Finn din hällristning, hällmålning; stenbumling finn din historia

Historia är roten till framtiden. Kort rot betyder ingen framförhållning. Oftast nöjer man sig med bakåtblick mindre än 1000 år. Historia är något varje generation bär med sig och värnar om. Tyvärr minskar vårt arv i en rasande takt om du inte gör nånting.

Fornarvet, megalit, hällristningar, folkminnet, Regeringsform, hällmålning

amatörer |adoptera din historia | första steget |hällmålning | stenbumlingar |intensivare studier | tassemarker | dolmen/ vi-dös |kulturstenar | ritualristningar | bronsåldersristningar | hem | uppd. 10-Feb-06

Arvet försvinner

Ånimskog har en rätt nyutgiven sockenbok. I den berättas att inventeringarna på 1940-talet tar upp 166 fornlämningar. Men när boken skrivs finns bara runt 40 dvs. en minskning med mer än tre fjärdedelar … fornarvet försvinner. Jag tror inte jag gissar fel när jag antar att det är likadant i största delen av Sverige.

Rätt färsk statistik visar att utgrävningsverksamheten har varit koncentrerad till bl.a. Gotland och Skåne och Dal är definitivt en vit fläck om man undantar Hästefjordsområdet.

Efter en bypassoperation 1991 tog jag för mig att besöka i stort varenda R-märkt fornminne i min hemsocken. Dels behövde jag få bättre kondition, dels skapa en egen provruta för min sa forskningar. Om man vill leva friskt är det bra att ha ett intresse och kan man förena det med andra saker är det än bättre.

I alla händelser såg jag med egna ögon hur skogen tar tillbaka den s.k. civilisationen. Skogsmaskinerna gör resten ser man av de ibland stora dikena efter deras framfart. Det blir inte bättre av att folk tappat intresset för sina minnesmärken. Exempelvis här på Dal vårdade man sina fornminnen på 40-talet och satte ut skyltar så att folk skulle hitta dem. Skyltarna finns oftast kvar, men texten har försvunnit och omgivningen har förslyats.

I Holms socken finns ett par områden där det finns små rösen på bergen och där man kan finna sot och obränt på bottnen dvs järnålderkremering. Detta är ovanligt exempel på att oförståndet har kastat stenarna åt alla håll och kanske lekt med dem

I alla händelser såg jag med egna ögon hur skogen tar tillbaka den s.k. civilisationen. Skogsmaskinerna gör resten ser man av de ibland stora dikena efter deras framfart. Det blir inte bättre av att folk tappat intresset för sina minnesmärken. Exempelvis här på Dal vårdade man sina fornminnen på 40-talet och satte ut skyltar så att folk skulle hitta dem. Skyltarna finns oftast kvar, men texten har försvunnit och omgivningen har förslyats.

Men om man tänker efter är det bara på platser med kontinuerlig bebyggelse man kan förvänta sig vårdade eller åtminstone respekterade gravar och monument. Förmodligen har många lämningar försvunnit redan i forntiden. När man söker i skogsområden är det hart när omöjligt att hitta R-märkta fornminnen. Det är kanske inte så märkligt att markägarna inte vet vad de har på sina ägor.

Ett exempel från öppen byggd där området är bergsklackar och gräset får växa. Det finns 7 R:märken varav det ena är efter en medeltida gård som tydligen respekterade gravarna på gårdstomten. Inom området lyckades jag återfinna två ställen med skålgropar

Jag har också letat hällristningar efter gamla inventeringar. Oftast är beskrivningarna vaga och det är mycket svårt att hitta dem i dag. Det behövs att folk ger sig ut och letar och värnar om dem annars kom de att vara försvunna i nästa generation. Det är vetenskapligt sett inte mycket att ha att man värnar om världsarvet i Bohuslän och på några andra få ställen. Vetenskapen kommer aldrig att kunna skapa sig en bild av helheten, utbredningen och en massa andra frågor. En annan sak upptäckte jag nyligen att man måste använda ett stort område för att finna alla varianter och bitar som fattas.

Här hade folk visdomen att göra en ordentlig hög och fornminnet är i klass med ställen med stora stenbumlingar. Kontexten är möjligen att det finns ett terrasserat område vid en liten sjö i närheten

Se även min "provruta" Fornlämningar i Holm bildkommentarer

Allt för ofta får man leta i buskage och försöka avgöra om det är "naturliga formationer" eller fornminen. Man skulle behöva GPS-utrustning för att ha en chans att lokalisera. Det är inte mycket bättre på öppen mark såsom i hästhagar med gravar som haft endast ett lager av "huvudstora stenar" vilka sen kan sparkas omkring av hästarna.

I Holm finns indikationer på att det funnits 14 hällkistor. Vi har dock inte en enda intakt kvar. Oftast finns bara enstaka hällar som vittnar om att den funnits men har varit stentäkt. I en del fall har vi bara den lilla amuletten som var karakteristisk för dessa gravar. För att kunna beskriva dem måste man ta hela Dalsland som referens så att man får tillräckligt många fragment som kan samlas till en bild.
För min del satsar jag på att beskriva några områden i Holm där vi har en del uppgifter. På så sätt kan vi få en ytlig beskrivning till nästa generation som nog står där med mycket få fornminen

Tro inte att jag månar enbart om landsbygden. På 50-talet var jag på besök i Gamla Stan i Stockholm. Då hade jag förmånen att spendera många stunder tillsammans med en ung man i min ålder. Han viste det mesta om Gamla Stan och dess historia. Det är den sorts vandringar som vidgar vyerna. Det finns mycket at dokumentera i våra städer … och då menar jag förstås också folkminnet så långt man kan komma. Med hjälp av folkminnet förstår man bättre gångna generationers vardag. Den är ju långt borta med det stora kultursprång vi sett under min livstid.

Vad månne Tommy Andersson letar efter en regning dag vid Blomberg på Kinnekulle?

