Nordals Olympos en tingsplats

Nordals största ritualplats har sparats åt eftervärlden tack vare att den ligger på värdelösa bergklackar. Dess motpol en forntida begravningsplats med minst 70 formationer skövlades av järnvägen på 1800-talet. Här en rundtur och analys.

Gudaberg, Midgård, Utgård, majgren, Ersdagen, gudahage, sjumannakollegiet, storhögen, skeppsättning, högbronsåldern, kulturarbetare

| Holms socken fornlämningar | hem |

Tryck för större bild

Nordals Olympos

Vy mot Östanå kullar

Ingen förväntar sig väl att vi i Sverige överhuvudtaget skulle ha höga gudaberg. I vår norröna tradition skiljer man mellan Midgård och Utgård. Midgårds rike är just där du bor … din världs navel och där finns din bopåle. Till symboliken hörde även asar och vaners boningar och ett fördrag mellan dem.

Det är lite oklart om gudarna demokratiskt bodde i Midgård eller om de bodde i gudavärlden ovanför … fortfarande är det ju så att våra politiker ger sken av att vara mitt ibland oss, men sen i verkligheten lever i sin egen oberörbara värld och kan inte göra fel dvs. vara mänskliga och fela.

Nordälingarna i Holm har förstås Borekulle en mil bort med sina runt 150 meter över havet och 100 meter över Holmsåsen, men det hör redan till Utgårda … allt är relativt Danmarks Himmelsbjerg är ungefär lika högt över havet som Borekulle.

Olympos är något mer än ett fysiskt berg. Det är symbolen för en samhällsbild bestående av symbolerna för samhället och då helst i förmänskligade begrepp eller vad vi kallar gudar … den sumeriska zigguraten var ett gudaberg med ett oöverstigligt steg upp till plattformen. På den tänkte man sig sin samhällsbild.

Vy mot Bergs säteri nedanför kullarna

Östanå bergklackar ligger bara 10 - 15 meter över Holmsån som rinner längs trädraden i förgrunden, men är ändå som ett avskilt område ovanför slätten. Varför jag kallar det Nordals Olympos klarnar när vi ser närmare på anläggningarna. Lämningarna är så stora att det mesta talar för att de gjorts av folk från ett större område och att det varit en tidig tingsplats. Nedanför kullarna vid Holmsån finns ett gravfält av övertorvade högar för "folket". Under medeltiden ägdes Berg och Östanå av skilda stormanssläkter.

En sommar fastnade jag för denna bild. Har man kommit så här långt har man kanske inte behov för de blåa skyltarna. En gång i världen fanns det en läsbar text om lämningarna på kullen samt vid kröken av Holmsån. Den som pekar åt vänster syftar på järnålderns gravfält på Sundsnäs. I bakgrunden syns det gamla säteriet Berg. På dess ägor har socknens största utgrävning gjorts. Min sammanställning av fynden visar att där säkerligen funnits bosättning i över 5000 år.

Berg beskrivning: 110 x 50 m. 38 gropar, 17 härdar, 2 härd/kokgropar och 11 stolphål, brända ben, bränd lera, lerkliningar, skifferbryne o. en keramikbit.

Skafthålsyxa av mörk sten, något vittrad. Skafthålsyxa av mörk sten skadad egg. Skafthålsyxa av mörk sten trubbad och skadad egg. Skafthålsyxa av sandsten, vittrad med trubbig egg. Skafthålsyxa av mörk sten starkt vittrad. Melleruds Museum.

Dubbeleggad yxa av grönsvart porfyr med vita strökorn funnen vid kanalarbete något söder om Gösjön. Den är då från fjärde årtusendet f.Kr. Obs. Inte säkert inom Berg. Järnyxa med skaftholk, rak överkant, eggen ganska utsvängd funnen djupt å en mad. Statens Historiska museum

*BH Frågan är om det finns ett par tre gravar på den trädbevuxna åkerholmen mitt på Bergslätten. Där finns bergklackar och det vore en naturlig plats, eftersom det ofta finns små flatrösen på bergsklackar i socknen. Fann på åkern framför en pilformad skifferbit av en skiffer som inte är lokal. Å andra sidan finns det även tegelbitar på åkern framför.

"Chicago"- Herbert Carlsson barnafödd i seklets början där tomten finns på S.Östanå gav uppgiften dels om grustaget på Östanå, dels att när Bergs brann i början på seklet dumpade man kadaver och annat på baksidan av åkerholmen, som stupar några meter ned på baksidan.

Här är vi mer än halvvägs uppe på "berget" Vy mot Dals metropol.

Det går inte att ta bild däruppe eftersom träden i förgrunden är i vägen, så detta får duga. Här är vi i höjd med Fornkullen på det forna Österråda. Härifrån är det ytterligare runt 5 meter till högsta punkten. Det går en hålväg upp till den högsta bergklacken … här har man färdats i tusentals år med vägen från ån. Där har det förmodligen också funnits en bro. Vid ett ställe är åstranden förstärkt med sten så att man kanske kunna lägga till med båtar.

