Vad fynden kan ge

Kanske det bara var en tiondedel av befolkningen som var överklass. Man ser det av förekomsten i vissa gravfält och att det kanske bara var en generation som lämnade guldet. Å andra sidan finns dessa rika gravar mitt bland normala gravar och budskapet blir förstås han eller hon var en av oss".

Birke, ornum, guldfynd, mossfynd, mossoffer, Skedemosse, Mackeprang, kvinnograv, gravfynd, lösfynd, åkerfynd, torvfynd, skattfynd, Illerup mose, slutförvaring, kult, betalningsguld, Havor

Gravfynd | skattfynd | andra skatter |

Hallar | guldhalsring | keltiskt arv | guldhorn | Kristna 1 | Kristna 2 | fynd | runtexter |mossoffer eller | essäer | hem |

Vi måste börja med att bli medveten om proportionerna: I Danmark har bildats en ny myndighet Kulturarvstyrelsen som snart är färdigt med att ladda upp Online information om alla fynden i varenda socken i landet. Jag har än så länge bara hunnit med stickprov här och var i landet, men jag ska fullfölja en systematisk genom gång av romersk-germansk järnålder.

I Danmark är mörkertalet i jordbruksbygder stort och de små fynden har säkerligen försvunnit. Däremot kan man inte undvika "sorte mulden/ svarta mullen" dvs. kulturlager som kan uppgå till en meters tjocklek vid platser som Ibsker nära Svaneke på Bornholm; Gudme-Lundeborg, Boeslunde nära Korsör med största guldskatten från bronsåldern men med kontinuitet till vikingatiden.

Vi får då olika kategorier med 1) de stora handelsplatserna, 2) mindre handelsplatser, 3) stora gårdar med en och annan rik grav, 4) rika gravar, 5) normala gravar, 6) urnegravar och i det närmaste 7) osynliga gravar. Stora flertalet är förstås normal gravar som ofta ingår i ett gravfällt och indikerar en kontinuerlig bosättning.

I min genomgång är jag intresserat av samhället bakom samt av de kulturbärande skikten och dess yttringar. Eftersom jag söker empirisk/ erfarenhetens syntes får vi en uppfattning om verklig andlig och kulturell kultur. En del akademiska arkeologer känner inte igen sig eftersom förutfattade åsikter, hypoteser och beskrivningar är förbjudna i min analys. Verklighetens vittnesbörd ska berätta historien och vår förmåga till inlevelse och att gestalta en syntes av artefakterna och de figurativa elementen ska skapa en gestaltning. Eftersom vi strävar efter syntes är det naturligt att kräva kontext/ sammanhang och inte stirra sig blind på enstaka företeelser.

Kultur är en process anpassad till de lokala förutsättningarna till varje tid. Även om vi ser ett tidvis stort inflöde av nya idéer och ting var man tvungen att anpassa till det lokala klimatet och kulturen. Vi måste se proportionerna i det normala samhället till varje tid. Det är idet närmaste korkat och löjligt att fråga efter "makt och hierarki" i ett normalsamhälle/ land som bestod av byar på 10 - 30 personer och ett tingskrets på 100 - 300.

Enligt Snorre var ett folkland 50 personer och en normal båtfärd 7 personer. Det är där våra proportioner börjar. En smed på 400-talet var månskensbonde med kanske 30 djur i stallet, men dessa djur var hälften så stora som våra normal djur. En lokal ledare byggde sin rikedom och säkerhet på jord ock kreatur och tog överskottet från handel med andra välstående i det område han rörde sig,.

Om man jämför lite med våra dagar bör vi gå tillbaka till före andra världskriget när 80 % av befolkningen bodde på landet och det fans bara några större städer. Man pratar om jordbrukskultur vilket lätt kan misstolkas så att man mäter forntiden med våra dagars mått. I själva verket kan man nog inte tala om jordbruk förrän de senaste 100 till 200 åren beroende på om man ser från jordbruksslätternas synvinkel eller inre Skandinaviens skogsbygder. Jag har hunnit surfa så mycket i Danmarks socknar att jag ser det vår långt mellan ställen med mycken "svartjord" … än längre mellan "de guldförande" jordarna. Sen märker jag att man är inte uppmärksam på fynd av halsringar för att finna de ställen där de regionala ledarna fanns när kulturen upphörde.

Skulle tro att om man skapar en karta av forntidens landskap och ritar ut våtmarker och mossor finner man att första odlarvågen under fjärde årtusendet före vår tideräkning bosatte sig där det fanns nära till "svartmull" eller på sandjord. Min barndoms långdösar låg på sådana ställen och likadant var det under nästa våg av hällkistor drygt tusen år senare.

Boskapsfolket var inte så beroende av detta, men även de bosatte sig på höjder nära vatten medan vi inte vet ett dugg om tidig odling av vad man kan kalla trädgårdsväxter. Ska man välja rätt ord blir det "naturbruk" eftersom fram till vår tid behövde varje bosättning en utmark där man kunne hämta träd och andra förnödenheter att täcka husbehovet av verktyg och vad som behövdes för att forma ett hushåll. En tumregel för behovet av areal är 25 - 50 kvadratkilometer. Det är inte sagt att du hittar porse, enbuskar/träd, fiskevatten osv. alldeles nära den plats där det är bäst att bo med såväl lä som torrt och passande mycket drag samt vatten nära.

Om odlingen på 1600-talet skrev jag detta:

Odlingen av 1,2 tunnland per familj går kanske tillbaka till Magnus Lagaböters landslag och beräkningen hur mycket självhushållet behöver så. En åtgång på 1,2 tunnor korn räknat efter tredje kornet (1 tunna till utsäde). Smör av en ko till skatt och 3 kor åt familjen 25 kg smör per person och dubbel så mycket kött. När det gäller odlingen på Dal under 1600-talet stämmer dessa siffror väl. Det lönade sig inte för skattebönder att odla mer än till husbehov. Inte alla bönder hade odling utan köpte förmodligen sitt mjöl av andra … OBS! djuren var än mindre längre tillbaka.

