Privatägande

Vikingarna döms ofta utifrån moraliska aspekter, medan det var tillåtet för romare och greker att erövra världen. Till våra dagar har erövrarna stulit gamla kulturer så som den nu finns i världens museer. Pireussprattet nedan visar ett stulet vandaliserat lejon

Öresbol, ätteräkning, feodaladel, Erik XIV, adelsklass, Malstasten, mantal, helgård, markland, örtugsland, löpabol, dana-arv, överklass, Pireus-sprattet, Pireuslejonet, Öper

Ioniska arvet |Ortnamn | Sparlösasten Röksten | Herravälde | Sverige bildas | Vikingromantik | Vem vill ha kungar | Myntning | Privat ägande |essäer| hem |

Detta äger jag

Nu till en sten som berättar om organiserat ägande och pris på mark. Den är unik i sitt slag men manifesterar ägandet så länge det finns en omgivning som minns och godtar dess budskap. Ramunds sten visar att då stenen restes hade man handel med mark.

Texten tolkas 2 öresbol vid denna ägoskilnadssten äger Ramund

Runstenar är vare sig det var avsett eller inte en markering att en viss släkt levde i en by vid den tiden. Så länge släkten fick arvingar kunne man göra anspråk. I början omfattade ätteräkningen sex eller sju led för att minskas först till fem och sen till tre på 1600-talet. Med så många led i början var det nästan bergsäkert att det fanns arvingar.

Det var en självgående process där alla jordägare hade intresse av att markera sin närvaro och att hålla samman så gott det gick. Ty är det något man kan strida om är det arvet … det gäller även i våra dagar.

Feodaladeln dvs. från början ofta storbönder inklusive små och stora kungar var intresserade av att få dokumenterat ägor som kunne beskattas för att löna adeln för de tjänster de ansåg sig utföra för gemenskapen. Där kom kyrkan och skrivkunnigheten som ett brev på posten. Kyrkan mer eller mindre gratis organiserade länderna i små hanterliga beskattningsenheter. Officiellt bildades adeln först i slutet av 1200-talet i Sverige men här liksom i andra nordiska länder fanns den under andra namn långt före detta.

De tidigare erilerna var förstås också nån sorts adel insprängt som öar i bondelandskapet. Efter vad jag kan se från Västgötland och Dal etablerade sig adeln under tidig medeltid i regel utanför de etablerade bondbyarna. Många herresäten har namn på torp.

Runstenarna är knappast uppsatta av normala bönder utan av en överklass av storbönder. Det finns en del runstenar som klart utsäger att det är ägomarkeringar. Exempelvis Ågerstas runsten "står mellan byar". Det finns en del exempel på att en storman ägt en hel by såsom Sparlösa och kanske en tingsplats. Det var ett förhållande som stod sig in i känt medeltid.I Hägerstadlund i Spånga berättas om bak och sidoarv efter man som dött i Grekland

Problemen för bönderna kom först när en centralmakt började beskatta bönderna medan överklassen var befriad från de flesta skatter och hade bara rustningsskyldighet. De fick även rätt att bedriva handel … varför man kan fråga sig om det av hävd var ett monopol för överklassen.

Runstenarnas budskap är till största delen enahanda. Men in emellan får vi små kulturella fakta, medan andra bekräftar vad vi fått ur andra källor. Ju mer text desto mer vet vi och desto intressantare är den förstås. Men av exempelvis Sveriges runt 3500 stenar med text eller bild är det egentligen bara några tiotal som är riktigt intressanta. Resten är bekräftelse på ett gravskick och att ifrågavarande personer levde på platsen vid den tiden.

Det är förstås feodalklassen som drivit på det privata ägandet. Dels för att befästa sitt ägande, dels för att kunna göra anspråk på omutat land. Här är det stor skillnad på lilla Danmark ej större än ett landskap i Sverige. Å andra sidan Sverige, Norge och Finland där sistnämnda var mycket ödemark fram till stormaktstiden. När väl allt var inmutat fick kungamakten lägga band på adeln att den inte måtte ge sig på de fria bönderna. Långt senare kom reformationen lägligt att få mer jord att dela åt adeln.

