Gallehushornen

Man kan fråga sig om inte de två guldhornen från Gallehus har beseglat ett fördrag och sen placerats i jorden. Då ligger det nära till hands att tänka på jutar och anglers utflyttning till England i slutet av 400-talet. Här en analys av deras bildvärld.

Angelsaxarna, vikingatiden, Anglernas horn, ANSUR, Solhjort, Himmelshäst Pegasus, Sutton Hoo, Alces kamratskap, svinfylking, Hengest, Horsa, Teologiska Fakulteten, primitivisering, Kentaur, Bågskytten, björnbruden Bera, Tyrs bravader, ymnighetshorn, ulvhedin, bärsärk, Sheela Na Gig, naturkraft, gestir, bretwalda, Gutasagan,

Hallar | guldhalsring | keltiskt arv | guldhorn |Kristna 1 | Kristna 2 | fynd | runtexter |mossoffer eller | essäer | hem |

Tryck för storbild

Guldhornen från Gallehus återställda efter en stöld som aldrig uppklarades. Dessa bekostades av Simon Spies. Bilden ger ej rättvisa. Det längsta hornet är ca 75 cm långt.

Gladsaxe Gymnasium . http://www.gladsaxegymnasium.dk/2/ordbog.htm

… skickade bilden och jag tackar för den. Jag har hittills bara hunnit att använda deras lexikon om främst dansk mynthistoria. Danmark var först med många ting och vid äldre historia kan Norden måste vi förlita oss på danska källor många gånger. Och Lund och Skåne hörde ju till Danmark då. I lexikonet/ordboken finns mycket nyttigt och där jag kunnat komplettera mina bilder vilka jag behöver för att kunna kommentera det fåtal jag väljer ut.

På ena hornet fattas en bit men det har troligen varit lika långt och med ungefär samma vikt som det hela som väger runt 3,7 kilo. Det är enorm förmögenhet man samlat i dessa horn och liksom guldhalsringarna måste de ha tillhört inte bara ett folk eller en liga av överklass utan två folk/ liga där dess medlemmar har bidragit. Att man hittar dem i jord och inte i "slutförvaring" dvs. i en mosse tyder på att det är en rituell deponering. Exempelvis i karelska lagen finner vi omnämnt att man vigde fördrag och kontrakt med Moder Jorden som vigare och vittne.

Vid denna tiden var den skandinaviska överklassens kultur i stort sett homogen eller likartad. Undantaget är Östgötland, Södermanland och Uppland. Sistnämnda återhämtar skillnaden genom Vendelkulturen. Vi får även räkna södra Östersjökusten och i Niedersachsen och Frisien till detta kulturområde. Den korsformade fibulan är en indikation på denna kulturs utbredning även i England.

Historikerna skriver helst om vikingatiden där det finns mer bevis och främst skriftliga bevis. Den tidiga vikingatiden dvs. från 300 - 400-talet röner bara nyvaknat intresse i England medan de nordiska forskarna tycks ha glömt roten. Detta är även svensk historia genom att vi faktiskt inte med säkerhet kan säga varifrån jutarna kom. Dessutom får vi då mot slutet på denna period likheterna mellan Vendel och Sutton Hoo i Anglia. Vidare får man komma ihåg att Skåne och Bohuslän är också svensk historia vid denna tid.

Guldhornen rymmer en stor mängd symboler och ikoner för nordisk kultur och intellektuell överbyggnad. Vi kan få lite grepp om den genom att kommentera detta och får ett lapptäcka av realism och verklighetsbeskrivning som motvikt till Teologiska Fakultetens primitiviserande och förandligande av vardagliga ting. Det finns inga bevis för att förfäderna skulle ha varit mer andliga och magisk än vi är. I vår tid är det en minoritet som har den synen på världen.

Anglarnas horn

Här har jag ändrat mig så att jag byter namn på det två guldhornen utan att det inverkar särskilt mycket på idéerna och sammanhanget. Jag har inte haft tillfälle och tid att gräva i arkeologin från hela området utan har fått förlita mig på allmänna verk. Nu har det strömmat in fler fakta och museerna öppnar sajter så att man enkelt kan skaffa sig ett bredare underlag.

