Fejderna

I detta verk läggs vikten vid folkets bördor och vardag under Stormakten Sverige. Det finns få verk som så nära tar upp hur det verkligen var ute i landet. Så vitt det har varit möjligt har de själva fått berätta via häradsprotokoll och tillgängliga brev och skrifter.

Om kriget, fejderna, Sjuårskriget, Älvsborgsfejden, Hanibalsfejden, Krabbefejden, Gyllenlövefejden, Allmogens besvär, Gustav II Adolf, pest, Lungefejden, krigsgärd

Oxlandet| Hushållet| Seder| Kvinnan| Skatt & Handel| Samhället| Stormakt| I fält |Fejderna | 3 Släkter | Stakerna | Innehåll| Tidig medeltid | sitemap |hem |

Fyra gånger på drygt hundra år från Sjuårskriget till och med Gyllenlövefejden blev minst en tredjedel av Dals gårdar skövlade ... eller m.a.o. i medeltal blev varje generation skövlad en gång. För detta sekels dalbor var det helt omöjligt att glömma kriget.

I dag 1996 har vi kanske lättare att föreställa oss fejdernas verkningar för vanliga hyggliga människor på Dal och förmodligen även i Norge. "De våra" var knappast några änglar heller fast Lignell och andra framställer det som om det bara var Dal som drabbades av danskens rövarband.

I dag matas vi dagligen med bilder från det utbombade Jugoslavien eller Libanon. Detta pågår år ut och år in i takt med striderna. Vi borde kunna se vad det innebar när "dansken" brände ned det mesta och tog med sig allt löst och ofta lämnade folket i vad de gick och stod.

Folket hade lärt sig att försöka förutse och gömma det värdefullaste i tid i skogen. Att ta med sig det som för dem var mest dyrbart, såsom grytor och spjäll till skorstenen. Knappast nån fick veta var dyrbarheterna gömdes. Vi vet att några misslyckades och avslöjades.

Av häraderna klarade sig Nordal bäst genom fejderna: Till detta bidrog att det låg avigt till före bron vid Köpmannebro tillkom. Man kom i regel från Åmålshållet där staden lockade i regel till första anhalten. Strömmen vid Köpmannabro var lätt att försvara. För Södra Dals del kom man då i regel ner från fjället via Alltorp och till Ör och fortsatte av bara farten mot Brålanda och det feta Frändefors. Om man nu inte kom från andra hållet till Frändefors. Detta innebar att man hade rasat av sig den värsta förstörelselusten när man väl kom till Nordal. Nån enstaka gång hör vi från Nordal att man plundrat Stakes skutor eller tagit kreatur i Gärdserud.

Ytterligare en faktor var att man hade för vana att erbjuda fienden en brandskatt i reda pengar varmed fienden i regeln nöjde sig. Samma metod använde även Paul Rokes på Upperuds bruk när han knappt ens hade hunnit etablera sig innan Gyllenlövefejden. Han klarade sig undan förstörelse av hammarsmedjan.

Sjuårskriget 1563 --70

Vi får börja med Sjuårskriget dels därför att detta satt i sinnena ännu in på nästa sekel. Inte minst för det blygsamma Älvsborgs första lösen, som mångdubblades till nästa lösen 1613. Ej glömdes den ursinniga plundringen 1568 av 281 hemman i 24 socknar och likadant i Värmland efter att svensken själv hade farit illa fram på norska sidan.

Det värsta grymheterna tycks begås i inbördeskrig. Därefter kommer brödrakrigen. Bolstadprästen Lars Beroni nämner dessa plundringar i sitt sockenstämmoprotokoll. Likaså finns enstaka omnämnanden i domböckerna under 1600-talet.

Allmogen hade lärt sig läxan. När det var fejd på gång igen 1611 försökte de lokala ledarna i häraderna närmast Bohuslän att göra upp med grannarna att de skulle lämna varandra i fred. Vilket i största allmänhet båda parter torde ha gjort under seklet. De plundrande trupperna var i huvudsak yrkessoldater eller rakt av kommenderade till plundring på båda sidorna.