Trots att upplänningarna förlägger världens navel till Uppland och Sörmland får man ändock betänka att när Erik XIV med tänkarmössan den fjortonde ville fjäska för en engelsk prinsessa och skapa ett "engelskt" adelsklass på 1500-talet fanns bara 123 gamla adelsläkter och de flesta i östra Sverige. Av dessa fanns bara ett dussin riktig gammal adel och kunne bevisa 8 anor. Och kravet att bli greve uppfyllde bara 3 släkter. (de krävda släktleden var ungefär tillbaka till att adelskapet formellt infördes i slutet på 1200-talet)

Det dokumenterade ägandet var en process över många hundra år och hade betydelse först när nån ifrågasatta det. Normalt folk var inte intresserade av att skylta med sitt ägande som kunne betyda att nån herre krävde skatt. Men om man skulle handla med sina ägor eller pantsätta dem var man tvungen att kunna visa sin åtkomst. Sparlösastenen antyder att ägandet kan ha uppstått under 700 – 800-talet.

Malstastenen från 1000-talet nämner sju släktled.

En möjlig bekräftelse är Malstastenen väst Norrtälje som i fas med Upplandslagen räknar 7 anor på 1000-talet. Om man räknade anor borde det ha funnits nån form av ägande vid första anfadern? Alltså kan man även där räkna tillbaka till runt år 800. Å andra sidan var det skifte efter en Fé-gylfa som ägde sin bygd och därtill tre byar lite längre norrut och ännu längre norrut mellan Hudiksvall och Sundsvall Lönånger och Färdsjö. Storbonde var han i alla händelser och kanske de norra byarna var lämpliga farmansgårdar?

Det går inte att påvisa direkt följd mellan Malstastenen och adelsvapen. Men det är naturligt att där funnits en adelsätt då det begav sig. Den bar styckad skylt med höger halva röd och vänster styckad i 3 sneda fält i blått och vitt. Ätten är känt från 1298 med 9 stycken till 1395. Den sista var Kettil Johansson, riddare och häradshövding …

Vi andra kan också räkna bakåt åtminstone så långt kyrkbokföring och domböcker leder oss. Vi kan även skryta med de bitar släktkrönika vi kan få fram. Så imponerar man på andra och får kanske en favör nån gång. För andra räcker det att få bekräftat sin rot och tillhörighet till släktet som ofta förbrukar jorden. De saktmodiga ska äga jorden sägs det … de blir nog överkörda av roffarna är min livserfarenhet.

För att få än mer proportion kan man se på Dal och Gustav Wasas jordebok med drygt 500 skattebetalande helgårdar och några halv-gårdar. Under 1600-talet var det närmare 1000 och som mest i vår tid 3000 brukningsenheter innan vår generation börjar rationalisera för att skapa riktiga jorddrottar … det är under 2000 redan och ska väl ned i 1000 igen. I början av 1600-talet var det vanligt att storbönderna ägde och drev flera gårdar och därtill hade de en och annan ödegård eller tomt.

Beskattning och mätande av ägande följer även framväxten av penningsystemet. Det som sen kom att kallas mantal eller helgårdar värderades i markland och vilket då var värt 1 mark eller drygt 200 gram silver eller 25 gram guld. De var beräknade för en storfamilj. Å andra sidan började man under 1200-talet värdera marklandet även i produktionskraft och hur mycket det kunne betala skatt eller i regel 1/24 av värdet. Lite förvirrande kallades markland även örtugsland när man betalade en örtug (1/24 mark) knappt 9 gram silver i skatt.

