Släkterna

Sista delen ägnas åt en introduktion till Dals adelsätt nummer ett Stakerna. Andra släkten är från Örnäs och började med en storbonde och rusthållare Sven i Örnäs. Hans många barn i två kullar splittrade upp ägandet som ett typiskt exempel för seklet

Stakerna, Örnässläkten, Brödrabo är bäst, Boskapslängden, släktbeskrivning, gårdsbibeln, antvarta ett svärd åt riddaren, skaftning, gåva och gengåva, gåva eller pant, stora barnkullar, mansbot, rusthållare

Oxlandet| Hushållet| Seder| Kvinnan| Skatt & Handel| Samhället| Stormakt| 2 Fejderna | 3 Släkter | Stakerna | Innehåll| Tidig medeltid | sitemap |hem |

Det sjätte laga fånget är gåva eller pant

Detta lilla avsnitt handlar om den dolda skötningen genom gåvor skänkta av överheten för att köpa stöd till sin ställning.

I Wästgötalagen sägs att fem äro laga jordfång. – ett är arv – det andra är hemgåva åt son – tredje är hemföljd åt dotter – fjärde är köp – femte är skötning

Alla släkter kan förstås räkna sina förfäder mot den tidpunkt då människan blev människan. Vanligt folk kan inte komma längre bakåt än domböckerna dvs. som längst till 1500-tal. Ett fåtal släkter kommer några hundra år längre. Vi nöjer oss vanligen med att överblicka den tid vi kan bevisa släktens bestånd dvs. ungefär till Olof Skötkonungs tid på 1000-talet för hela landet. Så har även Stakerna haft sin släkt under den tid då släkterna antas ha levt i släktkollektiv. Dessa skiftade förstås inte sina ättegårdar.

Först när en allmän kungamakt tillkommer etableras det enskilda ägandet och där kungen eller egentligen kungsmakten blir garanten för hävdandet av ägandet.

Olof Skötkonung är den första kungen som sköter eller skaftar. Vi ser ritualen på samtida bildstenar och att ritualen är tänkt på samma sätt som när man som det heter antvarta ett svärd åt riddaren. Detta är en symbolisk gåva från kungen åt riddaren att denne i gengäld måtte ge sin arm åt kungen som personifierar landet. Som symbolhandling är det ingen större skillnad på detta och böndernas skaftning då man höll i ett spjutskaft eller liknande.

Alltså principen gåva och gengåva. Samma ritual går sedan igen när det gäller såväl förlänandet av jord som när frälsemanens landbo ingår kontrakt om ett arrende av frälsejord. I detta fallet talar man om att skafta avtal eller fast gods. Detta manifesteras genom att köpare och säljare samt vittnen håller i skaftet – alltid mer högtidligt än vid mindre köp eller förlikningar då man "nappar till".

Om en ente äter säg mätte,

så slecker en sä ´nte mätte häller

Adeln är förstås ursprungen ur bondeklassen och har sin lagliga rätt till odalet eller fädernejorden. Det manifesteras i arv eller köp av jord ingen kan klandra och där ursprungligen upp till fem led kunne kräva inlösen vid uppbud – senare blev det tre led.

Magnus Eriksson Landslag MEL tillkom runt 1350, när de svenska adelsprivilegierna redan var 70 år gamla. Reglerna för laga fång hade skrivits om lite grann, så att laga fång är: arv – byte – köp – gåva – pant. Det var för att passa tidens krav med etablerat gods som handels-, bytes- eller förläningsobjekt. Man kan kalla gåva eller pant för sjätte laga fånget. Det var nödvändigt för att få ett instrument när kungen förlänar och ger jord eller annat för adelns tjänster. En tidsbestämd förläning var ett pant. Kungsmakten med dess förlängda arm häradstingen garanterar lagligheten.

Adelns ägande kom då att bestå av dels den urgamla odala hävden av bondejord genom arv och köp, dels genom gåva och pant där man kan se en förläning för evärderlig tid som en gåva. Förläningar på viss tid eller för en viss tjänst åt kungamakten kan ses som en pantsättning av kronans/landets gods med en förväntad motprestation.

En nyhet jämfört med landskapslagen är den av Birger Jarl och adeln högt lovprisade kvinnliga arvsrätten. Det var i verkligheten en försämring för kvinnan åtminstone i västra Norden där kvinnan haft lika arvsrätt. Ännu i slutet av 1600-talet kom bönder till tings och krävde lika dele. Men blev upplysta om att 2/3 till manssidan och 1/3 till kvinnosidan gällde.

Kvinnan förlorade 16,67 % av arvet, vilket man om man hade råd försökte jämna ut med en morgongåva. Bland bönder på lägst 6 rdr under 1600-talet. Adeln gav gärna så mycket att det kompenserade knappt 17 %. Det blev omedelbart kvinnans egendom och en garanti som barnaföda utifall att mannen skulle dö innan barnet var född. Erik Olofsson Stake gav Ingeborg Posse godset Hönsäter i morgongåva.

Friherreliga Stakevapnet för 47:de friherren. Stakernas vapen hade bara 6 blommor. Ätten är nr 110 av Riddarhusets antavlor.

När vi analyserar Stakernas stamgods och däri ingående egendomar kan vi skala bort de vi vet har tillkommit senare. Då isoleras det urarva odalarvet till stamhemmanet Berg. Det är manssidans urarv och till detta har då tillkommit helgårdarna Wästerråda och Sunnanå. Man kan förmoda att detta skett genom ingifte i dessa gårdar alternativt köp på en tidpunkt innan de skriftliga källor vi har.

