Tidiga runtexter

Detta är en lista med kommentarer till ett 30-tal tidiga runtexter. Det finns runt 450 förekomster, men mindre än 100 har åtminstone fragment man kan förstå. Dessa är valda för att de rymmer kulturord som berättar något om dåtiden. De är inte fler.

Runtext, runor, herul, eril, brödgäst, salsgäst, skogsgäst, bayare, skinnhandlare, landbeskyddare, thewar, gastir, gode, thegn, thane, alu, Iovi, Laur, lördag, Tor, Wodan, VigDonar, lök, öl, solkung , Breza futhark

Hallar | guldhalsring | keltiskt arv | guldhorn | Kristna 1 | Kristna 2 | fynd | runtexter |mossoffer eller | essäer | hem |

Denna essä är främst avsedd att lista kända begripliga runtexter. I andra hand är den tillsammans med andra essäer delen av ett lapptäcke som utifrån fakta beskriver guldåldern. Tredje avsikten är att befästa antagande att en överklass var bärare och att de i Norden kallades eriler.

Tidigare forskning har visserligen nämnt herulerna som en liten stam nånstans på danska öarna kanske. Min åsikt är en annan byggt på ett par mansårs forskning. Man har aldrig behandlat hela materialet och förbundit runor med guldet och heruler/ eriler. Spridningen av guldmedaljer från Konstantinerna och Valens visar att herulerna hade rötter även i Norge. Mörkertalet är sannolikt stort.

Det är nog rimligt att anta att förekomsten av runor och spridningen av guld reflekterar såväl heruler = legionärer i romarriket som hemmavarande eriler. Överklassen organiserade och handlade med Rom främst vid Rhen. Denna "historia" handlar om tiden 270 -- 570 AD och mycket sker under en sådan tidsrymd speciellt i romarriket. Men vi har bara fragment som måste sys till ett lapptäcke där vi fyller ut lakunerna med analys och så lite spekulationer som möjligt.

Legionärerna fick betalt i guld och 1000 guldbrakteater är deras bästa skyltfönster i Norden vid sidan om halskragarna som talar om förbund eller likartad kultur inom det område där de förekommer. Därtill har vi den s.k. romerska importen av lyxvaror som först riktade sig mot Danmark och Senare mot Västgötland och Sverige samt Gotland förstås. Runtexterna ger oss tyvärr inte mycket hjälp i texterna, men de förekommer i Europa där vi vet eruli /heruler/ eriler har varit.

I fortsättningen används "heruli/ heruler" för dessa i romarriket eftersom det är vad man finner i litteraturen i dag. I de latinska texterna används "eruli" på gravstenar "aerulli". På våra runstenar har vi "erilar" vilket jag med dansk tunga skriver eril/ eriler med stöd av att ordet finns i isländskan och betyder ungefär "tröttsam gårdfarihandlare". Det beror ju på från vilken sida av gärsgårn man ser saker..

Många av runtexterna är svårtolkade och det råder ofta delade meningar bland uttolkarna. Jag följer det vanligaste spåret men lägger till tolkningar som min forskning gett. Forntiden ger allt för sällan entydiga lämningar. I bästa fall hamnar vi i närheten av sanningen. Texterna ska sättas in i sitt sammanhang av den kultur vi läser i ortnamn; vad vi kan utläsa ur källor med försiktighet samt än försiktigare använda källor efter denna epok. I synnerhet gudavärlden och vardagsmyterna skär sig en del med Eddalitteraturen. Erilerna var närmare vardagen och fruktbarheten än skalderna med ölstopet i hand..

Omnämner "eril/ iril"

Brattsberg, Gjerpen, Telemark på fibula … ek erilaR

By, Sigdal, Buskerud på lös bit häll … Jag eril. Hror Hrorsson gjorde denna häll

Rosseland, Hardanger, Hordaland på liten sten .. Jag WagigaR, Agilamundos eril

Veblungsnes Romsdal Fjällinskriften störtade i sjön 1935 … Jag erilen Wivila

Kragehul, Fyn spjutskaft …Jag Asgils eril kallas Muha ga ga ga gagaga ….

Eskatorp, Fjärås, Halland på 16 grams guldbrakteater… Gjorde wilald WigaR jag erilen

Väsby, Skåne samma som föregående

Lindholm, Skåne amulet …Jag erilen heter Sawilagar aaaaaaaarrrnnnbmutt :alu

Etelhem, Gotland på fibula … Jag erilen skrev

Järsberg, Kristinehamn runsten … Ljuv jag, Ravn jag, Jag erilen skrev runorna

Här skrivs "eril" men även stavningen "irilaR" förekommer. Det finns sex fall av texten "eelil" i Skåne och på Gotland, men det är lite för långt ifrån för att man ska vara säker. Dock känner vi till att en del har svårt med R och L Förutom att vi kan dra slutsatsen att "eril" betyder grupptillhörighet med säkerhet får vi veta i två fall att man är i tjänst hos nån.

