Kyrkan

Reformationen innebar en stor nedgång för kyrkan. I början av seklet var de flesta kyrkor förfallna och saknade medel på alla sätt. Kyrkligheten var i det närmaste frireligiös. Från mitten av seklet började en upprustning och snart kom kyrktukten

Kyrkans egendom, skriftermål till gapstock, fläskstycke, socknens ekonomi, litterära arvet, nitisk präst rättsröta, Gunno Dahlstjärna, sockenstämma, fästning, sexmän, tionde, handtag, kyrkstrejk, kyrktukt, skolordning, mökränkning och hor

Oxlandet| Hushållet| Seder| Seder 2 |Kvinnan | Skatt & Handel| Samhället| 2 Tinget | 3 Kyrkan | Stormakt| Innehåll| Tidig medeltid | sitemap |hem |

De lovar men håller inte

Kanske lämpligt att börja ett kapitel om socken och början till en luthersk kyrka med ett protokollet från sockenstämma 1570 i Bolstad. Det hör till de tre äldsta bevarade i landet. Det är från en tid då det fortfarande vägde om Sverige åter skulle bli katolskt åtminstone i de högre stånden. Medan rubriken ur protokollet talat om att bondeståndet tog inte så allvarligt på vare sig kyrka eller socknens formaliteter. En enstaka präst eller länsman var inget större hot i en rätt öde byggd. dvs. bondekollektivet hade det psykologiska övertaget.

Låt oss först läsa protokollet:

"Likaledes har de utlovat att komma till sockenstämma och kommer inte och de vill inte vara mig lydiga som annorstädes – de lovar men håller intet"

  1. De kommer inte till bönedagar.
  2. Det hålls inte rätt med ljus i kyrkorna, såsom det annars brukas där det varit skövlat och bränt.
  3. Ej heller gör de kyrkogården färdig.
  4. Likaledes ges till känna av biskopen, att om (varningen) intet hjälper må jag gå till kungs och se till att högmässan förläggs till annan kyrka. Likaledes att kungen ej vill tillåta skitna vantar lägges på altaret.
  5. Somliga sade att de intet har (odlar ej) korn för tiondet.
  6. Upptogs att man i Uppland har sexmän att vakta kyrkorna (och uppbära tiondet).
  7. Upptogs om fästning (trolovning) att somliga varit fästade i 16 eller 18 år (utan kyrkbröllop).
  8. Upptogs att Karl i Skällisbyn ej är vigd.
  9. Bestämdes när och hur kornet (tiondet) ska uppbäras.
  10. Genomgick vilka som lagt pengar i kalken.

11. Diskuterades taket på Sånghuset (klockstapeln).

"Om vi ska hålla sockenstämma, måste man lägga av med olydnaden"

Detta protokoll är skrivet under Lars Beronis’ ämbetstid 1567–78. Paragraf 2 anger att det är strax efter Nordiska Sjuårskriget 1570 eller 1571 eftersom Lars tycker man borde på katolskt vis ställa ljus i kyrkan för de döda. Det dröjde åtminstone till kyrkolagen av 1686 innan den lutherska kyrkan fick sina speciellt lutherska ritual ... och ljus, vax, rökelse använde man i många decennier.

Det framgår med all önskvärd tydlighet att bönderna är vare sig intresserade av kyrkans eller socknens organisation och ritual. Man nöjer sig med de urgamla rättsliga sederna. Det är viktigast med ett handtag vid giftermål, då är arvsföljden säkrad. (paragraferna 7–8) ... kyrkbröllop är en sen företeelse och införd först efter seklers prästarbete. Kyrkan ville förstås också gärna ha en avgift för bröllopet.

Av paragraf 6 framgår att det börjades med sexmän vid denna tid medan vi först mer än hundra år senare möter dem i nån dombok. Deras uppgift var att "vakta kyrkan" och därmed i praktiken all dess verksamhet. Det var föregångare till kyrkorådet - senare blev deras uppgift att se till att kyrkan fick sitt tionde direkt och otröskat från åkern - och ännu senare blev de sedlighetens och kyrkotuktens övervakare.

Man noterar i paragraf 4 att prästen tydligen omedelbart fått kunskap om kung Johans bekymmer med skitna vantar på altaret. Som kungatrogen tar han upp det med en gång ... där det tycks vara så att byråkratin ofta omedelbart tog exempel av potentaterna och sökte tillämpa det på landet.

Av tonen i protokollet kan man förstå om bönderna kanske inte var så förtjust i herrar utan respekt för böndernas självkänsla och okränkbarhet.

Kyrkans egendom

Låt oss se på andra hälften av den nitiska prästmannens efterlämnade skrifter. Ända sen kyrkorna byggdes på 1200-talet skulle ett vist antal inventarier finnas i kyrka och prästgård. Det skulle överlämnas till efterträdaren och han berättar hur det var när han tillträdde:

"Här framme i prästgården fanns ett gammalt bolster och ett gammalt sängkläde och ett gammalt blagarnslakan, en gammal blagarnsduk, ett gammalt skinkefat, som även tillhör stommen. Mer var här inte för mig – ja icke ett glasfönster! ... träsängar fanns bara en gammal i nattstugan och en på munkaloftet och tre bord och ett forsäte"

Och till denna prästgårdens inventarielista kan vi foga inventarielista av 1583:

1 kalk om 50 lod (ca 400 gr)

1 monstrans 10 lod (ca 80 gr)

1 mässhake

1 mässesärk med huvudlinne och

stola, halvsliten

2 altarkläden

2 klockor

1 primklocka

1 svensk bibel

Detta är som ett exempel på pastoratskyrkan, medan en vanlig sockenkyrka var betydligt fattigare vid denna tid. Erikstads inventarium kanske är representativt:

1 kalk om 10 lod

1 slätslitet mässkläde

1 klocka

1 primklocka

Kyrkor och prästgårdar var långt från rikedomen före reformationen. Gustav Wasas behov av pengar till Lübeck och andra utgifter för att etablera kungariket gjorde att landets offentliga anläggningar dammsögs på allt vad som kunne omsättas till pengar ... och då fick det andliga stryka på foten. … Se även bok om Stakerna.