Man menar att sumererna odlade för att kunna dricka sig fulla dvs. ölet var huvudsaken. Det är väl kanske att ta i. I naturbruket kunne man göra mjöd av många saker. En annan sak att ölet innebar rent dricksvatten året runt om man nu inte hade till gång till en källa. Vi uppskattar inte värdet av rent vatten och vi förstår inte hur viktigt "källkulten" var för att manifestera det rena vattnets betydelse i lokalsamhället.

Vi kan bara konstatera att husdjuren var det viktigaste. I det tidiga språket betydde roten FE såväl fä/husdjur som rikedom. Det var det levande sig själv förnyande förrådet. I många samhällen med naturbruk är boskap fortfarande rikedom och säkrare än jordbruk i trakter där man kan råka ut för torka.. Djur kan man flytta men den brända grödan ligger där den ligger. Ur många synvinklar var det bäst att leva i storhushåll med gemensam skötsel av djuren. Det märktes inte så mycket om ett djur strök med.

Det finns en barnsligt hypotes att stenålderns människor skulle ha gått klädd i hudar och en del av detta kommer förmodligen också av romarnas nidskrivande. Textiler av något slag har använts i Europa i minst 27000 år och förstås i synnerhet under sommaren. Det finns bevis för vävning under stenåldern och fåren och getterna gav förstås ull för spinning och tovning så snart man tämjt dem dvs. i Norden införda förmodligen från femte århundradet och framåt.

Om vi ska skissa på forntidens landskap blir det då byar av kollektivt slag med några hektar uppodlat och betesmarkerna närmast bosättning och hushållskogen utanför. I Norge föll det sig naturligt att storgårdar växte fram i dalarna och fjordarna. När man ser fyndlistan av guldmedaljonger i Norge är det så gott som i alla fall en adress med "gård" på slutet och en stor del har därtill haft eller har en samling gravhögar i anslutning och där man då gjort fynden i dem. Tyvärr gjordes fynden under 1800-talet så att de är bristfälligt dokumenterade, men ändå innehållet berättar det mesta av vad vi behöver veta i detta sammanhang.

Även i Danmark och slätbygderna i söder hade denna utveckling där de tidigaste bosättarna förstås mutade in bästa landet och därtill utmarker som behövdes. Det är ingen tillfällighet att Eddan talar om Midgård och Utgård och marker däremellan. Från medeltidens bosättningar ser vi att generellt tog adeln upp nyodlingar utanför de gamla byarna. Deras "slott" har ofta namn på "torp" vilket var en lagterm och 1/4 mantal. Såväl adeln som kyrkan ägde hela byar, men den generella utvecklingen var att överklassen inte gjorde intrång utan bildade sina egna lagrum, vilket vi även ser av begreppen birke och ornum. Det var självstyrande lagrum för adel, kyrkan och handeln utanför bondelagrummet Vi kan inte precisera hur långt tillbaka denna ordning går.

Vidare berättar Snorre att en färd var 14 dvs. 12 roddare, en rorsman och en utkik. Sen vet vi också att man ofta for i bolag dvs. två båtar och det var en besättning som kunne ta sig fram överallt i glesbygdens Europa.. En mindre enhet var 7 dvs. 6 roddare och rorsman och man kunne förstås röra sig på det sättet men förmodligen då i hemmavatten. Det var en fördel med flera båtar om nån skulle förlisa eller skadas. Snorre har många fler siffror och en del är kanske uppdiktade, men han ger ändock storleken på tänkandet. Sen får man kanske också notera att Snorre skrev om Norge och Island han kände till.

Andra sidan av medaljong fån Mauland Rogaland där hästen och tygeln är typiskt nordisk, medan gesten med segerkransen är romersk liksom framsidan. Redan i bronsåldern ristningar och figuriner var hästens långa rygg förmodligen inspirerad från Grekland

Här får understrykas att guldfynden är knappast spår efter var man, utan efter en överklass som brydde sig om guldet och gjorde den insats som behövdes för att skaffa det. Sen är det en annan sak att folk efter lust och förmåga säkerligen tog efter överklassen … så gjorde man i min barndom på landet. Likaså sökte sig äventyrslystna övertaliga unga män till de rika. Kanske det bara var en tiondedel av befolkningen som var överklass. Man ser det av förekomsten i vissa gravfält och att det kanske bara var en generation som lämnade guldet. Å andra sidan finns dessa rika gravar mitt bland normala gravar och budskapet blir förstås "han/hon är en av oss".

Fynden i Danmark är så gamla att vi ej vet mycket om på vilket sätt de varit nedlagda. Dock finns det en kategori på Jylland nämligen mossfynden eller torvfynden på Jylland som kan sätta fantasin i rörelse. Var fjärde fynd är gjort i torv. Men frågan är var detta en lokal sed eller har vi ett stort mörkertal i resten an Norden. Av 61 fynd i Norges är endast 2 i torv.

Det är uppenbart att man "gömt" en del i djupa mossor eller vatten. Men vart skulle man annars ha kastat det man definitivt ville bli av med? Vi behöver inte fantisera oss till en massa kult om det finns ett rationellt skäl. Även dåtiden var mån om varje bit jord och valde noga skräpplatsen. I min kommun har man under de senaste 50 åren offrat 10 hektar till skräpplats. Det skulle bara bli en enda skräpplats av kommunen om vi skulle tänka i 5000 års perspektiv och hur mycket plats vi behöver till skräpet.

En annan aspekt på mossoffret är möjligen att man offrat till jordens växtkraft. De jyska fynden rymmer mest s.k. D-brakteater som jag kallar "ormgropsmedaljonger". De obestämda ormarna i brottning eller "äktenskap" är en urgammal symbol för växtprocessen i jorden. Mackeprang har i sina planscher över 160 stycken av denna typ. De är inte lika men tydligen samma idé.