På Järsbergstenen nämns förmodligen den som betalt stenen och runristaren. Det måste ha krävts en viss färdighet och kunskap om runorna vilket beställaren kanske inte hade. Eskatorp ger upplysningen att erilen WigaR är guldsmed där "wilald" väl ska tolkas som en varaktig produkt eftersom ALD betyder tid /ålder / rumtid och WIL kanske är vårt "vila" och vist vilar den än.

Nu har vi något att gå på att dessa eriler ägde speciella färdigheter såsom prästerskap, runkonst, ryttare, konsthantverkare och än så länge ospecificerade färdigheter. Det är ändock en ram när vi fortsätter analysen av texter där det inte nämns uttryckligen att det är en eril bakom texten. Vissa av texterna ser ut som om man bara var glad att man lärt skriva … man känner igen sig. Det är ett nytt verktyg man vill pröva och samtidigt säga "jag finns!". Erilen Wivila som klev ut på klippan Veblungsnes kan vara glad att den inte redan då var skör ty då hade det inte blivit mer skrivande.

Rosselandstenen är från 400-talet och adresseras till en kvinna och förmodad ägarinna av gården. Norge har ett karaktäristisk fjordlandskap där fjordarna sannolikt dominerades av en stor gård bland mindre gårdar Se även den heroiska Beowulf där männen, krigarna ger allt byte åt husfrun som sen ger nån belöning åt den bålde. Fynden av guldbrakteater är till stor del från kvinnogravar och ofta två stycken

Genom tiderna har det inte varit ovanligt att kvinnan stått för gården. Det jyska ornum och nån hällristning kan uppfattas som att kvinnan stod för boet medan mannen var försvararen. Vi har fragment om att djuren släptes ut mellan benen på "husmodern" och mer därtill. När jag läste ett faximil av Äldre Wästgötalagens "ärvda balk" fick jag en känsla av att arvet ursprungligen gått på kvinnosidan, men sen ändrats. Vid Rhen ligger en kvinna begravd i full rustning. Därmed inte sagt att detta var det vanliga utan att det förekom. I medeltiden var statistiskt 10 % av gårdarna styrda / ägda av kvinnor.

Två av guldbrakteaterna med texten "eril" är ovanliga såtillvida att det finns bara en häst, vimpel och några prickar som motiv. I övrigt är stilen samma som på alla andra och hästen liknar bl.a. guldbrakteaten från Hult på Dal dvs. öron, tunga, ben mm. Man blir inte guldsmed över en natt och speciellt inte så skicklig som man ser på de flesta brakteater och annat i smyckeväg.

De flesta har väl glömt hur svårt det var att lära sig skriva`… i varje fall om det skulle vara vackert. En del svårtydda texter kan bero på ovana. Ytan på en brakteat är liten 2 - 5 cm diameter och säkerligen är en del av texterna förkortningar s.a.s. Det finns vist en enda text "giva öga" som kan tydas som magi förutom några med kärleksmagi och den fungerar ibland. Men man ska jämföra det med antalet över 500 olika motiv. Man ska inte döma efter något enskilt fall och pådyvla förfäderna kuriositeter … vi har en del i våra dagar också som tror på magi.

Den keltiska samhällsordningen går igen i de angelsaxiska lagarna man säkerligen hade med sig i bagaget från Norden inom överklassen. Från första anhalten Kent finns en del rika gravar. Detta innebär att majoriteten av erilerna var handelsmän, seglare och hantverkare med egna gårdar i grupp. Att vara ryttare hörde också till överklassen eftersom utrustning, vapen och träning kostade en förmögenhet. Till detta en mindre grupp goder/ thegner som ledare/ ritualledare i folklanden plus några få höjdare.

Vi kan vidare anta att specialisterna var "brödgäster och huskarlar " som ambulerade eller var som gisslan hos andra. I detta menas en fredlig gisslan som skapade vänskapsband och nattkvarter när man var på resa. Det var också ett sätt att fostra ungdomar på annat håll än hemma och kanske till nån speciell färdighet.

Man får vara försiktig med att dra slutsatser utifrån fynd och statistik. Förhållanden för att något ska kunna ha sparats till vår tid av arkeologi är helt olika inom Norden. Fynden är relativt få men ändock ensartade så att vi kan använda hela området som bas. Samma gäller med några få brasklappar även Västeuropa där det sen gammalt funnits en handel längs kusterna och upp med floderna. I det långa tidsperspektivet var romarna bara ett mellanspel.

Vi får en grupp texter med underförstådda eriler som ger flera dimensioner på texterna

Underförstådda eriler

Gallehus, Sönderjylland på ett guldhorn … Jag brödgästen från Holte gjorde hornet 

Tjurkö I, Blekinge på brakteat … Gjorde runor på wälska kornet Heldar åt Kunimund

Berga, Södermanland på runsten … Salsgästens slut

Askrova, Førdefjorden, Sogn og Fjordane på runsten i kvinnograv … Skogsgästen

Nydambåten, Sundeved, Sönderjylland på yxskaft … wagagastir

Kårstad, Sogn og Fjordane fjällinskrift … Jag från andra marker … BaijiR

Skärkind, Östergötland på runsten … Skinnhandlaren

Tunestenen, 400-talet A-sidan Jeg Viv efter Vodurid Lags-Felle gjorde runer".