Jag kallar här guldhornet med runtext "anglarnas horn" och utgår från antagandet att hornen kan t.o.m. vara gjorda enbart för detta tillfälle och för att läggas i jord omedelbart. Fosterbroderlag befäste genom att båda parterna kröp igenom en uppskuren grästorva för att symboliskt visa att det helgats av Moder Jord. Om vi antar att angler och jutar bildat förbund innan de drog till England. Naturligtvis kan det också ha varit fördrag mellan angler och saxare men det ändrar inget av värde.

I helheten anser jag att erilerna / herulerna var bärare av runorna. Fynden av guldbrakteater finns även längs Elbe i Niedersachsen i flertal och samma gäller Frisien och förstås Sönderjylland, så att detta horn kan ha skapats för en överklass i ett större område än det traditionella Angeln.

Hur än hornen använts så talar prydnaderna om för oss vad de ville ha på hornet och de berättar om sin värld. Ytterligare en möjlighet är att en inhyrd konstnär från erilerna har satt sin prägel på utformningen . Vi vet ej hur originalet var och de lite grova bilderna kan bero på den som avritade hornen som sen återskapades.

Större bild

Anglarnas horn? Rekonstruktion Borghild Kamph-Weiss

Det finns många stjärnor i övre ringen. De talar om för oss att Tiden och stjärnorna var en viktig faktor i deras verald = människans värld. Enligt nån av dåtidens historiker var Eostre / Venus en viktig idol/ riktmärke i noblessens värld. För vanliga bönder har det kanske varit svårt att använda den i tideräkningen eftersom den inte har regelbunden "gång" i ett längre tidsperspektiv. Antingen är det Venus eller solen som syns längst upp till höger på första bandet. Forntiden gjorde ingen skillnad på himlakropparna i planeter och stjärnor förrän astrologin kom in rätt sent i historien.

Dorestadmynt där Solhjorten är symbol för vårdagjämningen och ANSUR, Ormen och Treenigheten för månårets tredelning

Översta bandet rymmer en samhällsdelning av ionisk karaktär. Solhjorten är främsta idol och även ledaren och det vore kanske inte riktigt sakligt att kalla det en gudom utan ett himmelskt riktmärke för vårdagjämningen. Vi kan inte veta vilka myter man förknippade med denna. Vi får komma ihåg att detta är överklassen och handelsmännens symbolik medan kanske bönderna hade en mer jordnära urgammal symbolik.

Vid denna tid användes hjorten förmodligen istället för Himmelshästen Pegasus åtminstone i vissa folkland kanske därför att man inte hade hästar eller man höll sig till den urgamla symbolen. Barbara Mueller berättar att i The Forest i södra England kallar man unghästarna Stag = Hjort, vilket kanske är en sammanblandning av begreppen. Förövrigt var våren också ungdomen/ de ungas tid så att de skulle vara symboler för den spirande fruktbarheten.

Solhjorten förkommer vid denna tid i Frisien, Angeln, Sönderjylland och även fynd i Skåne så sent som på Dorestadmynten under vikingatiden. Även i Anatolien har man under bronsåldern funnit rituella hjortar fast Tjuren var dominerande där. Den var Valfiskens stjärnbild i samma avsnitt av stjärnhimmeln. På våra hällar ser vi här och var ristningar och Pegasus finner man även i Indien samt på grekiska och romerska mynt.

Stor bild

Intressant är att vi Sutton Hoos grav finner ett scepter med en hjort på toppen runt 625 AD. Sceptret är gjort av slipsten och upptill och nertill finns masker runt om. Svårt att veta om maskerna stod för "Underjordens ansikte" eller för ANSUR dvs. "förfäderna" och kulturarvet. Hur som helst blir vår analys att det minner om förfäderna vilka inräknades i de första kungarnas stamträd.

I keltiska kulturen finner vi "Den behornade" Cernunnos som associeras med Apollo på samma sätt som Pegasus och Solhjorten. Ursprungligen är den synonym med stjärnbilden Perseus som var fixstjärna vid vårdagjämningen runt 2000 f.Kr. med motsvarighet i exempelvis Indien.

.