Men härifrån är steget långt till att bevisa människooffer … och vad menar vi med offer. I vårt tekniska samhälle tar vi oerhört många kalkylerade risker där människan offras på teknikens altare. Vi kan ej moralisera över förfäderna eftersom våra bevis skulle väga lätt t.o.m. i en modern domstol.

I Danmark håller man på med en osmaklig demonisering av mosslik och mossoffer. Se Mosslik. I min förundersökning finner jag att proportioner dokumenterade "möjliga offer" jämfört med andra sorter av försvinnande och normala fynd inte ger rätta generalisera från specialfallet. Att använda Cesars och andras politiska pamfletter är inte bättre än hörsägen och elakt skvaller i politiskt syfte. Vi kan inte gå längre än att i domstol söka en rimlig förklaring till vad vi ser i forntiden.

I Danmark går man ett steg längre och gör religion av mossoffer om de nu förekom. Vid Gudme har man undersökt en forn mosse med massor av forntida skräp längs kanten runt om. Nära gården finns en 10 x 45 meter lång sträcka med en mer intensiv mängd av normalt hushålsavfall inklusive metallföremål. Vet inte hur man vill bevisa att man utförde något mystisk ritual varenda gång man kastade föremål i mosse. Ett annat exempel är Illerup mosse och flera mindre där man kastat i alla rester av ett något militärt fältslag. Jag tror inte man läste böner över varenda pryl.

Det starkaste argumentet mot dessa barnsliga skrivbordsteorier är förstås alla bevis för ett ritualsamhälle bundet till urgammal astronomi och som vi egentligen fortfarande bedriver. Guldbrakteaterna talar sitt entydiga språk om vårritual i Pegasushästen fixstjärna för vårdagjämningen. Hästen har ibland tjurhorn vilket är symbol för vårdagjämningen liksom Tyr/ Tis betyder tjur.

Man har hittat tjuridoler i Gudme - Lundeborg vilka kan associeras i samma anda eller möjligen till Apistjuren från Egypten som även kom till Rom under denna tid och som syns på mynt. Den ende Eddaguden vi med säkerhet finner är den enarmade Tyr som lämnar sin arm i pant när man virtuellt binder Fenris/ årsormen vid Ramadan. Allt detta är så långt från mossoffer man kan komma och en nordisk parallell till vad som försiggick i de stora kulturerna.

Såg nyligen Discovery Channels Time Team i en engelsk mosse. De konstaterade att det funnits en spång till en plattform i mossen Där hade man slängt saker. Man fann också människoben. Men är det någon som halkat på den bristfälliga bryggan … är det ett lönnmord där bästa platsen att gömma ett lik vore på en skräpplats där ingen letar.

I en mosse är minst en meter av bottenlaget en tunn massa. Allt sjunker utom synhåll om det är tungt eller förtyngt. … har det varit en avrättning? I nån av våra landskapslagar var straffet stening för ett visst brott. Vad gjorde man av liket? … det finns inget i det rituella budskap vi känner som skulle tyda på att man offrade människor … men märkliga sekter med märkliga riter har förstås alltid funnits och finns än.

Halsringar och kragar är tvivelsutan rituella föremål. Men det finns inte statistiks stöd för att de offrats. Av tjugotalet nordiska fynd har vi uppgifter i 2 fall av 3 om fyndomständigheter. Endast halsringarna i Skedemosse på Öland är tagna ur cirkulationen. I åtta fall är det fynd vid bearbetning av åker, en i grusgrop, en i depå i fornborgs vall, nära eldstad i husgrund, en vid sjöstrand, en i grav och två i stenröse vilket kan anses vara gravfynd. Vittenefyndet är bockat ihop och en halv ring har använts till annat. Det har knappast varit så heligt som vi föreställer oss.

Det är naturligt att guldet har varit i en människas vård och har gömts undan allt som oftast. Dock måste man fråga sig varför bruket av guld försvinner nästan totalt som genom ett trollslag. Var det överklassen som beslutade att övergå till silver och brons för smycken och överge guldmyntfoten och användandet av mynt? Oftast finner man enstaka silverdenarer i guldfynden vilket tyder på att de cirkulerat 250 år efter att de övergavs i romarriket. Förövrigt är guld och smycken med samma mönster från denna tid spridda över hela Norden inklusive Finland så att man måste sluta sig till att det fanns goda förbindelser inom överklassen som hade råd med detta.

Gravfynd

Andra sidan av medaljong från Aneby Skåne där det är osäkert vad kvinnan framför ska föreställa.

Mackeprang menar att det finns inga gravfynd i Danmark, men jag finner åtminstone några fynd där det berättas om skattletning i hög eller plöjning i hög. Exemplen är Kjøllergård och Sandegård på Bornholm där det talas om fynd i högar. Vid Stenholt, Viborg letade sonen i en stenmassa och vid Hvolbæk fanns "rullesten" i området för fyndet. En annan sak är att kremering var också vanligt och det lämnade bara en urna som lätt gick sönder. Ett exempel är Lunde, Vest Agder där askan lagts i bronskittel och ovanpå askan låg en guldmedalj och detta avtäcktes utan att skadas.

Danmark var stenfattigt på många håll och man gjorde kanske jordhögar som tidigt odlades bort. Varför annars den brist på gravhögar från denna tidsperiod? Alltså måste vi se en del av medaljongfynden som de sista resterna från gravarna. Det skulle ju inte passa ihop om Danmark är känt som den tidiga överklassens säte sen skulle vara helt utan gravar? För jordbruksbygder i Sverige gäller samma sak, medan resten av landet dels är outforskat eller gravarna har mött samma öde. Samtidigt var överklassen något mindre.