På Dal räknades med norska i löpabol. Det var den yta som kunne producera en löpa (korg ca 25 kilo) smör i skatt. Ytan var således beroende av jorden och landskapets karaktär och kunne växla från 100 till 1000 tunnland inom det landskap som producerade smör. Det var frågan om en skatt på jordens förmåga. Varje landskap hade mer eller mindre sin egen räkning så det är svårt att generalisera. Dal var som synes riktat mot Norge.

Ett säkert indicium på beskattning är jordeböckerna och där England var först med Domesday Book av ca år 1096. Antagligen var det en nymodighet från Frankrike. Danskerna följde efter när väl kungariket var väl befäst med Valdemar I:s jordebok. Nästa steg är förstås landskapslagarna där Skåne var först i Sverige. I dessas ärvda balk befästes ägandet. Och vidare definieras hur nytt ägande ska gå till ur allmänning och ur kungsmark. Det är då man får begreppen holm(taka) och -taka i Västgötland. Andra landskap kan ha andra benämningar.

Mynt är förstås mer än något annat symbolen för att feodalklassen slagit rot och dess främsta medium är att värdera allt i pengar och se till att regelverket utformas så att allt av värde klimpar sig på få händer. Det ger makt och det är vårt främsta relativitetssystem även i dag. Att spjälka upp ägandet gjorde det möjligt för de penningstarka att samla åt sig.

Upptagandet av torp eller inköp av tomt i ödemark var den lättaste vägen att föröka ägandet, eftersom ingen gärna sålde arvjord. Upptagandet av torp kunne ibland vara en "guldgruva" Det kunne vara mark tidigare bruksteknik hade ratat eller annars låg illa till. Många herrgårdar är tagna ur ödemark.

Fram till Gustav Vasa höll sig kyrkan framme och exempelvis på Dal hade kyrkan inmutat ett hundratal tomter man betalade en liten skatt för. Vid behov kunne man arrendera ut eller tillsätta landbönder på dessa tomter. Eftersom alla sysslade med boskapsskötsel gällde det för nybyggaren att ha 2 - 3 kor samt redskap att ta upp ett tunnland eller två till husbehov. Man kunne bo hos släkten till att börja med och när man fått ihop byggmaterial ordnade man ett gille för att resa huset. Under 1600-talet fick man i regel sex års skattefrihet, men det fanns torpare som varit oskattade i fyrtio år.

Inom odalägandet skulle allt för många kunna klandra en försäljning ... ja, t.o.m. komma efter lång tid och begära jorden tillbaka. Ty även feodalklassen byggde på odaljord dvs. jord som ärvts i nedstigande led. Så småningom vart de förbjudna att köpa upp odaljord. Så småningom blev det otympligt med så många led och främst då vid arvdele … det är vad politikerna i dag kallar för liten rörlighet på fastighetsmarknaden … i steg minskades kravet till fem led och slutligen till tre led på 1600-talet.

Det är omöjligt att säga när Olof Skötkonung fick sitt tillnamn. Men det är rimligt att anta att det gavs av samtiden och speglar att under hans tid införts nya regler om skötning. Västgöterna vill visserligen visa upp stenar och avstånd där deras hjältekungar höll på att skjuta med båge för att visa sin karlakraft och imponera på undersåtarna.

Men det historiska mementot träder åter in. Det är ju märkligt att fynden av pilspetsar från denna tid är obefintligt om det nu skulle vara kungar och hirds stora gimmick. Ej heller ser vi det gestaltat på run- eller bildstenar. De få bågskyttar som finns är av mytisk karaktär. Praktvapnen vid denna tid var svärdet för stormännen och yxan för bordsnöten. Och ville man inte gå i närkamp och visa sig som karlakarl fanns smäckra spjut.

Heraldik

Under 1000-talet kan man se en början till den heraldik som blommade ut från mitten av 1100-talet i adelns vapensköldar. Det började med gamla symboler från mytologin och astronomin. Här en bild av "Bersäken" som förmodligen ursprungligen var Björnväktaren eller "Jungfruväktaren"

En av de sista bilderna på bersärken med styrkebältet och hornkrona à là Londonsten … Se även Sigurdsristningen och Gökstenen. Här Källbystenen:

Styråke satte sten denna efter Kaur fader sin.