Solens hjort sporde jag från söder fara

honom tyglade två tillsammans

fötterna hans följde fasta jorden,

och hornen nådde till himmelen.

Versen är ur Solsången (Sólarljóð) från 1300-talet. Där vi liksom på guldbrakteater med Solhjorten ser att man band den till djurkretsen.

I sydsamisk tradition finner vi en Himmelsren (Hjort) som bestod av Orion och med Cassiopeja som hornkrona, vilket visar att avsnittet t.o.m. Pegasus var intressant som vårsymbol i runt 6000 år. Säsongen började med vårdagjämningen och det var naturligt att dess stjärnbild blev ledande för sommaren

Två gethornade "viraesir" är avlaren med stav och lasso medan jordbrukaren har spö och skära. Kanske det är keltiska Alces och de som gett namn åt en del orter på AL och inte minst ön Als i närheten. På andra hornet finns en gubbe med månhorn/ ymnighetshorn som åtföljdes av Alces … se även nedan under jutarnas horn

Mytiska soldater från Portugal

De två soldaterna hör till det keltiska organiserade samhället. I Portugal finns statyer av liknande och även grekisk myt har sina Castor och Pollux. Den ena hästkämpe den andra bra på nävarna i äldsta versionen. Kanske modell för paret ryttare spjutkämpe vi ser vid denna tid.

Det är möjligt att man kallat de två soldaterna Scealdwa efter ett begrepp i de angelsaxiska anorna dvs. kulturbegreppen. I Beowulf talas om "Spjutdaner" och man kan spekulera i om det är minnet av legionärerna som var fotsoldater med spjut. Paret finns på prydnadsbleck såväl i Vendel och Sutton Hoo. Antalet två uttrycker broderskap, kamratskap eller vapenbroderskap.

Det finns också Vendeltida bleck med en rad fotsoldater som har ett svin i hjälmen dvs. en "svinfylking". Gundestrupkitteln från 300-talet f.Kr. visar den klassiska ordningen med fotfolkets falang och rytteriet med djurtotem i hjälmen. Romerska legionen på 1000 man brukade ha ett rytteri på 150 man som "bergsprängare". I Beowulf från 700-talet finns det klara minnet av eriltiden eftersom bl.a. halsringar nämns.

För övrigt är det i vanlig ordning hjältarna ur överklassen med hjälm, brynja, svärd och sköld som det hela handlar om, men spjutfolket finns där bakom. Fynden i gravarna är få eftersom utstyret var dyrt. Man finner ett fåtal spjut men mest bara knivar. Fynden i mossor/ slutförvaring är ett undantag och där Illerup mose nära Århus har lämnat ett ovärderligt bidrag i bl.a. en hel arme från 200-talet på 1000 man vars vapen hamnade där. De röda sköldarna skvallrar om att angriparna kom från Viken - Bohuslän hemvist för "de röde".

Hundarna är prickade och övriga djur prickade och hör till "Andravärlden". Det är i allmänhet allt utan för den normala verald dvs. såväl forntid, undervärld och osynlig värld. Det kan vara underjorden lika väl som stridens, jaktens eller en utrikisk värld.

De övriga ringarna kan möjligen symbolisera årstider. Andra ringen med bågskytten och den diande hinden är så långt normal vad figurerna angår. Men det är tveksamt om man jagade diande hind. Bästa köttet fås på hösten när djuren är feta. Ormungar diar inte och ormar har inte en pärla i munnen. Pärlan är förmodligen symbol för kornet man sår i ormen Vattenormen/ Hydra som livmoder.

Däremot är abstraktionen Vattenormen en symbol för jordens alstringskraft och syns i nästa ring med ett fruktbarhetstecken i munnen. Bredvid diande ormen finns ett ax som kanske är symbol för att kornet har grott. I Högsbyn och på några andra ställen finns den i hällristningar och motsvarar kanske grenen man satte upp i maj känt från sumerernas sigill. Den trehövdade finns fortfarande som stenstod från fynd i Glejbjerg nära Esbjerg. Frågan är om den trehövdades bock är en Gulbock. Augusti kallades även "gula augusti" och bocken var symbolen för skördetiden men förstås även för bockleken. Den flyttades sedermera under romersk influens till decembers romerska skördefest saturnalierna.