Nu har jag inte sökt material från det totala arkeologiska fältet, utan nöjer mig med att ta exempel från Mackeprangs katalog över gravfynd. Och då kan vi börja med katalog Nr 309 Sarre, Kent:

1 bit flat guldtråd

1 liten silverring med spiralklack

6 D-brakteater av olika stämpel

133 bärnstenspärlor

7 andra pärlor

2 skivsmycken av brons med inläggningar

1 glasbägar

2 järnknivar

2 järnnycklar

1 järnsax

1 silversked

1 kristallkula med silverupphängning

1 silverspänne reliefmodell djurornament

1 större bronsspänne reliefmodell

1 doppsko av brons

1 bronsspänne

1 knapp av silver

1 knapp av brons

1 havsigelkott

2 bronsmynt Marcus Aurelius, Tetricus

olika silverbeslag

fragment av benkam

ofullständig bronsnål

 

Detta är tydligen en kvinnograv av överklass och vi ska inte förvånas över doppskon efter ett svärd. Även kvinnor har haft svärd, dolk eller kniv vid denna tid, men resten talar nog för kvinnograv. Det finns fynd av kristallkula även i en grav i Bifrons, Kent. I fyndet från Lilla Jored finns på ena sidan av en medaljong en figur med augur-tecken. De nordiska spåmännen har förmodligen lärt sig ett och annat av romerska augurer och detta med några enstaka som intresserat sig för detta är nog ett allmänmänskligt fenomen. President Reagan brukade ju anlita spåmän och engelsmän tror mer på astrologer än på politiker berättar en undersökning.

I min barndom var bonde och mora jämställda med olika uppgifter. I Rigveda säger man att de är var sitt hjul på vagnen. I danskan kallar man det spannet framför vagnen och den andra är "makker". När vi finner nycklar i gravar är det därför att "kvinnan hade husets nycklar" … en mening vi känner igen från vår tidiga litteratur. Likaså lär vi från Beowulf att krigsbytet bars hem till husfrun som sen delade ut ringar eller lät mannen dela ut armringar. Armringen var symbol frö att ha gett armen till kretsen av jämställda.

Denna grav är ingalunda den rikaste kvinnograv vi känner och innehållet kan växla. Vissa föremål gör att vi säkert vet att det är en kvinna såsom, vävtyngder, vävsked i järn och vissa smycken. Kärl i lera och trä förekommer också så att vi kan se att man samlade en bild av kvinnans vardag i graven.

Det är ingen större skillnad mellan detta och forntida gravar från Egypten; Sumer och Grekland. Tack vara detta kan vi skapa oss en bild av forntidens vardag. De rika fick mycket med sig, medan vanligt folk inte hade råd att avvara sina bruksvaror. Vi behöver inte veta vad man avsåg med gravgåvorna, men resultatet blir att dessa få personer lever evigt så snart vi dokumenterat dem.

Vi måste använda all kunskap för att kunna återskapa dem i en bild med färg och form så att vi inser att de var som oss, utom att vi går inte runt till vardags med en massa smycken i silver och guld … och det gjorde de kanske inte heller. Lika lite går vi män runt i full rustning och de rantade väl inte runt med en massa plåt heller. De ger oss en bild av de yttersta momenten i deras vardag.

Mannens speciella gravgåvor var förstås vapnen och beslagen på främst svärdet, medan vi ej kan skilja på spännen och fibulor för dräkten. Även i deras fall måste kanske en medaljong anses vara en "färdpeng" och något enstaka gravfynd visar detta genom läget vi den dödes mun.

För att bilda oss en uppfattning måste vi söka exempel från hela det anglo-skandinaviska området. Sverige kan bidra med exempelvis Tuna-gravarna från Västmanland som hittills varit bara kvinnogravar. Det visar på faktum att i vissa folkland kunne kvinnan vara den som stod för boet, medan mannen försvarade boet. Det är en varning att ej generalisera för mycket. Guldkragarna från Öland och Västergötland samt folkminnet från Värend visar att kvinnan inomvissa härad eller folkland var sitt folks idol. Det mesta av vår historieskrivning har ju varit närmast macho manlig och en del tar kanske illa vid sig om man säger sanningen.

Dessa exempel är högst ovanliga men hjälper oss att se det normala samhälle genom överklassens referens. Annars är det rätt ovanligt att man hittar svärd och spjut i gravarna. Oftast är det en kniv eller kam och andra småsaker. Det är rimligt att anta att människan i alla tider härmar sina ledare eller de välbeställda i den mån de kan även om det förstås finns undantag. Arkeologin har en tendens att generalisera för mycket och från för lite material

Andra sidan av ryttarmedaljong med nordisk tygel och markerade sporrar. På de få romerska mynten med ryttare trampar hästen i regel en fallen fiende

Andra bra exempel är ett par ryttargravar såsom Folkeslunda Öland och Grebo kyrka Östergötland. De ger oss exempel på den dåtida ryttarens utrustning. En stor stötlans, ett kastspjut, rund stor sköld, svärd med beslag efter rikedom, kniv, sporrar, hjälm får vi belägg för först under Vendeltiden.

På guldmedaljongerna ser vi dem nästan enbart med det keltiska flygande håret och den tidiga keltiska ryttaren bar förmodligen inte denna rätt tunga utrustning. Från tidiga romerska källor och ett fåtal guldmedaljonger kan vi dra slutsatsen att deras rustning i början var tekniken att sätta skräck i folk. Med romerska rytteriet från början av 300-talet blev även nordiska ryttare kontinentala.

Det enda som skiljer i fynden från den tunga ryttaren i romersk tappning är bågen och pilarna. Men det finns depåfynd av pilar från Gotland så det är möjligt att nån lärt sig denna "ädla" konst av skyter eller parther. Romerska rytteriet bestod ofta av legosoldater inhyrda efter nationalitet och med deras egenheter. Alla parter försökte följa med den senaste utvecklingen inom stridstekniken såsom brukligt är.

