Guldhalsring och guldhalskrage

Min sammanställning av fynden av halskragar och ringar är förmodligen inte fullständig, eftersom det inte går att hitta dessa data via Internet för hela Norden. Ändock tror jag att jag kan ge tillräcklig tydlig bild för att man ska kunna dra några slutsatser.

halsring, halskrage, Timboholm, Tureholm, Gallehus, Oldsakssamlingen Norge, Ålleberg, Möne, Färjestaden, gorget, lunula, ormhuvudring, edsring, tingstav, jarl, fingering, armring, Diogenes Laertius, Cesar, Lindowmannen, Boudica, Midgård, Fenrisulven, Hymer, Ilmarinen

Kvinnokragar och ormhuvudringar | Hemlinga sälskapets ring och Mithras | Keltiska halsringar | keltiska idoler |

Hallar | guldhalsring | keltiskt arv | guldhorn | Kristna 1 | Kristna 2 | fynd | runtexter |mossoffer eller | essäer | hem |

Lokalt kallas denna "Skomakern" från Bohuslän

Från yngre bronsålderns keltiska period finns några hällristningar där man kan skönja en halsring. De förekom i Europa från Georgien till kelterna i väst fast de kvinnliga (gudinnans) halskrage var vanligast. Bäst kända avbildningen är Gundestrupkärlet, N. Jylland ca 300 f.Kr. med ursprung Balkan.

Den hornade Cernunnos har en ring med knoppar en modell som levde kvar till Vittenes. Trollhättan och Hablingbo, Gotlands halsringar. Men just den bilden visar oss att man avser Avlaren och Perseus stjärnbild som var aktuell fixstjärna vid vårdagjämningen runt 1800 f.Kr. Öppningen symboliserar språnget mellan säsongerna.. Vi har så gamla hällristningar också med Perseus.

Nu har det varit möjligt att via Internet söka i Norge och Sverige via Internet. Ursprungligen har uppgifterna funnits på kort med en kortnotis om vad man vetat om fynden och dess egenskaper. Uppgifterna är dock icke fullständiga. Exempelvis saknas ofta viktuppgifter så att man kan bara ta exempel och gör ungefärliga uppskattningar … för förekomsten i Norden se karta Brakteater, Erilristningar och Halsringar

För Västergötlands började jag med en sammanställning av rätt färskt datum jag nu har kompletterat. Dag Stålsjö gjorde en sammanställning av guldfynd i Västergötland för sin bok Svearikets vagga. I grova drag består guldet av halskragar knappt fyra kilo och lika mycket i barrer och spiralguld plus 7 kilo från Timboholm. Därutöver en mindre mängd i smycken samt brakteater. Totalt har man/ jag funnit 26 brakteater, vilket är tio fler än på de äldre kartorna.

Det är inte ovanligt att vissa landsdelar vill ta sig äran av att vara guldtätast. I vanlig ordning stoltserar Gotland över att ha lejonparten av de romerska silvermynten, men de slutade att myntas 238 AD och har fortsatt att cirkulera i Norden. Å andra sidan skulle det bli några tusen guldbrakteater av 15 kilo guld från Västergötland. Förmodligen kan Östsverige få ihop lika mycket guld eftersom man har det stora fyndet från Tureholm på 12,5 kilo och däribland en halsring om ett kilo.

Sammanlagt blir det då ca 30 kilo. Omräknat i solidus (ca 4,5 gr) skulle det bli ca 6500 och nog till dubbelt så många mindre brakteater. Svårt att uppskatta de danska men de vi känner från öarna, Polen och norra Tyskland väger kanske 8 kilo vartill vi får lägga de två Gallehushornen 7,5 kilo från jutar och anglers område där det bara finns ett känt fynd av en halsring från Dollerup, Thisted amt.

Varje halsring är en förmögenhet även i våra dagar när vi räknar guldpris samt bearbetning. De största pjäserna skulle kosta upp mot en halv miljon att bära till fest och ritual. Det kan jämföras med att menig man enligt fynden i Illerup mosse hade en pung med runt 10 denarer och i något enskilt fall 23 denarer vilket var ungefär en legionärs månadslön som också kunne tas ut i 1 guldpeng 4,5 gr vid denna tid men senare med inflationen något mindre.

De flesta fynden visar att guldet samlades lokalt på en hand samt att det samlats för rituella ändamål. Därtill har vi förstås guldsmedernas lager. Timboholm, Tureholm och Gallehus svarar för nära hälften av det guld vi känner till. Brakteater är bara en ytterst liten del även om knappt 1000 är kända dvs. på sin höjd 5 kilo. Det ger förstås anledning till många frågor. Varför bars det bara av ett litet antal personer? Vad var signalen till att dessa nedläggningar/ borttappningar skedde ungefär samtidigt i hela Norden?

Tidiga arkeologer bruka tala om "betalningsguld" om de finner en bit obearbetat guld, men det finns inga tecken på att guldet användes som betalningsmedel. Naturligtvis fanns det ett guldvärde i vikt om man skulle göra något i guld. Det var ungefär som vilken vara som helst men guldet cirkulerade knappast. Liksom denaren var det förmodligen viktenheter något man tog efter romarna och där viktenheten "lod" är ett minne av att man kunne räkna i silver vikter och delar av denarer. Varuutbytet med romarna vid Rhen började senast runt vår tideräknings början och där var man tvungen att kunna räkna i enheter anpassade till varje varuslag.

Halsring från Flackarp, Skåne.

En liknande men klenare från Bragnum Västergötland väger 827 gr. Jag har inte bilder av alla men jag finner ringar med "nymåne" från Norge, Värmland Västergötland, Halland, Öland, Gotland Södermanland, Fyn, Själland och Pommern Stargard och Peterfitz. Den senare väger 2,1 kilo och Stargards finns i ett fragment som väger 1440 gram och dessa är de tyngsta av alla. Antagligen är det bärnstenshandeln som bringat guld och silver finns 60000 silverdenarer i Polen mot 40000 på Gotland.Det finns också ett fynd från Mulsum, Lande Wurten med några fynd av guldbrakteater i Frisien och Niedersachsen där man haft sina handelsförbindelser. Ringen från furstegraven i Gommern, Magdeburg är inte riktig av samma sort men antyder ändock likartade tankegångar.

Därav kan vi sluta oss till att denna del av Pommern varit besläktade och förbundna norrut. I tillägg till halsringarna finns några brakteater från Kolberg och Wapno. Väster om floden Oder finns några fynd av guldbrakteater. Vi vet från herulernas historia att de var förbundna med varner som Ptolemy kallar Farodni/ Varodni. Dessa fanns förmodliggen vid floden Warne och i Mecklenburg medan det är möjligt att folken i Pommern kallades Rugi där Ptolemy nämner Rugiclei och Ulmerugi ( Holmerugi). Han nämner också Sideni/ Seidenei vilket kan betyda "daner på andra sidan". Det är svårt med alla namn som omvandlat mellan grekiska, latin, engelska och nordiska.

Ptolemy kallar Oder för Suevi och samma namn har också Östersjön. Det är uppenbart att "de svebiska" fanns runt södra Östersjön också. Suevi använder han som attribut till flera stammar bl.a. angler, lugi, langobarder samt semnones en stor stam. Det är svårt att fåp grepp om folken i tidiga källor eftersom vi ej för exakt bo-område och storlek på land och folk. Det kan lika väl vara frågan om några hundra som om tusenstals. I alla händelser var befolkningen relativt liten ofta koncentrerad höglänta områden.

