Tinget

Med runt 5000 innevånare i seklets början var ärenden på tingen få och ting hölls bara nu och då. Med folkökningen och nya förordningar ökade antalet ärenden dramatiskt under sista halvan av seklet. Då byggde man också tingshus och reformerade tinget

Tingshistorik, tingsordningen, tingshus, tingsrätten, förhandlingarna, gemensamma ärenden, Djurfångsförordningen, brandstod, laga fång, mansbot, saramal, bondestrejk, Äldre Västgötalagen, häradsdomare, häradskista och insignier, häradshövding, edgärd

Oxlandet| Hushållet| Seder| Seder 2 |Kvinnan | Skatt & Handel| Samhället| 2 Tinget | 3 Kyrkan | Stormakt| Innehåll| Tidig medeltid | sitemap |hem |

Förhistoria

Här kan vi inskjuta vår äldsta nordiska rituallag från Lerfald, Tröndelag. Den berättar om när de tre tillväxtens och barnsbördens jungfrur kom till Norden under fjärde årtusendet. Det är ett litet klipp ur ca 1200 hällbilder på Norges största häll där det mest finns skepp och liknande. Tyvärr hotas den av erosion. Det som förvånar är kanske att man kan dra parallell till Eddans Voluspa vers 20

Därifrån kom tre jungfrur, som mycket veta

Tre ur en källa, rinner fram under Livsträdet

Ursprung hette en, den andra Vardande

Man skar på trä namnet, Tillkommande för den tredje

Lagar de satte, liv de korade

För människors barn, männens öden

Vers 20 VOLUSPA, Eddan gjort begriplig

Vi känner till att forntida Elam = Persien hade kvinnlig idoler och de finns också i sumeriska texter. Som idéhistoria måste vi se många hällristningar som lagar och tingsplatser där man samlade till säsongsfester där nån form av ritual inför säsongen kanske var det viktigaste. Samma gäller också våra sten monument där gånggrifterna från fjärde årtusendet förmodligen ska ses mest som måntempel för gå-i-jord-ritualet som användes både vid sådd och begravning. http://www.catshaman.com/0tree.htm

I norr får vi anmärka att vad vi kallar samer tog efter dess tre "barnsbördens gudinnor" och gjorde till ritual vid barnsbörd. Men den roligaste anmärkningen är att man ska kanske säga att samerna är utflyttade skåningar, eftersom de till 3/4 har samma mtDNA. Detta beror då tydligen på att folk vandrat längst isranden till Lappland då det begav sig … se även http://www.catshaman.com/0leirfald/0leirf.htm

Om norrmännen - i vanlig ordning kan skryta med att vara först - med klara lagar har vi på Dal de tydligaste från hällkisttid ca 2300 BC. Jag har animerat hur en kusin till de tre gamla flickorna kom till Dal http://www.catshaman.com/0vol/0vspa.htm där vi i Evenstorp och Högsbyn kan se en klar rituallag men även regeln att bröllop ska ske genom Handtag

Men det skulle ta lång tid innan ting i vår mening behövdes i takt med folkökning och att ägandet bredde ut sig och måste kunna dokumenteras. I mellantiden har vi den germanska traditionen med gemensamt ting där folket diskuterade och beslutade saker. På Dal har vi inga uttalade tingsplatser med stencirkel och så men vi har folkminnet tecknat av Richard Dybeck i mitten av 1800-talet. Det fanns en tingsplats i Steneby som bestod av ett upphöjt plan med 80 stegs omkrets dvs. 16 meters diameter och det var upphöjt en knapp meter över omgivningen. Det omgavs av ett meterbrett dike. Det associerar till Tynwald Hill på ön Man där tinget lever den dag i dag … Inget sagt om att dalbor kanske varit framme -;) http://www.catshaman.com/15ting.htm

Tillägg 19 januari 2006. Nedanstående historik skrev jag på 1980-talet:

Kort om tingets historia

Tinget är en urgammal företeelse i den keltiska – germanska – skandinaviska världen. Vi är alla av samma urrot och med en livlina eller kulturförmedling från den ioniska kulturen dvs. Anatolien och Grekland i första hand sen 4000 år.

I det glesbebyggda norra Europa var ting eller mässor folkfester och marknader för de flesta. Samtidigt höll de gamla ting. Det var de intresserade av gemensamma angelägenheter som dryftade i folkstyrd ordning. Sålänge samhällena eller tingskretsarna var små kunne i praktiken allt vuxet folk samlas till ting. Och det var svårt för nån att dominera och göra sig till herre. Därtill krävs lagom mängd likgiltiga som går att styra med vackra ord samt en lagom mängd medlöpare som åtminstone tror sig tjäna på att hjälpa nån till makt.

En princip var och är att ej ha ledare utom för givna uppdrag och därmed tidsbundna. Såsom att byalag hade en ålderman och ett byråd, som ledde odlingsåret med räfst och rättarting i september. Då redogjorde de för sitt växtår och sen hade folket inga ledare för vinterhalvåret. Man kan säga att våra valda folkstyrelser i olika led i princip är samma sak, där endast vår operettkung avviker från den urgamla principen.

Den andra principen var att alla vuxna hade lika röst män som kvinnor. En tredje princip som rymmer de förra principerna var jämlikheten, man uttryckte med serien jämn – jämnhög – tredje ... dvs. tredje är vem som helst eller alla andra. Man måste alltid ta hänsyn till andra genom att ej företa sig nånting som kan menligt inverka på den okände "vem som helst". Det kan vara du själv.

Ursprungligen styrde djurkretsen ritualåret och där man då hade två delningar av året. Den ena efter månkalendern i tre terminer april – augusti – december och den andra en kvartalsdelning efter solåret dvs. Kyndelsmässa, Valborg, Olsmässa, Mortensmässa sagt med de katolska termerna. I vår och kelternas kalender 2 febr, 1 maj, 2 aug. och 10 okt. Tingen sammanföll ursprungligen med ritualårets kalender. Hösttinget var ett lagting sen kanske 10–15000 år. En naturlig tidpunkt att bestämma om höstslakten och vad som vare lag.

Vinjet till den medeltida landslagens Åbo-exemplar, där det här med råttan på repet, katten på råttan, hunden på katten illustreras.

 Äldre Västgötalagen utformades för ett lokal självstyre där man dock kan ta kungar utifrån. Det är alltid bekvämare att ha en utombys domare man lätt kan avsätta om han är ogin. Man behöver inte frukta direkt svågerpolitik och vad alla fördelar man kan finna i det. Det är ej heller roligt att döma grannen man umgås med i vardagslag.

Västgötalagens anda levde kvar på Dal under det mesta av 1600-talet. Den fick en uppfriskning eftersom den och landslagarna trycktes på Karl IX försorg 1608. Då blev den mer allmänt gods och bearbetades tillsammans med landslagarna till vad som blev 1734 års lag.

Ära den, som äras bör, kära far kör fore,

sa bon, nä han lätte prästen fara forbi säg

Upprustningen av det legala systemet och den lokala styrelsen dvs. häradstingen var satt igång. Dess betydelse ökade med dels antalet enskilda ärenden på tingen, dels genom att bli ett medel för kungamakten att föra ut nya organisationer. Även om det tog tid innan det fick effekt ute i bygderna.

... ej så att det inte funnits lag och ordning under Unionstiden och tidigare. Men tycks ha varit mer sporadiskt och var mer beroende av de olika kungarnas kynne och som sagt Dal var glesbygd. Under 1600-talet genomgår landet en omvandling till ett land styrt av tjänstemän när det gäller de vanligaste rutinerna. Det blir efterhands slut med kungliga direkta "undervisningar".

Nya tingsordningen

Det nya under medeltiden är en mer fin indelning med härader. De får egna sigill och insignier från början av 1500-talet och framåt. Medan det där med tingshus och kistor tar flera decennier i slutet av 1600-talet. Såsom att Nordal besluter 1647 hugga virke till tingshus i Mellerud, men först på 70-talet nämns tingshus och kistan dvs. häktet görs först in på 1700-talet.

De övriga häraden utom Tössbo får sina först på 90-talet. Ur Nordals dombok som börjar 1613 ser vi att häradet hade kista och sigill vid denna tid. Medan en länsman på Sundal får bakläxa på 70-talet för att han inte gjort en häradskista han fått order om 26 år tidigare.

Sundals häradssigill visar varför sundälingarna blev rika med denna bättre plog. I Valbo fick man seder-mera den jyska hjulplogen för lerjordar.

Häradssigillen och kistor är ett exempel på hur allt tog sin rundliga tid. Nordals och Sundals sigill fanns och nämns samtidigt 1508 samt i ett Sten Sture d.y:s brev av 1512. Samtidigt sägs att de övriga häraderna inte har sigill. Sundals sigill är känt från 1485, 1508, 1509 och 1512. Det äldsta för Nordal är från 1502,1508 och 1512 och möjligen St Olof med yxa medan 1600-talssigillen är en biskop med svärd. Kyrkorna var tidigt tingsplatser. På Nordal hölls tingen under unionstiden vid a Holmo med vilket tydligen menas kyrkan, men även i Hassle, Nordkärr och Väsby.

