Hantverkare

Kvinnorna glädje var mjölkvarnarna som dök upp där det bara fanns lite fall och behov. Naturligtvis blev det skatt på det också. När man väl börjar söka ser man att listan på hantverkare är lång. Marknaderna blev ett ställe att bjuda ut deras produkter.

Kvarn, sågkvarn, stamp, miljöförstöring, hantverk, yrken, marknadsplats, bäckkvarn, skvaltkvarn, Kvarntullen,garveriet, kolning, tjära, bjarkörätt

Oxlandet| Hushållet| Seder| Seder 2 |Kvinnan | Skatt & Handel|2 Malmletare | 3 Hantverk | Samhället| Stormakt| Innehåll| Tidig medeltid | sitemap |hem |

 Kvarn

Ovant har behandlats hammarsmedjornas tillkomst. Dessa var de första egentliga storindustrierna. Med nuvarande termer får vi väl räkna vattenkraftverken och dess användning till första småindustrierna. Det är fortfarande så att i många u-länder hämtar man vatten från närmaste vattendrag och mal de födoämnen som måste malas för hand. Ur produktivitetens synvinkel lägger man ned oerhört mycket arbete på dessa nödvändigheter. Det tar bort arbetstid från annat – samtidigt som exempelvis malandet för hand kan slita ner en kropp såsom vi ser de i vissa mycket tidiga arkeologiska fynd.

När vattenkvarnarna kom under medeltiden var det förstås en välkommen nymodighet. På Dal räckte vattenkraften till för att alla bondehushåll skulle få malat – även om dessa kvarnar hade en mycket låg verkningsgrad. I vanlig ordning blev det så att man inte alls utvecklade uppfinningen rent tekniskt förrän nu in på 1900-talet, när vi blev medvetna om att spara och effektivisera kraft.

Vattenkvarnar är kända sen 1200-talet i Sverige. Tidigast kända sågkvarn är Forsvik, Väster-götland av 1447, som levererade 100 tolfter bräder till Vadstena. Den äldsta nämnda på Dal är när Tolf Petersson, Tun nämner kvarnen Kärrkil under Ransberg i brev av 1305 "coloniam meam in ransbiärg et molendinum in tiernekil".

Från början av detta 16:de sekel och framåt vet vi med säkerhet från domböckerna att det fanns kvarnar i Frändefors, Lefors, Åsebro, Assarbyn, Forsebol, Upperud, Rolfskärr, för att nämna de stora fallen på östra Dal. Man kan ana att de nog har räckt till husbehovsmäld.

Sun 20 Befallningsman Lars Torstensson begärde skatt på skattekvarnar i Forsane ström. Nämnden har skattlagt Stenholts ström kallad Bråsidan, Kiersruds ström, Dykälla ström och Eka ström.

… I Forsane ström finns ock tre kronokvarnar. Samma ström kallas Svarten.

Fallets läge bestämde förstås var kvarnen skulle sättas upp.

Under seklets gång byggs sedan också en och annan bäckkvarn. Dessa var till husbehov för en bolby eller 3 – 4 hemman och gick ofta bara under flod. Stora kvarnar såsom i Frändefors hade 26 andelsägare på en tredjedelskvarn. Vid bra fall såsom Åsebro var det två vid nedre fallet. Grinstadssidan och folket enda ned till Kambol hade den ena. Folk tog närmaste vägen till kvarnen till förfång för en de som bodde vid ån.

Uppströms fanns ytterligare fyra kvarnar, varav en stod stilla i många år efter ett "mystiskt dödsfall". Först ville man ha det till mord, men sen kom de gamla ihåg att de hört om två tidigare dödsfall. De mer lättrörda pratade om Näcken, men man anade allmänt att det var något fel med kvarnen. – Det kan ju aldrig vara fel på människan?

På andra ställen hade man kvarn på vardera sidan om ett fall. Vid Assarbyfallen var det ofta strid om fallet och man klagar på dålig vattenföring under vissa tider av året. Striden med Örnäs pågick i runt ett halvsekel och lugnade sig sen genom ett ingifte mellan släkterna. I övrigt fram till andra hälften av seklet gällde tvisterna för det mesta om delet av tid vid mjölkvarnen.

Tös 54 Mjöl och sågkvarn i allmänningeströmmen Persbyn, Mo där i Simon i Fyrsten tränger sig in, förlikning.

Tös 64 Nils i Kallskogs vattränna för hans mjölkvarn och såg ska rättas så att hon icke tar mer vatten än Bryngel i Byns mjölkvarn får.

Kvarnkonstruktionen var för det mesta vad man kallade skvaltkvarn med liggande stenar och liggande vattenhjul på en axel. Stenarna hade i allmänhet 11 – 13 grepps vidd, där jag ej funnit något exakt mått på detta grepp men anar att det ligger mellan 15 och 20 cm beroende på hur långa fingrar man har. Att döma av de stenar jag sett lite varstans på Dal har måtten varit för det mesta runt 1 meter i diameter på bäckkvarnen. Så småningom tillkom kvarnstensgryt på Lianefjället och i Dalskog och det var sedermera en av anledningarna till att järnvägen drogs till Sunnanå hamn.