Själland II på en guldbrakteat …Harjuha heter den faravisa - ge öga

Huglo i Stord, Hordaland 3 m lång sten … Jag goden UngandiR på Huglo

Tørvika i Kvam i Hardanger, Hordaland på häll i gravkammare … U … landbeskyddare?

Valsfjord i Bjugn, Sør-Trøndelag på bergvägg …Hogstaldr (erilar?) Godags tjänare (thewar)

Illerup mosse fynden på Museum Moesgård, Højbjerg … laguthewa (del av text)

.

Passande att börja med guldhornen på i snitt 3,5 kilo och 75 cm långa i ursprungligt skick. De är endast kopior av kopior så att säga och exaktheten i illustrationerna kan ifrågasättas. Dock är det enda vi har. De är mästerverk i sitt slag och berättar om två lite olika samhällen, men ändock lika.

Bildfloran måste vara från två folkstammar, men om vi jämför med Eddalitteraturens bildvärld finner vi inte mycket gemensamt. På ena hornet finns vad man kan tolka som Tyrs dummodiga bragd att lägga handen i den påhittade Fenris-Ulvens gap, vilket egentligen är en fråga om att på himlavalvet bestämma Ramadan.

I alla händelser har vi på ena hornet vem som gjorde det och han har naturligtvis varit en mästare man anlitat i viktiga ärenden Därför antas att han inte nödvändigtvis är från orten utan har anlitats från Holte. Från gården Holte, Strand, Rogaland finns fynd av 3 brakteater, 7 st. betalningsguld plus betalningsring därtill 8 viktlod av bly och ett guldkorn vilket talar för att det är efter en guldsmed. Dock talar det mesta för det andra Holte som finns norr om Köpenhamn. Båda namnen kan antyda den keltiska "heliga lunden" som samlingsplats fört traktens folk eller ett större område.

Vid tolkningen har jag utgått ifrån att ordet gastir haft en betydelse av en ambulerande specialist där dessa namn inte finns bland personnamn. Då tolkas ordet HLEWA = bröd. Även Tjurköbrakteaten har gjorts av nån utifrån. I runorna används ordet "wälsk" som förmodligen syftar på Wales som i äldre tider kanske var leverantör av guld som kom från Irland via en led tvärs över England till Norfolk och vidare till Norden. Romarna satte stopp för trafiken tror man, men det hindrar inte att gammalt språkbruk levde vidare.

Enligt danska kung Knud I:s hirdordning fanns en speciell klass kallad "gestir". Historikerna tolkar deras funktion att vara spioner ute i landet. Det är kanske den mest negativa tolkningen. Medan "gastir" kan vara en gren av "gisslansystemet" där man band upp varandra med giftermål, skola ungdomar hos andra och sen då systemet med att "gäster" fanns. Det kan ha varit en praktisk ordning att hålla fred och förbindelser mellan överklassen … se Danmark - Sverige bildas

Man kan anta att vissa stormän höll sig med en hall = sal i germanska språken jämför även Upsal dokumenterad exempelvis på den tidiga Sparlösastenen. Vad han sen haft för funktion kan vi bara gissa om … bard, lagkunnig, runkunnig, handelsman, ryttare, vänskapsgisslan.

Skogsgästen kan antyda att det var en brud hemfört från annat land. Texten från andra marker syftar på ett språkbruk där mark betyder gränsmarker i vårt språkbruk, men kan ha haft en annan betydelser där vi Böhmen som markomanernas land och Mercia i England. Namnet Baijir kan syfta på Bayern och de handelskontakter man upprätthöll där med broderfolket bataverna och åtminstone under nån tid hade man enklaver där.

Från Nydamsbåten får vi "wagastir" som kan översätta "flamgäst" dvs. gäst vid elden. Eftersom fyndet är från en båt kommer man osökt att tänka på ordet "gast" vi fortfarande använder, fast vi förknippar det med segelfartyg som oftast

Skinnhandlaren är en lämplig benämning på en i det handlande släktet. Det var inte vem som helst förunnat att resa runt och köpa upp och sen fara till förläggningarna vid Rhen exempelvis där skinn av alla sorter var eftertraktat. Texten med bolagsman är befäst även senare under vikingatiden bl.a. med likalydande sten i Norra Jylland och Västgötland. Det ligger i den ioniska partanken att skapa ett nätverk av par över stora områden exempelvis parvis förbundna landskap. Förövrigt var det säkerligen rationellt att resa och handla i par på alla sätt.