I Pommern och delar av Polen finns stencirklar och gravskick med stenhögar. Det kan vara genom inflytelse från Norden men stencirklarna finns lite överallt i "kända" Världen. Vi ser stamförbunden och den gemensamma kulturen inom det forna Germanien. Vi får aldrig en helhetsbild eftersom allt för många monument har försvunnit för länge sen. Tacitus nämner slaver i samma område och det kan ha nån ficka. De senare kända slaverna hade samma sorts tidsymbolik som i Norden. Med bl.a. den fyrhövdade Svantevit vi finner även på Gotland. Var detta influens eller övertog man det som fanns förut?

Landskapet var skogigt på många ställen och i norra Polen och andra ställen fanns lågland som av och till översvämmades. Arkeologin bekräftar att Gothones/ Goths/ Gutones hade ett kärnområde från Poznan till Danzig och levde kvar och stred mot Attila enligt Widsith. Öster om dem bodde Balthii/ Ostrogoths. Söder om dem fanns Burgunds vid Vistula.

Om inte det varit samma guldsmed så har man dock använt samma stämpel eller kopia för månmotivet även om en bättre undersökning borde göras. En del av dem är delade med nån låsning i nacken. Likt i många andra kulturlämningar har man tagit motivet från årsritualet. De två halvorna kan ses som halvårsormar vi ser i annan symbolik och nymånarna är den löpande tiden där säsongen då startades i nymånen= Nymånemären. På nån enstaka ser man antydning till tjurhuvud och andra har ormhuvud. Dessa ringar ligger nära ormhuvudringarna och associerar alla till tidsritualet och säsongen av fruktbarhet

Vi finner den ensamma ormen som symbol för "säsongen" och då underförstås även Underjordens livmoder. Vi finner samma symbolik på en del praktspännen som kan ses som två förbundna ormar som avslutas med ett par huvuden. På själva kroppen finns tre huvuden och de symboliserar månårets tredelning.

Den lokala ledaren var thegn/ talare och främsta uppgiften var att leda ritualet i fredstid. Vi känner samma ordning från hettiterna och även ligan/ federationen av folkland samlade under en överledare/ bretwalda. Förmodligen har denna haft säte i Gudme på södra Fyn där man byggde en stor hall på 200-talet … se Hallar.

Halsringarna med samma form / dekoration talar för en erilliga där vi sen också känner till det tidigare svebiska förbundet med minst 54 folk i mellersta och norra Tyskland och där Östersjön kallades Suevi. Åtminstone vissa nordiska folkländer har hört till svebiska förbundet som ersattes av erilligan men vi ser exempelvis den svebiska hårknuten på ett antal brakteater. Vidare är det keltiska "flygande håret" också en indikation. Antagligen var svebiska förbundet främst knutna genom att bedriva samma ritual/ samhällsordning dock med variationer.

I Väring norr om Skövde har man hittat två mansringar, varav endast den ena har bevarats. Även det är ett typiskt drag att man på sina håll haft "Tvillingar" som symbol och därmed två överstepräster kanske med skilda funktioner. Den ena administrativ och den andra rituell. Sista resterna är förmodligen systemet med jarl under tidig medeltid. Samma parsamhet har funnits i norra Jylland, som i sin tur hade parsamhet med Västergötland.

Detalj med de punssade nymånesymbolerna som förekommer på ett stort antal halsringar som här på Flackarps ring

Enskilda manshalsringar från Floby och Naum visar på enkelt ledarskap medan fyndet från Värmland visar att även trojkan förekom och ansluter till den keltiska triaden som symboliserar månåret. Det visar tillsammans med kvinnornas kragar och ringar att i en mångfald finns inte bara en modell för ordning och ritual.

Det tycks vara en betingad reflex att arkeologerna förbinder guldet med mäktiga krigiska hövdingar. Det är nog fel slutsats eftersom det mesta talar för ett ritualsamhälle ad urminnes och fram till 500-talet. Överklassen bildade en liga men illustrationerna på guldbrakteaterna visar att de lokalt var ritualledare och bärare av den formalistiska traditionen. Krig hörde inte till vardagen och var sannolikt "förbjudet". Fynden i Illerup mosse vid Skanderborg visar på 4 strider under 300 år och det ger inte rätt att teoretisera om ett aggressivt samhälle … se även Fynd . Det krigiska stod överklassen för som legionärer under Rom.

Fynden i Hällsta, Järpås, Ullervad och Våmb visar att man även där haft guld nog för åtminstone en mans halsring. Fyndet av 1,2 kilo barr och spiralguld i Gudhem samt de andra fynden runt Falköping kan antyda att det varit handelscentrum. Förleden falas betyder ungefär det samma som att vara eril på handelsfärd. Av nån anledning har Dag Stålsjö missat fyndet av runt 7 kilo obearbetat guld från Timboholm nära Skövde.

Bara en liten del av guldet består av smycken såsom brakteater på i regel 2 – 5 gram, fingerringar och armringar någon aureus i Västergötland och yngst från den sista formella kejsaren av Rom Senon 474 – 491 och några svärdsbeslag. Senare tar silvret över och bland bönder var guld rätt sällsynt fram till våra dagar.

Återförandet av guldet till jorden kan ha många orsaker medan fynden i mosse visar att det betraktats som heligt med ritualvärde och utan ekonomiskt värde. Några av guldfynden är från platser där man möjligen kan tänka sig det funnits en ritualplats. Själva bruket av största mängden av guld antyder ritualvärde och därtill gemensamt för Norden..

Samma slutsatser kommer engelska arkeologer till när de analyserar guldtraden från Irland och genom England. När man lagt ned det har man övergått till en annan rumtid eller alder. Enligt folkminnet har man räknat med barsalder, groalder, vilalder, härjalder, skiljalder, apalder bl.a. Dessa begrepp utser att man såg tidsbegreppet som rumtid med vad som hände vid en viss tid.

Fem halsringar från Norge är av samma typ som bl.a. Tureholmsringen Södermanland och ena ringen från Tollerud Värmland

Datatekniken är underbar. När väl databasen är inrättat hittar man vad man söker på ett litet kick. I stället för att lägga ned mycket arbete på att manuellt söka på frågan "Halsringar i Norge" manuellt på något sätt har jag väntat tills Oldsakssamlingen, Norge fått sitt "dokumentationsprojekt" klart.

Sökningen "halsring" gav 1 halsring i Hedmark, 1 i Rogaland, 1 i Buskerud och 2 halsringar i Vest Agder vikt 175 och 254 gram vilket är i den lätta viktklassen medan det inte finns nån viktuppgift för övriga. Dessa liknar Näshultas och Tureholms ringar i Södermanland till konstruktionen där man kan öppna den genom att skjuta de två låsen åt sidan … se analysen under Skattfynd om deponeringarnas natur. Genom att de är av samma typ som de danska och svenska får vi ytterligare en indikation på att Sör-Norge hörde till erilligan och samma kulturområde.

Ringar av denna typ är den dominerande designen för mansringar och man kan fråga sig om samma guldsmed gjort dem eller om de gjort likadana genom centrala direktiv. Det är samma typ där en guldstång har tunnats ut på mitten och formats till en ring där de tunga ändorna överlappar varandra. Ett fåtal är delade.

Vi finner dessa då 5 totalt i Norge; Tegneby Bohuslän; Floby, 2 Väring Västergötland; 3 Tollersrud Värmland; Flackarp, Östra Hoby och Skabersjö Skåne; Tofta Gotland; Tillsammans med Södermanlands ringar gör det runt 45 halsringar som täcker södra Skandinavien och Pommern i Nordtyskland.