Tredje ringen börjar med Tvisto en tvillingvarelse som även kan betyda att något väger. Man menar också att den symboliserar månens två faser men den kan även vara Tvillingens stjärnbild som hörde till när man band månåret till solbanan/ djurkretsen. I äldre symbolism finns en sådan varelse på himlavalvet.

Ryttaren med klubban vill man känna igen som varnaren. Den förekommer den dag i dag i tyska Fashingspel vid fastlag. I min barndom använde vi klubban att "slå katten av tunnan" eller symboliskt äta upp överskott eller frossa före fastan vad vet jag. Ser att man har samma sed i Mexico i vår tid.

Området är fortfarande i dag "hästtokigt" där man i Åbenrå har sin årliga festival med "ringridning". En lek på häst där man i full galopp ska kasta ett spjut genom en ring som är upphängt mellan två stolpar. I min barndom höll ungdomarna på om kvällarna på strandbanken och svalkade sen hästarna i havet. Området är också känt för sin hästavel av holsteinare, oldenburgare, hannoveranare och frisiska hästar. Det återspeglas också i de gamla husen i Niedersachsen där man har korslagda hästhuvuden på gavelnocken.

I sammanhanget diskuterar man om de två första heretoga Hengest och Horsa kom från detta område. Det finns olika bud eftersom vi bara har Bedes korthuggna anteckningar. En del vill se dem som hästgudar och mytiska personer, vilket förefaller märkligt eftersom gudar ej gör barn eller bildar dynastier. Det är lite akademiskt primitivt att kalla ritualastronomiska begrepp för gudar.

Horsa stupade tidigt i en strid med britterna. Enligt Bede ca 730 AD fanns en minnessten kvar där Horsa begravdes i Kent och det är kanske bevis på att han var dödlig. Hengest följdes av sonen Aesc och den kentiska dynastin som räknade anor och kulturbegrepp långt bortom Odin och de normala barnsbördens arketyper/ gudinnor.

Dessa räknas som dubbla ledare vilket ej var så ovanligt vid denna tid där romerska kejsare och bröder delade på ledarskapet. Nordborna tog det till sig exempelvis i några guldbrakteater från Fyn med "Konstantinbröderna". Det finns en visdom i att ha en "vice" som kan svara för kontinuiteten utifall den ena dör eller av andra orsaker..

Vår ballast är att Teologiska Fakulteten som stod för idéforskningen fram till 1981 och dess produktion av religionshistoria har åsamkat en primitivisering av språkbruket och gissningarna om våra förfäder utan att man förstått forntidens animerade språk. Ej heller har man analyserat de rationella idéerna i forntidens samhälle utan allt ska vara primitivt, shamanistiskt och kultiskt enligt oförstående tolkare.

Därför ser dessa akademiker gudar, shamanism och kult lite överallt. Det hör liksom till att kristna forskare vill skapa en distans mellan den "hedna världen" och kristendomens myller av helgon, heliga personer och demoner å ena sidan och en okänt värld av begrepp. Vanligen ligger deras tolkning långt från en realistisk vardag och jordbruk känner man inte till trots att runt 100 % av folket levde "på landet". I vanlig ordning "ser" man bara överklassen som lämnade artefakter och spår.

Hästen är ett exempel där denna förstås var överklassens leksak eller som i Grekland unga mäns fostrare. Eftersom ledarna gärna höjde sig över mängden blev den symbol för ledarskapet och för säsongens början. I den ioniskt-keltiska världsordningen gjorde överklassen sig till ritualledare lokalt i klassen "tegn" vid sidan om "handelsmännen" som stod för produktionen av rikedom vid sidan om deras ägande av ornum/ birke = lagrum utanför bondelagrummet. Den lägre klassen var "hantverkare och försvarare" av rikedomar och hemma och under transport. Folket var ett bondelagrum utan för detta.