Älvsborgsfejden 1611--13

Karl IX började upprustningen 1609 genom att beordra Michel Pedersson på Läckö att förstärka fenikan på Dal till 300 man. Det var en fördubbling och specificerade vidare att 200 man från Värmland och 400 från Västgötland kunne kallas in vid behov såsom det tydligen blev. Märkligt nog var detta ungefär samma antal som dansken hade när sen Dal plundrades 1612.

Det olyckliga var att huvuddelen av svenska styrkan var vid Göteborg. 800 man beväpnade och krigsvana danskar i dåtiden glesbyggda Dal var rena våldtäkten. Redan små styrkor på några tiotal man hade kunnat ta byarna en och en.

Den geta, som bräker mest,

mjolkar minst

För Dalborna blev det Lungefejden efter Georg Lunge som anförde dessa till Sundal, Nordal och Walbo. Då föddes den olyckliga myten att de hade fört bort 2000 oxar för efterföljande plundrare att fika efter vid sina tåg till Dal. Siffran är otrolig jämfört med det oxbestånd vi finner på 1600-talet. Men även med siffrorna för exporten från Dal till Kungsgårdarna. Sällan kom man upp i siffror högre än något hundratal för ett enskilt år och högst 500 på 10 år. De norsk – danska kraven på en oxes storlek har tydligen måste inräkna stutar, kor, kvigar, kalvar och kanske ändå inte kommit upp i 2000.

I Nordals dombok ses att två bönder tog Nordals sigill ur kistan hos häradsdomarn i Frestersbyn. På Sundal anlitade man en guldsmed vid Strätet att snabbt åstadkomma ett nödsigill för Sundal. Dessa två skrev till Uddevalla och bad om ömsesidig fred mellan grannar. Detta ses av svenska kungen som förräderi att ha "bebrevat fienden".

Inte nog med att fienden plundrade Dal. Sen kom Stockholm och krävde en krigsgärd. Den bestod i att 16 krono- och skattebönder tillsammans skulle betala en krigsgärd som i natura bestod av:

8 tunnor mjöl

8 tunnor malt

4 tunnor gryn och kornmjöl

4 tunnor havre

3 lisp. 4 skålpund humle

4 lispund smör och ost

1 oxe

8 får

8 gäss

8 lass hö

24 lispund kött och fläsk

16 höns

32 alnar lärft

16 par skor

16 fårskinn

64 kärvor råghalm

320 ägg

Inte nog med det. Kyrkoherdarna skulle för varje 64 helbönder ge en fjärdedel av ovan-stående eller i förhållande till antalet bönder. Vi kan multiplicera ovanstående katalog med ca. 40 för hela Dals antal mantal delat med 16 plus kyrkoherdens avgift

... så frågan uppstår vem var värst dansken eller svensken? Lika väl kan man fråga sig om det fanns så många odlade förnödenheter. Man förstår väl om bönderna i fortsättningen inte kände sig manade att odla mer än nätt och jämt till husbehov.

Dä ä bättre å ta et steckol,

hälle forhasta säg.

Allmogen klagade till kungen över denna gärd och hänvisade till plundringen. Kungen friade dem från fodernöts- och städslepenningar på ett par riksdaler. Prästerna vars gårdar bränt ned fick 20 tunnor säd vardera till nybygge.

Hannibalsfejden 1644--45

Sedan förskonades Dal i tre decennier från direkta plundringar och hann bygga nytt och odla/avla upp stammen igen. Men vi ser hur Älvsborgs lösen tömde kassan fram till 1624. Från 1626 börjar utskrivningarna till 30 åriga kriget med vad det kostade samtidigt med att andra nya statskatter tillkom.