Om Holms socken var den ende riktiga frälsesocknen på Dal så var Bolstad en kyrksocken före reformationen. Innan indragningarna ägde den rika Bolstads kyrka cirka en tredjedel av gårdarna i socknen. De arrenderades ut mot lega. Den var lite lägre än kronans:

Exempelvis år 1495 ägde kyrkan 13 hemman, motsvarande 7 – 9 helgårdar eller ett större säteri och tog 13 pund smör i landskyld för dessa. Det var nog låg landskyld vid denna tid, men ändå hade kyrkan gott om pengar och fungerade som bank och låneinrättning. Den hade kor på tillväxt hos bönderna för att förränta kapitalet och tog värdesaker såsom allmogesilver, grytor, kittlar, osv. i pant för lån.

Detta är för övrigt enligt Yngre Västgötalagens kyrkobalk. Ovanstående egendom 1495 var ännu större relativt sett till sin samtid. Det totala antalet mantal på Dal var bara hälften mot vad det var i mitten av 1600-talet dvs. dessa kyrkans gårdar var 2 – 3 % av alla mantal på Dal.

Kyrkan var således nedsliten vid seklets början och förblev så överallt fram till 60-talet. De hemvändande krigare började tänka på sin själs frälsning och donerade krigsbyten till kyrkorna även på Dal i viss utsträckning. Samtidigt började man stödda av adeln restaurera kyrkorna, såsom i Ör, där en mäster Skragge höll på ett tag.

I Holms adliga kyrka ser vi minnena från 1600-talet i dess utsmyckning med Stakeätten vapensköldar och gravhällar inne i själva kyrkan. Det är bara denne epok och denna släkt som fått sätta sin prägel i sten i kyrkan. Det kan närmast jämföras med kyrkbyggnadsepoken på 1200-talet … se bok om Stakerna.

Annars var det pastoratskyrkorna som räknades dvs. fem till antalet: Frändefors, Färgelanda, Bolstad, Ör och Tösse. De var alla välhållna trots att prostarna la ned det mesta av sin tid på jordbruket. De blev rena mönsterjordbruk med stora besättningar och odlade 3 – 6 gånger mer än bönderna.

Åmål stad fick både kyrka och latin i sigillet

Tösse var värst med 14 sådda tunnor korn dvs. ca. 30 tunnland under plog i halvsäde. Normala storbönder kom bara upp i 3 – 5 tunnor. Frändefors prostgård räknade 64 förlorade klavbundna nöt vid sista fejden för seklet. Få storbönder kom upp i ens 20 nöt. Alla fem prostgårdar var i stort likadana och oftast tjur- eller hingsthållare om ej bådadera. I Ör fanns något så ovanligt som ett stort fyrkantigt stall. Det skulle ju finnas plats om biskopen kom på visitation.

I de övriga sockenkyrkorna fick kaplaner och övriga präster nöja sig med mycket mindre. Halvhemman för kyrkoherdar och fjärdedelshemman för kaplaner. De fick alltså leva och verka som vilken bonde som helst så det gällde att kunna jordbruk. Oftast kunne de odla eftersom de var bondesöner till åtminstone en tredjedel i början av seklet. Resten var prästsöner och hade både jordbruket och religionen hemifrån. Närmare hundra procent i nästa generation var prästsöner från liknande villkor.

EnligtÄldre Västgötalagen skulle präst vara bondeson. Det är väl den lagen bönderna följde när de ibland sa nej till präster på förslag.

Sun 65 Skolmästaren i Karlstad J P Forsaeus blev utelåst när han skulle provpredika, församlingen i Frändefors ville ha en annan.

… Församlingen beviljade var och en sin timmerstock till upprättelse av prästgården.

Allmogen såg helst att man valde bondsöner eller annars känt folk till nya präster, dvs. prästsöner eller adjunkter som redan tjänat församlingen. Vid ett tillfälle i Frändefors gick det så långt att man vid två påföljande prästval låste kyrkan för den av biskopen valde prästen. Man kan kalla det en kyrkstrejk medan vi i förra kapitlet såg en bondestrejk ... så det finns väl lite fog för att jag valt att framhäva dalborna som ett släkte som inte krökte rygg. Rikssvenska generaliseringar om underkuvade bönder passar i varje fall inte in på Dals 1600-tal.

Den som fick tjänsten var Torsten Floreni som varit kaplan och gift sig med sin företrädares dotter. Folket ville ha honom och de beviljade honom ochså hjälp att rusta upp kyrkan omän ibland motvilligt. Han blev en av de bemärkta prästerna under seklet.

Sun 68 Torsten Floreni låtit bygga stuvu med tre kamrar, ett kök och vind och betalat med eget.

… Håkon Murmästare för kyrkdörr 8 dagar mat och dryck Daniel Murmästare 14 dagar när grund lades till nya kyrkan och ytterligare 8 dagar när man byggde kyrkan.

En sockenpräst kunne försörja sig men hade knappast råd med herrskapsfasoner. Lika lite hade han själv råd att lägga ut för inventarier till kyrkan där det bristade, såsom i fråga om svenska biblar i de vanliga sockenkyrkorna. De fanns men till ett pris av 22 daler i Stockholm – en avsevärd summa. Och likaså blev övrig litteratur dyr om man skulle skaffa den och räkna alla kostnader.