Skiss av skvaltkvarn-princip.

Med hänsyn tagen till vattenföringen kunne det ta upp till 4 – 6 månader om året att mala 360 –450 tunnor med ca 3 tunnor malt eller gryn under en döger – man hade detta speciella ord för kvarndygn. När sen sexmännen och kyrkotukten kom fram åt nittitalet gällde det att hålla ett getöga på kyrkspionerna. De kunne stämma in för sabbatsbrott om man passat på att utnyttja vattenföringen på en sabbat.

Om jordfasta stenar äro våta, blir regnig sommar. Så ock om skatan bygger högt – annars är hon rädd för kvistdropp

Kvarntullen tillkom 1618 och innebar 10 % omsättningsskatt på allt som maldes. Det var i sig svårt att få ordning på den skatten och det finns få uppgifter om den. Först 1697 när häradsskrivarna tilldelades denna skatt i lön torde det ha blivit ordning på den. På riksplanet omvandlades denna skatt till en koppskatt eller per skalle och det blev en seglivad skatt som blev kvar på skattsedeln till 1938.

Bönderna skötte i allmänhet själva sina kvarnar, medan adeln hade anställda mjölnare med torp som andra delen av lönen. Adeln uppbar ofta sin skatt i natura och hade kanske själva mer än husbehovsodling. Samma gällde prostarna som gärna omvandlade skörden till mjöl, gryn, malt.

Kvarnkommisionens räkning 1698 gav att 155 gårdar hade åtminstone ett kvarnfall, somliga flera. Därtill kommer då hela 352 bäck- eller skvaltkvarnar som gick en kort tid varje år under flod. Eftersom antalet gårdar var ca. 1000 och inte alla odlade säd hade minst varannan egen kvarn. I annat fall hade man då del i en större kvarn, där som sagt 1/3 kunne ha 26 delägare.

Sågkvarn

... men sen blev första nymodigheten en sågkvarn – första i Sverige på 1400-talet bland annat vid Göta älv. Sågandet sköt fart med exportmöjligheterna via Göteborgs hamn. Den första kända sågkvarnen på Dal är kanske nog nämnda kvarn vid Tiernekil eller Kärrkil som kom i Maurits Stakes ägo. Det finns ett av Gustav Wasas brev varav ett avsnitt:

Kalmar 4 dec. 1552

" ... Vidare synes oss, att du skriver om bekymmer med den sågkvarn, som du på våra vägnar låtit bygga. Du må skriva hur du vill, vi veta dock att de norske bygger sågkvarnar efter strömmarnas art, såväl som att annorstädes även i starka strömmar. Du må skaffa dig en sågkvarnsbyggare som kan lägga sågen rätt. På dett att sågen må göra oss nytta i förhållande till vad den kostat. Eljest har vi inget behag i din byggning."

Första omnämnandet kommer 1607 på ting i Tössbo. En gammal man vid pass 100 år och förut i tjänst hos Maurits Stake minns att först var sågen vid Snäcke men flyttades till Holms-ån. Mauritz dog 1566. Men Maurits änka lät flytta den till Kärrkil – hon dog 1598 ... fast senare på 1640-talet nämns att Gustaf Olofsson Stake har såg vid Snäcke. Han byggde ny mangård på Ransberg troligen 1642 – 44. Dessutom hade han såg i Gesäter i anknytning till säteriet Gillanda. Nästa såg som nämns är Forsnäs.

Gustav Wasa och statsmakten senare ville anlägga sågkvarnar för att stänga ute norrmännen från Dals skogar. Denna strävan fanns sedan under hela 1600-talet tills man slutligen stängde ut norrmännen och gav ensamrätt på masteträd åt Göteborg. Sveriges första flottningsled byggde vid Örekilsälven.

Vedboborna förbjöds att sälja till Norge. Detta gav dem anledning att försöka springa från sina skulder i Halden, där de fått handla på kredit mot framtida virkeshandel. Norrmännen hade snabbt fått i gång virkeshandeln med Nederländerna när dessa frigjort sig från Filip II av Spanien.

Tös 17 Förlikning om Forsnäs såg i Tydje. Lindorm behåller södra kvarnen, men vad sågkvarnen belanger, ska de därtill båda hålla redskapen och skära var lika många tolfter, men norra kvarnen behåller herr Erik (kyrkoherde) som byggt den på nytt tills han får betalt för omkostnaden.

Laggare började knytas till adelns torpare som månskensbönder.