Ett par förekomster av bälte med beslag förebådar "Bondens silverbälte" som var statussymbol under 1600-talet. De riktigt stora bönderna hade en hel årslön i bältet. Övriga gravgåvor sammanfaller i viss mån med kvinnans ler- och träkärl och spännen som lätt blir smycken och samma gäller fingerringar och armringar.

Ett speciellt kapitel är hästmunderingen som tyvärr ofta är fragmentarisk. Det speciella är tyglarna tecknade med ringar och där man funnit dessa bronsringar i gravar och depåer. Vissa kvinnor har förmodligen också haft sitt älsklingsdjur. Praktutstyret för hästar som riddjur eller i par som dragdjur framför ritualvagn har anor sen bronsåldern.

Skattfynd

Till kategorierna gravfynd, lösfynd, åkerfynd, torvfynd får vi lägga skattfynd. Skatter kan förstås förekomma i de andra kategorierna, men här menas större fynd som knappast vara personlig utstyr eftersom en skatt har många exemplar och även obearbetat guld , silver, brons och koppar.

Tiden har farit hårt åt guldålderns fynd och det är bara naturligt eftersom praktföremålen har haft sitt höga värde hela tiden. Skattletare har nog funnits i alla tider och ibland kan man undra om inte Vissa partier i Beowulf är allegorier över skattletande dvs. letandet började genast efter guldåldern.

Men låt oss först titta på det största mossfyndet från Illerup ådal nära Skanderborg och Århus på Jylland

Erilryttare och spjutdan från Illerup mose

http://www.illerup.dk/

Överklassen var hästburna om inte annat med båten som sjöhäst. Hästen är inte stor men ryttaren sitter ändock ovanför fotfolket och har ett övertag plus hästens tyngd. Hästen och utrustningen var dyr och här ser vi att han har romerskt svärd och gehäng. I Beowulf talas om "spjutdaner", vilket sannolikt anspelar på fotfolket som också var legionärer som Heruli Legion i Concordia Italien och Cimbri Legion i Africa omkring 400 AD. … Får kanske anmärkas att på brakteaterna tycks idolen för det mesta ha ett långt flygande hår

Illerup mose är en fantastisk guldgruva för guldålderns militära utstyr. Sajten har ett bildmaterial på långt över 100 foton och rekonstruktioner. Illerup ådal har gett runt 15000 fynd från ett stort slag ca 200 AD och tre mindre 225, 375 och 450 AD.

Det största fyndet visar att en flotta på runt 1000 man från Viken/ Bohuslän har hamnat i slutförvaret eller åtminstone deras vapen. Man har hittat "röda sköldar" vilka förmodligen kommer från Viken som kallas "de röda" i iriska källor och vi har andra antydningar om stambeteckningen, medan själländare och skåningar var vita och svarta. Vi har även brända bosättningar och indikationer på strider i Sydsverige och på Öland och Gotland i mitten av 400-talet.

Här aktualiseras att "Teologiska Fakulteten" har etablerat ett mytiskt, andligt, magiskt språkbruk där man ska säga "offer till krigsguden" om denna enorma deposition runt 200 AD. Hur vet man det? Är det spekulation och ej vetenskap? Man höll nog knappast några större ceremonier när man har lämningarna efter 1000 man stupade. Man vill bara bli av med "skiten" så att inte ungtuppar norpar åt sig och börjar leka krig … Tacitus berättar att svionerna hade vapnen inlåsta i fredstid. Här var det de fallnas vapen man bockade ihop och förstörde så att de aldrig skulle kunna användas.

Observera också att man i dessa depositioner finner "båda parters" förstörda vapen. Man motiverar teorin om offer och krigsbyte med Worsåes teori från 1800-talet. Den går i sin tur tillbaka på romaren Orosius (400 e.Kr.)som berättar om kimbrernas beteende runt 110 f.Kr. Vet inte om man kan använda ett sådant exempel där dessa då befann sig på främmande mark. De hade kanske betett sig annorlunda hemma vid. Kan man göra den kopplingen? Var det en lokal sed?

Därmed sagt att varje folkslag hade sina seder man måste förstå. Cesar berättar om kelterna vilda ritualer framför ögonen av romarna. Kanske Cesar gick på en blåsning och kanske han inte förstod "offren" var ett led i totalförsvaret där romarna skulle avskräckas. Även kelternas ryttartaktik var att skrämmas genom att vara nakna med kalkat hår insmord med aska symboliserande oövervinnelighet. Krigaren befann sig i en "Annan Värld". Kavalleriet red snett mot fiendens linje vilt ylande för att få falangen att komma i oordning.

Romarnas egen taktik var "sköldpaddan" dvs. de kroppstäckande sköldarna och massan av män som med kortsvärdet var dresserade att gå i närkamp. Det inhyrda parthiska rytteriet var dels bågskyttar som kunne sittande till häst skjuta i alla riktningar, dels låtsades de fly och kom sen tillbaka med vild styrka och vann det psykiska kriget. En militär enhet eller vilken enhet som helst kan lätt bli offer för en psykos i en pressad situation.

Man får vara varsam med definitionerna. Om man säger "krigsbyte" menar man att man tar tillvara, medan vi här ser att man städer undan skiten. Efter vad jag förstår fanns i Illerup vapen och lämningar från båda sidor i striden. . Offrade man sina egna eller ville man glömma ofreden så fort som möjligt? Där den ena kom sjövägen och den andra hade hästar även om man väl ibland ochså hade hästar med sig i båtarna

De få stora mossorna ser mer ut som en "slutförvaring" dvs. avskrädesplats helt enkelt. Man hade inte bruk för sakerna och mossen är av den naturen att den slukar allt med en gång. Bottnen av en normal mosse har ett lager av flytande växtdelar och kan vara flera meter tjockt. Vi har inget skäl att göra våra förfäder mer primitiva, andliga, magiska, mystiska än vi är. Tvärtom talar de flesta fynden för bönder med praktisk och fantasilös läggning.

