan Elers, Göteborg frälserättigheter och skattehemman på Dal frälse: Bäcken, Rådane, Norra Rådane, Svalhede, N. Hagen, S. Hagen, Ekebro, Berga, Klätten och skattehemman Rörkärr, N. Hagen, Holtane, Kårebyn, Ekarbol, Gloxbyn, Hvena och Åmot, Skogsbol, Bronan, Rödjan, summa 4800 rdr.

Det var vad man kunne utmäta av honom och han försvann som sagt till Norjet såsom många andra i trångmål. Detta är järngruvornas saga medan sen silver- och koppargruvornas kom-mer först in på 1700-talet i större omfattning och då i Vassviken, Slädekärr, Nötön alla vid Köpmannafjället.

Den som vågar, så vinner han

Paul Rokes lyckas bättre

Nor 77 Matrona Cicilia Krabbe har i köpebrev dat. Upperud 11 juli 1674 sålt till Paul Rokes hela gården Norra Upperud för 550 dlr smt (billigt)

Vi har sett att gruvdrift var ett ytterst riskabelt företag. Däremot blev hammarsmedjorna framtiden på några orter på Dal. Det var där det fanns skogar med tillgång till ved för kolning och outnyttjad vattenkraft. Rådmannen Paul Rokes, Göteborg skeppade ut de första 450 skeppund (65 ton) på Dal förädlat järn. Han var skotskättling och skriver själv att han i ungdomen hade håg för bergsbruk. Men det var säkerligen mågen Johan Linroth som fick honom att satsa på hammarsmedjor vid Upperud. Johan var av värmländsk bergsmanssläkt och det gav honom möjlighet till en kunnig uppläggning av verksamheten. Samtidigt fanns tillräckligt med pengar i bakgrunden.

Bak ryggen på smen ä bästa fre´n

I slutet av den s.k. frihetstiden skriver Paul efter 6 års skattefrihet till Bergskollegium och berättar att han började tidigt på året -75 och redan i juli började den första hammaren att arbeta. I augusti började den s.k. Gyllenlövefejden och hans anställda arbetskraft var mycket oroade. Det var närmast regel och tradition att socknarna Skållerud, Holm, Järn, Gunnarsnäs, Grindstad i varje känd fejd slapp nedbränning genom att betala brandskatt. Förstörelselusten hos dansken var som värst just under Gyllenlövefejden, men dock nära gränserna ... se avsnitt om Fejderna.

Pauls syfte med brevet var förstås likt Åmålsborna knappt 2 decennier tidigare att få förlängt skattefriheten med giltiga skäl. Samtidigt ville han visa hur duktig han var och att privilegiet inte var bortkastat. De första åren var en prövotid och han satsade på bergsfrälsefrihet. I ansökan om denna rättighet berättar han att han tillverkat 4100 skeppund och att han betalt 5600 rdr i avgifter. Han begärde frihet från utskrivning till knekt för sina anställda. Han fick denna frihet följande år samtidigt gavs en frihetsmil. Det angavs ett tjugotal hemman för kolning inom milen.

Största problemet var att få kunnigt folk. Han skriver -80 att allmogen är obenägen till bergsarbete och att han med största besvär har funnit några dalbor som kan uthärda smedyrket.

Han torde från början ha haft en Mons. Lucas och antagligen importerad från Värmland och Linroths. Efterhands skolade han själv folk vid hammaren. Före sekelskiftet nämns smederna Börje Falck, Johan Danielsson samt smeddrängen Anders Tumult, som sedermera blev mästersmed. Dessa var det viktigaste för att uppnå jämn hög kvalitet.

Han fortsätter i brevet:

"Det är sant att de vill arbeta och förtjäna pengar men dock efter egen bekvämlighet, vilket bruket ej kan tåla, utan måste varje arbete på bruket utföras till rättan tid"

... sen oroar han sig för att mista bergsfriheten och fortsätter:

"Det har varit min tanke att först genom smidja vänja allmogen till bergsbruk och sen så småningom bergsbrytning och därefter masugnar. Att från början flytta in så många familjer vore otänkbart och att ta dem från de bofasta innan de har fattat behag är icke i min makt, trots att jag inte har besparat mig varken flit eller pengar".