Kaplaner och de mindre sockenkyrkornas prästfolk hade det inte så fett, men de fick ju fina titulaturer i domböckerna där "vällärd" var en:

Ved 56 … Vällärde Lars Jonaes bo värt blott 26 1/4 rdr (3kor, 3 kvigor, 6 får, 2 svin och en säng) medan skulden å utlagor till Beate de la Gardie är 47 rdr.

Från skriftermål till gapstock

Från 1571 till 1680-talets nya kyrkolag gällde Laurentius Petris luthersk svenska kyrktukt. De gamla straffen från medeltidens katolska kyrka bevarades i en skala från skriftermålet (privat bikt) – avstängande från nattvarden (lilla bannet) – till uteslutning ur kyrkan (stora bannet).

Under samma tid pågick ett arbete för att få fram en luthersk kyrkoordning med därtill hörande handbok om ritualerna och en skolordning. Karl IX hade ett finger med i spelet för att få fram konkreta förslag och han utarbetade bl.a. ett eget handboksförslag med hovförsamlingens ritual som bakgrund. Han hörde till den frireligiösa skolan och ansåg att man skulle leva i fördrag med andra sekter.

Samtidigt fanns förstås en annan linje som var fundamentalistisk och ivrade för renlärighet. Den frireligiösa skolan höll stånd till slutet av 60-talet då ärkebiskop Lenaeus dog. Han var den främste av kyrkans förespråkare för fördragsamhet – där man bör komma ihåg statsmaktens inställning och underförstådda problem med Kristinas katolicism.

Under det mesta av seklet arbetade man vidare på Karl IX kyrkordningsförslag och handbok av 1608 och skolordning av 1610. Biskoparna hade stor frihet att utforma den nya kyrkans liv och lära. Allmogen viste förstås ingenting om det teoretiska – lika litet som folk i dag känner till hårklyverierna – Folk kom bara i kontakt med sin egen präst och dessa gick oftast på den försonliga linjen utom nån enstaka nitisk ande.

Vid riksdagen i Nyköping 1611 beslutade prästerskapet visserligen om skärpt kyrkotukt, med hänvisning till bibeln "att obotfärdiga syndare som ej lyda prästernas förmaningar, skola bannlysas med prostens, kyrkoherdens och församlingens dom och samtycke" … På papperet skulle kyrkoråd, kyrkostämma och den församlade menigheten fungera som en demokratisk andlig domstol.

Egentligen med samma prästerliga nit som katolska kyrkan försökt sig på några hundra år. Dock är höga beslut en sak och verklighet en annan. Socknarna fungerade nog i allmänhet i samma anda som prästen Beronis protokoll ovan om det ska sägas med ett kort exempel. Prästerna försökte igen innan 1686 års kyrkolag fastställdes att förmå Karl XI att ge socknen rätt att vara domstol. Men den enväldige kungen ville inte ha en stat i staten.

Lersäter Frändefors fägård.

Perioden innan kyrkolagen präglades i stort av religionsfrihet av våra dagars snitt. Få brydde sig om kyrkan annat än för de vanliga nödvändiga besöken vid dop och begravning medan det inte var så noga med vigsel i kyrkan. Domböckerna har inga spår av att kyrkan skulle försöka sig på att blanda sig i den världsliga rättsskipningen. Kyrkans mål om sabbatsbrott och annat kommer först i slutet på seklet. Eftersom mökränkningarna syns så ofta här ett fylligt antal exempel.

Nor 34 Anna fått gåvor och äktenskapslöfte och blivit mökränkt på Berg, Holm där både tjänte. Han har förut mökränkt i Väsby och vill ingendera äkta.

Tös 61 Anders Finne i Smedsrud, Fröskog mökränkt i Hvittlanda, nu på Björnö.

Val 72 Utfattig 6 ggr gatlopp för mökränkning.

Nor 73 Orygglig äktenskapsloven in-gicks.

Sun 73 Vill ej stå vid i fyllan gjort äktenskapslöfte.

Ved 86 Mökränkt flera även en trolovad och gift sig till slut.

… Vigd av herr Ivar olagligt men han ändrade sig och vill giftas med sin trolovade ändå, så Ivars copulation nollad.

Sun 70 ... betala en ko m.m. till barnaföda

… Intaltes av rätten till äktenskap, varpå gjordes handräckning.

Tös 87 Länsman Sven Hall har be-sovit Margareta, men "hade till äktenskaps fullbordan ej hunnit disponeras" (vist läses lagen olika för högre stånd), men det var skett under äktenskapslöfte och han ska ge 20 lod silver i morgongåva och för barnafödsel och stå uppenbara skrift.

Vad däremot ofta syns i protokollen är mökränkningar och hor. Tanken bakom den rättsliga synen var att skydda vad man i gammal rättspraxis kallar tredje man. I detta fall det ofödda barnet och dess rätt till arv och uppehälle. Oäktingarnas arvsrätt var helt upp till såväl barnafaderns som släktens vilja att ge barnen en grundplåt och trygghetsförsäkring. Den låg i arvet och det faktum att man ochså fick hemortsrätt. Annars riskerade man io värsta fall att förvisas ur häradet i vuxen ålder pga. arbets- och medellöshet.