Principen ätteräkning skyddade förstås gammalt ägande och uppmuntrade till gårdar där släkten var samlad och var lite emot feodalklassens syfte. Å andra sidan satt de som inte kunne räkna sju led sämre till. De var beroende av att omgivningen ställde upp på dem. Övrig mark var kungens eller egentligen kungamaktens när väl den bildats.

Vid Frugården N. Åsarp Västergötland hittar vi denna bild

Texten lyder "Guve reste denna sten efter Olov sin son dreng harda godan … han dräptes i Estland". Eftersom vi har Londonstenen i samma stil kommer man att tänka på att Knut I var i Estland 1023 på "missionsfärd". Ska detta vara ett lejon? … undrar om man viste hur ett lejon såg ut men snart nog hade kungarna lejon och leoparder i vapnen.

Det var en möjlig inkomstkälla och befästes i Danmark när folket och adeln beviljat dana-arv i början av 1100-talet. Detta var ensbetydande med att jorden återgick till kungamakten/staten när det inte fanns arvingar. Kungen räknade det förstås som sin inkomst. De tidiga kungarna skilde ej på egen ficka och kungamaktens. Det innebär att all jord som inte var inmutad hörde till den outtalade staten. Det motsvarar Sveriges Uppsala Öd men den är knappast äldre än det danska dana-arvet.

Kanske detta ska var Hjorten som var symbol för tiden och året och som här möter sitt öde London, St Pauls kyrkogård:

Ginne lät lägga denna sten och Toke …

Sala kyrkmur, Västmanland:

Visäte och Halvdan lät hugga stenen efter Holme sin fader och Holmfast sin broder. Lifsten ristade runor dessa …

Stenen dateras till 1030-tal så Lifsten bör vara en mästare som lärt andra rista rundjur samtidigt som andra var i London.

Det är lite vemodigt att se att en a´n levt under en period och i ett land då jämlikheten varit som störst. En tid då människan i sin funktion varit lika generös som allt levande. Det producerar i överflöd så att andra arter kan leva av överflödet. Nu under 1990-talet breder åter den insnöade självbespeglande fascismen ut sig. Då ska det segregeras och väljas ut.

Som beläst på 6000 år av utveckling är det inget nytt. Utvecklingen i den riktningen brukar vara en funktion av folktätheten med ökande faktorer såsom folkets likgiltighet och att makt koncentreras till en diffus överklass som skor sig på helhetens bekostnad. Det är en inkrökning som leder till förlamning och mindre produktivitet och fler problem.

Det har setts förut i historien. Det här med pengar klimpat hos små klasser sker än i teologins hägn och än hos rena kapitalister. Ja, t.o.m. hos den såkallade folkets diktatur brukar i slutändan handla om en liten klick som skor sig på sina lurades bekostnad. Storskaligheten leder ovägerligt till korruption lika väl som att hopar av makt och pengar gör det.

Lika väl som att ätteräkningens förmenta överlägsenhet är en ren bluff … är mycket av andra maktfilosofiers budskap rena bluffen för att en klass ska kunna sko sig på de godtrognas bekostnad.

A Wapn

Williams budbärare på väg. Bayeuxtapeten 1066. Förmodligen beställt av hans halvbror Odo.

Sköldar och deras utsmyckningar har funnits åtminstone sen antiken. Under det första tusen åren av vår tid var eventuella figurer oftast tagna från himlavalvet och myterna. Williams budbärare har en bevingad Getfisk och Draken i skölden. Dessa och fler till fanns på båda sidor vid Hastings 1066.