Dal var under denna fejd lika utlämnad som annars, eftersom landet hade många gränser att försvara. Speciellt när det blivit stormakt, där väl snart längden på Sveriges gränser var minst lika långa som nånsin romarrikets – en intressant fråga som ej hinns med här. Lilla Dal ½ – 1 % av egentliga Sverige och kanske 1/3 % av hela stormakten var ingen viktig del av landet. Annat än möjligen som leverantör av skatter och knektar.

De riktiga krigarna pikenerarna skulle egentligen ha ett sådant harnesk, men det kom ju aldrig till gränsförsvaret

Vid fejdens början sept. 1643 befalldes landshövding Olof Stake att mönstra gammalt och nytt manskap och skicka det till Göteborg. Skyttar, jägare, hejderidare, skallefogder skulle skickas till regementet och 200 dragoner värvas. Allmogen skulle mobiliseras med egna vapen vad de har och officerare med avsked med skyldighet att ställa upp till lantvärn skulle leda allmogen. Till gränsens försvar anslogs 1400 kilo krut och ca 3400 kilo bly.

Allmogen avdelades att hålla vakt vid gränsen på 5 ställen och i 3 – 4 dagars pass. Man lyckades förhindra krig främst genom att inte heller bönderna på andra sidan gränsen ville ha strid. Tvärtom lovades att hålla tillbaka norsk- danske hären.

Från en inspektion februari -44 rapporterar Olof Stake till Stockholm att allmogehären är vid gott mod och stridsviljan hög, men man saknar gevär. Han lovas de begärda gevären, men blir tillsagd att inte tro att fienden är så stark som det ryktas. Senare på våren beordras han beslagta all lögnaktig krigspropaganda man sprider över gränsen. Samtidigt får allmogen i uppdrag att delta i uppbyggandet av fästningen i Vänersborg.

Olof fick rätt om fiendens styrka. När stridigheterna bryter ut i april har han bara 2 knappa kompanier ryttare under Gustaf Stake och Ivar Bagges befäl inalles 213 man plus allmogen plus vad han värvade i Värmland. Dessa ställes mot en här på 2000 man som tog sig över Magnors bro i början av juli. Se även bok om Stakarna.

Först efter ytterligare månaders väntan får han begärda 600 musköter. Ledningen i Stockholm vill inte tro att det är så allvarligt, utan begär i oktober att alla de kläder som samlats på Dal ska skickas till Götet. Ordern om undsättning med 2 – 3 kompaniers kommer alldeles för sent. I januari -45 tränger över tusen man in norra vägen över Vedbo till Åmål och staden bränns ned. Den hade möjlgen 2 – 300 innevånare vid denna tid.

Fienden skickar avdelningar mot Fryksdalen och Köpmannebro. Vid sistnämnda möter Gustav Stake och Johan Bagge samt några kompanier som hunnit till undsättning och här står ett av de värsta slagen under alla krig. Se utförligt i kapitel om Stakerna.

Men dessa 2 plus ytterligare kanske 2 – 3 kompanier räckte inte att täcka Dal. Fienden drog över Alltorp mot söder. En styrka drog ned genom Ör. I Örsberg skjuter en soldat Anders Nilsson ned fiendens förryttare och avdelningen stannar och fångar in Anders. Samtidigt var bönderna något förvarnade och höll på att dra till skogs med kreaturen. Och de som ej hunnit fick se hur baggen drev ihop boskapen in i fägårdarna och tände på.

Tös 44 Alla gårdar utom Vänsberg plundrade i Tösse.

Nor 45 Gårdägarna i Örsberg angav att deras 2 gårdar skövlats 8 dagar efter kyndelsmäss.

Tös 46 "Åter alla gårdar i Tösse plundrat utom Bodanne, Hanebol, Ängkärr, Hesselbacka, Amundebyn, Sörgården, Ström-berg, och Brevik".