Sen är det märkligt att mökränkningar förekom mycket mer på södra Dal speciellt i Walbo. Medan de var relativt sällsynta på Nordal och egentligen mycket sällsynta i Vedbo. Ur texterna skönjas att domstol och omgivning gjorde allt för att "få ihop det" när det gällde mökränkning och man nöjde sig med böter. Enstaka häradsbetäckare förekom flera gångar. Om det inte blev giftermål och det var barn på gång utdömdes 6 – 10 rdr i barnaföda och möjligen någon ko eller annat i tillägg. Men skalan bland finare folk var förstås 2 – 3 gånger dyrare

Sun 34 Anders Petri, Bolstad till biskopen i Skara om otidigt och olagligt giftermål för världslig rätt att ge förklaring och betänkande om en fader som givit sin dotter till äktenskap, vilken tillförne var av annan obesläktad dräng besoven och befriad och var med hans barn, när hon vigdes till bemälte Oluf – fadern sakfälldes.

Sun 45 Jöran skrivare på Slottet beskylls av Hr Anders i Bolstad till consistorii i Skara för att ha tagit en annan hustru efter 30 år "eftersom de äre som tvenne äkta folk komna till Sverige" och har levat och avlat barn tillsammans. Jöran säger sig länge ha tjänat kronan och att ej längre orka jord bruka och att hustrun på gamla dagar blivit något trätig och hård, varför han begivit sig till dottern och nämndemannen på Udden och fått en stuga och han nekar till att ha en kona.

Tös 61 Sara gift med soldat Sven, som drog till Bremen -55. Hon begick hor -57 och kom. Jakob Petri i Bolstad lät viga med Mickel, men Sven kom sedan hem. Men dog sedan i Marstrand 1662. Sara tidigare -55 beskyld för att kommit emellan "grufärdig" och orolig gammal hustru och en yngling Anders som man och vilka fick skilsmissa.

För hormålens del mildrades straffen under seklets från dödsstraffet till penningböter, för de som kunne betala vill säga. Enligt vanlig logik en gradering beroende på om det var första, andra eller tredje resan. Formellt var det dödsstraff i början av seklet. Men målen hänvisades oftast till Hovrätten för den slutliga domen.

En och annan synes senare "som ett levande lik" dvs. har blivit benådad och betalt böter. Så utvecklades prejudikat och praxis och straffsatsen blev 80 dlr för mannen och hälften därav för kvinnan. Men i några mål blev medellösa tydligen avrättade. Senare när kroppstraff infördes var det 6 gatlopp. Ifråga om hor fanns det präster i Vedbo som t.o.m. hjälpte horfolket.

Sun 71 För lägersmål 80 dlr för mannen och 40 för kvinnan, som intet hade att plikta med varför det blev med kroppen.

... ty den medeltida rättskipningen var ofta en kontant lag dvs. "hugger du fingret av nån eller dödar nån ska du betala vad det kostar" ... och sen var det då glömt. Och det förekom både andra och tredje resans hor. Och bland dessa hormål finns ju relativt många med soldatänkor och sen förstås med folk i gården.

En nymodighet som kom mot seklets slut var att slita spö eller gå si och så många gatlopp. Sockenborna fick slå på så mycket de gidde, men det gällde att inte maska så det syntes. Folket var tydligen inte begivna på att straffa, så man tog idé med profosser från det militära ... medan gapstocken kom först in på 1700-talet.

Det var och är kanske inte så lätt alltid med vissa kvinnfolk. Där jag förstås ser det ur mannens synvinkel och säger att även Sokrates hade sin ragata Xantippa. Det är kanske så att man blir filosofisk med en sådan. Några försökte komma ur ett dåligt förhållande och vände sig till tinget:

Nor 60 En Lars vars hustru "genom hennes onda och arga sinne" och hon har tagit honom egendomen ur huset varigenom han "är bleven en blott fattig karl.

… Lars klagar åter 1662.

Sun 66 Nämnden och tingsallmogen i Frändefors socken vittnade att allt vad Margareta Nilsdtr klagar på sin man är sant – släkten av hennes förre man gav gott vitsord prästerna talat med mannen utan bättring ...

I och med den nya kyrkordningen på 80-talet börjar man ochså se sabbatsbrott i tingsmålen. Det kunne vara när nån "malat säd" under gudstjänsten ..."tröskat ärter"... (vilket kostade 2 dlr till sockenkyrkan, där det kanske blev ett intresse för kyrkan att jaga syndare och få in pengar?) ... "kört in hö" ... "varit och metat" ... "malt säd vårfrudagen" ... och man fick ej heller hålla slåtteröl en lördagskväll.

Tössbo sigill ... inget attribut som avslöjar helgonet? Kräklan användes för flera helgon däribland St Nikolaus

Ytterligare en nymodighet och där nog kyrkan gav sig in på den världsliga rättsskipningens område. Det är straffet uppenbara skrift. Det utdömdes för just brott mot den andliga ordningen vartill man då kunne få världsliga böter. Kyrkans straff bestod i att stå och skämmas på pliktpallen in för hela menigheten. De hann inte bli särskilt vanliga ännu under detta sekel. Helt ovanliga var kyrkstraffen på Skogsdal, vilka ryms i stort i följande exempel ... "slagsmål under likfärd annanjuldag" ... "skäggrivning en lördag" ... "fylleri i kyrkan" ... så det gällde att slås mitt i veckan ...

4 rdr och ett fläskstycke ...

... för en kyrkbesiktning. Under tiden fram till 1660-talet fick de flesta kyrkor förfalla. På många håll regnade det in och det var väl inte så många heller som kom till kyrkan. Ovan såg vi Torsten Floreni bygga kyrka. Förutom Stakernas kyrkbyggen tidigt under seklet börjar det med Örs kyrka 1660.

"Betalt 4 rdr och ett fläskstycke till kyrkbyggaren Simon Skragge, Karlstad för att han rest hit och besiktigat kyrkan. Därtill togs en riksdaler ur kyrkkistan till hyra av båt över sjön samt av häst."