Wid Gården Ormstad i Skredswiks Sockn, är uti Landshöfdingen Herr Harald Stakes Tid funnen en Guldkrage eller ett stort Guld-Smycke af en wall-Piga på et litet Bärg, under spinnandet med en Ten, som föll under Bärget, hwilken tå hon skulle uptaga, fick se skenet af Gullet ock thet sålunda uptog: Om thet har suttit i någon Näse-Kongs Guld-Crona, eller thet med mera i Feigders Tid, blifwit ther förwaradt, wet man intet.

Detta var i mitten av 1600-talet då minnet av "näskungar" fortfarande fanns i folkmun. En kvalificerad gissning är att ordet näskung kommer från att de byggde sitt säte på näs och det var en början till feodaltiden då stormän kunne bilda sitt eget lilla kungarike fritt från insyn, men ändock vara en del av bondesamhället. Nästa steg var att de hade eget ting och domsrätt inom sitt län/ domäner.

Slutligen må nämnas fyndet från Svarteborg Bohuslän med 8 enkla ringar/ byglar av elektrum/ guld men i grunden samma utformning men med ögla i nacken. Det finns även ett fragment från Foss. Östra Karup Halland är en välformad ring och något ornerad sluten ring.

Från Danmark har jag sämre uppgifter, men några välkända följer samma design inklusive orneringar och nån med låsring förekommer också. Enligt dansk tradition förbinder man idolen Hanno med Fyn och hans valspråk lär har varit "Må andra råda". Kanske idolen utan armar på våra hällristningar och höga herrar och styrelseordförande behöver ju inte arbeta. Vid Rhen har man förutom stelar till Mercurius Cimbri vi kan placera även nån stele till Mercurius Hanno och då förmodligen från Fyn om vi tillåter oss att spekulera från få fakta.

I Danmark är det naturligt att börja med Hoby där man grävt fram en liten by Skibelund med tio långhus varav fyra har lergolv. Hobymannen fick en stor silvergåva av Silius, överbefälhavare vid Rhen runt 14- 21 AD och vi kan dra slutsatsen at Hobymannen var bretwalda och kunne tala för en större samling småhövdingar/ handelsmän: Runt 5 kilometer in i landet ligger Vejleby där man funnit en halsring av den normala typen.

Man får också nämna att syd för Maribo sjöar har en landtunge med Hejrede Volde varit befäst med vallar där man har 300 meter i öst och 115 meter i väst fortfarande synligt. Det dateras till ca 550 och det är samtidigt med att herulerna i Romarriket försvinner. Man får nämna detta eftersom det på Falster vid Virket finns en möjlig borg från samma tid. Där har man hittat en halsring i närheten Borremose/ Hannenov Skov. Från Själland finns förutom den sena Tissöringen rapporter om fragment från Slagelse och Rörvig samt en oklar notering från Sydsjälland.

Mer påtagligt är fynd såsom Bolbro, Odense en stor glatt halsring, Hesselager Lundeborg 1 halsring och det stora fyndet från Broholm Gudme med 1 stor plus 2 mindre, 6 ornerade delar som kan vara från flera ringar samt en ornerad halsring under arbete. Guldskatten från Broholm väger runt 4 kilo och sammanlagt i Gudme - Lundborgområdet har man funnit minst 9 kilo guld dvs. närmare knappt en fjärdedel av alla fynd i Danmark. Vidare finns 1 Boltingegaardsskov i Ringe och nyligen har gjorts ett fynd vid Seden strax NO för Odense.

Från Fyn får nämnas en del "guldkedjor" ibland med pendanger med månskära. I synnerhet fyndet av kvinnosmycken från Årslev nära Odense är något i hästväg. Till detta ska vi lägga en mängd guldbrakteater och andra prydnadsföremål från flera fyndorter på ön. Denarer finns från Nero 54 - 68 tills myntningen av denar upphör 237 AD. De är oftast mycket slitna eftersom normal handel helst använde silver.

Liksom på Själland är det yngsta fyndet av solidus slaget för kejsar Leo dvs. före 474. Det stämmer väl överens med Jordanes uppgift att erilerna / herulerna fördrevs från sitt kärnområde runt 500 AD medan det finns yngre solidus från öarna Öland och Gotland och österut. Men hur omfattande fördrivningen var är svårt att avgöra. Det är ju trots allt hörsägen. Det har föreslagits att danerna kom från Svealand vilket skulle innebära att herulerna bytte plats med dem eftersom samma källa säger att herulerna bosatte sig utanför gauterna. Bättre att invänta mer arkeologi.

Gudme tycks tidigt ha blivit ett centrum för handel och ledning av eril-/ herulligan. Det var en kulturplats senast från de tidigaste handelskontakterna med romarna vid Rhen. I början av 200-talet byggde man den första hallen och det blev en till senare. Dessutom hade man nån sorts hamn Lundeborg vid Store Bält. Det är som en tanke att stora hallen i Gudme 47 x 10 m byggs i början av 200-talet dvs. efter striderna med norrmännen vid Illerup mose, Århus. Se även Hallar

Stora hallar / långhus har byggts tidigare i historien men har antagligen varit kollektivets boningsform. Den nya typen hallar från 200-talet och framåt har förmodligen från början varit säte för en lokal handelsman och ledare med sin hird av konsthantverkare, krigare och andra specialister. Eftersom begreppet ornum/ birke tycks finnas i samband med detta tyder det mesta på att de varit lokala självförsörjande öar i bondehavet.

Det gör att man inte omedelbart kan börja tala om maktstrukturer som normalt är arkeologernas käpphäst när de stöter på en rik bosättning. Det finns ingen möjlighet att bevisa maktstrukturers existens i aggressiv mening och det passar inte ihop med den germanska tingordningen. Denna tes gäller bakåt till bronsåldern och tills kungar i vår mening etablerade sig runt 1000 AD.

Halsringar / halskragar hör förståss till samhällsordningen sen bronsåldern och blir också knutet till hallarna där de fanns. Vi har fynd av halsringar från ett tjugotal platser men inte kända hallar som sammanfaller med dessa fynd. Vi måste naturligtvis göra en sammanvägning av alla fynd och fakta. Dessutom måste vi bortse från att Teologiska Fakulteten = religionsforskningen har gjort obotlig skada genom att införa teorier och vokabulär som inte korrekt beskriver forntida verkligheten. Det är bara spekulationer som är ett filter när man möter nya saker.

Brakteaterna ger oss det bildmaterial vi behöver för att bevisa att Tiden och kalenderritualet stod i centrum för samhällsordningen. Därtill ett antal ikoniska begrepp. Det var inte maktutövning i den form man inbillar sig dvs. såsom kungarna och hirden på vissa håll praktiserade under medeltiden. Man behöver en våld för att leda folk. Det räcker med att överklassen på de ställen den fanns var ledare av det lokala ritualet och för övrigt levde sitt engagerade liv och hyrde/ anställde folk vid behov.

Lika lite kan vi bevisa såkallad fruktbarhetskult. Ortnamnen bevisar att det var till tiden bundna ritual och där förstås "Tid att så …. Tid att skörda (antia)" hade sina myter och inledande ritual för att man skulle komma ihåg och man skulle förebereda sig. Skördefesten var också en del av ritualåret. Religionsforskarna har inte behandlat mina förfäder med den respekt och kärlek de borde få till del.