Vi ser av dessa äldsta sigill att de är katolska. Vedbos St. Lars med halstret och Tösbos herde har antagligen tillkommit i samma veva som man blev uppmärksam på att man inte hade sigill. På Dal tycks tidigt funnits en strävan efter att ihågkomma odlingen i sigillen med Sundals plog och Walbos harv. Senare på 1700-talet ville man få in lie för Nordal och räfsa för Vedbo. Tössbo höll kvar antagligen St Nils som i forntiden var symbol vid slutet av året på kalenderstavarna den 6 december.

Nordal sigill tycks växla till innehåll, vilket förstås är en olöst gåta i sig. Men St. Olof ligger nära till hands under katolsk tid då även Norges Håkan Magnusson 1379 höll ting a Holmo invid en kyrka helgat åt Norges skyddshelgon populärt på Dal och i Västergötland. Sigillet från ca 1500 förbryllar dock litet och passar bättre in på St. Nils. Halva Dal och Värmland hörde tidigt till Norge efter vad vi vet.

Detta Holmnamn återfinns i stomhemmanet Holm. Det har tydligen varit en holmtaka tagen ur allmänning inom det forna Råde allt enligt Västgötalagens jordfang.

Vi ser i domböckerna hur antalet lagar ökar och befolkningen ökar och arvskiften blir vanligare. Från att protokollen för ett ting kanske upptog en halv sida i början av seklet till 3 – 5 sidor i slutet av seklet i den form A. Edestam har presenterat domböckerna.

På riksplanet börjar det som sagt med att lagarna trycks och något år senare inrättas den första hovrätten Svea Hovrätt. Den tar över kungens roll som en högre appellationsdomstol och opartisk tolkare av lagen i idealtillståndet. Mot slutet av seklet tillkommer även Göta Hovrätt. Detta innebar att på Dal blev det dels Västgötalagen, dels Magnus Erikssons landslag som tillämpades och i viss mån Upplands kyrkobalk i väntan på den nya lagen. I något enstaka fall kommer folk till tings och vill få rätt enligt Västgötalagen.

Anders Helliesson i Hean en orolig sälle och hans gårdsbo Hans hava emot satt dem emellan vite varandra ånyo förorättat, Hans tagit ifrån Anders en släde, Anders åter från honom ett stycke av en humlegård och bägge något hö från varandra. Ehuru de ofta äro om sådant tillförna straffade, förlikte vite dem emellan satt och beviljat och hos dem finns föga bättringsförmögenhet eller makt att utlägga sakören vite eller den plikt dem för pådömd är, vaföre beviljades att de med fängelse vid vatten och bröd uti kistan skulle straffas förmodandes att de därav en gång bättra skulle.

Man kan säga att lagläsningen var västgötsk. Själva begreppet påminner om att fordom var lagen ej vidlyftigare än att lagläsaren kunne läsa upp hela lagen på ett ting och därmed idka allmänbildning. Lagläsarens roll på tinget var att in för varje mål läsa det avsnitt av lagen som gällde.

I slutet av seklet märker vi nya tongånger och att Moselagen vill tränga sig in. Tinget börjar med gudstjänst och prästerna blir ett inslag i tingsförfarandet. Tidigare hade det bara varit anmärkningar om "oljud på tinget" och domstolstrots. Sen blev det mer allvarligt och man dömde för svordomar och hädelse av Gud.

Laga ting hölls tre gånger om året med vinterting i februari – mars ... sommarting i juni – juli ... höstting i oktober november om det fanns ärenden vill säga, även om vid några tillfällen andra tidpunkter förekommer. Fr.o.m. mitten av seklet tillkom att man utlyste extra-ting vid plötslig död eller självmord eller kallade in ting för synedom. Under 20 – 40-tal förekom att man slog ihop ting såsom Sundal med Walbo/Nordal eller Vedbo/Sundal med Nordal.

Under 28 – 30 hölls dessutom landsting i juni, där även normala ärenden behandlades. Ovist av vilken anledning eftersom det inte framgår. Det kan möjligen ha varit utskrivningarna. Vid dessa ting var alla häraders nämnder samlade på Sundal ... annars gällde i förfluten tid att landstingen gällde hela landskap, då man antog nya lagar såsom Magnus Erikssons landslag.

En tredje sorts extraordinäre ting var rannsakningsting när det gällde klagomål mot förvaltningen, såsom klagomål på arrendatorerna av Dal.

Tingshus

Nor 47 Tingstugan ska byggas i Mellomröd och timmer därtill huggas i vinter.

Val 47 Tinget sker i länsmansgården Renlanda stom.

Dessa två små notiser ur domböckerna omtalar när man började bygga tingshus på Dal, som synes Nordal är först ute och tydligen bygger man det där en notis:

Nor 70 "Kom drucken in i tingsstugan".

Nor 71 I Mellerud hålles gästgiveri, post och ting uppe och därför får inga fler intränga sig på gården än de nu äro, nämligen Bryngel Andersson, Erik Andersson och Nils Jacobson ska vara lika i allt till bruks – dock ska Erik Gregelsons part bytas till Bryngel Andersson

Men år 1700 finns åter en notis som kanske gäller bygge av kista. I Tössbo var det den energiska Sven Persson som tar saken i egna händer:

Tös 52 Länsman S Persson tagit upp Torpane av öde och "byggt där nya och goda hus och en tingsstuva med egen bekostnad och på dess upprättelse sitt goda använt., är dessutom med postbrevens av och omskickande belastat" ... sen 7 år dvs. sen -45 även krog och gästgivare.

Sven Perssons handlingar klingar även för eftervärlden den dag i dag. En inskription på kyrkklockan talar om att han och hans hustru har skänkt den för sin själs frälsning. Kanske eftersom han blev känt som en bullersam person och en av de som märktes mest under senare hälften av seklet på Dal.

De övriga häraderna däremot fortsatte ännu några decennier med att hålla tingen i länsmansgårdar eller gästgiverier fram till runt 1686 då det rör på sig i Vedbo och Walbo:

Ved 86 Tingshus ska byggas i Ödskölt

Val 86 Allmogen tillsades bygga tingshus i Stigen.

… Tvist om gästgiveriet och tingsgästningen i Stigen.

Och året efter följer Sundal efter:

Sun 87 Allmogen på Sundal tillsades uppbygga vissa tingshus och Östebyn, Brå-landa befanns centralt vid kungsvägen och allmogen beviljade 2 timmerstockar och 1 dlr av var hel gård ... upplästes Kung: Majt. förordningar och plakater ... beskylldes ha stulit 4 ostar frikändes ... brutit tingsfred, fick kroppsstraff i brist på medel ...

Sun 88 8 öre smt räcker ej till tingshus, varför beviljades 2 mark av varje hel gård

... ytterligare 2 mk till tingshus, stall, kista.

... tobaksrökning å ting.

Sun 89 Allmogen begärde 4 ekar till stadig kista vid tingsplatsen vid Kuserud.

Vi ser att tingshuset aldrig blev av vid Östebyn utan förlades till Kuserud. Tingen började dra ut på tiden och bli frågan om flera dagar.

Sun 86 9 rdr för gästning vid extrating 2 dagar.

Dethär är då troligen gästgivarens räkning för de två dagarna. I Walbo tog det något år innan man blev överens.

Val 92 Tingshusen, som är uppbyggde vid Rösäter, ska allmogen flytta till Stigen.

… Arved Tollesson i Stigen ska ha 12 öre av var helgård för att uppbygga tingshusen i Stigen en stor sal och 2 kamrar och han får fritt använda nyligen uppbyggde tingshusen i Rösäter.

Ved 94 Var gård betalar 16 öre smt till tingshuset, som ej är fullbordat än. Det behövs "stall och en gömma eller kista att förvara brottsliga personer uti".

… Åtagit sig att vara puke i häradet.

Val 95 Sedan de nya tingshusen byggts i Valbo, ska ny väg röjas mellan Kuserud och Rösäter.

Lersäter, Frändefors manstuga modell torp.

Men samtidigt är man tidigt ute med att anställa en häradsbestraffare. Därtill beslut om den obligatoriska tingsvägen så att de höga herrarna kan ta sig från ting till ting. Man förbinder Walbos tingshus med Kuserud eller tvärtom ... medan det finns väg sen gammalt till Ödskölt och Alltorp där Vedbo byggde sitt tingshus 86 – 94.