Såsom alltid gick det långsamt och först 1663 är reparationen klar och man har byggt till ett kor. Mäster Skragge kvitterar ut 100 rdr för sitt arbete. Församlingen hade fått den stora sum-man av Beata de la Gardie. I mitten av seklet hade hon jordeboksräntan av nästan alla skattebönder på Dal och det var tydligen inte bara Örs kyrka hon hjälpte:

Sun 66 Om huggen ek till takspån på Brålanda kyrka på Beata de la Gardies ägor.

Därefter följde reparationer av kyrkor och tillbyggnad av kor samt att inventarier skänktes. För Stakernas del var i första hand Holms kyrka deras släktkyrka. Redan tidigt under seklet skänktes inventarier och Anna på Berg samt bröderna Erik och Lennart begravdes i kyrkan. Lennart levde längst och lät bygga vapenhus. Stakerna på Ekholmen såg förstås efter sin Gunnarsnäs kyrka alldeles bredvid. Den torde vara från efter 1250. Medan Johan byggde och rustade såväl Dalskog som Bäcke. Sistnämnda innebar ny sockenbildning.

Anmärkning till kartan är att 3 ska vara ruinen av kungsgården och att Marknadsplatsen eller Strätet ligger söder om ån. Kartan är ur Hembygden 1934.

Flera murarmästare rör sig på Dal och tegelslagare Velam etablerar sig vid Dalaborg. Dingelvik lär hade egen tegelslagare. Man lägger in golv i kyrkorna och en del får innertak och bänkar. En del kyrkor delas i en mans- och kvinnosida medan andra får reserverade bänkar efter stånd och rang mot slutet av seklet.

Nor 73 Tvistade om stolrum i Dalskogs kyrka.

Senare blir det den märkliga uppdelningen, att 124 av riddarskap och adel är mer värda än 176 av prästeståndet, vilka i sin tur är mer värda än 500 borgare och dessa är förstås förmer framom 54000 bönder, vilka kan hacka ned på hela 11621 utlänningar. Det är den gudomliga allmänmänskliga hackordningen då som nu. Siffrorna är från 1845.

Man börjar även bygga altare där många kyrkor tidigare endast haft ett enkelt bord, skrank eller bänk. De rikaste kyrkorna eller med nån rik i församlingen köpte förstås riktiga altartavlor som kunne betinga ett pris på runt 600 daler såsom altartavlan till Eksjö kyrka

Sun 86 Allmogen vill inte betala altartavla till Frändefors kyrka.

Där gick tydligen gränsen

Denna altaruppsats eller del därav blev för mö´ för frändeforsborna.

I Gestad däremot tycks man ha klarat det med egen produktion delvis i alla fall. Man köpte en mindre altaruppsats 1683 och kanske stödda av friherre Posse på Löfås. Sen fick Olof Svarvare göra pelare kanske inspirerade av Frändeforsaltaret och övriga arbete gjordes av Åke Snickare som också "stofferade" den 1687.

Fem år senare får han göra "en krona över predikstolen", medan svarvaren Half Kettil gör knapparna till predikstolen för 24 öre. Sen får Åke reparera Kungsstolarna 1698 … just denna notis talar för att herrskapet friherre Posse på Löfås haft ett ord med i laget. Under Löfås fanns ett Svarvaretorp och man kan gissa att åtminstone ena nämnda svarvare levde där.

I Torpane, Tösse stilade länsman och gästgivare Persson med att köpa en ny kyrkklocka åt kyrkan. Han lät gravera in sitt och sin hustrus namn, väl i nämnd ordning. Han hörde till de mer bullersamma, hårdföra och självtillräckliga under seklet. Han hade åtalats för hor med den kyrkoherdeänka han gifte sig med i andra giftermålet och vars namn förevigades på klockan.

Till nämnda byggen kom tillbyggen av vapenhus för verkliga vapen som folk ju faktiskt bar med sig som ståndsymboler. Och allt utifall det skulle synas en Jösse längs vägen som kunne bli stek nästa söndag ... och man la nya ekspån på kyrktak och klockstaplar.

I och utanför kyrkan börjar synas gravstenar i en liknande våg som under kyrkbyggnads-perioden på 1200-talet. När väl hammarsmedjorna kom i gång började man tillverka järnkors. Hällarna i kyrkan var för adel och präster och kostade extra medan storbönderna satte stenar. Adeln köpte kalker och kärl eller donerade om de hade hemma ochså vapen-sköldar och andra inventarier.

Denna andliga renässans blev inledningen till luthersk rättrogenhet, likriktning och toppstyrning. Och ändå var det stora skillnader mellan landsdelar såsom mellan Dal och Bohuslän där häxprocesserna började vid denna tid medan de lyste med sin frånvaro på Dal.

Socknens ekonomi

Vid sidan om den fysiska upprustningen av kyrkan pågick sen ochså prästernas försök att få ihop pengar till kyrkan. Det var inte så lätt i ett landskap som helst sysslade med boskap och inte ens alla gårdar hade sädesodling. Kyrkan tog helst var tionde kärva och i socknarna utsåg man särskilda sexmän att bistå med bl.a. indrivandet av tiondet

Tös 52 Kyrkans sexman i Björby.

Sun 53 ... om obetalt tionde

... förargat präst med trotsiga ord när denna frågade efter tionde.

Nor 57 27 som försummat tionde.

Sun 67 Stöld från kyrkohärbärget.

Skyldig betala 1 skeppund bjugg i tionde till domprosten i Skara.

Sun 83 Prosten i Lidköping om tröga Bolstadsbor - (med tiondet vill säga).

Ved 85 Nämns handskrift från sockenstämma 6 okt. 1679.