I min barndom på Nordvästsjälland åkte den äldre ungdomen runt med vårens brudpar och med hästar och åkdon pyntade på samma sätt som under yngre bronsåldern. Det pyntade åkdonet och hästarna förekom också i andra festliga sammanhang tillsamman med "äreporten" till platsen för festen. Av en händelse finner jag att man haft liknande bröllopsseder här i mitt härad på Dal där brudparet for runt i gårdarna och "samlade till boet och bjöd till brudlopp". Seder kan variera från härad till härad.

Kentauren på tredje bandet känner vi igen som unga pojkars läromästare men det är Skyttens stjärnbild. Kan man umgås med en häst och bli ett med den har man lärt sig något väsentligt för livet. Hunden med två huvuden är kanske helveteshunden Garm. Den fanns bland hettiter och etrusker också. I såväl Egypten som Sumer hade man hunddjur såväl vid kalenderns början som dess halva dvs. skördetiden. Egyptiska Anubis var symbol för förvaringen i en världstro där man förväntade sig återfödande.

I fjärde bandet är ryttaren avsutten med skära i handen och det är förmodligen skördetid. Sista bandet börjar med en "Långben" kanske kliver över vintern. Det är en bild vi ser redan i sumeriska sigill. Saxe med de två kort-svärden kanske är tröskkarlen på detta något aristokratiska hornet där man inte visar hur arbete ska göras. Sist Bågskytten och björnbruden Bera. I vissa landskapslagar var hösten tid för bröllop och fest när skörden var i ladan.

"En björn brummade vid nithålet" ur Kalevala. Här en björn på svärdsknapp från Pappilanmäki. Finns även på spjutspets från Vendel XII. Beowulf är full av gloriferande av vapen som kanske överträffas av nutidens vapenfixerade ungdomar. De kommer kanske inte så långt som till att fantisera om "pärlan" eller ett odjur att kämpa emot för att sen få lite beröm av Husfrun eller en flicka hemmave´.

På Gotland har man funnit gott om björnklor i gravarna. Men knappast har det funnits björn av den mängd på Gotland. Kanske man som sommarnöje seglade norrut för att kombinera björnjakt och handel. Å andra sidan var björnen sen urminnes ett rituellt högdjur och den antogs ge positiv mannakraft medan Ulven stod för den negativa.

I Värmland och i Karelen var bröllopet i sen tid ett björnbröllop eller en kopia av festen efter att ha fällt en björn. I Värmland försvann brudgummen till skogs och hämtades tillbaka som en fången björn till bröllopsstugan. Min mormor berättade hur hon blev björnbrud i seklets början allt efter gamla Kalevalas björnriter … och hon dansade så att kjolarna yrde … gamla gumman.

Jutarnas horn

Större bild

Jutarnas horn? Rekonstruktion Borghild Kamph-Weiss

…. börjar med Tyrs bravader kända och okända. Längst uppe till vänster retas man med ulven. Det lär finnas en gammal gotländsk lek "dra hank" på temat. Därunder binds Ulven med sex ting – strecken på föremålet. De finns inte i sinnevärlden. Och han mister sin hand. Alltså råder Tyr och tinget bland jutarna. Observera Tyr utbända ben som kan vara en aning om hans egentliga natur. … se Tyrbrakteaten http://www.catshaman.com/s251brakt/0brakbt1.htm

Fram till 600-talet ser vi en stark formalism som sen bryts av på Gotland under bildstenarnas tid 700 - 900 AD. Medan de flesta runstenarna senare är formalistiska med enkla symboler. Hår ser vi i mitten på översta ringen en fågel som pickar på nånting. Det var en ikon eller ett poetiskt uttryck för "Örnen som slår och äter föda" och vi finner även uttrycket på runstenar för död i strid. Örnen finns i keltisk och senare kristen symbolik. I tidig keltiska har vi dödsgudinnans stridsfågel.. Bild- och tidiga korta texter var ofta poetiska uttryck som var ikoner för ofta förekommande händelser i livet såsom exempelvis ormgropen för döden men ursprungligen även för sådden.