Harjuha lägger till lite magi … ibland fungerar det - ibland inte … det finns de som försöker även i våra dagar. Men en enda säker förekomst ska jämföras med knappt 500 förekomster av tidiga runtexter. Sen har det i alla tider funnits mystik och magi omkring smeder eller de som bemästrat elden och kunnat göra allehanda saker med dess hjälp. I synnerhet i Tyskland finns det mycket kärleksmagi på dräktfibulor som förmodligen var fästmögåvor.

Över det stora språkområdet möter vi olika ord med ungefär samma betydelse gode, thegn, thane vilka förmodligen haft betydelsen lokal ritualledare med översyn över vardagen. Ordet Landbeskyddare är också ett lämpligt ord för samma sak men kan också betyda fiskal eller jarl över ett större område … samma kan gälla ordet "stenvärjare" där en sten kunne vara lokalsamhällets "bopåle".

Man kan anta att endast överklassen hållit sig med tjänare. I detta fall är Hagustald runkunnig och en man speciella färdigheter. Senare under vikingatiden finns begreppet "huskarl" på runstenar.

Illerup mosse har lämnat runt 15000 fynd från romerska tiden. Man förmodar att största nedläggningen härstammar från nån strid runt 205 AD, men mossen tycks ha använts som "slutförvaring" under lång tid. Man förmodar att 4n styrka på 1000 man och från 50 skepp har gett sig på jutarna. Det är en av få mossor såsom Vimose på Fyn, Käringsjön I Skåne, Skedmosse på Öland och i Sönderjylland har lämnat större mängder av krigiska fynd. Att dra långtgående slutsatser från få platser är inte särskillt vetenskapligt.

Däremot kan man såsom "Illerup Ådal - et arkæologisk tryllespejl. Af Jørgen Ilkjær" levandegöra en ögonblicksbild av krigarväsendet under den tiden. Illerup ger viktiga fynd för att förstås såväl krigarutrustningar som romersk import. Därtill finns ett antal runfynd man kan diskutera i det oändliga antingen för att de är så knappa eller för att språket inte är begripligt. Det lämnar mycket rum för fantasin. Ordet "laguthewa" tolkas sjöns tjänare

 

Romersk Guldmedaljong Allesö, Fyn Constans II 337 - 361

Till idoler och gudar

Årstad, Rogaland på runsten stenen … ALU

Lellinge, Prästø Själland på brakteat … SALUS ALU

Broholm, Fyn 2 brakteater med två huvuden… DOMINUS NOSTER CONSTANS PIUS FELIX AUGUSTUS förkortat till TANS P F AUG

Pietroasa, Rumänien på halsring … Guden Iovi helgad

Skrydstrup, Jylland på brakteat …Laukar alu

Skåne-brakteaten … Lathu Laukar Gakar alu

Odense, brakteat … Laur (svastika) OWA RLUT EATHL

Ribe, Danmark på skallben …Ulfur, Oden, Hydyr hjälpte ris mot Awerki och Tverkun Egbor

Fuglset, Möre Romsdal på liten sten … tor ? wite ?

Arguel, Frankrike på en kiselsten "arbitag ? wodan ? lugohha› ? zej ? kim ?"

Nordendorfspännet från Nidersachsen "loga ? ore ? wodan ? wigi donar ? awa leub wini

Kärlich Rheineland-Pfalz på bygelfibula "wodani ? hailag ?"

Här får vi fortsätta härledning med den enkla inskriften ALU = början av latinets "alere" och synonymer. Den finns under olika förhållanden från en ensam inskrift på runsten till bestämning i runskrifter jag har räknat 14 förekomster.

Förmodligen har den samma betydelse som några få inskrifter med ordet LATHU = ladda 9 förekomster och båda betyder början eller uppmaning till början eller välgång. Där vi kan jämföra med det latinska uttrycket från Lellinge, Faxe, Själland SALUS ALU = "hälsa börja!" som är en romersk välgångsönskan. Men även en personifikation som brukar förekomma matande en orm. Med andra ord Nordens ormar är inget unik även om det hade andra betydelser i söder


Ett av exemplaren från Fyn. Texten till vänster är obegriplig. Triskelen ovanför är symbol för månårets tredelning.

De två brakteaterna är unika genom att de är ren nordisk produktion med två kejsare som förmodligen ska vara Constans II 337 - 361 AD och hans bror Constans I. Den tredje brodern Constantin II dog 340 AD varför denna guldbrakteat kan dateras till 340 - 350 AD då Constans I dog sistnämnda år. Förutom de två brakteaterna har vi i närområdet bland de 6 romerska guldmedaljongerna en från Allesö, Fyn … bild ovan och Tunderup, Svendborg på Fyn

Dessa medaljonger och guldbrakteater ger och en direkt förbindelse mellan herulerna och å andra sidan erilerna på Fyn. Skribenten Ammianus Marcellinus skriver närmast om tiden 360 AD och framåt då han berättar att hjälptrupper från herulerna tillsammans med bataver samt Jovii och Victores legionerna. Sistnämnda var ordinarie romerska legioner där man oftast hade en hjälplegion till var och en romersk. Hjälpstyrkans storlek varierade. Först var de i Gallien och sen förflyttades de till London och så småningom var de med att försvara Hadrianusvallen under ledning av Theodosius d.ä. runt 368 AD.