Övre och undre borden på Bayeuxtapeten är ofta lika intressant som storyn på bildbandet. Där ryms bland annat allehanda djur verkliga och mytiska med Getfisk, Drake, Pegasus-hästen, Fågel Fenix osv. … här ovan något så ovanligt som kvinnliga kentaurer ... medan en karlakarl retas med en bunden björn i nedre borden. En påminnelse om att forskarnas systematisering går bet på att få med alla varianter …

Jordbruksscen på undre bården.

Även vardagliga sysslor och annat fick plats. Här plöjning med hjulplog. Romarna använde arder och Cato var en hejare på att uppfinna jordbruksredskap. En skördemaskin spändes före åsnan som fick skjuta den genom fältet. Den var inte märkvärdigare än en skopa med tänder som skar av axen. Den fick dock inte fäste ovanför alperna. Hästarna var små så ock harven som stod sig på torpen fram till vårt sekel.

Richard Lejonhjärta I hade tre leoparder i vapnet. Tillsammans med normandiska "franska" liljan (oftast 3) i en fyrdelad sköld med 3 + 3 av vardera korsvis blev de sedermera kungliga vapnet

Hjulplogen kom aldrig över fjället från Valbo till Dalboslätten, utan här användes årder. Däremot finns den en kvadratmeter stora pinnharven i mängd på våra museer på hela Dal.

Richard I är den första kungen jag funnit på bild med vapensköld. Av sina 10 år 1089 – 1099 hann han bara vara sammanlagt drygt ett år i två omgångar i England. Resten av tiden var han på korståg eller satt fången. Det var delvis korstågen som la grunden till ridderskapet och dess ordenssamfund.

Av nån outgrunnelig anledning blev Richard folkkär … fast det var kanske efter hans död. Folk brukar bli bättre i eftermälet än i livet … Hans bror däremot blev fort hatad och i synnerhet av hemmavarande adel. Detta ledde småningom till "Stora Brevet" Magna Carta av år 1215. I detta brev fanns en första definition av adelns rättigheter under titeln freeman. De engelska godsägarna hade haft århundraden på sig att samla gods. Nu blev den lagstadgad även om det tog något århundrade innan de fattade hur väl de kunne utnyttja texten.

Utsnitt ur vapnen som undertecknade det stora brevet. Det första är förstås regentens. Av 42 vapen är hela 7 stycken ett stigande djur plus 2 med flera stigande djur.

Vapen och bilder på mynt samt sigill är ofta sidor av samma sak. I synnerhet i inledningsskedet där den första offentliga bilden blev kungens. Mynten blev hans propagandagrej. Men inte ens många hundra års exempel från Rom hade gett nån levande rätt att synas på bild. I början var det rätt schematiska bilder som liknade erilernas gudabild.

Svenska myntningen gör uppehåll efter Anund Jakob och återkommer sedan med Knut Erikssons brakteater. Det säger en del om det eventuella svearikets karaktär utan myntning och kanske bara med brandskattning. På de tidiga brakteaterna ses några heraldiska djur. Dessa mannaförbundets och pojksinnets symboler kom in från söder. Lejonet har aldrig funnits norr om Balkan och romerska cirkusen men blev kungarnas favorit.

Birger Brosas av ena folkungagrenen hade detta vapen känt 1160.

Man ser anslag till det i vissa runstenar och då ett gående djur av mytisk art. Senare efter Birger Jarl blev det i Norden upprättstående för det mesta. I Norge med Olofsyxa och i Finland stående på en sabel. Skåningarna fick bara plats med huvudet eftersom skånska lejon är större än andra. Och de "höll sig framme" och blev en av kronorna i "tre kronor" den andra var Norges …

… tja, det är nästan så att man kan inte skilja Skånevapnet från en grip. Ett fabeldjur halvt rovfågel halvt lejon att symbolisera maktens två aspekter … lejonets kraft och rovfågelns metod att slå till och fly med ett byte. Danska kungahuset var befryndat söderut och tog åt sig engelsmännens tre leoparder ibland med 9 hjärtan. Variationerna av vapen gjordes dels med olika tillägg … med olika färger … med styckad bakgrund. Det var för att skilja ut sin egen gren.