De som "vill se" en slagskämpe och stor manlig ledare har svårt att sadla om att se det som abstrakta figurer i deras världsordning. För Tyr och andra såkallade gudar gäller att de kan ej uträtta saker personligen eller vara fader till nån annat än i andlig mening på samma sätt som vi kan falla för nån avdöd eller levande person. De behöver en människa som hjälpare och som går på myternas budskap. … se Jahve i Skandinavien

Detta horn har många skuggvarelser. Däribland par av ormar som slingrar sig. En symbol för fördrag åtminstone sen äldre bronsåldern. De var också symbol för underjordens krafter. Det finns en koncentration av brakteater med motivet "ormgrop" i norra Jylland och även i England tycks de vara dominerande. På nån enstaka ser vi "en hand i gapet" som anspelning till Tyrmyten och fruktbarheten som binds i en skörd. Detta gå kanske tillbaka till Egypten kaosmakter som kämpar i Tiden om skörden

Det levde kvar till runstenarna med en, två, i enstaka fall tre ormar. En av dem har i regel ett ulvhuvud medan det är mer osäkert hur man ska tolka det andra. Ibland liknar det ett svanhuvud. Att det finns tre på stenen från Gotland kan vara rent av för kompositionens skuld, men samma finns även på Tyr-medaljongen från Trollhättan..

Den tidiga historikern Sjöborg föreslår att en av scenerna på Gallehushornen föreställer att "dra hank" på gutnisk vis. Många myter avspeglar sig i folklekar

Annars finns dessa tre på himlavalvet som Draken, Vattenormen och den orm Ormbäraren bär. Ormen ger en bild av tiden. I Irland finner vi ortnamnen Bunnan Addan, Gulfaddan och Aveaddan där Bunnan Addan förstås associerar till bundna Fenrisulven. Kan vara Drakens men även Skyttens stjärnbild i äldre version då det liknade en hund eller kanske ulv eller egyptiska Anubis.

Svårt att avgöra vart man ska hänföra figurerna på andra bandet. Förmodligen är den lång-håriga gubben en ritualledare eller tula kanske ställföreträdare för Mångubben. Ymnighetshornet är en av Europas äldsta symboler. En 20 000 år gammal naken Moder Jord i Lausselgrottan, Frankrike håller ett ymnighetshorn i handen där man underförstår vattnet som livgivare och fruktbarhet..

I källaren till en kyrka på Rügen finns en ristad gubbe med ymnighetshorn. Tacitus nämner naharnavalerna svars ritual leddes av en gubbe i kjortel och åtföljd av Alces vilka förmodligen var de odlande avlande bröderna. Vi har en del ortnamn på AL och ALE. Våra ortnamn visar att kulturens idoler var blandade lite överallt i Södra Skandinavien och även ned i Tyskland. Även de senkomna slaverna längs södra Östersjökusten hade i mångt samma idoler som i Norden och vi har slaviska lån i ortnamn.

Nymånen symboliseras ibland med hornet och man underförstår ymnighet eftersom vattnet stiger i växterna i ny och främjar tillväxten. Månen och väderleken är som en pump och genom tryckskillnader pumpas vatten upp under växtsäsongen.

I vardagslag var ett dryckeshorn "gästprovet". Gästen fick bevisa att han varit med förr om han kunne tömma ett horn utan att orsaka munterhet, när det kommer lite för fort.

Tredje bandet har hälften gemensamt med andra hornet. Kentaurn står för vishet och Tvisto för balans och kanske att kunna hålla huvudet kallt … skalliga har lätt att hålla huvudet kallt. De två kämparna är förmodligen en fientlig ulvhedin = ulvskepnad mot den egna bärsärken lånad av björnen. En del skalder, förmodligen utan egen erfarenhet, menar att en bärsärk/ bersärk måste uppamma raseriet inom sig. Skulle tro att det blir en huvudlös björn av det.

En del menar att Tvisto symboliserar månens två faser och det finns ingen klar referens till nånting. Det kan också avse Tvillingens stjärnbild som var motstående till Skytten/ Sagittarius. Kentauren är också Skyttens stjärnbild aktuell vid slutet av säsongen i den gamla mytologin. Den sumeriska förlagan avbildade sommarsäsongen på stjärnhimmeln. I de tidiga kyrkorna brukade tempelriddarna avbildas som kentaurer i Västergötland. Senare kom motivet St Göran och Draken.