Om amatörer ...

Populärvetenskap - forskning eller suspekt gråzon?

Seriös forskning måste återta tolkningsrätten?

Den senare rubriken kan jag omedelbart svara med 3 artiklar ur FNs förklaring om de mänskliga rättigheterna ... vi har motsvarande i vår egen Regeringsform.

Art 19 Alla har rätt till åsikts- och yttrandefrihet

Art 22 Alla har ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

Art 27 Alla har rätt att ta del av kultur och vetenskap

Det är tyvärr allt för sällan man beivrar brott mot Regeringsformen. En lag är aldrig bättre än dess övervakning. Detta om det rent lagliga. Rent allmänt filosofiskt och ur samlevnadens perspektiv får jag ta ett par gamla visdomar:

Förhäv dig icke över vad du vet

Lär med den okunnige som med lärde.

För konsten ingen gräns är satt

och ingen konstnär skapar det fullkomliga

Ptahhotep ca 2500 f.Kr.

.

Äkta visdom har färre förutfattade meningar än den falska.

Vise män tvivlar ofta och ändrar sina uppfattningar

Akhenaten ca 1375 BC.

Catshaman maj -99

Vadan detta stycke? Det är helt enkelt därför att jag stött på folk som menar att vår historia är något bara fackfolk och akademiker ska syssla med. Naturligtvis är det bara blurr.

En gammal filosofisk fråga är "Existerar världen om vi inte pratar om den?"

Det är ju så att mycket av vår historia är lagrad i museernas lager av miljoner prylar … och mer ska man ha. Men så länge det inte finns tillgängligt för folket existerar det faktiskt inte. Det samma gäller all den forskning som har gjorts att den är bara tillgänglig för en liten krets. På det kan man späda att mycket av det är skrivet på ett akademiskt språk man måste ha en apotekare till hjälp att tolka.

Därför låt dig inte slås ned av fackmän som vill trycka dig ned i skorna. Gräv där du står! … är ett gammalt gott råd eftersom det helt enkelt är så att vi känner vår omgivning. Man tänker inte på det omedelbart men när man börjar jobba med något inom detta område ser man hur mycket hjälp man har av lokalkännedom. Dessutom blir det mer levande om man kan knyta det till sin omgivning.

Om nån kallar dig amatör, var glad, det betyder att du älskar ditt intresse bokstavligen talat. Låt inte andra bestämma över det.

Se BLURPH-kalendern från Lundby Göteborg där eldsjälen Lasse Andreasson mot alla odds har bevarat det mesta av den till eftervärlden.http://catshamans.se/0blurph.htmE
En annan är Bo Westerling i Sommenområdet se kulturella stenar

Värnformel "Om nu någon trampar den/ det Nakna, det går illa"

Denna ristning från Högsbyn är essensen av hällristningarnas symbolspråk. Den skiljer från primitiva fantasier om dumma förfäder. I Högsbyn hade de lag 2300 BC och lånade ett och annat från Södern

Stenbumlingar

Rubriken är lite raljerande men det är just så det är ute i naturen kan finnas "betydelsebärande" stenbumlingar som ingått i ett avlägset fornminne. Min essä om kulturella stenar visar exempel på stenar som icke uppmärksammats av professionella arkeologer, men som amatörer har fäst uppmärksamheten på.

Vanligen anses begreppet megalit gäller bara atlantiska Europa upp till Sydnorge. Jag visar att det är finns mycket mer bara man vill använda ögonen och den täta förekomsten fortsätter till Fjärrkarelen och Kolahalvön; långt in i Ryssland och till Kaukasus. En del nordisk kultur har kanske kommit via Kaukasus och Armenien. Det var ju så att under kalla kriget fick vi inte veta så mycket om Rysslands historia och arkeologi

En ny polemisk essä tar upp vår relativa uppfattning "Arkeologi, definitioner, koder, magi, mystik.." http://www.catshaman.com/0arkk/0arkod.htm och visar att allt är icke vad det verkar vara.

När jag nyligen skrev om Lerfald http://www.catshaman.com/0leirfald/0leirf.htm slog det mig att arkeologerna har från början gjort alldeles för många kategorier. Det är deras metod att benämna vissa kulturyttringar från en fyndplats och sen använda det som fikonsnack … Aurignacien, Perigordien, Komsa, Ertebölle osv. Därtill sätter man etiketter som dösar, långdösar, gånggrifter osv. och menar att det är skilda kulturer. Oftast säger man att en kultur kommit från ingenstans och samma gäller de klassiska kulturerna i söder utom möjligen Egypten.

Det är överdriven dramatisering om man exempelvis låter en viss keramik såsom trattbägare bli en hel TRBkultur. Dessa förekom under en kort period i synnerhet i norra Tyskland och Södra Skandinavien och då mest gånggrifter. Det fanns annan keramik också och gånggrifter förekommer inom hela området med stenbumlingar. Det var ett mode helt enkelt där vi icke kan påvisa att det i högre grad påverkade folket.

Vidare är det enfaldigt att skilja hällristningar och artefakter från kulturen som på varje plats till varje tid var en helhet och oftast visar det sig att kulturen varit kontinuerlig på en plats … medan odlingen inte var kontinuerlig före järnåldern enligt pollenkurvorna från många platser. Vist kom det nyheter utifrån sådom vi ser ritualastronomin runt 4000 BC i Nordnorge Altas hällristningar och blev ett tillskott till den kultur man hade i bruk. Kultur ska alltid definieras "kultur + det senaste" dvs. som en pågående process.

Som metod är det klokt att satsa på att leta efter en typ av fornminnen åt gången. Det kan då vara hällristningar, hällmålningar, markarbeten, stenbumlingar osv. Men det hindrar inte att man har ögonen öppna hela tiden. Om man finner något bör man söka i cirklar utifrån fyndet och då vara beredd på att notera allt som finns.