… Skyller enl. kyrkoboken 22 rdr

Tös 86 Detta år kom förordning om kyrkbokföring, där Tydje tydligen har haft en som började 1688

Ved 86 Klockare och kyrkvärd.

Sun 91 Malat på vårfrudagen.

… 6 dlr 30 öre i tionde för 2 år.

… 4 dlr 1 1/3 öre smt i tionde sedan 1 dlr avdrag för att vara kyrkvärd.

… Byggningspengar 12 öre smt till kyrkoherden i Frändefors.

Det litterära arvet

Kyrkans män var fram till 1700-talet förvaltare av allt litterärt arv, såväl skönlitterärt som det mer prosaiska i kyrkans och klostrens bokföring och handlingar. Det krävs mycken möda för att ur bokföring och andra siffror föreställa sig verkligheten bakom siffrorna.

Såsom många härskare och reformatorer både före och efter Gustav Wasa var det bokstavligt och bildligt välta statyer dethär med reformationen. Och det litterära arvet från den katolska medeltiden förskingrades till största del och blev den nye regimens bokföringspapper.

Anders Lignell den dalsländska historieskrivningens fader f. 1787 d. 1863. En inspiratör till denna bok. Hans samlade medeltida källor är ovärderliga.

I det sammanhanget är förstås här citerade kyrkliga handlingar fr.o.m mitten av 1400-talet av oskattbart värde. Vi behöver återblickar för att än ge distans och än bekräfta allmängiltigheten. För att se orsak- verkankedjor och visa hur saker och ting har rullat på och ändrats lite grann i språng nu och då ... samt kanske insikten att man har överlevt med mindre än vi har också-å ...

Och så smått börjar skolväsendet att komma igång där dessförinnan allmogen fått nöja sig med att i synnerhet flickorna lärde sig läsa och skriva av katedralskolornas djäknar som under sommarlovet turnerade på landsbygden.

Sun 61 Mökränkt av djäkne född i prästgården i Gesäter, nu troligen i Uppsala.

… Allmogen lovade bidra med 4 öre av vart mantal till Scholebyggning i Karl-stad.

Ved 90 Nämndemans son Arvidus Benedicti = Arvid Bengtsson studerar i Karl-stad.

Sun 93 Begärde 21 rdr i pedagogilön av staden Åmål.

Om borgmästare M Eneroths kostnad för sonens och hr Bäckmans barns studier 30 rdr för ett år – kostpengar 20 öre veckan för son, – betjänt barnen i 20 veckor ... 2 rdr för att "ha läst" för dess son.

I samband med att använda begreppet litterär kan man förstås inte undgå att nämna den första litterära boken som är jämförelsevis tidig i Sverige dvs. Gunno Blutherus ungdomsalster en liten bok på latin. Den säger nog inte stort mer än vad jag skulle ha sagt i hans ålder ... vill jag minnas ... Soterus från Tydje är i Leyden 1631. Hos Elzeviers trycks hans Swecia på latin och förblev förstås okänd på Dal. Den fanns att köpa i Stockholm för 55 daler.

Sen har vi ytterligare en bemärkt person från Tössbo J.G. Sparvenfelt junior om vilken jag saxar ihop efter att han köpt Björsäter av den sista av Stakerna från Dal.

Ulrik Stake, Vättungen säljer tydligen arv lite här och var, nu Björsäter/Björkil, Åmål till J G Sparvenfelt för 425 rdr.

J G S junior, blev en berömd diplomat, upptäcktsresande och språkman som lär kunnat 14 språk. Ägde även Strömsberg blev sedermera ett original. Hade rest i världen för att "efterforska götiska monument" kom hem 1688 från Moskva, Spanien, Afrika, Italien, Nederländerna, England, Frankrike, Tyskland, Österrike, Norge, Danmark, Schweiz ... skaffade Kung Valdemars jordebok till Sverige

Sparvenfelt köpte även St & L Museberg tillsammans 1 1/2 med Strömsberg 2 och Björsäter 1 = 4 1/2 ... 700? 100 rdr för Museberg. Bygger säteri och 12 gemaker på Museberg 1671, residerar tydligen där och arrenderar bort ut Strömsberg

Lars Hesselgen född i Hesselskog hör redan till nästa sekel och är strået vassare när det gäller just Dal. Det litterära språket börja få mer konkret form och bli meningsfullt ... medan en a´n har svårt för tillsnirklad poesi av det snitt som Dals första poet Gunno Dahlstjerna sysslade med. Han var född i Örs prostgård. För hans mest berömda dikt se slutet av kapitlet.

Här får väl ochså nämnas att huvuddelen av Stakearvet dvs. säteriet Ekholmen–Wästerråda på 1840-talet gick till Fryxell–Langenskölds Stiftelse av vars avkastning en mindre del gick som stipendier till studerande. Huvuddelen gick till en Lancasterskola.

En nitisk präst och rättsröta?

Eftersom en nitisk prästman och lite kyrktukt är del av nedanskrivna följetong på Sundalstinget under åren 71–75 tar jag upp det under detta kapitel om socken och kyrka. Målet har så många turer och A. Edestam har tyvärr inte alltid intresserat sig för det kulturella utan hans domböcker är avsedda främst för släktforskare. Varför jag får ursäkta mig med det om jag kanske inte lyckas ge en helt klar bild av målet, men jag ska försöka:

Tingsföljetongen börjar med att kyrkoherden Torsten Floreni, känd för hårda nypor och kyrklig nit på sommartinget -71 framför han klagomål:

"över den gudsförtörnelse, som sker med trätor och eder, understundom på själva kyrkgården, varför allmogen förhålles att avstå med sådant, eller må de som med sådant beträdda, må stämmas till tinget och undergå straff, som Guds och världslig lag om sådana synder förmäler"

Hans personliga tingspredikan innehöll säkerligen mycket mer än detta och om sedligheten sägs inget. Men i tingsprotokollet från föregående år finner man att han då gick hårt åt en ryttare som kommit i rykte för hordom.