Från 40-talet och framåt börjar det bli fart på sågarna eller som man sa sågkvarnarna. Dessa sågar var i början ytterst ineffektiva, där sågklingan var kanske upp till centimetertjock. För finsnickaren blev det mycket arbete att komma ned i dimension från de grova plankorna och bräderna man fick från sågen – å andra sidan var det ofta rejäla stockar man fick ut av orörda skogar.

Ved 85 Anklagade att 2 kvarnar och en sågkvarn kommit från Stenby prästgård till Dingelviksgårdarna.

Det gick väl oftast an på glest bebyggda Skogsdal att finna vattenkraft. Men på Slätdal fanns ingen skog. Man fick köpa sågvarorna från Skogsdal. Likadant var det på Västgötaslättens Levene där man köpte sågvirke från Värmland.

Bröderna Barck och Krabberna hade egna sågar vid Åsmule och Upperud. På sist nämnda var Krabberna ingifta. Stakerna kanske fick igång sin såg fr.o.m. 40-talet när de började bygga sina "kosteliga byggningar" på Ransberg, Berg, Ekholmen. Och på Skogsdal fanns som sagt många sågbyggare. Vid kvarnräkningen 1698 upptogs 29 sågar varav hälften var i Vedbo medan 4 sades ligga öde.

År 1703 begär Nordals bönder att få starta egen såg till husbehovsvirke, men det är oklart hur det blev med den saken. Ur notiserna ser vi att folk försökte dels tjuvsåga, dels muta sig till sågtid hos sågarna, för att slippa slitet med handsågen.

Stamp

Tös 78 Borgmästare Töres i Åmål klagade över fällboredaren Per i Råskär.

Stadsrättens utslag blev:

"att Per ska alldeles avstå med slit sitt ämbetes övande – så ska och hans stamp i Forsnäs förstöras".

Det var förstås Åmåls energiska första borgmästare som hävdade stadsprivilegier och frihetsmil. All dylik verksamhet skulle vara förbehållet stadsborna oavsett att man inte hade vattenkraft i Åmål eller själva konkurrerade. Men i Rolfskärr gav man inte upp trots att man sen ville sätta stopp ochså 1691. Det lyckades och 1710 och utses slutligen till sämskmakare till fällboredare för Tössbo. Samma år som ovan nämns en fälboredare i Ekenäs på Sundal. Militären gav en ökad efterfråga på sämsk från fälboredare.

Garvarna var också beroende av rikligt med vatten. De etablerade sig i allmänhet vid vatten. Den förste är Nils i Forsebol i Frändefors. Garveriet levde kvar fram till våra dagar.

En annan nymodighet kom i slutet på seklet när Indelningsverket och kronan ville ha inhemsk tillverkning av vadmal. Man började använda vattenkraften till vadmalstampar och andra maskiner på samma sätt som hammarsmedjorna fick fart på hjulen och verktygen kopplade till dem.

Miljöförstöring

I vår miljömedvetna tid är det kanske på sin plats att nämna miljöförstöringen. Den blev än värre under detta sekel där Upperudsfallen är ett lämpligt exempel. Det fanns sen urminnes om inte laxkar dock laxfall och där adeln förstås kommit över det lönsamma fisket. Innan flottningen uppskattade laxälven till 1000 laxar om året. Såväl uppdämningar som direkt förstöringar av livsmiljön gjorde slut på laxens vandringar uppströms.

Hygget av masteträ och annat virke gav förstås miljöpåverkan längs flottnings- och transport-leder. I skogarna blev det en miljöförstöring av stora mått eftersom de stora träden faktiskt ger ett vist skydd åt de små. Det må vara här i Norden eller i regnskogarna. Även om det inte är bevisat så förefaller det som en rimlig slutsats att den efterföljande skogen växer sämre eftersom den inte har detta skydd. Lika outforskat är det att många trädslag bildar nätverk och delar näring.

Själva hygget av dessa väldiga masteträd på minimum 30 meter och 40 cm diameter i lilländan och 75 i bröstböjd med 7 kubikmeter volym slog ner skog urskiljningslöst. På samma sätt skördar man i u-länderna ädelträd i dag. Det kunne vara stora mängder, såsom när man i Bön, Torrskog för kronans räkning högg 100 masteträd. Hela trädet var minst 50 meter dvs. en sammanlagd längd på 5000 meter.

En annan verksamhet som började skövla skogar utan plan och mening var kolning till såväl järnbruk som framställning av tjära.

Sun 98 Ska njuta sin tjärgrav till godo, mellan Sundal och Valbo.

Men vår tid har hittills varit än värre med dessa kallhyggen som utrotar och eroderar allt liv. De väldiga maskinerna som sen gör hela diken i marken och förändrar det underjordiska livet. Många skogsväxter har rotverk som kan bli många hundra år gamla och samma effekt har förstås skogsdikningen … följden kan bara bli enfald.