För min del blev det att söka R-märkta lämningar i min hemsocken för att få en blick för hur det kan se ut. Det är något helt annat när man ger sig ut i okänt natur. Än värre när man måste hålla utkik efter okända typer av fornlämningar. I min bok under http://www.catshaman.com/indexS.htm har jag diskuterat en del fornlämningar som man inte hittar i arkeologiböcker. Min essä Kulturstenar tar jag upp ytterligare exempel, medan jordvallar och den typen anläggningar sannolikt är svåra att finna i tassemarkerna

En seit från Medelpad och en typ som finns på många håll, dock icke i listorna nedan

Göran Dottemar i Ånge har skickat mig en CD med foton från hans tassemarker och jag får dofterna och skogen i kroppen. Det ska blir mer om det men jag har redan några synpunkter när man vandrar i markerna. Det kan finnas mycket "kulturellt" där ute

Jag kan hitta bilder på CD:n som ställer frågor som säkra och osäkra manipulerade sten. Men man måste förstås kolla på plats och se hela omgivningen för att vara säker.

Först allmänt

En del stenar kan vara helt rödfärgade medan andra har prickar eller områden med prickar. Man blir förstås nyfiken. Missfärgning: När lavar skadas av luftföroreningar färgas de först röda och blir därefter vita innan de slutligen faller av sitt växtsubstrat. Det är troligt att de är döda redan när missfärgning kan iakttas. Vissa lavar kan färgas röda av fågelspillning

Men stenar kan ha med flit färgats röda med rödockra och samma färg används vid hällmålning och det behöver inte vara begripliga bilder. Man förväntar sig dock målning på lodräta sidor av berg eller stor sten för att det kan ha sparats till våra dagar

Jag har sett rödfärgning på olika ställen men mest där det rinner vatten och där järnoxid löses ut från berg eller om det nu är rödockra nånstans. Jag vet inte om järnoxiden kan fälla ut från järnhaltiga stenar eller att stenar kan rosta. Vi har väl några ställen där koppar har färgat sten grön.

Från Sommenområdet lär man att de klarade att manipulera mäktiga sten och där bevisat normalt är att man stöttar den stora stenen. Alltså man ska icke ha förutfattade åsikter och man ska leta efter klart manipulerade sten. Sen är det möjligt att man använt av naturen formade sten eller t.o.m. själv bearbetat sten i mindre omfattning. Det är ofta svårt att uppfatta "skåror" som kan ha använts i praktisk astronomi som "siktskåra". Man kan grovt dela i stenar/ anläggningar som är orienterade astronomiskt och andra som är rent symboliska men också kan vara orienterade. Vissa av inuiternas monument är som vägmärken och riktade mot andra siktpunkter.

Sommenområdets 6 typer, men i Karelen finns ytterligare typer och kanske fler upptäcks

I norra Skandinavien har man fastnat den moderna benämningen "seit" och än senare idiotiska "liggande höna". Det stänger fantasin så att man letar bara efter något pelarlikt eller en sten liggande på tre stenar. Sommen och Karelen visar att man hade mer än ett dussin olika monument. Inuiterna har sparat och använder lika många och har också bruk och benämningar i folkminnet. Det är den senaste benämningen vi får och är ingen garanti hur det vara för några tusen år sen. Dessa monument är förstås lika "civiliserade och högkulturella" som megaliterna = stenbumlingarna

Monumenten i Karelen är till hälften likadana som vid Sommen men tillkommer en del och sannolikt kan man finna ytterligare varianter

Dessa listor ska ses som en hjälp, men var vaken det kan finnas andra typer. Kännetecknet är alltid att ett monument är tydligt manipulerat till en form. Vid vissa stenar har man iakttagit att snön lägger sig inte i ring nära stenen och gräset gror icke heller vad det nu kan bero på. Kanske att vindarna sopar rent oh kylar ned?

I övrigt finns i Karelen stenrader, stenar i kvadrat, trekant och ring. Att arkeologin inte har upptäckt likande "seiter" söderut betyder inte att de icke finns! Vid något monument kan man se en eldningsplats och förmodligen förekommer också altarskål.

Parstenar från Ånge

Min egen expedition i min hemsocken var en lektion i hur svårt det är att skilja ut det kulturella. Jag fann nästan alla R-märkta stenar medan det var mycket sämre med hällristningarna. Hällar och sten är dolda av mossa eller lavar och det skulle då krävas att man exakt vet platsen och man ska ha med sig kvast och sopa hällen ren. I Håltane var det inte så nödvändigt eftersom jag hade de skriftliga uppgifterna. Men det ger en aning om vilka svårigheterna man möter. Här får man da vara medveten om att man får icke påverka en fornlämning, men man blir ju tvungen eftersom Riksantikvarien har icke tid att ranta runt i skogarna

Adoptera din historia

Får här tacka Tamburinens skola i Norrköping.Det gäller bl.a. en speciell bild. Det är den med björnspåren som är viktig för mina slutsatser. Jag har den visserligen från en dokumentation, men jag har lärt att det är bra om man korskontrollera och helst med foto så att man får den rätta tolkningen. I det ögonblicket man ser figurerna som skriftsymboler är varenda linje egentligen av betydelse.

Vi som sysslar med historia skulle nog önska att alla skolor i landet adopterar fornminnena. Gå ut och dokumentera, fotografera och beskriv omgivningen. Teckna ned dina iakttagelser och funderingar. Med åren byggs de på och en dag står du där och kan leva dig in i hur förfäderna levde på orten. Det tar tio år att bli mästare säger en del … och det tar ytterligare tio år innan man börjar prata med sitt material. Den resan är mödan värd.

Med förfäderna måste man prata som med mormor, morfar, farfar och farmor …endast om man älskar dem kommer de att ge ifrån sig sin visdom... men nu en hälsning från Norge:

Ett exempel från Helleristningsseminar 2006.