Egentligen hade han åtminstone tidigare varit omtyckt av allmogen. Han var den tidigare nämnda prästkandidaten, som gift sig med sin företrädares dotter och när superintendenten ville tillsätta en annan och låta provpredika låste församlingen helt sonika kyrkdörren. Antagligen hade han ochså många sympatisörer.

Till saken hör att han var lika nitisk när det gäller det mer praktiska och rustade upp såväl kyrka som prästgård med inventarier och utbyggnader. Såsom att när prästgården brändes av fiende i en av fejderna var det 64 djur som strök med. Han var känt för att inte vara rädd att säga sin mening oavsett person och oavsett om han hade rätt eller fel ... nåja, må

Dokumenten tala nedan:

Vid följande ting i oktober -71 döms ett par till dryga böter men för ett lägersmål 15 år tidigare – mannen till 80 rdr och kvinnan till 40 rdr. För hennes del omvandlades det till spöstraff (40 par spö) eftersom hon var medellös. Förövrigt var det i storleksordning ett dubbelt normalt kvinnoarv.

Den, som jarna vell kvä,

får allti nå´te visa.

Men nu sprack en bubbla. Den dömde kunne inte vara tyst. Han angav att han get 10 rdr och en häst till ett par bönder. Dessa i sin tur skulle ge dem till förre länsman och denne vidare till kungens befallningsman. Men denne förnekade att han skulle ha tagit emot mutor.

Vid nästa vårting -72 med nye länsman som tillträdde -68 tar denne det säkra för det osäkra och börjar med att vara nitisk. Han har grävt fram ett par gamla fall av hordom. I ena fallet handlar det om en 70-årig man och båda är utfattiga. Han döms till 6 gatlopp och hon att slita ris vid kyrkdörren.

Som sista fall vid tinget framförde den nye länsmannen ytterligare ett fall där det ingick mutor. Han anklagar ett par för hor 27 år tidigare. Ingen vet var kvinnan finns. Man tror hon går med tiggarstaven. Mannen döms till 80 rdr i böter. Samtidigt angav länsmannen sin föregångare och en nämndeman för att de skulle ha tystat ned detta.

Den för hor dömda mannen bekänner att han bekänt sin synd för förre salig kyrkoherden. Denne hade sagt "om andra tiga med dig, inte ska jag röja dig" varpå han hade gett kyrkoherden 4 rdr.

Den gamle länsmannen kallas in och bekänner "att han var då ung och nyss bliven länsman efter sin far och var ung och oförståndig" ... och han döms till böter.

Nämndemannen sade att han hade blivit intalad av salig kyrkoherden att tiga och berättade i sin tur att länsmannen fått ett par oxar. Dessutom berättade han att fjärdingsmannen fått en häst och fyra bockar, vilket fjärdingsman intygade var på befallningsmans vägnar. Men denne nekade och avlade ed på att han aldrig hört talas om saken. Nämndemannen dömdes till böter och befalldes utträda ur rätten.

Dä finns flere brokete bittjer hälle prestens

Men nu kunne fjärdingsmannen inte längre hålla tyst när han nu var angiven. Han gav sig på den nya länsmannen "Ni fullföljer mot Olof, men varför fullföljer ni ej mot Anders, han har haft två horor den ena är numera i Västergötland och den andre är åt Norjet ... och en bonde på tinget vittnade om samma sak.

Detta var en grav anklagelse mot den nya länsmannen samtidigt som det drabbade kungliga befallningsmannen (som var son till Lidköpings borgmästare och västgöte) ... Länsmanen kunne egentligen inte ta åt sig eftersom det nya fallet skulle ha skett 26 år tidigare, men drabbar befallningsman som varit i tjänst i 31 år. Den skyldiga kunne inte överbevisas och befriade sig med sedvanlig tolvmannaed medan kvinnan dömdes för ett annat lägersmål ... medan han i ett annat mål frikänns eftersom kvinnan dött 18 år tidigare – och han tillskrevs god vandel.

Man kan ana att snacket "på bögda" under hela försommaren och att de gamla tjänstemännen har känt en viss oro in för den nya kvasten. Vid sommartinget är den nya länsmannen tvungen att fortsätta på den inslagna vägen.

Tinget börjar med att den andra länsmannen i häradet begär vitsord – likaledes en rådman från Vänersborg som bedrivit mycken handel i häradet – och sen befallningsman som förvaltat ämbetet i 31 år och alla tre får gott vitsord. Befallningsmannen adlas förresten samma år … känns det igen att det ofelbara sparkas uppåt?

Det för dubbelt hor anklagade paret kommer med 6 av de begärda edgärdsmännen och lovar resterande 6 till nästa ting. Men länsman underkänner två av dem emedan de misstänks ha släppt loss en tjuv. De friar sig genom att påvisa i tidigare häradsprotokoll att de är friade från misstanken. Nämnden godkänner dem som edgärdsmän.

Den avsatte nämndemannen vill tydligen ge igen och rehabilitera sig. Han uppger att länsman vet mer om denhär sista eftersom han fått 6 angivelser redan -68 då han tillträdde tjänsten – allt enligt inlaga av länsman själv.

Länsman hade letat upp den försvunna kvinnan i fallet för 27 år sedan och hon hade nu vuxna tvillingar. Men eftersom hon var fattig blev det kroppstraff. Kyrkoherden var tydligen inte nöjd med tinget utan håller en straffpredikan i kyrkan där han anklagar samtliga i nämnden.