En gård eller ett mantal mtl kunne variera i storlek. Exempelvis som Berg i dag bestå av knappt 200 tunnland och allt efter jordens beskaffenhet stiga mot 1000 tunnland, men vanligen mellan 300 – 400 tunnland. Man var i regel bara ekonomiskt intresserad av den jord som kunne producera lite korn och mycket smör samt lite ved och träd till husbehov. Och högadeln kunne förstås sätta söner och döttrar på underliggande gårdar eller ta upp nya torp om så behövdes ... eller som en Svenske ge sin syster Annika en hel gård att leva av när hon gift sig nedanför sitt stånd.

Största tillskottet av gods för Stakerna kom genom sjätte fånget av Vadstenas alla gods på Dal, oanvända kyrkstommar samt annan lön för medhjälp att bygga upp landet.

Småtorpen till Stakesäterierna må anses att antingen vara upptagna av Stakerna eller inköpta som frälse odaljord. Inköp, byten och evärderliga förläningar blir sedan metoderna att på Dal skapa Stakernas "imperium" med nära 6 säterier. Tre på Nordal, Löfås på Sundal, Gillanda i Rölanda genom arvbyte samt Vättungen som aldrig blev säteri.

Det var Stakerna i zenit på 1600-talet. Därtill då Råbäck och Trolmen på Koll direkt under Berg under mer än 100 år. Hönsäter blev en friherrelig gren och Håberg försvann tidigt till en kvinnolinje vars friherreliga Flemmingätt lever den dag i dag.

Bättre ett ol fore hälle två etter

I rubriken talas om sjätte fånget, ty om det skulle gå att genom arv och byte eller köp bli stor jordägare skulle många skattebondesläktar ha blivit stora jordägare. Nu är de stora jordgodsen till största delen samlade genom gåva eller pant och löner för tjänster åt staten eller som under Kristinas tid exempelvis genom att hålla sig framme och fjäska

... vi har svårt att bedöma eftersom herremanslivet var kostsamt. Allt de behövde hade en många gånger högre relativ prisnivå än vad våra maskiner kan spotta fram i stora serier. Kammarherrar, regementschefer, överstar hade 5000 rdr om året i direkt lön och Lennart "Blixten" Torstensson fick som krigsråd 10000 rdr om året ...

Det var antagligen astronomiska siffror för pigor med några riksdaler i kontantlön. Likaså för bönder med inkomst 30 – 50 rdr om året och vars torp kanske var värd 250 rdr. Vi kan inte döma våra förfäder, men väl iaktta och konstatera på vilket sätt jordägandet utvecklats och hur släkterna har levt och haft smaken att hittills bevara släktet.

Resten av Stakernas historia återfinns i särskilt bok Stakerna på Dal och på Koll. Här togs bara upp den nya paragrafen om "laga fång" som var nödvändig för att etablera en laglig aristokrati. Det var förutsättningen för att kunna förläna och betala lön i jordagods.

 För övrigt se avsnitt om Stakerna .....

 

Örnäsläkten

Nu är en a´n tillbaka där jag började nån gång i slutet på 70-talet. Då gjorde jag en förundersökning för att studera den nordiska historien i början av tideräkningen. En början var att studera 1600-talet eftersom det är det första århundrade där det finns tillräckligt med material för att ordentligt beskriva det forna naturasamhället.

Då fick jag Nordals dombok i handen som en relativt ny utgåva och ögat fastnade för Örnäs-släkten. Den förekommer ovanligt många gånger under 1600-talet totalt ca 40 gånger om nära släkten räknas med. Det beror delvis på att Örnäs blev en s.k. nämndemansgård. För det andra hade Sven Björnsson 6 arvingar i första kullen och 9 i andra. För det tredje drabbades släkten av en del olyckor såsom 3 dråp eller häften av alla dråp på Nordal. Det var anledningen till den fick vara ett exempel på en storbondefamilj.

Den rike kokar i hva han vell,

å den fattäge i bara mjolka

Sen visade det sig att den inte är representativ för vad man kan kalla folket. Det gäller åtminstone i början av seklet. Sven i Örnäs var en av två storbönder i Örs socken med lika stor odling och avling som prosten. Men i andra och tredje släktled med hemmansklyvningen blir det en normal familj.

Min ursprungliga avsikt var att fånga "den vanliga dalbon". Ett medelvärde är anonymt, utan ansikte och finns egentligen inte. Man måste inringa det genom att beskriva detaljer och drag som ingår i bilden av "en vanlig människa". Det är först när vi ger namn åt en människa som karaktären kommer fram. Men ju mer vi sen mejslar ut, desto längre bort från det allmängiltiga kommer man. Därför är det en fråga om balansgång att hela tiden återvända till det allmänmänskliga.

Under historiska studier är materialet ofta litet. Därför ligger det en fara i att tolka enstaka händelser som allmängiltiga. Man har valet att spekulera i ringa material eller inte skriva alls. I detta verk har svårigheten legat ochså i blandningen av olika språk och stilar. Sen finns ordspråket "man talar om vad hjärtat är fullt av" ... där en a´n är intresserad av en mycket äldre tid. Det har velat slå igenom och poppa upp överallt.

Tomtplan ungefär som nuvarande Örnäs. Även lik Törresbyn, Ingribyn med skild mangård och fägård..

 

Brödrabo är bäst

Är ett gammalt talesätt det me´ och passar kanske bättre in på Dal än något annat landskap. Överallt på Dal fanns dessa brödrabon och t.o.m. på det feta Sundal med dess större ekonomiska möjligheter till delning av det materiella.