Hovedtemaet er: leting, registrering, dokumentasjon, skjøtsel og vern av helleristninger. Det blir guiding til fortidsminner i Vestfold, Telemark og Buskerud.

Av programmet nevner vi ellers:

* Helleristningene og skålgropene i Kongsbergområdet - glimt inn i et begynnende masterarbeid.

* Hvor og hvordan leter man etter helleristninger.

* Gropene og helleristningene i Vestfold

* Symboler fra helleristningsfelt på Østlandet og i Norden.

* Er det drevet gruvedrift på malmer i Norge allerede i eldre bronsealder?

* Demonstrasjon av bronsestøping i praksis, erfaringer og refleksjoner.

* Vikingeskipene til Operan eller oldtidsfunnene tilbake til hjemkommunene?

* Leting, registrering, dokumentasjon, skjøtsel og vern av helleristninger i Vestfold. Innlegg av Tove Lisbeth Vasvik, fylkesordfører i Vestfold.

Med vennlig hilsen

Knut Vidar Paulsen

Stiftelsen Natur og Kultur
Storoveien 35, N-0487 Oslo
E-post:
stnaku@online.no

Första steget

Vist finns det några skiftningar i ytan där?

Man brukar gå över ån vid vadställen. Alltså förbered dig genom att läsa på var du kan hitta fornminnen. I detta fall hällristningar. Läs sockenböcker och annan gammal litteratur där det kan finnas uppgifter. Hembygdsböcker är en annan källa och gammal litteratur.

För mitt skrivande har jag begränsat den djupare undersökningen till områden som är väl utforskade såsom Hästefjordsområdet och det finns också en akademisk uppsats med analys av hällkistorna på Dal. Därtill har jag gjort min egen kommun till provruta och där speciellt min hemsocken Holm. Då har jag dels använt fornminnesregistret, dels Kjell Åbergs grävande i arkiv och museumsregister och min egen inventering av socknen.

Våra kända fynd är spridda till många ställen. Detta gör att jag för Holms del har bättre koll på läget än nån annan. Under arbetets gång har jag upptäckt att stenlämningarna är intressanta och kan som idéer komplettera vad hällristningarna berättar.

Senast använde jag Richard Dybecks lilla bok om Dalsland fornminnen och folklore från 1840-talet. Resultatet blev lista över kända ristningslokaler på Dal där jag kompletterade med några inventeringar.

Man klarar sig förstås med mindre dvs. sin egen sockens förteckning. Välj ut var du vill börja och prata gärna med folk som äger marken och gammalt folk som kanske kan bidra med nånting. Det är urgammal sed att alltid fråga de gamla om sådana saker. I folkminnet kan finnas små bitar av information … även om det ljuger ibland … förlåt kom fel ihåg.

Något svårare är det att finna helt okända hällristningar. Då kan man ringa in de sannolika ställena genom att tänka som dåtiden. Kanske det var religiösa skäl som gjorde att man ofta ristade vid vatten … det kan dock finnas andra skäl vi inte förstår än. Då menas den forntida vattennivån. I Nordnorge har landhöjningen varit flera meter per årtusende och ristningsytorna har följt efter vattenståndet. Det gör också att man kan göra grova dateringar från detta faktum.

På det "civiliserade" bondlandet bör man leta först vid fornåkrar och på gravplatser. Deras ritual för odling och begravning var i stort de samma, så att man kan åtminstone finna skålgropar. Samma gäller förstås hällkistor och gånggrifter. Här på Dal finns flera fall där man hittar hällristningar och skålgropar på eller i närheten av hällkistor.

Samma gäller att man kan leta i närheten av de gamla kulturplatserna. Sen i andra hand kommer att man förstås ska leta på släta hällar om man vill förvänta sig en större hällristning. Skålgropar kan förekomma på nästan vilken yta som helst.

Det var en ovanlig båtmodell.

I det undersökande stadiet behövs ingen vidlyftig utrustning. Det är bra att ha en bit krita med så att man kan teckna upp ristningen. Krita är ofarligt för hällarna och regnar snart bort. En kamera är bra att ha för att göra en första dokumentation.

En styv borste går också i fickan och kan oftast behövas för att få en ren yta. Vid större hällar kanske en kvast på skaft behövs. Man måste nästan känna med fingrarna för att känna skålgropar. Det är också bra att titta från olika håll. Vid extrema förhållanden är natt och ljuskälla ende möjligheten att se de första spåren efter en hällristning.

För denna artikel skickade jag frågan till Riksantikvarien vars brev ej avviker från vad jag skrivit redan. Min anmärkning är att här råder den gamla filosofiska frågan "Existerar världen om vi inte pratar om den?"

När är en hällristning en hällristning? Vad hjälper det att registrera om ingen vårdar den? Jag har nämnt att i min kommun finns minst ett tiotal hällristningar som nämns i tidigare litteratur, men det finns ingen dokumentering dvs. bara ett kort omnämnande. Existerar de eller inte? De borde återupptäckas och registreras. Vi kan knapp förvänta att de sparas om vi inte bryr oss om dem.

Vist finns det regelverk men det skyddar inte. Man ska ej heller låter regler och krav hindra att var och en gör sitt för att förbättra läget.

Därför är det såväl Riksantikvariens som din och min och alla lokala medborgares plikt att se till att vi åtminstone bevara något i minne. De som vårdar sig om fornminnen kommer ju inte att göra något som kan skada fornminnet. Det sabotage jag sett ute i markerna är ju inte gjort av folk som värnar om historien … ja jag har sett hur skogsmaskiner kört över områden … och det är ren skadegörelse när man kastar stenarna från en ett lite kummel åt alla håll.