De korta klippen ger en god bild av såväl kostnader som byggande. Husen byggdes som en vanlig framkammarstuga modell större med tingsstuga och kamrar för häradshövding med biträden och för nämnden. Man såg till att få ett gästgiveri i anslutning och där detta då hade stall om inte man byggde till tingshuset. Vid denna tid tog tingen ofta flera dagar och det var endast målens deltagare som var skyldiga att vara där efter första dagen.

Tingsrätten

Tingsrätten fick en normal sammansättning bestående av häradshövdingen som kronans domare och lagläsare. Som bisittare häradsskrivaren och länsman som åklagare. Vid seklets början fanns länsman i varje härad men utökades sedan till en i varje pastorat dvs. fem på Dal. Slutligen kronans befallningsman företrädande kronan i de mål som kom upp såsom skatter. Det mesta var bortförlänat så kvar blev kronans gårdar, vilka sedermera gavs som tjänsteboställen åt militärer.

Bisittarna hade inget att göra med domsluten. Det var nämndens sak att lägga fram domförslag, vilket skedde via häradsdomaren. Om dennes ställning samt häradshövdingens stadgas i Kristoffers landslag Denna skulle svära samma ed som häradshövdingen Häradsdomaren valdes bland nämndemännen att vara dess ordförare och förvaltade häradskista och insignier. Han fungerade vid enklare synedomar och förlikningar som domare.

Häradsdomaren framlade nämndens domför-slag, vilket häradshövdingen som regel fann gott. Grövre brott och dödsdomar skickades i regel vidare till Hovrätten för slutlig dom och med då eventuella förböner som bilagor. Det var på sätt prejudikat och praxis bildades.

Häradshövdingen var redan i Västgötalagen ordinarie domare, men steg åt sidan om högre herrar fanns eller vid landsting. Men denne hade även vissa skyldigheter att övervaka domars verkställande eller att andra beslut slutfördes. Denna tjänst var födkrok åt högadeln på landet.

Ibland ser man de urgamla benämningarna lagläsare och lagman, vilka användes som titel under medeltiden. I Äldre Västgötalagen stadgades att denne ska vara bondson på samma sätt var det med präster. Det vittnar om det urgamla bondsamhället som styrdes av sina lagmän enligt känt keltisk tradition med anor några tusen år bakåt. Vill minnas att man på Irland räknade 169 generationer bakåt för sina lagmän.

Egentligen var det så att häradet dömde i sina egna ärenden. Undantag var vissa brott där böterna tillföll kungen samt brott mot kronan. Kyrkan och adeln dömde sina egna, men båda parter ville egentligen få makt över bönderna. I viss mån kunne det lyckas med landborna på deras gårdar. Dal var dock jämfört med landet i övrigt dominerat av skattebönder som inte lät sig hunsas.

Nämndeman valdes bland de äldre bönderna och någorlunda jämt fördelade över häradet. Det var inte nödvändigtvis stor-bönder utan valdes efter ålder och anseende för det mesta. I en motivering vid val hette det

"till att lisa dem gamle och vanmäktiga på syner och långa resor"

Nämndemännen blev ofta sakförare eller fullmäktige för sina bybor. Det var viktigt att ha nån man kände och litade på när man inte själv orkade syna rågånger i utmarkerna eller inte hade tillräcklig kunskap att framföra sina ärenden. Sen blev det ofta så att en del gårdar blev nämndemansgårder och ämbetet gick i arv. Något man kanske måste beteckna som "positiv nepotism". Nästa generation nämndemän hade blivit fostrade från barnsben att delta i rättskipning, såsom exempelvis att i Örnäs hinner tre generationer nämndemän sitta under seklet.

Ved 74 Lars i Ed utsågs att "vara domare och sitta främst i rätten emedan han skickligast är att framföra nämndens mening i alla mål och ärender".

Här ett exempel på inledningen i ett tingsprotokoll från ett extraordinarie ting där ej de höga herrarna är med:

exx. ting 1650 7 okt. i befallningsmans ställe landsskrivaren Oluf Larsson, kronolänsman Rasmus Ericsson underskreven nämnd och gemene ting allmoge som samma dag tillstädes kommo och ting sökte.

Nämnden Nils i Kielleberg – Bryngel i Assarbyn – Mates i Östevatten – Olla i Fröstebyn – Erich i Ersbyn – Zegol i Backen – Jacob i Mellerud – Per i Gatan – Olla i Linder – Bengt i Örnäs – Erik i Tierr.

Egentligen kan man säga att "de gamle" lokalt var bisittare till nämnden. Det var när det gällde syn av rågånger och andra frågor om hur det varit sen gammalt. Man kallade in gamla gubbar att vittna om vad de mindes och där vi då ser namn på gubbar från 60 – 100 år gamla. Syneförrättningar gällde syn av hus, allmänningar och ägor i takt med lagar om husesyn av offentlig egendom och andra anläggningar.

Tredje typen av syn var att konstatera om ägohandlingar var äkta eller falska. Det förekom att dokument hade ändrats eller fått tillägg. De äldsta dokumenten som fördes till ting var från 1300-talet. Mer vanligt var handlingar från 15 – 1600-talet. Adeln och de skrivkunniga hade förstås ett försprång, såväl med att skriva som att de insett fördelen med dessa dokument.

Den som ente vell se opp mä öga,

får se opp mä pongen

Läs- och skrivkunnigheten var inte särskilt utbrett bland dessa nämndemän. Intrycket är att de skriv- och läskunniga i regel var ärliga och bistod med sin kunskap. Ett dokument från slutet av seklet om Upperud är undertecknat av hela nämnden 12 stycken. Så gott som alla undertecknade med bomärke och där sen landskrivaren förtydligat med namnet.

Ett citat från Sundal får belysa hur nämnden såg på sig själv:

"Vi brukar alltid vara mer än tolv, för att ha en ersättare att sätta in, så att denna genom att få vara med, får en vana och insyn i att handha lagen"

I häradskistan förvarades sigill, eventuella nycklar, handlingar, räkenskaper och kanske även en lagbok och andra böcker. Häradskistan förvarades hemma hos häradsdomaren fram till att fasta tingshus byggdes.

Sun 75 Nämndeman Jon Mattsson, Helgerud, ska vara domare i A Hanssons ställe, för ålderns skuld kan han ej längre förvalta tjänsten. Hans ämbete ska bestå i att med besked framföra nämndens mening och han ska ha nyckeln till häradskistan och däri låta förvara häradsböcker, signet samt nödvändiga skrifter.

Femstenarör mellan Holm och Järn vid Ängenäs - Ragelbråna. De gamla rören och gränsstenarna gäller än. Än synade man mellan ägor och än mellan socknar och gammalt folk fick berätta hur det skulle vara.

Men spännvidden var stor från att Nordals kista nämns redan i början av seklet. Detta sker i samband med att häradsdomaren egenmäktigt hade tagit sigillet ur kistan och förseglat ett brev till baggarna på andra sidan om gränsen i Uddevalla. Det var en försäkran att icke anfalla och plundra mot samma välvilja från baggarnas sida. I Sundal ville häradsdomaren tydligen inte vara med. Man fick en guldsmed vid Strätet att förfalska ett sigill. De skyldiga dömdes för att ha "bebrevat fienden" ...

Å andra sidan vet vi att Sundal inte hade kista förrän efter 1673. Denna kista ska ej förväxlas med kistan eller giömman som var fängelset. En stabil liten kur som byggdes i närheten av tingshuset.

Nämndemännens ersättning var 3 mark om året eller ½ rdr. Man får anse att lönen var nästan symbolisk eftersom det blir drygt 5 öre per ting jämfört med daglönen 6 öre. Tingen kunne dra ut på flera dagar åtminstone i slutet av seklet och där då nämnden skulle ta sig till tings ochså.

Tingsförhandlingarna

Formerna för tinget utvecklades under hela seklet mot en slutlig form runt -94. Vi ser detta även genom att i vanlig ordning när ny lag eller förordning kommer blir det en del mål i frågan påföljande år. Såsom "oljud vid tinget" förekommer på 60-talet och sen fram på 90-talet "svordom på tinget" ... och man inför tingsgudstjänst som slutstationen för tingets luthersk mosaiska utformning.

Sun 87 Häradshövd. Johan Rhodin avlade den ifrån Kungl. Göta Hovrätt tillsände anbefallde domareden. Så ock lagläsaren Bengt Andersson, länsman Sven Andersson samt hela nämnden gjorde en sådan ed "som varjom enom efter sitt ämbete competera monde".

Man tycks ibland ha haft en stor menighet på tingsgården. Ett och annat slagsmål var en andra förhandling och ledde till nya mål. Mot slutet av seklet kunne tingen ta upp till 6 dagar. Det gjorde förstås att det var omöjligt att kräva mer än att alla instämda och sakägare var tvungna att närvara. Eller i stort som det är i våra dagar.