Detta om den republikanska styva ryggen hos dalborna ... Nåja, Paul Rokes framstår som en oerhört vidsynt och framsynt bruksägare. Av honom kanske dagens värsta slavdrivare kunne lära ett och annat. Jämfört med förhållandena i Bergslagen såsom det skildras av samtidens resenärer så var bruket på Dal paradiset för de anställda. Dalborna hade förstås pressat fram att livet är till för att levas och att man måste klara det livet ut. Kanske han hade inställningen från början eller så fick han köpa den av livet, när dalborna sa "jag giver fanen i ditt bruk" med den självägandes självsäkerhet. ... och där slavdrivare ofta kallades "bondeplågare och fogdepuke".

Om kolningen skriver Paul -78:

"Kolbönderna är nödvändiga för vedhuggning, framforsling och kolning och utan dem kan bruket icke hållas i gång ... Nils Andersson, Amunserud har lärt sig kola själv och är i ämbetet ... själv har jag vid bruket Anders med sin dräng, Hinrik med dito, Peder med dito, Lars med dito samt pråmdrängar, som för veden med pråmen".

Hans främsta lockmedel var pengar. Han skriver att han betalar:

"1 dlr kopparmynt (1/3 silverdaler) mer än de andra brukspatronerna i Värmland".

Av andra notiser framgår att han betalade 8 öre dagsverket mot normala 6 öre för kronans dagsverk. Hästdagsverk betalades med 12 öre mot kronans 8 öre. Det var helt motsatta marknadskrafter jämfört med Bergslagen där bergsfolket behandlades som slavar och t.o.m. hängdes för uppstudsighet om man ska tro källorna.

Hvar å en karar el unner si gryta

Nåja, brukspatronen behövde kanske inte oroa sig särskilt mycket för sin frihet, eftersom kronan nog insåg att den behövde inkomsterna från bergsnäringen.

En annan motpol var däremot striden om strömmen vid Upperud där flera parter krävde rätt att använda strömmen. Det var sågverksintressenter som utvecklades i takt med bergsnäringen. Det var flottarna som flottade masteträ och andra skogsprodukter. Det var laxfiskarna med urgammal hävd och där strömmen gav 1000 laxar om året och slutligen var det bönderna som av hävd hade kvarnar vid strömmen för deras mäld av säd.

.

Den första striden kom 1690.

"Vi undertecknade vittnar att Upperuds bruk har stått stilla det mesta av sommaren i brist på vatten. Vänersborgarna har för flottningen av master och blockar en halv mil ovanför bruket låtit lägga fem stora master (30 meter långa) tvärs över strömmen och med poler tätt intill varandra och ovanpå dem granbark och lövvass helt täppt till vattnet över hela älven, så att hamrarna står stilla och kvarnen har inte kunnat gå till skada för många här på orten"

De uppdämda vattenmassorna i Åklangen skulle ge flottarna bättre möjlighet att genom vattnets frisläppande flotta de väldiga 30-meters masterna och timmerblocken ned för fallen vid Håfrestöm. Vänersborgerna fråndömdes rätten att hindra vattenflödet. Senare var det strid om kvarnarna och uppdämningen av vatten för hamrarna. Kringliggande bönders åkrar och ängar tog skada av uppdämningen, liksom möjligheten för sädeskvarnarna och även lax-fisket. Laxfisket var vid sidan om Frändeforsfisket det äldsta på Dal. Adeln hade sen gammalt hållit sig framme och köpt åt sig rättigheten till laxkaret.