Hantverk

Jämfört med böndernas självhushåll bör man kanske kalla åtminstone en del av adelns säterier för livsmedelsindustrier. Stakernas verksamhet behandlas utförligare i pågällande avsnitt, men må nämnas även i detta sammanhang.

Nor 57 Taxering och kontroll räknar upp 16 1/8 torp och ett par nya kvartingar och en dels givna på livstid till gårdstjänare och frälsefolk exempelvis gårdsfiskare och landbofogde på Berg.

Man kan lika gärna tillägga hela raden av verksamma eller pensionerade gårdsfogdar, snickare, smed, deja, sågare och kvarnfolk, trädgårdsmästare, skräddare, båtsmän, skomakare, skeppare, osv. Alla bidrog till livsmedelsindustrin. Det räcker inte att se bara på stamgården Berg utan man måste beakta de andra underliggande och samverkande sätesgårdarna inom Nordal.

Då ätten var i zenit Berg med sätesgårdarna Sunnanå, Wästerråda, säteriet Ekholmen med Ransberg, Kyrkbyn samt säteriet Norrkär vilka alla antagligen samverkat. Det den ena inte hade fick man hos den andre, så som exempelvis att -79 sägs att Ekholmen har haft en skräddare i 43 år och han får fritt livet ut. Och sen skaffar man sig en ny som t.o.m. har varit i Stockholm och blivit utbildad där till gesäll.

Det är mycket sannolikt att hela släkten har nyttjat denna skräddares tjänster. På Berg nämns att trädgårdsmästaren har arv från Stockholm att hämta och är då tydligen hämtad därifrån ... Trädgården ett nytt mode där t.o.m. prosten i Tössbo hade en och hos Dreffenskölds på Ryk, Färgelanda samt på Fränöga fanns ochså.

Dä än´te ofta brö i hunnboa

Der geta ä bonnen, gnafver ho

Här bifogas en lista över de olika titlar och yrken som nämns i domböckerna utan närmare förklaring ... där bara må sägas att en del av dem var heltidstjänster ... andra var månskensbönder ... och sen raden av uppdrag som kan ha varit allt från nån dag om året till närmare heltid.

Yrken nämnda:

Sun 05 Erik Skräddare, Kärsböl

Sun 13 Nils Skräddare, Rörkärr

Sun 14 Anders skräddare i Salebyn

Sun 24 Garvaren Nils i Forsebol

Sun 27 Kirstin Guldsmeds i Strätet

… en mönsterskrivare

Sun 28 Jon Skräddare i Brätte inspektor av spannmåls utförande

Sun 29 Inspektor Nils Krabbe

Tös 31 Henrik Torstensson Soterus skriver

Nor 33 Skräddare i Väsby

Val 34 Faktor

Sun 34 Krigspräst, biskop, kyrkoherde ... länsman, gevaldiger etc.

Sun 35 Smed Sven i Ussbo

Sun 41 Kronans skytt

Jost Hanssons tjänare Erik Krabbe

Sun 42 Profoss och gångeskomakare

Ved 42 En norsk murmästare

Tös 46 Hammarsmed vid Valåsa

Val 46 Vid hösttinget tillsattes skallfogder i Ryr, Torp, Ödeborg 2, Färgelanda 2, Högsäter en generalskallfogde plus en vanlig, Rölanda, Leral, Roggjerd, Jerbo 2

Sun 47 Löskona som några veckor sydde

Ved 47 Helge skräddare i Böle

Sun 47 Båtsman från Lidköping

Val 47 Korades nämndemän

Val 48 Skogvaktare

Sun 48 Balberarelön

Val 49 Snickare

Ved 49 Skattefogder i varje socken Vedbo

Val 50 Gränsriddaren Anders Stubb

nämndeman Per Våghals i Långelanda

Sun 50 Guvernementsfiskal Olof Claesson

ingenniuren Kettel Claesson

Sun 57 Sven Svensson snickare i Karlstad

Sun 50 Erik Krabbe Lejonskölds fogde

Nor 52 Snickare i Ertungen (Hjertungen?)

Val 52 kolare

Hammarsmed begär 10 rdr

Gränstullare i Stuveryr, Saxtorp, Skrännesäter, Nättjebacka och Anders Stubb

Val 53 Olof Sadelmakare i Frövik hyser mot förbud tjuvar och skälmer (Obs! Tjuv var nästan ett yrke, men hur var det med skälm?)

Val 54 Son nämndeman i fars ställe ...

Sun 55 Gåendes som skräddare

Sun 55 Tobakstysken Michel Tysk i Åmål

Sun 56 Anders Eriksson tullare

Nor 65 Gårdsfiskare

Landbofogde,

Trädgårdsmästare på Berg

Sun 57 Sven Svensson snickare i Karlstad

Nor 58 Profosstjänare

Sun 59 Häradsdomare

Sun 59 Snickare på Ekholmen ...