Fjärde ringen ska väl vara föl, tjur och hund och utan vidare associationer även om alla tre finns på himlavalvet.

Femte ringen handlar om årsslut eller årskarv av månvarven kontra solåret. Det finns två halvårsormar och en liten på 11 dagar som måste skarvas i för att 12 månvarv plus 11 dagar ska bli ett helt solår … se även Sigurdsristningen.

Därtill finns 18 solliknande symboler vilket då är måncykelns drygt 18 år av periodicitet. Två gubbar håller något som liknar ett brädspel men kan vara en harg, eftersom vi har det nya året som en unge därunder. Egyptierna brukade ersätta gamla årskrokodilen med en unge.

Gotlänsk bildsten med tre av livets ormar samt den nakna gudinnan i ormgropen.

Jämför huvudet på sjätte ringen med Sheela Na Gig = "Hon med tuttarna (och ormarna)" på Gotland och i den keltiska kulturen. Det behövdes bara en känt detalj för att de som var insatte kunne associera ifrågavarande idol/ arketyp Det är den urgamla gudinnan vi känner från minoiska kulturen och vars skulpturer finns i tidiga kristna kyrkor som skulpturer i väggar och annanstans i synnerhet på Irland men också England, Frankrike och Spanien samt nån romansk kyrka på Jylland. I England fanns träskulpturer men de förbjöds och förstördes på 1670-talet av nitisk kristenhet som inte förstod det fina i kråksången utan idkade vanlig förmyndarverksamhet.

De tre ormarna med olika huvud är månterminerna eller "tre åldrar" medan ormarna i hennes hand är fruktbarhetens säsongsormar. Hennes symbol var ochså Eostrestjärnan dvs. Venus. Den var kanske ledstjärna under den oreglerade tiden av året, eftersom man i regel bara reglerade 7- 9 månvarv av året. Morgonstjärna och aftonstjärna syns väldigt tydligt under vinterhalvåret. Sista bandet rymmer livets och släktets väsentlighet för att bestå.

Vist finns urgamla arketyper, idoler, gudar och gudinnor som var ikoner för processer i livet. I min barndom användes ett mer neutralt ord naturkrafterna osynligt och utan animering. Gudaskaran och missförstånden växte i synnerhet i Romarriket där egenskaper och kvaliteter animerades såsom modet, segern, dygden, lustan, osv. med kanske ett hundratal nya gudar vilka sen ersattes av de katolska helgonen. Det är en naturlag att ny kvastar sopar värst.

Det var främst en följd av städerna och tätbebyggelsen som skapade relationsproblem och makten och kyrkan behövde gradera människor och deras beteende. För vanligt folk och bönder var det nog med den urgamla fruktbarheten oftast symboliserad som Moder Jord. Dessutom behövde man Barnsbördens arketyper för att komma ihåg hur man skulle bete sig vids barnsbörd.

Några slutsatser

Ek Hlewagastir Holtijar horna tavido

Jag Hlewagäst Holtingen hornet gjorde

Det är den skenbart enkla och raka texten på anglernas med keltisk ordföljd. Om vi börjar med Holte kan man säga att det finns 5 namn på Holt och 6 på Holte i Danmark enligt GI:s karta 1:100 000. Men bara en ort kan passa som ett erilcentrum. Det är Holte norr om Köpenhamn tre kilometer från Vedbäck vid Öresund. Norra Själland mellan Köpenhamn är fyndtätast vad gäller guldbrakteater. Under fyndanalysen har jag tagit med ett fynd från Holte i Rogaland där man funnit en guldsmeds vikter och ett lite lager.

Den nya arkeologin visar att Bedes summering av invandrarna är summarisk. Man har funnit att viss invandring började tidigare. Vidare finns fynd som vidgar området varifrån angelsaxarna och jutarna kom. Senast har jag visat guldsmedsarbeten funna i Kent med motsvarigheter i Viken, Norge. Även det treflikiga praktspännet från 500-talet har många motsvarigheter i Norge. Andra centra är Odensetrakten, Rogaland, Viken, Östfold och Öland & Gotland för att nämna de största. På samma sätt som på Gotland är tätheten av fynd kanske även en produkt av att snart har Helsingör och Köpenhamn växt samman och varje kvadratmeter är genomharvad minst en gång.