På östgötabrakteater från början av 1200-talet syns en och annan ulv och kanske ska det vara ett björnhuvud på några. Sen finns också gående lejon eller ulv. Dessa kan inte spåras till ätter i medeltidens vapenböcker. Däremot återkommer de under 1300-talet. Varghuvud hos Stomsjöätten Den börjar med Anders Skytte och slutar på 1500-talet. Griphuvudet utan tunga fanns hos Algotssöner fran Lagmanstorp, Västergötland från 1200-tal och sluter nästa århundrade efter 5 led. Grip med piltunga Tomas Jonsson, Uppland från ca 1300 och slut efter 5 led. Fortsätter dock med Hamerstaätten via kvinnlig led och Grip med slät tunga. Ytterligare 5 led till 1600-tal

Andra folkungagrenen började med denna leopard

Senare inkom flera fabeldjur. Dock ej den dubbelhövdade örnen Ryssland har i sitt vapen. Den kommer antagligen från det forna Egypten där man ser den som en av stjärnbilderna.

Samtidigt med Magna Carta skrev skåningarna sin bondelag och som sen följdes efter några år av Wästgötalagen. Bönderna hade övertaget och skrev lagen kan man säga. Det riktiga adelsväsendet började i Sverige först efter vårt "stora brev" eller adelns utökade rätt på 1280-talet. Det är först in på 1300-talet adelsätterna kommer och ofta består en ätt bara 4 – 6 generationer. Folkungaätten hör till undantagen med 11 generationer. Detta tack vare de stora kullarna av ättelägg. Barndödligheten var annars ett gissel för alla. För maktmänniskorna hörde för tidig död till riskerna.

Titeln "a wapn" kom med ridderskapet vars början man kan sätta till slutet av 1100-talet. Så långt kan spåra t.o.m. några få svenska gamla ätter som är utdöda. Det här med manssidan är ett riskfyllt företag i synnerhet om man bär vapen. 12–14 släktled tycks vara ett maximum.

Det är nån sorts psykologisk psykning att den som kan räkna sin ätt längst är bäst eller har rätt till jord eller ledarskap. Att räkna sju led av rätt till jord är ungefär matematiskt som att räkna kombinationer på V 75. Dock så att 1 i varje led är ett måste och 2 ger ingen ökning av släkten. Är det en period av folkökning såsom 1600 – 1850 får man använda mer än 2 möjligheter exempelvis 3 i varje led och vi får 2187 möjligheter till förgrening. Där sen barnlöshet och dödlighet minskar siffran avsevärt. På Dal ökade folket från 5000 till 85000 under denna period.

Adeln var mellan två hötappar. Många barn och stor släkt gav mycken makt. Samtidigt minskade det ofta förmögenheten och splittrade arvet. Det var främsta skälet till att Birger Jarl begränsade kvinnors arvsrätt. Bönderna var inte intresserade av makt utan av att alla levde bra. Om kvinnan fick lika arv kom det ändå tillbaka och tillgodo vid giftermål eller arv efter gammal ungmö. Huvudsaken var att man bevarade arvet inom ätten.

Tre leoparder kom till Sverige via tjejer från Danmark

För att skilja ut sig bildades nya grenar, medan andra tog åt sig kvinnosidans vapen om det var "starkare" … och i grunden var det frågan om att fjäska för kungen för att upptas i vapenbroderskapet. I våra dagar syns detta system inte trots att det fortfarande pågår i andra former.

Pireus-sprattet

Här i Mellerud har vi en häststaty på torget. Åtminstone sommartid på dagarna leker barnen omkring den och försöker komma upp på den. Det förmodas att det är nån gång mellan 3 och 5 enstaka morgnar nån hittar på att måla om den just nu svarta hästen eller att göra den till skäck ... eller sätter en stor halsduk på den ... eller något som liknar grima eller sele.