Örnäs var inte ett brödrabo men grannen Assarbyn var lite av en motsats med ett brödrabo. Samtidigt med Sven Björnsson var grannarna ett par brödrar Hans och Kettil Björnssöner av en annan släkt. De bildar ett brödrabo vid en generationsväxling. En mora offrade till den gamla Flodguden en skärtorsdagsnatt.

År 1666 kommer man till tings och begär lika dele mellan brödrar och systrar. Det ger anledning att anta att Assarbyn levde "vid det gamla" ... Förövrigt var det förvirrande i början av utredningen eftersom de första Assarbyborna var Hans och Kettil dvs. Björnsöner de med och det var lite oklart ibland med benämningarna. Denne Hans var förövrigt den som bar brevet till Uddevalla och "bebrevade fienden".

De två byarna stred i decennier om kvarnfall vid Assarbyn. Striden ebbade ut när båda släkterna förenades av giftermål i mitten av seklet. Det går ju gärna så i långa loppet i trakter där många unga stannar kvar hemma. Varför gå över ån efter vatten när grannens tös är det grannaste som finns – då får föräldrarna säga vad de vill.

Tvo store går ente i en påse

Dal var för litet för att vare sig storbönder eller adel i längden skulle kunna hitta jämbördiga till alla sina söner ens. För adeln har vi siffror där det i början av 1600-talet fanns i hela Sverige ca. 200 adliga släkter. Därav kanske ett femtiotal i Västergötland. Det var naturligt att om nu inte kusiner gifte sig med varandra så dock sysslingar av tredje ledet. Likadant var det bland storbönderna av vilka fanns några i varje härad.

Örnäs blev tidigt ingift i Svecklingebyn en lika stor gård. En annan Örnästös gifte sig med arrendatorn på Västergården, Erikstad. Sven var ingift i Pålbön, Järn och fick en måg från Rearsbyn vilka alla då var relativt stora släkter.

Om Assarbyns folk levde på gamla viset, så tycks Örnäs likt många senare ha försökt att efterapa stormännens livsstil på samma sätt som i mitt föräldrahem. Adeln i sin tur sedan sökte efterlikna kungarnas bordsskick och andra vanor om man säger så

… jag minns min barndom där fosterföräldrarna både tjänat på en herrgård. Han som förkarl hon som kammarjungfru, vilket innebar att det skulle gå fort på gården, men också en gudomlig god mat vid högtiderna. Mest irriterande var att jag skulle fostras till baron och alltid var påpassad. Men jag själv tog avstånd från detta under ett besök i Köpenhamn.

Vi skulle förstås till Amalienborg och ropa "Konge, konge kom nu fram, ellers går vi aldrig hjem". Jag var uppsnofsad som en baron med vit skjorta, fluga och nyss vattenkammad i sommarvärmen så att majestätets öga skulle fånga den blivande herremannen. Nåja, håret reste sig på vänstra sidan som det brukar och någon dummer stötte till glassen jag fått. Den smetade ned min skjorta och jag fick bannor för det. Efter det tänkte jag att nu är det slut med fjäskandet för de kungliga.

Miljöbild Torpane, Frändefors en större gård med fler fria byggnader.

I vår tid är det närmast så att rika eller intellektuella har få barn och har svårt med arvföljden. Åtminstone i början av 1600-talet var det tvärtom. Storbönder och adel med stora barnkullar. En del fick en förstakull och en sunnerkull såsom Sven i Örnäs.

Likadant var det hos den andra storbonden i häradet Rasmus i Svecklingebyn. Rasmus blev 93 år. Det medförde att boet inte skiftades under hans tid. Men väl att barn flyttade ut och in. Några av Stakerna var ochså produktiva i sängen. Det var som om den ohejdade lusten att tillväxa gällde alla fält. En helt annan sak är att barndödligheten var anmärkningsvärt hög.

Harn han setter å nöstar på garn,

Å räven han setter å vagger små barn

Dä må man tro

En a´n blev nyfiken på att se vad följden blir i praktiken av dessa stora barnkullar. Svens och andras storbönders strävan tycks ha varit att dels hålla släkten samlad, dels att komma upp sig. Det blir en rävsax att en stor barnkull ger visserligen mycken arbetskraft, men sen när det kommer till arvet blir det ingenting åt nån i många fall – om inte man har tur att gifta sig till större arv ... Eller kanske det inte har funnits en tanke eller strävan bakom alls?

Nästa steg var att slå samman alla funktioner och hus under ett tak.

När en a´n läste och gick igenom ett antal boskapsräkningar, mantalslistor m.m. slogs jag av hur små dessa gårdar och hushåll var. Än mer förundran gavs av att se att husdjuren var mycket mindre än i dag och att avkastningen var fler gånger mindre än i dag av såväl djur som åker.

Boskapslängd jämförelse

.

 

1

2

3

4

5

6

7

8

sådd

7

6

8

3

3

3

1

hingst

1

1

sto

2

1

1

2

1

1

1

1

fåle

2

1

oxe

2

2

1

stut

8

7

5

3

2

2

tjur

1

ko

14

12

14

6

5

5

4

4

kviga

8

4

4

4

2

2

5

får t

6

6

12

4

3

3

3

3

får b

6

3

8

3

2

4

4

3

get t

4

3

3

3

get b

6

3

4

4

svin

4

3

4

2

2

2

2

2

sugga

3

2

Exempel på toppskiktets djurhållning.

.

Tar här en delvis slumpmässig lista av boskapsräkningen för grädden i Örs socken. Kolumn 1 är Rasmus i Svecklingebyn, Kolumn 2 är Sven i Örnäs och kolumn 3 är Prosten i Ör. De följande fem är ett språng ned till ett mellersta skikt av välbeställda bönder. Under dessa fanns två skikt. Det ena sådde ½ till 1 tunna och hade kanske inte ens dragdjur.