Jag måste tillstå att jag inte hittat hälften av de hällristningar jag tar upp i listan för min socken. Min hälsa är för dålig och jag har inte tid att leta. Av listan ser jag omedelbart att en del hällristningar borde upptäckas på nytt och dokumenteras. En del är så intressanta att man genast efter återupptäckten bör meddela Länsmuseet.

Hällristningar är fornminnen och ska behandlas som sådana. Vi som är amatörer och älskar fornminnen vi behandlar dem förstås väl. Även om t.o.m. jag nån gång har varit lite obetänksam med att gå på hällarna när andra ser det. Det är närmast principen att hällar slits ner och i synnerhet om de är av lerskiffer.

Hällmålning

Del av målning Tumlehed, Hisingen

På Dal finns inga hällmålningar så vitt jag vet. Min hemmablindhet har gjort att jag inte lagt ned så mycken tid på dem. Numera hittar man nu och då nya målningar i norra Sverige. Förfäderna valde plats att målningen är skyddad för väder och vind. Så att precis som i Australien ska man leta efter terrasser med bergväggar som helst lutar inåt och nästan bildar en grotta. Sen bör det förstås helst vara ett ställe som är torrt mesta delen av året. I Australien har man daterat målningar som är åtminstone närmare 20000 år gamla och det är förstås tack vara det torra klimatet. I vårt klimat kan vi förvänta oss att mossa, lavar och utfällningar i berget har dolt en del hällmålningar.

Här får påminnas att man får absolut inte röra målningar eller på något sätt bearbeta med krita eller liknande för att se linjerna. Färgerna är mycket känsligare än ristade skåror. Eftersom de är färgade har man ändock en chans att fotografera och bearbeta bilder.

För ett decennium sen menade man att i Finland finns icke skålgropar och hällristningar. Man har varit tvungna att överge den hindrande förutfattade åsikten. I Finland finns rätt många lokaler i östra delen och vi kan lära oss en del om hur målningar har sparats och samma gäller det ökande antalet kända i norra Sverige: Här gäller samma grundregel som för ristningar att de oftast finns nära vatten och ibland högt uppe. Men ingen regel utan undantag. I Ångermanland har man nyligen hittat en målning på ett stor fristående stenblock vid Stor-Åbodssjön.

Röda pricken är Nämforssen, vet inte varifrån jag surfat kartan men den bör vara aktuell

För något om målningarna i Norrland se denna sajt http://web.telia.com/~u66004991/samiska7.html

Hällmålningen i Tumlehed räknas som Nordens sydligaste, hittills får man väl säga. Den kan ju icke vara mer än runt 13000 år gammal enligt de tidigaste kända boplatserna. Mer troligt är att den hör till fjärde till tredje årtusendet efter motiven att döma. I målningarna ser man små skinnbåtar i vänstre nedre hörn man känner från norra Sverige. Det båtliknande figurerna med streck kan lika gärna vara tidsbåtar. Där har vi en liknande på Ronarudden Tisselskog som ristning

Enligt en samisk tradition följde man en stjärnbild Storrenen/ Älgen hela året. Den hade bakdelen i Orion och Kronan i Cassiopeja. Vid Allestorp, Kville ville har man sannolikt delat året i två halvår där två älgar dra och vid sidan av finns 6 "mångubbar. Må nämnas att friserna i Dorestad 700-tal, Sönderjylland och Östangeln hade Hjorten som ledardjur medan Hästen var vanligare på annat håll

Ytterligare en hällmålning finns i Bohuslän nämligen Medbo, Bärfendalen på en ca 45 m lång 10 m hög bergvägg med flera grupper figurer älg, hjort, människa, örn, fisk och geometriska figurer. I Värmland ska finnas kvar 5 lokaler där Brureberget, Nedre Blomsjön har älg, hjort och en komposition med hjortdjur 4 m över vattenytan. Vid Sundsby, Stora Lee finns en lokal som endast kan nås med båt eller över isen vintertid. Det finns sammankopplade människofigurer och är sålunda en månsvit och bildytan är endast 22 x 29 cm. Jag har ju inte sett alla målningar men de tycks vara i samma stil och anknyter till den tidiga stilen man finner i Skandinavien till bortre Karelen. Motiven talar för att man anammat den då nya kalendersymboliken.

Curry Heimann & Runo Löfvendahl m.fl. har dokumenterat "Markernas" hällmålningar med många fina bilder på

http://www.archaeology.gu.se/fou/ch/hallrapport.pdf

Sammanfattning kulturarv 23 mars 2006

Megalomania

I ett nötskal meningen med megaliter/ bumlingar i formation

Vi ser icke mäktigheten i ett foto av Lanyon Quoit, Cornwall återuppbyggt efter storm 1815. Innan dess kunne ryttare till häst rida under bordet

Megalo-megaliterna i Carnac, Bretagne är naturligtvis bäst kända med Le Grand Menhir 23 m lång 270 ton som examensarbetet. Men Portugals stenhus/ dolmen/ gudabord är förmodligen de äldsta från mer än 5000 år före AD 0 och de högsta 5 - 6 meter. Här kan man verkligen tala om megalomi = storhetsvansinne utan att vi vet vilka tanker som låg bakom.

Lättast är att se oss som kopior av förfäderna och anta att de tänkte ofta som vi gör. Om man tänker att vettet förtunnas med generationerna förstår vi icke alls förfädernas intelligenta resonemang. Men vist finns det mycket att tänka på där. I officiell arkeologi på TV brukar Stonehenge och Mellersta Riket, Egypten överskugga allt och är all tings mått när man pratar arkeologi om man överdriver lite grann. Jag måste börja med detta eftersom vi presenteras så mycken pseudo-arkeologi som icke spelar forntiden och dess idéer

Man blir lätt trött på skribenter som gör fornlämningar till mysterier. På samma gång underförstår vi då att förfäderna var dumma, övertroiska spån och primitiva halvvildar utan seder och ritual och ordnat samhälle. Det är en stor skam för professionella arkeologin att man inte kunnat lyfta sig över de folkliga föreställningarna utan bygger på med förment vetenskapliga argument utan anknytning till någon verklighet.

