Vikingromantik

Ett romantiskt skimmer runt vikingarna flaskas vi alla upp med i Norden. Ofta finns det ingen historisk sanning i sagorna, men det fostrar oss i en viss anda som är speciell för Norden. Det historielösa Norden söker bevis där det finns något ord som liknar

Viking, Saxo Grammaticus, riddare, Lochland, Lochlin, Ägirs gille, saga, hjältar, Tyr, Loke, Tor, Tjatse, nattfrost, Skade, Rus, Rörik, fascism

Ioniska arvet |Ortnamn | Sparlösasten Röksten | Herravälde | Sverige bildas | Vikingromantik | Vem vill ha kungar | Myntning | Privat ägande |essäer| hem |

En trippel svärd fastsatta med Merlins klister så att bara de som heter Arthur kan få loss dem.

Bland de första böcker jag läste så fort jag lärt mig var Ingemans populariserade romaner på Saxo Gramaticus Gesta Danorum. Sen lånade jag förstås Eddan och pseudoböcker om Eddan från sockenbiblioteket. Det låg i tiden under tyska ockupationen. När jag ville leka Rolf Krake och hans bersärker föreslog jag min kompis Erik att han skulle heta Ulf hin Spake medan jag kallade mig Björn den Gamle. Men Erik ville absolut kalla sig Holger Danske … litet viste vi att en av motståndsrörelserna hette just så vid den tiden.

Alltnog riddare och vikingar fanns i skallen under pojkåren. När vi reste till Jylland via Kalundborg – Århus kunne jag inte låta bli att tänka på att Samsö i sagorna var platsen där man höll sina envig. Efter Jyllandsfärden vill jag minnas att vi skulle kämpa envig, men Erik jag menar Holger Danske slog så hårt med svärdet att det gjorde ont, vilket jag förebrådde honom … och han menade vill man slås får man leken tåla och var antagligen glad att han för en gångs skuld vunnit över mig.

Medan svearna med sitt förmynderi låste in vapnen för bordsnöten införde danskarna den ännu levande regeln "ska ni slås får ni gå ut" dvs. eventuella tvekamper och annat bråk fick inte ske inom tingets eller bondelagrummets ram. De gamle viste att det var inte lönt att försöka förbjuda nånting bland danskar, ty då skulle trotset växa till himmelshöjder … egentligen är det mycket få av oss som gillar slagsmål annat än som åskådare kantänka … egentligen var det då roligare med hingsthetsning.

Det är endast i unga år en och annan är så dum att han vill utmana andra … lite fler kan inte behärska sitt humör om de dricker dåliga drycker. Få är riktiga sluggers. Dessa vet att slagsmålet är en annan värld. Den som kan hålla huvudet kallt och målmedvetet utan regler slåss och visar stål från första sekund vinner i regel. Som vuxen är det nog lite bakvänt att röra sig med begrepp som ära och hjältar om det innebär att man har ihjäl en massa människor för att få makt. Människan är egentligen rätt vårdslös med ord och tankar.

Det är synd att de norröna skaldarna tog så närliggande områden som exempel. Irerna brukade tala om Lochlin och det var då nordmännens land eftersom det var dem de kom i kontakt med … trodde de. De kände till finnlochlanaig som var "de röda" medan dublochlanaig var "de svarta". Men inte är det lätt att hänga med i det keltiska när Lochlin blir det förlovade "landet bortom". Vår kunskap tycks leda till att nordmän kom från största delen av Skandinavien? Norrmännen har förmodligen inget emot att stå i centrum och vara först

Beowulf har inte helt lyckats att göra dess landskap till ett sagolandskap. Svearna som inte alls har nån skriven historia försöker med alla medel göra alla fornsagor till sina i Olof Rydbecks anda om det götiska som erövrade världen … detta fast svearna inte är göter.

I Beowulf vill man tolka engelska ordet geatas som göter fast det i angelsaxiska krönikan i regel betyder jutar. Bäst är det nog att låta saga vara saga och låta Beowulf med poetiskt språk beskriva det gryende feodalsamhället som sysslar mest med gravskändning. Senare påbyggnad är att de letar efter svärdet Exalibur och när det är funnet efter den heliga Graal. Även sagorna om kung Arthur är en feodal efterskörd av de hjältedåd som aldrig blev gjorda då de borde ha gjorts.