Andra fakta är att man sannolikt har genom frivillighet värvat krigare för tjänstgöring i romarriket. Vapentaket känner vi senare och det var endast för försvar och även det beroende av överenskommelse med bönderna. Handelsmännen behövde antagligen såväl kombinerade roddare-krigare vi känner från vikingatiden. Skolningen till krigare i romerska legionerna skedde i hög grad efter romerska specifikationer. Herulerna bildade "lätta kavalleriet" med något lättare utrustning än exempelvis parthernas tunga ryttare som också hade båge. Rytteriet har sen hästen tämjdes varit noblessens sätt att tjäna pengar och ära. Det var ett sätta att sysselsätta överklassens ungtuppar och kanske decimera dem eftersom de säkerligen hade anspråk på inflytande… ungdomar är lättledda och i poemen är "jakten på pärlan till den sköna" ett underliggande tema

Förövrigt hittar jag bara en halsring nära Thisted Norr-Jylland från kimbrernas land som kanske hade och värvningen av män till legionerna var styrd av romarna andra traditioner och sen förstås guldhornen från Gallehus. För Själland har jag en notering om en från Slagelse och ett nyfunnet fragment från Rörvig nära Själlands Odde men den från Varpelev Stevns är en ormring plus ett par armringar för en kvinna.

Man hann tidigt efter fynden i närliggande Himlingöje utropa Stevns till en plats för en storkung över hela Sydskandinavien … det är en reflex hos arkeologer att vid varje större guldfynd talar om kungar och ibland större. Här bör man kanske jämföre med Gudme Härad med fynd av 9 kilo guldsaker. Penningen talar även om det sannolikt var ett förbund/ liga av handelshövdingar över inom hela området. Men med tanke på brakteater med en "hövding" från Gummersmarke, Bjäverskog är det sannolikt att det funnits en lokal bretwalda i området.

Kalmergården vid Tissö, Vestsjälland måste nämnas därför att guldet härrör säkerligen från folkvandrings tiden och de äldsta fynden är på gränsen till denna period. Där har funnits en stor hall som möjligen är byggt efter guldåldern. Fyndet är en runt 2 kilo tung flätad guldring där den stilen är något senare och förekommer i vikingatidens silverringar. Guld förgås ju icke och det är märkligt att en så stor ring uppträder så sent.

Landskapet i Beowulf tycks vara i länderna runt Kattegatt och kan inte enbart var danskt. Folket engagerade i Gudmes Hallar på Fyn vill förlägga det där. Det är bara det att det finns inte fjäll/ berg där. Men Gad Rausing menade att det är Stevns kalkklint. Det omhulda Lejre vid Roskilde torde vara från vikingatiden. Amatörforskaren Gus Johansson skrev en svårläst bok i början av 1900-talet där han ville placera Beowulf till Göta Älvdal. Han fann att Hrones = Grönnäs fanns nära Göta Älv och därtill en del andra likheter. Här på Dal har vi ortnamn som Hjords Hus/ Hall i äldre källor och därtill ett annat ortnamn på Hall exempelvis vid Dalaborg. Naturligtvis vill mitt skämtlynne förlägga Beowulfs Heorot = Hjords Hus i Tösse.

Men i övrigt är det lönlöst att placera sagor i verkligheten. De skrevs inte som vi uppfattar historia utan för att hågfästa lärdomar man kan dra av en viss tid. Barden/ författaren vill ha fram sitt budskap och använder Kajsa Wargs-receptet "man tager vad man haver" och skapar landskap, personer och staffage ur de egna erfarenheterna. I min barndom skulle man alltid se vad som var "sens morale" = lärdomen. Om inte annat kom nån beskäftig vuxen och pekade ut så att man skulle fatta budskapet. Men som alltid när det gäller litteratur och artefakter är det överklassens vardag vi får till livs ... och Ingmar Bergman gör film om Fanny och Alexander och ältar överklassens trauma.

Det fina sommarvädret och landets uppodlade litenhet har gjort att Gotland är undersökt på tvären och längden. Alltså är söktätheten en avgörande faktor jämfört med att i resten av landet gäller att vägdragningar och nybebyggelse avgör var fornfynden finns. Resten är ungefär som i min hemsocken Holm där det mesta successivt försvinner och glöms.

Danmark är av dessa naturliga orsaker fyndtätast både vad gäller bronsålder och romersk guldålder. Men tyvärr har de flesta fynden gjorts under 1800-talet utan professionell utgrävning och landet är litet. Det ger en missvisande bild och vi har ingen aning om hur stort mörkertalet är. Och fyndperioden är över eftersom folk sitter på sin höga maskiner och ser inte detaljerna i det de gräver upp.

Om delar av halsringar kan jag endast ge exempel från Västergötland och Gotland. I Västergötland finns fynd av "ringar" som kan vara halvfabrikat och några delvis bearbetade. Där ställer man sig frågan varför slutade man mitt i produktionen? Men det finns också delar vilket indikerar att bruket av ringar upphörde lite tidigare än användandet av guld till andra saker.! Då har vi dessa från Vittene, Hällstad, Järpås, Ullervad, Våmb och Gudhem i Västergötland. På Gotland är bilden lite annorlunda men man har hittat delar som om man återanvänt guldet i Hemse i Grätlingbo och Eke.

Alla dessa runt 30 fynd gäller den traditionella typen av halsringar. Dessutom finns mindre antal av vriden typ dvs. en fyrkantig stång har vridits och format till ring såsom ringen från Frustuna Södermanland. Den snodda typen är gjort av ett par runda guldstänger med fynd i Fjelkestad Skåne; Alva på Gotland och tre från Öland gjorda av samma gulsmed och funna i Gräsgård, Alböke och Resmo. Den karakteristiska detaljen är ett speciellt lås. Sen finns den unika ringen med lås som ser ut som en dosa från Ravlunda Skåne. Vidare fynden från fornborgen Hablingbo Gotland och Vittene Västergötland. De är gjorda av samma guldsmed med samma sorts lås, en tjur som dekoration plus likadana orneringar och filigranarbete.

Ringen från Köinge i Halland finns endast i bitar och utformningen för tanken till guldhalskragarna … eller är det resterna av en fjärde guldhalskrage?

Kvinnokragar och ormhuvudringar

Vist hade guldet ett värde, men inte att allt måste användas. Det keltiska arvet är distans till guldet. … säger oss bl.a. Ölandstösens klenod.

De färdiga halssmyckena ger samtidigt en bild av normal mångkultur inom den keltiska världen. De rituella kvinnokragarna är från Ålleberg VGL 3 ringar 620 gr; Möne VGL 7 ringar 823 gr och Färjestaden Öland 5 ringar 707 gr och de har troligen tillverkats på beställning i Olbia eller vid Svarta Havet. Det kan mycket väl finnas tempelguld från Efesos i dem, eftersom det underverket plundrades av eriler.

Utsnitt ur Ållebergs ring med några av de 7 mytiska idolerna.

Själva idén är åtminstone 5000 år gammal och i släkt med Inannas krage "kom människa kom" och de egyptiska drottningarnas kragar. Den går igen i bronsålderns breda bronskragar. Likaså i keltiska gorget eller lunula "månen nu flödar". En symbol för odlingen och Nymånemären buren av hennes prästinna och möjligen därtill knuten källritual och Kyndelsmässting eller Disating. Det är då nymånens livgivande vatten börja flöda till jorden. Ritualsällskapen i Möne och Ålleberg har valt att ha henne som symbol. Mönenamnet passar bra för en mö i spetsen även om lingvisterna vill ge en annan förklaring. Hon har haft många namn förrän vikingatidens Freja på sina håll.