Sun 60 Gränstullinspektör

Sun 61 Kronans profoss

Nor 61 Jöns Kråka spelade

Nor 62 Skomakare i Torpane, Holm

Ved 63 Sågmästare i Heneviken

Nor 64 Nämns en byggmästare

Sun 64 Vellom Tegelslagaren

Nor 65 Smed i Gunnebyn

Val 66 Skräddare i Göteborg

Uppbördsman och

arrendator på grevarna Liljas gods på Dal

Nor 66 Måns sågmästare, Upperud

Nils skräddare, Bön, Järn

Nor 67 En tobakskrämerska

Val 67 Lanbofogden

Sun 68 Repslagare i Vänersborg

Nor 68 Stockholm i skräddarämbetet

Tös 69 Bef.man Erik B Liedman

Nor 69 Om chirurgiräkning

Tös 69 Per Speleman i Gunnebyn, Tösse

Tös 71 Bruksförv Hans Kopman. Forsnäs

Sun 71 Svarvare i Frändefors

Fältskär

Nor 71 Smed i Lindstorpsberg

Smed i 1/12 N Örsberg

Val 71 Fullmakt åt corpralen Lars Fahnesköld uppsyn över jakt och skall

Rättare i 24 år hos Axel Lilja

Sun 72 Skogvaktare i Sundal och Valbo

Ved 72 Skogvaktare över Vedbo, Tössbo och Nordal

Torsten Jonsson blev landsskrivare 1663

Ved 73 Masthuggare vid Hökåssågen

Nor 73 Lars skräddare i Hunebyn

Val 74 En snickare i Elneholm

Sun 75 Fullmakt att vara cronoskytt

Ved 75 Underjägmästare Värmland & Dal

Sun 75 Guldsmed Lars Månsson

Nor 75 Jon Finne, svedjebrukare

val 76 Fullmakt given i Cammarkollegium att vara befallningsman på Dal Bengt Månsson

Val 77 Landbofogde kapten för bönderna

Sun 78 Fällboredare i Ekenäs

Ved 78 Ny gevaldiger

Ved 78 Genguv. Mörners fullmakt åt kun-skapskarl i Vedbo att efterspana och antasta dem som idkar tobakshandel

Tös 80 Major för bönderna här på landet.

Ved 80 Andreas Skragge informator

Ved 81 Landsfiskaltjänst

Nor 81 Beatas uppbördsman Nils

Sun 81 Skräddare på Strätet

Nor 81 Gårdsfogde på Berg

Smed på Berg

Dejan på Berg

Befalningsman Lars i Sundsnäs

Nuvarande fogde på Berg östgöte

Handelsman från Vänersborg

Nor 82 Domare Erik i Ersbyn död

Val 82 Trädgårdsmästare på Ryk

Tord Bondes rättare och en skogvaktare

Nor 82 Jöns Kråka, 70 gammal

Sågare i Upperud

Ved 83 Sågare vid Skåpa

Nor 84 En glasmästare vistats en tid här

Tös 84 Murmästarhustru, Åmål

Ved 85 Hejderiddare på Dal

Val 85 Smed i Snipstad

Sun 85 Gårdsfogde på Gullersbyn

Sun 85 En sockenskräddare i var socken

Sun 86 2 utridare att spana efter landsköp

Ved 86 Klockare och kyrkvärd

Tös 86 Hovslagare Gustaf i Långerud

Smeden Lars på Henriksholm

Nor 86 Studiosus dominus Andreas Eurelius

Tös 87 Petter Skomakare

Trädgårdsmästare i Tydje Stom

Val 87 Taffeltäckare hos landshövding

Val 88 Erik skräddare mot gevaldiger

Ved 87 Svarvare

Borgmästaren i Karlstad är ägare

Här kan man tala om hembränning. Det krävdes tillstånd och frihetsmil att hålla på med detta från mitten av 1600-talet och framåt.

Tös 89 Sämskmakare

Val 89 Ej skyld till stubbemannen

Stubbemannason

Sun 89 Kopparslagare i Åmål

Avviken snickarlärling

Nor 90 Länsman bor i Törresbyn

Nor 91 Brukskrivare på Upperud

Val 91 Fullmakt för ängevaktare i Valbo härad, 29 april -91

Sun 91 Landskrivare i 37 år

Kyrkvärd

Nor 92 Hammarsmeden Anders Tumult

Sun 92 Klote-Hans, Brömse-Karin, Nils Tullare, Anders Skräddare, Måns i Grafva, Peder Sugel, Casper Fälboredare

Val 93 Tullnärer och en hovapotekare

Val 93 Tullnären i Vänersborg Jöran

Val 94 Trädgårdsmäst Fränöga säteri

Sun 95 Hejderiddare över Dal ....