Det är ett osannolikt antagande att folk i allmänhet höll på att för jämnan och regelbundet offra till mossen. Hittills har man daterat fynden i Illerup till tre tillfällen under 250 år. Gör vi en analys av det lilla vi vet om fynden av halskragar får vi en ytterst varierad bild och ej något vi kan generalisera till begreppet "kult".

Nestorn Mike Aston i Discoverykanalens historiska TIME TEAM sa en gång att "kult" är ett ord man tar till när man inte vet. En expert måste ju alltid framstå som allvetare. Det finns fler sådana ord. Därtill har vi att den äldre generationen forskare lät den kristna teologisk fakulteten stå för definitionerna av andligt liv och världsordning även före kristendomen. Det är att sätta Bocken som trädgårdsmästare och producera förutfattade åsikter. Det finns ingen kristallkula och ingen som kan veta om man överhuvudtaget hade ceremonier vid denna "slutförvaring" … och ej heller vet vi något om andra sammanhang. Det är bara spekulationer och illvilliga rykten spridda av romarna.

Normalt när vi översätter texter/ kunskap mellan två kulturer lägger vi oss vinn om att förstå i synnerhet de särskiljande detaljerna för att kunna finna orden som får läsaren att se sambanden. I övrigt försöker man se vad som förenar och lättbegripligt kan beskrivas. Religions och arkeologisk forskning har i allt väsentligt sysslat med att skapa vår tids ramar och få forntiden att passa i dem. Det har aldrig funnits en tillstymmelse till vilja att förstå deras poetiska och annorlunda språk och framställning med ikoner och metaforer som utmärkande drag. Vi indoktrineras att se dem med animerade ögon och öron.

Rubriken här är den traditionella "skattfynd", men för vem är det funna en skatt? Det finns inte ett svar på den frågan. Maglemosefyndet från Själland tycks vara efter en "bretvalda" dvs. ledare vars statusprylar hamnat i marken. Vi vet att erilerna fördrevs runt 500 AD så man kan gissa på en ledare som förkortades och ingen kunne behålla lyxvarorna. Dels var det den lokala Jantelagen och nån kunne komma senare och göra anspråk på dem.

Det finns fler liknande fynd. På fynd har man en del nedläggningar som tydligen gjort med avsikt att gömma guldet. Varje fynd har förstås sin historia. Det är bara det att dessa fynd gjordes så tidigt så att vi har får undersökningar som berättar om det ursprungliga sammanhanget.

Skandinaviens naturgeografi är mycket skiftande och i Danmark, Skåne och andra jordbrukstrakter har det redan då varit svårt att hitta platser att gömma saker. Eftervärlden har odlat upp varenda liten bit av jord så det är endast där man gömt skatten djupt den har kunnat sparats tills de djuptgående plogarna började användas. I resten av Skandinavien är skattletande mer som att leta efter nålen i höstacken att man ska närmas stöta på saker förrän de hittas.

Skattfyndet från Vittene nära Trollhättan där guldringen med knoppar kanske är gjort av samma mästare som gjorde ringen i Havorfyndet från Gotland

Av fyndet i Vittene kan vi sluta oss till att ritualguldet haft ett osentimentalt penningvärde för en tid eftersom de tvinnade halskragarna är hopskrynklade och ena halvan har använts för annat ändamål eller finns kanske i den obehandlade slingan.

Kanske de ursprungligen använts i procession med en ledare med knoppringen av en form vi känner sen bronsåldern. De två tvinnade ringarna med en triangel kan ha burits av två följeslagare medan ringen med orm/djurhuvuden har burits av en prästinna som symbol för fruktbarhet där ormen är livmodern.

Vi har ytterligare ett par mycket större guldskatter än denna på knappt 2 kilo vilka sätter myror i huvudet. Vi kan ju dra vissa slutsatser av vad vi vet och vad de representerar. Greve Bjelke på Tureholm fick det mesta av skatten på 12,1 kilo nån hittade på Tureholm i Södermanland 1774 i en tid då herrarna fick det mesta. Vi fick dock behålla praktföremål som kan berätta lite om skattens ursprung och användning.

Halsringen går att öppna om man nu skulle vilja ha en sådan kvarnsten om halsen. Mynningsbeslagen till svärdskidor berättar med en gång att det förmodligen var fler personer bakom skatten.

Det mesta av skatten bestod av obearbetat guld i ringar och barrer och det reser en massa frågor. En man kan inte ha tjänat in eller ens rövat den enorma förmögenhet i guld. Omräknad är det 2767 dåtida solidus eller 307 årslöner för en legionär som knappast kunne lägga undan allt.

Halsringen talar förstås för att skatten tillhört en samling edsvurna i ringens broderskap eller rike. Det kan ha varit en samlad överklass, men det kan också ha varit ett eller flera folkland som låtit sina ledare ta hand om guldet som en gemensam ritualkassa.

Eftersom vi har en skriftlig romersk hörsägen om att erilerna fördrivits från danska öarna kan man förstås spekulera i om dessa tog med sitt guld och bosatte sig i Södermanland. Skatten är av en storlek att det är väl närmare hälften av allt guld man hitta i östra Sverige och knappt lika stor som allt guld i Västergötland. Gemensamt för alla guldskatter att vi måste fråga oss om åtkomsten, vilket kan leda till flera svar eftersom guldet består och delar av det kan vara från bronsåldern, annat kan vara rövat under den kända räden mot Efesos och Aten och slutligen helt vanlig sold som legionärer i Romarriket.

Resten av Tureholmfyndet var i samma form som hela Timboholmfyndet från Skövde VGL. Det väger 7,1 kilo och motsvarar knappt häften av vad hittills hittats i Västergötland.