Närdetalj som visar det otroliga filigran och granulatarbetet. Typiskt nog finns 7 olika figurer som förmodligen är de 7 sommarmånaderna

Symboliken på såväl mansringar som kvinnoringar och -kragar är helt igenom enligt deras ritualastronomi med nymånen som gemensam nämnare. Man startade säsongen vid nymåne och vårdagjämningen (liksom kyrkan egentligen gör i dag). I våra dagar värdesätts inte traditioner men detta går tillbaka minst 12000 år där vi har den Nakna Gudinnan med Månhorn. Månhornet = Nymånen symboliserar regnen och vattnen som givare av fruktbarhet överallt där jordbruk bedrevs och även avlarna anslöt sig till detta. Vattenormen symboliserar växtperioden

Den keltiska kretsringen syns redan under bronsåldern. "Plötsligt" nedgrävda/ gömda/ slängda halskragar och halsringar under 500-talet är slutet på en mer än tusenårig tradition bland en viss kulturell klass kan vi säga med säkerhet. Lika säkert är att guldet förtjänades genom tjänster åt romarriket. Det utesluter inte att det funnits andra broderskap än erilerna inom Skandinavien!

Halsring fynd Nousiainen Finland 1770

Denna halsring tas som exempel på klenare halsringar med ormhuvud. Ormen förekommer lite varstans i symboliken och stilen fortsatte på runstenarna. Ormhuvudet finns även på enkla eller flervarviga armringar kanske lämpliga för prästinnan vid Vårfruritualet och sådden. Här antas att dess lättare och tunnare ringar burits av kvinnor. De kompletteras ofta av armringar i samma stil. Fynden har gjorts för sig och tillsammans med halskragarna kan man kanske dra slutsatsen att på vissa orter hade man en kvinnlig ritualledare.

Även denna typ var spridd över hela Norden där jag antecknat från Sverige Bunkeflo och Stenestad Skåne; Söderåkra Småland; Heinum plus tre från Gotland samt ett par i Västergötland och en från Varpelev, Stevns Själland.

Själland.. Ormen är en urgammal symbol för jordens livmoder.

Vittene, Hablingbos och nån till är ringar med knoppar framtill och syns också på brakteater bl.a. från Maglemose. Den symboliserar skarven av det nya året vid vårdagjämningen och har anor sen tidig bronsålder då vi keltiska Cernunnos, den behornade bära en sådan ring. Den finns även på keltiska statyetter i Västeuropa före och under järnåldern och på Gundestrupkitteln gjort på Balkan.

I dagarna mars 2007 visade tysk TV ett dussintal klena 140 gr? Guldhalsringar med en välformad klump fram och uttunnade skalmar. Den avslutades med ett enkelt lås av tillvriden slut på samma sätt som många av de nordiska ringarna. Det fanns ingen uppgift varifrån fynden kommer och detsamma var det med en guldbrakteat skymtade. Ett fåtal av nordisk typ har hittats i norra Tyskland. Halsringar finns på olika håll i Europa men har en annan utformning och sannolikt i flesta fall varit för prydnad. … för balansens skull hade man gärna sett en kollektion av vad Hitler tog hem, men det torde ha försvunnit nånstans.

Förutom att vara en symbol för säsongen/ året var halsringen även en edsring vid vilken de som hörde till kretsen svor troskap. Det var att försvära sig till ringens organisation. Detta leder förstås till att erilerna kan ha varit ett slutet broderskap Om det var så är det knappast troligt att hela befolkningen ens i kärnområdet hörde till den kretsen. Slutet på "Ringens rike" visar att förmodligen gjorde en underklass daner uppror och fördrev åtminstone de värsta bondeplågarna i kärnområdet. Erilerna lärde sig feodalism av romarna. . I de litterära lämningarna läser vi om överklassens slutna broderskap, men den kan ha använts även på ting.

Å andra sidan måste vi också se att det germanska och nordiska samhället bygger på tingsringen eller tingskretsen som lever än den dag i dag som forum för rättsordningen och tidigare för samhällets styrelse. Ordet krets används fortfarande i tyskan för enheten i uppdelningen av de decentraliserade staten. Från tingets symbolhandlingar har vi oftast uttrycket "höll i skaftet" och "staven föll". Ed och avtal beseglades med att hålla i spjutskaftet eller i tingsstaven. Tingstaven fungerade som vår ordförandeklubba. I mer nobla sammanhang var det ringen och svärdet.

Enligt samma principer hade man icke kontinuerliga ledare eller ärftligt ledarskap. Man valde ledare för tillfälle eller period. I vår tid väljer vi riksdagen för några år och en del av ledamöterna byts ut av olika skäl. Vi är inte så långt från våra rötter men befolkningsökningen och teknologin ändrar långsamt det ursprungliga.

Ett samhälles styreskick är sällan något en gång fixat och fast i det historiska perspektivet. Det är en glidande skala mellan anarki och fundamentalistiskt styre och då antingen religiös eller makt som enväldig styrelse. I detta fall är det kanske sannolikt att under bronsåldern och framåt till romartiden utbildades ett rituellt styrt samhälle med tingsordning som sammanbindande kitt. Manifestationerna är domarringar, tingsplatser och andra lämningar.

Observera att germanerna inklusive nordborna förmodligen hade vad romarna kallade Mars Thingsus som den ledande guden. För romarna var det krigsguden mars men för nordborna var det den enarmade Tyr/ Tis som slutat kriga. Romarna kände nordiska Mercurius som var handelsguden Wedne/ Wodan och senare ledaridolen Odin = såsom udden. Tacitus skriver om svionernas inlåsta vapen i fredstid och i Illerup mosse har man förstört och slutförvarat vapnen.

Dessa fakta strider mot att arkeologerna vill göra samhället styrt av krigiska hövdingar. Lokalsamhället styrdes av en thegn/ tegn och det var en ritualledare. Knud I och Olof Skötkonung grundade förmodligen stående karlar/ svenne/ rinkar som krigare men då fanns också en centralmakt som bestod av kungen och hans hird.

Landskapen styrdes om så behövdes av sina lagläsare eller ritualledare. Om det fanns en överklass var den som öar i bondelandskapet. Vi har begrepp som ornum och birke som manifestationer. Det är en hypotes vi har stöd för även i senare tider åtminstone på några håll. När sen överklassen började tjänstgöra under romarna påverkades man av den romerska feodalismen. Även om man helt tydligt var hemkära och snabbt utvecklade en speciell nordisk symbolik kan man knappast ha undgått att påverkas och man fick även pengar och guld att röra sig med.

Det är nog så att pengar gör mannen … och snart skaffar han prylar för att imponera på andra … därifrån är steget inte långt till att söka personlig makt. Vissa saker av denna utveckling har jag sett under industrialismens utveckling under min livstid. Politik av i dag är inte samma oegennytta i dag som den var i min ungdom. Många politiker använder sin ställning för egen vinning och folkets bästa är inte längre riktigt i fokus.

Runsten med erilinskrift från Järsberg ca 500 AD. Jag får tacka Håkan Dahlin för den fina bilden han skickade

Att de forna västgöterna kallat sitt land "en annan värld" och att de inte ville ta emot hemvändande eriler behöver inte betyda att de inte själva eller deras överklass var eriler eller hade samma nordiskt keltiska kultur. Det finns en del i västgötskan och ortnamnen som låter keltiskt. Kanske de tyckte att det var ont om plats och kanske "utanför göterna" bara betyder att några fördrivna eriler bosatte sig vid Järsberg i Kristinehamnstrakten:

ek erilar Leubar haite

Harabanar haiteka runor waritu

Jag erilen Leub heter.

Hrabanar heter runornas ristare.

Även Värmland har sitt fynd av halsringar och är värst med hela tre stycken på sammanlagt 842 gram. Ringarna jämförs till utförande med fynd i Danmark Sydsjälland och i Tyskland. Det faktum att det är tre är även det ett typiskt keltiskt drag. Trefalden och dess symbolik var vanlig som vi ser i vad jag presenterar i dessa essäer.