Egentligen är det svårt att tro att nordborna ens under vikingatiden varit särskilt aggressiva … under eriltiden har legosoldaterna antagligen genomgått en hård fysisk och psykisk skolning för att kunna överbrygga den naturliga fridsamheten. Som sagt i de iriska sagorna talas om ett Lochland/ Lochlin med röda, vita och svarta färger … förmodligen står dessa för bagger, eriler/daner och skåningar. Sen nämns Scathaigs ö där man tränade stridskämparna. Det är förstås mest saga i detta.

Den danska sagoskatten innefattar att många av de danska småöarna nån gång antingen varit gömsle för nån eller har använts för envig. Sverige får tack främst islänningarna m,en även endel norska skalder som vist allt om svionerna och skapade ett kungadöme vid Mälaren. Fast det ser nog mer ut som ett islänningarnas Lochlin.

N.H. Söborgs ritning av Hjortahammars gravfält i början av 1800-talet. Det kinesiska perspektivet är bäst om man ska få en vy över ett plant fält. Här ses en typisk blandning av olika former under första årtusendet.

Enligt sagorna har det då gällt att få tag på Tyrfing eller nån annan hjältes svärd. En och annan hög har ju genomsökts och alla Odinshögar har förstås varit i farozonen. Beowulf handlar i högsta grad om gravplundring. Den bevarade sagan om Tyrfing handlar inte om just Tyrs svärd, men antagligen har minnet av det svärdet levt kvar sen bronsåldern då han förlorade armen och svärdet.

Sensmoralen i sagan om Tyrfing är att svärdet åstadkommer bara nidingsdåd för det mesta. Det ansluter till folkvettet att man ska inte slås. Men kanske man inte haft tvekamperna på Samsö utan på den lilla Hjarnö i Horsensfjorden? Ett 20-tal skeppsättningar bl.a. på denna lilla ö?

Det märkliga är dock att Tyr som miste armen redan under bronsåldern fortfarande kan vara hjälten och kämpen och i sen tid göra hjältedåd???

Under 1950 – 60-talet besökte jag Sejerö, Läsö och Anholt men inte att de kunne stoltsera med stora gravfält. Anholt har Nordens ende sandöken och jag hann göra en lång tur in i den. Ingen vet om det finns något under den sanden. Den resan var egentligen mitt sista keltiska gille. Vi var där en påskhelg för att gräva grunden till en sommarstuga åt en barndomsvän som tjusats av den lilla ön.

En dansk kasse öl är 70 flaskor och en sådan med påsköl, elefantöl och en och annan Hof införskaffades när vi kom. Ingen av de andra ville dricka öl så det blev ett rekord för mig att under några dagar tömma den, medan vi grävde och körde sand. Avslutningsvis höll en av min väns bekanta en fiskare ett rejält gille med sill och annan fisk och sen förstås "en lille en" som blev flera.

Kommer inte ihåg vad vi pratade om eftersom jag inte förstod dialekten på Anholt. Men nog var det lite Ägirs gille över det ... hos kelterna var det Gobniu som höll hov och lånade Dagdas kittel att koka blotet i och kanske nån kittel att brygga ölet i.I Norden gör vi normalt stor skillnad på saga och verklighet normalt sett. I det forna språkbruket gick tanken och "snacket" mellan de i gravhögarna, det kommande och nuet. Kanske nån drog till med de små osynliga för att testa om folk häng de me´. Vi är inte vana vid ett sådant språk numera. Vi tror genast att det är något primitivt och magiskt i sådant.

Tryck för karta

Kartorna visar att Edda-namnen är inte så utbredda som manskulle kunna tro. I synnerhet i Danmark och Skåne finns ett mycket äldre skikt av keltiska namn i förleden.