Storhögen. Både denna och en av dubbelhögarna har en försänkning i mitten. Snarare märke efter bautasten än efter grav.

Denna lågmäktiga hög kan vara från bronsåldern även om den är hopplockad av mindre sten. Men hur gör man en jordhög på ett berg? Lättare att ta det som finns nära till hands. På bilden finns en "torr gren" i bakgrunden. Den associerar till att man under bronsåldern satte en majgren … förmodligen samma folkminnet kallar "rönna". Den sattes Ersdagen 18 maj när vallhålingarna kom hem med korna för första gången. Då tog de en rönn och klädde den med grannlåt. Sen sattes den i gödselstacken och folk i gårdarna gick runt för att se vem som satt den grannaste "rönnen"

Denna hög är 25 meter i diameter och finns på norra bergsklacken Östanå. Det finns ett insjunket parti i den. Det kan vara efter skattsökning, men hur viste man var man skulle gräva i en så stor hög? Det kan ha funnits en träkista som förmultnat med åren. Men kanske det är märke efter en rest sten som någon har behövt. Liknande sänkor finns i många större och mindre lågmäktiga högar och rösen och de äldre berättelserna talar för en rest sten.

Från detta hållet ser den större ut. Andra domarringen i förgrunden

Bortsett från tidigare nämnda högar finns i storleksklassen 25 - 35 meter diameter högar Berg, Erikstad sn, Dagsholm, Ödeborgs sn. Samt vid Vrine Färgelanda samt i Ed. De är alla naturliga centra i landskapet och vi får lägga till Tössbo som nog har många högar men ingen stor. Egentligen är det ett fåtal och det kan betyda att dessa hade rituell karaktär. Även i de fall då man finner rester av människor.

Östanåhögen ligger inom ett område som måste betecknas "gudahage" och jag menar då att gudarna var människor fast skenbart lite högre … en gång för 60 år sedan var jag dvärg och tittade upp mot jättarna … Högen är symbol för det höga och för enheten även ibland i form av en fysisk ledare Men många gångar klarade och klarar man sig med en skenbar ledare eller idol.

Domarring med mittsten nedanför storhögen

Östanås ena domarring har en centrumsten kanske man satt den där bara för att skilja på ringarna. Framför huset i bakgrunden låg Östanå Kyrka och än längre bort en heliga Toras källa. Där har man rest en sten som minne av Östanå kapell … kanske man skulle fråga varifrån den långa stenen kom ?

Källan var en symbol för nedgången till underjorden sen hällkisttiden förmodligen. Den har en stark ställning i den keltiska världen och kyrkan uppmanades av påven att behålla källorna som kristen symbol. Den ersatte kanske ett tidigare rituellt badande som i sin tur ersatt at "gå i jord" i gånggrifter. Ursprungligen vid Kyndelsmäss eller Disating men sådden var i maj. Det finns några ordspråk om Disatinget och om att vattnet började bli hälsosamt igen när växterna börjar rena det.

Vi kan börja med sjumannakollegiet, vilket syns på minst ett tiotal ristningar i Norden samt symboliskt i tidhjul eller andra symboler med sju olika enheter. Det finns skäl att anta att en del av domarringarna är en anläggning för byalaget och då med en sten för var och en av sommarens månader. På östra Dal är det för det mesta sju stenar i ringarna och de förekommer ofta parvis. På Västra Dal är det ofta nio stenar och det indikerar lokala skillnader i kultur samma gäller övriga landet och även andra stenanläggningar av lokal eller olika utformning.

… där minneslappen är att forntiden var en mångkultur. Det innebär att vi inte kan förvänta oss entydiga svar på våra frågor. Så kan man inte vara säker på att alla samhällen använt ringarna för byalag och odling. Till detta kommer att vi ej känner till rättskipningen, vilken kan ha innehållit inslag av lokala domar vid domarringarna. Förmodligen har det mest gällt fördelning av jord eller skörd.

Till logiken hör att om du sätter en person i mitten kan denna vara allt från en talare och sagoberättare till en anklagad som sätts mitt i ringen för skärskådande. Ställs du utanför är det kört. Det är måhända naturligt att vi genast tänker på det värsta, men de forntida samhällena var så små att det var antagligen sällan nån allvarligt avvek från den lugna lunken och samhällsordningen.

Man bör komma ihåg att en synlig följd av en dom på säg 500 år kan synas vid utgrävningar och färga en tolkning för ett enstaka tillfälle, medan det normala förfarande kanske knappast syns alls. Samma gäller fynden i gånggrifter och hällkistor att de visar bara den senaste situationen. Det finns exempel från Alperna att man konstaterat att man städat ut benen och fört dem till en annan plats där det inte längre går att samla ett helt skelett.

Andra domarringen utan mittsten

På den stora klacken finns endast vad vi kan se storhögen, två domarringar och en förmodad altarsten. Storhögen kan vara ett minne från bronsåldern och en eventuell begravning av den hedersman som införde domarringarna med allt vad där tillhör av symbol, ritual och sedelagar.