Det andra sådde inte alls och hade inte dragdjur utan endast ett par tre kor och kanske smådjur. Kanske en del väntade på tur att träda till medan andra hyrde sig in med några djur.

Vi ser att Örnäs tillsammans med prosten var hingsthållare medan endast prästgården var tjurhållare. Bara dessa hade oxar. För övrigt hade få i häradet oxar och hellre stut än sto. Inte ens hästaveln var att tala om detta år 1630. Det kunne växla från år till år.

Utsädesmängden var blygsam. Kyrkan blev inte rik på tiondet. Egentligen var 10 % en hög kyrkoskatt, men i medeltiden var kyrkan mer än kyrka. Skörden uppgick till 3 – 10 tunnor i snitt på alla gårdar i socknen beroende av året. Det blev nån skäppa per hushåll. Senare blev det att sexmännen tog kärvor direkt från åkern.

Dä va rolegt dä,

sa bon nä skogen brann

Man kan förstå att dessa med mycken avel och odling i viss mån sågs med avund och att de fick namn som storbönder. Kanske betedde de sig som sådana. Å andra sidan kanske folk hade dåligt samvete när de inte jobbade häcken av sig för att bli kung, vem vet. Sven hade råd att direkt betala ut fadersarv till äldsta sonen i första kullen Olof d.ä. Han fick 250 rdr för att köpa sig in i Katteberg. Summan räckte till ett ¼ mantal och sen alla kreatur till gården och pengar blev över.

Yxkammaren var Gustav Wasas och böndernas statuspryl som krävde ett lugnt sinnelag ...

Vi får direkt en fingervisning om Örnässläktens anseende visserligen i ett tragiskt sammanhang men ändå. Det var förspelet till dråpet på sonen ryttaren Anders mitt under ett brudfölje från Langerud till Åsane i mars 1620. Enligt vittnena började det med att Torsten Torstensson släkting till bruden och från Hjert-ungen bjöd unge Anders att åka med i släden.

Av nån anledning svarade Anders "Jag orkar väl gå". Torsten tog illa vid sig "Jaså, det duger inte att åka med mig, din rika usling" ... varpå Anders blev förgrymmad och drog sin strids-hammare och sårade Torsten med ett slag. Följet lyckades sära på dem med en gång. Torsten hoppade upp på sin släde och åkte sin väg. Men han gav inte upp kampen utan hade åkt i förväg och gömt sig bakom ett led. När följet hann fram hoppade han fram med dragen värja och körde den genom bröstet på Anders med ett dödande stick. Han flydde sen därifrån.

Tinget dömde honom till döden, men han hade flytt ur häradet troligen till "Norjet". Han återvände först efter 18 år och gav då Örnässläkten ¼ Langerud i mansbot.

Vi anar ur ordväxlingen hur omgivningen såg på Örnäsborna under Svens tid. I domboken ses att han var nämndeman -28. Han handlade med gårdar och jord så att han fick Barud och annan jord till S. Örnäs med Hallebäck han hade förut. Anders var ryttare och Örnäs rusthållare. Men det var oklart om Örnäs själv betalade rustandet 250 rdr eller om det var något avtal med Lindorm Stake. Det finns en notis i mantalslängden "förfournierar Lindorm Stake". Det har inte gått att hitta ordet i ordböckerna, men det betyder antagligen "rustar för".

Det är oklart om Örnäs arrenderade granngårdarna N. Örnäs och Ylingebol åtminstone någon tid. Dessa hörde till Stakernas rå och rör ... Rusthållare var skattebefriade. Det gavs en väsentlig fördel i att vara rusthållare om man hade pengarna att lägga ut –åtminstone i böckerna.

Töcket kan lika snart falla på e koruka

som på ett leljebla

Antagligen har under seklet nån av de yngre Svenssönerna fortsatt att vara ryttare efter att Anders mördades. Örnäs fortsatte att rusta åtminstone till -82. Ryttaren Sven Bengtsson, sonson till Sven hittades mördad mellan Hjertungen och Örnäs. Av en slump längs nästan samma väg som Anders blev mördad. Ett mord som aldrig blev uppklarat. Byggdeskvallret menade att det var hans bror Lars, men han friades av tinget.

Efter Sven Bengtson är det osäkert om man fortsatte. Kanske man istället nöjde sig med att en Johan Andersson av släkten blev hejderiddare. I praktiken innebar det att vara skogvakt i fred och inkallad skytte vid ofred. Statusen var kanske ett snäpp högre än ryttarens.

Den räddaste slår te först

De tragiska dödsfallen slutade inte med detta utan nämndeman Lars 9 åriga son blev under ett träd i skogen.

I utkanten av släkten får vi ytterligare ett par dråp. En herredagsman från Vedbo hade efter pokulerande i Örnäs gett sig iväg mot Kroken där Svens dotter Maret bodde. Han var så drucken att han inte hittade vägen utan tog sig in i Örsberg hos Sigge Andersson. Han tvingar Sigge att visa vägen och på den vägen blir det gräl hos Maret. Sigge försöker lugna herredagsmannen och klappar till honom ... lite för hårt och han mister småningom allt i mansbot och gården blir skattevrak.

Ytterligare ett dråp fällde en måg Michel i Rearsbyn. Det skildras kort nedan ur domboken -71. Såvitt jag kan se är "kyrktjuven" jag beskriver under Tingshistorik av Örnässläkt och av den utflyttade delen av släkten.

Släktbeskrivning

Sven i Örnäs dog 33 eller 34 och lämnar efter sig en sunnerkull i Örnäs varav minstingen kallas "lilla Byretta". Man kan anta att kullen är född mellan 1620 – 30 och det sägs i dom-boken att sunnerkullen och modern stannar i Örnäs förmodligen i 1/3.