Några av de korta runtexterna tolkar man som ordet "öl" kanske det varit viktigt? Lugnasad eller Ägirs gille när det finns färskt öl igen ... numera är det väl kräftskiva när augustimånen står som lägst. Då var det i slutet av juli när alla stjärnbilder syns längs himmelsranden. Samtidigt skulle det nya kornet avsmakas. Den som vill känna igen sig finner mycket om året och dagen i de gamla symbolerna med annat namn

Det är de forna gudarnas stjärnor och myter det syftas på i Lokasenna med dess träta. Det är ju den som kommer när ölsinnet börja sväva ut framåt morronkvisten. På himlavalvet fattas endast en stjärnbild fattas det är Kräftan under synrand i underjorden likt Hermod som förhandlar med Hel om Balders återkomst. Annars är alla samlade. Ibland kan man nästan tro att himlen skapades just för att visa årets gång … men det var ändock förfäderna för 6000 år sen so kom på idén.

Danmarks största bevarade gravfält är Lindholm på Norra stranden vid Ålborg. Fortfarande kan man räkna ca. 700 gravar där. Under några hundra år samlades såväl handelsmän som vikingar i Limfjorden då det begav sig. Antagligen har det då som i senare kända krig ofta varit så att lägerdöden var den värsta, därefter kom då sårnader och sjöresor.

När man ser gravfälten på Västkusten tänker man gärna som bönderna med sina steniga åkrar och där galghumorn myntat "Det är en dålig åker där det inte växer sten ens" … Större sten i mängd var förr fynd för husbyggare och på den vägen har många gravfält minskat. Exempelvis Fjärås-Bräcka i Halland runt 1750-talet lär det ha funnits runt 200 stenar där. När Sjöborg räknade dem in på 1800-talet fick han det till 120 och på 1970-talet fans 103.

Som barn var Rolf Krake och vikingarna hjältarna. Sen kom en period då historikerna bestämt hävdade att de var skitiga barbarer. Nu är vi väl på väg att se dem som barn av sin tid. Vare sig det var avsikten eller ej försvarade de Nordens självständighet. Majoriteten syns aldrig och det var de som levde förnöjsamt i Norden eller utvandrade till ett relativ glest befolkat England.

Även i Norden fanns egentligen plats men man hade inte medlen att odla rationellt. Men jag tycker det är fantastiskt att här på Dal klarade man nästan en befolkning på 80000 med i stort sett samma sorts produktionsmedel som på vikingatiden.

Sen är det en helt annan sak om vikingarna att pojken i mannen även i dag gärna läser om vilda vikingar och förslagenhet i strid osv. osv.

Sagans natur

Sagorna har olika natur. På Island borde det ju inte handla om att befästa herrarnas makt eftersom de ska vara så demokratiska så-å ... med allting och allt likavärde ochså. I det längre tidsperspektivet har sagorna förstås skrivits för att tillfredsställa det gamla ordspråket: "Vad hjärtat är fullt av talar man om".

I början när man trodde allt var lätthanterligt sjöng man visor till fåret, hunden, och kon. Sen kom tjuren in i bilden och det gällde att tämja den. Så föddes hjältarna. Sagorna började handla om mannens kamp mot verkliga och inbillade naturkrafter … när människan ville frigöra sig från sitt eget beroende av att vara gudarnas ben handlade det om att skilja gudar från människan. Det tycks vara svårt även i våra dagar, när människor tar åt sig gudomlig makt

… med växande städer började sagorna handla om relationsproblem mellan människor … vid sidan om detta växte feodalherrarna när den gamla jämlikheten försvann och sagor och verklighet började handla om hur man rövade från varandra och tog hämnd … vi är väl egentligen fortfarande där om man ska döma av serier som Dynastin, Dallas, Falcon Crest m.fl. Samtidigt som gatuvåldet ökar får vi allt mer våld i standardserierna som t.o.m. kan köra samma recept flera hundra program i följd.

Sagorna är förstås en spegel av tiden och speglar tiden och dess problem … deras uppgift är inte att beskriva exakta händelser utan att vara ett bollplanke för fantasin … på samma sätt som våra drömmar är en spegling av vår vardagliga problemvärld.

Svårast är det att genomskåda de sagor som är ämnade att befästa feodalmakten eftersom det bor en liten kung i de flesta män. Herrarna lever på att folk frivilligt underkastar sig och ger sin egen makt och huvud åt andra … kanske i förhoppning att själva bli herrar …. Eller kanske av ren lättja … i så måtto för var och en skylla sig själv.