Stora fynd är förstås alltid spektakulära och sen länge även för upphittaren eftersom staten sen länge brukar lösa in fynden. Tyvärr tycks samlare betala bättre eftersom vi fortfarande har folk som i nattens mörker söker med metalldetektorer där de tror man kan hitta guld. De rövar vår historia.

En mer varierad kategori av skattfynd är efter smyckesmederna som lämnat efter sig sitt lager av bearbetat och obearbetat guld och silver. Vi vet ej hur det gått tilloch får nöja oss med att analysera fyndens innehåll.

Listan över detta fynd från Djurgårdsäng, Skara VGL upptar 45 nummer av halv och helfabrikat i guld, silver och brons samt råsilver bl.a. i 9 tackor. Det finns rester av tyget det var inlindat i och det låg på en bädd av näver.

I fyndet från Djurgårdsäng är silvret den tyngsta delen och guldet bara en bisak. Det finns bara en mindre guldbarre, två D-medaljonger, en bunt flat guldtråd samt 7 spiraler guld och lite smått. Resten är material för spännen och liknande. Här är det helt klart en hantverkare förråd. Men vi måste gå bakom detta och fråga oss var han fått sin utbildning och hur har det bekostats att han fått kanske tio års utbildning för att bli mästare. Likaså har förrådet ett stort värde som måste ha tillkommit på något sätt.

Gravfynd rymmer sällan mer än 3 medaljonger, medan skattfynd rymmer fler upp till 20 stycken som mest. Därtill finns karakteristiskt obearbetat guld som små barrer eller ringar och även begagnade smycken och delar kan finnas i fyndet. Och denna typ utgör mindre än 10 % av alla fynd.

Fyndet Holte Strands sn Rogaland

1 D-medaljong

2 likadana D-medaljonger

7 bitar betalningsguld?

8 viktlod i bly

1 bit av en slät ring i guld

1 litet guldkorn

Fyndet är inte stort, men blyloden låter oss ana att man verkligen vägde och hade värdeskala på guld och då förmodligen efter romersk standard. Det lilla guldkornet antyder än mer att det var en hantverkares förråd.

Ett lämpligt antagande är att dessa hantverkare var ett skrå för sig och vi kan kalla dem "huskarlar" eftersom termen finns på runstenar från vikingatid. De var välutbildade och beresta liksom vikingatiden runristare Öper som hade varit i Pireus hamn en morron och ristat på den stora lejonstatyn som nu finns i Venedig. Öper kallar sig "duke", vilket betyder en av de specialister som fanns vid furstars hov eller stormäns gårdar och de kunne exempelvis runor och hantverk.

Vi anar också ur det tunna materialet att erilernas konfederation kunne ha "gäster" dvs. gisslan i nån form som man utbytte med varandra eller tog som säkerhet för skuld eller skatt. Denna modell kan förklara en del av spridningen av likadan alster. Få hade råd eller behov av en fast anställd högt utbildad guldsmed varför vi får anta att det i Norden fanns ett fåtal ställen där de utbildades förutom att de kanske var gesäller i Grekland och Olbia.

Dessa centra kan ha funnits på Öland, Gotland, Bornholm, Helgö och några få andra ställen exempelvis Själland, Fyn, Ribe, Viborg, Västergötland, Viken Rogaland … exempelvis de stora halskragarna måste ha tagit arbetsår att göra dvs. antingen en guldsmed i flera år eller ett flertal gemensamt på samma ring.

Anledningen till att jag tar med det lilla fyndet från Holte är gårdsnamnet. På det ena prakthornet från Gallehus Sönderjylland finns texten som kan läsas "Brödgästen från Holte". Jag tänkte först på Holte norr om Köpenhamn, men inget hindrar att brödgästen och hornsmidaren var från Holte i Rogaland.

Andra skatter

Så snart romarna lugnat sig och stannade någorlunda vid Rhen började tydligen en handel med bl.a. Skandinavien. Den tidiga importen gick i huvudsak till Danmark och sydsvenska kusten. I sista skedet finner vi romerska föremål I hela Skandinavien och norrut förstås mest i kusttrakterna. … För Sveriges del se Stenbergers karta

I de tidiga jordbrukstrakterna måste mörkertalet för lerkärl och glas vara stort. Av fyndberättelserna ser man att folk brydde sig bara om vad som var helt eller hade värde. Ibland förstod man inte ens värde utan gav guldmynt som leksaker till barnen.

Alla dessa varor ska förstås läggas till guldflödet för att vi ska få en uppfattning om varu- och tjänsteutbytet under en relativt kort period på några hundra år. Säkerligen stod handeln för en väsentlig del. Polen 40000 denarer skvallrar kanske om handelsutbyte med bärnsten. Den romerska historikern Tacitus nämner speciellt Baltisk bärnsten och det har varit en handelsvara sen bronsåldern.

Den relativ stora mängden legionärer vid Rhen innebar att de behövde ett stort uppland för alla sina förnödenheter från födovaror till allt vad de behövde för sin utrustning. Exempelvis måste hudar och skinn ha varit ett stor behov till deras rustningar. Likaså förstås järn och där detta möjligen kan vara förklaringen till de romerska kärlen i Medelpad.

På Gotland fanns möjligheten att ta fram myrmalm samtidigt som de funna björnklorna kanske tyder på handel med norra Sverige. Öland hade egen myrmalm och de senaste årens dokumenteringar i Småland tyder på tillverkning av tiotals ton järn. I våra dagar låter det inte mycket, men i dåtidens marknadsvärde var det av så högt värde att romarna myntade mynt i järn med dåtidens relativa värde. Likaså kunne man på många ställen Danmark och Norge tillverka järn i mindre mängder.

Skatten från fornborgen Havor på Gotland med en halsring som är som en kopia av den man från Vittene

Depåfyndet från muren i Havor kan sätta myror i huvudet. Som det ligger där ser det mest ut som ritualkärl och halsring för ett slutet sällskap som blotade till Bachus. Kanske de nån gång importerade vin som måste silas, men även nordisk mjöd på honung och bär kunne behöva silas.