Den, som ska slås mä troll,

bör ha el i mun

Sen var det en annan sak att i vissa mål kanske målsmännen uppbådade släkt och vänner i försök att påverka. Under största delen av seklet fanns edgärden. Den bestod i att hela 12 män eller kvinnor gick i god för den åtalade och befriade denne med sin ed.

Moderna rättsteoretiker menar att edgärden var en primitiv form där man kunne uppbåda svågrarna att vittna för sig, men så enkel är nog inte verkligheten. Den "positiva Jantelagen" gör att bybor och häradsbor håller varandra i schack. Ingen part ej ens domstolen har råd att avslöjas som mycket orättvis ... även om det förstås i alla tider är så att de som har pengar och annars starka rötter i sitt lokalsamhälle har en faktiskt större rätt än andre ... att få folk att säga sanningen kan ofta vara en knepig fråga ... lika väl som det är knepigt att veta vad sanningen egentligen är.

När nämnden hade kommit fram till vad den tyckte vara rätt och billigt överlämnade då häradsdomaren förslaget till dom. Häradshövdingens formulering var av standardmodell: "Därför beviljas ... att de ska straffas" ... osv.

Här finner man en avsevärd skillnad mellan häraderna. Det kanske just speglar det folkliga inslaget genom varje enskild häradsnämnds egen rättstradition. Det var egentligen den lokala nämnden som dömde under överinseende av häradshövdingen. Då ser man små skillnader i mentalitet mellan Sundal – Valbo och de andra häraderna i norr i frågan om mökränkningar och även bestraffningen av tjuvar. I norr hade man ett långt gående överseende i båda fallen och endast "när det blev för mö´" dömdes en tjuv till döden. Den gränsen var mycket snävare på det feta Dal.

Här må citeras ett bevarat brev och tillägg ur de gamla lagböckerna. Här vill folket på Dal precisera lagen på lagtinget 26 november 1492

Vidare skall det observeras att på den tid Jöns Knutsson Tre Rosor satt ting på Dal i Herrens år 1492 dagen efter jungfrun och martyren Katarinas dag, stadgades följande beträffande dårar och skälmar, som ofta brukar låta hugga sönder bord och bänkar vid gästabud eller andra sammankomster där hederliga män och kvinnor samlas, och antingen låter slå sönder bondens kar eller förstöra hans öl och mat med sin dårskap.

Nu medan Sveriges lag ej omtalar sådana fall som är utan blod eller blånad eller andra såramål, som det redogörs för i Såramålsbalken, har hela menigheten i landskapet med uppräckta händer samtyckt till att var och en som utför sådana gärningar, och om det enligt lag bevisas gentemot honom med fulla skäl och vittnesbörd, då skall de gärningarna utforskas såsom annan blånad eller blodvite, som redogörs för i den balk som är nämnd ovan. Därför har alla samtyckt till att var och en, som det kan bevisas om, vilket är sagt, han ska böta sina 3 mark.

Hela tillägget andas urgammal lagstiftning inom bondelagrummet där bönderna dömer de sina. Även att lagtinget är på hösten hör till gammal tradition.

Det var mer specialfall om tingen leddes av andra. Det kunne vara ersättare för häradshövdingen eller att någon med högre rang ledde. Ett tredje fall var att andra ämbetsmän i staten var närvarande och kanske framförde sitt ärende. Fejder och utskrivningar var anledning till att den lokala befälhavaren syntes på tingen rätt ofta.

Tingen var ochså informationstillfällen för överheten i synnerhet under den oroliga stormaktstiden. De resande högre herrarna kom med budskap och fick tillbaka informationer om allmänhetens reaktioner. Stockholm hade sin föreställning om folket på Dal. De misstrodde ofta dalborna dvs. mest när det gällde stöd av olika slag.

Adeln handlade en del med fastigheter, men var mest i en annan värld. De handlade med sina likställda och till priser på en annan nivå och omfattning – När Beata eller Cecilia de la Gardie handlade var summorna i storleksordningen minst 10 000 rdr. Vanlig adel rörde sig med summor från 500 rdr till några tusen, medan bönderna oftast rörde sig med max 300 rdr eller priset på 1/2 gård.

Sun 62 Augustin Lejonsköld gods för säteri Kambol 1 krono, Espesäter 1 skatte, Klöfvan 1 skatte, Ötorp ¾ skatte, Slottsbacken 1/8 skatte, Lånstorp 1 crono, Strätet ¼ crono, Nygården 1 frälse, Bregården 1 frälse Tormansbol ¼ frälse, i Grindstad alla Stockenäs ¼ crono/skatte, Spirekasen 1/8 skatte summa 7 ¾ mtl "en god begynnelse är gjort på ett stenhus" (Karl IX:s kronogård) Betygade att hemmanen låg i en krets runt omkring och lämpliga för säteri med rå och rör.

Augustin blev med Kristinas hjälp friherre till Elfkarleby och Dalaborg. Han var son av borgmästaren i Jönköping och avancerade inom administrationen till råd i Kommerse-kollegium och blev adlad 1659. Gårdarna till säteri var dyra skatteköp, men därtill fick han en mängd gårdar i förläning.

Han hade svårt att få arrendatorer till sina gårdar dvs. hans fogde Erik Krabbe hade det problemet. Lite storvulet påstod Augustin att det var eget arv och odling i början. Men det lär nog bara varit en enda gård det var frågan om. Sen fick han i "lön" kungsgården Kambol och nån till och köpte och bytte sig till resten.

Sun 64 Om rådman Johan Elers, Göteborg frälserättigheter och skattehemman på Dal frälse: Bäcken, Rådane, Norra Rådane, Svalhede, N. Hagen, S. Hagen, Ekebro, Berga, Klätten och skattehemman Rörkärr, N. Hagen, Holtane, Kårebyn, Ekarbol, Gloxbyn, Hvena och Åmot, Skogsbol, Bronan, Rödjan, summa 4800 rdr.

Rådmannen förlorade allt när han försökte sig på bergsbruk på fjället och fick fly till Norjet. I övrigt klarade den dalsländska inhemska adeln sig rätt så bra. Men som sagt vi ser inte så mycket av dem och där de då alltid dömes av sina gelikar. Blomsterspråket blommar allt från benämningar på präster och lägre tjänstemän upp till högsta tuppen eller hönan där jag tar kungens titulatur som en slutpunkt i toppen på pyramiden:

Tös 60 Majestätlig titulatur 1660 "Carl med Guds nåde, Sverges, Göthes och Vendes Konung och Arvfurste, Storfurste till Finnland, Hertig uti Skåne, Estland; Livland, Carelen, Bremen, Werdhen, Stetin, Pommern, Cassubien och Wenden, Furste till Rugen, Herre över Ingermanland och Wissmar, så och Falzgreve vid Rhen i Bajern, till Gulich, Cleve och Bergen Hertig .... så skriver Hedvig Eleonora på Carls vägnar med hjälp av Brahe, Kagg, Wrangel, de la Gardie, Bonde, vilka fråndömer Blankenfjell Kråketorp

Mitt namn är Skamfot

Rån på Dal var sällsynta och tjuvnad var lite beroende av tiderna. Båda brotten ökade med folkökningen. Såsom ett rånmord under första hälften av seklet och några under andra. En annan faktor var nöden efter fejderna, efter missväxtår och personlig otur. Det kom som brevet på posten att de som kom på sned förstås inte hade nån större möjlighet att ta sig upp igen. Det var lätt att få sig ett namn i dessa små lokalsamhällen där alla kände alla sen barnsben. Den som avvek eller de nya som kom syntes så väl på landsbygden.

Allt detta är mänskligt lika väl som det är naturligt om en liten andel har svårt att underordna sig ett samhälles regler. Dessa regler håller inte i tiden. Vår tid har gjort den ständiga reformationen till signum.

Tidens historia säger att jävlighet och godhet är konstanta genom historien. Vår tid växlar mellan den mest bestialiska jävlighet världen har skådat … På andra sidan möjligheter att ordna ett så fulländat liv som ingen ha skådat – fast nu tycks man pruta på denna strävan ochså. Men om man slår ihop dem är summan inte bättre än i forntiden, snarare sämre, eftersom man då inte hade fantasi eller möjligheter till våra atombomber och naturförstörelse.

Nöd- och fejdeår allt sen 1570 gjorde förstås att dalborna hade förståelse för människans nöd. Skillnaderna mellan häraderna var mer en gradskillnad på vad jag kallar en allmän salomonisk rättvisa på Dal. Man drogs ej heller in i utsvävningar under häxprocesserna eller jakt på de vidskepliga.

Därför kan man generalisera och säga att allmogen hade tålamod med de tjuvar som stal för brödfödan. Men det kunne bli för mycket. En tjuv drogs till tings efter att under fem års tid stulit för tillsammans 50 rdr, vilket väl ungefär motsvarar brödfödan. Och det var närmast därför att tjuvnadsstraffet hade omdefinierats.