Andra osäkerheten är hur ordet Hlewagastir ska tolkas. Namn på gastir/ gestir /gäst förekommer vid denna tid och förleden ska väl betyda bröd. Det gör att man kan fråga sig om det står för en titel av rätt hög rang av samma art som huskarl under slutet av vikingatiden. … se även Tidiga runtexter och avsnittet om, "gastir" Vad övrigt sagt om erilernas natur och vad vi kan läsa ur några få runtexter sysslade en del med konsthantverk. Då skulle Holtesonen kunnat vara en konsthantverkare man beställt för att göra hornen.

Slutleden gastir/ gestir /gäst kan erilerna ha lärt sig av romarnas begrepp hospitalitas dvs. gästarbetare … ett begrepp Tyskland använder i dag. Vi vet för lite med säkerhet om den keltiska samhällsstrukturen även om vi kan misstänka liknande som vi känner från Anatolien och Mykene. Rom hade en sorts foedus med foederati = fördrag med förenade stammar. Dessa kunne arbeta inom Rom och äga 1/3 – 2/3 jord, vilket var en nödvändighet för naturasamhällets fastboende av vilket slag det vara månde. Dock fick de inte romerskt medborgarskap om de nu inte hade en miljon med sig.

Ett senare bevis är att i Knut I:s hird i början av 1000-talet fanns dessa "gestir" som tycks ha varit kungens spioner/ informatörer i riket.

Mitten av 400-talet var allmänt en orolig period på kontinenten. Romarna lämnade England runt 410 AD och den överledaren Vortigern började söka hjälp utomlands redan 428 AD menar man.. Det hade också blivit ett tomrum i Mecklenburg - Pommern efter utvandringarna. Dessa fylldes sedermera av slavar.

Man kan tänka sig att dessa horn gjordes på 470-talet när jutar, angler (och saxare) planerade en gemensam aktion att lämna landet. Källorna berättar att man hade en bretwalda / överledare från och med saxarkungen Aelle runt 477 AD och ett antal generationer framåt. Det pekar på en federation av gammalt ioniskt-keltiskt snitt där stammarna valde överledare inom sin krets. Det gör också att vi kan spekulera i att federationen fanns innan utvandringen. Från tidigare tid känner vi till svebiska förbundet som enligt Orosius bestod av 54 stammar. På brakteaterna finns enstaka motiv som tyder på att erilerna hörde till denna federation.

Det är oklart vilka plundrade på Sveriges sydkust runt 450 AD och senare. Det kan ha varit "spjutdaner" som kom hem efter slaget mot Attila. Vi vet från 30-åriga kriget att soldater hade svårt att sadla om till ett stilla hemmaliv. Dessutom var erilerna allmänt försvagade genom förluster och genom att vara spridda på för många håll.

Fynden i Kent tyder på att en överklass invandrat och det är lätt att associera hornet med runtext till erilerna. Senare än hornen tröttnade danerna på erilerna i början av 500-talet. Det kan ha varit så att det hade blivit en överklass med romerska seder på de danska öarna, så att danerna tyckte det blev för mycket och fördrev åtminstone de värsta med hjälp av de hemvändande.

England var fortfarande glesbefolkat och delvis på romarnas försorg. Enligt Roms egna historiker slaktade de britter i hundratusental och då blir det inga barn gjorda. Ofta slaktades överklassen först och den hade ofta kunskapen och förmågan att organisera. Romarnas metoder inom jordbruket slog kanske inte väl ut i brittiska råkylan.

Gutasagan talar om utlottning eftersom Gotland inte kunne föda alla … men när? Det här med att känna sig överbefolkat är något ytterst relativt. Det är beroende på tillgången till brukbar jord och effektiva metoder att göra den fruktbar samt förstås helst förädlade grödor. En tredje faktor är om all jord är inmutat eller inte. Jakt och boskapsskötsel kräver stora arealer medan jordbruk kan föda många på liten jord även om inte arterna är fullt förädlade. Enligt en räkning finns 1600 husgrunder från järnåldern och gutarna kan knappast ha erövrat hela Europa.