En annan typ av stora kärl är också vanliga i nordiska fynd, nämligen den stora kitteln antingen som s.k. hemoorkärl dvs. en gryta med rund botten med handtag så det var möjligt att hänga den exempelvis över en eld. Den andra typen är tydligen närmast inhemsk nordisk fast man kallar dem "vestlandkittel" eftersom man har många fynd från norska Västlandet. Men formen fanns redan på bronsåldern och går igen i en del andra kärl där det karakteristiska är ett utsvängd parti alldeles ovanför bottnen. Tyngdpunkten är låg och kärlet står stadig med innehåll.

Andra kittlar är också kända sen bronsåldern och det är säkerligen i dessa man haft det viktigaste blotet. Jag har "doppat i grytan" med såväl karelare som västgötar på det riktiga viset att grisen med sovel finns i kitteln och man doppar brödet i spadet … sen är det en hel annan sak att många gör det mystiskt och magiskt när förfäderna doppade i grytan. Men se det tror inte jag på.

Tillbaka till Havor och borgar som med säkerhet har varit bebodda såsom Ismantorp och Eketorp med lämningar efter husgrunder. Det är inte nödvändigt att spekulera i krig eller yttre direkt hot. Men ölänningarna rörde sig med så stora värden att de med säkerhet behövde an anläggning där de kunde skydda sina varor och industri. Det är helt enkelt den gamla keltiska principen "oppida".

Senare kungar byggde sina kungsgårdar med "fatebur" och även verkstäder och folk som kunde försvara dem …ännu senare blev det de stora borgarna vi har några kvar. Den tidigaste principen för städer var att omgärda dem med murar och kanske ta skatt vid porten. Med andra ord borgarna kan ha varit som en marknadsplats.

En annan känt princip är att handelsmännen slog sig ned på en ö utanför deras uppland och där vi har exemplet Helgö från denna tid. En ö var lätt att försvara och man kunde bevaka besökarna. En tredje princip är att sen urminnes bildade egna eller främmande handelsmän enklaver eller faktorier i främmande länder. Dessa grupper var som öar i det allmänna lagrummet av bönder. Det är kanske vad man ser i Birka där det finns tydliga spår av folk från Ribe och Baltikum, som kanske bodde där bara under säsongen.

Havor kan ha varit säte för en enklav av handelsmän, medan den större Eketorp rymde ca 300 innevånare och kan ha varit för ett helt "folk" i forntida mening, vilket förstås ej utesluter att de sysslas med hantverk och järnutvinning. Vi kan inte förvänta oss svar på alla våra frågor och måste lämna öppet att kanske framtiden ger flera svar.

Är det Venus eller Afrodite spelar mindre roll. Är hon perfekt spelar mindre roll . Den som hämtade hem henne gillade henne.

Fyndet är gjort i Össby nära Eketorps fornborg. Runt 20 små statyetter av romerska idoler har hittats i Norden och de flesta i Danmark. Här är det inte nödvändigtvis köp av romarna utan kan ha inhandlats av de frisiska bröderna som var förtjusta i dem och många har hittats på deras boplatser.

I Långelöt nära Ismantorp har man hittat ett par små statyetter i en udda stil. Det är ett naket par där hon har något som liknar en orm och det för förstås tankarna till den urgamla idolen Den Nakna. Han är den också naken och kan vara såväl solen som Hercules eller partnern. Håret är slimmat med mittbena och det är inte den keltiska stil med långt flygande hår. En liknande frisyr finns på ansiktsmasker funna längre söderut i Gårdby. Man antar att de är inhemsk produktion, men med tanke på resonemanget ovan kan det lika gärna vara en tillfälliga mästare på genomresa som gjort dem

 Import idéer

"Romersk" väg vid Tappernöje/ Broskov nära Prästö Själland

Man har gjort vägar och broar sen bronsåldern. Eftersom denna är utgrävt och daterad till 400-talet kan man inte låta bli att tänka på romerska vägar och att de som tjänstgjorde i armen lärde sig bygga vägar. Här är det hantverksskickligheten som ger denna väg som dels är jämn och gjort för att hålla länge och ettutslag av genomtänkt kultur.

Bara några kilometer in i landet vid Risby finns många stumpar väg av olika ålder så i denna del av landet tycks det ha varit vanligt: Sen kan man fråga sig vad tyckte bönderna om de tvingades till den hårda syssla. Men på olika håll har man funnit vägstumpar varav några tycks ha varit mest för en rituell plats eller anläggning. Exempelvis Ålegårds Oldtidsvej Ferritslev Vendsyssel som tycks ha varit lika mycket en astronomisk anläggning av typ viet.

En annan typ av influens är möjligen fornborgar i sten … se Fornborgar där man speciellt på Öland kan ana inspiration från limes vid södra Donau. Arkeologerna har en tendens att vilja se krig överallt. Vist förekom strider, men hur ofta? Och i vilken utsträckning. Många av de svenska fornborgarna tycks bara var en markering och aldrig riktigt fullförda. De flesta kustborgarna finns i Östsverige

I Danmark har man inrätta pålspärrar vid vissa vikar utan att än så länge egentligen kunna visa vad syftet var och om det var nödvändigt. Det tycks som om Jylland haft två "länder" med gräns ungefär vid nuvarande gräns mellan Angler ned till Danevirke och Jutar ovanför. Men dessa tycks ha riktat sig med försvar mot öster. Men sen kommer gåtan att en nedläggning vid Torsbjerg Sydjylland tycks tyda på att vid ett tillfälle har funnits tre parter i striden?

Med tanke på de romerska fynden i depositionerna i mossorna är det klart att man lärt sig mycket om försvar och strid av romarna. När vi ser till illustrationerna på brakteaterna kan man inte tala om krig och liknande annat än i undatagsfall.