Förutom bruket hade man eget åkerbruk. Det var tvunget med de krångliga bestämmelserna om landsköp och tullar. Det gjorde att man inte fick köpa sina förnödenheter av bönderna på orten. Dessa kunne i princip ej heller köpa smidesjärn direkt från bruket, utan all handel skulle gå via städernas förtullning och där speciellt Åmål hade sina spioner ute.

I vidare mening kanske de stelbenta reglerna främjade exporten, men av relativt oförädlade produkter. Det föddes aldrig några lokala traditioner av tillverkningsindustri till skada för framtiden ... Det har hängt i till vår tid, där förädlingsvärdet på svenska basprodukter har varit lågt.

Detta innebar att även de anställda på bruket hade sina egna jordbruk. Även Mons. Lucas arbetade med sitt jordbruk och t.o.m. på söndagen (när annars kan man fråga sig). Han dömdes för sabbatsbrott. Sen var det en annan sak att bruket var som framgår ovan beroende av vattenföringen i den då oreglerade strömmen. Därför är det inte sagt att bruksåret var så ensartat och stabilt som Paul låter påskina.

Smens mar och skomakarns käring

ha allti sämst på föttera

Paul hade planer på en fullständig produktionskedja för bergsbruk. Men som en försiktig general började han med säkra kort och köpte tackjärnet av mågen Johan Linroth. Denne var med brodern delägare i Bjurbäcks hytta och Kungsskogs masugn i Lungsund, Värmlands bergslag. När sedan Johan Meijer blev mördad övertog de dennes nystartade bruk.

Tös 91 Johan Meijer fick Bergs-kollegiets tillstånd till stånghammare och 6 års frihet i Hvittlanda 250 skeppund -93; - 400 skeppund -94 och sedan -95 skattläggs för 600 skeppund.

Tös 94 Halv Rådane till patron John Meijer på Hvittlanda för 150 rdr ... köper även skatterätten av 1/2 Forsnäs, Tydje eller 1/4 hel gård för 100 dlr

… Johan Meijer köper halv ström och så stort ängestycke att stångjärnshammare, kolhus och smedstugar kan inrättas för 12 rdr 10 aug. 1690 är köpebrevet ... från samma datum även 3 delgårdar i V Hvittlanda för ca 150 rdr.

Tös 96 Patron Johan Meijers köp av hustrus jord i Jakobsbyn klandras men köpet står, överklagas till lagmansrätten.

Vänersborgerna försökte segla på Vänern med flatbottnade "bojorter" avsedda för kanaltrafik. Det ende som finns kvar är bojorten i sigillen

Efter mordet på Meijer 1699 ärvde Meijers fästmö förstås mest skulder. Bruket var nystartat och var just kommit ur frihetstiden. Då behövdes än större räntabilitet och Linroth fick det antagligen rätt så billigt.

Paul Rokes köpte och tillverkade egna skutor vid ett skeppsbyggeri på Björkön, Svanfjorden. Han hämtade tackjärnet i Värmland och förädlade det i Upperud och fraktade det till Vänersborg. Där lastade han sina skutor med förnödenheter till Filipstads bergslag ... han klagade över att sjövägen:

"Sjövägen är hasardbetonad och då särdeles vid Köpmannebro, där man vid lågvatten tvingas ibland att lasta av halva skutlasten för att komma igenom"

Pauls dröm om ett eget bergslag på Dal gick aldrig i uppfyllelse. Vi vet i dag att det inte fanns fyndigheter på Dal. Det är den nog så viktiga förutsättningen. Men vid sin död 1694 efterlämnade han ett bruk värd ca 18 000 rdr. Mågen Johan Linroth tog över för en insats av 8 000 rdr, medan de övriga arvingarna överlät byggnader och lager till ett värde av 10 000 rdr.