Man har icke förmågan till analogt tänkande som kan jämföra vårt samhälle och forntiden på ett funktionellt plan och ge mening åt vad vi ser. Vi lever i sten-träåldern och använder ibland sten för att manifestera med symboliska monument. Skillnaden emot då är att man la mer mening i monumentet och använde det praktiskt i ritualet som syftade till en världsordning dvs. egentligen ett reglerat år. Steget från en gånggrift till ett tempel är lika med noll.

Denna lilla miniessä Megalomania är skriven för att fånga likheten mellan då och nu under mer än 5000 år. Det rymmer i ett nötskal meningen med megaliter och manipulerade stenar. Jag sätter in den som en faktaruta på olika ställen i mina essäer.

Essän startades av att lokala arkeologer gallrar bort vissa forntida monument som odugliga för deras höga syften förmodar jag. Då måste jag säga att arkeologin har ett eget storhetsvansinne och ser barbara stora ting --- en selektiv blindhet gör att man ignorerar symboler och skrift i ristningar ---- man visar oförmåga att samköra och integrera hällristningar, stenmonument, tekniska bevis och lämningar --- oförmåga att leva sig in i dåtida verkligheten som började i det lilla (istället kör man teorier om hierarkier och krigiska samhällen) --- oförmåga att se det stora i det lilla och tvärtom --- snobbism att bara vilja se hög kultur, vilket leder till att man exempelvis skapar et shamanbältet ovanför Norrtälje med lägre kultur än i övriga Europa --- kul att mtDNA tycks visa att skåningar och samer är en urbefolkning utan liker i Europa ---- ofta är det biblisk arkeologi där man vet svaret innan man gräver, istället för att söka helheten och lokala kontexten utifrån vad lämningarna kan berätta ---- oförmågan att se de forntida kulturerna kände inga gränser.

Detta som en början, där jag vet att många arkeologer delar mina uppfattningar, men begränsas ofta av det akademiska systemet

….

Till vänster dolmen/ dysse/ dös från ön Mön SO Själland. Ön är 32 km lång, 217 km2 med bl.a. 60 långdösar (äldst?), 30 dösar, 28 gånggrifter varav Grönsalen 10 x 100 meter med tre rum … på höger dolmen från Kolahalvön

Jämfört med gudabordet, dolmen Lanyon Quoit är båda små, men med liknande form. Men det är nog närmast att se det som att alla uttrycker samma symboliska idé i samhället. Vi kan segla längs Sveriges kust och här och var finna likande monument av olika storlek och utförande. Den nordligast i Sverige finner jag SO Gällivare, men man kan finna dem i Finland också och förstå resa upp med Karelen till Kola och Vita havet. Säkerligen finns mycket att upptäcka i forna Östblocket. En tripp till Koreas dolmen skulle göra oss globalt inriktade och de finns på andra håll i världen också.

Det verkar som om arkeologin är mer primitiv än den värld de ska undersöka. För mig är svaret enkelt att stenkulturen har likt all kultur i Västeuropa följt kusterna och "vandrat norrut". Det var glest befolkat och vi ser ofta stenmonumenten som öar i den stora forna vildmarken. Folk ville följa modet och använde Kajsa Wargreceptet "man tager vad man haver och bygger det man orkar med". Därför ser vi stor variation från de enklaste till de fundamentalistiska för säkerhets skuld "byggdes efter ritningarna" ... se exempelvis de utförliga V-formade Vin som vi har rester av.

I mitten en dös/ dolmen markerar "nedgång i underjorden" vid vårdagjämningen. Orienterad mot soluppgången i öster. Utförligt på http://www.catshaman.com/11Viet.htm

I dessa anläggningar är bara en fast riktning nödvändig och kan göras på annat sätt. Här får vi den rituella utformningen genom en symbolisk öppning till underjorden.

Det finns även hela bygder som fångats av idén och bygd mängder av monument. En del har kopierat den vetenskaplig metoden som säkerligen förekom tidigt vid Carnac. Men huvudsaken var att bestämma dagjämningarna. Vi kan icke nog tacka för de mäktiga monumenten som bevarats intakta in för evigheten. De mindre har säkerligen genom tiderna plundrats för mindre sten i förgårdar och hägn. Att fråga "Varför?" är en alltför svår fråga. Däremot kan vi ge ett någorlunda bra svar på "För vilket ändamål". Människan är en rationell varelse och börjar icke ranta runt med stenbumlingar om inte det är till nytta i dåtida samhället.

Här visas bar några monument som exempel på att samma idé/ begrepp stod sig i 5000 år. Naturligtvis förekommer många varianter och storlekar. Vissa orter/ landskap "drabbades" av hällkistperioden runt 2000 BC som är lite olika i Skåne och på Dal. Här är det tydligt att det medfört jordbruk och att man lärt sig bryta stora stenflisor ur berget. Den tekniken försvann igen och de flesta stenmonumenten är gjorda av stenbumlingar

….

Ravlundas dolmen kunde användas som Vi/Weoh. På Hardaknuds mynt står Hästen/Pegasus med frambenen i ett Vi. Kungen var ritualets väktare tills kyrkan tog över

Men som vi ser av resterna av vi i Tibirke och Tingsted hade man lokal tidräkning oavsett kyrkan. Vi finner olika typer av monument för bosättning och tideräkning och det speglar de idéer som kommit under tidens gång. Därför är ett bra uttryck manipulerade stenar som kan ha olika betydelse och ursprung men trots allt med samma grundidé. Arkeologerna har helt negligerat betydelsen av tideräkning och dess manifestationer så väl urbant som ruralt. Folk håller gärna på gamla seder i det längsta och i Europa finns än i dag en del urgamla seder i bruk utan att man vet för mycket om dess ursprung.