Skalan av straff var att första gången få böta 3 gånger stulna värdet. Det fördubblades för andra och tredje resan. Redan efter första resan fick man tjuvstämpeln. Det kunne vara öknamnet Skamfot som förekommer i protokoll som namn. Men blev man förhärdad fortsatte skalan med att man kunne utvisas ur häradet. På riksplanet man försökte exportera brottslingar till Nya Sverige i Amerika under en period. Slutligen fanns de som inte hade nånstans att ta vägen och där då slutstationen kunne bli "att ta bort honom".

Illustration i medeltidslagen.

Tjuvnad var som sagt egentligen sällsynt. Men här må nämnas ett par av de värsta under seklet och där väl gränsen gick när den ene blev kyrktjuv. Ungefär samtidigt -53 sattes den ekonomiska gränsen för att mista livet vid 60 rdr. Här följer en lista över "Nordals Robin Hood bravader":

Stöld i Dalskogs kyrka av ett handkläde av lärft med knytning i bägge änder. Ett timglas som tjuven tappat.

Stöld i Örs kyrka av två ostar och sex kakor, som sveptes in i fodret av en mässhake. En flaska vin, som han gav till en barnsängskvinna i Kronoberg.

I Kronoberg "lånade" han en häst och red till en annan känt tjuv i Järn, där han släppte hästen. Maten hann han inte äta, emedan han gömt knytet i skogen där hundarna åt upp det.

Stöld i Skalsbyn av 6 meter vadmal.

Stöld i Korpetorp av ett par skinnbyxor, varav han gjort pungar och sålt.

Det räckte.

Han var ändock inte den värsta:

Sun 99 Tjuv stulit Mäster Nordbergs skånska bläsiga häst och i övrigt kjortlar, åkläde, bordlång lärftsduk m.m. i 3 härader för 169 dlr 28 öre, vilket högt överskrider kvantum 60 rdr enl. Kungl. Strafförordning och bör mista livet. Domen underställdes Hovrättens dom.

Gemensamma ärenden

Tinget har från början varit forum för gemensamma ärenden. Det är en definitionsfråga om vi anser det vara ett gemensamt ärende att hålla räfst om brott mot personlig frid och ägorätt, sedlighet samt brott mot gemensamheten. Det var de tre straffen i forn tid ... hängning för brott mot det allmänna ... dränkning för sedlighetsbrott ... elden för brott mot person ... den outsagda forntida definitionen är att man tar förövaren ur cirkulationen och återbördar till jorden. Numera anser man oftast att det är den fristående opersonliga Staten som håller i domväsendet.

I de olika kapitlen skymtar hur under seklet tillsattes allehanda uppsyningsmän och uppbördsmän såväl i härad som i socken och detta gjordes då på ting. Majestätets lagar och förordningar kungjordes på ting. Från och med Förmyndarregeringen tillsattes allt fler statliga institutioner med verkställighetsrätt såsom Kommersekollegium som tog över allt mer av förvaltningen. Riksdagen blev allt mer lagstiftaren med avbrott för de mer enväldiga kungarna. I domböckerna syns de nya lagarna antingen som en direkt kungörelse eller det syns hur pågällande områdes överträdelser tas upp i domstol.

Djurfångsförordning av 1646

Val 46 Vid hösttinget tillsattes skallefogder i Ryr, Torp, Ödeborg 2, Färgelanda 2, Högsäter en generalskallfogde plus en vanlig, Rölanda, Leral, Roggjerd, Jerbo 2.

Allmogen tillsades ha färdiga sina vargnät och varggårdar som lag säger.

Detta var startskottet till utrotandet av varg och björn på statens befallning dvs. först då upptäckte man att det fanns rovdjur. Men det sköt fart först när det fanns pengar att tjäna:

 

Skallerfogder och skogvaktares verktyg spjut, hundhalsband, björnsax, skallra och bl.a. vargnätet fattas.

Åren 1685 – 88 blev de stora björn- och vargåren då huvuddelen av seklets 7 björnar och 2 ungar sköts. Därtill 13 fall av vargjakt och en gång fångades 8 ungar. Och där detta gav ersättning.

Nor 70 Skjutit björn, Gullesbyn Ör.

två ihjälslagna vargar ger pengar enligt Djurfångsförordningen.

Sun 85 Skjutit 2 gamla björnar vill ge en del av skjutlönen till Ryrs kyrka.

… Påvel Finne och Anders i Flathult skjutit 2 björnar.

Av björnarna sköts 3 i Nordal och 3 i Sundal. Vargarna 4 i Nordal och 4 i Sundal och resterande 5 i övriga häraden. Det är kanske är naturligt med tanke på det fetare Slätdal där skogen på de flesta hål var skövlad. Vilddjuren syntes väl och gårdvararna höll koll får man förmoda.

Det var aldrig nån större fara med dessa såkallade rovdjur. På hela Dal under seklet gäller att en pojke blev riven av björn och antagligen får skylla sig själv för dåligt vett ihop med björn. Lika många eller en pojke strök med under en björnstock. Man kan säga att människan var lika stor fiende ... medan vi ser ett fall där varg har rivit kor 1663 ... en ko ihjälriven av vargar Hede, Grindstad.

Förövrigt hade Dal , Värmland och en del andra landskap plus Finland en särställning genom att folket fick behålla älgjakten enligt Landslagen 1442. Men enligt lagen var det att jämställas med mord om nån blev dödad av gillrade älgspjut. Undantag var att all jakt var förbjuden från fastegången till Olofsmässan dvs. under tiden med kalvar … samma kan man skönja om hinden med kid i Bohuslän för 3000 år sen. Man kan ana att bakom ligger mycken urgammal hävd.

Brandstod

Brandstoden är nog en av våra första gemensamma försäkringar. Häradet ställde upp och så småningom skapades speciella kassor eller fonder för den risken. Dessa vådeldar togs då upp på ting:

Sun 56 Förskonta från mantals--ränta eftersom gård brunnit endast boskapspenningar .

Sun 86 Vådeld Bön pingstdags afton – 13 hus brann med tvenne uppredde sängar och några gångkläder. Brandstod beviljades.

Sun 87 Smedberg, Grindstad bränt påvelsmässonatt. Hela mangården och därtill 14 kreatur med gäss och svin, beviljades en skäppa av var hel gård i häradet.

Orsaken till dessa bränder var då alla sorter av vådeld exempelvis Vättungens brand började genom oförsiktighet i smedjan – en av ljuset på trösklogen – en av lysestickan i fähuset. Förmodligen ochså av barns lek med elden, såsom i min barndom då i fyra byar flera halmtäckta gårdar brann upp.

En ungefärlig statistik ger att varje härad hade ungefär 10 bränder under hela seklet. Vilket ger relativt få för det folkrika Sundal, medan Vedbo exempelvis hade ett dåligt år -66 med hela 5 bränder. Observera att här undantas de som brann upp i fejderna.

I domböckerna finns upptaget 5 skogsbränder under seklet. De förorsakades oftast av svedja eller kas och där nån gnista kom utanför bevakningen. Men det förekom även att nån tänt nymodigheten pipan och en gnista kommit på avväger. Det hände en hjälpsam gumma som bar med sig elden. Hon lånade åt en mötande och den lilla "röda tuppfa´n" kom på avvägar … En yttre orsak kan ha varit åskan vilket dock inte nämns. Däremot dödade åskan boskap en gång.

Nor 71 Åskan slog ihjäl 4 kor, 2 stutar och 1 kviga i Korsögården, Dalskog i en liten hage.

Utöver dessa normala olyckor förekom boskapssjuka vid ett tillfälle och där då häradet ställde upp och hjälpte de drabbade i gång på nytt.

Laga fång av jord

Man kan säga att största delen av tingens tid upptogs av "laga fång av jord". De finns i tingens protokoll sida upp och sida ner. Oftast är fånget arv och dess delning. Arv var en trygghetsförsäkring för utkomst och pension samt inte minst hemortsrätt. Det kanske mest ömmande fallet jag minns ur böckerna är en gammal man med endast en liten del i en kvarn kvar av egendom. Han reser en beskedlig stuga på kvarntomten men den rivs ned och han förlorar "en plats att stå på" ... Så länge människan gått på jorden har HAN antagligen mutat in åt sig varenda bit av jorden och endast motvilligt gett ifrån sig ... och ändå finns det gott om plats och det fanns tio gånger mer plats på 1600-talet ... men låt oss se på laga fång.

Ur 1613 års protokoll från Nordal saxas:

"Oluf Hufvudsson, Linde Ör fullmäktig på egna vägnar skaftade ifrån sig och sina arvingar Bryngel Olofsson hela Linde gård med dess ödegårdar Tönnesberg, Norlinde och en äng Kastehagen och uppbar för detta 30 lispund koppar (10 rdr) och var samme gård lagbuden och lagstånden. – Bryngel Olofsson och Olof Hufvudsson intygade att från köpet var undantaget två tomter Applebol och Strenge och 3 strömmar, en i norr halva Åsmule, halva Kattströmmen och halva Svarteströmmen."