Barn kan normalt skilja klart på saga och verklighet. Svårare är det för vuxna att skilja på idoler/ gudar och verklighet. När man väl kommer igång tycks i synnerhet Odin leva än och får i det närmaste fysisk exstens. Förr räknade sig överklassen alltid att ha Odin som förfader. Det var kanske därför Thor Heyerdahl försökte gör honom till människa, vem vet.

Min forskning skapar ett lapptäcke av kommentarer till verkliga lämningar och fakta. Det som inte är någorlunda klart lämnar jag åt framtiden. Det blir ett rätt stort lapptäcke av det vi har. Däremot använder jag myter och sagor som inspiration. Människan behöver dem för att fylla ut tomrummen i hjärnan svindlande kapacitet. Forntiden använde deras folkminne på samma sätt och de var mera vana att tänka i liknelser och analogier än vi. En annan sak att sagor och myter bevarar för oss det nordiska kynnet och det irrationella,, fast vi har inte riktigt läggning för allt för mycket fantasier.

Tor och Loke

Bronsålderns möjliga keltiska triad har säkerligen varit Tyr, Loke och Tor. Vi kan förstås inte veta vilka namn man använde utan använder de vi känner till. I regel får man titta efter attributen som exempelvis för Tyr är att han saknar en arm eller en hand eller har den i gapet på odjuret. Tolkningen av fragmentariska bilder ligger förstås i betraktarens öga och det är frågan om vad man vill se.

Loke har säkerligen varit en mer älskad filur än den hin Onde kristna sagoberättare vill göra honom till. Han var uppfinningsrikedomen och den känner inga gränser. En uppfinnarjocke blir av nödvändighet ömselynt. Dels måste tanken ha total frihet, dels måste det man vill tygla fångas in. Därför är synonyma namne Lås medan det lyktiga ger synonymen Lopt/ Luft. Fundamentalistiska regelverk fjättrar tanken till enfald.

Alla sagor behöver förstås inte ha ett direkt innehåll och en sensmoral man ska lära sig av. Ofta har det mesta rent folkliga gått förlorat kan man ana. Medan bordsnöten i en furstes hird vill höra enfaldiga lustigheter de minns att man ska skratta åt … åtminstone om man är lite dimmig. Det är som en morron efter en fest vid tretiden då man skrattar åt vad som helst.

Det är antagligen en bronsgjutare som pusslat ihop sagan om Tor och Hrungner och Mökkurkalve … medan det förstås är en fiskare som drömt om den stora fisken och gett upphov till sagan om Tor och Midgårdsormen.

Detalj hällristning Ödsmål. Vist är det ett ordentligt agn Tor har satt på kroken? Egentligen fantastiskt att den historien har levat i tusentals år?

En annan saga handlar om när triaden Oden, Loke, Höner startade fejden mot Tjatse. När gudarna tänkt utspisa sig med Tjatses boskap. När denne sen kom till bordet och tog för sig det mesta blev Loke arg och slog efter Tjatse med en stång. Det skulle han inte ha gjort ty det var en limstång som fastnade på Tjatse i örnhamn. Och Loke fastnade på stången och fick vackert följa med.

Historien fortsätter med att Loke tvingas lura bort Idun från gudaborgen för att Tjatse ska släppa honom fri. Idun är växtkraften den finns i hennes äpplen. Ur askan i elden blev det sen när Loke kom tillbaka till aserna och sen tvingas rädda Idun eftersom all växtkraft försvinner i Midgårds rike. Loke lyckas med knepet att skapa en vilald = frö som kan i ett litet format återföra växtkraften. Han förvandlar sig till en falk och Idun till en nöt och lyckas få ett försprång innan Tjatse upptäcker förlusten.

 

Vist är det Loke på limstången. Men det är den enarmade Tyr som ser på. Oden hade inte kommit till Bohuslän än. Det kan vara Höner i bakgrunden eftersom han alltid lät andra avgöra, så vad skulle han med armar till. Detalj från Lökeberget, Tanum. Han som bara är ben har jag grundat på, det är han som finns och inte finns i sällskapet.