Just vid denna tid var Johans ekonomi mycket ansträngd och han tvingades pantsätta det till Volrat Tham. Han klarade krisen och han och hans bror Elias kom att äga eller bruka alla hamrar i norra Dalsland i slutet av 1600-talet. Johan ägde Hanefors i Mo (1690) och Forsbacka, medan brodern ägde Persby i Mo och tillsammans arrenderade de Hvittlanda. Efter dråpet på dess ägare -99 ägde de även det. Johan var lika energisk som sin svärfar och fortsatte att utvidga brukets domäner fram till sin död 1720.

Handelskrig

Lidköping är äldsta staden vid Vänern och grundlades på Kristoffers tid runt 1442 och Nya Lödöse 1473. Dessa hade länge monopol på handeln på Dal, där man tydligen mest var intresserade av Sundal och Walbo.

Dalbergså fick förmodligen marknad under Svante Stures tid eftersom dalborna klagar i brev 1508 till riksföreståndaren att de måste byta oxar, smör, ost mot salt och sill i Viken. De begär en marknad vid fastan och en till Mattesmässan 21 september.

Början av 1500-talet var oroligt och för en tid blev det förbud om handel med Viken. Allmogen skriver 1519 och ger köpmännen fri lejd på Dal mot att de själva kan föra sina varor till Viken.

Ibland satte gränstvister och kronan stop för handeln eller ville dirigera den i känt mönster "Handla svenskt". I ett brev 1547 nämner han att dalborna får finna sig i att handla svenskt och därmed handla med Lödöse, alternativt Lidköping med vissa varor.

På Gustavs tid fanns bara marknadsplatser och fläckar. Folk klagade på att de kom med sina djur till marknaden och fann bara 5 – 6 köpmän som dels hade för lite varor såsom salt och sill, dels inte hade de varor folk behövde. Gustav Wasa svarade med sina vanliga "undervisningar" och lite beskt åt Lidköpingköpmännen:

"Sådan otacksamhet (för ensamrätten) finna vi för det mesta bland en oförståndig hop, som idkar handel här i landet. Det misshagar oss i högsta grad och vi förundrar oss hur det går till – ju mer vi lär dem, desto galnare blir de"

Vi ser att Gösta använder numerus majestatis och lägger an den aristokratisk ton överheten och ombuden för kung och stat försökt att efterlikna till våra dagar. I dag finns den bara som en underförstått grundton av aristokrati hos eliten. De lär sig redan vid den högre utbildningen och sen när de blir medlemmar av broderskapet har svårt med sin överhetsroll blir de sturska. Överhet har alltid lätt för att ge något kungsord och förordning och tro att verkligheten inordnar sig därefter. Ibland hjälper det – ibland icke.

Trots att Gustav egentligen var mer bonde än handelsman insåg han att han måste få igång exporten av järn och timmer. Han arbetade på en transportled från Norra Vänern och Bergslagen till Göta Älv. För ändamålet beordrade han fogden Olof Stake att låta tillverka en stor skuta för frakt genom Vänern och det blev fler senare att döma av notiserna i räkenskaperna. Vägarna förbättrades i båda ändarna där det behövdes en särskild fraktled med hästar förbi Trollhättefallen.

Västgötalagmannen Ture Jönsson tre Rosor verksam ca 1498 till 1529 hade sina gårdar längs Vänern samt vid Foxerna, Lilla Edet. Han var förstås intresserad av en förbättrad handel och samfärdsel och till detta skulle en kanal mellan Vänern och älven bidra. På en karta över Wassända har han dragit ett streck och en anteckning: "her utöver kan man graffue" … det blev dock inte i hans tid utan knappt hundra år senare när man 1603 började gräva Carls Grav.

Under 1600-talet tillkom alla Vänerstäderna. De förde ofta bittert krig om handeln runt Vänern. Samtidigt tillkom yttre hot såsom Göteborg, Uddevalla, Fredrikshald, varav de sistnämnda hade äldre traditioner och möjligheter till direkt utrikeshandel. Göteborg växte snabbt från en ursprunglig grund i Lödöse sen 1100-talet. Den övertogs av Nylöse vars befolkningstal torde ha varit runt 100 hushåll i början av seklet, medan Brätte då hade bara 30 familjer.