Hemliga sällskapets ring och Mithra

Förmodad tempelring funnen i Pietroasa när Bukarest.

Denna ring är tillsammans med andra dyrbarheter antagligen nedgrävt runt år 378 AD när hunnerna närmade sig romarriket. Nordbor eller eriler tjänstgjorde antagligen vid gränsförsvaret och hade sitt eget broderskap jämsides med Mitradyrkan vanligt bland legionärer. Texten får sin förklaring av sammansmältningen av nordiskt, keltiskt och romerskt:

gutan iovi hailag

helgad åt Iovi

Iovi kallar vi numera Jupiter i stället för kortformen. Det keltiska inslaget är den omvända ordföljden vi finner i synnerhet i tidiga texter och som sammanfaller med keltiskans ord/stavelseföljd. Halsringen en edsring och bars av ledare som med sin hals försvarade ledarskapet. Än i våra dagar har officerare ett högre ansvar. Det har alltid varit en nesa att förlora eller medvetet överge sig. På många håll har det varit förenat med dödsstraff.

Maskerna som förekommer som miniatyrer och även som metallmasker hör förmodligen också till Mitrasritualet. Här kan man tala om kult och okända riter ofta under jord i tempel eller grottor i åminnelse av att Mitras = "Solen föds ur berget". För oss som står utanför grottan så att säga är det förstås irriterande att vi ej vet något om dessa ritual ... man känner sig utanför och herrarna är medvetna och hemlighetsfulla. Se även om Sol Invictus under Konstantin ledning.

Det ende vi vet är att man i en del tempel har hittat relief med Tjurdödaren Mitra vilket är en invecklad symbolik. I regel finns även zodiaken bilder på fresken. Man kan kanske gissa att det viktigaste egentligen var att äta en god bit mat med mycket dricka och vanligt tjatter för att stärka broderskapet. Vi känner det från alla större och mindre mansklubbar. Mycket även oskyldigt har gått förlorat.

Hjälten och odjuret är lika gamla som himlavalvet och Tyr är i släkt med sumeriska Gilgamesh lika väl som med antikens Heracles och andra hjältar. Många ursagor har byggts på en färd runt himlavalvet som röd tråd. Exempelvis kan Heracles 12 skitgören hänföras till himlavalvet.

I Mykene, Grekland och i Texas är detta mandomsprovet. På Kreta och i Norden lekte man med tjuren. Den tyckte det var roligt …

Brakteater med Tyr och Ulven visar att såväl Tiden som djurkretsens mytbilder var levande för erilerna. Eddan har sparat det dolt att Tyrs farmor är en jättinna med nio storhundraden huvuden. Hon har även 2160 ögon och är förstås det nattliga himlavalvet. Vi ser Tor fiska med ett tjurhuvud redan i bronsålderns hällristningar och han gör det också på några runstenar.

Kvädet om hjältarna hos Hymer handlar om att man vill använda himmelskupan som bryggkar till augustiölet. Det är nätt och jämt att Tyr kan bära bryggkaret. Detta trots att han är så stor som man kan se honom på himlavalvet vilket förstås är än större … I finska mytologin har Ilmarinen smitt himmelskupan och hur det nu är den lite på sniskan. Även våra fornastronomer talar om en Skev himmelspelaren.

Mitraismen kom till Europa redan med Alexander den Stores återvändande soldater och fick starkt fäste hos mannaförbundet av militärer. Motivet med tjurdödaren är lika gammalt som sumeriska hjältemyter. I sigill från den tiden ser vi dock oftast två i strid med tjuren. Normalt var det så att Hjälten föll i tjurdrömmar medan hans hjälpare "han som först gör det" dvs. den egna Kroppen fick göra grovgörat. Även i Norden har vi sagobrott om tjurdrömmare.

Sumererna var föregångsmän i att dela upp ett jobb eller en företeelse i moment och ofta tre. Så om vi ser keltiska triader är det ofta tre aspekter av en och samma större företeelse. I Norden var det däremot ofta bara två aspekter och det möter vi i Mellanöstern. Det är inte alltid dessa passar med vår nutida logik.

Typisk altare från underjordiskt Mitratempel. Observera djurkretsen ovanför hjälten. Var Tjuren en hjälte?

Att kämpa mot tjuren var mandomsprovet och låter mer naturligt än något ohyre som Grendel eller en drake som bara finns på himlavalvet ... Fråga bara cowboyerna på rodeo! … Även en a´n minns mardrömmer om tjuren som kommer emot mig i min ungdom, även om jag som barn fört fram en avelstjur på utställning. Den vägde bortåt ett par ton

… En tjur ska man ta vid hornen eller som på Kreta bli vän med den. Få den att gilla gymnastik och att man slår volter över den. Även den scenen finns egentligen på himlavalvet. Våra trakters stora vilddjur var valfisken medan den söderut var vildtjuren på himlavalvet.

Tryck för stjärnkarta

Perserna såg det så att Ahura Mazda stod på tjuren, Han är den upprättstående fisken på Valfisken vår stjärnhimmel. Detta är den vilda tjuren ej att förväxla med den tämjda Oxen.

Ovanför finns Perseus på grekiska. Det betyder egentligen För-Zeus dvs. Avlaren. I Indien var han älskaren med 7 flickor under sig. Plejaderna finns nedanför honom. Finnarna hade antagligen den ömselynta älskaren Lemminkäinen där. En del nordbor såg det så att avlaren jagade ett djur framför sig för att para sig. Enligt en del en tidelagsscen. Men man måste skilja på bild och verklighet

… eller idé och verklighet. Dels är alla figurer och gudar människans tankefoster, dels hade man ofta en dubbelföreteelse. Den första var att gudarna/idolerna först gjorde det och sen verklighetens utförare. Präster och ritualledare var ett steg mellan idé och verklighet och gjorde det som exempel för andra eller för att starta verksamheten. Fram till vår tid har japanska kejsaren plöjt "tre fåror i Tor"

På denna bild har vi även "den huvudlösa mannen". Antingen en dum atlet eller en vars huvud är Kusken som styr hemmave´… Stjärnbilden Tvillingen var ibland män ibland kvinnor. Sumerer och romare hade en Janusfigur som blickade både framåt och bakåt. Vi har Tor eller ibland bara hammaren utan skaft. Tor eller hammaren var ofta ute och flög i öster och jagade troll eller vad de nu jagade. I tidigare tid såg vissa folkland en odlare och en avlare och följde den stjärnbilden året om.

Men låt oss se på ytterligare en möjlig guldåder sen bronsåldern

Keltiska kynnet och halsringarna

Drottning Boudica bar en flätad gyllne halsring när hon drog ut i strid vintern år 59 – 60 enligt Dio Cassius. Kanske denna som väger 1085 gr och är 19 cm i diameter.

Nu står vi in för gåtan med de nedlagda halskragarna och halsringarna. Det är antagligen lika svårt att förstå för nutidens penninghungrande människor som det var för Cesar och de supermaterialistiska romarna. Två tvärt motsatta världsuppfattningar möts. Den första kejsarens omdömen om kelterna har präglat Europa sen dess. Förment var han intresserad av keltisk tro och livsåskådning, men det var nog mest i syfte att förstå fienden, för att kunna övervinna kelterna.

Hans ord har fått stå oemotsagda och ingen har ifrågasatt sanningshalten utan värderingarna har gått på hörsägen och på vad kejsaren fick veta av en överlöpare. Han har styrt folk att se grymma sidor i det keltiska. En kultur som var äldre än hans. När fjällen fallit från mina ögon blev det nästan så att jag ville stänga sinnena för alla romerska vittnesmål.