"... som för brödbitar och ölstop säljer den fattigas rätt och refererar osanna och falska berättelser, så att domaren förledas att fälla falska domar".

... och ville kanske därmed försvara sin hustrus och salig svärfars ära.

På följande sommarting -73 besvärar sig nämnden över den bannande prästen och på samma ting anklagar prästen en ryttare för otidighet ... så känslorna är i svallning.

Nästa steg i lavinen blev att prosten stämde nämnden till proststinget för dess besvär i häradsrätten. Där uppnår man en förlikning mellan nämnd och kyrkoherde.

Nu tycks även häradshövdingen ha känt sig hotad och inkallar viceguvernören till påföljande höstting okt. -72 för att rannsaka ärendet.

En jäger ofta harar i en an´ns hals

Viceguvernören förhörde den avsatte nämndemannen. Den skylde nu på förra häradshövdingen som var avliden och kunne inte vittna. Denne var en bror till sittande hövding och hade tydligen tillfälligt varit domare. Nämndemannen betygade att han ej tagit mutor, men utvisades ur rätten.

Fjärdingsmannen vittnade på nytt och sa nu att befallningsmannen fått 6 rdr av honom och ytterligare 4 rdr av en helt ny person i ärendet. Vid förhör av länsmannen angav denne de två edgärdsmännen och menade att de varit druckna när de avlade ed.

Här var det tydligen en paus i rannsakningen och när rätten sammanträder på nytt läser viceguvernören upp ärendet mellan kyrkoherde och nämnd och ger beslutet:

"... att rätten ej kan godta så beryktade nämndemän sitter i rätten utan samtliga utvisas, och så att om de innan nästa ting kan bevisa sin oskuld upptas de igen".

Varpå kyrkoherden begär att få ställa nämnden in för comissorial rätt ... varpå häradshövdingen frågar om kyrkoherden har något att tillvita honom, hans bror eller far, vartill herden nekar.

Vid följande vinterting -74 begär kyrkoherden (tillfällig) förlikning med lagläsaren som ombud. Eftersom nämnden sitter kvar har den tydligen rentvått sig, men nu riktas angreppen mot befallningsmannen.

Engen vet, hvar harn har sin gång

Fjärdingsman beskyller befallningsman för att ej ha lämnat tillbaka en häst, som denne lockat av fjärdingsman för vid pass 16 år sen. ... och fjärdingsman kallar sig ibland skogvaktare och visar nu en skrift från en borgare i Uddevalla. Denne intygar att befallningsman sålt 2 ekar till honom. Man frågar nu fjärdingsman hur han blivit skogvaktare. Han svarar att befallningsmannen gett honom ämbetet vilket denne förnekar.

Anklagelser kommer från ytterligare ett håll när underjägmästaren visar specifikation på 40 ekar. En rådman i Uddevalla bekänner ha köpt av befallningsman. Därtill anklagar underjägmästaren att befallningsman skulle släppt beslagtaget timmer, vartill denne svarar att han hade tillåtelse därtill. Man hade fått fram ytterligare ett par anklagelser där det gällde försäljning av 4 ekar och en gåva på 2 ekar till befallningsmannens värd.

Det kan knappast vara en tillfällighet att man vid samma ting dömer en kvinna att slita ris för ett oäkta barn hon född tre år tidigare. Hon bodde på en av befallningsmannens egendomar och barnafadern tjänade i stallet hos befallningsmannen.

Vid vintertinget mars -75 avgick häradsdomaren angivande åldersskäl. Han lämnar över till en nämndeman som även varit herredagsman och samtidigt avgick två nämndemän utan angiven orsak.

Han kom ente for sent, han,

som ble hängde ve ljus

I april sammanträdde comissorialrätten utan att fälla nämndemännen. Däremot fälldes en nämndeman för att han under pågående förhandlingar beskyllt kyrkoherden för att ha pålagt allmogen att ge bidrag till en resolution om väghållningen i Huvudnäs skog. (det var ju Walbo härads vägbit) ... Nämndemannen fick rättens tillåtelse att sitta i nämnden men avgick frivilligt när kyrkoherden senare under tinget protesterade mot att han satt kvar. Men nämnden gav gott vittnesbörd. Det var upphetsat under tinget eftersom kyrkoherden ännu senare under tinget åtalades för att ha kallat en församlingsbo "åsna".

I oktober -75 avgår ytterligare en nämndeman och motiverar med "att emedan han 1673 led något spott med skymfligt frånvisande" Nu äntligen kom försoningen när comissorialrättens dom lästes upp. Den nämndeman som avgick på grund av dispyten i comissorialrätten fick sin heder och ära igen. Kyrkoherden hade velat tyda det till vanära för nämndemannen. Nu förliktes de båda. Befallningsmannen avgick året därpå på grund av ålder.

Eftersom materialet är ringa kan man förstås inte bedöma saklighet och rätt eller fel ... man kan bara konstatera att några nämndemän avgick, samtidigt som hela häradet fick till leda diskutera problemet med rättssäkerhet ... och det var det ende målet på Dal med dessa dimensioner ...

Gunno B Dahlstjerna

Han var född i Ör men tillbringade mesta av livet som tjänsteman utomlands. Han är Dals första poet. Mest känt är några verser ur en dikt till Carl Liedemans begravning. Denne var sonson av borgmästaren i Lidköping och fadern var befallningsman på Dal med Stenarsbyn som sätesgård.

Den överdrivna enkelheten och beskedligheten hörde till tiden och speglar nog inte sanningen. Gôtt att han fått töserä me´ i dikten. Här faximil ur Hembygden 1924:

Tryck för faximil