Kastehagen hade tillhört Åsmule men kom till Linde och i Olof Hufvudssons ägo på så sätt, att han :

"tog mull och la det i sine skor och svor på att han stod på sin egen jord"

Ett lika ursprungligt ritual fanns i karelska landslagen. Den som tog upp jord skulle skära upp en torvremsa. Den hölls upp så att han kunne rituellt krypa genom jorden. Kanske ett fosterbroderlag eftersom man hade samma ritual vid detta.

Båda urgamla ritual sen odlingens början. De speglar människans inmutning av jorden ur allmänning och principen "där du sätter din fot är din jord"

En a´n skulle väl omformulera till: "Där du sätter foten har du jorden till låns."

Det ligger kanske bakom en gammal indelning av landskapen i fot, vars rester vi kan spåra i namn såsom Fotskäl, Marks härad och andra namn på -fot. De förekommer även på Själland. Samma går igen i en del av våra hällars symboliska tecken. Själva ristningen säger "här är vi och mutar in". Det var en internationell företeelse att ange sin tideräkning.

Vi bedriver fortfarande seden med datering i alla sammanhang söndag 5 maj 1996 omformuleras detta avsnitt – Vi hävdar i regel vår försterätt genom att använda dateringar eller ange hur länge vi har haft en viss rättighet vare sig materiell eller icke-materiell.

Enligt Västgötalagen finns fem laga fång av jord ... det är genom arv eller odaljord ... genom hemgåva till son ... hemföljd till dotter ... det fjärde genom köp ... och det femte genom skötning.

No känner ja te schäsen, sa skam,

nä han åkte på kockerstocken

Ingenting har egentligen ändrats in till våra dagar – De tre första hör egentligen till samma kategori där det i senare två fallen är fråga om att i förtid få ut arv. Det fjärde är kanske inte så enkelt som det ser ut. Säljarens arvingar kunne kräva sin odaljord upp till 40 år efter transaktionen även om det var sällsynt att se nån utnyttja sin förtursrätt, men det förekom.

Det femte, skötning har i Västgötalagen en ritual som kan tolkas som gåva både direkt eller i överfört betydelse. Det användes som beteckning vid överförsel från den ena till den andra av legala skäl och exempelvis när kronan sålde ut jord. Andra skäl var landskapslagens holmtaka dvs. upptagande av torp ur allmänning samt taka ur ödemark dvs. ur gemenskapens eller oftast kronans skog

... ritualet var att givaren tog en torva av jorden och la i mottagarens sköte.

Förmodligen gick såväl kvinnor som män med kjortel under Västgötalagens tillblivelse. I annat fall har jorden varit kvinnans egendom. I dessa ritual finns en underförstått makt. Gemenskapen eller kronans ägande även den "fria" jorden … medan i karelska landslagen nybonden tar en näve av jorden och låter den strila över sin hjässa och ingår en pakt med jorden eller blir dess son/dotter.

I Magnus Erikssons landslag ca 1350 kommer det slutliga tillägget som tillåter gåva och pant så att en adel kan bildas och få sina förläningar för viss tid eller som evärderlig ägo, men där man underförstår an gengåva eller tjänst åt kungen = staten.

Sun 27 ... upptaget torp ur skogroten som nu blir skattetorpet Gråttetorpet ... Fagerskog, Frändefors upptaget 1614 ur allmänningeskog.

Val 70 Stubbebrev efter upptag av skogsrot.

I Walbo kallades de som gjorde ett röd för stubbemän och deras söner kunne kallas stubbemansöner och det var viktigt utifall fadern skulle dö innan frihetstiden gick ut.

Val 54 Olagligt uppsatt backstuga på oskifta byägor mellan Buane, Torsby, Bykull.

Alla självägande bönder och byagemenskaper höll förstås på sin ägorätt och lät ingen "oskyld" dvs. obesläktad göra holmtaka inom sina ägor på byallmänning eller i samskött skog. Så det var en och annan som fick riva sin backstuga t.o.m. de som hade någon pytteliten arvedel i jorden. Man gick efter hur många åbor en jord kunne tåla, enligt vad man kände till. Sen fick det prutas på alla krav i takt med barnproduktionen.

Utöver att arvingarna och byalaget övervakade ägandet fanns då först och främst kronan. Den skärpte övervakningen av skattläggningen från och med arrendator Erik Andersson och även senare gav man särskilda personer såsom Erik Krabbe d.ä. i uppdrag att skattlägga de hemman där frihetstiden hade gått ut. Tiden förkortades till 6 år – ett nyckeltal i flera andra sammanhang för frihetstidens längd.

Sun 50 Guvernementsfiskal Olof Claesson Feltherus besvärade sig över att David Styvert under rår och rör Västergården upptar Giorbyn och Hamnekärr.

Feltherus introduceras på ting året före i Vedbo och börjar sen övervaka kronans ägorätt. Samtidigt ritar han ett antal ännu bevarade kartor över olika egendomar på Dal. Oftast med goda beskrivningar av hur jorden utnyttjas och är beskaffad. Det har utgjort ett underlag för många bedömningar i denna bok.

Feltherus var dalbo och född Hällan, Ör. Hans son blev sedermera vicehäradshövding. Han utbildades antagligen inom ingenjörskåren eftersom han kallas ingenjör och var en lärjunge av Anders Bureus. Feltherus hade tydligen befogenheter att även övervaka att adeln inte bredde ut sig på sig kronans eller skatteunderlagets bekostnad.

Lantmäteri och kartografi började runt 1626 när Anders Bureus gjorde sin Sverigekarta och fick i uppdrag av Gustav Adolf att starta Lantmäteriet. Kommersekollegium övertog snart nog även detta. Ett lämpligt säte för högadeln som avdelningschefer långt från jordbruk och krig. Alltnog blev det "Verket" som sedermera tog över allt mer av statsförvaltningens praktiska och vardagliga sida.

Nor 51 Oluf i Hagen och prost Gunno Blutherus meddelägare i Vrångebäck och tvistar med Göran Kafle på Säter om torpet Skotane Två 80-åringar och en 90-åring vittnade att torpet togs upp för 60 år sen av Görans morbror Brun Jöransson.

Nor 53 Om en som lärt sig sy som pojke och andra som tagit upp torp och således ej kan beskyllas för lösdriveri.

… Fyra 60–80-åringar vittnar Lossbyn i Holm 1/4 mtl endast bebyggt med en hölada och är blott en äng.

Nor 57 Taxering och kontroll räknar upp 16 1/8 torp och ett par nya kvartingar och en del givna på livstid till gårdstjänare och frälsefolk

(storleken på ägorna är angivna i "rep" dvs. mätta med ett ca 30 meter långt rep)

Stakerna på Berg hade på torpen arbetande eller pensionerade gårdsfogde, skogvaktare, skomakare, trädgårdsmästare, smed, snickare, skräddare, gårdsfiskare, sågmästare, landbo-fogde, deja m.fl. i regel gifta anställda.

Det kunne även gälla att dra upp andra gränser såsom mellan socknar:

Sun 67 Gräns begynna i Grimsten vid Vänern och gå i Ryggesten mellan hultet och Askedalen mellan Grinstad och Bolstad.

... om rågång mellan Bolstad och Grindstad i bäck genom Lonnstorp mellan Hultet och ödetorpet, Spirekasen och Udden.

Och dessa utmärktes sedan med råstakar och gränssten där en del av stenarna finns kvar än här och var.

Sun 78 På Löfås M Posses 3 rå och rör fritagas från utlagor emot att de är förpliktade arbeta på sätesgården vid påfordran.

Greven Maurits Posse försökte införa ett och annat nytt från Uppland och i detta fall få billig arbetskraft. Han fick även omvandlat en anställds horböter till att hon arbetade av det på Löfås. När sen knektstugorna skulle byggas menade han att man kunne bygga dem i skogen, såsom brukligt i Uppland.

De självägande bönderna hade sin lag för sig, medan frälsefolket lydde under husesyn-ordningen. Det tycks ha varit friare på Dal än annanstans och där många av dem måste betecknas som arrenderande åbor. Endast enstaka hävdar sin bördsrätt. Var man född å frälse hade man första tjing på att få ärva eller fortsätta föräldrarnas kontrakt.

Ved 83 Jägmästaren överfallit bördsmän med hugg och slag, de stannar vid ärvt bruk.

Endast i Holms socken fanns en större mängd frälsebönder och där dessa till största delen var rå och rör eller under Bergs och Ekholmens frihetsmil.

Nor 87 1/4 Holsungebyn i urminnes tid varit rå och rör under Ekholmen.