Hellre lyssnar jag till Diogenes Laertius som levde 300 år före Cesar: Han skrev om de keltiska filosoferna kallade druider:

"De uttrycker sig i gåtor och dunkla talesätt och lär ut att man måste tillbedja gudarna, inte göra något ont och iaktta ett uppträdande som anstår en man" Det samma lärde åtminstone de grekiska stoikerna sina lärjungar.

Cesar berättad om keltiska kvinnornas människo-offer. Kanske det var en typisk keltisk avskräckningsteknik så att de romerska soldaterna skulle tänka två gångar innan de anföll oskyldiga kelter?

Sen handlar det om sinne för proportioner. Krig och andra olycksaliga händelser är i en normal vardag sällsynta händelser, även om de ofta lämnar spår ett decennium och ibland en mansålder framåt. Andra händelser blev en saga med innebörd att lära efterkommande något om livet.

Även om man i Danmark funnit ett tjugotal mosslik av avrättade människor ger det inte rätt att anta att offer av människor varit ritual hos kelterna. Antalet är mycket litet i relation till tidsrymden fynden omspänner. Här får vi tro det mesta av Tacitus och det styrks av andra källor:

"Straffen rättar sig efter brottens art. Förrädare och överlöpare hänger de i träd. Fega veklingar och abnormt njutningslystna sänker de i slam och dy och täcker dem med kvistar och stenar.

Ytterst sällan kommer det hos detta talrika folk till äktenskapsbrott. Då följer straffet omedelbart och överlämnas åt mannen. Med avskuret hår, naken in för släktingarnas ögon jagas kvinnan ur huset och piska ut genom byn"

Detta gäller hos germaner. Vi kan systematisera det lite till genom att lägga till att olika gudar stod för olika straff inom de områden respektive vardagsidoler verkade. Det ger hängning, bålet, och dränkningen. De kan möjligen ha skett i samband med tingen som hölls samtidigt med säsongsfesterna. För en utomstående kan straff ha setts som ett människooffer … inte olikt när lejon fick äta bundna människor på cirkus i Rom.

I nån av våra tidiga landskapslagar förekommer straffet "att stenas till döds". I våra dagar tycker vi att det är inhumant, men det är bara runt hundra år sen den senaste giljotinering. Vi är bara en av få öar i världen med humanstraff. Sen är ovannämnda rader av Tacitus väl nog en känga åt de som menar att det ej fanns lag och ordning innan kristendomen.

Att kristendomen blev så human var väl nog i det närmaste ett självförsvar eftersom de utsattes för en del grymheter. Men läser vi Moselagen var det "öga för öga och tand för tand". I Norden var den urgamla traditionen "Hugger du handen av en annan eller stångar du ut ögat ska du betala vad det kostar" … och därmed var saken kvittad. I kristendomen är det närmast viktigast att visa ånger än se till att offret eller de anhöriga kompenseras … och förövaren är stämplad för livet.

Judarnas offer av Josefssons pojken är nog av samma karaktär. Att ta livet av en annan människa är ett stort etiskt steg och döljs lika omsorgsfullt i riter som att jaga björn. Ett fjärde sätt var möjligen ett rituellt offer. Det måste ses som ett brott mot världsordningen, nämligen en trefaldig död där alla tre former praktiseras. Det kan då ha skett in för att det egna samhället tycks falla sönder.

Ett gäng runt utforskandet av Lindowmannen, ett mosslik funnet nära Manchester har grundligt analyserat fenomenet. Deras bok Druidens död, Anne Ross & Don Robbins visar att de fått ge upp många odokumenterade uppfattningar om kelter och druider.

En tankeväckande sats är att trots att det gått skrönor om heliga lundar och trots att romarna berättar att man huggit ned en lund på Mona = Angelsey har arkeologerna inte hittat ovedersägliga bevis för heliga lundar ens funnits. Samma skepsis får man nog vederfara såväl romerska mytomaner som sentida europeiska betraktare av det keltiska.

Av allt att döma var Lunden plats för firandet av grönskan och växtligheten. Bibeln vill gärna göra fruktbarhet till något ont och vill vara naturens herre. Under Linne's resa på Dal omtalar han Lövhyddor efter firandet vilket tydligen passade kristenheten. … minns att vi i min barndom gjorde utflykt till skogen varje vår. Vi hade en mil till närmaste skog så det var en upplevelse.

Engin ma haita a huathci a hult eþa hauga · eþa haþin guþ · huatki a vi eþa stafgarþa

Ingen må åkalla hult eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller stavgårdar … Gutalagen

angin skal afgu um blot . ok ngina lundi llr sten tro .

Ingen skall blota åt avgudar, och ingen skall tro på lund eller på stenar …. Upplandslagen

Vi kan lägga till som Vi, harg, lund, hult och vi kan lägga till stav, stake, sten, hov, ek och kanske nån till och alla hade de en rationell mening för att vara plats/ tillfälle för årets fester. Vi ser av engelska ortnamn att tydligen hade angelsaxarna med sig denna kultur i bagaget.

En annan sak är att kanske mossoffer delvis är en feltolkning. Av Nordens brakteater är det endast på Jylland man funnit en fjärdedel i mossa/ torv, medan vi ej vet om mörkertalet är stort i resten av Skandinavien. Det kan vara en lokal sed att man funnit mycket i speciellt norra Jyllands mossor. Se analysen under "Gunnar i ormgropen" eller D-brakteaten.

Sen är det dethär med att kelter tycks älska att vara gåtfulla. I klartext den som går på skräckhistorier får stå sitt kast … kelterna blir inte dummare för det … kommer ihåg hur försmädligt det var som barn, när man inte klarade gåtorna.

I våra dagars Västeuropa finns fortfarande många som är pro-romerska in i märgen. Då blir germaner och nordbor barbarer och kelterna något än värre. Det är märkligt hur slavmentaliteten kan sitta i efter nära 2000 år. För dem är säkerligen briganternas drottning Cartamandua en hjältinna eftersom hon lämnade över motståndsmannen Caractatus till romarna.

Hennes make Venusius däremot var nationalistisk keltisk och började organisera motstånd mot romarna, i förlängningen ledde det till att romarna tvingades bygga mycket starka fästen och förlägga flera legioner till England. Hon liksom nedan icenernas drottning Boudica är exempel på kvinnans starka ställning i det keltiska samhället och hon är nog kelternas hjältinna den dag i dag.

Ross & Robins fantasirika undersökning ger inga konkreta bevis, men ger ändock en rad sannolikheter som torde närma sig sanningen avsevärt. Det konkreta är att det drar intresset till exempelvis drottning Boudica. Hon tillfogade romarna en neslig förlust av en hel legion 6000 man. Dessförinnan hade hennes trupper bränt och slaktat bl.a. romerska London. Detta nämner inte Tacitus alls, men väl att två legioner romare med några hundra mans förluster nedgjorde Boudicas trupper om 80 000? man. Tacitus avslöjar också romarnas människooffer.

Halsringar i fynd längs guldvägen från Tara, Irland till Snettisham, Norfolk. Dessa associerar till löpsnaran och att ansvara med sin hals in för folket eller klanen

Från en annan källa berättas att före striden släppte hon loss en hare mellan härarna. Då var hon iförd sin flätade guldring. Det hela hade börjat med att Neros prokurator Catus blev girig och trodde han kunne tjäna en hacka och samtidigt fjäska för Nero. Icenernas kung hade dött och hade testamenterat en tredjedel av sin förmögenhet till Nero. Detta i hopp om att hans familj skulle skonas av romarna.