Tydligen lättare att räkna oplundrade och dessa 3 klipp är bara exempel. (Se Edestam och Lignell)

En grupp gjorde en avstickare till Örs kyrka för att ta reda på kyrksilvret. Men prästen hade hunnit före och hade sänkt silvret i Örsjön. Trupperna fortsatte mot Brålanda och i Assar-byn brände de upp gårdarna för bröderna Björnsson. Liksom att de även brände för den otursförföljde Sigge Andersson i Örsberg ... Anders Nilsson blev sedermera avrättad i Norge.

Enligt legenden lockade man styckjunkarna ut på isen. Den höll inte för kanonerna som extra belastning.

Ungefär samtidigt drog andra trupper ned på andra sidan av fjället mot Vänersborg. I Färgelanda härjade och brände de runt den 30 januari och fortsatte mot Frändefors och Vänersborg. Efter tre misslyckade anfall gjorde de oordnade trupperna reträtt. Vid återtåget slog Lars Rolander och bönderna till för att kompensera sig för skövlingen.

Det blev förstås en legend om prästen och kanonerna är syn för saken. Han ska ha skjutit en överste. I alla händelser blev han befriad för vissa gärder "för sveda och värk" så länge han var kyrkoherde i Färgelanda … se Karlstads herdaminne s 368-371 för en saklig berättelse.

Efter detta lugnade det tydligen ned sig. Den 20 februari skriver Olof Stake från Berg ett brev till Stockholm och begär förnödenheter pga. den stora skövlingen. Den 5 mars får han avslag och tillsägs att klara sig så gott det går.

Krabbefejden 1657--58

Under denna fejd var den militära beredskapen bättre för en gångs skuld. Från Nordal finns inte en enda anteckning om FI medan gränsbygderna här och var fick påhälsning och skövling i smärre räder. Får här för sammanhangets skuld upprepa ett klipp om Stenbocken:

Sun 63 Kyrkoherdeänkan äreborna och dygdesamma matrona H Dorotea Nagels begärde intyg att hennes salig man H Andor Lithenius och hon lidit skada förlidna fejd. 1645 skövlade fienden allt de ägde.

1657–58 låg hr rikstygmästare greve Erik Stenbock med hela sin armé och hade huvudkvarter i prästgården några veckor varvid gården miste allt korn och hö, så att egna boskapen dog och allt var tömt och blottat och även 1659 led de stor skada under vår arme’s durchtåg.

Allmogen fick dock känna av det på annat sätt exempelvis i Frändefors där Erik Stenbock förlade 1100 kavallerister ur Finska Rytteriet och därtill 740 fotfolk. Det blev en flerdubbling av själva socknens innevånare eller en fördubbling av hela häradets män i det närmaste. Och ryttarna blev än mer ökända för deras oborstade maner och självsvåld.

Hakebössan kunne användas till jakt när man bara behövde skjuta ett skott ... eller då i en massarme´ där linjerna kunne turas om att skjuta och upprätthålla en ständig eld.

Och som en påminnelse var de våra inga änglar och ingen frågar efter hur baggarna mådde:

Val 64 Två flickor visat 5 östgötaryttare en "gemensam bod för 2 bönder, där de förvarat creatur och saker undan fienden".

Ved 64 Några norska bönder hade mot Lars Kaggs salvavardie (försäkring) plundrats av en hop vedbobönder med Tron i Bärtorp som anförare.

Under senare delen av fejden var det främst Ryr i söder och Nössemark i norr som fick påhälsning. Vedbo och Åmål drabbades av de svenska trupperna.

Gyllenlövefejden 1675--79

Under -75 fanns en armé i Västsverige och främst Bohuslän blev krigsskådeplats. Karl XI var i Vänersborg mellan december -75 och februari -76 och organiserade då en bondehär på 3000 man. Därefter skickade han de reguljära trupperna till Skåne undantagna 572 ryttare och dragoner.