Oklart om de följde med Theodosius d.ä. till Rätien / Österike och 373 till Africa. Annars kom Pannonien / Ungern att vara deras hemort inom romarriket och Heruli nämns 375 som en skattskyldig stam

Det finns guldmyntfyndet från Brangstrup, Fyn 48 stycken fr.o.m. Aurelianus 270 - 275 AD 2 mynt t.o.m. Constans II 361 AD och med hela 13 st. myntade av Constantin I med ett samtida medaljongfynd Veien, Buskerud Norge. I övrigt finns två guldmedaljonger av Valentinian 364 - 375 AD från Faxe, Själland och Lista, Vest Agder, Norge.

Man kanske ska anta att medaljongerna gav som förtjänsttecken. Lägger vi till "notitia dignitatum" omnämner två legioner heruler och kimbrer i början av 400-talet. Därtill finns fynd av solidus från hela 400-talet och vi får en lång kontinuitet av heruler / eriler i tjänst och med kontakt med romerna

Nästa text " Helgad åt guden Iovi" är från Pietroasa i Rumänien där vi vet att åtminstone en del plundrande östheruler från Svarta Havet och in i Bosporen övertalades att gå i romersk tjänst runt 268 AD. Det var kanske naturligt att bekänna sig till romerska högsta guden när man bildade sitt mannaförbund inom legionen. Åtminstone nån av fornborgarna på Öland / Gotland tycks ha samma arkitektur som romarna använde på Balkan.

Nästa namn är LAUR / LAUKAR och flera andra skrivningar 9 förekomster. Eftersom erilerna skenbart helt försvann i mitten av 500-talet är det kanske inte så konstigt att vi icke kan förvänta oss "gudanamn" vi känner igen. Kortformen blir Lör vi har i lördag och i ett par ortnamn. Man anser att veckodagarnas namn bildades i Rom på 300-talet varför det ligger nära till hands att man i Norden tagit efter nån gång mellan 300 - 500 AD…. Se not nedan om Lök, Öl och Lördag

Odin och Tor är problematiska och det vittnar kanske om kontakterna med Rhenlandet där romarna redan under 100-talet satte upp stelar till Mercurius Hanno. Man brukar traditionellt förknippa Hanno med Fyn och där har vi Odense som ett av de få Odennamnen i Danmark och Norge.

Det är möjligt att frånsidan på Gundsømagles mycket slitna medaljong med efterlikning av kejsarbild på framsidan och på reversen ett slitet huvud som verkar enögt. Kanske ska det vara "den enögda" som även finns i mycket gammal keltisk myt. Ramsan från Ribe nämner en trio, vilket kanske är naturligt eftersom det från Sönderjylland finns en trehövdad staty från Glejbjerg vid Esbjerg och en Trivalde på Gallehushornet. De tre gudarna hade säkerligen sina tre stjärnbilder på himlavalvet för de tre månterminerna.

Texten från Fuglset, Møre Romsdal med "Tor veta/ vet" är den ende som klart finns på bland de tidiga texterna och Tor förekommer bara på saxiskt område i engelska ortnamn.

Under 100-talet har vi också den verkliga godbiten genom Hobygåtan med silverkärlet som är signerat Silius, överbefälhavaren vid Rhen dvs. ett förmodat avtal om handelskontakter runt år 14 AD. Senare annaler berättar om bröderna heruler och bataver. Bataverna bodde från början på öarna i Rhensmynning och hade skattefrihet mot rustningstjänst. Vi hör om heruler bosatta på norra Rhenstranden och att de gick över Rhen och anföll i Gallien. Dessa behöver inte vara annat än att handelsmännen skapade en enklav som kanske växte till sig.

Det var hela tiden ett hund - kattförhållande mellan Rom och grannarna. Så snart det var dålig ledning i Rom anföll grannar på alla fronter från Västerhavet till Svarta Havet och även i Mellanöstern. Detta gör att vi får motstridande uppgifter som förstärks av att en del heruler tycks varit bosatta permanent inom romarriket i Sydosteuropa och lierat sig med ostgoter och gepider när det passade. Därför är det på sin plats att kalla de som höll kontakter med Norden för "eriler" där förövrigt exempelvis Mamertinus II 5 efter 285 AD använde "erul" kanske beroende på att "H" ofta är stumt.