Förövrigt lite svårt med namnen där det finns hela två Börta eller Byretta bland barnen i sista kullen och en i första samt en Anna och en Maret i båda kullarna. Likadant med pojkarna en Olof i båda kullarna. Sunnerkullen bestod förutom lilla By av Anna, Byretta, Maret; Ingrid och sönerna Björn, Bryngel; Lars, Olof och modern Karin Andersson.

Hon kom från Lycke i Järn. Hennes bror Store Jon kallad kräver arv i Örnäs efter henne och får 12 rdr av Sven. Annars sägs "att han går med staven och knytet". Lycke blev senare känd som tillhåll för minst en tjuv och dit kom även kyrktjuven efter en raid till Kronoberg.

Äldsta kullen var från början av seklet och utflugen när arvskiftet skedde efter Svens död. Det är lite oklart med äldre kullens alla barn. Men tydligen blev arvdelningen efter Sven en 9-delning av Örnäs. Därtill kom att nån hade betalts ut och Byretta d.ä. fick Barud. Olof d.y. får senare Langerud.

Oluf d.ä. blev familjens överhudvud och torde ha dödt barnlös i Hviteberg. Hans äktenskap var en följetong i tingsrätten på 20-talet. Han skildes och beskylldes av Lisbet Mattesdotter "för sitt arga sinnes skuld". Då levde de i Katteberg ... Han blev gammal och torde ha dödt på 70-talet. Även en svärdotter Elin bodde i Örnäs och blev över hundra.

Den äldre kullens möderne var från Pålbön och kullen bestod minst av Olof d.ä., Anders, Bengt och flickorna Margareta eller Maret i Kroken, Byretta i Barud och en Anna som gifter sig i Källeberg

Den äldsta i nästa generation var Bengt Svensson som blev nämndeman och syns i dombok ock handlingar. Han var gift först med en Elin Larsdotter från Hvena och troligen av Svecklingesläkte. Trådarna går i båda riktningar mot Rasmussläkten. Rasmus blev 93 år och levde således nästan ett sekel. Elin Larsdtr sägs i domboken vara "en enfaldig och beskedlig kvinna".

De får barnen Ingrid, Anna, ryttaren Sven, och Lars som blir nämndeman efter fadern medan flickorna tydligen stannar i Örnäs med mågarna Bryngel för Ingrid som en tid arrenderar i Västergården och Anna är gift med en Hans i Örnäs. Det är möjligt att Bengt var gift två gånger. Andra gången med Gyrin i N. Örnäs, frälse under Stakerna och får sonen Anders Bengtsson. Dennes son sedermera hejderidaren Johan Andersson.

Går solen ned under hättan,

kommer hon igen med skvättan

Lars Bengtsson får barnen Brita, Anders, Hans, Svenning och kanske fler, men det går in på nästa sekel ... förövrigt roade jag mig med att följa släkten fram till våra dagar och finner att en ättling bor nu som pensionerad dörr i dörr med mig om jag nu fått det rätt.

I slutet av seklet är Örnäs delad i tredjedelar, eftersom man räknar med att det ska till minst 1/3 för att försörja en familj. Den ättegård man anar under Sven är splittrad. Tillbytta Barud, inköpta Hallebäck och Katteberg samt mansbotet Langerud försvinner ur boet.

Det tycks ha skurit sig med grannarna i Assarbyn i början av seklet med bl.a. ofta strid om Örnäskvarnen på dess sida av älven. Assarbyn rev vid ett tillfälle Örnäskvarnen för att själva få mer vatten ... men det ordnade siig.

Örnäs i domboken

Här följer i förkortad form utdrag ur domböckerna där Örnässläkten eller de som blev besläktade med Örnäs nämns, utan att göra anspråk på att vara fullständig. Största inklippet är förstås granngården Assarbyn, som gett inblickar i hur folk tänkte ... och nog är det en lång lista och ytterst ovanlig och med mångfaldiga inslag där ju "hälsan gärna tiger still".

I det följande korta utdrag ur domböckerna under 1600-talet. Årtal i fet stil:

13 Marit Svensdtr skaftar 1/2 Synner Berg och 1/4 öde S. Berg mot 1/2 N. Kroken.

17 Assarbysläkten med rötter i Torpane och Väsby på mödernet.

20 Dråpet på ryttaren Anders Svensson.

20 Arvskifte i Assarbyn Helga och Elin Björnsdöttrar 1/3 och Kettil och Hans 2/3.

23 Olof Svensson Katteberg av Örnässläkten har slagit sin hustru Byrta Mattesdtr.

Ha en väl hoppa öfver hunn,

så hoppar en allt öfver rompen og

24 Nu igen om Oluf och hans Börtta Mattesdtr ... slagsmål.

Ur Sundals dombok Byretta Mattesdotter slagen av Olof Svensson i skogen, vittnade sönerna i Skiötevatten. De ledsagade henne till hus och nu beskylldes Olof för hor med deras legokona. Olof sökte fria sig med faders, svågrars, konans systerman m.fl., vilka nämnden ej kunne godkänna att ed fylla. Olof Svensson dömdes för enfallt hor.

26 Hans och Kättil köper in allt av arvingarna i Assarbyn.

28 Nämndeman Sven Björnsson i Örnäs.

31 Hans och Kettil Assarbyn äga nu halva byn likaså halva Bräcke, Rud, Fägesten öde?

29 Beskyllning för trolldom i Assarbyn.

32 Olof i Katteberg och hans far Sven i Örnäs ... får utbetalt arv 250 rdr? ... Olof skild för hans ondskas skuld.

Om Svens i Örnäs måg Oluf i Högen, som klagade över hustrus arvejord Sven skulle sålt och köpt jord i Örnäs och Grösäter.