 Asarna spanar mot nord och ser falken komma förföljd av Tjatse i örnhamn och de tänder en brasa som sveder fjädrarna och de kan döda styggingen.

Verkligheten bakom kan vara att åtminstone bönderna liksom samerna kallade kalldimman och nattfrosten Tjatse. Den var ett hot mot det nysådda. I synnerhet med tanke på att klimatet var mycket fuktigare på den tiden med många våtmarker runt omkring. På medeltiden hade man ängeväktare och tände brasor för att ta kål på Tjatse, men ibland var det ängeväktaren som strök med av kölden.

Till samma sagocykel hör det lustiga mellanspelet att Tjatses dotter Skade klär sig till sköldmö. En och annan sköldmö lär ha funnits i verkligheten. Man lär ha funnit gravar med någon nordisk kvinna och rustning vid Rhen under eriltiden …

När Skade kommer och vill hämnas lyckas man få det till ett fördrag, vilket var den normala fredliga vägen i Norden.. Hon går med på att gifta sig med den av asarna som har de snyggaste benen. Hon får välja genom att bara se benen. Av en händelse blir det Njord och inte snyggingen Balder. Hennes villkor är att de ska få henne att skratta.

Den aldrig rådlösa Loke hittar på råd och binder ett snöre omkring sina taskor och fast i en getabocks skägg. Getabocken bräker och Loke gal och ramlar i Skades sköte och det blir för mycket för henne och hon kan inte hålla sig. Asarna skrattar och det är den åska man hör från söder … även Balder finns på hällristningarna medan det är mer osäkert om Frej var uppfunnen än på bronsåldern.

Denna detalj följer efter varningen för nattfrost. Den rymmer majgrenen och de första av odlingens symboler axet och riset under de första två månvarven av odling. Det var stjärnbilder det.

Filosofins ursprung

Den första romerska rättsvidrigheten en a´n la på minnet var antagligen barnamorden i Betlehem där Herodes ville helgardera sig. In för Pontius Pilatus var jag i tvivel eftersom det ju ändå var templets farisér som låg bakom den orättfärdiga avrättningen. En avrättning som sen tas till intäkt för att det är tillåtet att i kristendomens namn offra människor.

Vill minnas att bibeltexterna om nattvarden handlar om att dricka Kristi blod och äta hans kött … eller vad man kallar rituell kannibalism på låtsas. Inte roligt att känna köttsmak när man äter oblaterna om man riktigt lever sig in i budskapet.

Dessa texter gjorde mig till skeptiker tidigt i livet. Mitt bollplanke var min andra mormor som dagligen läste bibeln tills jag fick ta över när hon fick starr. Därmed sagt att det är så att jag nog läst texterna, men har alltid gillat enkla raka spår före spetsfundigheter.

Min vardag var att ständigt vara jagad av en tjatande fostermor och fick passa mig för fosterfars örfilar. De gavs ofta i affekt eller som avreaktion på hans egna problem. Det var svårt att låta bli att käftas emot och då blev det fler. Mormor lärde att jag skulle vända andra kinden till, men då fick jag en lusing även på den för balansens skuld.

Vi hade vilda diskussioner om bibeln med mormor. Hon insåg så småningom att det är ett med läpparnas bekännelse och att bara i tanken bekänna sig till nånting. I verkligheten kommer relativiteten att ett sätt regler gäller bara om de respekteras av omgivningen. För mig var dethär med korsfästelse blodigt allvar och en fråga om att kunna bedöma situationen rätt. Medan Einstein tänkte relativiteten levde jag den, kan man säga.

För mig blev det nog lite för mycket allvar även av strunt. Tja, en gnatig Xantippa gjorde Sokrates till filosof, så det är väl följdriktigt att en tjatig fostermor gjorde mig till tänkare. På den vägen lärde jag mig mista respekten för ordets makt … eller frågan om att kunna lägga ett dövöra till alla orättfärdigheter och satsa på att möta de konkreta företeelserna.