Tillbaka till Laukar där texten "Lathu Laukar Gakar alu" kanske betyder "ladda Laukar, börja Sol" där man haft många namn på solen exempelvis Gauken är ett namn på "Han som går". Odensebrakteaten har en svastika som står för solårets delning och de fyra namnen eller förkortningarna är namn på solstånd och dagjämningar
Kanske vi får lite stöd av en liknande komposition med svastika i texten i två exemplar med ett från Ribe och ett från Nebenstedt, Niedersachsen. Detta berättar förstås också om förbindelser mellan Ribeområdet och Hamburg - Bremenområdet. Orden är tyvärr inte lika tydliga, men det finns en liknande brakteat med en "gående gubbe" där texten kan tydas "den Glansögda viger runorna". Detta kan tolkas som att den glansögda och gående gubben är solen. För min del tyder jag nog det centrala motivet i så gott som alla brakteater är "solen, tiden och vattenflödet = månen" som var de egentliga gudarna.

Det är inte en stor bevismängd men de tre inskriptionerna med Eddagudar pekar ändock på att man kan anta att de "föddes" i Rhenlandet. Allt för lätt har forskarna använt Eddanamn när de finner något som liknar lite grann. Men för att vi ska kunna jobba och analysera krävs att vi till varje tid har absolut bevis för att man använt namnen på de ställen man anger.

Endast när man har säkra attribut eller helst flera kan man tillåta sig att använda känt gudanamn. Exempelvis Tyrbrakteaterna där vi oftast får den bekanta detaljen med handen i Ulvens gap eller annars en hand som är fast i något. Det ökar mängden Tyr-brakteater något sen är det frågan om man behöver se handen i gapet eller om det räcker med hjälten i närheten av odjuret med sin hand. Kärlich-spännet har bara Wodan som beskyddare.

Fyndet i Arguel, Frankrike kan vara efter en handelsman, men också en legionär vi känner till från mitten av 300-talet och förmodligen drog man ihop folk mot Attila i Frankrike … plus nån annan förklaring. Dock får man myror på flinten av första ordet som lär betyda "arv" och de sista två är obegripliga medan Lugh / Loke den mångkunniga var en gammal keltisk gud. Kristendomen valde Loke till hatobjekt vilket uppfinnare-jocke ej förtjänar.

På kärleksgåvan från Nordendorf känner vi igen Loke, Wodan, VigeTor som ska skydda och viga Awa och Finn/Wini- Tor betyder dörrväktaren som med blev med tiden en burlesk figur att passa bönderna humor.

 

Detalj Ardre VIII bildsten Gotland där den avlidne tydligen knäböjer inför denne

Fynden i Arguel och Nordendorf plus swastikan från Odense kan vara namn på fyra idoler motsvarande Svatevit eller Vishnu som "de fyra åldrarna" med danska samlingsnamnet Elle. Tor misslyckades vist med att brotta ned Elle hos Hymer. De är solårets symboler och motsvarar den trehövdade tursen för månåret

Övriga inskrifter

Undley, Suffolk, England på brakteat med Remus & Romulus under romerska Lupus och Konstantin i hjälm ovanför … Det kopierar mynt slagna för Konstantin i Trier och Arles

"Yla med ulvarna pojkar, det lönar sig"

På Dal har vi det gamla ordspråket "Vill man äta med ulvarna får man äta med dem också". Det kan vara lika gammalt som detta.

Strøm på Hitra, Sør-Trøndelag på sandstensbryne

Linje A: wate hali hino horna
Linje B: haha skaþi haþu ligi

Väta hällen må hornet,

lie må skära, slåtter ligga

Hornet syftar här på månen som symbol för regn och fruktbarhet

.

Setre, Bømlo, Sør-Hordaland på kam,

A: hal mar mauna

B: alu na alu nana "
.

Hell dig möarnas mö

Värna dig under, värna dig Nanna

Jag kommer att tänka på en senare runsten som nämner "hanaste mö i Hadeland". Här syftar Nanna kanske på mångudinnan.

Förövrigt finns en del texter till fästmö med bön om skydd och ibland kärleksmagi. Se exempelvis Charnayspännets KR som förmodligen betyder "grip!". Vist griper en välvald gåva plus några passande ord och lite smek.

Eggja / Eggjumstenen

Lite statistik brakteater och runor

Knappt 1000 samtliga fynd från drygt 400 lokaler av medaljonger och guldbrakteater i Europa

445 olika motiv

200 solryttare 45 % därav 16 med örnhjälm

145 ormgrop 32, 5 %

40 solkungbyst 9 %

40 1- 3 "mytologiska" personer 9 %

20 medaljonger varav 7 importerade 4,5 %

389 fyndlokaler enligt Mackeprang … några har tillkommit

År 2001 fynd på Bornholm av 5 guldbrakteater plus 6 solidus i halssmycke

16 % gravfynd

42 % skattfynd

42 % lösfynd

Övrigt

3 ritualhalskragar

ca 45 halsringar av ritualkaraktär (ormhuvudringarna oräknade)