Elin Svensdtr om morsarv i Makleberg. (hon som blev över hundra)

33 Maret Svendsdtr om möderne arvjord i Pollbön ... 6 rdr utsatt till morfar Sven Björnsson.

Olof i Katteberg (äldst i Örnässläkten efter Sven) och alla hans samsyskon och deras barn å ena sidan ... och å sunnerkullssidan Karin Andersdtr i Örnäs med Björn, Bryngel, Lars, Bengt, Olof och döttrarna Anna, Byretta, Maret, Ingrid, Kerstin och lilla Byretta bytte deras arvjordar, så att Olof och systrars barn efter Maret d.ä. Svendsdtr behåller 1/3 i 2/3 i 1/2 Bergs gård för sin fädernejord, och 1/3 löser han av sin nämnda styvmoder Karin, och Karin och barnen behåller Örenäs med Borid

34 Sven i Örnäs visar brev på Hallebäck av 13 juni 1599.

Rasmus I Bollered fullm. för Byretta Mattesdtr i Berg, skaftade hennes arv i Katteberg, Ör halva gården till Olof Svensson i Berg för 160 rdr, som Olofs far Sven i Örnäs utlagt för arv i Örnäs. Nu ska Svens änka Karin ha 1/3 i samma halva gård men har fått betalt därför av Olof, som nu med syskon äger 1/2 Berg.

38 Sven i Örnäs (död sen 33/34) får ett torp Langerud i mansbot för sonen ryttaren Anders mördad vid brudlopp av Torsten i Hjertungen – faste meddelades.

39 Asserby la ätteräkning med Björn i Torgärde.

43 Olof i Katteberg och Björn för systerbarnen skaftade dess arvejord i Pålbön med tomter och ödegårder Lycke, Beckebol, Årebol, Brantebol till Björn Andersson i Pålbön.

44 Gyrin i Örnäs med sina styvbarn Anders i Ylingebol? (Olungebord) och hans syskon Anders, Börje, Elin Larsdtr.

45 Gårdägarna i Örsberg angav att deras 2 gårdar skövlats 8 dagar efter Kyndelsmäss.

50 Hustru Gyrin i Örnäs från Berg i Grindstad.

51 Anna i Källeberg skaftade 1/9 i S Örnäs och 1/4 Örnäs kvarn till nämndeman Bengt i Örnäs och hans hustru Elin Larsdtr för 45 rdr.

57 Sigge Andersson dråp på våldgästande herredagsman som kom ridande från Örnäs och ville fortsätta supandet i Kroken och slogs av ett vedträd av Sigge ... nämns att en annan gäst från Vedbo låg på bordet under natten. Sigge blev sedermera utfattig.

58 Nämndeman Bengt i Örnäs beskylls för att hans hustru är "är en stilla och enfaldig kvinna".

60 Sigge i Örsberg varit biltog i 5 år och för 2 år sedan dömts till döden av hovrätten i Stockholm. Den dräptes söner fällde förbön. (mansbot som totalt utarmade honom)

61 Börita Larsdotter från Örnäs nu i Smörtvet.

62 3 Larsdöttrar från Örnäs skaftade 2/9 till nämndeman Bengt för 80 rdr. Bengts hustru Elin Larsdtr från Hvena.

63 Nämndeman Bengt i Örnäs och hans syskon ska svara om Lars Jonsson i Lycke, Järns fäderne i Örnäs. Lars i Lycke krävde arv efter sin fader Store Jon Andersons 2/3 i Örnäs som nämndeman Bengt åbor. Men brev av 1634 visar att Jon skaftat sin del till Karin Andersdtr och hennes barn och en annan minneskrift visar att Sven Björnsson gett sin hustrus halvbror Store Jon i Örnäs 12 rdr därför. Eljes vittnade nämnden "att store Jon gick med käppen och säcken".

Olof i Långerud skyldig Lars i Lycke.

65 Smed i Gunnebyn, Olof i Katteberg och några till skyldiga Anders Barck, Vänersborg.

66 Sven Enarsson i Barud mökränkt löskona.

Kettil Björnssons barn i Assarbyn får ej dela lika, så att sonbarnet ej får mer än dotterbarnet eller dottern.

Börta Svendsdtr i Kroken skaftade hennes 1/9 i Örnäs till syster Margareta och hennes söner Torsten och Sven Larssöner för 43 rdr.

68 Michel i Rådane, Grindstad har 1/9 i Örnäs (dvs. för hustrus räkning).

69 Asserbyn och Västergården om uppbrännt kvarn (mer vanligt på Nordal).

Framhusen brann i Källeberg

71 1/6 S Örsberg Sigge Andersson som skattevrak till grevinnan.

71 Elin Larsdtr i Örnäs arvparter i Hvena.

71 Fältväbel Gunnar hade i ivrigt mod slagit Michel i Rearsbyn och bakbundit honom och fört honom till Gatan 1 1/2 fjärdingsväg, andra dagen hade han fått gå hem men var på fredagen död. Gunnar attesterades ha tjänat i 39 år och rest till Tyskland 1636 och var där 16 år och fick tysk hustru och har nu små barn.

73 Bengt i Örnäs uppgav att hans bror Olof Svensson köpt av sin halvbror Olof d.ä. i Hviteberg hans jord i Långerud, Ör och av Mats i Högen och hans syskon för 27 rdr. Olof d.y. har därtill ärvt så mycket att han nu äger hela Långerud 1/4 mtl.