Ett bibelord kom nog så lägligt. Det var dethär med att vara dubbelbottnad och "Ge kejsaren vad kejsaren är och sig själv vad det egna är" i min tolkning. Det var synnerligen aktuellt under tyska ockupationen. Det var inne att ljuga för tysken och att hålla på med svartabörs och annat "olagligt" i det relativa livsrummet. Det smittade av sig i mitt personliga livsrum att se till mig själv först och sen i andra hand anpassa mig efter överhetens direktiv.

Fostermor ville uppfostra mig till greve eftersom hon tjänat kammarpiga hos en greve … fosterfar ville än göra mig till adoptivson och än "knäcka mig" som han knäckte sina hästar. Han ville göra mig till någon sorts hjon att styra som han ville. Men han mötte en starkare vilja. Det var utsiktslöst och gjorde honom än mer förbannad ibland. På den vägen blev jag lika frihetstörstande som alla egensinniga män genom tiderna.

Vår bedömning av rätt och frihet utgår ju alltid från den egna existensen … en del låter andra råda … andra låter ingen annan råda.

Minne av den första dansken som la sig. Den större trekantiga Jellingstenen är som mest närmare tre meter i diameter.

Mormor lärde mig som sexåring riktigt mod genom att en gång ställa sig emellan mig och fosterfar. Hon, gammal, stor, tjock och halvblind, som hon var. En a´n fick inte vara sämre än hon … stora karln. Senare gav hon mig ett och annat allmängiltigt ordspråk med i ränseln ut i livet.

Hon såg att jag hade en tendens att vara naiv, godtrogen och tro gott om alla. Därför varnade hon mig för farisérna. De dubbelbottnade och falska som vill köpa andras själ för ett leende … min mor hade gett mig rådet att alltid le mot främmande människor om jag inte kan språket eller förstår. Vist hade hon rätt, men man ska se upp. Det är inte alla som vill väl fast de ler tillbaka. Men naiviteten brukar skydda oskulden.

Mitt i allt detta kunne jag förstås inte undgå att påverkas av det danska kynnet. Obändigare än man kan tro under den lekfulla ytan man möter hos danskar. Att förbjuda en dansk är att uppmana till trots eller hårt motstånd. I viss mån är det lika hos alla folkslag och det är bara en gradskillnad mellan folk.

Denna självbekännelse är kanske på sin plats även när man som här spånar om historia och hur idéerna till vårt samhälle föddes. Det är frågan om att vara sann och inte komma med värdeomdömen om sånt man inte kan bevisa eller härleda mer konkret exempelvis knyta till synliga lämningar. En fråga om att inte ta allting för gott även om det står svart på vitt.

Vi är alla fångar av vad vi lärt oss och hur vi påverkats samt av tidsandan. I min ungdom fick man inte ifrågasätta det kristna. Det var hädelse. I dag är det accepterat att det finns andra sanningar födda tusentals år före kristendomens teser.

Vi har också blivit medvetna om att flera miljarder människor når sin egen sanning och upprätthåller släktet utifrån helt andra trosriktningar och idéer. Det viktigaste är närmast det som förenar oss och inte det som skiljer. Fundamentalism leder oftast till att bara tala om det som skiljer och avskärma från fler möjligheter.

Rojalisterna menar att man inte får ifrågasätta kungadömet eller ett herravälde och helst ska man då ordna in sig i ledet av hierarki. Därav detta stycke som talar om att jag är i grunden republikan. Inte ska nån makt bestämma över mig, som ändock får klara alla mina problem själv. Då är herrarna som bortblåsta. Sen är saken den att mina danska barndomsvänner skulle nog instämma med mig. Kommendera en dansk och han reser raggen … åtminstone om han känner han kan klara av det.

Rus

I sammanhanget talas om att rus skulle ha erövrat Rusland på 860-talet. Det verkar inte ha blivit så mycket med det. En liten kontingent tog över i Novgorod, men europeiska Ryssland är så stort så stort … ja rent av rysligt stort. Redan nästa generation hette Igor och flyttade till Kiev som blev en storstad nordiska kungar kunne besöka eller där vara legoknektar, men knappast något andra Svearike. Danskarna i sin tur menar att Rörik grundade Ryssland och då kom han säkert från min barndomsby Rörby!