Sun 93 Mauritz Posse har svårt att hinna tillse sitt Löfås bl.a. pga. kungliga reduktionen i Stockholm 60–80-åringar vittnar om rågångar under förre herrskapens tid

Och han tycks ha fått det hett om öronen i samband med reduktionen, men där kronan inte kunne röra det gamla frälsegodset Löfås.

Ändock fanns det ju så gott om plats och de feta åkrarna användes bara som betesmarker såsom Eckre ängar. Jag pratade en gång med chefen för Hushållningssällskapet och han berättade att de hade undersökt jorden på det som är kvar av Eckeruds slätter. Där lär finnas ett metertjock humuslager som skulle räcka till flera egendomar om man kunne ta upp jorden och sprida ut den.

Sun 72 34 hemman har mulbete på Eckre slätter.

I närheten av det växande Vänersborg fick ägarna än konkurrens och än inkomster av vänersborgare som behövde bete till sina nöt och mulor. Skogsägarnas ville ha betalt för bränsle och där namnen i följande klipp säger vad en del av "köparna" sysslade med.

Sun 92 Vänersborgare 18 st för olaga hygge i Klöfverud, Klote-Hans, BrömseKarin, Nils Tullare, Anders Skräddare, Måns i Grafva, Peder Sugel, Casper Fälboredare m.fl.

Alla former av kontrakt krävde nån sorts symbolhandling. Från de vanliga att "nappa te´" genom ett snabbt handslag vid köp till de mera högtidliga skaftningarna med vittnen och eventuella andra intressenter närvarande såsom vid handfästning eller trolovning.

Symbolhandlingen var en synlig handling för vittnena att komma ihåg. I domböckerna före-kommer utsagor som berättar hur nån minns "ett handtag" eller "höll i skaftet …" och uttrycket "nappa till och förliktes" var en sed.

Dä ä bättre å kasta ett ben for bittja,

hälle biss mä´na

Får än en gång betona "hur litet Dal var" i början av seklet med endast runt 650 mantal eller helgårder. Enligt längden för Älvsborgs Lösen ca 2000 familjer fördelade på fem häraden dvs. i snitt 3 familj per mantal och 400 familjer per härad och inte fler än i dagens Melleruds tätort. Som vi i inledningsexemplet ser hade var och varannan gård ödegårdar och denna gård t.o.m. 3 kvarnströmmar. Åsmule ström såldes eller användes av vänersborgare till sågar och de övriga blev husbehovskvarnar. Tönsberg som nämns blev sedermera 1/8-torp, medan Norlinde och Kastehagen blev ängar under bolbyarna.

Atter å fram ä lika långt

I Gustav Wasas jordebok upptogs knappt 500 mantal på Dal och då endast hel- och halvgårdar. Antalet steg successivt fram till runt 1000 i början av 1700-talet, då även 1/8 -knekttorp börjar tas upp men fortfarande räknades att man behövde minst ¼ för att kunna försörja en familj – alternativt 1/3 i en halv eller annan lämplig del beroende på gårdens beskaffenhet. Därför förekom alla dessa byten och köp och andra transaktioner på ting. Det var för att man skulle få tillträda till sin bärkraftiga andel i en bolby eller en friliggande fjärdedel att försörja sig på.

I dalbomålet användes enbart ordet skafta och det gick sen praktiskt till så att man mätte upp den upptagna jorden med "stång och rep". Stången kunne vara 6 aln = 3,6 meter eller 8 meter medan ett rep var 30 meter och där dessa mått användes fram till 1877, om jag ska tro en almanacka från detta år.

Får väl anmärka att ofta hade varje landskap sina egna mått och t.o.m. ritual som synes ovan. Repet användes förstå för längre sträckor. Storskiftekartorna visar det lång-strimlade landskapet. Ängsbolet eller höbolet var det största och mättes i löpabol. Ett mått relativt bördigheten att kunna producera 1 laup smör dvs. 8,5 kilo. Man beräknade förstås hur mycket ängsbiten gav hö och hur många kor eller andra djur man kunne föda på det.

Behovet av storskiften för att få bort hemmansklyvning kom under 1700-talet. I rättvisans namn hade åkrarna delats i en oändlig mängd små bitar. Meningen var att alla skulle få var sin bit av såväl goda som sämre jordar

Mansbot

Man kan förstås inte undvika att ta upp mansbotet i en tid då det var ett kanske nog så uppmärksammat inslag i rättskipningen. Det kunne leda till svåra följder för den som fick betala. Äldre tiders forskare vill gärna använda detta begrepp till att utmåla medeltiden som brutal och hård vid sidan av den fattigdom och det elände man vill se för att ställa vår rika samtid i relief.

Nu var egentliga överlagda mord sällsynta där man på ena handens fingrar kan räkna dem för hela Dal och seklet. Dråp i hastmod och fylla förekom en del i Walbo under första halvan av seklet, men det var mer sällsynt på övriga Dal och minst i Vedbo. Oftast var det soldatesk och i vis mån dryckenskap som utlöste dråpen.

Det ende förmodligen överlagda mordet var ett rånmord. Det fick betecknas "dulgadråp" och hela häradet blev skyldigt eftersom det ej klarades upp ... enligt en princip som ju förekommer fortfarande att hittar man inte den skyldiga får alla skulden i ett försök att få fram den skyldiga. Att ge alla skulden är en påminnelse åt alla att de inte har sett upp och varit vaksamma. Principen uppmuntrar till Jantelagens att alla hade ögon på alla.

I texterna börjar man se inslag av kristendomens resonemang om synd, skam, ånger, nåd och kristen moral. Det var främmande för Västgötalagens kontanta lag:

"har du gjort tredje man illa,

får du betala vad det kostar"

Eftersom nån rubbat jämlikheten i ringen av människor och den felande måste återbringa jämvikten genom att kompensera. Betalningen gick förstås till den dräptes familj för det arv man gått miste om och kanske miste en familjeförsörjare. Mansboten låg under seklet runt 80–100 rdr eller i det närmaste vad man fick betala för ett normalt ¼-hemman stort nog för en kärnfamilj.

Till saken hörde att hela den drabbades släkt krävde arvet och mansbotet. Förövarens hela släkt gjordes ansvariga för att det blev utbetalt. Ofta fick de arvsberättigade ställa upp och betala medan förövaren oftast blev utfattig och miste allt

Ätteräkningen räknades ut i alla led och till så närstående släktingar att de var ärva. Ättetankens kärna band ihop släktet med arvet. Var och ens ekonomiska och fysiska ställning blev beroende av vilken verklighet man föddes till. Det skiljer sig inte från dagens även om vi har våra utjämningssystem så att ingen blir helt utstött ur samhället. Detta skulle vara förödande i ett urbant samhälle där i värsta fall "ingen känner ingen" och är likgiltig för medmänniskan. Allting är beroende av allt och hänger ihop.

I den norska versionen med tydligt tidigt inslag av Moselag "skulle förövaren gå från detta livet så naken som han kom". Mansboten i Norge kunne uppgå till hundratals kors värde eller motsvara 11 år straffarbete. Man spårar ett inslag av hämndtanke i motsats till västgöta-andens nökternt kontanta lag. Det säger sig självt att idén med mansbot gäller den del av befolkningen som har tillgånger. Men om den fattige råkade in i denna situation kunne det vara svårare rent av omöjligt att betala sig från den formella dödsdomen.

Sun 99 Extrating nov. 1698 ... en sextonårig dräng vådasköt skjutsrättarens son 13 år med pistol i kyrkstallet under gudstjänst, när han skulle titta på segeantens pistol. Kyrkoherden menade att han ej kunne tillåtas begå nattvard för sin okunnighet i Guds ord, men han hade sen drängen kom i tjänst för 2 år sen begynt läsa ABC-boken och fann honom därtill ha stor lust – han dömdes dock som föräldralös att mista livet.

 

Saramal

I övrigt om sårmål var det lika kontant att varje slags sår eller skada uppskattades efter en skala man fick betala efter för att ersätta förlusten. Dessa mål kom och gick periodvis. Till tiden hörde att man höll på sin ära och kunne stämma till tings bara för ett fel ord eller ärekränkning.

Man kan väl kalla ärekränkningarna för sårmål liksom att skäggrivningar och hårdragningar var förenade med en del tillmälen. Allt detta är mänskligt där vi möjligen kan finna språkbruket lustigt och annorlunda "beteskidryckija" ska väl betyda dörrkarmsryckare medan vi bättre förstår krokelick, gant, ölnarr, kråka, horefuckare.

Nämnden brydde sig inte om "läppegäld", skvaller och beskyllning för trolldom. Sistnämnda tycks ha varit vanligast med ett tiotal fall, men endast ett par fick böter eftersom det tydligen varit för uppenbart. Kom man i slagmål blev det hår- och skäggrivning. Män och kvinnor var lika goda i slagsmål ... och värst gick det för henne som i stridens hetta tog ett vedträ och klabbade till så att en dog.