Sprattet i Pireus förmodas att ha gjorts en tidig morron innan allt för många var vakna. Likaså är det naturligt att det måste ha varit flera om det och det var en fördel om en del av dem var soldater. Det måste helt enkelt ha varit en mängd som kunne hålla borta pireusborna. Även utan att kunna läsa texten förstår vi utan vidare allt detta.

Det var två ristare i farten. Vilket förövrigt syns av kompositionen. Framsidan är av Öpir medan frånsidan är av U-form och med en stödlinje utan uppritat "djur". De linjer som finns markerar att U-slingan går ned längs framsidan på benet. Den långa raden går från skuldran mot buken.

Frånsidans text i kortkvistrunor och med egenheten att "o" markeras med "h"-runa. Den sidan ger en klar bild av situationen. Där finns endast några få lakuner markerade med punkter för varje runa som fattas.

.

Ska runraderna ge bud åt pireerna

inriden är den

av några ....(stimulerade) flygande duker.

Vi duker delar oss nu före Turklandsfärden.

Drucken ristade runorna .siu ku

 

Och i originaltext:

 

Sku runaradri ...ia buthia ...rai

Iniridith is ith

af noiai ...stimskia fliovi thukuio

... thukuior ws deli nu f..u Turklluanfarin

Triki risti runar .siu ku

(text på sockeln)

 

Trikis ristning på frånsidan.

Raderna läses från vänstra skakeln nära U-ets botten där ... SKU börjar uppåt. Därpå följer vändrunorna med samma början åt motsatt håll från INIRIDITH. Texten mot buken börjar ... THU KU, vilka är dubbelrunor. Fyra av lakunerna kan rekonstrueras. Men den stora lakunen före ordet ...STIMSKIA är omöjlig. Dock ger övriga texten en klar förklaring till vad det är frågan om samt en möjlighet att förstå framsidan.

Det är få oförståeliga ord i början av texten. De som finns tar inte själva innehållet. I första raden fattas bokstäver på två ställen. Dels för ett förmodat "ge", dels fattas tre bokstäver som är otydbara ...rai och det antas att det ska vara pierai tolkat pireerna. Nästa ....stimskia. På nordiska är STIM vad det är och på latin är det förled i stimulera. Här förmodas att de är överstimulerade. Slutleden SKI låter slaviskt (och jag minns en period i ungdomen när vi skulle tillfoga ett SKI lite överallt i vår jargong.) Kan förmodas att dessa unga pratade ett blandspråk ... förövrigt vet ej.

Thukuior översättes med duke. Vilket med dåtidens språk betydde kungens hjälpare eller följeslagare och kanske även vad vi skulle kalla hovleverantör. Roten är du/do = göra. Ordet antas ha gjort samma utveckling som lady som från början betydde lagårdspiga.

Framsidan

Uffe och Auth (håller utkik/spyr).

Isleif är valfaren (åker och hetsar Lejonet)

Öper ristade gth

Ufis uk Arth varthi irgisk

Islaf (is) valfari ... uk agu

agivir kgri

Ubi. r.sti gth

.

Texten på det magnifika djuret är i sig sparsam och endast några få ord kan med säkerhet läses. Det är namnen på Islaf, Ufis, Arth, Öper förutom Driki på andra sidan

Agivir kgri antas betyda att agittera lejonet. Beteckningen förlänges med ett "i" ikgri och skulle kunna skrivas lik gripen. Gripen är ett sagodjur med lejonkropp och örnhuvud. Irgisk tolkas som utkik men kan ochså skrivas ir gi sik vilket kan tolkas som att de spyr. Något man brukar göra lördagsmornarna mellan 2 och 3 här i stan sent efter discot.