Nor 95 Bruksskrivare Stolpe

Ved 95 Skräddare i Hökesäter

Tös 95 Kopparsmeds hustru i Ånskog

Sun 97 Smed krävde 27 rdr för två års arbeten hos svärmor, medan nämnden tyckte att två drängar för 15 rdr

Nor 97 Skogvaktare nämns igen

Nor 98 En hammarsmed

Ved 98 Erik Olsson i Sund tullare i 28 år

Nor 99 Carduansmakardrängen

Tös 1700 Kopparsmeds hustru i Ånskog

Ovannämnda är nämnda i domböckerna dvs. det kan ha funnits flera, vilket särskilt kommer fram inom samhällets styrelseskikt. För militära befattningar se avsnitt om Stormaktens Hjältar.

Marknadsplats

Marknadsplatsen har samma romantiska skimmer som gästgiveriet och kanske ännu djupare förankring hos folket. Det är fortfarande ett folknöje och en mötesplats utan att ställa krav på att man ska ge något själv. Här må ges en kort historik över förmodligen själva Slätdals äldsta marknadsplats. Det har antagligen inte varit en kontinuerlig marknad i känd tid allt beroende på tider och regim. Men på liknande sätt förhåller det sig nog med många andra marknadsplatser.

I tidigare avsnitt har nämnts fakta som talar för att Strätet vid Dalbergså och omnejden sen bronsåldern varit en fläck där man av och till hade marknad fr.o.m.1508. Vi har ingen bekräftelse på att dalborna blivit bönhörda med sitt brev till riksföreståndaren Svante Sture, där de begär marknader vid fastan och Mattesmässa 21 sept, för att slippa resa till Viken. Eftersom de ger Viken fri lejd 1519 talar det mesta för att åtminstone någon marknad förekom på Dal.

Runt om i gårdarna i närheten bedrevs för varje tid lämplig verksamhet – det kan exempelvis ha varit alla typer av handslöjd och handarbete och sen metallhantverken med namn som Kopparbyn och Tennladan. Det finns kanske minnet av en storman Kåre, vars eftermäle är ett äkta folkminne om en som blev begravt i en kohud. Så begravdes just högbronsålderns stormän.

Dä ä engen for gammel

te å bli skorfvete

Sen kan vi göra ett 2000 årigt hopp i tiden fram till vikingatiden med det rika vikingatida fyndet av lössilver som delvis innan och i allmänhet använts att göra bondesmycken och silverbälten. Man har förstås fått in silvret i utbyte mot exporterade saker vikingepokens handelsfäller tog med sig hem. Kanske handelsmännen vid Dalbergså har haft en handelskamrat i norra Jylland ja t.o.m. i England där det i Northumberland finns en ort Grinstad. Sen urminnes tid har handeln ofta etablerats genom att bilda en systerort.

Göteborg troligen 1696. Utsnitt av teckning av Erik Dahlberg.

Redan i slutet av vikingatiden får vi då Margareta Fredkulla vars arv med största sannolikhet är Hallebo och tomten där senare Dalaborg byggdes. Det gällde även för kungliga att ha egen jord och största delen av deras gods var på något sätt arvejord och speciellt den som ligger på urgamla och goda jordar. De första kungarna gjorde sällan åtskillnad på vad som var kronans och vad som var personligt ägande.

Observera att själva marknadsplatsen Strätet mitt emot Kambol tydligen alltid har varit skattejord och där ägaren då upplåtit plats till marknad. Det kan även ha inneburit att det fanns fasta kurar man återvände till vid varje marknad.

Dä kvettar hva koa mjolkar,

nä ho sjol spänner utét

Ända fram till 1700-talet använde man nog vattenlederna så mycket som möjligt för trans-porter. Vid Dalbergså utmynnar Frändeforsån vattenled ända från Hästefjorden genom Dals bördigaste landskap. Från Örsjön kommer Örsälven till kärnan av Dal. Platsen är idealisk ur den synvinkeln, samtidigt som handelsmännen runt Vänern alla kunne frakta sina varor med båt till marknadsplatsen.

Strätet och dess krog användes som nödhamn och rastplats allt beroende på vädret. Det var än vanliga fraktskutor än flottare av master och timmer. Trävarorna flottades ned med Väner-stranden till fallen i Trollhättan och ända till Göteborg. Vid Edet fanns foror för styckegods, medan åtminstone de stora masterna antagligen fick ta vattenvägen. Vilket masande det måste ha varit med 7 kubik trä ca 3500 kilo i ett stycke. På sjön buntades de ihop till flåter.

Sverige var relativt sen med stadslagar även om man tydligen har haft en birkerätt eller bjarkörätt nästan samtidigt med Västgötalagen. Man har lånat en förlaga antagligen från Danmark. Dansk stadsrätt heter fortfarande birkerätt. In på 1300-talet skrivs första stadslagen och fortsätter traditionen att varje verksamhetsfält eller lagrum har sin egen lag. Man kan säga att adelsprivilegierna av 1279 – 81 blev ett lagrum för adeln, medan bönderna hade sin urgamla bondelag.