Det var som ett "norjet" för svear och även norrmän. "Norjet" brukade dalbor fara till om de ville slippa undan mansbot eller fordringsägare. I många hundra år pågick dels handeln österut och vidare till söder. Fynden av pärlor av olika slag är den bästa indikationen på handelskontakterna från 600-talet och fram till 1100-talet. Väringar fanns hos bysantinska kejsaren från 830-talet till 1100-talet. I vanlig ordning hamnade "magna part argentum" på Gotland i slutändan.

Upplänningarna förlitar sig förutom på påvestolen (när det passar) även mycket på Nestorskrönikan ca år 1100 och menar att rus låter som Roslagen. Dessa rus skulle då ha erövrat stora Ryssland på denna sida om Ural. Om nu översättningen är korrekt tycks det dock vara svårt att sätta likhet mellan rus och svear:

Efterkommande till Jafet (en av Noaks tre söner) är även varjagerna, svearna, norman-nerna, goterna, ruserna, anglikanerna, galicianerna, vlacherna, romarna, tyskarna, korl-jakerna, frankerna, vendikerna och andra folk …

… och de begav sig över havet till varjagerna, till ruserna. Ty dessa varjager kallades ruser, liksom andra kallas svear. En del åter benämnes, norrmanner, anglianer, goter. Så ha även dessa sitt namn.

Man noterar att nyckelstammarna anses vara skilda folk svear, rus, varjager. Ja, rus förbinder man med varjager medan svear är ett skilt folk? … sen är det märkligt att rus och varjager inte nämns i andra källor om Skandinavien?

Ibn Fadlan talar om varjager i Kiev och nämner deras märkliga begravningsseder … även skyter hade märkliga storslagna begravningar. De stora förmodade hövdingagravarna i Norden finns som "skeppsgravar" … detta med att kremera i brinnande skepp lämnar inte spår och nämns i Norden bara som sagobrott. Det är mer magiskt ju mindre man egentligen vet och själv får fylla ut med sin fantasi.

"Redan" förekomsten av s.k. båtyxor från Ural till Västerhavet för runt 5000 år sen visar att det här med seder kan än vara lokalt och än vara ett mode som breder ut sig. I klartext utan artefakter är sagor rätt så tvivelaktiga och kan inte knytas till ett speciellt folk även om namn kan likna.

Fascismens tryne

I början var även det här med kungar en privat företagsamhet. De första inkomsterna var av skog, vattendrag och mark som inte var inmutad samt inkomster av böter på tinget och helst mandråp. Man kan skämtsamt säga att en kung på den tiden borde främja brottsligheten … eller vara extra lagisk. Vikingatidens rövarfasoner var egentligen ett sätt för överklassen att få inkomster till sin flärd. Efterfrågan på varor var låg. Handel var riskfyllt och lönade sig inte. Samtidigt kunne man med gott samvete passa på att ge Karl den Store en minnesbeta. När det väl var i gång fortsatte det av sig självt.

Definitionen på fascism är att det är ett slutet broderskap som definierar sig själv att vara bättre än andra. Det har kännetecknat överklassen i alla tider. Frågan är för folket om man kan leva i samverkan eller om herrarna topprider de som vill leva ett lugnt liv. Och inte behöver lyx för sin självkänsla.

Mot slutet av perioden kom brandskatten av England lämpligt för danska kungen. Först på kung Nils tid i början av 1100-talet började kungen få så stora intäkter att han kunne leva på det. Då var det beroende på goda konjunkturer för jordbruket. Samtidigt blev det lät att bli av med överskott av jordbruket med den gryende stadskulturen runt Östersjön. Folk tyckte kanske de kunne avstå skatt.

En annan sorts fundamentalism är den politiska där vissa menar att man ska värdera idéer och historia utifrån Marx och Lenin, medan andra menar att man ska värdera utifrån ren fascism egentligen. Att ensidigt mäta med Roms mått är att mäta med fascism. För min del är det skepticismen som gäller och att mäta efter vad är bra för varenda människa som berörs. Och det gäller att på urgammalt vis mäta hela världsrummet i Tiden.