Kan se för mig att det är ett gäng väringar och kanske en och annan konstnär strålat samman i Pireus. Året är 1068 ... (och samtidigt sitter Mäster Adam av Bremen och hör på Svend Estridsens rövarhistoria på dennes kungsgård nära Urnehoved, Sydjylland) ... Känt årtal då kejsaren skickade bl.a. väringar mot seldjukerna. Kanske hade de dragits från Langobardia Callabria dvs. bysantinska Italien. Runstenar i Fittja, Täby och Djulefors Södermanland är satta över dödade i Langobardaland.

Konstantin X dog året innan och kejsarinnan Eudokia behövde en stark man vid sin sida under en tid då kejsardömet klämdes från två sidor. Hennes mindreåriga söner gick med på att hon gifte om sig med general Romanos Diogenes. Denne fick omedelbart ta itu med att försvara fronterna

Det har blivit en och annan bägare innan väringarna ska iväg. De kanske väntar på förlig vind. De har kanske tidigare varit i Italien eller hos langobarderna som man säger. Kejsar Romanos IV håller på att förlora kampen mot normanderna och nu hettar det till på östfronten. Ett allmänt fenomen att den nya härskaren ska prövas. Nu är de på väg att möta seldjukerna som kejsardömet varit i strid med av och till sen 1052.

Öpers slinga på Pireuslejonets framsida.

I sällskapet finns ochså gesäller på vift. Bland dem ristarna Öper och han som kallar sig Triki. De är på väg hemåt när kamraterna ska dela sig. Öper blir sedermera känt även under öknamnet Ofeig med ett 70-tal runstenar i Uppland varav några nämner greklandsfarare som stupat. Flest vid Dyrrhachion 1081. Man har daterat hans verksamhet till efter 1070 och bland dem finns bl.a. stenen vid Uppsala domkyrka ... en annan är från Eds kyrka och finns numera i Oxford.

Pireuslejonet känner man igen Öpers stil med en komposition i en åtta och att ormen har en utbuktning som om den höll på att sluka nånting ... samt förstås djurhuvudet som han varierar lite från sten till sten. Detta tillsammans med att man på slingans ända längst ned till höger läser UBI. med säkerhet och anar hans Ö-markering på U-runan kompletterar bilden.

Tolkningen är exakt efter de runor som kan tydas. Själva sprattet kräver ingen märkvärdig text och den bör bli därefter hur man än ser på saken.

Pireuslejonet framför Arsenalen i Venedig.

Naturligtvis blir man nyfiken på vilka hemligheter som döljer sig i texten. Lejonet fanns ursprungligen i Pireus vid Porto Leone (Lejonets hamn). Sen 1687 finns det vid Arsenalen i Venedig. Miljöförstöring och människan har gått hårt åt ytan och det går ej längre att rita av den fullständiga tolkningen. Här använt förlaga är från början av seklet och ger vad synes vara en god bild av texten

Det hela är förstås en påminnelse om att så vitt vi känner till tjänstgjorde väringar i Konstantinopel under många hundra år från omkring 830 och omtalas i strid mot petjenegerna 1122 ... och sen följde ytterligare två korståg. Mest känt är förstås Harald Hårdråde som drog dit med hela 500 man. Det är något av en motsägelse att nordborna å ena sidan kämpar mot romerska kyrkan i nord och försvarar samtidigt östromerska kyrkan i söder. Slutsatsen kan ju bara bli att samhället och världen var lika fri som i våra dagar … åtminstone för en del.

Så långt detta … före våra kungar kan vi inte skriva kronologisk historia. Men genom att beskriva de fragment vi har kan vi ändock bilda oss en uppfattning om dåtiden. Sen är det upp till var och en att se att den för det mesta liknar vår egen tid i de väsentliga delarna. Vad vore att vänta annat eftersom de bevarade jorden åt oss. Det ska klokskap till det. Kan vi ge en oförstörd jord åt nästa genration måntro?

Se för fortsättning under Medeltidens Dal där ges några drag av tidig medeltid i Västra Sverige som sällan tas upp i Svearikets historia.