Tyngsta guldhalsring runt 2 kilo Peterfitz, Polen

ca 450 tidiga runtexter varav runt hälften på brakteater

I Tyskland har 79 % av texterna ristats på främst fibulor som fästmögåvor. Det talar för att givarna var resande handelsmän eller legionärer.. Undantaget möjligen ett området vid Bonn och Koblenz där man har fynd av den korsformade fibulan. Där kan ha funnits en nordisk enklav. Handelsmännen låg länge i läger nära sina marknader. Vidare finns lejonparten av fynden främst i Baden-Württemberg 42% och hälften så många i Bayern 22% samt lika många 22 % i Niedersachsen - Schleswig. ... Se även "bayaren" ovan

De tidiga nordiska runraderna finns på brakteaterna Vadstena och Mariedam, Kylver, Grumpan. Det finns ochså rader från Breza, Bosnien … Charnay, Frankrike. Här räknas inte ett fåtal texter med antydning till futhark såsom Aquincum, Ungarn …Beuchte, Niedersachsen … Lindkär, Jylland

Tidiga runtexter utanför Skandinavien

Belgien 3, Bosnien 1, Frankrike 4, Nederländerna 2, Polen 5, Rumänien 2, Ryssland 1, Schweiz 2, Tjeckien 2, Tyskland 96, Ukraina i, Ungern 7, Österrike 1 samt ett 30-tal i England

Totalt ca 156

Källa Kielprojektet

 

Gipsavgjutning av Brezaraden där 4 tecken fattas i slutet

Här kan vi skjuta in att runologen Dr. T Looijenga har ställt frågan "Vem skrev Breza-runraden, och varför?" och hans slutsats är:

"Därför tycks langobarderna ha levt i Brezaregionen från ca 535 till 567 AD runt 30 år. En av dessa tycker jag borde vara kandidat till att ha skrivit futharken på pelaren"

Med tanke på giftermålet mellan herulerkungen Rodulfs dotter Salinga och langobarderkungen Waco samt vapenbroderskapet är det naturligare att se nån i drottningens eller Rodulfs hird som skribent. Kejsar Justinian arbetade aktivt för kristendomen och omvände även heruler och lät bland annat bygga kyrkan i Breza. Vid den tiden var det mode att hugga in romerska alfabetet som i detta fall på en halvpelare vid ingången.

Breza futharken finns på ett halvmeterlångt fragment och den är gjort på "fri hand" med 2,3 - 5,6 cm höga bokstäver. Svårt att säga om det gjordes med avsikt från början eller om nån herul satte sitt bomärke. I alla händelser får vi åter ett indicium på var heruler och runor har befunnit sig vid nån tidpunkt..

.

Not om Lök, Öl och Lördag

Här är jag väl medveten om att jag inte kan stödja tidigare generationer forskares tolkning av några texter LAUKAR = lök; ALU = öl och lördag = tvättardag. Generation efter generation har visserligen upprepat dessa tolkningar men de håller inte i min granskning av sammanhangen de uppträder i. Jag har ju studerat all runt 450 motiv och runt 250 texter vi känner till.

Här måste vi genast tänka tillbaka i tiden utan att använda referensramar senare än den tid vi studerar. Vid tiden då romarna skapade veckodagarna var Saturnus jordbrukets och skördens gud. De som sedan blev engelsmän efter romarna och fick Saturday medan man i Norden använde sin synonym "Lör" som dock avbildas som Tid och Flöde. Det är rimligt att anta att den kulturbärande klassen behövde veckodagsnamn och sneglade på romarna när man stadfäste de nordiska.

Veckodagsnamnen infördes ursprungligen från Egypten under de första århundradena vår tideräkning. Constantin I stadfäste dem under sin regering i början av 300-talet. Vi får då två möjligheter::

1. Herulerna kan ungefär samtidigt ha fört dem till Norden där erilerna var kulturbärare

2. Andra möjligheten är sannolikare genom vad vi kan analysera fram. Bruket kan ha införts i den germanska smältdegeln vid Rhen där erilerna hade sina enklaver. Roten LAUR förbinder namnet till erilerna och vi ser det på ett dussintal brakteater. Å andra sidan finner vi inte Eddagudars namn på brakteaterna i Norden men väl enstaka fynd vid Rhen och i Frankrike. För det tredje finns Tor bara i saxiska ortnamn i England dvs. saxarna har kanske använt romerska Saturday och Torsday. Veckodagsnamnen blir då det enda beviset för att veckodagarnas Eddagudar var levande bland erilerna.

3. Notera även namnformen "gud + KAR" = Laukar och namnet "Odinkar" från 900 - 1000-tal.

Serien man kan associera till Baldersmyt plus några B-brakteater med LAUKAR-text handlar om odlingssäsongen. Man visar att LAUKAR/LÖR sträcker sig från Tvilling till Ulv (Skytt) på himlavalvet. Med andra ord odlingen stod i centrum. Det passar mycket bättre in i serien Frey (fruktbarheten), Lör (Tiden) , Sunna, Mån vilka alla var en del av jordbruket med solens värme och månen symboliserande regn.