Göteborg importerade köpmän utifrån. En och annan skotte, men främst holländare – annars var våra största handelspartners Tyskland och Polen. Holländerna tog sig ochså in i Vänern och kom att dominera sjöfarten. Vi ser detta i Vänersborgs vapen som är en importerad holländsk bojort. Den visade sig oduglig för Vänerns klimat och sjögång eftersom den var flatbottnad och mest lämpad för kanaltransport.

Bönhaseri

Först några ord om bakgrunden till bönhaseri. Det var handelsrestriktionerna och Axel Oxenstierna var organisatören och han hade väl ochså tagit intryck från kontinenten. Hans minnesanteckningar från 1620-25 visar vad han hade i tankerna med "Fundamenta prosperum civitatum in Svecia" dvs. grundbultarna för städernas tillväxt:

.

1. Varje stad ska ha stadssekreterare och borgmästare.

2. Att städernas inkomster förmeras. Uppbördsmän förordnas och åläggs årligt räkenskap.

3. Att alla näringar åtskiljas. Ingen får driva mer än en näring.

4. Att alla ämbetsmän drivs från landet till städer eller fläckar.

5. Att all köpenskap sker i städerna.

6. Ingen får bo i staden med mindre att han bedriver köpenskap, ämbete eller arbete. Alla andra utskrivs eller förvisas till landet

7. Att alla som har barn ska avlägga rapport till borgmästare och råd hur de har fostrats ..... barnen ska sättas i lära och om inte ska barnen tas från sina föräldrar.

Det är i kortform Axels planer av vilka en del förverkligades. Andra förordningar kom till. Såsom när Göteborg fick stadsprivilegier:

1. Om 10 % gränstull .....

2. Alla Västgötastäders handel med danska och norska städer ska styras till Göteborg ..... ingen privat person får bedriva handel i inlandet .....

3 Göteborg får egna marknadsplatser eller torgdagar de själva finner goda och med vissa privilegier ...

8. Göteborgs borgare får ensamrätt på masthandeln samt dess export till Spanien, Kolonialmakten La France etc.

Brott mot punkt 5 ovan kallades bönhaseri. De nya Vänerstäderna förde var och en sin kamp med de större eller de i närheten. Den bittraste fejden var kanske mellan Dals Åmål och Värmlands Säffle vid Byälven. Åmålsborgarna var de mest nitiska när det gällde att övervaka sina rättigheter.

I viss mån blev det även en inkomstkälla att jaga bönhasare, eftersom borgmästaren och stadstjänarna oftast fick de konfiskerade varorna som en del av lönen. Och Åmåls stadsrätt dömde då ofta till dess förmån och kanske mest till skada för sig själv i längden. De kidnappade vänersborgare och beslagtog t.o.m. lagliga kreaturstransporter till Bergslagen och retade kanske upp dalborna.

Tös 34 Tre män på väg från Tössbo till Uddevalla med tjära och järn, fasttagna på Sundal av tullare som spolierat tjäran och tagit tull av järnet. Ska ge dem tjära igen.

Sun 63 Inspektor om gästgivare som köpt tobak i Halden och sålt i gästgivariet – 2 andra åtal om olagligt tobaksköp i Halden.

Tös 64 Olaga tobakshandel i Fröskog ... och i Hvittlanda ... och Hängelsrud ... och Hässlebacka ... och Kyrkerud ... och Skränna (de flesta -63) ... och Sotebyn ... och Björbyn ... och Tydje ... och Henebyn ...

… Olaga tobakshandel Sigerud, Åmål och i Hanebol och Frillesäter.

Sun 86 Vänersborgs råd och borgare skickar 2 utridare att spana efter landsköp.

Sun 91 Köpt 2 humledrummar och ett parti knivar på Lidköpings marknad och sålt på landet 40 mk böter för landsköp och förverkat gods.