Båten blev släkterna Bonde, Bååt, Svarte Skåning, Baruns vapen. Runsten från Tollestorp, Skåne.

Att värdera historiska personer är tvärt omöjligt, eftersom det bara är några få fakta man får till hands. Man kan omtala deras handlingar och vilka konsekvenser de fick. Det är det man behöver historia till, nämligen att lära sig vad blir konsekvensen av ett handlande. I så måtto är jag lärling av de antika historikerna och biograferna såsom Plutharkos och Suetonius.

En person tar jag i försvar Nero, därför att alla har ensidigt fördömt honom, utan att nämna vad som kan ha varit bra för oss nordbor. Många historiker och kulturpersonligheter ser på oss med romerska ögon och att vi är barbarer. Medan en a´n hatar klackar som vill trycka ned oss.

Det är slarvig historieskrivning att exempelvis ta en dansk folkvisa som bevis för att Teoderik den Store var nordbors hjälte. Min danska är perfekt och säger att Holger Danske i visan kämpade mot Teoderik och vann när denne ville skattlägga Danmark allt enligt visan. Den sanna historian var en annan.

För min del kan jag inte låta bli att fördöma yttringar och följder av romersk fascism och framhäva att vi har och har haft en egen kultur av minst samma värde. Skillnaden mellan Rom och det forna Germanien är att Rom brottades med massamhället problem medan Norden var glesbygd.

Men man kommer aldrig ifrån att grundtanken i romersk statsfilosofi och även katolsk kyrka är att skapa en segregerad fascistisk värld där en överklass tar sig tolkningsföreträde – det var inte alla utanför Italien som kunne bli romersk medborgare. Det var de som hade en miljon dåtida penningar i förmögenhet. Det finns de som vill vi ska införa den regeln i Sverige i dag. Det kallas plutokrati.

Och överklasstyre kallas aristokrati. En form som Platon föredrog framför den bångstyriga demokratin. Det är raka motsatsen till det generella folkstyre som rådde för det mesta i forntiden. Det var en funktion av folktätheten. Ledare eller åldermän valdes för speciella tidsbestämda uppdrag och alla fick ha ett ord med i laget. Detta gäller då med säkerhet saxare, angler, juter och nästan lika säkert resten av Skandinavien.

Irerna räknar att de mellan ca 1550 f.Kr. och 1160 e. Kr. haft 188 ard righ. Titeln betyder i ursprunget "högsta domare" och har mer med ritualmästare att skaffa än med våldsmakt. I sammanhanget bör man minnas att Newgranges soltempel hade funnits i minst 1700 år när man började räkna ard righ.

Ordet fascism kommer ju egentligen från Rom där fasces var symbolen för broderskapet som tog sig makt och levde på andras bekostnad. Skillnaden jämfört med när det jämlika samhället använder symboler är att fasces används mot folket och inte för folket.

Vist fanns en och annan tänkare och rättslärd i Rom som menade att lagarna borde bygga på folkviljan och den etruriska republiken … MEN verkligheten blev att det ofta var dekret uppifrån som styrde. Den traditionen lever än och icke bara i den katolska kyrkan. Som bekant även i EU den nya påvestolen, på Helligandsholmen och i Rosenbad. Det är begripligt att vår egen överklass ser sig som förmer och gärna apar efter romare och andra maktpolitiker, men frågan är vad det leder till för folket i det långa tidsperspektivet.

De gudaborna kejsarna behövde förstås inte bry sig om att en och annan kejsarsvansare menade att det var gudomligt riktigt att kejsaren skrev lagen … tusen år senare skriver en påve till kung Nils i Danmark och ger honom abolition och säger att kungamakten är given av gud. Självbedrägeriet går så länge inte folket sätter sig emot. Inte ens envåldshärskaren kan skriva lagarna som han vill … går han för långt blir det huvudförkortning.

Den kloke ändrar förstås inte på det som fungerat i hundra kanske tusentals år. Det går helt enkelt inte därför att det sitter i ryggmärgen på folket. De feodala krafterna har i mer än tusen år försökt skapa ett klassamhälle med olika rätt för var och en. Fortfarande lever likställdheten även om den naggas i kanterna ibland.