I juni inföll Gyllenlöve med en här i Bohus och tog slutligen Vänersborg och plundrade Sundal. Enligt det svenska överbefälet dog en del av baggarna i Vänersborg "egentligen av den färska maten, som de utsvultna Nordbaggarna åt i omåttliga mängder" ... spydigheten mot lillebror är ingen ny företeelse

Baggarna tog sig över Älven och inföll i Västergötland. Från Uddevalla släpade de skär-gårdsbåtar över land till Vänern och började som sjörövare på Vänern med lite strandhugg här och var. Sjökriget blev så allvarligt att Karlstad och Christinehamn utrustade två Vänerskutor med vardera 8 kanoner samt 5 mindre båtar med vardera 2 kanoner. Denna lilla flotta tilldelades 200 man. Dessa skulle slås mot kanske sjövana danskar men främst mot mer sjödugliga västkustbåtar.

Under tiden hann dock västgötarnas bondeuppbåd driva baggarna ur Västergötland genom Vänersborg som de då brände ned. I Uddevalla kastade de omkring 200 ton råg och malt i älven så att fiskarna blev fulla, kanske? Brandskattningen av Dal under -76 inskränkte sig för övrigt till spridda strövkårer i gränsbygderna.

Yxor för normala och speciella arbeten … även som bondevapen. Yxhammaren har till formen 5000 år på nacken.

Året därpå lider bondehären ett nesligt nederlag vid Uddevalla. Dess överbefäl de la Gardie var förstås "ute" eftersom det då som nu var "vinna eller försvinna". En lägre officer hade kanske arkebuserats som "slagen".

Under resten av 77 – 78 förskonas Dal från påhälsning. Men sen kommer då slutet av -78 när Gyllenlöve bestämmer sig. Han lär ha sagt "att, i anseende till den ymmighet som fanns på Dal, kunne jag icke avhålla mig från att plundra denna rika spiskammare"

... må det, säger en a’n och tror mera på "anfall är bästa försvar". Han ville freda sig själv genom att göra det omöjligt att samla trupper vid gränsen. Enligt hans egen rapport från vintern -79 skövlades 14 – 15 mil långt och 5 – 6 mil brett bälte så att det ej fanns 20 hus kvar ... tala om brandgata och brända jordens taktik.

Sun 79 1 mars 1679 gick fienden hårt åt Frändefors och brände många gårdar 22 titlar i domboken och många fler gårdar bl.a. 9 frälsehemman för Lichton och de flesta 1 mars men även vid midsommartid.

Val 79 Kapten för kronoskytterna stigit från korpral – sergeant – löjtnant under fejderna

... dessa år med många notiser om fiendens skövlingar här nämns 18 frälsebönder.

Ved 79 Kvinna bränt en bastu där fanns det mesta av bondens egendom värd 250 rdr infört undan fienden ... orsaken var att bonden slagit henne och hennes man för att de brukat hans kvarn – de var 2 fattiga folk som förut varit inhyses hos bonden. Hon dömdes till döden.

... Kan ej skatta, miste allt utom ett par oxar och hustrus gångkläder.

... Steneby prästgård skövlat.

... och kaptens Hökesäter lades i aska.

Sun 80 Kungl. Maj:t. resolution att vardera sidan fick behålla krigsbyte.

Nor 80 Två ryttare hade kommit till Berga, Dalskog och utgett sig för danskar och plundrat och skjutit ett barn i låret som sen dödt fadern var måg till rådman Hans Krabbe Vänersborg, som bodde där eftersom Vänersborg var plundrat

Ved 80 Frånrövat egendom, såsom spannmål, hö, store och små boskap, säng-, gång-, och linkläder och huset var tillikes utan spjäll, lås och annor inrede spolierat.

... Stulit från sin mor vid fiendens infall.

... Jakobsrud öde 1675–80 efter fiendens plundring och Närsidan, Laxarby bränt.

Val 81 Köpte årsväxt av capten Carl Didron åt rytteriets hästar under fejden.