Vi vill ju gärna ha entydiga bevis och vad är väl lämpligare än att använda en förkristen tidskapsel. Angloskandinaver som flyttade till England fr.o.m. 400-talet hade med sig sin kultur och det återspeglas i ortnamn. http://www.catshaman.com/s25eril/02ASkultur.htm

Vi kan avläsa samhällets idéer om organisation weoh/ vi, stake = bopåle, sten (ofta med begrepp som attribut), ring (domarring), harg/heorg (sakralt staket), hov (tre-stena). Vi är nu tillbaka i stenålderns begrepp när man mutade in sin plats. Liksom i Söderns kulturer använde man bl.a. sten/ pelare och hög som markering att man "ägde" landet. Där människan sätter sin fot, äger hon jorden går igen i urgamla ritual då man gör symbolhandlingar för att visa att man står på egen jord eller att man ingår ett broderskap med jorden.

Detta att går tillbaka till födelse av civilisation och etablerade Vi/Weoh för 6000 år sedan. Lägger vi till att man följde månen under säsongen är vi inne i kyrkans ritualår som beräknas på urgammalt sätt efter första fullmåne efter vårdagjämningen. Det finns inget underlag att resonera och spekulera i magi, vidskeplighet och märkliga riter.

I Norden har förekommit ett fåtal klart skulpterade rest sten med människohuvud förutom de med tre eller fyra ansikten för "åldrarna" = årstiderna. Det är den synliga formen av "baetyl" som användes överallt i Gamla Världen för att representera idoler i tempel eller en lokal idol utomhus. I sent språkbruk omnämns de väl oftast om stele/ sten alternativt bautasten, men påle av trä gick förmodligen lika bra.

En sista beskrivning finner vi i Biskops Saga från Island där den första kristna biskopen visar förakt och oförståelse för den gamla kulturen. Egentligen begår han "majestätsbrott" på samma sätt som munken Wolfred som välte et hov i Birka och stenades till döds för sitt brott mott världsordningen.

Åldermannen på tinget visade en speciell sten och kallade den "Årmannen" och försökte förklara vad som menades med den. Den latintalande Biskopen hade makten och kungen bakom sig visade ingen förståelse. Enligt legenden drog han korstecken över stenen och den krossades i två halvor. Den tidiga kristendomen sysslade mycket med mirakel och synförvändning. Kanske han hade något trick? Men det är en god metod att försöka vända 180 grader när man ska införa något nytt. Jag funderar över det när jag ser kluvna stenar ute i markerna vid forna heliga platser.

Om vi drar trådarna bakåt är det egentligen Horus = Tiden och ledarsymbolen som fanns i alla ordnade samhällen. Det är också "Svarta Stenen" man kan finna redan i Negewöknen ibland framför ett altare. Hettiterna började använda utformade stelar och har ett speciellt skrifttecken för lokal idol

Endast när vi förstår förfäderna seder och bruk kommer vi dem nära. I Gamla Världens samhällen utan dokument och arkiv var "stenspråket" bundet till stenens evighet och fanns där under årets gång. Egentligen finns den officiella symboliken och manifestationen kvar i våra offentliga lokaler och i kyrkorna.. Skillnaden är utförandet som intensifierades när det blev tillåtet att avbilda idoler… Se för mer under "domarring, Exodus, fotpall, altarsten" för varierad bruk av sten att symbolisera världsordningen. http://www.catshaman.com/12dom.htm

Tycker nog att Riksantikvarien skulle skänka alla arkeologer ett förstorings glas modell större. Dels behöver de se alla mindre stenmonument som alla är indikation på en inmutning vid nån tidpunkt på tidslinjen och utgör punkter på en karta som kan analyseras. Lägger man till hällmålningar och ristningar får man en än tydligare bild.

Attityden till de små bosättningarna är väl svårare att ändra eftersom arkeologerna ser bara bakåt till Parthenon i tiden eller undantagsvis till Stonehenge. Man har nog missuppfattat om man tror att skandinaviska bönder var intresserade av invecklade astronomiska studier i allmänhet, när man väl lärt sig att använda sin egen utsiktspunkt.

Det är inget primitivt i att prata med de avlidna … ej heller att ha ett samtal med Moder Jord och tillägnas ett offer av mjöl, blod eller vad man nu hade. Det var inte alls finare när prästerna i Söderns tempel offrade vatten, fast tanken var den samma.

Vist behöver man allmänt sett ett nytänkande i arkeologin. Man kan börja med att gå ut och krama en gammal krökt gumma … en av de som burit världen framåt utan akademiska funderingar. Men som sannolikt är ett vidunder av livsvisdom. Jag har känt många gummor i tre länder vi detta laget. Gummor i huckle är sig lika överallt och det är trivsamt vid kaffehurran. De älskar att få en kram som säger allt

Intensivare studier

Bilden är ur instruktionsboken

Scandinavian Society for Prehistoric Art . http://www.ssfpa.se/ .har under åren hållit välbesökta sommarkurser i Tanum. Ja, de har haft fler sökande än de hinner med. Under kursen är en del av verksamheten att dokumentera hällristningar.

Första steget efter rengörandet av hällen är att täcka den med en lämplig film. Den vita duken i överkanten. Sen klappar man av den så att den man får en bild av ytan. Då får man något man kan spara för eftervärlden. Men man kan även arbeta med arkiveringen på elektroniskt vis. Då fotograferar man avklappningen i 1 : 1 till att digitalt kunna få den till lämpligt format.

Tekniken har gått framåt samtidigt som medlen har blivit mer sofistikerade och med bra upplösning. Man vill förstås gärna ha ett fotografi också och då finns det mödosamma arbetet att måla upp med lösligt kritvatten.

 Här ett lite utdrag om dokumentering från SSFPA:s sajt

Registrering av motiv och relevanta förhållanden på och omkring hällen

.