Den, som ha skafve åf köttet,

bör slecka bena

Här en snabb resa genom Dalbergsåmynningens medeltida historia. I praktiken blev det så att städerna en och en tillämpade lagen, medan det ej fanns nån egentlig landslag för städer. Fläckerna levde sitt eget liv och de hörde under de städer som höll marknad där, såsom att Strätet har hört under Lödöse av 1100. En plats dit Lödöses köpmän kom till säsongsmarknader. De bofasta hade i mellantiden uppsikt över de mer eller mindre tillfälliga marknadsboderna.

På 1200-talet medio var den stora kyrkbyggnadsepoken och där centralleden var direkt över Vänern. Enligt sägnen reste man till Gäsene för gudstjänst innan det blev kyrkor på Dal. När man sen byggde kyrkor blev det med altarhällar, dopfuntar, gravstenar och liljestenar av Kinnekulles kalksten. Stilen återgår på den normandiska och Canterbury.

I närheten finns även Murängen ruin. Av storleken att döma medeltida herremanssäte med tegelbyggnader och kyrka. Eftersom det även kallas kyrkbyn ligger det nära att spekulera i ett säte för prelat högre än prost. Kanske nån tidig kyrkoorganisation där Dal var eget stift eller dess motsvarighet … se Folkungarnas Lövås

Grindstads kyrka har varit smyckat med helgonbilder i lera påminnande om att katolska kyrkan la ner mycket pengar och arbete på att smycka kyrkorna. I tidig medeltid har tydligen funnits tegelslagare vid Dalbergså. Man har försett Murängen och några av kyrkorna med tegel. Tegelbruket togs upp igen under tiden av kyrkornas restauration från mitten av 1600-talet. Vid Dalbergså nämns en Vellom Tegelslagare. Vellom har säkerligen använt lertaget vid Dalaborg.

Om nykommen får tungt arbete,

blir det tungt alltjämt.

Till historien hör förstås Dalaborgs 130-åriga historia. De olyckliga hertigarna byggde sin rätt enkla borg eller antagligen har de nog kallat det ett hus i den tidens språkbruk. Den har säkerligen byggts på arvejord och då efter Margareta Fredkulla och folkungarna.

Vad vi då möjligen kan sluta oss till är att under hertigarna och senare under danska Margareta har det växt upp en liten fläck med hantverkare och bofasta i närheten av Dalaborg. Även Margareta har möjligen gästat Dalaborg, som hon hade som alternativt residens vid sidan om Hjelmsäter på Kinnekulle när hon var i Sverige.

Man får påminna sig allt på Dal egentligen var och är i miniatyrformat. Den lilla borgen rymde knappast mer än ett normalt hertigfölje på 40 man. När kung Valdemar första gången skickade en trupp att se vad hertigarna höll på med skickade han bara 8 riddare. Med följe kanske 25 man ... och resterna av borgen visar knappast ett skrytbygge.

Lus å skorf trifs bäst ihop

I samma veva får vi att Engelbrektsupproret leder till att Peter Ulfsson bränner upp Dalaborg 1434 och den danska fogden Palle Joensson får fly fältet "naken". Enligt sägnen skulle denne ha varit en fogdepuke man gärna ville bli av med. Det är liksom självklart att även en liten borg behövde förnödenheter. De arbetsfria på borgen fick skaffa den i omgivningen vilket var Dalaborg län eller Smördal.

Och sen är vi då inne på 1400-talet och Bolstads äldsta kyrkräkenskaper nämner namn som Bang, Dux, Dan, Bagge, Trolle, Rad. De har det gemensamt att de inte betalar sädestionde och odlar ej, varav följer att de måste ha sysslat med annat exempelvis hantverk eller andra värv.

Året kommer, blir gott, om var stubbe har hatt Andersmessnatt, eller om solen skiner så länge juldagen, att man hinner sadla en häst.

År 1502 vill man skärpa lagen om landsköp och klart begränsa handeln att ske inom inhägnade marknader. I början av 1500-talet skriver folk i Vadsbo till riksföreståndaren Svante Nilsson och begär att få en marknad annandag pingst Motiveringen är att folk har brist på salt, fisk och järn och menar att det är till nytta inte bara för Vadsbo utan även för Dal på andra sidan Vänern.

Vi ser att resor över Vänern räknades som ingenting. Det var förstås rationellt om handelsmän kunne bringa varor till ett ställe och att folk i sin tur kunne köpa fler varor på samma gång. Alternativet var att var och en reste långa vägar. I det historiska perspektivet ser man klart motiven till många former av organisation.