Arvdele mellan syskonen Anders Bengtsson i Örnäs, Brita Larsdtr i Hvena, Anders Larsson i Örnäs och Bengt Larsson Gunillebol samt Hans Larssons barn i Grösäter, Svenning Larsson, Anders Bengtsson och hans syskons moder Gurun Svenningsdtr i N Örnäs.

77 Börta i Barud okvädat Anders i Hjertungen.

78 Niddingsdåd mot Anders i Hjertungen.

78 Nämns en ryttare Sven Bengtsson i Örnäs "förrän de gingo till slaget vid Lunden i Skåne "... vittne till lån.

82 Anklagades att nämndeman Lars Bengtsson i Örnäs skulle ha slagit ihjäl sin bror ryttaren Sven mellan Hjertungen och Svecklingebyn, men nekade och styrkte med edgärdsmän.

85 Lars Bengtsson i Örnäs klagade att svåger Bryngel i Västergården ej ger honom den arv som tillkommer Bryngels styvbarn och som Lars är förmyndare för 18 rdr. Bryngel som äger modern behåller arvet.

Bryngel, Hans i Örnäs och Anders i Berga kärade till Lars i Örnäs om arv, däri samtliga syskon äger 2/3, som tål bara 2 åbor. Lars åbor 1/3, svågrarna den andra.

89 Bengt Svenssons arvingar i Örnäs.

89 Torsten i Örnäs.

92 Ingrid Bengtsdtr i Örnäs betala husröta för avlidna Bryngel Olsson i Västergården.

Nämns nämndeman Lars Bengtsson i Örnäs (han var sista nämndemannen i gården).

93 Vådeld julafton i Assarbyn alla husen i mangården brann upp.

95 Änkan Ingrid Bengtsdtr i Örnäs och hennes svågrar.

Lars i Örnäs son på 9 år ihjälslagen av träd i skogen.

97 Torsten Jonssons arvingar i Örnäs Jon och Pelle.

97 Olof Torstensson Örnäs köper Torpane i Gestad.

99 Nämndeman Lars Bengtsson i Örnäs där bl.a. Nils Mårtensson avstår 1/8 i Örnäs mot 1/8 i Torpane.

Jon och Torsten Olsson i Makeberg blir förmyndare för Bryngel Olssons barn i Örnäs.

Lars Bengtsson i Örnäs ska betala sin syster Anna Bengtsdtr för jordstädja av sin andel i Örnäs. Anders Bengtsson i Örnäs, som äger största lotten, får inlösa 1/12 i 1 S Örnäs av Anna Bengtsdtr.

Hejderidaren Johan Andersson i Örnäs.

Extrating 1650 7 okt. i befallningsmans ställe landsskrivaren Oluf Larsson, kronolänsman Rasmus Ericsson underskreven nämnd och gemene ting allmoge som samma dag tillstädes kommo och ting sökte

Nämnden Nils i Kielleberg – Bryngel i Assarbyn – Mates i Östevatten – Olla i Fröstebyn – Erich i Ersbyn – Zegol i Backen – Jacob i Mellerud – Per i Gatan – Olla i Linder – Bengt i Örnäs – Erik i Tierr

Gårdsbibeln

Min granne är pensionär från Örnäs. En gång blev det tal om vad jag vet om Örnässläkten. Döm min förvåning när jag sen fick se en gårdsbibel tryckt under 1600-talet. Det är oklart när exakt bibeln kom i släktens ägo, men den är ändå en hälsning från 1600-talet. I det följande lite data om tidiga biblar i allmänhet:

Sverige var lika tidigt ute med reformerta biblar som Tyskland i stort. Översättningen till svenska skedde nästan omedelbart efter reformationen och "Thet Nyia Testamentit på Svensko" utkom redan 1526 i Uppsala tryckt av Batholomeus Fabri och Jürgen Richoff. Gustav Wasa gav namn till en bibel tryckt i Uppsala 1541 av en återinkallad Jürgen Richoff. Han fick verket klart på två år.

Visserligen tillsatta Karl IX en komission som skulle revidera och den fortsatte under Gustav II Adolf. Några större ändringar blev det inte ens under 1600-talet.

Gustav II Adolf främjade bibeltryckandet genom att förordna att församlingarna gav en tunna korn till tryckandet av biblar. Ännu under första hälften av 1600-talet hade inte ens alla kyrkor egen bibel. Jämsides med detta var det rätt frisinnat med det kyrkliga och förblev det under hela ärkebiskop Lænneus levnad.

De hemvändande krigarna hade ett och annat i krigsbyte som passade i kyrkor. Att en del var katolskt spelade mindre roll. Det syns från och med 60-talet och några årtionden framåt. Samtidigt började en period av restaurerande av kyrkan. Några adelsmän byggde nya kyrkor, så som att Johan Stake byggde Bäcke och Dalskogs kyrkor. Man kan förstås ana att åtminstone i en del gårdar var man smått religiösa. Folk i allmänhet var frireligösa och tyckte det viktigaste var dop … att de unga tu fick ihop det … därtill begravningar och gravöl.

Ignatius Meurer 1613 – 72 blev en av de stora boktryckarna i Stockholm och var ofta före sin tid. Han tryckte Stadslagen 1628 i antikva tryckstil. En vanlig tidningsstil i våra dagar. Men det skulle ta hundra år innan andra följde efter. Han tryckte Sveriges första tidning 1645 "Ordinari post tijdender".