För den som letar hällristningar gäller ju bara att konstatera att en hällristning finns. Är den värdefull tar man kontakt med sitt Länsmuseum. Sen kan man tänka sig att arbeta mer exakt med fyndet. I allmänhet gäller väl att man får göra allt själv om något ska bli gjort. Utan amatörer skulle mycket av vår historia gått förlorat.

Läste nyligen om en 92-årig man som sett som sin livsuppgift att dokumentera Enköpingtraktens hällristningar. Han testamenterade sitt arbete åt folket och det. Det rymmer ett 20-tal pärmer med data, fotografier, kartor och teckningar.

Till den som dokumenterar må sägas att det kan vara bra att dokumentera … olika skikt … om det går i samband med dokumenteringen. Sen kan man också arbeta vidare med omgivningens övriga fynd av fasta anläggningar. Mitt arbete med Frändefors är ett exempel och där jag inte utan Länsmuseets stora arbete hade kunnat dra så många slutsatser . Ett annat området är Holm socken jag känner som min egen ficka. En ofta bortglömd "ristning" är sliprännorna som bör finnans på fler ställen än vi känner till.

Dn ende varningen här är ju att inte använda kemikalier på hällen och ej heller verktyg som skadar ytan

Exempel på fotografi av avklappning

Föreningen håller till vid Tanums museum där man samlar dokumentation efterhands. Adoranten är medlemstidningen som utkommer varje år och har ett avsnitt om den aktuella forskningen. Därtill artiklar från många håll i världen där man berättar om hällristningar.

Bli medlem och stötta verksamheten.

Hällristningar är förstås ett mycket stort område där dokumentationen är bara en aspekt. Kunskap om fornminnen hjälper till att skydda dem och bevarar förstås folkminnet. Om man vill värna om fornarvet är det en av metoderna. Eftersom det hotas av surt nedfall, förslitning och andra miljöfaktorer gäller det också att komma ihåg detta när man arbetar för bevarandet.

Min specialitet är tolkningen som inneburit att jag måste läsa på hela gamla världen historia för att kunna tolka och finna eventuella impulser till vad vi ser på hällarna. Nästa steg i arbetet har varit att integrera den mytiska kunskapen med de monument som finns kvar. Det var en upplevelse att se hur mycket man kan finna där och det arbetet är långt från klart. Det är min serie på fyra artiklar om stenmonumenten. Även här gäller att de försvinner och de sista borde dokumenteras liksom eventuella lokala folkminnen knutna till dem.

Riksantikvarien vad som bedöms som fornminne

http://www.raa.se/fornminnesregistret/pdf/antikbed.pdf

Fornminneslagen

http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19420350.HTM

2:a kap. Fornminnen

1 § Fast fornlämning är skyddade enligt denna lag.

Fornlämningar är t.ex. :

- gravar och gravfält samt kyrkogårdar och andra gravplatser

- resta stenar samt stenar och bergytor med inskrifter,ymboler eller målningar

- kors och minnesvårdar

- samlingsplatser för rättsskipning, kult eller handel

- lämningar av bostäder, boplatser samt lämningar efter arbetsliv och näringsfång

- ruiner av borgar, slott, kloster, kyrkobyggnader och försvarsanläggningar m.m.

- färdvägar, broar, hamnanläggningar, vårdkasar, vägmärken, sjömärken samt gränsmärken och labyrinter

- naturbildningar till vilka ålderdomliga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen är knutna liksom lämningar efter äldre folklig kult.

Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna ansvarar för att lagreglerna efterlevs. Det är förbjudet att skada, flytta eller förändra ett fast fornminne utan tillstånd från länsstyrelsen.

Bli fadder för fornminne

Gotlands museum tar initiativ till fadderverksamhet på Gotland. När ska andra länsmuseer följa efter?

http://www.gotmus.i.se/arkeologi/fadder/fadder.htm

http://www.gotmus.i.se/gotmus_1.htm

Det senaste nya är ett vetenskapligt projekt Hällristningar i Gränsbygd gällande Dal, Bohuslän och Östfold som hunnit så långt att man fått en egen databas på Internet. Där finner man svar på många frågor om hällristningar, vård, dokumentation osv.

http://www.bergkonst.org/se/INDEX.HTM

Danska Kulturarvsstyrelsens databas

Danska Kulturarvsstyrelsen har ett unikt digital register "Fund og Fortidsminder" där man kan söka vartenda av 150 000 fornminnen och finna detaljerade kartor och t.o.m. flygfoton … tänk vad man kan få till när landet är litet. Det är ett projekt men bör vara färdigt

http://www.dkconline.dk/

Men när det gäller fornminnen bör man ha brasklappen "de som finns kvar." Där har bebyggelse och odling tagit över på alla håll och de stora stenbumlingarna finner man många gånger i otjänlig skogsmark. Det tycks vara så att man är egentligen icke intresserade av den tidiga stenåldern med stora stenbumlingar … kristet ska det vara och man tappar en viktig länk till det djupa kulturarvet. Det är typiskt att när man gör fyndkartor är det just de tätbebyggda områdena som statistiskt sett har många fynd. Det kan finnas en del att upptäcka "ute i bushen" även i Lilla Danmark.

Sammenslutningen av Danske Amatørarkæologer SDA

I Danmark är amatörarkeologin väl utvecklad och arbetar i nära samarbete med proffsen. De har fördelen av att bo i ett lite land med folk nog att finna intresserade. SDA har hållit på att göra om sina sajter i ett, men här kommer de senaste URL

http://www.arkaeologi-sda.dk/

http://www.arkaeologi-sda.dk/sda-nyt/sda-nyt.asp

Adderar här ett par adresser till Rock Art Net som haft dokumentering på tapeten i nummer 6 och 7 ... på engelska

http://www.rupestre.net/tracce/coatrac.html

http://www.rupestre.net/tracce/tracing.html

Mycket nöje!