Ett liknande brev till riksföreståndaren skriver allmogen på Dal 21 maj 1508:

Vår ödmjuka trogna tjänst och hälsning kärleksfullt nu och alltid förutskickad med Gud. Käre herre och hövitsman och ni värdiga herrar i rikets råd, vi fattiga allmoge och invånare på Dal begär ödmjukt att ni vet vårt bästa och ger oss två marknadsdagar om året, en omkring fastlagstiden och en annan Sankt Matteus dag om hösten här i Dalaborg å. Alla de varor vi har måste vi föra ned i Viken, både oxar, smör och ost, och byta dem mot salt och fisk. Det är mycket till nackdel för oss och vi får inte halva priset för det.

Om ni värdiga herrar vill ge oss fattiga män dessa två marknadsdagar, hoppas vi danne-männen från Norge skall föra fisk och salt hit till oss. Det skulle bli oss fattiga män och invånarna i Västergötland till stort gagn och stöd, såsom den gode herre, herr Ture Jönsson, ytterligare kan meddela er.

Kära värdiga herrar, ni bör veta vårt bästa och ge oss goda svar beträffande detta. Det vill ödmjukt för-tjäna så länge vi lever. Härmed befaller vi er åt Gud och Sankt Erik. Till ytterligare visshet trycker vi alla vårt härads sigill under detta brev. Skrivet på Dal söndagen närmast efter Sankt Eriks dag femtonhundraåtta.

Sigillen är för Sundal och Nordal.

Dalbergså får 2 årliga marknadsdagar varav den ena var på Ersdagen 18 maj eller fordom en stor majfestdag. Det dröjde inte längre än till 1519 förrän det infördes förbud mot gränshandel och dalborna fick skriva till danska kungen för att Vikens handelsmän ska fortsätta att komma till Dal … under Gustav Wasa kom de verklig a problemen. Kuriosa i detta brev är att man nu jämte Gud åkallar Olav den helige, vilket kanske passade bättre i ärenden gällande Norge.

Från 1547 under Gustav Wasa finner vi att Lödöse hävdade sin rätt att hålla marknad och att ha bodar vid Strätet. Från denna tid har vid då Gustav undervisningar om att om inte dalborna får tillräcklig marknad av Lödöse och Lidköpingköpmännen, så kan de driva sin djur till Bergslagen. Där kan de byta till sig järn de sen kan frakta till kusten och köpa salt, sill och annat för.

Vackre viser ä allri långe

År 1598 ville Lödöse stänga sin marknad och riva sina bodar. Karl IX ville att det skulle bli vid det gamle. Han stödde sig väl dels på dalbornas önskan, dels på hans egen idé att bygga kungsgård och senare kanske stad där. Anledningen till att Lödöse ville ge upp Strätet var att Brätte från 1580 blev en konkurrent om det feta södra Dal.

Från och med 1620 blev marknaden med säkerhet inhägnad för att kunna kräva tull vid "porten". Tydligen har marknaderna varit stillsamma föreställningar eftersom jag bara sett ett enda mål om mansbot efter marknad vid Dalbergså. Det enda som framgår är att där funnits en krog mot slutet av seklet och att folk kräver marknadsväg. Det är oklart om marknaderna har pågått oavbrutet till 1663, då man förlorade marknaden. Men den togs sen upp igen 1724 och pågick till 1850.

Lignell menade att Hesselskogs marknad är äldst och nämner brev av 1349. Det är om man bedriver en historiesyn att världen har bara existerat så långt det finns skriftliga bevis. Kung Magnus Eriksson förnyar privilegierna för domprosten att ta böterna under midsommarmarknaden. Samtidigt förbjuder han folk att öppna bodar inom prästgårdens hägnad.

Marknad är en mångtusenårig tradition och även att de hållits i samband med fester eller sammankomster under rituella året. Dock har det i känt tid växlat allt efter handelspolitken dikterad från ovan. Upplandet och läget talar för Strätet som en naturlig marknadsplats för en relativt stor marknad.

Även övriga marknader hölls på naturliga mötesplatser såsom senare känt Brattefors, Färgelanda Margareta 20 juli; Åmålebacken Mattesmässan 21 sept. samt Johannesdöpardagen i Hesselskog. Ännu senare marknader såsom Sunnanå marknad på en naturlig plats ej långt från Vänern.

I domboken finner man att Bratteforsmarknaden avlystes 1624, men det kan ha varit tillfälligt eller för en tid eftersom gränsen till Norge och Bohuslän ändrades under seklet. När det var ofred kom kanske inte handelsmän från Uddevalla till Brattefors. Det var en förutsättning för att hålla marknad

Enligt Lignell försökte Åmål få bort Brattefors och Strätets marknader 1640 och lyckades kanske med att få bort Brattefors. För Strätets del i domboken finner man att den lades ned först 1663 för att återkomma på 1700-talet. Åmål har velat tvinga sundälingarna till Åmål, men de sökte sig till Vänersborg. Den staden växte snabbt och blev Dals egentliga huvudstad och fick exercisplats senast 1691. Det är utmärkande att i åtskilliga ärenden har man fattat många olika och motstridande beslut under seklet efter långbänk och ändrade omständigheter.