Nu tyckte Catus att han kunne ta alltsammans. Men drottning eller egentligen prästinnan Boudica var en viljestark kvinna och utbildad att ta över. Hon samlade icenerna med bundsförvanter för att ge Catus en läxa. Passande nog var den romerska fältherren Suetonius sysselsatt med att bränna ned Mona.

Analysen visar att Angelsey låg på en led man kan kalla druidernas "guldväg". Den gick från guldfyndigheter på Irland via Dublin till Angelsey och vidare till England. Där delade den sig i en led mot kontinenten och en annan rakt över England till icenernas land nuvarande Norfolk och med mest kända staden Norvich. Norr om Kings Lynn ligger Snettisham där man 1948 fann halsringen på bilden. Sen har man funnit ytterligare 60 stycken på samma ställe. Kanske det var det arv Catus aldrig fick tag i. Därtill dels har man funnit mycket guld längs leden till icenernas land, dels spridda fynd av halsringar även i Suffolk.

Genom att bränna Angelsey och förlägga en kontingent legionärer där stoppade man guldflödet till kelterna i England. Nådastöten var att ge sig på icenerna.

Nedläggningen lär oss mer om halsringarnas och guldets funktion hos kelterna och därmed även hos nordliga kelter. Dessa är förmodligen nedlagda efter slaget mot Boudica. Hon begick självmord sedan hon förlorat. Vi kan dra en parallell till Nordens nedläggningar av guld efter att erilerna mist sin ställning. För kelterna var guldet inom deras led inte en handelsvara utan en helig metall i ritual. De drog sig inte för att göra ett föremål och sen omedelbart viga det åt evigheten eller åt moder Jord. De viste säkerligen att mossan var nästan evigheten. Medan jorden ofta ger ifrån sig saker på lång sikt.

Vi vet ej om det var medveten visdom som fick kelterna att gömma guldet åt oss när deras epok var slut. Ej heller om Lindowmannen kallad "Räven" och antagligen druid självmant offrade sig själv, när han viste att han kanske ändå skulle gå under. Ur hans synvinkel var det ett Ragnarök.

Man kan jämföra dessa nedläggningar med Tutankamons begravning i guld. Kelternas visdomsord var att "Eken har visdom". Det har klingat i öronen på mig ibland sen jag var barn. En gammal ek är värd för bortåt 800 små arter och de äldsta ekar är över tusen år … ja, kanske det finns ekar lika gamla som nedläggningar av guldet under "dess rot" … vist manar det till eftertanke. Efter vad jag kan se av hällarna var lunden platsen där de unga möttes och fick vara i fre´ för andra som kunne missunna dem deras spirande kärlek eller få den blyga att kyssa till.

Vidare befästs antagandet att även våra nordiska eriler hade monopol på handeln med guld … och antagligen före det handeln med koppar och tenn. På samma sätt hade druiderna eller överklassen i keltiska samhället monopol på de sällsynta metallerna. Sen styrkar det även tolkningen av runtexten på brakteaten från Tjurkö:

Tjurköbrakteaten

wurte runor an walhakurne Heldar Kunimudiu

Gjorde runor på walhakornet Heldar åt Kunimund

En tolkning är att det ska tydas "walesiska kornet". Erilerna har nog känt till guldvägen mot Wales sen bronsåldern.

Det visar också att hela Norden var på keltiskt vis enhetligt i sin oenhetlighet om man säger så. I de brittiska och iriska kelternas värld var druiderna kittet mellan självständiga stammar. Enheten nåddes genom sammankomster med ett antal års mellanrum. Andra sammankomster var periodvis inom egna stammen.

Vi vet ej om den långhåriga med ymmighetshornet på Gallehushornet är en druid eller präst. Däremot vet vi att en av erilernas funktioner var att resa runt som handelsmän och binda ihop såväl länder som landskap. Det var säkerligen inte alla förunnat att kunna resa vart man ville. Då fick man nog vara ett större sällskap.

Något Svearike eller Danmark kan vi inte tala om under denna tid. Sen är frågan vad är så bra för folket i att ha en överklass som trampar folket?. Det är inte så självklart att man ska hylla kungamakt och feodalism?

Keltiska idoler

Romerna gav de keltiska idolerna sina egna krigiska namn. Största motsägelsen finns nog på stelar tillägnade Mars Thingsus … att tingsguden skulle vara krigsgud är en grov förvrängning av den kluriga underfundigheten att ha Tyr eller Ti som tingets gud. Att det var så är å andra sidan nog ett faktum.

Såkallad B-brakteat med Tyr, Fenrisulven och Midgårdsormens ättelägg förmodas.

Man känner lätt igen förhistorien till att Tyr blev domare. Det var så att Fenrisulven härjade vilt i Midgårds rike. Midgård är mitt rike och det finns alltid där jag är. Fenrisulven är i släkt med Grendel och även med den kristna hin Onde och kan komma fram var som helst och när som helst.

Tyr var en något dum, stor och stark slagskämpe och den ende som var så dum att han egentligen inte räddes Ulven. Så våra förfäder kom på att det var lämpligt att liksom få honom att fjättra Ulven. Så sparade man sig själv från att få sår … och fick pli på Tyr.

Sagt och gjort man gjorde en kätting Löding. Den var för svag och man gjorde dubbelt starka Drome, men Ulven styrka växte med uppgiften och även det sprack. Man brukar sen dess tala om att lösas ur Löding och dräpas av Drome om man jobbar på energiskt.

Till slut kom man på att ta svartalverna till hjälp och fick då rådet att göra en Gleipner. Den bestod av sex ting: kattens klamp, kvinnans skägg, bergets rötter, björnens senor, fiskens andedräkt och fågelns spott … och tror du mig inte ljuger jag mer för dig.

Ulven imponerades inte … den sorts ulvar kan tala … och tyckte att om den nu en gång skulle bindas och inte visa sig vara feg borde nån av asarna lägga handen i dens mun för att visa sig lika modig. Tyr gick på det igen och så miste han sin ena hand. Asarna skrattade så jorden skälvde och gör det väl än. När de hämtat sig något insåg de att Tyr nu viste vad smärta är … och förmodligen inte längre skulle visa sin styrka på dem … så de tyckte att han lika gärna fick bli domare, när han lärt förstå folks livssmärta.

Tryck för stjärnkarta

Här kallas hjälten Hercules och det är Draken man binder. I klartext man binder soltid och måntid – en linje från Kräftan över Pol, Drakögat och över Herkules händer. Bandet som inte består av nånting. Från början skedde det i juli-augusti.

På Tyr-brakteaten ser vi även en orm. Ormbäraren bär ett yngel av Midgårds-ormen eller Vattenormen på himlavalvet. Det är årets skörd.

Våra förfäder var så inkännande att de bad Björnen om ursäkt för att man måste dräpa den. Det var en ursäkt på alla djurs vägnar. Lika stor ödmjukhet kände man in för att skörda växtligheten. Det var främmande för romerska Mars att känna efter vad båda sidor kände och att försöka nå rättvisa och fördrag.

Vår generation skrattar ofta åt de som känner efter vad naturen vår kropps andra halva känner in för skövling och förgiftning … vist finns det romare bland oss.

Eddasagorna är omstuvade många gångar om. Något ursprungligt är svårt att hitta. Samtidigt är de omgjorda att passa en arbetsfri överklass och de sista skribenterna har hållit på med självcensur. "Hemligheterna" bakom är helt oskyldiga, men fundamentalistisk tro vill gärna utplåna sina föregångare. Ibland tas det forna budskapet helt och hållet "kan man inte övervinna dem får man förena sig med dem".

Men jag undrar ju över hur arkeologer och mytologer kan göra Tyr till en krigsgud? Och Oden sen som är begravt på många ställen!!!