Den södra domarringen är utan sten i mitten. Stenanläggningar finns av många olika former och olika storlek. Naturligtvis spelar lokala förhållande in och även kulturell tradition. Masar du med stora stenar visar du att samhället har styrka och vill göra en anläggning ingen ruckar. Du visar också att du fäster stor vikt vid detta och vill göra det beständigt.

Längst söderut på klacken finns denna förmodade altarsten. Måntro man använt denna jättegryta på klacken till något nyttigt?

I sagolitteraturen är sparat uttryck som att svära ed vid jordfast sten … med andra ord eden skulle bindas till evigheten och stenen och passa även områden där det inte fanns sten. Kanske eder svors vid andra ringens mittsten … eller vid altaret …

Även vi har ett otal symbolhandlingar i vårt offentliga liv. Från början menade som stöd för minnet hos alla närvarande men även för att göra handlingen sakral och helig.

Ende hela kvarvarande stora skeppsättning från två håll

Från kanten av stora klacken går en sträng av tre skeppsformade lågmäktiga skeppssättningar 30 cm höga mot söder. Ena stäven är vid trädet i bakgrunden.

Skeppssättningar är inte lätta att datera eftersom de förekom i nån form från början av högbronsåldern ca 1700 f.Kr. till ca 500 e. Kr. En del som gravar och andra förmodligen som rituella manifestationer om man ska uttrycka sig försiktigt likt i fråga om domarringarna.

Stäven mot söder

Andra stäven är i söder med tydlig stävform och sista stenen syns mellan träden. I det långa gräset syns den knappt, men om våren syns att den är 30 -- 40 cm hög, 2 - 3 meter bred som mest och ca 25 meter lång.

Eftersom det var vanligt att symbolisera tid med båtar och man delade månåret i tre är det möjligt att detta är en symbolisk manifestation av denna tradition att verkställa årets ritual. Detta tretal blev i känt tid manifesterat i tre tingsterminer med lagting på hösten. Detta gör att man kanske ska preliminärt datera till sista årtusendet f.Kr.

Grustaget tog ett par stenskepp

Här står jag vid ändan av den förra och blickar mot andra klacken i bakgrunden med två mindre lågmäktiga högar av mindre sten. Groparna är minne av sandtag till 45:an i seklets början. Det var bonden på S. Östanå nedanför klacken i bakgrunden som körde fyllning till i närheten av Köpmannebro där hans vägbit fanns. Man kan dock om våren skönja att det funnits ett par skepp där.

Till totalbilden av Östanå hör att nedanför klacken finns vid Holmsån en begravningsplats med 27 övertorvade högar enligt sockenboken. Det var folkets område och där dessa då är odaterade. Den typen högar dateras i allmänhet till järnåldern.

I känt tid var Östanå mer eller mindre en egen socken. Passande nog med kyrkan i närheten av klackarna. I äldre tid kan det ha varit en stormannagård med egen kyrka, eftersom området är litet och består av bara två gårdar, men socknen sträckte sig norrut till Ransberg och Köpmannebro.

Den tycks tidigt ha ägts av adliga. Vid norra gården finns några mindre gravfält dvs. tyngdpunkten är vid södra delen och den bästa jorden som är i det närmaste svart längs ån.

En av de två högarna på södra klacken

Den ena av de låga högarna på södra klacken. Den andra är lite insjunken i mitten. Här slutar turen bland de egentliga lämningarna på S. Östanå. Allt det skrivna bygger på vad man kan se och på logiken att det bara finns dess få lämningar, vilka kan ha tillkommit under en kort period på bronsåldern eller stegvis från brons- till järnålder. Att de är få och avskilda talar för att de haft rituell betydelse. Det är mest spännande så länge vi inte vet vad som finns under ytan.

Från ett annat håll får man med båda på bilden.

Innan vi lämnar gudarnas berg en må nämnas att det finns två jättegrytor på berget. Den kunne ha varit bra att använda som mortelgryta. … när trollkarlens lärlingar gjorde sin brygd. Enligt fyndkatalogerna ska det finnas två, men jag har inte lyckats att finna den andra. Man får kanske komma ihåg att även denna kulle en gång har varit salt hav. Havet gick ända upp i Råvarpen vid Tisselskog där man funnit snäckskalsbankar.

Sentida ruiner

På vägen ned från berget kan man begrunda förgängligheten vid ruinerna av Chicago-Berts fädernehem. Förmodligen har man hämtat stenar bl.a. från grusgropen till byggnaden här. Det är också en påminnelse vart gick alla lösa välformade store stenar om inte till sockeln på böndernas byggnader.

Kulturarbetare

Det året vårdade man sig om ett tretiotal gravar på en liten udde mot Holmsån. De ligger nedanför bergklackarna med de rituella lämningarna. På området på andra sidan av ån finns fynd från hällkisttiden samt några obestämbara lämningar av gravar.

Området har varit lämpligt för tidiga bosättare i närheten av Holmsåns mynning. På bergen ned mot Vänern finns enstaka låga kummel där man skymtar rester av brandgravar. Frågan är förstås har Berg och Östanå varit en motpart till Rådaåsen dvs. med Fornkullen i metropolen som största helgade plats.