Den, som har lite å gäre hemma,

har ofta mö borte

Att döma av domboken var det bara Åmål som nagelfor den illegala tobakshandeln. Man kan säga det var med ren frenesi åren 63 – 64. I övriga härader ses bara sporadiska domar. Likadant var det med bönhaseriet eller olagligt landsköp. Såväl städerna med dess frihetsmil som statsmakten hade intresse i bl.a. Lilla Tullen. Och med detta som med alla sorters böter vare sig till häradet eller kyrkan, så blev de tilldelade nån som lön. Denne som egen inspektor såg till att så många som möjligt blev fast.

För Åmål var det därtill kanske ett tvång eftersom staden hade svårt att få i gång handeln eftersom upplandet var så litet. Sen hade man konkurrens av folket vid Byälven. Av Vänersborgarna synes åtminstone somliga ha tagit det med godan ro. En som gripits för att ha sålt sill i Tydje och vid Byälven meddelade stadsrätten:

"Jag är inte rädd för någon Åmålsborgare. Om någon kommer och vill tala med mig, gav länsfogden mig lov att slå ner honom" ... (länsfogde var då son av borgmästaren i Lidköping) ... tydligen hade handelsmännen höga marginaler eller kunne ta ut sina förluster och hade kanske tumme med en och annan fogde.

Den för glesbygden otympliga lagen om landsköp kringgicks av alla samhällsskick och t.o.m. häradsrätterna såg mellan fingren. Från Nordal noteras att en känd tobakskrämerska hade stämt ett par gynnare, som stulit hennes tobaksförråd. Dessa dömdes men det sägs inget om hennes verksamhet.

Dä ä ente godt å gäta den höna,

som jarna vell varpa ute

Knallarna var ett annat släkte och de började synas på vägarna med sina klädesknyten med masurskålar, svarvade tallrikar, sysilke och knappar, band, det nödvändiga alnmåttet samt en koskälla för att varsko folk i tid att "nu kommer knallen" ... en herredagsman Nils Hufvudsson, Västergötland säger 1720 med lite överdrift förmodligen:

"att 20 herredagar och 10 prästmöten har inte kunnat förhindra knallarna att dra runt i bygderna med sina varor" .

Knallar från 1700-talet.

... och vist har väl de ochså varit välkomna nyhetsförmedlare och kanske förmedlare av vitsar och klurigheter mellan landskapen.

På västra och norra Skogsdal var får- och gethandel och dess tillverkade produkter de stora handelsvarorna vid sidan om trävaruhandeln. Detta pågick oavsett de föränderliga tiderna och fejderna med dansken. Lidköping hade länge Uddevalla som handelshamn och bytte sina textilier och spannmål mot salt, sill och import. Uddevalla sökte få så mycket som möjligt av trävaruhandeln men konkurrerade med Göteborg och Fredrikshald. Det gällde att etablera egna sågar på Skogsdal. Dalborna tyckte att Uddevalla fick betala sina egna vägar.

Ved 87 Allmogen vill ej hålla väg från Lee till Lerbäck, utan begär att Uddevallaborna som har profiten därav gör det själv.

Ved 92 Jägmästaren om olaga timmerförsäljning till Halden ... pliktar 40 mk första gången och sedan dubbelt och ska vidare betala 10 mk smt per tolft.

... de var 30 stycken och böterna runt 1760 mk varav det för hälften var första resan och resten de mer vana.

Ved 95 Borgmäst. Fredrikshald om utlånade pengar till 42 i häradet 2451 rdr 23 skilling.

Ved 96 Madame Anna Brun, Fredrikshald kräver 55 i Vedbo efter sin sal. mans affärer.

Nor 65 Smed i Gunnebyn och Olof i Katteberg och några till skyldiga Anders Barck, Vänersborg.

I Vedbo var Halden oavsett tiderna den största staden. Det är kanske typiskt att många av de skulder vi ser i domböckerna är gamla eller kommer fram först vid arvskifte. Antalet säger en del om hur omfattande handeln var. Till historien hör att dessa mängder skuldkrav kom med anledning av att vedboborna förbjöds sälja virke via Halden.