Sun 81 Amund Barck & Co "tagit hand om fältskärens egendom" under förre fejden förliktes att återlämna.

Ryttare slagit ihjäl skräddare på Strätet. I penningnöd med 6 barn nöjde sig änkan med 50 rdr och rätten hemställde till hovrätten att den unga ryttarens liv måtte skonas och även änkan bad om nåd för dråparen.

Ved 81 St.Solhem,Nössemark öde 5 år

... Handelsman från Väners-borg om tusende tolfter bräder förbrända av fienden.

Nor 81 Handelsman från Vänersborg i kriget förlorat 300 tolfter bröder och 50 blockar vid Köpmannebro.

Grymheten var större än nånsin och kanske än värre än dagens Bosnien. Dalborna lämnades åt sitt öde och baggen fångades av krigspsykos och förstörelselusta.

Kölnan en torkstuga och tillflykt.

Mot slutet av vintern härjade man i Frändefors och vintern var strängare än normalt med en tillfrusen Vänern. Kyrkoherden med hustru hann fly över Vänern. Hans gamla koskötare stannade kvar och försökte rädda kreaturen. Baggen tuttade på lagården som rymde 64 klavbundna nöt. Man kastade koskötaren i elden och denne brände inne med djur och allt ... att här tala om att plundra spiskammare går ju icke. Baggen brände 30 hemman omkring prästgården och rövade allt lösöre. Man tände med granater och fyrkulor så att allt var ett inferno inom en kvart så att barnsängskvinnor brände inne.

Under detta tömmande av spiskammaren brändes 409 gårdar. Av dessa var ännu 1682 150 vissa hemman befriade från vissa skatter. Nordals härad betalade sig ifrån detta och endast en gård i Gerdsrud miste sin boskap. Kyrkoherden i Ör miste allt sitt lösöre. Han hade ändock gömt undan det på Storön i Örsjön såsom under den tidigare fejden. Men fienden tog fast en dräng från Herlogsbyn. Genom lite "specialbehandling" kvittrade han som en fågel och avslöjade kyrkoherdens gömställe.

Allmogens besvär

Slutligen må här allmogen med egna ord berätta om hur det kändes under Hannibal-fejden:

.

"När danskarna märkte att svensken flydde blev de modiga och inkvarterade sig på flera orter i två månaders tid. De tog ifrån oss allt vårt goda och slaktade vår boskap och levde i fråsseri. Den bästa boskapen drev de över gränsen och dagliga laster av mat, spannmål och kläder och koppar skickades iväg.

De som inte kunne fly till skogs i den stränga kölden, hustrur och gammalt folk, satte man tummskruvar på, för att de skulle berätta var vi hade gömt våra ägodelar och vår mat. De som intet hade att berätta blev torterade på ett så hedniskt sätt att det ej kunna beskrivas – sedan blev de så tyranniserade att de aldrig blev människor igen.

Innevarande år har vi drabbats av stor missväxt genom den regniga sommaren, så att det blir ingen skörd av det lilla vi kunne så. Den boskap vi lyckades rädda har drabbats av en smittsam sjuka, så att den är nästan utdöd och ännu dör kor dagligen för oss. Därtill kommer att varje man som orkar att bära gevär, måste vara redo att ställa upp vid gränsen.

När fienden hade lämnat oss kom överste Wrangel (som flytt undan norrbaggen) tillbaka med sitt folk. Det som fienden inte funnit i skogarna spårade hans män upp. De tog ifrån oss allt på fientligt vis och de nöjde sig icke med det de fann i skogen, utan kom hem till våra hus och slog upp våra dörrar och sade "ge mig allt det jag behöver. Det kan du lika gärna göra som att ge fienden det. Du ska ändå mista allt det du äger"

Så förlora vi de ägodelar vi med stor möda förvärvat oss. Måste vi fattiga, hungrande människor själv försvara gränsen, medan krigsfolket ligger hemma i våra gårdar ? " ?