Ti/ Tyr var en gammal gud "(mjölk)flöde" för boskapsfolket egentligen. Förkortningen Ons står för en gud för sjöfart och handel med motsvarighet i latinet. Vi har torsdag medan engelskans "thur" kan ursprungligen ha syftat på den trehövdade tursen som var symbol för månårets tredelning. Den trehövdade tursen var högst symbolen för samhällsordningen åtminstone i vissa stammar. Eftersom romerska kalendern har sin högsta Jupiter/ Iovi för denna dag är det naturlaigt att erilerna kopierade ordningen. Senare språkbruk har ändrat till närljudande. Tor Inget fel i Tor som vigare och upprätthållare av endräkt bl.a. mellan odlare och boskapsfolk. Det är bara det at Thor tycks inte ha varit på modet hos folk ovanför Themsen.

I sammanhanget får vi indirekt veta att man hade sjudagarsvecka, där engelskan har bevarat "fortnight" = fjorton nätter för halvmånad. Resonemangen blir alltid nån sorts minsta gemensam nämnare eftersom landskap, stammar och stamförbund med säkerhet hade varierande tideräkning, men givna av himmelselementen. En del räknade fullmånar medan andra räknade nymånar och liknande exempel. Veckodagarna blev en första likare som likriktade språk och seder i romerska katolsk riktning..

Ovan har jag analyserat orden som de kommer utan att polemisera med föregångarna. Ordföljden är keltisk men det är en imperativ eller en önskan när man skriver LAUKAR ALU och LAUKAR LATHU. Lingvisterna är eniga om att LATHU = ladda och load på engelska och ordet finns i fornspråkens ordlistor. Då borde ALU vara en likvärdig synonym. Kompositionen är ofta vårdagjämningen och säsongens början. Man rustar för nya året och skörden av korn för malt för öl så att ölet är något långt borta i framtiden om man nu vill ha med det sammanhanget. Man dricker till "ars och äring"

Å andra sidan måste vi se på företeelsen medaljer och brakteater. Man kopierade uppenbarligen de romerska och till detta hörde dels bilden dels texten. Bilden på tvåsidiga var kejsarbilden framåt dvs. i egenskap av solkung och underförstått flöde. På baksidan finns oftast nån annan idol eller personifikation. Det är rimligt att guldsmederna kopierade dessa företeelser.

Vi ser det tydligast i några Constanskopior eller där man har texten "Constans". Undantag är texterna som anger vem som gjort smycket, men då finns i regel en text "fahi, fahido, tavido". Som alltid får man bedöma varje text och bild för sig, men dessa texter förekommer så många gångar att vi får en bild av användningen. Vi kanske kan dra slutsatsen at man både målade och gjorde runor. Då underförstår man olika underlag, liksom möjligheten att man målade brev på näver och liknande vilket vikingatida fynden vid Ladoga indikerar.

Som jag ser det föregångarnas lösningar lök, öl, lögardag är att likna med folkliga förklaringar och där man hamnar i den märkliga tolkningen "laukar alu = lök öl. Jag har gått igenom varenda motiv, varenda symbol och varenda text och inte en enda lök eller skymten av öl. Men dessa texter förekommer i flera fall som kommenterande text till en manlig figur och ingår såsom i Skrydstrupbrakteaten i en kalenderkomposition. Det är uppenbarligen "ledaren" i kalendern man ger en uppmaning att "börja".

LAUR är en kortform av LAUKAR som även förkortas LKAR i texterna. LAUR betyder i stavelseanalys "flöda ur". Vi har några få synonymer i norra Tyskland såsom "den glansögda" där man lätt underförstår Solen som personifikation vilket var högsta modet i Rom. Det vore ju märkligt om romare och andra sydliga kulturer ger stjärnnamn och gudanamn till alla veckodagar och sen skulle "svenskarna" utgöra ett undantag. Som halvdansk undrar jag förstås över detta med "lögar" eftersom man säger "vaske" på dansk. Laur/ Lör förkommer i ortnamn som vilket tidig gudanamn som helst ... i alla händelser är ordet "löga" en svensk företeelse som inte passar med att erilerna hade sin koncentration i Danmark - Skåne som inte har detta ord.

Det är rimligt att anta att språket var lite annorlunda i vissa avseende. Det ser vi bl.a. av att bara ett litet antal runtexter är begripliga. Dessutom vet vi att erilerna försvann och med dem bärarna av de forna gudarna. I övrigt är få bilder entydiga förlagor till s.k. Eddagudar. Vist var man intresserade av öl och kanske också av tvätt även om vikingarna sägs ha varit skitiga och fulla med loppor. Men sen gammalt var man nog mer intresserade av "ars och äring" och säsongen började om våren. Idolen i centrum på brakteaterna står och håller i en symbol för våren och en för skördetiden.

En av mina lärare i matematik uppmanade oss alltid att kolla svarets rimlighet innan vi lämnade in proven. Det är nog en bra princip överallt i livet. Vi måste se kritiskt även på våra föregångare. Att de har fel i nån fråga betyder inte att allt deras arbete är fel. Vi har fördelen av att ha mycket mer material att basera våra slutsatser på.