På Slätdal dominerade förstås boskapsprodukterna tills hammarsmedjorna etablerades vid Upperud och i Åmålstrakten. Vi vet inte i vilken omfattning eventuell svartabörshandel med bruken pågick. En aning fås senare av att det blev mode med gravkors i järn.

En del av handeln gick via några av de bofasta adelssläkterna. Stakerna på Berg, Holm hade egna skutor vid Sunnanå. Vid ett tillfälle under fejden förlorade Stakerna för några hundra riksdaler och vid ett annat förlorades värden för 1750 rdr. I övrigt när det gäller handel på Dal är det främst i slutet av seklet en Hans Barck och bröderna Krabbe med egna eller arrenderade sågar på Dal i den gryende industrialismen.

Ved 64 Huggit sågtimmer på förbjuden ort.

… Anders Barck, Vänersborg arrenderar ström i Tisselskog 24 rdr arrende för 12 år och sedan fortsättning om han begär.

Nor 69 Två obligationer 33? 10 rdr ger Anders Barck rätt att såga 50 tolfter sågtimmer.

Val 78 Rådman Hans Krabbe, Vänersborg köpt Järbo stom till skatte -75.

Nor 83 Levererade master till Vänersborg från Skållerud för 18–19 år sen.

Antagligen var handeln med ek och masteträd den mest lönande. Där kronan gjorde anspråk på första tjing på speciellt eken och en del master till eget skeppsbygge. Resten såldes till Västeuropa som behövde dessa väldiga master i kärnfuru på minst 30 meter och vilka då flottades till Göteborg. Från den "sviksamma" flåterodden och svårigheterna på sjön här några klipp:

Sun 33 J.G. i Ödetorpet och andra flottekarlar tagit en ko.

Sun 43 Lars Bark i Brätte klagar på Sven Bagge i Strätet om en förstörd virkesflotte.

Sun 66 ... huggit sågetimmer på oskiftad skog ... 24 master på drift.

Sun 71 Botsman från Vänersborg mist salt och sill på väg till Åmål i omildt väder med allt för klen och svag båt (kanske en "bojort" en av dessa hollänska flodbåtar man försökte segla på Vänern).

Sun 94 Om en flotte med timmer som drivit över till västgötasidan, när undernärd flottare skulle skaffa mat, som mag. Eneroth borgmästare i Åmål ej tycks ha bestått honom med ...

Om Sveriges handel

Det var främst järnhandeln och industrin som ökade i en brant kurva fram till 1740-talet. 41 % av världshandeln med tackjärn låg på Sverige. Andelen av totalexporten järn steg från ca 40 till 70 %. Samtidigt sjönk kopparns andel av exporten från 40 till 20 %. Man försökte hålla uppe priset på koppar genom att slå dem till mynt. Mynten hade samma värde som metallen dvs. ca 1/3 av silvrets. Det gav otympliga mynt.

Trävaruexporten steg under 1600-talet från ca. 2 till 7 % och därtill kommer beck och tjära som steg från 2 till 7 %. Samtidigt var inhemska efterfrågan stor inom skepps- och annan byggnadsindustri.

Färdiga textilier importerades till 30 – 40 % av importen – drycker 15 % – specerier och livsmedel 40 %. I sistnämnda ingick sill och torkad fisk 4 – 5 % medan saltet svarade för 10 % av importen. En hög siffra man försökte råda bot på genom att upprätta egna saltsjuderier.

Men under hela seklet var det fortfarande Stockholm – Åbo som var centrum i kungariket och hela 70 % av handeln gick via Stockholm medan Göteborgs handel bara var 10 %. Det säger kanske inte så mycket eftersom vi inte har jämförelser med befolkningssiffror. Stockholmsområdet hade det stora underlaget med större kontrast än i dag.