Illustration av sårmål i medeltidslagen

... 13 åring gjorde fa’nstyg, fick pisk vid tingsdörren ... en som passat på att spika fast en sovandes rock ... det är sånt som är frågan om den kärande har humor eller ej och om ungdomligt okynne ... dumbe stulit skinntröja ... medan det alltid finns en och annan fåkunnig och i fyllan och villan kan man t.o.m. lova äktenskap ... även om det kostar en del. Man kanske behöver avreagera sig på motgångarnas jävlighet när uppbördsmannen kommer och man inte har pengar ... bitit uppbördsmannen i fingret ... och det får då t.o.m. vara en herredagsman som vill ha pengar för att åka till riksmöte

Nä det regnar välling,

har den fattäge enga ske

Sen kommer somliga i krackel för jämnan Ibland oförskyld pga. dålig omgivning och grannar eller ödets omständigheter ... eller så är förståndet och behärskningen klen ... men under seklet är det ett fåtal personer såsom länsman Persson, en jägmästare och nån till och vilka då precis som alla andra blir stämt till tings ... även om det under seklets gång är en tendens till olika lag för herrar, för bönder och för husfattiga och föräldralösa ... men eftersom det nog är tidlöst är det mer en fråga om ökad folkmängd och dethär med Tiden.

Påvel Finne i Lunnebo förekommer ofta i domboken. Än vill man avhysa honom eftersom han åverkar skogen och har ont om pengar. Ändock får han vara kvar och låna pengar av vänligare grannar. Han skjuter björn själv eller tillsammans med nån god granne ... och hans son blir karduansmakarlärling i Karlstad.

En skälm ä dä,

som byr bättre hälle han har

Samtidigt fanns svedjefinner på andra hål och i Lunnebo nämns ytterligare några. De nämns aldrig i annat än vanliga ägoskifteärenden. Därför är det nog svårt att generalisera och säga att svedjefinner skulle varit särskilt besvärliga … och egentligen ej heller att de skulle ha mobbats särskilt mycket. Dethär med att folk inte kan komma överens är högst olika, där en del inte behöver orsak alls för att ge sig på någon de tror är svagare.

Och sen var det då dessa fester, slåtteröl, gravöl, fest en Hellig Tre Kongersafton, barsöl, skördefest, bröllop osv. Där tillgång till för mycket öl och i slutet på seklet brännvin ... och dessa vapen och soldater och ryttare på permission.

Bondestrejk

I dalbomålet kallades egenmäktiga och självsvåldiga fogdar och länsmän än bondeplågare än fogdepuke. Ordet puke används även i stället för profoss eller bestraffare. Huruvida detta puke är ett minne av Erik Kettilsson Puke när han var utrikisk "puke" och lär ha plågat folket med pålagor må vara osagt. Sannolikt är det ett äldre skällsord om dåliga domines = herrar.

Sundälingarna runt Dalbergså har tydligen haft en viss vana att skälla på herrar ... där jag tänker på att även Kåre skällde de på där han låg i Kårehögen insydd i en kohud. Det är för oss omöjligt att veta om de skällde av gammal vana eller att de inte tålde någon över sig.

Relativt kan ju Erik Pukes pålagor kanske inte ha varit så stora i absoluta siffror med tanke på hur liten borgen var. Å andra sidan kunne de herrar ju ha avlat sina kor själva och odlat sitt korn istället för att kräva det av folk ... men tydligen "blev det för mö´" och folket ställde upp på att bränna ned fa’nskapet. - Runt Öresten i Mark var bönderna villiga att betala Jönsson Tre Rosor 100 oxar för att riva den förhatliga fogdeborgen, så sundälingarna var inte ensamma.

Blyge hunnar blir allri fete

I tidigare kapitel har redan nämnts de få eller par tre som under seklet framstod som fogdepuker. Det har även nämnts hur somliga "giver fanen i dens bruk". Detta är symbol för att dalbon inte tålde herrar som inte respekterade dalbon. Detta gällde ofta utbölingar som kom till Dal som herrar och där upplänningarna var värst.

Ur allmän historia lär vi att på andra håll såsom i Skåne och Uppland fanns de verkliga bondeplågarna. Herrarna som likt Bolstadprästen menade att bönderna skulle rätta sig efter de högre stånden. Dalborna levde i lycklig okunnighet om denna "oskrivna lag" att lyda överheten. I det korta avsnittet om svenska överhetens första gudfader Axel Oxenstierna framgår hans syn på folket. Det skulle kontrolleras och övervakas - en del tycker det är för mö´ av det än i dag.

Nästan alla levde som fria skattebönder och betalade sin skatt och behövde inte kröka rygg för nån. De hade oftast något annat hemman de kunne ge sig till eller kunne ta upp en ödegård i bruk.

Omkring 1690 kom en upplänning till Dal och övertog Västergården och ville införa lite uppländska takter på gården. Men våren 1694 sa samtliga åbor upp sig på Västergården och dess underliggande hemman. De flyttade hem. Enligt domboken med motiveringen:

"Vi kan inte stå ut med det ovanliga arbetet och vill ha drägligt arbete".

De var dock villiga att fullfölja om i kontraktet inskrevs att de skulle få drägligt arbete … Senare sa en dräng upp sig och angav att han fick för lite med mat och dryck. Och även en piga bröt sitt kontrakt. En amma på Västergården beskyldes för att ha orsakat ett spädbarns död genom att ha samlag med sin man under amningen.

Man kan väl säga att det ett möte mellan Västgöta-Dallagen och Upplandslagen. Upp-länningen kunne kräva fullföljda kontrakt men inte förnyade kontrakt ... och där väl mellanläget kan kallas för "först kända bondestrejken på Dal"

Men det var inte bara bönderna David Rosenholm hade svårt att enas med. Det var något av en följetong mellan honom och kapten Trotz på Halvardsbyn på andra sidan älven. Ett av inslagen var att David satte upp "tankhinder" eller "kraker" dvs. spetsade pålar vettande mot Halvardsbyns marker på andra sidan av Örsälven för att förhindra att korna kom in på Västergårdens ägor. För övrigt heter en äng mellan Västergården och Hallebäck "Trätängen" så den kanske fick sitt namn då?

Här får väl saxas ytterligare ett klipp om den nye herren på Västergården:

Sun 99 ... om en hästhandel med David Rosenholm, där köparen upptäckte att den ej dög som rusthållarehäst åt ryttare då den hade spatt och kåhlhälta en s.k. "skintmärr" dock gavs fler hovslagarintyg om motsatsen, de uppköpande fogdarna fick stå för sitt dåliga köp.

Förövrigt kan man väl säga att på Dal uppstod aldrig dessa stora gårdar med statare och bondeplågare såsom historikerna generaliserar för Sverige under 1700 – 1900-tal. Det när-maste vi kommer statare är brukens halvt livegna på 1700-talet. Men på 1600-talet talar Paul Rokes om att han är tvungen att betala bönderna lite mer för dagsverken än i Bergslagen. Ett fåtal lite större gårdar hade lite fler tjänstefolk. Enligt Lignell fanns 1840 111 statare och 179 drängar på en manlig befolkning om drygt 22 000 ... det är nog ingen förlust för Dal att ha missat statartiden.

Där bor ett stilla folk, enfaldighetens vänner.

Ett folk i armod svår, sin egen rikedom.

Ett folk som är förnöjd, i trohet broder och frände.

Ett folk som älskar mer sin egen hydda tom,

än bor i höge hus guld fulla båda händer.

Ett folk som än ej lärt med ränkor att gå om.

Ty sällan någon där till hov lustar rida.

Där endast ränkor nog ock spetsfund pläger bida.

Åttonde versen i griftetal till senatens protokollsekreterare Carl Liedeman begravd i Klara kyrka 29 mars 1691. Son av befallningsman Erik Liedeman, Stenarsbyn son av borgmästaren i Lidköping.

Skalden är Dals första poet 1702 adlad Gunno Eurelius Dahlstierna 1661–1709. Son av Anders Eurelius prost i Ör. Tjänstgjorde som chef i lantmätariet bl.a. i Stettin och Stralsund under drygt 20 år.

De första raderna i denna dikt är ofta citerade. De ska ge ett intryck av dalborna som ett förnöjsamt och beskedligt folk. Vilket kanske överheten ochså såg om de masade sig till Dal. En del dalbor såg kanske att de tjänade på att vara beskedliga. Vi är ju av så många olika sorter. En a´n har en klockarkärlek till de fria som säger ifrån om det blir för mö´ så att säga. Och om en a´n skriver dikter är det mer som hasselnötter och ekollon dvs. kort och kraftigt. Gunno hör förstås till den totala bilden av Dal under detta sekel och får stå som en motpol till de sturska bönderna på Västergården. Gunno var i Stettin 1694 när bönderna sa ifrån.