Hans konkurrent Henrik Keyser I var först med att trycka en finsk bibel 1642. Men Ignatius är förmodligen först med att trycka en svensk bibel för en större allmänhet. Hans bibel har tydligen tryckts 1655 – 66 att döma av det exemplar jag sett. Ena hälften är daterad 1655 och den andra 1666. I Stockholm kostade den 1655 55 daler kopparmynt eller 22 daler silvermynt eller 1 daler = 32 öre alltså 704 öre.

Priset säger inte mycket men var ungefär en halv årslön för en bonde. Eller så kan man jämföra med att en karl 4 öre/dag (karl med häst hade 6 öre). Daglönaren hade fått jobba 176 dagar för en bibel. På den tiden jobbade man knappast hela året och definitivt inte på sabbaten.

Priset på papper till böcker var 1 öre arket. Det nämns i samband med en ABC-bok och där författaren fick 1 öre arket i författararvode.

Naturligtvis har det även på Dal funnits storbönder, präster och lågadel som haft råd att köpa en bibel. På den vägen kan en bibel ha vandrat genom runt 11 släktled fram till våra dagar.

Dal är för övrigt väl representerad i Sverige under detta sekel, när det gäller författare av böcker. Det är namn som G.B. Blutherus, Gunno Dahlstjerna, Soterus, men vilka dock hellre skrev på latin och vars verk gavs ut utomlands. Det finns även nån översättare såsom Svennonis som gav ut en tysk religiös skrift tillägnad Stakerna på Vättungen i mitten av 1600-talet.

Åtminstone i närheten av herrefolket fanns vanligt folk som skaffat sig en och annan bok. Det var exempel hon tösen som skulle lära sig spå med hjälp av en "planetbok"

Ett är säkert den bibeln har behållit sitt värde och är värd lika många dagsverk i dag.

 Avslutning

En a’n kommer inte på några avslutande visdomsord till denna betraktelse av dalborna under stormaktstid. Det mesta kanske är sagt ... jag avslutar med Örnässläkten som i början av seklet ser ut som en släkt med ambitioner.

En och annan släkt av bondeblod t.o.m. kom upp sig till vad en del tycker är bättre köttgrytor än andra. Såsom Erik Andersson från Backen i Ör, som blev assessor i Hovrätten. Hans barn blev inte längre dalbor. En annan guvernementfiskalen Kettil Claesson Feltherus för att nämna ett par.

... mest minns jag dock de som sa ifrån "må fanen ta hans bruk" … eller corpralen Grels som vågade säga att kungen är hjulbent, trots att han viste att det kunne komma att kosta … moran från Assarbyn som offrade till den gamla Flodguden en skärtorsdagsnatt och Assarbysläkten som ville ha lika arvdele. Vist borde vi offra till naturen oftare.

En a’n får väl räknas som dalbo nu efter över 20 år i Hårda Bud. Det har runnit mycket vatten och nya ungar har kommit till under min tid här. Även om det måhända retar en del så i tid räknad kommer de alltid att vara mindre dalbor än jag. Å andra sidan kan en a’n ej se att födelseorten har det ringaste att skaffa med vad man är. Där en a’n ju har lite erfarenhet med tre nationaliteter i blodet vilka alla tillfört mig nånting. Det är nog den plats där man bor och verkar som är den levande inom oss, eftersom vi är vad vi äter och rummet omkring oss ... där du sätter din fot lånar du jorden ...

En mulen morron gör en klar dag,

men en morronsur matmor må hin ta.

Mitt intresse är av många orsaker mer det allmänmänskliga och det allskandinaviska. Min forskning går ut på att sy ihop hela den skandinaviska historien i en dunkel forntid. Så många generationer har rest hit och dit och blandat blod. Vi är nog alla i släkt sist och slutligen.

Min strävan har alltid varit att få ihop det ... i stället för att särskilja eftersom allt gräl och oginhet irriterar mig ... och kanske som min föredetta lärde mig att "man ska bygga broar" ... där hon som jag var trött av krig – även hon hade fått fly från Karelen som barn. Krig och elände har jag själv upplevt och tyvärr tvingats skriva om även när det gäller Dals historia ... Men om man ser proportionerna, så var själva krigshandlingarna bara som korta ögonblick. Men som nog tog lång tid att glömma.

Slutligen frågan om livet är bättre nu än då på Dal. Det är förstås en orättvis fråga .... men, om det kommer till "slit och släp" var arbetet nog mycket lättare då än nu – och stressen och strävandena mindre. Det kan bedömas ur odlade arealer och mängden boskap. Vi kan sluta oss till att man arbetade bara för brödfödan i största allmänhet. Även om det var med enkla medel och kanske tungarbetat så var det mycket lättare än i min barndom.

I slutet på det gamla bondesamhället med i stort ett par hästar och av dessa drivna maskiner. Min arbetstid som dräng var 80 timmar i veckan och arbete ett i ett. Nutidens bönder har det nog lika lätt kroppsligt som oxlandet Dals bönder, pigor och drängar ...

Här slutar folket och böndernas historia under stormakten. Bilden blir dock inte fullständig utan att ta med ett bok om adeln. Den var egentligen sprungen ur odalböndernas skara. Men redan under detta sekel var det en överklass som styrde och ställde det mesta. En klass som hade sina egna lagar vilka ej var folkets.

Tar här Stakerna som representant för odaladeln. En släkt som var såväl släktkär som bondekär. Den hade inte glömt sin rötter i bondlandet.

Under våren -96 skrev jag tillsammans med Tommy Andersson, Högsbyn en kort släkthistoria om Stakerna. Tommy stod för genealogin medan jag hade det mesta av gårdshistorien i minnet. Senare reviderade jag den och Kjell Åberg hjälpte mig med bl.a. slaget vid Köpmannebro. Se Stakerna

 

 

Konten är tom ...